En misslyckad liten tomte

Kära vänner, idag bjuder jag er på lite gammal skåpmat vad gäller stickningen. För över en månad sedan blev jag färdig med en liten misslyckad tomte. Jag skämdes lite över hen, så den blev aldrig presenterad här i bloggen.

Modell: Pikkutonttu (liten tomte), s. 9 i tidningen Kauneimmat joulun käsityöt (2024)

Start: 03.12.2024

Färdig: 04.12.2024

Garn: Nalle från Novita, Fabel från Drops och restgarn

Åtgång: 7 g 

Stickor: Nr 3

Designer: Maija Paavilainen 

Ja, ni ser tomtenissen, eller är det en nissa?, har mycket tjockare ben på högra sidan! 🙈 Och det beror förstås på att jag inte kan sy! Ifall jag, mot förmodan, får för mej att i år också syssla med såna här små restgarnsprojekt, så då ska minsann tomtens ben vara stickade var för sig, så det inte blir så här tokigt. Det jag däremot i hemlighet är lite stolt över, är att jag överhuvudtaget kunde kombinera den där stickade restgarnsbiten på rätt sätt, så att resultatet blev en tomte!

Och kolla, jag hittade i mina gömmor en urgammal påse med bjällror. Då fanns T-market Pops i Märlax i stan. Jag undrar om affären nån gång hette Vips? Sista affären, som fanns där var Valintatalo. Sen stod komplexet tomt innan det revs för att ge plats åt Drottningsstrandens infrastruktur.
Tänk vilken tur jag hade, som gjorde det här fyndet hemma i min byrålåda. Tur att jag inte har slängt iväg påsen. Den som spar han har!

I morse gjorde jag ett strategiskt misstag, jag började sticka! Och det är förstås bisin mins fel. Han låg på soffan i natt, för han skulle förstås se på Junior VM i hockey, när Finland spelade mot USA.
Jag ville ju inte vara elak och väcka honom, så jag tog min projektväska och smög mej hit till datastolen. Sen var det ju förkylt med hushållsarbetet. Inte minsta lilla chans att jag skulle ta itu med något sådant, för här skulle det minsann stickas.

För en stund sedan kom bisin min hem från grannbyn. Han var frustrerad, trött efter nattens match och arg för att bilbatteriet strejkar i den plåtlådan han just nu håller på att färdigställa åt mej. Han kunde alltså inte ta den provtur med bilen, som han hade sett fram emot.

Han öppnade kylskåpsdörren, för att ta ut risotton från igår och värma en portion. Sedan stod han där och gnällde på precis allting, som fanns i kylskåpet. Det var för många ostpaket, för många vattenflaskor och...
Först gav jag svar på tal, men insåg ganska snabbt att det är bäst att jag förhåller mej vuxet till den där gnälliga mannen, som plötsligt har förvandlats till en tjurig femåring. Så jag hummade lite inkännande och flydde fältet.  Bäst att helt enkelt inte bry sig om gnället, utan skriva blogg i stället. Vem vet hur det skulle ha gått annars. Tänk om det hela hade eskalerat till moloket tigande i flera veckor? Brrr!

På tal om helt andra saker, igår när jag lade mej och inte orkade läsa i boken jag just nu håller på med, så började jag fundera på olika maträtter och hur de har förändrats över tid. Vare sig hushållskotletter eller griskotletter ingår i vår matsedel längre. Kinakål serveras här inte heller. Risotto hörde inte i min barndom till de maträtter vi åt. Jag blev lite fundersam, har vi gått mot det bättre eller sämre? Största skillnaden mot förr är väl ändå att det numera är mera processad mat och förr lagade man allting själv från grunden.
Jag blev förstås hungrig av allt matfunderande och började längta efter pasta carbonara eller skulle det vara godare med en minestronesoppa? Men bisin min skulle ju nog inte äta någondera av de maträtterna. Suck!

Önskar er alla en fin tisdag!

