Mörkgrått

Igår på eftermiddagen hade vi rart besök av en spindelmannenflicka och hennes pappa. Hon hämtade en påse fågelfrön åt fafa och fick en orange döskalle istället. Nåja, fröna är ju nog förstås åt fåglarna.

Vi satte genast igång och lekte, för pappan sa att de inte kunde stanna så länge. Hon var en riddare med lans och famo fick vara Kalle Anka iklädd brandmanskläder. Vi bodde i ett slott, där vi visserligen hade det lite trångt, men ändå kunde äta, sova och gömma oss. Vi hade ett djur på hjul, som vår husbil. Den attackerades dessvärre av flodhästen Henry. Han skuffade och puffade, så husbilen välte.

När det var dags för hemfärd såg spindelmannenflickan på döskallen och ville veta om den var menad åt barnen. Famo svarade genast jo. Men pappan krånglade till det och påstod att han också var ett barn. Har ni hört nånting så fånigt? Dottern tittade oförstående på honom, för han är ju vuxen, får köra bil och vara uppe hur länge han vill om kvällarna. Han går ju inte på dagis eller är i skolan utan jobbar på dagarna. Dessutom är han stor, så försök inte påstå att han är ett barn! Ja, och famo är famo och ingen mamma om ni frågar Lillan. Släktutredningar är alldeles för jobbiga.

De facto var hon nog mera intresserad av själva döskallen än godisinnehållet. Hon fick också med sig hem de rosa sockorna. Pappan tyckte att de var snärtiga. Vad dottern tyckte förblev oklart. Hoppas att de i varje fall passar. De fick också med sig hem de 36 virkade rutorna, lite garn och en grötkalender åt mamma. Stackars pappa, som blev utan. Hoppas att han i varje fall fick lite godis från döskallen, som Lillan fick dela med lillbrorsan.

Det blev mörkgrått. Nej, nej, nu talar jag alltså inte om novembervädret, utan om de här:

Muddarna, som jag stickade igår. Jag hittade inte svart 7-bröder garn här hemma, så det fick bli mörkgrått istället. Jag har övergett tanken på svart och julrött glittrigt garn. Nu skulle jag vilja ha nån kontrastfärg i pastellrosa eller lila. Vågar jag ta en ny grävomgång i garnlådorna?

Igår kväll fick jag till min stora förvåning se på filmen En del av mitt hjärta. Bisin min hade till all tur inte susning om att filmen byggde på Tomas Ledins låtar, annars skulle han fort ha bytt kanal. I något skede trodde han att det var en svensk kopia av Grease. Först när filmen gick mot sitt slut avslöjade jag vad det handlade om. Ni skulle ha sett bisin mins förskräckta min då jag sjöng I natt är jag din. Han såg faktiskt riktigt rädd ut, för vem vet hur natten skulle förlöpa.

Nu dags att försöka göra nånting nyttigt. Men få se nu, för hela förmiddagen har jag nyst och snorat. Hoppas att det enbart är dammallergi och inte garnallergi! 🙈

Önskar er alla en fin ny vecka!

Jordgubbssockor

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på tidsbrist. Tänka sig, nu har jag också blivit en pensionär med ont om tid. Det är väl nog för att jag är en sengångare, eller vad tror ni?

Men alltså, låt mej börja med sockorna, för nu kan jag äntligen presentera dem eftersom de överräcktes igår. De blev färdiga redan förra månaden och faktiskt, hör och häpna, före den stundande födelsedagen. Men sen blev det ändå så att vi inte körde iväg på kalas på den riktiga dagen utan kalasandet fick vänta till igår.

Jordgubbssockor

Start:    09.09.2026

Färdig: 26.09.2026

Garn: Nalle från Novita

Åtgång: 86 gram
Stickor:  3
Mönster: Mansikka-sukat, Lankava

Lite orolig var jag allt att de här sockorna inte skulle passa. Jag använde ju inte Lankavas sockgarn och dessutom avvek jag från mönstret och gjorde min vanliga förstärkta häl. Jag vet inte riktigt om jag klarar av hälen, som finns i den här mönsterbeskrivningen. Dessutom vet jag inte om den hälen håller. Kanske jag nån gång vågar pröva på den?
Lättnaden var i varje fall stor då H drog sockan på foten och den passade precis. Jag tycker alltid att det är knepigt med sockstorleken. Ibland står det att man ska sticka tills lilltån täcks innan man börjar med tåminskningarna. Men hej, hallå, alla människor har ju olika sorters fötter. En del har en lilltå som är lika lång som stortån eller åtminstone nästan. Hur är det tänkt att man gör då?

Vi var alltså iväg på härligt kalas igår.

Hela halva förmiddagen höll jag på att packa och klämma ner grejer i presentpåsen. Lite barnsligt från min sida kanske? Men jag tycker ju om att ge och att överraska. Ibland är det lättare att hitta på gåvor och ibland svårare. Den här gången var jag ute i god tid med vissa av sakerna och hann till och med få sockorna färdiga. Det ni.

Det var härligt att träffas, samlas runt bordet och få njuta av både godsaker och sällskapet. Tre av fem barnbarn på plats, så inte alls illa. Lilla T är alldeles bedårande. Om hon skulle bo i grannbyn, så skulle jag nog vara där varannan dag minst och hälsa på. Tur för hennes föräldrar att avståndet är längre.

Apropå föräldrar, K:s pappa vet minsann hur det är när man har ett garnlager. Han visste att man saknar just det där garnet som man behöver, så man måste iväg och köpa. Endera är det fel på kvaliteten man har hemma i lagret, eller färgen, eller... Jag undrar om han talade av erfarenhet eller om han talade om hur det är i verkstaden. Jag misstänker att det är liknande där. Ni vet, hela väggen är full av verktyg i långa fina rader, men så saknas just den momentnyckel man behöver. Och vips har man utökat lagret med verktyg. Nästan samma trolleri som det översvämmande garnlagret, inte sant? Det gäller alltså att komma ihåg att man kan vare sig ha för många verktyg eller för mycket garn, så det så!

Det var lyxigt värre när vi kom hem från kalaset vid 19-tiden på kvällen. Äldsta sonen stod nämligen i köket och trollade fram risotto. för andra gången fick vi sätta oss vid dukat bord. Kan man ha det bättre?
Jag tog sen hand om disken och försökte ännu på kvällen sticka lite på mina Loitsu-KAL sockor. Men då jag för andra gången hamnade att sticka bakåt och endast hunnit till mönstervarv tre, gav jag upp. Ingen idé att sticka när man är för trött. 

