Livat värre

Vet ni, det tar på att vara pensionär! Det är fullt upp att hinna med allt. Idag har jag varken hunnit med disk eller matlagning. Jag har bara njutit och haft trevligt.

Mitt på dagen, då jag höll på att göra mej i ordning för en färd till stan, ringde telefonen. Det var svärdottern, som undrade om vi skulle åka iväg till västra grannstaden och ta oss en titt i teetee innan de stänger dörrarna för gott. Jag var förstås med på noterna direkt, så iväg for vi.

Oj, oj, oj, hyllorna var länsade, men visst fanns det garn kvar, till och med sådant som jag behöver till ett projekt, som...
Alla de nummer på strumpstickorna, som används allra mest, de var förstås slut. Jag vågade inte titta alltför mycket omkring mej, för vem vet vilka nystan, som då skulle ha fastnat.

Lilleman är så här glad då han får vara med på garnuppköp. Det där är en härligt blå färg och dessutom Teddygarn. Svärdotterns fynd.

Vi blev lite längre än tänkt där i affären, så vi valde att besöka Bistro Kronan på hemvägen. Jag hann säga hej till alla stickerskor och Lilleman charmade dem med sitt leende.

Svärdottern bjöd på skinkpaj och te. Lilleman fick se på medan vi åt, stackare. Det är inte lätt att vara minst.

Sen iväg och hämta storasyster från dagis. Hon bestämde att hon skulle till famos hus och inte hem. Och så fick det bli. Här lekte hon en stund och både busade och gosade med lillbrorsan.

Nu kanske ni tror att jag skulle ha haft tid med disken eller att slå mej ner i gungstolen och sticka. Men se nej, äldsta sonen ville prompt iväg till stan och handla, så på med rock och skodon och så iväg. Det bästa med honom och hans handlande är att han har åtminstone idéer till middagsmat medan jag själv är alldeles tom i huvudet.

Middagen hämtade vi sedan från grillen. Länge sedan vi har varit där, för det är inte särskilt hälsosamt.

Nu, nu måste jag få sticka lite innan jag stupar i säng.

Önskar er alla en fin torsdag.

Sju bröder

Vad kan man göra en lite gråtrist vintertisdag i januari då det är så halt utomhus att dit ska man inte gå och falla? Jo, man kan mer eller mindre ofrivilligt följa med bisin sin till  de sju brödernas hemkommun, Nurmijärvi. Det var här Alexis Stenvall föddes och det var här han skrev det berömda eposet. Sju bröder är också namnet på Finlands mest kända sockgarn.

Vi var iväg till Röykkä, där bisin min köpte begnagade bildelar. Förstås pratade de här karlarna rätt mycket medan jag snällt satt i bilen och väntade. På hemvägen skulle vi luncha på något trevligt ställe, men, men... alla trevliga lunchställen hade redan hunnit stänga, för klockan närmade sig 14.30. Efter att två gånger ha hamnat på villovägar och hamnat att vända om, så kom vi äntligen Pirjo Pakari. Det bageriets produkter kan du köpa från bland annat bybutiken i Forsby och säkert andra K-affärer här i nejden.

Bisin mins plan var att vi skulle dricka lite och ta en macka. Han tog kaffe och jag valde kakao (choklad) och så tog vi var sin rågmacka.

Den mackan var minsann innehållsrik! För det första var den nybakad på deras eget goda rågbröd, sedan innehöll den salladsblad, två skinkskivor, två skivor med medwurst, två stora bitar gurka, två stora ostskivor och två tomatskivor. Jag fick förstås bisin mins tomater och ostskivor. Mättande och gott. Det här fick bli vår lunch, för inte ska ni tro att bisin min stannade på hemvägen för att äta. Åh, nej, "vi har knackkorv hemma i kylskåpet" sa han och körde iväg till sin favoritbutik i västra grannstaden, nämligen Motonet.

Lite synd att vi inte stannade vid ett endaste ett spännande ställe. Men intressant att se sig om här i vår närmiljö. Och varför tror ni att bisin min så gärna ville ha mej med? Nå, jo kanske för sällskapets skull, men allra mest för att jag skulle navigera med min telefon. När jag gjorde det så hittade vi rätt direkt, men när bisin min skulle försöka enligt hur han hade kört för många herrans år sedan, blev det lite kaotiskt!

Önskar er alla en fin onsdag!

Årets första?