Ett nystan i lampan

Oj, så det har blåst i natt. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är, som har tak över huvudet och en varm och skön säng att krypa under täcket i. Jag tänkte också på Filifjonkan, som väntade på den stora katastrofen. Den som hon var alldeles säker på att skulle drabba henne. Katastrofen kom förstås och allting i Filifjonkans hus blåste iväg i stormen. Vilken lättnad det var för henne.

Att jag råkade tänka på Filifjonkan beror på att jag tillsammans med bisin min såg på filmen Tove igår kväll. Alltså en film om Tove Jansson eller nåja, egentligen om en period i hennes liv. Bisin min tyckte att det var på tok för mycket sex. Han skulle ha velat se mer av det konstnärliga. Jag är benägen att hålla med honom, men det här var ju nu inte en film om Toves konstnärsskap.
Det roligaste i filmen var att jag upptäckte en liljendalbo, som uppträdde som skäggig journalist!

Idag har jag tagit det lugnt och bara njutit av att få vara ensam hemma med våra katter. Riktigt tyst i hela huset, bortsett från vindens tjutande och katternas tassande. Ingen TV, som står på skriker ut sitt hemskhetsbudskap om mord, krig, svält galna politiker och jag vet inte allt vad. Det borde vara obligatoriskt med positiva nyheter för varje negativ nyhet.

Dottern och äldsta sonen tycker att jag ska laga mat åt bisin min så han slipper och kan hålla på ostört med sitt. Hej, hallååå, jag vill också hålla på med mitt och sätta mej vid dukat bord.
Idag fick jag dock för mej att jag skulle koka risgrynsgröt. Att koka mjölk är alltid riskabelt och inget som jag är särskilt förtjust i att göra.
Jag satte mej på en stol bredvid spisen och stirrade på kastrullen. Så fick jag Tokmannis reklamblad i min hand, tog bort blicken från kastrullen för att se på förmånligt garn och...  katastrofen var ett faktum! Kastrullocket höjde sig galant och mjölk rann ut på spisen. Jag hoppade upp från stolen, sade några fula ord, torkade bort det mesta jag kunde utan att bränna mej, hällde mera mjölk i kastrullen och var alldeles gråtfärdig. Jag kan inte ens koka gröt!!!! Deprimerande, verkligen deprimerande. Det positiva var ändå att gröten blev trots allt bra, den var till och med god fastän jag hade glömt att salta. Och mjölken brann inte i bottnen! 

Men köksarbete är nog inget för mej. Jag klarar inte av det. Och nu blev jag så ifrån mej att jag verkligen inte vad jag ska laga för mat i morgon och övermorgon. Räcker det om jag serverar knackkorvar på nyårsnatten? Lite chips, grönsaker och dipp på kvällen? Suck!

Nu är jag lite nyfiken, tänker ni ge nyårslöften? Jag hade faktiskt tänkt göra det, för jag läste någonstans att 10 minuter utomhus varje dag i dagsljus gör underverk. Lätt, som en plätt eller hur? Dessvärre lät yngsta sonen höra ett irriterat fnysande när jag delgav honom min fantastiska plan.
– Du ska vara ute minst en halvtimme per dag för att få önskad effekt, sa han. Suck! Men kanske ändå möjligt?
Men nu kom den obarmhärtiga sanningen och blandade sig i. Nu ska det vara minst en timmes promenad per dag! Hur ska jag nånsin hinna sticka då? I synnerhet om jag dessutom måste vara i köket! Brrr...

I år kan jag för övrigt skryta med att vi har inget julpynt framme alls! Det för att jag inte orkar med bisin mins protester och gnällande om hur det bara ska sättas undan snart igen och att vi måste spara på el och...

Jag hängde alltså upp mitt "julnystan" i lampan. Där samsas det så fint med skyddsängeln. Det härliga nystanet fick jag av Lillans mamma. Tack för det!

Nu ska jag grubbla vidare på det där med maten, fastän det inte alls är min grej. Hojta till om ni kommer på nån bra och enkel rätt, som alla klarar av. Den får inte innehålla lök, ost eller tomat. Nåja, ni ser, det blir inte många alternativ kvar. Kanske öppna en ärtsoppsburk?
Ja, och så måste jag nog skrubba spisen. Suck!