I stickrallyt är det dags för utmaning nummer sju, bästa sticktipset. Det delade jag ut i lördags. Om det är bästa eller inte får nån annan avgöra. Men alltså, när man lägger upp maskor för en ny stickning, så ska man ju mäta upp en tillräckligt lång tråd. Det kan vara knepigt att avgöra hur lång den tråden ska vara. Jag har lärt mej att med 7-bröder garn, grovlek aran, och stickor nummer 3½ räknar jag en maska per centimeter + 10 centimeter. Om jag alltså ska lägga upp 72 maskor blir det 72 cm + 10 cm = 82 cm lång trådstump. Det här har åtminstone funkat för mej som ett bra mått. Om grövre garn och grövre stickor räknar jag med flera centimetrar och om tunnare garn och tunnare stickor blir det förstås mindre centimeters tråd. Enkelt, eller hur?

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 25, en stickad gåva, alltså jordgubbssockorna här ovan. Dagens utmaning är också färdig, men den får vi ta imorgon, för nu måste jag göra lite annat än sitta framför datorn!

Ha det bra och hoppas att ni alla får en skön ny vecka! Och obs! Om ni är rädda för att garnlagret ska svämma ut ytterligare, håll er borta från Tokmanni den här veckan! 🙈

Bäst att inte låta sig förtrollas i garnens värld! Och inte utsätta sig för frestelser.

Husrobot

I morse steg jag upp före jag vaknat. Jo, det är riktigt sant, så jag kommer kanske att somna med stickningen i famnen i kväll.
– Int behöver du väl stiga opp ännu, mumlade bisin min sömndrucket när jag kravlade mej upp ur sängen kvart före sex.
Behöver och behöver, klockan skulle ändå ha ringt 6:17, så det var ingen idé att ligga och kvar och vänta på den signalen. Jag kan slå vad om att jag just innan ringningen skulle ha somnat riktigt gott och inte alls velat stiga upp.

Jag har varit iväg till grannbyn och lekt med Lillan, som fortfarande är hemma från dagis. Hostan och snuvan vill inte riktigt ge med sig.

Vet ni förresten vad en husrobot är?

 

Jag visste det inte förrän idag då jag blev presenterad för den här fina och finurliga roboten. Den går både framåt och bakåt på sina hjul och den kan vrida på huvudet åt alla riktningar. Det är ett hemmabygge av Lillan, hennes bror och hennes pappa. Fantasin har flödat och det är roligt att bygga. Låt vara att pappan kanske helst skulle ha velat bygga själv. 😊 Kanske julgubben borde hämta en legoförpackning för vuxna åt honom?
Själv skulle jag föredra en hushållsrobot. Tänk vilken lyx att kunna säga åt den vad man önskar till middag och sen skulle man få sätta sig vid dukat bord. För att nu inte tala om städning, disk, tvätt... kanske den till och med skulle elda i bastu-ugnen och sen tvätta ryggen på en? 

Jag fick också med mej hem en fin teckning. När jag först såg den upp och ner trodde jag att det var en dinosaurus. Konstnären blev lite stött, så jag fick fort vända den åt rätt håll och beundra porträttet. Lillan ville att jag skulle hälsa fafa att han ska ska få ett brev. Sen ville hon att jag genast idag skulle åka till västra grannstaden och överräcka en teckning åt kusin A. Men det får nog vänta till i söndag då jag hoppeligen träffar henne. Jag "åker" nog inte längre än till gungstolen idag, för ute regnar det. Ja, och så kommer det darts i TV nu på eftermiddagen. Till all tur så är det enbart sju varv/socka i Loitsu-KAL idag, så jag borde nog hinna med både dem och darts.

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 14, en stilla stickstund. Bisin min var iväg österut tillsammans med J, så jag hade det faktiskt riktigt tyst, lugnt och skönt. Ingen TV, ingen som ville det ena eller det andra och ingen social media på telefonen utan full koncentration på sockstickningen.

Nu önskar jag er alla ett härligt veckoslut. Får säga som de konstaterade i den lokala radion i morse då jag körde iväg till grannbyn: "Det finns mycket program att välja mellan nu på veckoslutet". 

Här går det undan

Gäääsp! I morse var jag tidigt igång och det börjar småningom ta ut sin rätt. Jag var uppe före klockan sex, för jag lovade igår kväll att jag rycker in i grannbyn. Lillan var snorig och lite hängig, till all tur feberfri. Men hon kunde inte åka till dagis, så hon fick tillbringa morgonen med en tråkig farmor. För ser ni, farmor gjorde inte alls som Lillan ville. Farmor fick inte upp porten till köket, så det gick inte att överraska pappa med något gott. Farmor kom inte heller upp för vindstrapporna till lek-/sovrummet där, trots att hon fick löfte om att sitta på en låg stol. Det blev lite målande och morgongympa istället. Ja och bilar förstås.

Morgonrodnaden var otroligt vacker i morse då jag körde iväg till grannbyn strax efter klockan sju. I skymningen höll jag på att krocka med tre rådjur som sprang över byvägen. Det klarade sig till all tur. När jag steg ur bilen framme hos nästyngsta sonen och skulle fota den röda himlen hade den redan ljusnat och allt det röda hann försvinna. När jag körde hem nu på förmiddagen regnade det lite smått. Perfekt stickväder alltså.

Och stickade gjorde jag igår minsann, över en timme i ett enda drag. Det var utmaning nummer 27 i stickrallyt, att sticka minst en timme. Det klarade jag alltså av igår.

Här går det undan, för sockskaften växer med god fart. Och det här är minst sagt spännande för det här är Frosty Knits Loitsu-KAL. KAL står för knit-a-long, vilket betyder sticka tillsammans. Varje morgon klockan sex lägger Mirka Saapunki ut en ny mönsterdel på Instagram och Facebook. Det här håller på till den 17.10. Jag tycker att det är både spännande och roligt. Jag är dessutom glad för att det är helt vanliga marketgarner, som används. Det är jättelängesedan jag har deltagit i en KAL. Jag tycker oftast att jag inte hinner med. Det är inte lätt om man sen långt i efterhand ska försöka få tag på de mönsterdelar, som man har missat. Sen är det ju nuförtiden lite si och så med mitt tillsammansstickande i Facebook och Instagram, för jag vägrar sätta ut foton. Detta eftersom bilderna kan stjälas av vem som helst och användas i vilket syfte som helst. I många av de stickgrupper jag brukar kolla på Facebook finns det duktiga stickare som har ramlat över sina egna foton på stickalster och där en annan person hävdar att hen har designat just det mönstret. Till råga på allt har "skurken" inte ens ändrat på bakgrunden i fotot. Verkligen synd. Det är ju roligt att visa upp vad man åstadkommit och på så sätt inspirera varandra. Tur att vår stickgrupp i stan finns. Där går det bra att visa upp sina alster och både ge och få inspiration utan att vara rädd för att ens foton ska kapas.
Verkligen duktigt av dem som orkar dra igång såna här KAL med alldeles gratis deltagande.