Brukar ni följa med er telefonanvändning? Jag får alltid på måndag en veckorapport och den är faktiskt rätt likadan från den ena veckan till den andra. Varje gång jag ser på den blir jag smått förvånad över hur få appar jag egentligen använder. Allra mest använder jag WhatsApp och därefter kommer Instagram. Pinterest har jag inte ens installerad på telefonen. Facebook använder jag en del. TikTok och Snapchat har jag inte heller i min telefon. Under den gångna veckan hade jag till och med använt Youtube i fyra minuters tid. Det var när Lilleman var här i lördags och jag inte kom på orden till flera barnvisor. Då tog jag hjälp av Sås och Kopp och lät dem spela Traktor Alban.

Fastän nu bisin min tycker att jag hela tiden är fast i telefon, så har han helt fel. Men han vill inte se på min veckorapport och ge mej rätt. Idag föreslog Google i telefon att den automatiskt kan ladda ner och installera en app åt mej om det finns en för just den webbplatsen jag har googlat fram. Jag tackade nej, även om det säkert skulle vara fiffigare att ha till exempel Wikipedia, som app istället för att söka upp den på nätet varje gång jag behöver kolla någonting svårt i korsordet.

Apropå Facebook ännu så är jag mest med i grupper, stickgrupper närmare bestämt. För det mesta tittar jag och kommenterar sällan. Egna foton laddar jag nästan aldrig upp. Häromdagen blev jag så chockad att jag på stående fot beslöt mej för att inte alls dela egna foton på Facebook längre. En stickerska hade mött sitt eget foto på sin egenhändigt stickade tröja i Sheins reklam! Skärmdumpen var dessutom gjord så att man såg tummar och hjärtan under fotot. Stackars dem, som blev lurade och trodde att de hade beställt en vacker stickad tröja från Kina! Och tänk att företaget inte ens hade brytt sig om att beskära bort det där extra, det som avslöjade dem. Inte klokt alltså.

I fredags fick jag en härlig julklapp.

Nu vet jag inte om det här är årets första? Eller förra årets sista?

Påsen var som ni ser innehållsrik, med allt vad jag behöver och lite till.

Karlarna i huset var inte heller bortglömda, för de fick en påse med änglar.

Det fanns till och med ett inslaget julpaket i påsen.

Paketet innehöll en konfektask i två våningar. Nu har jag minsann godis ända till påsken!

Pricken över i:et var utan tvekan det här fina hemgjorda kortet. I det finns ett presentkort, som jag kan ta till då godiset är slut.

Igår satt jag och stickade på förmiddagen.

På kvällen fick jag riva upp, för jag hade en rät maska där jag skulle ha en avig i kanten. Så går det då man tittar på skidskyttetävling och finländarna vinner. Det blev så spännande att jag inte ens kunde sticka rätstickning rätt.

Först tänkte jag att jag struntar i den där felaktiga maskan, men den började reta mej mer och mer. Och eftersom jag ville ha en så här snygg kant i båda sidorna återstod inget annat att göra än att riva. Här tar alltså inte garnet slut i första hand, då jag stickar på förmiddagen och river upp det samma på kvällen.

Önskar er alla en skön tisdag!

Nattlig strapats

Kära vänner, gör nu inte som jag gör, utan som jag säger. Låt mej få berätta en lärorik historia för er och hur det kan gå då man inte gör som man vet att man borde göra!

Min telefon började klaga att minnet är fullt. Jag tog bort lite av det ena och det andra och hankade mej fram ett litet tag. När jag kollade minnet såg jag att det var Galleriet där alla bilder finns, som var bekymret. Det förvånade mej, för alla bilder borde ju automatiskt gå upp till molnet. För säkerhets skull tänkte jag att jag ska flytta alla foton från telefonen till datorn. Men hur det nu var, så sköt jag på det, för jag tyckte att jag aldrig liksom hade den tiden, som behövdes och inte hittade jag den där adaptern jag behövde heller.

Igår samlade jag mod till mej och tänkte att jag kan ju alltid flytta fotona till bisin mins dator och därifrån vidare till ett yttre minne. Lite arbetsdrygt, men nöden har ingen lag. I en halv sekunds tid funderade jag om jag skulle koppla loss min egen bärbara från yttre tangentbord och skärm och på så sätt få USB-C-porten ledig. Men nej, enklare att använda bisin mins dator.

Jag drog fram hans dator, kopplade den till väggkontakten och skulle just slå upp locket och fundera på lösenordet när jag fick syn på en vit sladd, som hängde från vita stickkorgens handtag. Vad sjutton var det för en sladd? Det måste undersökas närmare. Och se på sjutton! Det var ju precis den sladden med den adaptern jag behövde. 