Önskar er alla en fin tisdag!

Rart besök

I morse vaknade jag halvåtta av ett konstigt ljud. Det tog en stund för mej att identifiera ljudet.
Det var regnet, som piskade mot fönsterrutan, ett ljud som jag inte har hört på ett tag.

Sent igår kväll fick jag ge upp mina planer på ett nytt stickprojekt, för jag hittade förstås inte lämpligt garn! Är inte det konstigt? Men garnen var endera för luddiga, för tunna, för tjocka, för hårda... Inget garn som skulle ha passat, förrän jag kom till en projektväska med ljuvligt garn, både vad gäller färg och konsistens. Tur att jag grävde lite djupare i väskan och insåg rätt fort att det där garnet var reserverat för ett tröjprojekt! Skulle ha blivit lite knepigt att sticka tröjan om jag hade tagit bort några nystan från den där kassen.
Ikväll får jag nog sticka vidare på mina vanliga halvfärdiga alster istället och lägga tillbaka de framdragna rundstickorna, så jag hittar dem sen när jag behöver dem.

Idag har vi haft rart besök av H och K. Härligt att ha dem här. 💕

Det är nästan ingen snö alls kvar här hos oss. Det går inte att ta sig fram med vare sig sparkstötting  eller släde. Nej, man måste nog ha hjul under för att komma någonvart om man inte använder apostlahästarna.

Kolla, nu har vi långa grahamsskorpor igen. Tjohoo! Tack för de fina julklapparna.

Nu ska jag sticka vidare och njuta av söndagskvällen.

Önskar er alla en riktigt bra start på nyårsveckan!      

Tillbaka till vardagen

Oj, så fort julen rusade iväg. Idag är vi tillbaka till vardagen. Jag hoppas att ni alla har haft en fin och skön jul.
Julen var härlig på alla sätt och vis, trots förkylning i grannbyn. Och så många fina klappar vi fick!

På julaftonsdagen var vi iväg till dotterns där det var pyntat och juligt. Bordet vackert dukat och flickorna så förväntansfulla att de knappt hade tid att äta fina skinkpajen, lingonpannacottan eller den goda chokladrulltårtan.

Julgubben hade kört i diket med sin släde och ena renen var tvungen att uppsöka djursjukhuset, så julgubben lämnade paketen i källaren. Och oj, oj, oj, så många klappar det ändå blev, trots att vi inget skulle ha! Men, det är ju så härligt att ge...

Själv fick jag många fina klappar, bland annat de här:

En helt ljuvlig förpackning med handkrämer. Så fin att jag knappt vågar öppna den! Precis vad jag behöver.
– Det där är kräm, sa Lillan, då hon fick syn på farmors Nalle Puh förpackning på juldagen. Hon var då hit tillsammans med sin mamma och lekte en stund, så att karlfolket där hemma fick vila.

Av yngsta sonen fick jag den här härliga påsen/väskan att ha sticktillbehör i.

Och så fick jag den här! Den har han gjort själv, alltså skrivit ut med 3D printer. Kan ni gissa vad det är för en mojäng? Faktiskt en sån, som stod på min önskelista.

Av dotterns rara svärmor fick jag en stickbox!

Med alldeles ljuvliga färger och mjukt och skönt Hyggegarn från Novita.

Till och med bisin min blev riktigt intresserad då han såg att Kaisa Mäkäräinen var där på bild. Det här är reklam för DNA. Man skulle snurra på ett lyckohjul och kunde då vinna olika saker. Dotterns svärmor råkade vinna den här stickboxen, som jag fick. Tacksam!

Julmat åt vi i dagarna två och undrens tid är inte ännu förbi! Bisin min åt nämligen kålrotslåda! Ja, ni läste alldeles rätt, kålrotslåda. Den var god och mild i smaken, så jag misstänker att det var blandat i ganska mycket potatis. För mej var potatislådan en besvikelse. Jag längtade efter min svärmors, salig i åminnelse, goda mältade potatislåda. Men den jag hade köpt, var inte alls så där mjuk och god, utan snarare hård. På julaftonseftermiddagen var yngsta sonen här och åt, men redan på juldagen hade han tröttnat och avstod både från maten och vårt sällskap. Igår hade vi också tröttnat på julmaten, så var och en värmde de rester, som fanns i kylskåpet.