Vi har också hunnit få höstens första möss i fällan. Få se om de blir flera som kommer in nu då vi inte längre har Lurvinge, som höll efter dem.

Yngsta sonen tittade in här som hastigast för en stund sedan.. Han har semester den här veckan och tills vidare inga vidlyftiga planer.

Nu ska jag sticka vidare på varv 31 - 39 på mina sockskaft. Visst är det spännande?

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen!

Gör om...

... gör rätt, muttrade jag igår kväll når jag drog fram min stickning.

Nä, nä, det här såg inte alls bra ut. Det blev för stora "diken" mellan stickorna. Suck! Allt jag stickade igår på stickträffen hos C var alltså förgäves. Tydligen kan jag inte längre både sticka och prata samtidigt! 🙈
Igår påstod visserligen V att en av hennes favoritsysslor är att dra ut stickorna, riva och sen plocka upp maskorna och börja på nytt. Jag undrar om hon skojade med oss?
 

Nå, jag drog också ut stickorna igår kväll och rev upp alltihop. Jag började helt enkelt på nytt, för jag visste att mitt första försök till ett nytt sockpar skulle ha harmat mej otroligt. Gör om, gör rätt, för bättre borde jag ju kunna. Längre än så här kom jag inte igår kväll, för hör och häpna, jag lade mej redan klockan 23! Sen sov jag gott hela natten ända till sju i morse. Vad jag alltså borde göra i framtiden är att helt enkelt gå och lägga mej i tid. Vänligen påminn mej om det när jag nästa gång får för mej att jag ska bara sticka ett varv till, sen ännu ett och bara ett varv ännu. Plötsligt är det midnatt och jag har svårt att somna, för jag är så upp i min stickning.

Vad jag borde ha gjort på gårdagens stickträff, där vi åt gott, varma smörgåsar och en delikat äppelpaj, är fästa garnändar i det färdiga sockparet. De sockorna kan jag tyvärr inte visa här, för nu börjar lite hyschpysch och jag vill gärna att vissa gåvor ska förbli överraskningar. Ni får ha överseende.

Jag fick igen goda råd igår, tack för dem. Mitt färgval fick godkänt. Nåja val och val, den blå nyans jag vill ha till de här sockorna finns tyvärr inte i Nallegarn. Men skulle mina stickväninnor ha sagt nej, nej, så skulle jag ha gått in för ett helt annat garn istället. Det är ju inte Nallegarn i mönstret heller, så det skulle nog gå att byta. Sen vet jag förstås inte om jag har rätt kvalitet i garnlagret, men det är ju en helt annan sak.

Jag fick också hjälp med antalet maskor och nu får vi hoppas att sockorna passar på mottagaren, sen nån gång då de hoppeligen blir färdiga.

Förutom hjälp, gott att äta, trevligt sällskap och stickning, fick jag också möjlighet att köpa rosa bandet produkter. Årets rosett är verkligen vacker med broderade fjärilar. Lauri Haav har designat årets band och armband. Jag tycker så mycket om det här bandet. En tid hade jag faktiskt alla band jag köpt fastnålade på min rock under hela oktober. Men nu har jag tappat bort en hel del av banden, så i år får det räcka med det här vackra bandet. Förresten, nu måste jag väl gå igenom garderoben, så att jag kan gå klädd i rosa under hela oktober. Det är ju rosa månaden då.

Oktober är ju också socktober, alltså ska vi sticka sockor till julklappssäcken. Idag är det tre månader kvar till julafton, så det är nog bäst att säta igång nu redan. Jag är ju så långsam stickare, så jag behöver extra mycket tid. Men kära nån, nu hittade jag en härlig oktoberutmaning hos Arteeni, ett stickrally! En ny handarbetsutmaning varje dag i oktober, men utan stress eller press. Man behöver inte anmäla sig nånstans och det är ingen tävling, utan man gör så gott man kan och så mycket man hinner och orkar med. Det behöver nödvändigtvis inte alltid vara frågan om stickat utan kan också handla om att dyka ner i garnlagret och man behöver inte rapportera nånting alls. Ja, man behöver inte ens vara med i Facebook eller på Instagram. Rapport eller dagbok håller man enbart för egen del och blir inte allting färdigt på 30 dagar i oktober, så gör det inget. Huvudsaken är att man har roligt, släpper loss och är lite galen. Tjohoo! Visst ska vi väl delta?

Apropå den annalkande julen ännu, igår meddelade A att hon älskar julen för då får man många klappar om man är snäll. Oj, oj, oj, nu måste nog mormor hitta på nånting och paketera många paket, eller hur? Det som är bra med A är att hon hittills har uppskattat hantverk. Men man vet ju aldrig då det svänger. Förstås är det roligare för henne att få grejer istället för stickade sockor, men... 

– Va, ha du klippt håret, utropade bisin min i morse då yngsta sonen var här på snabbvisit och vi talade om vad jag gjorde i Lundi.
Heh, där ser ni hur uppmärksam bisin min är. Han liksom märker ingenting. Det var ju redan i tisdags, som jag kom hem nyfriserad och glad. Bisin min har nog slutat se på mej! Behöver jag vara orolig?

Det var fint att träffa sonen, som verkar ha fullt upp med både det ena och det andra. Trots att han bor i grannbyn, så blir det inte så ofta som vi träffas, för är det inte det ena, så är det det andra. Är inte han på språng, så är jag ute på äventyr. Tänk så tokigt det kan bli.

Nu är det dags för lite tvätt och kanske någonting annat nyttigt i hushållet eller... ja, tänk om jag fastnar i stickningen...

Önskar er alla en fin fredag!

Från väst till öst

Igår hade jag bra kunnat sjunga Alltid på väg, för det var jag bokstavligt talat. Dagen började med ett kontrollbesök klockan nio hos en sjukskötare på lungpolikliniken på Borgå sjukhus. Bisin min följde snällt med som chaufför, så nu blev Parkki-Pate, eller vem det nu är som vill åt ens slantar där på parkeringen, utan våra pengar. Jag var egentligen inte jättenervös eller orolig, så där som i höstas och vintras förra året. Allting har ju verkat mycket bättre nu, så...

