söndag, mars 26, 2017

Garngalenskapsklubben

- Vet du vad jag har gjort idag, kvittrade min mor i telefonen igår.
- Nej, svarade jag mycket försiktigt och funderade vad sjutton hon kunde ha hittat på. Man vet aldrig med min mamma.
- Jag har varit till stan med din brorsa och köpt garn.
- Va?
- Ja, jag köpte det där vita Nallegarnet, som jag saknade. Det ska bli Finlandssockor. Och så såg jag så underbart grönrandigt Nallegarn, så jag bara måste ha några nystan av det med.
- Välkommen till klubben. Nu vet du hur det är.
- Vaddå för klubb?
-Nå, Garngalenskapsklubben, förstås. Du vet när man inte kan låta bli... Det är ingen medlemsavgift i den här klubben för alla pengar går ju till garn, skrattade jag.

Lite roligt att min hulda moder har blivit smittad. Det är kanske inte så bra att umgås men garngalningar? Jag misstänker att vi är rätt många i den här klubben fast de flesta smyger väl med sitt medlemskap? Det är liksom bäst att hålla det lite i skymundan och vistas i skåpet bland alla sina sköna nystan.

Igår var det våffeldagen. Den har vi firat idag med plättar, jordgubbar ur frysen och vispgrädde.
Mums! Far i huset har fixat både smet och stekning. Han ligger i hårdträning inför det kommande barnbarnet. Perfekta plättar blev det med det finfina vetemjölet vi köpte i februari.

Jag har också förberett mej inför baby M:s ankomst för jag har fått en resesäng för babyn av en klasskamrat från mellanskoltiden. Pricken över i:et är förstås det Nalle Puhlakan, som följer med sängen. Säger bara det, Facebook är fenomenalt! 
Tack för både plättar och säng.

Jag har vet ni också lyckats få in en aptitretare på den ultra lokala tidningens hemsida. Tänk att jag klarade det!

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den kommande veckan. 
Hoppas att det eländiga klockbytandet inte bryter ner er totalt. Jag vet att det är tungt att flytta klockan från köket till vardagsrummet, från vardagsrummet till sovrummet och från sovrummet till duschrummet. Sånt kan göra vilken människa som helst alldeles förvirrad. Tur att åtminstone klockan i telefon och datorn automatiskt visar rätt tid.

#blogg100_2017_26

lördag, mars 25, 2017

Lyckodagen

Igår var jag alltså iväg på Lyckodagen. Först var det jobb ända till kl 15, sedan en hastig smörgås, klä sig i "huvudstadskläder" och så iväg till mötesplatsen för busspåstigningen. Vi fick åka lilla Mercabussen och hade en jättetrevlig chaffis, som tog alla i hand och önskade välkommen ombord.

Vi anlände tryggt och bra till huvudstaden trots både snö och regnskurar på vägen. Det var dags för den efterlängtade middagen på Tony's Deli. Alla var hungriga och förväntansfulla. Här skulle ätas italienskt och det med andakt. Vi väntade, väntade och väntade. Det gick 30 minuter, som enligt Gordon Ramsay är maxtid för vad restauranggäster skall behöva vänta. Klockan gick, 45 minuter och inte ens en förrätt i sikte. Vinlistan kom nog snabbt till bordet, liksom de två vinglas, som beställdes. Men sedan var det stopp. Vi frågade av servitrisen:
- När får vi vår mat?
- De håller på i köket, svarade hon.
Missnöjet pyrde vid vårt bord med 14 hungriga matgäster. En timme senare hade vi fått focacciabröd på bordet och några fyllda vattenflaskor till. De som hade meddelat om glutenintolerans kunde bara låta snålvattnet rinna och se på hur vi andra åt bröd för att lugna kurrande magar. Sent omsider fick de eget bröd och smör.

Små grupper på typ fyra personer, som anlänt till restaurangen efter oss, fick nog mat, men inte vi. Vad var det för fel på oss? Vi var ju städiga och uppförde oss riktigt väl? Vi talade både svenska och finska. Vi var inte högljudda och absolut inte överförfriskade. Hade det hänt nånting i köket? En kock, som hade insjuknat akut? Eller var det en hämnd för att endast två av fjorton beställde vin? Visserligen ska man ju umgås och ha trevligt när man är ute och äter, men nu började diskussionen gå på tomvarv för det enda vi kunde tänka på var risken att vi skulle bli utan mat och inte hinna med efterrätten innan vi skulle iväg till Alexandersteatern 300 meter längre bort.

Vi hade faktiskt bokat bord i god tid, lämnat in listan på vad alla ville äta redan på måndagen och ännu dubbelkollat på torsdagen. Vad var det, som kunde vara så svårt?

Sent omsider kom så vår mat efter att vi hade väntat på den i över en timmes tid. Då var vi redan folkilskna och de mest försigkomna bland kollegiet skickade iväg arga kommentarer på Facebook. Själv nöjde jag mej med en stillsammare protest.
Jag fotade inte matportionen utan istället taket! Haaa! Där fick dom sig allt!
Jag åt varmrökt ren med picklade kantareller och bandspaghetti (ja, ja den där pastan hade nog nåt fint namn på italienska, men den både smakade och såg ut som bandspaghetti så det så!) och till efterrätt mandelkaka med rostad vit chokladmousse. Mums! Gissa vad jag förresten fick till mat idag? Jo, rester från torsdagens spaghetti och köttfärsröra! Alltså tre dagar i rad pasta. Imorgon måste det nog bli korv och mos, inte sant?