Igår hade vi Lillan med familj på julbastu. Hon är en riktig baddare på bastu. Jag fick ta hand om Lilleman medan och det var förstås riktigt, riktigt roligt. Han är tyvärr förkyld han med, så sovandet blir inte riktigt till någonting. Idag har jag varit i grannbyn och umgåtts med honom. Två gånger har han svängt om sig från rygg till mage när han låg på golvet på sin aktivitetsmatta. Och det gjorde han då inte någon av oss såg på! Snart kommer han nog att sätta efter storasyster med väldig fart.

Själv känner jag fortfarande av sviter efter förkylningen, så det var extra skönt att sitta på bastulaven igår. Lyxig njutning.

Önskar er alla en fin lördag!

Ingen kavel!

Snart är det mitt i natten och jag borde för länge sedan legat i min säng. Nu sent omsider fick jag fina skinkpajen i ugnen, så den måste jag vakta på. Det blev lite knepigt med pajdegen, för jag hittade inte min kavel. Snyft!

Jag höll nästan, men bara nästan på att få ett hysteriskt anfall. Paj hade jag ju lovat laga, så det var bara att dra på de där blåa handskarna, ni vet de där engångshandskarna, och sen försöka klämma ut pajdegen på plåten. När jag letade efter annat i stora råddiga lådan, hittade jag barnkaveln, så remsorna, som ska vara utanpå pajen fick jag i varje fall fixade. Få se nu sen om det blev bra. Håll tummarna.

Idag på förmiddagen var jag ett blött varv till stan. Bisin min var chaufför och han var så gnällig att jag tänkte att jag beställer nog taxi nästa gång. Men, men, det där med taxi fungerar inte så värst bra här på landet...

Bisin min gnällde att vi inte ska ha det ena och inte det andra och det behövs ingen julmat och varför ska jag nu till mataffären igen och... Nå, nu har jag i varje fall smör i kylskåpet, däremot har vi inte alls prickig korv, alltså medwurst. Men det behövs säkert inte. Ändå blir jag lite nostalgisk och saknar den där medwursten från Kasténs. Den hörde till julbordet hemma hos oss. Massor av ostar har jag inte heller i år, tyvärr. Men vem skulle nu heller orka med ostbricka efter julmaten?

Idag har jag fått rada om julklapparna, för Lillan och Lilleman med familj är förkylda och kan därför inte delta i festligheterna i västra grannstaden i morgon. Snyft!
Får väl hitta på någonting till nyåret i stället.

Så där ja, nu är pajen färdiggräddad och det är dags för mej att ännu ta hand om disken, innan jag kan stupa i säng. 

Nu önskar jag er alla en riktigt GOD OCH FRIDFULL JUL!

Här i bloggen blir det julfrid. Jag återkommer efter helgen!

Yrat runt

Idag har jag yrat runt i mataffären. Verkligen synd att jag inte har haft tillräckligt med krafter att ta mej till stan tidigare, för nu blev det lite väl mycket på en gång. Affärerna är ju nog öppna ännu i morgon, men då har jag inte riktigt tid att fnatta runt, för nån gång måste ju matbordet städas och jultårtorna bakas.

Jag halkade alltså iväg till stan mitt på dagen i regnvädret, tillsammans med äldsta och yngsta sonen. Det var massor av människor överallt, så vi började med att skippa stora varuhuset. Sen slog vi oss ner i en pizzeria och intog lunch. Halva min pizza finns nu i kylskåpet i en låda, så välkommen om det skulle smaka!