Jag övergav bisin mins dator och skuttade glatt iväg till min egen dator, kopplade i sladden i datorn och i telefon och...
... ett väldigt oljud hördes, telefonskärmen fylldes med varningstext. Jag skulle omedelbart dra ut ett främmande föremål från min telefon, för det kunde vara skadligt. Jag drog helt förskräckt ut sladden från telefonen. Jösses, vad skulle jag göra nu? Hmmm...

Jag testade att lägga i sladden på nytt med samma skrikande varning som resultat. Sladden ut på nytt. Kunde det ha fastnat garnludd i kontakten? Sladden hängde ju ändå där på stickkorgens handtag? Jag blåste både i sladdens kontakt och i telefonens uttag. Sedan kopplade jag försiktigt i sladden i telefonen igen.
Tjohooo! Det fungerade! Nu gällde det då att välja överföringsmetod. Skulle jag flytta bilderna via appen Foton eller via Utforskaren?

Via Foton, bestämde jag mej för och startade appen och lät den gå igenom telefonens minne på jakt efter bilder och videon. Efter en timme påstod appen fortfarande att det kan ta några minuter innan den har hittat allt.
Nä, nä, jag har inte tid att vänta så länge, så jag avbröt Foton-appens import och öppnade Utforskaren i stället.

Och det är nu, som det började barka till skogs. Klockan 22 på kvällen ska man inte börja flytta foton från sin telefon till datorn. I synnerhet inte om man upptäcker att det finns 19 000 foton som ska flyttas!!!!
Åh, kära hjärtanes! Jag hade utan att tänka efter desto mera startat överflyttningen och fick meddelande i lilla rutan att det skulle räcka två timmar och 15 minuter. Nå, ingen fara, till midnatt skulle det ju vara fixat.
Det trodde jag alltså! Klockan blev 01.00 och då skulle det endast återstå lite på en timme. Det skulle jag väl klara? När klockan var lite före två på natten visade Microsoft att flyttandet skulle ta 2 timmar och 50 minuter. Morrr! För min del återstod nu inget annat än att lämna på datorn och telefonen.

Halvtre var jag äntligen i säng, uppgiven, men allra, allra mest arg på mej själv. Jag borde ju ha åtgärdat det här för länge sedan och framförallt borde jag ha städat i galleriet. Nu finns alla 19 000 foton i en mapp i datorn. Vem ska städa upp i den?

Kära vänner, vad ni än gör, börja inte med såna här projekt sent på kvällen! Och försök hålla ordning på era foton. Låt inte antalet foton skena iväg, så som jag har gjort! Skrämmande.

Idag har jag lite halvsömnigt ägnat mej åt rutorna i den här tidningen, som jag köpte igår från mataffären. Jag har också hunnit med att sitta i gungstolen och sticka medan bisin min har sett på skidskytte. Och jag har varit iväg tillsammans med äldsta sonen till stora varuhuset i stan och köpt obegripliga burkar till bisin mins bilprojekt. Grundmålning, sprayflaskor, härdare, burkar... tjaa, det verkade ha blivit rätt.
Han beställde också en massa fågelmat och det fick han. Nu är både bisin min och fåglarna glada.

Önskar er alla en bra ny vecka!

Fish and chips

I morse då jag vaknade halvnio, hade jag inga bestämda planer alls för dagen. Och det är riktigt, riktigt skönt, för då går det att lugnt flyta med och vara öppen för det som kommer i ens väg.

Förmiddagen gick åt till att röja tillsammans med äldsta sonen. Äntligen hade vi fått vårt skräpkärl tömt och kunde föra ut rosket. Äldsta sonen tömde också kylskåpet på överårig mat och jag röjde lite på köksbordet och ett skåp. Hur kan det samlas så mycket allt möjligt gammalt och onödigt? Och varje gång jag får syn på de där grejerna tänker jag att nu, nu ska jag minsann få bort dem. Jag antar att man efter ett tag blir blind för dem.

Plötsligt ringde bisin mins telefon. Den var på laddning på köksskåpet och själv satt han i traktorn i grannbyn. Tveksamt svarade jag, för det var ju inte mycket jag kunde göra annat än att ta emot ett ringbud. Nå, det visade sig vara en dam som ville ha vägen till sin familjs hus plogad, för en person behövde komma fram till dem. Kunde jag hälsa bisin min det?
Jo, förstås, men hade hon sett honom i byn med traktorn? På det fick jag inget ordentligt svar, så jag visste ju inte var bisin min befann sig på den väg han har lovat hålla öppen på vintern.