Sjukskötaren var igen ny för mej, jättetrevlig och talade svenska. Hon förklarade lugnt och svarade på alla mina frågor. Hon tittade i skärmen och vände sig sedan till mej och sa att allting ser bra ut. Lungläkaren ska ändå idag titta på det senaste som hänt och hör sedan av sig brevledes. En stor sten föll från mina axlar när sjukskötaren sa att jag inte behöver göra nånting själv, utan årskontrollen sköts automatiskt. Tjohooo! Verkligen skönt att inte behöva kämpa med tidsbeställning och väntandet på återuppringningen, såsom det fungerar på hälsocentralen. Vad kan jag annat säga än att jag är i goda händer. Självklart ska jag ta kontakt om nånting akut händer, men det är en helt annan sak.

Från sjukhuset körde bisin min till Puuilo, för han hade glömt små pryttlar, vad för sorts nödvändiga små grejer det var, har jag ingen aning om. I en halv minut tänkte jag att jag kan sitta i bilen och vänta, för jag har inget ärende där i butiken och jag var ännu så tagen av det positiva poliklinikbesöket. Bisin min protesterade och tyckte att jag skulle följa med in, så då gjorde jag det.

Jag hittade några julklappar! Tjohooo! Bäst att liksom börja i tid, eller hur? Efter de där smått förbjudna impulsköpen, ja, för det ska ju inte vara några julklappar i år heller, så styrde jag stegen direkt till...

... garnhyllan! Där var ganska tomt i början av hyllan med en lapp som sa "tillfälligt slut". Sen var där en lapp som sa att alla DROPS garn var minus 30%. Men alla vet ju att jag inte ska köpa garn, så...

 

... jag kom hem med det här 150 grams nystanet. Jag kunde ju inte lämna det här nystanet alldeles ensamt där högst uppe i sin korg. Dessutom är det här faktiskt 150 gram, så det räcker riktigt bra till ett par sockor. Tjohoo!

Sen nappade jag ännu de här två chenillenystanen, 200 gram. Lite diffusa planer på vad de ska användas till. Om idéerna inte går att förverkliga, får jag helt enkelt ge bort det här garnet.

Från Puuilo körde bisin min raka vägen hem, för nu var det bråttom. Han skulle iväg till grannbyn och än en gång kolla nästyngsta sonens bil. Bromsarna skulle ställas in för att de ska ta jämnt och... ja, en hel del annat tekniskt mumbo jumbo, som jag inte orkade höra på. Jag förstår just inget ändå, för jag slår dövörat till. Det finns liksom gränser för hur mycket teknisk information min hjärna står ut med.

Det var lite osäkert vilken tid bisin min skulle återvända hem. Det där att meka med bilar är tidsmässigt en opålitlig hobby, för plötsligt krånglar nånting, en mutter, bult eller skruv vill inte lossna och tiden rinner iväg. Strax före klockan 15 var maten, ugnskorv och mos, ändå färdig och bisin min stormade in. Nu var det bråttom.
– Fem minuter till start, sa han medan han klädde om sig och åt på samma gång.
Tänk sån tur att maten var färdig då han dök upp här hemma.

Eh, vänta nu, vad då start? Jag hade ju nog planerat göra lite annat, men plötsligt befann jag mej här...

... i Fredrikshamn, där flaggan inte längre vajar och där diskussionen om vad som ska göras med den långa stången är livliga. Det lär ska vara dyrt att få den här rysktillverkade flaggstången nedmonterad. Den kanske blir en säkerhetsrisk, om den nu inte redan är det. Vem vet när stormen river ner hela stången eller den går av på mitten?

Jag var inne på Jysk medan bisin min uträttade sina ärenden. Han meddelade att jag skulle köpa en madrass åt honom. Öh, vänta nu, en riktig madrass eller en bäddmadrass? Det sa han inget om annat än att madrassen inte fick vara för mjuk. Så där hasade jag omkring på sängavdelningen och satte mej lite då och då på sängändarna och hoppade lite. Mycket klokare blev jag inte. Jag kollade också på bäddmadrasserna på andra sidan väggen och det med lika klent resultat. Hur skulle jag kunna veta vilken sorts madrass bisin min var ute efter?

Jag övergav madrasserna och stegade iväg till andra ändan av affären. Bland småpryttlarna såg jag billiga kopior av Aaltoliknande vaser samt en hel del annat mer eller mindre onödigt. Rätt många ungdomar var på jakt efter möbler, allt från skrivbord till köksstolar. Tydligen hade de flyttat in i studielägenheter. Kunderna kom och gick i en jämn ström.

Jag hittade två små mjuka dynor med djurmotiv, en uggla och en räv. Jag tänkte direkt på barnbarnen i grannbyn och nappade med mej dynorna. Sen hörde jag bisin mins röst, som svarade på kassapersonalens fråga om han behöver hjälp:
– Min fru borde vara här. Jag letar efter henne.
Jag klev fram till honom och visade sen var bäddmadrasserna fanns. Han hittade en han var nöjd med och flickan i kassan hjälpte oss att få ner madrassen från högsta hyllan.

På hemvägen kurvade vi ännu via barnbarnen, för bisin min hade ärende till nästyngsta sonen. Jag gav dynorna åt Lillan och Lilleman. Hon valde räven och han tog hand om ugglan. Lillan var dock inte riktigt nöjd med presenten:
– Jag vill ha leksaker, sa hon.
Tja, jag såg inte direkt andra leksaker än såna som var avsedda för hundar. Kanske jag skulle ha hittat mjukisdjur, men det finns redan i överflöd där i huset. Det är svårt med presenter till en smått kritisk fyraåring! 🙃❤️

När vi äntligen kom hem på kvällen tyckte bisin min att jag skulle bädda hans säng med den nya madrassen medan han försvann till potatislandet. Jag hade inte riktigt tid, för jag grejade med en maskin, fick in lite saker i garderoben i sovrummet och tog hand om dagens disk. Det blir ju dessvärre en hel del ogjort då man flänger omkring!

Nu småningom dags för mej att köra iväg till dagens stickträff hos G-M.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Virkat fantasidjur

Minns ni mina två lappar, den ena stickad och den andra virkad? De har legat på bordet och retat mej, men jag har liksom inte kommit mej för att ta itu med dem. Men så igår fick jag äntligen "stoppningshålet" ihopsytt och både öron och nån sorts svans påsydda. Nu har jag alltså ett virkat fantasidjur färdigt, tror jag...

Virkat fantasidjur

Start:    16.08.2026

Färdig: 14.09.2026

Garn: 7-bröder raita från Novita och lite andra restgarner

Åtgång: 26 gram
Virknål:  4 och 3½
Mönster: Eget påhitt

 Jag tänkte lämna ögonen och munnen ogjorda, för jag vet inte riktigt hur de borde se ut. Bisin min tycker att jag ska sy knappar, som ögon. Men jag vet verkligen inte. Jag skulle förstås kunna brodera nån slags ögon eller virka. Men fortfarande tvekar jag. Orkar jag med sånt där småpetande? Jag har ju ännu den stickade lappen kvar att ta hand om.