Jag skulle gärna ha besökt några småaffärer, som höll öppet idag, men vädret och isgatorna lade effektivt stopp för mina besök. Ja, och så då yngsta sonen, som tyckte att jag inte skulle shoppa mera nu. Iväg till matbutiken och yra runt där bland bekanta och obekanta.
Rödkål, var fanns rödkålen? Tog nån redan potatisen? Hur mycket bröd behövs? Räcker tre liter mjölk? Pålägg behöver vi väl inte? "Hej, hej, God Jul", vänta nu var var jag nu igen? Så där höll jag på, trots att jag hade en bra butikslista i ena handen och försökte styra kundvagnen med den andra. Jag ville ju inte köra på någon i trängseln.
Yngsta sonen blev otåligare och otåligare. Han hade inte riktigt tid med storhandlandet.

När jag stod vid kassan och yngsta sonen lastade varorna på bandet, medan den äldsta stod i andra änden och packade varorna i kassar, så insåg jag att jag hade glömt äggen! Jag haltade iväg så snabbt jag bara kunde och fick tag på en äggask. Genomsvettig och generad banade jag mej väg tillbaka till kassan där alla väntade på mej och äggen. Jag betalade snabbt som en vessla och rusade iväg från affären, men först köpte jag Lions Clubs jultidning, för att understöda lokalt.

När jag äntligen lyckats krångla mej in tillbaka i bilen med mitt onda knä, blev jag gråtfärdig:
– Tårtdegen, jag glömde tårtdegen, nästan snyftade jag.
Yngsta sonen frågade flera gånger hurudan deg jag var ute efter och äldsta sonen, som var chaufför, undrade om vi skulle fara iväg till den andra mataffären. Till sist bestämdes det att vi åker till lilla butiken. Yngsta sonen var inte riktigt nöjd över det beslutet:
– Jag skulle ju ha kunnat gå in i mataffären på nytt om ni bara hade sagt hurudan tårtdeg det ska vara.

Nå, det blev nu som det blev och tårtdeg har jag nu både i frysen och kylskåpet. Jag var nämligen så pass medtagen då jag kom hem att jag inte orkade göra någonting annat än packa fyra "vuxen" julklappspåsar och sedan se på en svensk julfilm på TV tillsammans med bisin min.

 

De här tre tidningarna hann jag i varje fall nappa åt mej från mataffären. Nu är alltså hjärngymnastiken räddad. Under helgen kan jag nu välja om jag vill lösa korsord, läsa böcker, sticka eller virka. Lyxigt, verkligen lyxigt.

Men, men, nu ikväll upptäckte jag att jag har glömt att köpa smör! Alltså riktigt smör, som behövs till bland annat kakor, smörja formar osv. Suck!
Och ändå hade jag en lista! Men jag var kanske för yr i bollen ännu, efterdyningar av förkylningen? Men det är ju en dag i morgon också!

Önskar er en bra start på julveckan. Bäst att ta det lugnt och inte yra på så som jag gjorde idag!

Sugit och sugit

Kära vänner, nu håller mina metoder för att bli frisk, snart på att nå katastrofens brant. Jag har sugit på code tabs, hosttabletter, jag har sugit på Mielikki hosttabletter och jag har sugit på posivil nån sorts flunssatabletter. Alla tre inhandlade på Apotek. Jag har svalt skedvis med halsmix och jag har pimplat Jack Daniels, från äldsta sonens flaska.

Alldeles nyss hämtade äldsta sonen egenhändigt skalade apelsinklyftor åt mej och ett glas av den där starka vätskan. Brr!
Och bisin min eldar i bastun, så i morgon är jag väl frisk som en nötkärna eller vad tror ni?

Det enda jag inte har prövat är varm mjölk med vitlök i. Nä, det vänder sig redan i min mage vid blotta tanken på en sådan blandning.
Igår kväll blev det inget vare sig virkat eller stickat. Jag var alldeles för trött, så jag satt i gungstolen och halvsov, orkade knappt släpa mej till sängen.

Min näsa är röd som ett stopplyse och sårig. Så det att lambi toapapper skulle vara särskilt mjukt och skönt, kan ni glömma. Jag undrar om jag borde göra en reklamation, för det där pappret är inte alls så mjukt, som dom påstår i reklamen.

Nå, det gäller att se framåt med tillförsikt. I morgon är jag nog frisk, eller hur? Inte har jag tid att slöa och gå för halv maskin dag efter dag.