Vi rusade iväg till Alexandersteatern. Det var nära att vi skulle ha drabbats av blodstörtning. Det är inte bra att rusa så där direkt från matbordet. Men vi hann! Förväntansfullt bänkade vi oss på balkongen och väntade att Revolution-showen med FORK skulle börja.
I raden närmast framför oss satt en hel drös med finlandssvenskar, som verkade komma från Åboland eftersom jag i något skede uppfattade ordet Västanfjärd. Dom finns inte med på fotot, ifall ni undrar.
I pausen hade vi ett färdigt dukat bord med kaffe/te och små mockabitar. Omtänksamt att ordna det så för vår grupp. skulle inte ha varit trevligt att stå i kön för att få nånting att dricka.

Och FORK då? Jo, helt, helt fantastiska. Tänk att vi har sådana inhemska förmågor. Det här säger jag nu inte enbart för att Mia Hafrén är hemma från Lovisa. Nej, utan för att det är sant. De sjunger a capella, men låter som en hel orkester. Deras ljudmixare, Gregory Maissen, gör så att medlemmarnas ljud ibland låter som trummor och ibland som en häftig elektrisk rockelgitarr. Mellan sångerna skojar medlemmarna och det är en hel del tal om politik. Så nämns till exempel Kilpailukykysopimus, Kiky, ett avtal där vi arbetstagare skall jobba 24 h mera på ett år utan att få lön för det. Gruppen FORK har löst det på sitt eget sätt. Varje torsdag jobbar de extra 1½ timme. De håller Champagnetorsdag. Det blir många extra timmar i året! :)

FORK hade publiken med sig ända från början. De sjöng de flesta sånger på engelska och talade på samma språk. De blandade in finska ord där det passade. Det finns till exempel inget engelskt ord för kiky. Sångerna var en blandning av fina känslosamma såsom bland annat The Power of Love, där Anna Asunta verkligen glänste. De drog också Rammsteins Du Hast och lät betydligt bättre än originalet. Ljussättningen fungerade perfekt, liksom bakgrundsbilderna som snurrade på. De uppförde också bland annat Genesis' Land of Confusion och Pink Floyds Numb, som var inledningsnummer. När de rev loss i 1980-tals klassikern We're Not Gonna Take It av Twisted Sisters gungade det loss i hela salen.

FORK, som förutom Hafrén och Asunta består av Jonte Ramsten och Kasper Ramström, har röstresurser, som de utnyttjar till max. De sjunger och samverkar på ett bra sätt och de levererar. Så om du har chansen att se dem uppträda i Helsingfors, Åbo, Lahtis eller Tammerfors, ta den. Missa dem inte. I sommar åker de iväg till Frankrike på en festival. Det är utan tvekan världsartist-status på FORK. Sång och musik är universal och den berör.

Tack till arbetsgivaren i grannstaden, som bjöd på Lyckodagen. En fin upplevelse. Skamligt nog tror jag att jag inte skulle ha tagit mej till Alexandersteatern på egen hand. Det stora årliga kulturevenemanget i huvudstaden är nu då över för min del. Skönt! Härefter tror jag att jag håller mej mera på lokalnivå.

Och nu, nu tror jag att jag skall bita ihop och försöka få ordning på socka nummer två i väntan på de utlovade varma smörgåsarna, som skall serveras till kvällsbit här i huset. Hoppas det löftet håller.

#blogg100_2017_25

fredag, mars 24, 2017

Grönväxter

Apropå Doftrankan, i söndags fick jag en grönväxt.

Jag vet inte vad den heter, trots att jag själv var efter den till blomaffären i stan. Egentligen var det dottern som fick den av sin mormor (jag var liksom bara mellanhand som utförde köpet!) då vi var iväg på lördagskaffe till henne den 11.3. Men hennes ena katt blev som helt tokig i blomman. Katten kunde inte hålla sig ifrån blomman, så den hoppade upp på förbjudna ställen och tuggade i sig blad, som den sedan spydde upp. Sånt går inte för sig. Dottern stängde in blomman i klädrummet och vet ni vad katten gjorde då? Jo, stod utanför och gnällde och gnällde och ville in till sin älskade blomma. Synd om dottern, som hade en sån perfekt plats för blomman och tur för mej. Tack mamma, dotter och katt! :)

Ni vet väl att det är trendigt att inreda med grönväxter? Tjohoo, nu är jag supertrendig. Inte ofta som det sker.


Och nu, nu ska jag iväg på Lyckodag tillsammans med kolleger. Ha nu en riktigt skön fredagskväll!


#blogg100_2017_24

torsdag, mars 23, 2017

Kruttorr burk

VARNING! Det här inlägget handlar om kroppsvätskor, så om du är känslig, hoppa över det här och vänta på morgondagens inslag istället. Du läser vidare på egen risk. Och nu börjar jag faktiskt undra om jag alls ska våga skriva som jag tänkte. Tänk om man inte får nämna kroppsvätskorna vid deras rätta namn? Men äh, friskt vågat, hälften vunnet!

Igår var det dags för ett litet laboratoriebesök för min del. Nästa vecka ska jag iväg och träffa hälsosystern och hon vill förstås ha bevis på hur jag mår. Mitt eget vittnesmål väger lätt i jämförelse med diverse provsvar.

Jag sov gott hela natten, trots att jag skulle iväg och stickas. Jag sov till och med så gott att jag liksom "försov" mej. Men ack vad det var skönt att stiga upp först klockan 9.30 efter en skön natt. Inte ofta, som jag hinner njuta av en sovmorgon, så jag var ju tvungen att ta ut allt av den.