En halv sekund funderade jag på hur jag skulle göra. Genast skippade jag idén om att jag skulle ta bilen och köra iväg till grannbyn. Troligtvis skulle jag ha varit mera i vägen än till någon nytta.
Jag ringde nästyngsta sonen, men fick inte tag på honom, så jag ringde yngsta sonen istället. Han var lite yrvaken, men skulle ut på sin dagliga länk och lovade framföra budskapet åt sin far. Vi beslöt att vi sedan skulle åka in till stan på lunch och matuppköp.

Jag hann få disken i maskin och starta den samt klä om mej innan han var här.

Vi hamnade på Fylla, där jag inte har varit på nån månad. Vi började med en Frittiplatter. Sedan valde jag Fish and chips, riktigt gott. Dessvärre orkade jag inte äta upp hela portionen. Lite knepigt det där då man inte själv får välja hur mycket man vill ha på tallriken.

Från restaurangen iväg till mataffären varifrån jag endast skulle ha bananer och mjölk. Jag hittade färskt rågbröd från Bra Brö, så det nappade jag med mej, likaså två paket bacon. Någonting ska vi ju äta i morgon också.

Fort hem, packa upp, byta om och så ringa till nästyngsta sonen, för jag hade lovat ta hand om Lilleman när jag kommit hem. Vi hade riktigt trevligt här medan föräldrarna var i stan. Lilleman ger upp såna härliga glädjetjut nuförtiden. Farfar blev lite förskräckt först innan han insåg att det är skillnad på glädje och gråt.
Lilleman gillar musik, så vi lyssnade på Traktor Alban, men bara en gång, för vi hade så mycket annat att prata om.

I kväll fick vi posso till kvällsteet. Den köpte jag igår i Prisma. I TV-programmet Häng med (Hengaillaan), finska motsvarigheten till På spåret, så visste de tävlande inte vad munkgrisen kallas i Kotka. Tänk, det visste jag! Det kanske sorterar under rubriken "Värdelöst vetande"? I det där frågesportsprogrammet skulle jag i varje fall ha fått ett poäng med den kunskapen. Alltid något.

Önskar er alla en fin söndag!

En trevlig dag i härligt sällskap

Idag har jag varit iväg på min månatliga lunch tillsammans med väninnan T. Hon plockade upp mej hemifrån gårdsplanen och sedan begav vi oss iväg till östra grannstaden. Där lunchade vi på Prismas Raflaamo.

Dagens lunch var bland annat Lindströms biff. Riktigt, riktigt gott. Och ett så innehållsrikt salladsbord, som man skulle klara sig på utan varmrätt. Dom har också pizzabuffé i samband med lunchen. Man får äta hur mycket som helst. Men ingen av oss orkade med pizza, för...

... vi skulle ju ha glass till efterrätt!

Det var härligt att träffas och vi hade hur mycket som helst att tala om, både stort och smått. Småningom tog vi oss från matbordet till Prisma för att handla lite.

Jag travade iväg ända till andra ändan av affären, för jag skulle till elektronikavdelningen. Kabeln till vänster tror jag jag behöver, för jag ska testa en grej i morgon. Men den där laddningskabeln med Lilla My är rena rama impulsköpet. Laddare är förstås alltid bra att ha, men...

Det var rea och jag tog mej friheten att fynda lite åt Lilleman och hans storasyster. Knappast behöver han heller kläder, men det fanns så mycket ljuvligt till ett förmånligt pris. Det finns dessvärre en viss risk att Lillemans föräldrar säger upp bekantskapen med mej om jag släpar hem alltför mycket kläder.

Och vet ni, jag var jätteduktig, för jag gick inte alls till garnhyllan!

Tidningshyllan besökte jag dessvärre och kom hem med de här båda mönstertidningarna. Tröstar mej med att de båda såldes till specialpris.
Och tänk, hela tre gånger travade jag förbi Kangaskeidas utan att falla för frestelsen och köpa ett endaste ett nystan! Tjohooo! Nu får jag klappa mej på axeln och säga: "Duktigt, Inge".

Nöjda och glada kom vi hem sent på eftermiddagen, rörande överens om att våra lunchträffar är livsviktiga, för att vi ska orka.

Hoppas att vi alla får trevligheter i morgon!