Äldsta sonen var idag iväg till stora varuhuset i stan, för bisin min skulle ha olja. Och inte vilken olja som helst, utan motorolja, för nu ska det bytas i alla bilar igen. Antagligen i alla andra, utom den jag skulle få sen nån gång.

Äldsta sonen har köpt en vit julstjärna åt mej.

Och julhyacinter. Hoppas att de slår ut till julen och sprider sin ljuvliga doft.

Önskar er alla en skön fredag!

Snorig, men glad ändå

Före klockan 23 igår kväll var jag klar.

Här är de nu, årets julklappar. Jag har försökt mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra. Det är så härligt att få ge och att kunna ge. En sån glädje. Nu får vi hoppas att barnbarnen inte blir alltför besvikna och deras föräldrar upprörda. Det är skönt att ha varit ute i så här god tid. Paketerandet fungerar ju nu när man inte behöver smyga med det för barnens skull. Annat var det förr när de var små och hemma och man fick hålla på med inslagningen av julklappar mitt i natten. Och då var jag tyvärr nästan alltid ute i sista minuten och nån hjälp av  barnens far hade jag sällan. Han är ingen julmänniska, tyvärr. Vissa år har han dock varit riktigt engagerad och vi har haft hur roligt som helst när vi har paketerat och rimmat. Men i år suckar han bara och säger:
– Sku det nu vara 29:e redan.

Nå, jag tar det lugnt, julen kommer ändå utan hans medverkan. Så jag trallade glatt på igår kväll, Raska fötter...

Det blev en riktigt stor låda med klappar, trots allt. Undrar om vi kan frakta den till västra grannstaden?

Om inte, så får jag väl dela upp klapparna och lägga en del i den här mindre lådan. Hit hade jag tänkt sätta de vuxnas klappar, men de påsarna är inte riktigt färdiga än. De ska plockas ihop, men det borde gå i ett huj.

Igår medan jag paketerade satt bisin min och glodde på TV.
– Din hjärna ruttnar, sa han plötsligt.
– Öh, undrade jag som ju hade använt hjärnan, så den nästan kokade. Ja, och ändå blev rimmen inte särdeles bra. Det skulle nog ha varit lättare med lite hjälp.
– Ja, när du använder din telefon och ser på de där videosnuttarna. Det är inte bra för din hjärna.
– Men jag ser ju bara på Mr Bean och Sunes Jul då jag behöver få skratta mellan varven.
– Ja, och det är därför din hjärna ruttnar.
– Jo, nej om jag ser ett kort avsnitt då och då, så hinner den inte ruttna. Värre är det nog med dig, som sitter fastklistrad framför TV-skärmen och zappar mellan olika program, så du inte ens hinner se vad dom handlar om.
Jag fick en fnysning till svar och insåg att det var nog bäst att inte föra diskussionen om min ruttnande hjärna till en högre nivå. Vem vet hur det skulle ha slutat.

– Har du Pegasus i din telefon, frågar bisin min plötsligt oroligt.
– Inte vad jag vet, inget i min telefon tyder på någonting sånt hittills.
– Vet du vad det är, frågar han förvånat.
– Jo, ett spionprogram. Vad sir du riktigt på nu?
– En dokumentär om hur smarttelefoner läcker information.
– Använder du Apple Music?
– Nej, förstås inte. Jag spelar inte musik med min telefon.
– Använder du Tiktok?
– Nej, aldrig i livet. Den appen läcker som ett såll.
– Det är ju hemskt med det här spionaget. Hur får det vara så här?
– Minns du Snowden? Han avslöjade ju amerikanska underrättelsetjänsten 2013 och ingenting har blivit bättre sen dess.
Bisin min fortsätter himla sig och muttrar om hur bra det är att ha en vanlig hederlig knapptelefon. Jag vågar inte säga ett knyst om att israelerna nog lyckas spionera på en sådan telefon också.