Jag var i stan strax efter klockan 10 och det var riktigt lugnt på laboratoriet. Så 10-tiden verkar vara den optimala tiden om man inte vill sitta och köa jättelänge. Knappa 10 minuter senare visades mitt könummer på ljustavlan och jag traskade iväg till rätt rum. Då hade jag hunnit rådda med ett varv på mitt nuvarande sockprojekt. Till all lycka upptäckte jag det genast, så jag stoppade stickningen tillbaks i min rymliga handväska och nu måste jag småningom ta itu med att sticka bakåt.

Jag placerade mej i laboratoriestolen och sträckte villigt fram vänstra armen. Personen som hade hand om stickandet, alltså inte avigt och rätt nu utan med vass nål, kände och funderade och trodde att hon kommit på en djupt liggande åder, som verkade lovande. Hon putsade noggrant och stack in nålen och inte en droppe blod syntes.
- Men vart tog den ådern vägen, frågade hon förundrat och blev smått ifrån sig.
- Gör det ont?
- Nej, intygade jag.
- Förlåt nu, men jag måste nog dra ut nålen nu och sticka på nytt.
- Det är okej. Det gör inget, tröstade jag för hon bad flera gånger om ursäkt. I roskis med den nålen, nytt sökande efter åder, ny putsning och nytt stick, som lyckades den här gången. Och faktiskt utan att göra ont. Tre rör med blod tappade hon. Vad jag kunde se så såg det ganska mörkt ut och det borde ju betyda att hemoglobinet är okej, inte sant?

Sen gav hon mej en burk med gult lock och lotsade mej till toaletten. Hon förklarade ingående hur jag skulle göra och jag stängde dörren och låste om mej. Förberedde mej enligt alla konstens regler med handtvätt och sånt precis som det stod på planschen att man skall göra vid provtagning.
Jag tog burken i ena handen och tänkte att nåja, nu är det då bara att kissa. Jag väntade, hörde inget, kände inget. Burken var kruttorr.

Nytt försök, den här gången försökte jag slappna av och tänka på trevliga saker och så borde det ju rinna till av sig själv, men... burken var fortfarande kruttorr.
Nu tog jag i lite och försökte pressa fram några droppar av den begärda gula vätskan, men... burken var kruttorr.
Nu var goda råd dyra, jag klämde i riktigt ordentligt, skakade och hoppade lite, men burken var fortfarande kruttorr och nu började mina tankar flaxa omkring. Om ens blåsa är tom, är det då så bra att tvinga ut de sista dropparna?

Jag drog ett djupt andetag och tog i allt vad tygen höll så små svettpärlor trängde fram i pannan, men... burken var fortfarande torr.
Dags att pröva den första strategin en gång till, slappna av alla muskler och låta det rinna till. Haaa... burken fortfarande kruttorr. Det här kan ju inte vara sant? Så här har det aldrig varit tidigare för mej. Borde jag gå ut och begära en mugg och så bälga i mej en massa vatten?
Mamma hjääälp, vad ska jag göra?

Nu hade det redan gått 17 minuter och min mage protesterade högljutt. Den hade tröttnat på sin 14 timmars fasta och ville ha en stadig brunch. Så samtidigt, som jag försökte lugna magen med positiva budskap om läckra smörgåsar, så försökte jag också prata riktigt snällt med njurarna att de skulle släppa sin vätska och det omedelbums. Tyvärr drog jag det kortare strået. Ingen av kroppsdelarna ville lyssna på mej.

Skamset gav jag upp, spolade för säkerhets skull och tvättade händerna. Öppnade tveksamt dörren och sa:
- Det går inte nu.
Till all tur möttes jag av förståelse, ingen otålighet eller hånfulla leenden. Den kruttorra burken var kontaminerad, så den hamnade i avfallet. Jag fick en ny burk med ett rör, som skulle lämnas in senare samma dag.
- Blir det besvärligt nu för dej, frågade hon som stack mej, bekymrat.
- Nej, det går bra. Jag ska ändå tillbaka på jobb, så...

Det var riktigt skönt att komma hem och få mat i sig. Men när jag skulle kissa i burken var det inte alls enkelt och självklart. Det var som om njurarna satt sig totalt på bakhasorna. Jag försökte med lock och pock:
- Ge er nu, det behövs bara lite, pyttelite...
Med tålamod så gick det till sist och jag hann lämna in röret med den dyrbara vätskan på laboratoriet innan jag körde iväg till jobbet. 

Nu hoppas jag att det inte hittas något farligt i någondera vätska. Man kan ju aldrig veta...

För att trösta mej lite grann, så inledde jag äggsäsongen igår med att köpa ett Mignonägg.

Och nej, jag har inte ätit upp det ännu. Vem vet när jag behöver det? Om det skulle bero på mej, så skulle jag bra kunna tänka mej att spara det ända till påsk, men då skulle nog far i huset för länge, länge sedan ha ätit upp både sitt och mitt ägg. Och det är inte så bra. Någon måste ju tänka på hans hälsa! :)

#blogg100_2017_23

onsdag, mars 22, 2017

Ljuvligt

- Vaaa, kommer du hem med en blomma nu igen, frågade far i huset bestört igår kväll då jag kom från jobbet i grannstaden.

Ja, jag hade avslutat en kurs och fick mycket beröm och en ljuvligt doftande blomma...
... en alldeles underbar doftranka. Den fyllde hela huset med sin magiska doft i natt. 
Tack till mina fina kursdeltagare!