Igår kväll var jag och hälsade på gullisarna i grannbyn. Lillan blev lite besviken när allting i den stora plastkassen var åt pappa. Varför fick hon inget paket? Ja, det var verkligen slarvigt av famo. Lillan undrade också varför jag hade pyjamasen på, när hon såg min gamla noppiga svarta klänning med vita stjärnor på. För ser ni plagg med stjärnor och månar, det är nattkläder och inget annat! Antar att famo nästa gång måste satsa lite mer på sin klädsel och inte dra på sig vilka trasor som helst.

– Den här ska du få, sa Lillan när hon plötsligt kom rusande från köket. Tror ni att det är ett tecken på att famo borde baka chokokex?
Lillebror ville inte vara sämre, så han kom rusande med ett sockerpaket och en burk bakpulver. Han förde dem snällt tillbaka då famo tackade och bad honom hjälpa att returnera varorna. Korta stunder satt Lilleman i min famn, men för det mesta hade han fullt upp med att göra allting från att parkera en liten bil i ett "hus", som storasyster pysslat ihop, till att sparka på en liten mjuk boll.

Nu måste jag göra lite nytta, kanske röja i sovrummet, fast det märks ju ingenstans, eftersom jag inte brukar ha andra gäster i sovrummet än just Lillan. Men det kan vara lite farligt i sovrummet, för där finns ett och annat bortglömt och gömt, sånt som kan distrahera.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Mönsterstickade sockor

I måndags, för en vecka sedan, fick jag ett par sockor färdiga. Faktiskt ett par mönsterstickade fastän jag tänkte avstå från allt mönsterstickande på grund av allt garnfästande när stickningen äntligen är färdig. Men det är roligare att sticka skaften om det finns mönster, så...

Mönsterstickade sockor

Start:    19.08.2026

Färdig: 06.09.2026

Garn: Perfect Premium

Åtgång: 82 gram
Stickor:  3½
Mönster: Kelta-mustat sukat, s. 7 i Käsityön ABC 11 Sukat, lapaset & asusteet

De här sockorna höll på att bli ett evighetsprojekt, för jag lade upp maskor redan i februari i år. Sen konstaterade jag att det inte blev bra och rev upp alltihop. Det blev flera rivningar innan jag äntligen förra månaden hittade rätt grovlek på stickorna.

Jag var osäker på storleken och på vems fot de här sockorna skulle passa. Garnet är inköpt i Kotka, från Kangas Keidas, som finns i Prisma. Och som vanligt har jag ju inte grundfärger såsom grått, svart eller vitt. Nej, jag fastnar alltid för färggranna nystan. Till saken hör att de här var reagarner, antagligen för att andra stickare väljer just grundfärgade nystan? Tur att jag då kommer och tar hand om de övergivna nystanen, eller hur?

Tur också att sockorna passade precis på M:s fot, så igår fick hon dem. Bisin min blev riktigt till sig och frågade varför jag inte gav dem i julklapp. Då fick jag förklara att jag ju inte med säkerhet visste om de skulle passa. Tänk vad tråkigt att sen sitta där på julafton och så passar inte sockorna. Då får jag ju skämmas, inte sant?

Jag hann inte blocka sockorna, trots att jag hade de här till hjälp. M blev superförtjust i dem och undrade om hon fick de här också med sig hem. Men då protesterade jag, för jag behöver dem nästa gång jag ska blocka små sockor.
Om jag förstod saken rätt så behövde M verkligen sockor just nu, så tur att mommo hade stickat.

Det där med barnbarnens storlek på fötterna är annars knepigt, för inte ens föräldrarna har riktigt koll. Det skulle ju vara bra för undertecknad om jag skulle kunna mäta foten under stickningens gång. Men till all tur, så om de här inte skulle ha passat på M så kanske de skulle ha passat på A, om de ännu varit för små för A, så kanske Lillan hade fått nya sockor osv. ända till lilla T. Det finns alltså alternativ, lyxigt värre.

Nu dags för lite tråkigt hushållsjobb.

Önskar er alla en skön fortsättning på måndagen!
 

En viktig uppgift

Om ni tror att jag under vår semesterresa i fredags satt helt inaktiv i bilen, så glöm det. Jag hade en viktig uppgift. Jag var kartläsare. I början av resan behövdes ingen navigation, för till Tammerfors hittar vi hur som helst. Visserligen missade bisin min avtaget till Ridasjärvi, vägen som han brukar köra. Det gjorde att vi hamnade kurva i Hyvinge och dessutom ta en omväg på grund av ett vägbygge. Men det klarade sig och gick riktigt bra ändå.

I Tammerfors slog jag på navigationen i min nästan antika smarttelefon och vi susade galant iväg mot Vasa. Men i något skede missade vi och hann inte in i rätt fil. Så det blev att ta av vid nästa ramp och sedan köra tillbaka en liten bit, för att komma rätt. Min telefon är snabbare än vår gamla Tomtom, men navigeringen äter mycket batteri. Kanske bisin min nu inser att jag nog måste skaffa en ny telefon fastän min gamla så att säga ännu fungerar?
Navigeringen i min telefon är dessutom snällare, för den rikssvenska damen säger aldrig "gör en u-sväng". Det håller Tomtom på med varje gång man avviker från den utstakade rutten. Lite rolig är damrösten i telefonen för hon pratar om tjilometer istället för kilometer, som vi säger här i vårt avlånga land. Tur att hon ändå inte talar om mil.

Igår var min plan för dagen att ta det lugnt och bara sitta och sticka.

Jag startade dagen med att ordentligt packa in de nya garnen i plastpåsar från Ikea. Rena rama garnterapin. Nu är här ordning och reda, åtminstone från månda' till freda'!

Äldsta sonen ville prompt att jag skulle följa med till stan när han skulle iväg och lösa ut ett paket. Jag så nej åtminstone fem gånger, för jag hade inget ärende i stan. Men så lockade han mej med att vi skulle äta lunch i stan. Ja, se då var jag genast med på noterna, för finns det nånting bättre än att få slippa matlagningen?
 

Sonen skulle nog ha velat besöka en pizzeria, men då stönade jag i protest. Det blev Fylla istället och jag valde fish and chips. Riktigt gott. Lite sallad till skulle inte alls ha varit tokigt, men det här är en rätt från menyn, så ingen salladsbuffé.

Sent igår kväll blev det lite sockstickning, tyvärr inte många varv. Tiden liksom bara rusar iväg och jag hinner inte riktigt med.

Idag på förmiddagen har vi haft rart besök, dottern tillsammans med M, vårt äldsta barnbarn.