Sjunger på sista versen

Jösses, vet ni, i morse när jag satt på sängkanten rann det blod ner över mitt vänstra bröst. Förskräckt tog jag en näsduk från nattduksbordet och försökte snyta mej. Nix, inget näsblod åtminstone.
Blodet fortsatte att rinna. Med en ren näsduk i nypan rusade jag till köket.
– Sii, det kommer blod, ropade jag med darrande röst.
– Jag e ingen doktor, muttrade bisin min och tog knappt ögonen från sin tallrik med corn flakes.
– Men sii nu, det slutar int. Varifrån kommer det?
– Nå, du ha nu skrapa dej nånstans.
– Men snälla, kan du int sii, för jag siir ingenting.
Muttrande kastade bisin min ett getöga på blodet, men nån hjälp fick jag inte.

Jag putsade bort blodet och fick stopp på flödet. Kollade i badrumsspegeln. Högt upp vid nyckelbenet fanns ett pyttelitet sår. Det såg ut som om nån hade stuckit mej med en nål. Några skrapmärken såg jag inte till. Tur att det var morgon och inte mitt i natten, för då hade jag nog trott att Dracula hade varit på besök och missat halspulsådern! Brrr!

Före frukost var jag tvungen att göra sådant, som jag helst inte vill. Jag var tvungen att leta efter reservdelar till bisin mins bil. Den ena delen fanns i Motonet i Imatra. Jag gnuggade redan händerna av förtjusning. Nu skulle det bli en liten utfärd, trodde jag. Men se nej, bisin min tvingade mej att bli stamkund i Motonet och beställa delarna via nätet. I det läget höll en smärre äktenskaplig kris på att uppstå, för plötsligt var det mitt fel att Motonets webbplats fungerar, som den gör och att det inte går att hitta de där delarna på fem röda sekunder. Suck!
Titta inte på mej, jag vet inte ens vad de där delarna heter på svenska, för att nu inte tala om hur de ser ut. Nå, reservdelarna är nu beställda och hoppeligen kommer de snabbt till stan.

Julhyacinten sjunger på sista versen. Fortfarande doftar den gott, men snart åker den ut. Jag är dock lite osäker, kan jag slänga den i komposten? Ska jag torka lökarna och plantera ut dem i vår? Jag vet att bisin min har fått de gula påskhyacinterna att blomma på nytt utomhus, men de är kanske annorlunda än julens hyacinter? Eller ska jag bara slänga dem i roskis?

Apropå sjunga ännu, i ett av mina korsord stod det "sjöng Hello". Aha, det var lätt, tänkte jag, Lionel Richie. Men det gick inte att få in hans namn i de där fem tomma rutorna. När jag beklagade mej för bisin min fnyste han och sa att jag kan ju rita dit en extra ruta. Hrmpf!
Jag fick några av de tomma rutorna ifyllda och såg plötsligt att det skulle bli Adele. Henne hade jag inte räknat med. Känns som två helt olika tidsepoker.

Idag har jag inte gjort så mycket annat än suttit i gungstolen och försökt sticka. Med betoning på försökt eftersom jag slumrade in ganska snabbt och fick mej en eftermiddagslur. Bisin min stod för matlagningen, då han öppnade en ärtsoppsburk. Tyvärr inga plättar till efterrätt. Jag fick nöja mej med en apelsin och det är väl hälsosammare, eller hur?

Önskar er alla en fin fredag!

Den som väntar på något gott...

 ... kan få vänta alldeles för länge!

I morse vaknade jag vid femtiden. Det är inte riktigt optimalt, så jag försökte somna om. Och det är här, som det gäller för mej att vara lite försiktig. Om jag inte aktar mej kan de där fladdrande orostankarna ta över och jag kommer aldrig att lyckas somna. Så jag fyllde riktigt aktivt mitt huvud med annat. Jag började fundera på Tencel. Vad är det nu igen för sorts fiber? Det ingår ju i en del av Novitas garner, bland annat Woolly Wood, som är så mjukt och skönt och som jag skulle vilja sticka den där ena sjalen av. Men, men, plagget ska tvättas för hand och då kan man ju nog inte använda det i babyplagg och... Snark... så hade jag slocknat och sov ända till åtta.

Idag har jag varit tillsammans med bisin min hela dagen. Den här gången körde vi österut med hans Adam plåtlåda.