Snart skulle det vara dags för paus i Hindersbykursen, men den tog ju slut förra veckan, så hur skall jag klara mej nu? Far i huset verkar inte riktigt förstå att nu ska han bulla upp och bjuda på te.

Viktigast av allt, Londonresenärerna är tillbaka i Finland, skönt. Hjärtat flög i halsgropen när vi tog in nyheterna här i huset. Världen, den stora världen, är så grym nuförtiden och farlig. För egen del är jag inte orolig, men just för barnens del slutar modershjärtat aldrig oroa sig och banka extra hårt.

Idag är det förresten Världsvattendagen. Har ni hört talas om den?

Och nu, nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra med min hemmakväll: Lösa korsord? Sticka socka nr två färdig? Baka? Slötitta på TV och umgås med far i huset? Förbereda fredagens kurs? Så många alternativ... 
Jag vet, jag börjar med att ringa till mamma! :)

#blogg100_2017_22


tisdag, mars 21, 2017

Flyger och far

Fick idag ett sms:
Kolla din Whatsapp, stod det.
Och jag kollade förstås, lydig som jag är.

Ett foto kom fram, gissa var vi är?

Öööh, inte en ljusblå aning. Men den där gyllene statyn ser avlägset bekant ut... Hmmm

Kan ni gissa?

Och för en gångs skull måste jag erkänna: Jag är faktiskt lite avundsjuk nu. Vanligtvis brukar jag inte vara det. För min del får människor flyga och fara bäst de vill. Jag ser enbart framför mej hur besvärligt det är med allt som ska packas, alla formaliteter på flygplatsen, väntan och framförallt hur mycket garnpengar som går förlorat när man är ute och reser. Huuu!
Men, i höstas gick ju resan bra och över förväntan, så det skulle nog inte alls vara så tokigt att lite lufta på sig...

Man kan ju alltid ta stickningen eller virkningen med sig, eller hur?


#blogg100_2017_21

måndag, mars 20, 2017

Vart som helst

Det sköna med en hobby som stickning och virkning är att man kan ta med den vart som helst. 
Så idag på eftermiddagen har jag suttit i Vallgård i Helsingfors och stickat medan jag först väntade på minstingen och sedan på den äldsta sonen.

Påminn mej om att jag ska ha mycket kortare strumpstickor för så här liten socka!

Idag har jag igen avslutat en kurs. Tack för den fina gåvan.
I morgon avslutar jag nästa kurs och i fredag den tredje kursen. Det börjar bli vemodigt och lessamt. Allt roligt har ett slut. Nu gäller det att börja planera inför nästa läsår, men allra först ska jag fundera ut vad jag skall lära ut imorgon.

Förresten, ni har väl inte missat att det är vårdagjämning idag och vi går mot ljusare tider?

#blogg100_2017_20

söndag, mars 19, 2017

Söndagsmiddag

Oj, vet ni hur bra man kan ha det på Minna Canth-dagen? Helt ljuvligt förstås! För det första har jag röjt så pass mycket att jag nu har endast 33 steg kvar till dagens mål. Hups! Det liksom lönar sig att gå fram och tillbaka med grejer. Tyvärr är mitt hobbyrum nu ännu fullare med saker, som inte hör dit, än det var förut. Suck! Men det positiva är alltså att nu behöver jag bara gå några varv runt stickfåtöljen så kan jag sitta lugnt resten av kvällen.

Söndagsmiddagen är över för denna gång. Unga husbondeparet bjöd på pasta, älgkött och kantareller. Mums. Vi var sju stycken runt matbordet och min mamma fick berätta om hur det var när hon mötte min far och hur nära det var att hon hamnade på dåliga vägar med en buse. Dottern intervjuade, släktens närhistoria har börjat intressera. Mamma och sin sida var jätteglad för hon hade fått ett sms om att långväga gäster är på väg nästa månad.

Dottern har blivit ett proffs på kakor. Dagens efterrätt såg ut så här:
En supergod tårta. Gissa vad vi alla kör för bilar? :)
Tack till er alla för en härlig söndagseftermiddag och trevligt sällskap.

Själv hade jag det så bra att jag kom undan med att duka bordet och fixa salladen. Far i huset tog hand om disken, som ju blev kvar efter att kockarna och gästerna åkt hem.

Igår natt höll det för övrigt på att gå dåligt för den sjätte Ekholmaren. 
Jag släckte taklampan i vardagsrummet och skulle sedan upp för de tre trappstegen till nästa avsats. Eftersom far i huset ännu såg på TV tänkte jag att den belysningen skulle vägleda mej. Men precis då jag skulle ta första trappsteget blev det beckmörkt i TV:n då man bytte scen och jag snubblade till och slog ordentligt i axeln, som nu är alldeles blålila. 
Huhuh, tur att det inte gick värre. Jag var spiknykter, men alltför optimistisk beträffande ljuset. Det skulle just ha sett snyggt ut om jag hamnat att ta ambulans mitt i natten.

Nu ska jag jobba lite bland annat välja maträtter till fredagens Lyckodag!, sedan packa jobbväskan och därefter sticka sockor med gott samvete.
Önskar er alla en riktigt bra start på arbetsveckan!

#blogg100_2017_19


lördag, mars 18, 2017

Två frågor

Idag fick jag två frågor på Twitter:

1) Läser du mycket?
Hmm, gör jag det? Njaaa, jag är en periodare. Ibland går det jättelångsamt med mitt läsande. Men jag försöker i varje fall läsa minst en bok i månaden.