Idag mitt på dagen knackade det på vår dörr.
– Stig in, ropade jag glatt, men inget hände, så jag gick och öppnade ytterdörren. Utanför stod en mager ung kille och ville sälja energilösningar. Lite oklart om det var solpaneler eller någonting annat. Han sade att han hade sin kompis i bilen och undrade om de får komma in. Jag fann mej snabbt och sade att jag är hyresgäst här i huset och kan inte bestämma nånting. Jag såg inte hur bilen såg ut, tyvärr. Den kanske hade nån logo? Killen hade i varje fall någon sorts ID-kort. Tänk om de var ute och rekognoserade? Det lär ju vara inbrottsvåg på gång där skurkarna far iväg med julklapparna. Huuu! Från vårt hus lönar det sig inte att stjäla, för vi har endast barngrejer. Inga dyra TV:n eller speleverk.
Jag var glad att bisin min var hemma, men besviken över att det var försäljningskillar och inte yngsta sonen. Å andra sidan vill jag ju inte smitta ner honom nu så här inför jul. Bäst alltså att han håller sig på avstånd från mej.

Det skulle ha varit kul att kunna åka in till stickcaféet i stan idag. Men det gick ju inte på grund av min förkylning och på grund av att jag fortfarande är utan bil på vardagarna. Visserligen fyndade bisin min tillsammans med Mr J en begnagad Adam plåtlåda för 300 €, som skulle bli min. Den är besiktigad och allt. Det har jag minsann fått höra om. Det är bara att köra på direkten. Men så var det bara en rem som skulle bytas. Helt plötsligt kom en annan bilreparation i vägen och så skulle "min nya" ha lite mera än rembytet. Jag tror inte ens att de bildelarna är beställda ännu! Nå, nu blir det helger och lugnt, så jag klarar mej väl utan bil ännu ett tag.

Glad är jag också över att julmaten är beställd, till och med skinkan! Den kommer i år färdigt stekt och uppskivad. Och jo, vi ska ha skinka, struntar i rekommendationerna. Får nu bara hoppas att bisin min godkänner skinkan. Skönt att inte behöva stressa med maten. Det skulle vara gott med fisk, men i år tar vi det så enkelt som möjligt. Och det vi inte äter nu, kan vi alltid spara till nyåret. Fast då vill jag helst ha texmex, för det är nu ett av mina bravurnummer i köket. På något sätt borde jag hitta nån sorts glädje i att laga mat. Jag vet bara inte hur? Har ni några förslag?

Nu ska jag gräva i lite garnlådor och se om jag skulle råka hitta julrött bomullsgarn och kanske virka nånting litet.
Hoppas innerligt att förkylningen ger med sig i morgon, senast i övermorgon, för det finns ju annat här i världen än att snyta näsan varannan minut. Tror jag ska trösta mej med lite varm kakao (choklad). Det kan aldrig vara fel.
Ja, och så måste jag väl nog gömma undan julklapparna, så inte skurkarna hittar paketen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll.

Egenmäktigt förfarande

I morse vaknade jag vid halvfyratiden och hade jättesvårt att somna om. Mitt bättre jag och mitt sämre jag käbblade störande. Vad det hela handlade om var om jag skulle be att få följa med yngsta sonen till västra grannstaden.
– Men han frågade ju inte igår om du ville följa med, sa mitt bättre jag.
– Han kanske väntade att du skulle fråga, försökte mitt sämre jag övertyga.
– Jag vill inte ut i snöyra och halka, sa mitt bättre jag bestämt.
– Men tänk nu, du kunde ju besöka teetee shop.
– Jag ska inte ha mera garn, sa mitt bättre jag bestämt igen.
– Och så kunde du köpa kompletterande julklappar, för nu är det inte säkert att du har tillräckligt.
– Det ska inte vara mera julklappar nu, stönade mitt bättre jag och fortsatte: Vi har inte rum för dem.
– Äsch, du kan lägga ut några garnlådor på terrassen.
– Nä, jag tror inte att garnet ska vara ute i det här ombytliga vädret.
– Tänk, så skulle du kunna besöka Brunbergs.
– Nä, jag ska inte ha mera godis nu, för karlarna tömmer karamellskålen innan jag ens hinner blinka.