Den som väntar på något gott kan få vänta alldeles för länge. Och det har jag minsann fått göra. Det är meningen att jag ska få börja köra med den här plåtlådan, men, men... Här finns en del att fixa ännu. Mr J hittade den här på nätet. Den fanns i Bruket, så dit körde han och bisin min tidigare i höstas. Det blev affär och bisin min kom hem 250 euro fattigare. Och jag har fått vänta och vänta och vänta...
Bisin min har fixat och mekat, skött andra bilar däremellan. Det här är alltså bisin mins bil, han är ägare och jag är innehavare. Ingen aning vad det där innebär. Hoppas att det inte är nånting, som jag sedan mitt i allt måste betala. Inom en månad ska bilen visas upp på besiktningskontoret och före det måste bromsarna fixas, för de tar ojämnt. Så nu kommer bilen högst antagligt att stå i hallen i grannbyn och jag är utan bil igen! Som sagt, den som väntar...

Igår kväll efter bastun, lade jag upp för ett nytt stickprojekt och jag hade knappt hunnit få uppläggningen färdig innan jag stötte på en knut i garnet. Suck!

Idag när vi var iväg österut har jag haft stor nytta av min stickning medan jag väntat på bisin min. Jag har stickat i Fredrikshamn, där vi efter uträttat ärende intog lunch på Bensis.

Årets första lunch ute, grisschnitzel med gurkmajonnäs och klyftpotatis. Och enj, jag orkade förstås inte äta upp alla potatisar. Ja och om ni tror att bisin min åt gurkmajonnäs, så bara glöm det. Han tog schnitzeln naturell och öste sedan på senap!

Det behövs bland annat bromsdelar till bilen, så där satt jag helt lugnt i bilen utanför Motonet i Kotka och stickade! Tyvärr fanns inte alla de behövliga reservdelarna, så få se nu hur det går.

Från Motonet till IKH i Kotka, för nu behövdes det bultar, skruvar och muttrar. Och jag följde inte med in. Jag satt i bilen och stickade. Härligt med nånting för händerna och nu blev det mycket pengar sparat när jag inte var inne i affären och fyndade.

Hem via Sale i Broby, för bisin mins bananer och mjölk var slut annars skulle han inte ha brytt sig om nån matbutik. Och förstås satt han i bilen medan jag vimsade på i butiksgångarna muttrandes "inte handla mer än du orkar bära, inte handla mer än du orkar bära..."
Trevlig, glad och positiv personal.

Och vet ni, jag slog på stort:

Jag köpte runebergstårtor från Galette. Jag tyckte att de var extra goda med hallonsylten också inne i tårtan. Bisin min tycker att det finns godare bakverk än de här och äldsta sonen tycker att de var för kladdiga. Tror att jag härefter endast köper kaffebröd åt mej själv. Karlarna här i huset är för för kinkiga!
Årets första runebergstårta är nu ett minne blott, likaså årets första utflykt och lunch ute.

Önskar er alla en riktigt fin torsdag med eller utan ärtsoppa.

Oskrivna blad

– Om det snöar i morgon så far vi int, sa plötsligt bisin min igår kväll då jag satt i allsköns ro i gungstolen bredvid hans.
– Aha, svarade jag lite svävande och försökte hålla koll på tre varv avigt och tre varv räta maskor. Det var så skönt att sitta där och sticka, gunga lite sakta och inte behöva köra iväg till kvällsjobb eller andra aktiviteter.

Bisin min såg på något av de där evinnerliga bilprogrammen på TV och jag höll ögonen på min sockstickning. När hans bilprogram var slut, zappade han runt och hamnade på filmen om Rauli "Badding" Somerjoki. Hur bra själva filmen är vet jag inte riktigt, men musiken är åtminstone bra och hör till de låtar som snurrade på i min ungdom. Och jag har upplevt Rauli live, tror att det var på Pyttis FBK:s danslave. Han var en lite osannolik idol med stripigt hår och stora glasögon, men han kunde skapa musik. Paratiisi är så där melankoliskt vacker som sommarnätter i juni. Då när man vill fånga det magiska ögonblicket och hålla kvar det för alltid.
Fridas och Bos version av Paradiset är inte dålig den heller.
Som med så många andra känsliga finländska konstnärssjälar, så dog Rauli i alkoholförgiftning innan han fyllt 40 år.