2) Har du redan använt garnerna du köpte från mässan?
Nej, ack nej, när skulle jag ha hunnit med det? Jag har ju inte ens gjort nånting av garnerna från den förra mässan. Eller nej, förresten vänta nu. Jag stickade ju faktiskt den där halsgrejen. Så det kanske inte alls är så illa, som jag först trodde.

I Twitter får man endast använda 140 tecken, så det är svårt att svara uttömmande där. Och nu, nu ska jag sticka vidare på en socka och njuta av en lugn lördagskväll. Och nej, jag har inte röjt nånting alls idag. Det kommer att bli superbråttom med röjningen imorgon. Men den dagen, den sorgen.

Önskar er alla en skön lördagskväll!

#blogg100_2017_18

fredag, mars 17, 2017

När man inte får

Brrr! Idag är det ruskigt väder. Det snöade faktiskt då jag körde till jobbet i grannstaden i morse. Men vädret gör nu inte så mycket för jag borde ha storröjning här inomhus. Dessvärre känns det som om jag inte kommer att göra nånting annat än sätta mej i fåtöljen och sticka, sticka, sticka, sticka. Alternativt kunde jag först ställa in äggklockan på 17 minuter och röja under den tiden för att sedan sticka. Jag läste nämligen någonstans att man ska göra så om röjningsberget blir för högt och brett. Man tar bara 10 minuter i gången så fixar det sig till slut. Jag antar att det var nån slug person, som insåg att man vill göra arbetet till slut, så man bara fortsätter av farten efter sina första 10 minuter. Och ja, 10 minuter låter mera överkomligt än flera svettiga timmar.

Men vad ska man göra när man inte får? När man inte till exempel får köpa garn?

Jo, man köper en tidning istället.
Så gjorde jag häromsistens...

... för det följde med garn som gåva! Är jag inte smart? :)

Gåva nummer två var ett extra mönsterhäfte med modeller för flerfärgsstickning.

För övrigt sade min mamma att jag visst får köpa garn om jag säger att det är åt Baby M. Ja, du läste rätt, det handlar inte om Boney M utan Baby M. Det må nu vara hur som helst med  den saken, om jag inte stickar bort lite nu så kommer jag att få svår garnångest och jag är inte säker på att läkarna kan ställa rätt diagnos ifall jag dukar under! :)

Ha det nu riktigt bra och njut av veckoslutet.
Jag ska försöka ta det lugnt och sticka, sticka, sticka, så försök inte ens locka ut mej nånstans. 

Aj, vänta nu, vart sade du att vi skulle åka? :)

#blogg100_2017_17

torsdag, mars 16, 2017

Famnen full av rosor

Han kom bakifrån, nära alltför nära. Han lutade sig fram mot mej, just som jag tänkte vända mej om och ge ett mycket förtörnat ögonkast.
- Moi, sa han och log med hela ansiktet och jag smälte som vax. (Moi är finska för Morjens eller hej)

Där stod ju självaste mr J i kassakön bakom mej. Det var alltså ingen smygare eller antastare. Vi fick oss en trevlig liten pratstund medan vi väntade att få våra varor införda i kassasystemet så vi kunde betala, packa ihop och åka hem.

Igår kom jag hem med famnen full av rosor.
- Ha du blivit en operastjärna? frågade far i huset.
- Hur i all världen har dom slösat så mycket pengar på dej, fortsatte han förundrat.
Dom = mina härliga kursdeltagare i Hindersby. Det var sista kurskvällen för vårterminens del igår. Det kommer att bli tomt nu på onsdagskvällarna. Hur ska jag klara mej?




Tack för de här ljuvliga rosorna, som förgyller min vardag och mitt hem. Tre stora buketter rosor innebär väl ändå att jag gjort nånting bra, eller hur?

Nu kan jag sjunga som Arja Saijonmaa.

Månen var så fin igår kväll. Man såg nästan gubben i månen. Senare på natten när den lyste in genom fönstret var jag inte längre lika förtjust.

Idag då jag kom hem ringde telefonen och vi fick en middagsbjudning till söndagen. Unga husbonden med sambo kommer hit och fixar middag, älgkött och kantarellsås. Sen får vi se om det blir potatis, ris eller pasta till. Härligt!

#blogg100_2017_16

onsdag, mars 15, 2017

Helt oskyldig

Vaddå, säger Lurvinge och sätter upp sin allra oskyldigaste min där hon sitter och förhindrar fåglarna att komma åt sin mat. Hon är helt oskyldig och förstår inte alls att jag knackar på fönstret. Hon har ju inte gjort nånting.

Talgmesarna å sin sida är inte speciellt glada över att det sitter ett rovdjur precis på det stället där alla goda frön tycks ha fallit ner. Det är inte lätt att vara liten.

Nu ska jag gå ut och beundra månen och försöka få in Lurvinge. Få se om det lyckas.

#blogg100_2017_15

tisdag, mars 14, 2017

Den lilla röda

Nä, alltså nu ska jag inte alls berätta om Maos lilla röda, ifall ni nu trodde det. Nej, Den lilla röda är nånting helt annat. Jag var nämligen iväg till min hulda moder igår på hemväg från dagskursen i Hindersby. Hon bjöd på plättkalas och skickade med mej hem ett stort lass. Vilken tur vi har, annars skulle vi ju fått försmäkta och leva på havregrynsgröt hela veckan.