Vi fick våra kex- och karamelllådor. Som mor/farföräldrar har vi en viktig uppgift, nämligen att stöda barnbarnens hobby/skola/dagis. Den här gången var det Porvoon taitoluistelijoiden yksinluistelijat, alltså konståkarna, en hobby som både M och A håller på med. Nu har vi alltså kex hemma, få se hur länge det räcker innan lådorna är tomma.

När jag skulle betala med MobilePay fungerade det inte. Redan andra gången, som jag testar utan resultat. När jag klagade min nöd för äldsta sonen, frågade han om jag hade uppdaterat appen. Stööön! Självklart hade jag gjort det. Jag är nu inte riktigt novis i de här sammanhangen. Nu just är jag frestad att bara avinstallera appen och glömma eländet, istället för att kämpa och testa ännu en tredje gång.

Dottern och M hade bråttom iväg till närmatsdagen på Teiras. M såg framemot att få äta en god hamburgare utan tomat, sås och sallad. Sen skulle ytterligare lådor levereras. Bra att många har understött konståkningen.

Nu är det dags för mej att kanske göra lite nytta innan jag drar fram sockstickningen!

Önskar er alla en riktigt fin ny vecka!

Traktortröjan

I fredags för en vecka sedan blev äntligen Lillemans traktortröja färdig. Den höll på att bli ett evighetsprojekt, men med en stor portion envishet och sisu fick jag både maskstygnen för avgasröret färdiga och alla garnändar fästade.

Traktortröja

Start:    27.07.2026

Färdig: 28.08.2026

Garn: Sisu från Sandnes Garn

Åtgång: 194 g
Stickor: 3 och 3½
Mönster: Traktortröja från Sandnes Garns modellhäfte

 

Eftersom det på gården finns Massey Ferguson traktorer, skulle traktorn självklart vara röd. Hur skulle det annars ha sett ut?
För att få traktorns avgasrör på plats behövdes alltså maskstygn och det är inte precis min bravur.
Sisu garnet är mjukt och skönt, därför måste man också se till att det inte delar sig. Ett av nystanen hade dessutom lite extra ludd här och där, pyttesmå garnnoppor, som jag försiktigt petade bort. Jag hade inte tid att reklamera produkten och vänta på ett nytt nystan. Det är en av nackdelarna när här inte finns en lokal garnaffär.

Jag hittade ett brunt nystan med Sisu-garn i mitt outsinliga lager, så det fick bli en brun rand nederst och en blå ovanom traktorn. Det blå garnet hade jag beställt enkom för den här jumpern.

Det blev mycket att fästa och det är det tråkigaste jag vet. Så nästa gång ni ser att jag funderar på sån där mönsterstickning ropar ni: STOPP! Och så påminner ni mej om att jag inte tycker om att fästa, tack!
Jag blev med garn kvar och till min stora fasa började jag redan fundera på att sticka sockor och ha den där traktorn på skaftet! Nu ropar ni alla snällt: Nej, Inge! 
Inget stort fästande på en tid för min del.

Tröjan är fortfarande kvar här hos oss, för Lillemans far vågade inte ta den med hem i lördags. Han tyckte att tröjan var alldeles för fin. Nu vet vi alltså inte om den alls passar på Lilleman. 🙈
Det är kärlek i varje maska och självklart ska den användas. Vad är det annars för idé att famo stickar?

Men nej, härefter får det nog en tid framöver bli enfärgat eller självrandande garn utan mönster, säger undertecknad som igår kväll mönsterstickade färdigt sockskaft nummer två!
Men nu ska jag i alla fall rota lite i mitt garnlager efter Nallegarn eller kanske jag bara kör iväg till stan till stora varuhuset?

Önskar er alla ett riktigt trevligt veckoslut!

Lördagsburken

I morse vaknade jag redan halv sex. Det är alldeles för tidigt för en pensionär på söndagsmorgonen, eller hur? Jag fortsatte i varje fall att sova och steg inte upp förrän halv nio. Det är som sagt söndag och då får man ju ta det lugnt.

Till mina nattliga äventyr hörde drömmen om att jag steg in i en museibuss, som var proppfull. Jag försökte få en dam, som tog två platser i anspråk att ta ner sin plastkasse från det ena sätet. Kassen var fylld med beigefärgat tjockt garn och hon satt och stickade med långa stickor, alltså jumperstickor. Hon ville inte ha mej bredvid sej. Dessvärre vet jag inte hur det gick. Fick jag sitta bredvid henne och vad stickade hon riktigt på?
Museibussarna har skjutsat besökare i stan det här veckoslutet. Men jag har inte varit där, så jag vet inte riktigt varifrån min fantasi tar allting.

Igår blev det hemmavimmel för min del istället för loppisbesök med mera. Tur att nästyngsta sonen ringde på förmiddagen och frågade vad vi gör. Jag svarade min vana trogen: "Ingenting". Och så var det livligt värre här hela eftermiddagen och halva kvällen.

Det var lekar och stoj. Alla korgar tömdes och sakerna var igen intressanta och nya, för det är en tid sen senast. Tidvis blev det lite gruff när storasyster ville ha samma leksaker som lillbrorsan hade. Hon skulle prompt också sitta i fafas gungstol när lillbrorsan hade slagit sig ner där.

– Du kan ju rita, utbrast nästyngsta sonen förvånat då han fick syn på min ofärdiga katt. Jag hann inte få den färdig innan Lillan var iväg och började på något annat. Det var lite bråttom att hinna med alla leksaker. Jag pusslade lite med Lilleman istället och katten blev aldrig färdig. Kanske lika så bra.

När barnbarnen skulle hem var Lillan inte glad, för hon ville inte hem:
– Det är inte roligt att fara hem, konstaterade hon.
Lilleman å sin sida ville inte ha lippisen, alltså kepsen på huvudet och inte stövlarna på fötterna. Oj, ni skulle ha sett hans bestämda min då han korsade armarna över bröstet och blängde ilsket på sin pappa. Famo fick sig ett gott skratt, men för säkerhets skull först efter att dörren stängts om de små gullisarna!

I och för sig skulle jag kanske ha hunnit bege mej ut i vimlet på förmiddagen igår. Men det blev bråttom att flytta undan saker, som kunde locka Lilleman, kolla att lavoaren i WC ännu var en, för man vet aldrig hur det ser ut när bisin min varit framme, sopa upp löv och stenar osv.
 

Och framförallt pressa traktortröjan lätt. Om jag skulle ha åkt hemifrån skulle det ha blivit rätt stressigt, så jag lät helt enkelt bli. Jag tror inte att jag missade så mycket annat än att träffa människor. Loppisar ska jag undvika, för här behövs inte flera grejer nu, snarare mindre.