I natt vaknade jag alldeles kallsvettig av en förskräcklig insikt: Jag är en hemsk människa, som bidrar till överkonsumtionen!!!
Jag har ju garnnystan flera gånger om än vad jag behöver. 🙈 Det kan ju inte vara bra, eller hur? Tidigare har jag varit riktigt nöjd med att vi sorterar och återvinner, sparar på el, att jag inte köper nya kläder eller möbler eller flyger hit och dit, eller... Men i natt insåg jag att jag inte alls är så präktig, som jag trodde. Nu börjar jag få ångest, tänk om jag har bidragit till växthuseffekten fastän jag inte beställt nånting från vare sig Temu eller Shein? Jag måste kanske införa total förbud mot garnköp, hur trist det än låter. Suck!

Bisin min var själaglad i morse:
– Se, nu har jag sparat 60 €, sa han och viftade med nån mätargrunka, som hade gått sönder.
– Det behövdes endast en liten bit metall från den här kartan med Burana tabletter, jublade han.
– Tänk, så många som skulle ha kastat den till elektroniksskrotet, suckade han och beklagade sig över att ingen reparerar nånting längre.
Tur att han fick börja sin dag så där glatt, för sen var han ute i snösvängen hela dagen. Och det bara snöade och snöade...

Själv var jag ensam hemma och njöt. Jag tog fram olika färgers pennor och min nya kalender.

Det finns inget härligare än oskrivna blad. Dom ska helst fyllas med härligheter och kanske, men bara kanske med en och annan måste grej.

Det här häftet fyndade jag också i min byrålåda. Det ska bli mitt nya stickhäfte, för årets alla projekt. Och så pass strukturerad är jag att jag tänker börja på den första tomma sidan. Det finns något magiskt över de här oskrivna bladen, som bara väntar på att bli fyllda.

Nu börjar det småningom dra ihop sig till bastubad här i detta hus. Ska bli riktigt skönt!

Hoppas att ni alla får en härlig onsdag.

En misslyckad liten tomte

Kära vänner, idag bjuder jag er på lite gammal skåpmat vad gäller stickningen. För över en månad sedan blev jag färdig med en liten misslyckad tomte. Jag skämdes lite över hen, så den blev aldrig presenterad här i bloggen.

Modell: Pikkutonttu (liten tomte), s. 9 i tidningen Kauneimmat joulun käsityöt (2024)

Start: 03.12.2024

Färdig: 04.12.2024

Garn: Nalle från Novita, Fabel från Drops och restgarn

Åtgång: 7 g 

Stickor: Nr 3

Designer: Maija Paavilainen 

Ja, ni ser tomtenissen, eller är det en nissa?, har mycket tjockare ben på högra sidan! 🙈 Och det beror förstås på att jag inte kan sy! Ifall jag, mot förmodan, får för mej att i år också syssla med såna här små restgarnsprojekt, så då ska minsann tomtens ben vara stickade var för sig, så det inte blir så här tokigt. Det jag däremot i hemlighet är lite stolt över, är att jag överhuvudtaget kunde kombinera den där stickade restgarnsbiten på rätt sätt, så att resultatet blev en tomte!

Och kolla, jag hittade i mina gömmor en urgammal påse med bjällror. Då fanns T-market Pops i Märlax i stan. Jag undrar om affären nån gång hette Vips? Sista affären, som fanns där var Valintatalo. Sen stod komplexet tomt innan det revs för att ge plats åt Drottningsstrandens infrastruktur.
Tänk vilken tur jag hade, som gjorde det här fyndet hemma i min byrålåda. Tur att jag inte har slängt iväg påsen. Den som spar han har!

I morse gjorde jag ett strategiskt misstag, jag började sticka! Och det är förstås bisin mins fel. Han låg på soffan i natt, för han skulle förstås se på Junior VM i hockey, när Finland spelade mot USA.
Jag ville ju inte vara elak och väcka honom, så jag tog min projektväska och smög mej hit till datastolen. Sen var det ju förkylt med hushållsarbetet. Inte minsta lilla chans att jag skulle ta itu med något sådant, för här skulle det minsann stickas.

För en stund sedan kom bisin min hem från grannbyn. Han var frustrerad, trött efter nattens match och arg för att bilbatteriet strejkar i den plåtlådan han just nu håller på att färdigställa åt mej. Han kunde alltså inte ta den provtur med bilen, som han hade sett fram emot.

Han öppnade kylskåpsdörren, för att ta ut risotton från igår och värma en portion. Sedan stod han där och gnällde på precis allting, som fanns i kylskåpet. Det var för många ostpaket, för många vattenflaskor och...
Först gav jag svar på tal, men insåg ganska snabbt att det är bäst att jag förhåller mej vuxet till den där gnälliga mannen, som plötsligt har förvandlats till en tjurig femåring. Så jag hummade lite inkännande och flydde fältet.  Bäst att helt enkelt inte bry sig om gnället, utan skriva blogg i stället. Vem vet hur det skulle ha gått annars. Tänk om det hela hade eskalerat till moloket tigande i flera veckor? Brrr!