Jag fick också med mej hem Den lilla röda:
- Ååååh, suckade vi i korus med mamma när hon tog fram det här mönstret från Hemmets Veckotidning nummer 45 2016.
- Men det är virkat, fortsatte hon sedan besviket. Virkning är inget för min mamma, men kanske för mej? Fast nu har vi ju det där lilla bekymret med att det inte finns garn till just precis en sådan här röd sjal. Är inte det konstigt med tanke på så mycket garn det ändå finns i mina gömmor. Men inte har jag då alpacka-silkes garn inte. Kanske jag skulle hitta någonting annat, som går lika bra.

Jag fick också mönster till den här vårfina ponchon. Det är från Hemmets Veckotidning nummer 11 2017. Här borde det gå att improvisera lite och blanda olika garner. Passformen behöver väl inte vara så precis i en poncho eller hur?

Vet ni, i morse när jag åkte iväg till grannstaden på jobb, så fick man köra 120 km/h. Det är väl ett vårtecken så gott som något? När jag återvände ikväll så var det igen vinterhastighet på motorvägen. Och så det blåste. Jag hade riktigt svårt att hålla bilen i rak körlinje. Än vinglade det hit och än vinglade det dit. Och då var jag spiknykter, som vanligt.
I morgon skall jag till all tur inte längre bort än till stan och på kvällen iväg till Hindersby.

#blogg100_2017_14

måndag, mars 13, 2017

Två meter

I lördags kunde jag svepa in mej i två meter omtanke, värme och kärlek.

Och färgerna är precis mina...

Det är min duktiga mamma, som har haft superfart på stickorna. Hon var rädd att snön skulle försvinna innan halsduken blev färdig.

Så fint mönster, som hon har hittat på alldeles själv. Tack mamma för den fina gåvan. Jag är så glad att jag fick dig att börja sticka! Hur skulle jag annars någonsin få någonting hemstickat åt mej själv?

#blogg100_2017_13

söndag, mars 12, 2017

På tok

Det gick på tok i natt, alldeles på tok.

- Du tänker väl inte gå igenom hela affären, frågade minstingen i natt och spände ögonen i mej.
- Jag vill hem i säng ännu i natt och inte imorgon, fortsatte han.
- Ja, men jag kommer ju ändå inte att hinna hem inom det här dygnet, gnällde jag lite småynkligt där i Prisma i Gamlas i huvudstaden. År 2011 när den invigdes var den landets största. Och nu hade den  hunnit ha öppet dygnet runt i en knapp veckas tid innan en lantlolla från landet i Lovisa stultade omkring där mitt i natten. Och hur kom det sig? Ja, det är en lång historia.

Låt mej ta det från början: Förra veckan fick vi en kaffeinbjudning till grannstaden, som vi med glädje accepterade. Någonstans under veckans lopp bestämdes det att vi skulle sammanstråla med minstingen, som hade lite ärenden till landet och borde få sin bil tillbaka i körbart skick. Tyvärr har både far i huset och mr J inte riktigt hunnit med någonting alls. Vad det beror på vet jag inte, för jag har inte hunnit vara hemma och driva på. Jag har ju jobbat.

Efter vår trevliga samvaro med fina smörgåsar, croissanter och en supergod hallonpaj styrde vi kosan hemåt via mataffären. Vi skjutsade hem min mamma och så dök vi ner här. Far i huset och minstingen försvann till grannbyn medan jag fort som sjutton fixade risotto i en tio liters kastrull. Det kändes nästan som förr i världen när alla barn fortfarande bodde hemma. Det blev en rätt sen middag med god åtgång på maten.

Minstingen grejade på en låda tillsammans med far i huset alltmedan jag satt och stickade och njöt av lördagskvällen. Klockan närmade sig 21 och jag förberedde mej för grande finale på Melodifestivalen. Minstingen å sin sida kollade busstidtabellen på OnniBus, men lördagskväll den tiden, glöm allmänna kommunikationsmedel. Far i huset hade tydligen lite dåligt samvete och sade:
- Jag skjutsar nog hem dig.
Minstingen betonade att han måste via Prisma och handla. Enligt far i huset gick det för sig och hux flux bestämdes det att jag skulle följa med. Så adjö nu då Mello och stickningen.

Jag hade aldrig varit i det där Prisma förut, så jovisst skulle jag gärna ha gått runt där mitt i natten. Det var så lugnt och skönt. Jag skulle egentligen bara ha yoghurt och vanillinsocker, som jag glömde köpa tidigare på dagen. Men gissa vad? Nå, jo, jag hittade förstås flera hyllmeter med garn. Min radarblick slår aldrig fel i det fallet! Och så fanns det dessutom stora lådor med garn till erbjudandepris. Och så gick det ju på tok, alldeles på tok.

Den här nya varianten av 7 bröder, Aurora, måste ju bara prövas på, 200 g.

Och jag kom på att jag kan ju inte enbart ha rött garn, jag måste ha liten annan färg också, så det blev 200 g till. 
Och jag som var så glad då jag hade lyckats banta garnlagret med 150 g tidigare på dagen, då mamma fick ett sockgarnsnystan. Det är svårt att banta, ska jag säga.

Det var inte enbart garnhyllan, som var flera tiotals meter lång. Nej, den farliga tidningshyllan är det också.
Så jag kom hem med tre tidningar och hade gjort av med inkommande veckas hushållspengar. Det blir havregrynsgröt hela veckan nu. Tröstar mej med att jag inte köpte en endaste tidning från teetee i torsdags.