Jag hade alltså bråttom med traktortröjan, men vet ni vad? Jo, den är ännu kvar här! Nästyngsta sonen tog den inte med hem och vi provade den aldrig på Lilleman. Nu vet jag inte om den alls passar...

När det blivit tyst och lugnt i huset öppnade jag en lördagsburk, en ofarlig sådan. Sockerfri och utan aspartam. Ja, och självklart utan alkohol.

Vid halvniotiden på kvällen kom bisin min hem med tre ämbar fina potatisar från kolonilotten. Han tog upp dem på grund av rädsla för det stora utlovade regnvädret. Det har vi till all tur inte sett av ännu idag, men det kanske bara är en tidsfråga, vem vet.

Jag fick order av bisin min att fota potatisarna och skicka ut fotot i WhatsApp så att nära och kära vet att de kan hämta godsakerna härifrån. Nu på förmiddagen var Mr J här och tog glatt det minsta ämbaret (nä, nä, vi pratar inte om hinkar här!) med sig. För en stund sedan ringde dottern och sa att de tyvärr inte kommer hit idag. Och nyss ringde svägerskan och frågade om vi är hemma så kommer hon och dottern gärna efter potatis. Bisin min är i sitt esse när han får odla och kan ge bort av överflödet. Alltid härligt att kunna dela med sig.

Nu ska jag skiva lite gurkor från egna trädgårdslandet så vi har nånting grönt och gott till middagen.

Önskar er alla en fin ny vecka då vi går in i första höstmånaden. 

På marknad

Igår var jag iväg ett varv till stan tillsammans med äldsta sonen. Jag gick på marknad och han var chaufför. Det var allt tur det, för det var svårt att hitta parkeringsplatser nära torget.

Förr var alla gator runt torget avstängda, för då fanns det jättemånga marknadsstånd. Numera räcker torget bra till, för marknaden har blivit betydligt mindre. Vädret var soligt och det var mycket människor i rörelse. Jag lät mej inte frestas av utbudet, trots aktiva försäljare. En visade en sorts tröja i leopardmönster. Heh, kan ni se det framför er, jag i ett sådant plagg? Nä, inte jag heller, så när jag sa att det inte riktigt är min stil, drog han fram en enfärgad svart med guldfärgad dragkedja. Men jag tackade också nej till den och skyndade fort förbi ståndet. Jag vågade inte stanna och se på de vackra klänningarna.

Lite längre bort ropade en hattförsäljerska på mej, men nej, ingen hatt för mej, tack. När har ni sett mej i hatt senast? Förutom de här så tyckte en försäljerska att jag skulle köpa ytterst hälsosam ingefära av henne. Men också det lät jag bli.

Nej, jag stegade raka vägen till ståndet med viborgskringlor. Men ack, ack, här gällde MobilePay eller kontanter. Det sistnämnda fanns inte i min plånbok och den förstnämnda appen finns i min telefon, men det fanns inga garantier att den fungerar. Så jag travade iväg till nästa kringelstånd. Men också här gällde samma betalningsmetod. I det här läget gick jag bort från marknaden och tänkte att nä, nu får det vara nog. Vi är utan kringlor den här gången. Jag hade redan tagit fram telefonen för att ringa sonen och be honom hämta upp mej. Men sen kickade modershjärtat in. Jag kan ju inte återvända utan kringlor, för tänk hur besviken sonen skulle bli då.

Jag gick alltså till bankautomaten, återvände till marknaden och kom hem med kringlor!

Bisin min tycker att de är så degiga nuförtiden och inte alls smakar som förr i världen. Det kan förstås stämma, för de bakas väl inte i ugnar på halmbädd längre. Men det kan också vara att minnet från barndomen har bleknat eller att man inte fick så mycket köpta bakverk på den tiden.

På marknaden gick det inte att ta många steg innan jag igen träffade på bekanta och vänner. Och det är ju just det som är roligast på marknaden, att träffa människor. Faktiskt är det också så att de flesta är ute efter just kringlor från marknaden.

– Nu går vi och sätter oss och vilar, sa mannen till höger ömt till sin fru och ledde henne till bänken.
Det var riktigt gulligt att se och höra. Riktigt bra att det finns bänkar att sitta på. Det är inte så enkelt att gå på de där kullerstenarna.

På kvällen var jag iväg till grannbyn. Med mej hade jag två grejer, som jag köpte på marknaden:

En drake och en groda. Och nu hade den här famon gjort stora misstag, ack och ve!
För det första så är de här leksakerna av trä. Det tycker jag förstås är bra mycket bättre än plast. Men det tyckte inte fadern var speciellt roligt när de smällde i golvet då Lillan och Lilleman lekte jojo med de här fjädrande djuren. Sen finns det kanske en viss risk att de smäller till varandra också.

För det andra blev det fel då jag paketerade in dem och gav draken åt Lilleman och grodan åt storasyster.
– Jag tycker inte om grodor, sa hon och rev draken ur brorsans hand. Han började storgråta och fadern fick ge en lektion i att man inte river saker ur händerna och att man ska vara snäll osv. Famo borde alltså ha satt båda leksakerna i ett paket och så skulle barnbarnen ha fått dela på innehållet. Jag skulle förstås ha köpt likadana, men det fanns inte vare sig två drakar eller två grodor. Två spindlar skulle ha funnits, men de hade olika färg, så det skulle nog ha blivit gruff om dem också. Nu funderar jag intensivt på om jag alls vågar mej på att göra adventskalendrar åt de här två, för jag kan väl inte ha likadant innehåll i alla påsarna?

Hur som helst, så var det riktigt trevligt att träffa gullisarna. I något skede tyckte Lillan att famo nog kunde gå hem redan. Lilleman å sin sida ville sitta på stolen som famo hade fått från köket. Det på grund av att det fanns en stor madrass framför soffan där det slogs kullerbyttor. Mycket bestämt lät Lilleman förstå att nu skulle famo minsann bort från stolen. Och när famo var mer än lovligt trög, så stampade han med eftertryck i golvet. Då lydde famo, som hade jättesvårt att hålla sig för skratt.

Igår kom dödsbudet att Dolly Parton hade gått bort. Till min stora förvåning nämnde också professor Alf Rehn om det hela i sin Facebook. Visst betyder väl det då att Dolly var en mångsidig artist? Jag trodde verkligen inte att han lyssnade på countrymusik. Är det att vara fördomsfull?