På tal om helt andra saker, igår när jag lade mej och inte orkade läsa i boken jag just nu håller på med, så började jag fundera på olika maträtter och hur de har förändrats över tid. Vare sig hushållskotletter eller griskotletter ingår i vår matsedel längre. Kinakål serveras här inte heller. Risotto hörde inte i min barndom till de maträtter vi åt. Jag blev lite fundersam, har vi gått mot det bättre eller sämre? Största skillnaden mot förr är väl ändå att det numera är mera processad mat och förr lagade man allting själv från grunden.
Jag blev förstås hungrig av allt matfunderande och började längta efter pasta carbonara eller skulle det vara godare med en minestronesoppa? Men bisin min skulle ju nog inte äta någondera av de maträtterna. Suck!

Önskar er alla en fin tisdag!

DNA-mössa

I fredags blev jag färdig med årets första projekt, en stickad mössa. Vet inte om ni minns, men jag fick ju en stickbox i julklapp och det var den jag använde för det här projektet. DNA betyder i det här fallet ett telekombolag och har inget med vår kropp att göra. Alltså det ligger inga arvsanlag i den här mössan!

 

Modell: DNA-pipo (mössa)

Start: 24.12.2024

Färdig: 03.01.2025

Garn: Hygge från Novita

Åtgång: 270 g 

Strumpstickor: Nr 8

 

Själva stickandet gick rätt snabbt, fast det kändes konstigt med så grova stickor. Vanligtvis stickar jag med 3 eller 3½. Det som tog tid att göra var den där yviga tofsen.

Först ritade jag av en rundel på smörpapper och sedan tog jag en gammal tom konfektask och ritade lite darrigt två rundlar.

Nu var tofsverktyget färdigt.

Sen gällde det att linda garn runt rundlarna. Här är jag färdig så långt att jag redan har börjat klippa upp i mitten mellan de två rundlarna.

Tofsen börjar hitta sin form. Mellan de här två runda kartongbitarna lindar man sedan en garnstump och knyter hårt åt.

När det är färdigt klipper man försiktigt itu kartongrundlarna.

Och simsalabim, så har man sin tofs, som ännu behöver jämnas till lite och sedan fästas på mössan. Lätt som en plätt, eller hur? Ändå drog jag mej för det här skedet. Skulle ha behövt tofsexperten H till hjälp.
Nå, jag fick ju mössan färdig i alla fall och bra så.

Idag har det varit en så härlig söndag då flickorna kom på besök från västra grannstaden. Det blev rena rama mösskalaset här, för dottern fick den här pinka mössan, M fick en röd mössa med vit tofs och A en vit mössa med flätor och rosa tofs. Det betyder att nu måste jag nog sticka en ny åt mej! Kanske. För tillfället har jag dock inga planer åt det hållet, funderar istället på någon sorts huvhalsduk.

Lillan anlände från grannbyn tillsammans med sin pappa och bisin min kom också hem. Flickorna ville titta på gamla diabilder, så bisin min riggade upp duken, grävde fram vår urgamla diaprojektor och två lådor med dior. Där fanns vår familjehistorik med de tre första barnen. Där stod vi bisin min och jag, strax över 20 år med vår förstfödda i famnen. Jag hade långt lockigt hår och stora glasögon. Vi firade dop och födelsedagar, levde vardagsliv och var bland annat iväg till Pumpviken i Karis på Countrykavalkad. Vart försvann alla de där åren? Arbetsdrygt, ja, men ändå så mycket kärlek och glädje. Och så unga vi alla såg ut på den tiden.

På eftermiddagen stack bisin min iväg till Motonet i västra grannstaden tillsammans med mr J. Det behövdes både bromsklossar och olja. På hemvägen körde de via gravgården och tände ljus på bisin mins systers grav. I morgon är det ett år sedan hon gick bort.

Äldsta sonen och undertecknad lagade risotto till middag. Och vet ni vad? Jo, vi drack var sitt glas rödvin till maten!

Ikväll fick jag en liten video från dottern. Deras katt Kerttu hade lagt beslag på den pinkfärgade mössan. Hon gillade tofsen särskilt mycket. Måste väl göra en egen tofs åt henne.

Önskar er alla en riktigt bra ny vecka.