I tidningen Knitscene finns många inspirerande mönster, som jag föll pladask för:
En sådan här sjal skulle vara skön att ha.

Eller varför inte den här? Någon som känner för att sticka lite? Jag skulle verkligen behöva en sjal att svepa om mej...

Eller den här i all sin enkelhet?

En spetsstickad tröja kan vara bra att ha under svala sommarkvällar...

Eller varför inte en solgul sjal?

Jag stod länge och tummade på en tysk sticktidning också, men då hann förnuftet till all lycka ifatt mej och jag lämnade kvar den tidningen i hyllan. Nån ordning måste det ju ändå vara.

Och nu är det dags för mej att packa morgondagens jobbväska och sedan krypa ner mellan lakanen. Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

#blogg100_2017_12

lördag, mars 11, 2017

Mitt i natten

Nu är det mitt i natten och jag har just varit till Prisma i Gamlas och handlat. Inte klokt alltså. Nu bloggar jag dessutom med Samsungen och det är inte så enkelt i en bil som kör i gropar. Få se om jag lyckas få in en suddig nattbild.

#blogg100_2017_11 

fredag, mars 10, 2017

Vårens stamkundskväll

Här har det skett en rejäl ökning, ett tillskott av garn. Det är slut med bantandet nu. Tror att jag helt enkelt får ge upp. Det finns inte en chans att lagret skulle gå ner, inte ens fastän jag skulle gå ut på promenad, eller kanske just därför. Jag borde ju sitta och använda garnet, men... ja i ärlighetens namn så har jag inte stickat en endaste maska på snart två veckor. Suck!
Mitt garnlager är nu i SABLE-fasen, så det är nog dags att skriva testamente, så det inte hamnar på soptippen.

Igår var jag iväg med stickväninnorna B och V på vårens stamkundskväll i teeteeShop i grannstaden och förvärrade lagersituationen ytterligare.
Men det är inte lätt att avstå när både korgar och hyllor är fulla med garn. I förgrunden finns Aarni, tyvärr fanns det inte i färger, som tilltalade mej. Lite synd för jag gillar ju det garnet. Men kanske ändå bäst så...

Och så finns det uppstickade modeller, som lockar... Just nu har jag mest ögon för plagg i den här storleken. 
Under modevisningen fick vi se de nya trenderna och två superfina och lockande sjalar, men... ja, det känns liksom inte riktigt, som om jag skulle ha vare sig tid eller orka koncentrera mej på sånt just nu. Visserligen fick man 20% rabatt på alla normalprissatta garner och andra stickgrejer, men ändå. Lite förnuft har jag nog kvar fast jag ser garn!

Men det där med "billiga garnkorgar" och överraskningspåsar, slår aldrig fel.
Det började med att jag hittade de här julröda nystanen i korgen med överraskningspåsar. Och dem måste jag förstås ha. Bonus Glitter från Hayefield, 300 g.

Nu blev stickväninnan B och borgådamen M helvilda och grävde igenom korgen och vände och vred på varenda påse.
- Den här påsen måste du ha. Det är din färg, sade stickväninnan B och plötsligt hade jag 300 g garn till. Ni vet, det är så svårt att säga nej. Vad jag ska göra med dem? Ingen aning, men det är ju onekligen min färg. :)

I det här skedet var det dags att traska iväg efter kundkorgen, fastän stickväninnan B var bombsäker på att vi inte alls skulle behöva en sådan. Haaa, säger jag bara...

Jag trodde faktiskt att det stod Hjärta och själ på det här sockgarnet. Men det står Heart & Sole. Sockgarnet kommer från Sirdar och är också min färg, 200 g. Nytt garn för mina stickor. Är inte säker på att det blir just ett sockpar av det här garnet...

Det här garnet kunde jag inte motstå, Baby Blossom Chunky från Hayefield, 200 g.

Jag fick det här mönsterhäftet med på köpet, fastän det på riktigt skulle ha kostat 2 €. Om jag skulle ha varit tvungen att betala för mönstret, så skulle jag nog ha skippat både garn och mönster, men nu... nu kan jag svänga ihop nånting till julen, kanske?

Jag fick förresten också en mönstertidning från Lankamaailma i söndags.
Också den har tröjmönster, tre stycken närmare bestämt. Resten av innehållet i tidningen är foton på vårens nya modeller. Jag har inte vågat se närmare på dem. Jag kan bli alldeles för stressad. Man ska ta det lite försiktigt med inspirationen.

Ljuvligt sköna bomullsgarnet Hilla från teetee. Jag var ganska säker på att två nystan skulle räcka till en body.
- Men du ska nog ha den där tröjan till, sade stickväninnan B och lassade ytterligare två nystan till i korgen.
- Ja och så ska du ha garn till en mössa och till ett par sockor också, fortsatte hon. Så plötsligt hade jag 250 g garn istället för de ursprungliga 100 grammen. Håhåjaaa...

- Men först ska du sticka den där tröjan, sa stickväninnan B mycket bestämt. Hon syftade på den där gråa tröjan, som vi hittade på mässan i Tammerfors i november förra året. . Och jo, jo, jag ska, men först ska jag bara...

Tack till båda stickväninnorna för trevligt sällskap. Hoppas att vi snart kan göra om det här.