Visste ni förresten att ni ska ringa 112 om ni är ensam med en man? Det uppmanar AI oss kvinnor att göra. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu med bisin min, vågar jag vara ensam med honom? Till all tur körde han nyss iväg till grannbyn. Det var nämligen igen nära på ett mindre utbrott här då jag hamnade söka på Motonets sidor.
– Du blir alltid så aggressiv när jag ber om hjälp med internet, sa bisin min.
Njaa, snarast irriterad, för ja, jag kan inte finska tillräckligt bra för att söka efter bildelar. Jag vet ju inte ens vad de heter på svenska! För femtioelfte gången försökte jag igen visa bisin min hur det ser ut på Motonets webbplats, vilka kategorier som gäller och hur många sökträffar det kommer upp om man inte specificerar sökningen. Dessvärre tror jag att han inte heller den här gången lyssnade på mej. Igen fick jag söka på fel grejer då han sade att jag skulle söka på "kiinnitys" när det heter "kiinnikkeet". Kära nån, jag undrar om jag borde önska en finska kurs i medborgarinstitutet, en finska kurs som skulle koncentrera sig på bildelarnas benämning. Frågan är bara om det är undertecknad eller bisin min som behöver gå den kursen?

Nå, strunt i det, delarna är nu både beställda och betalda och jag klarade igen av en biluppgift. Huh! Jag borde nog snart få ett pris av något slag annars kanske jag går i bildelssökningsstrejk! Härefter om bisin min ber mej söka nånting så tänker jag göra som Anni Saukkola, jag tar fram min stickning istället och söker inte vare sig på telefon eller datorn!

Nu ska jag småningom försöka få mej iväg till stan och stickträffen hos H.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen. Och vad ni än gör, lita inte på svaren ni får från AI.  

Barnbarn och solglitter

Gårdagen var full av aktiviteter. Vi hade en riktigt trevlig söndag och hann både med barnbarn och en liten uppfriskande utflykt.

När jag igår satt vid frukostbordet med mitt korsord, ringde telefonen. Dottern frågade om hon fick parkera sina döttrar hos oss medan hon själv gick till skogs för att plocka blåbär. Jag svarade förstås ja, det går riktigt bra och det dröjde inte länge förrän flickorna var här.

Det var mycket tal om marsvin och att det är 14 veckor kvar till julen. M ville sticka ett marsvin och då ville förstås A virka ett marsvin. Mommo grävde fram restgarner ur en plastlåda och försökte fundera vilken färg marsvin har.
– Jag har sen aldrig stickat, sa M, så mommo lade upp maskor på långa stickor (eller jumperstickor om du vill kalla dem för det) och stickade första varvet.

Sen tog M över och det gick faktiskt riktigt bra, för hon kom underfund med hur man ska göra.
A testade på att virka, men det var knepigt att få garnet att följa med på virkkroken, så hon tyckte att mommo kunde ta hand om det hela istället. Både stickningen och virkningen lämnades kvar här, för se mamma klarar inte av det här, sa båda flickorna.
– Nä, hon vill bara chilla, konstaterade A.

Vi talade om musik med M. Hon berättade att sången Lasse, Lasse liten finns i sångboken och att de sjunger den i skolan. Jag blev glatt överraskad. Tänk att den ännu sjungs i skolan!
Sen undrade M vad jag småsjöng på för sång, "en Stracciatella ja vill beställa". Åh, kära nån, hon visste inte vem KAJ är! Å andra sidan hade jag ingen aning om vem eller vad M:s favoriter Katseye är. Vi såg ännu på videon med Still loving you av Steve'n'Seagulls. Det där skulle vi ha kunnat fortsätta med längre, alltså olika musikvideos. Men vi gick ut och kastade frisbee istället.
– Du går alltid bakåt när du kastar, sa M.
Oj, hups, det var sant. Inte konstigt att jag fick endast en disc i korgen. Jag borde ju ha gått närmare istället för längre bort.

A å sin sida såg på när Alisa Vainio knep guldmedaljen i maraton. A hade långa överläggningar med moffen om huruvida hon skulle få låna hem de två små leksakskatterna, som hon hade spanat in i bokhyllan. Gissa vem som gick segrande ur den diskussionen?

Det var härligt att ha flickorna här några timmar. Innan de lämnade oss sa A att jag inte behöver stressa med marsvinsvirkningen. Skönt, kanske djuren inte behöver bli färdiga ännu denna vecka. Och hoppeligen hittar jag något mönster, så jag får lite ordning på proportionerna.

Igår var det min tur att stå för lunchen här hemma och jag tog till snabbmat. Bisin min påstår att jag äter lingonsylt med blodplättar och inte tvärtom. Han är snål med lingonsylten, för sista burken tar snart slut, så nån borde ut i skogen och plocka. Titta inte på mej, för jag är ingen hurtbulle! 😁

På eftermiddagen körde vi längs med skärgårdsvägen söderut, ända tills vägen tog slut. Där möttes vi av underbart solglitter.

Och endast de här två fåglarna.

Den ena, antagligen föräldern, var en riktig hejare på att fiska. Ungen på stenen bara satt där och väntade på nästa munsbit. Beklagar fotonas kvalitet, men jag har inte tillräckligt häftigt objektiv. Och tja, jag tänker inte köpa ett heller, för det kostar mera än själva kamerahuset. Med ett större objektiv skulle jag dessutom då behöva stativ och större väska för all utrustning. Ja, och så borde jag faktiskt vara en aktiv fågelskådare.

Jag satte mej aldrig på bänken där nere vid stranden. Inte precis för att nån hade kalasat där och lämnat kvar resterna. Nej, utan mera för att bisin min satt i bilen och väntade på mej. Han tyckte att det blåste för mycket för att han skulle gå ut.

Härligt sommarväder med den blåaste blå himmel man kan tänka sig.

Om man står på ett berg en bit härifrån så lär man kunna se ända till Hogland. Vi nöjde oss igår med den här utsikten. Lite skrämmande att den numera ryska ön ligger så nära.

På hemvägen frågade bisin min om vi skulle åka iväg och hälsa på småttorna. Jo, det tyckte jag att var en verkligt bra idé, så vi kurvade via Drottningsstrandens lilla matbutik. Där köpte jag ett paket med glasspinnar, som jag sedan gav åt Lillan. Perfekt efterrätt till texmexen, som nästyngsta sonen hade fixat. Härligt att se de yngsta barnbarnen, som var fulla av energi. Lilleman har hunnit vara en hel vecka på dagis och där trivs han riktigt bra.

Det blev en fin söndag med barnbarn och en liten solglittrande utflykt. Någon stickning orkade jag inte med sedan på kvällen, får göra ett nytt försök ikväll. Men först borde jag göra mormors gurka. Det är bara det att nu regnar det och då kan jag nog inte gå ut och plocka dill, eller hur?

Önskar er alla en skön måndagskväll med eller utan stickning!