#blogg100_2017_10

torsdag, mars 09, 2017

Från Hantverksmässan i Gamla Hamnen

Ni tror väl inte att jag kom hem tomhänt från Helsingfors i söndags? Åh, nej, glöm det. Jag hade en och annan påse med mej hem. Tack och lov för stickväninnan B och hennes fina väska, dra-maten. Jag fick hyra in mej i den. Skönt! Den rullade snällt på mässgolvet och ingen behövde bära på nånting. Sedan stod vi på Sales parkeringsplats i Liljendal och delade upp innehållet. Vi langade alltså inte eller höll på med olagligheter, ifall nu nån trodde det! :)

Bland annat det här fanns i mina påsar:
Wool Jazz från Mirdara, en helt ny garnsort för mej, 200 g.


Running, sockgarn från Holland, måste prövas på, 100 g. Funderade först lite smått på att ge bort det här nystanet, men ju mera jag klappar på det, desto mera gillar jag det...


Vanessa, 50 g merceriserat bomullsgarn för endast 2 €. Rena rama fyndet i ljusbeige färg. Borde jag ändå ha tagit flera än detta enda nystan? Men inte har ni väl sett mej virka dukar på många herrans år, inte?

Ser ni förresten det där lite luddiga på nystanet där uppe till höger? Gissa vad det är...


Just det, lite ludd från strutsfjädersdammvippan. Eller inte direkt från den utan från de där två extra fjädrarna jag fick till våra katter. Tufsen blev helvild när han gav sig i kast med fjädern. Han morrade och fräste. Strutsar är minsann inte att leka med. Sånt vet Tufsen.

Men fjädrarna är bra, tar bort statisk elektricitet och har redan använts i över 150 år. Dock inte min dammvippa. Den är ny och fortfarande nästan oanvänd! :)


Åååh, Fabel från Drops. Hela tre nystan, 150 g, kan bli åtminstone ett par tunna sommarsockor, eller... Att det blev hela tre nystan istället för två får jag tacka stickväninnan B för. Hon peppade och uppmuntrade:
- Visst ska du ha tre nystan.


Cotton Style Print, 200 g, från Schachenmayr fanns uppstickad, som en liten sjalmodell och då måste jag ju bara ha dem. Jag tog ett extra nystan för säkerhets skull. Det är inte kul om garnet tar slut innan projektet är klart. Jag fick mönster med till sjalen, Ranskatar (Fransyska, inte köttet alltså, utan en dam från Frankrike). Både mönster och garn kommer från Pitsi & Palmikko i Lahtis.

Stickning och virkning är som vilken sport, som helst. Det behövs utrustning för att det ska bli bra. Så förstås måste jag ju ha en sådan här varvräknare att ha på fingret. Det fiffiga med den här är att den kommer ihåg vilket varv den blev på när man öppnar den på nytt. Visserligen gör ju de manuella det också, men... ja, det är roligt att pröva någonting nytt!

 Jag skulle inte ha garn alls. Nej, jag var på jakt efter en vantbok. Snopet nog kom jag hem endast med den här pannlappsboken. Fanns ingen vantbok. Den här boken kostade 5 €. Det fanns också en massa böcker för endast 2 €, liksom Novitas garnnystan till samma pris. Men igen, jag skall ju inte köpa vare sig det ena eller det andra...


Och så har vi med stickväninnan B infört en ny tradition. Vi, eller rättare sagt jag, köper en mugg från varje mässa. Det fick far i huset att tända på alla cylindrar. Det verkar som om det är bättre att jag köper garn:
- Du ska int hämta hem flera muggar nu. Det finns inte rum i skåpen. Om du kommer hem med flera så måst jag börja kasta sönder de muggar vi redan har, domderade han.

Jösses, kanske jag ska sluta med muggköpandet genast och inte utveckla några nya traditioner alls! Jag vill inte att han slår sönder den där stickmuggen jag köpte från mässan i Tammerfors.


Den här blåa kattmuggen kommer från Keramikstudio Envalds.
Jag köpte lite annat också, men det är hysch-pysch än så länge...

Nu tänker ni förstås att det här var ju inte så farligt och det är ju rätt tänkt. Men vi kom hem via Lankamaailma i Åggelby... 
Och inte för att jag vill skryta, men jag fixade faktiskt så att alla, som var med på färden fick 20% rabatt på normalprissatta varor. Och hur gjorde jag det? Jo, jag ringde helt enkelt till affären och varskodde dem om att en busslast från Lovisa är på väg och frågade snällt om det var okej. Vi var förstås välkomna och blev väl omhändertagna.


Här finns lite av det ena och det andra, vågar inte väga! :) Mest är här små garnpåsar med olika erbjudandegarn.


Grazy Zauberball måste jag ju bara ha. Schoppelwolle från Tyskland, helt underbara crazyiga färger, 200 g. Jag fick hjälp med färgvalet av stickväninnan B. Vad jag ska göra med dem? Inte en susning. Sockor, sjal...


Den här måste jag ju också ha för färgens skull, inte sant? Undrar om jag någonsin kommer att behöva en så här klen virknål?


Jag borde kanske virka en påskduk av det här bomullsgarnet, som jag hittade i Lankamaailma? Men stickväninnan B sade att påsken kommer så fort och är över lika fort, så knappast hinner jag med nånting påskigt, så som jag gjorde förra året.

Som ni märker var jag inte riktigt koncentrerad under färden och det beror helt enkelt på att jag inte hade en lapp med mej där alla garn jag skulle behöva för diverse projekt skulle ha funnits uppräknade. Varför? Nå, jo, för att jag strängt taget inte skulle ha garn, utan endast den där vantboken, som inte fanns någonstans.

Ikväll skall jag iväg på äventyr igen i gott sällskap med stickväninna B och V. Få se hur det kommer att sluta...

#blogg100_2017_9