Så där pågick kampen, så jag fick nästan huvudvärk. Mitt bättre jag vann till all tur, så jag läste slut boken Egenmäktigt förfarande - en bok om kärlek av Lena Andersson. Den vann Augustpriset 2013 och rekommenderades i Babels bokklubb på Facebook, som kärleksbok. Jag hittade den för 50 cent på loppiset i stan, så jag tänkte ge den en chans.

Handling:
Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Det är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
_________________

Haaa, säger jag och undrar lite smått hur läsare tycker att det här är en bok om kärlek? Ju längre jag läste desto mer irriterad blev jag på Ester. Jag tycker att hon betedde sig som ett våp, ett efterhängset sådant. Hon tolkade alla signaler, som positiva och ändå fick hon enbart smulor av den närhet hon så hett åtrådde. Man måste vara både skärpt och beläst för att klara av de högtflygande, men intressanta diskussionerna. Jag har då ingen koll på till exempel utilitarismen och då kan det vara lite svårt att hänga med i de där knivskarpa analyserna. Jag gillar för övrigt språket i boken, för det är så exakt. Men jag önskar intensivt att Ester med all sin intelligens skulle ha varit en stark kvinna och skulle ha genomskådat Hugos falskhet och feghet, inte en kvinna som "blir extatisk bara av att läsa hans namn".

Till all tur hade jag inte mycket kvar av boken att läsa, så jag kunde snabbt släcka lampan och invänta John Blund. Sen sov jag till halvnio innan jag släpade mej från sängen med sjuk hals och snuva. Tur alltså att mitt bättre jag vann bataljen på morgonnatten och att det inte blev en resa västerut för mej idag.

Jaa, och förresten så gillar jag nog en annan Lena Andersson mycket bättre!

Jag har inte gjort så mycket annat idag än hushållsarbete. Bisin min, som igen har varit ute i snösvängen hela dagen, gnällde åter på mej om att städa här i datarummet. Men tyvärr, tyvärr, sådan energi har jag inte. Jag har skrivit julklappsrim och letat reda på julklapparna, som är gömda lite här och där. Och nu blev det förstås lite bekymmersamt, för jag har flera julklappar till Lillan än vad jag hittills har till M och A. Åh, kära nån, tänk om det inte går jämnt ut? Mitt rättvisepatos är starkare än någonsin. Knappast skulle flickorna märka nånting, för farföräldrarna ger ju också julklappar. Dessutom måste jag komma ihåg att det inte ska vara julklappar i år heller! 😊

Lite naturvänlig har jag i varje fall varit då jag har återanvänt packningspapper! Ja, och det här är största paketet hittills, så det är någon som har varit extra snäll i år.

Igår försökte jag övertyga bisin min om att det är julafton på onsdag nästa vecka. Vi är båda lika borta vad kalendern gäller, för inte mindes han heller att julaftonen redan är på tisdag. Bäst att försöka få alla klappar klara i morgon, annars vet jag inte hur det går.

Önskar er alla en fin tisdag.

Julglögg och julmiddag

Idag har jag fortsatt att kalasa på läckerheter. Julglöggen var lite otippad. Visserligen hade jag fått en inbjudan per sms av rektorn på min förra arbetsplats i stan. Men jag tog det mest som ett skämt. Jag är ju inte timlärare där, så inbjudan gällde knappast mej.

Men så ringde rektorn igår kväll och bjöd in mej personligen. Då insåg jag ju att det var allvarligt menat och det var svårt att säga nej. Jag sade att jag skulle försöka delta i julglöggen för timlärarna. Sedan började ett livligt whatsappande med både svärdotter och en väninna. Jag behövde ju ta mej till stan på eftermiddagen och utan bil är det en utmaning. 

I morse lovade bisin min skjutsa mej och det var ju riktigt bra, för då behövde jag inte besvära nån annan. Just när vi skulle bege oss iväg dök äldsta sonen upp:
– Här är nycklarna, sa han och räckte fram dem. Jag susade iväg till stan i min Adam plåtlåda och hann precis.

Det var vackert dekorerat, mysigt och ombonat på min forna arbetsplats. Till bisin mins stora glädje fick jag med mej hem av jultårtorna.

Från Mi-huset vidare till julmiddag på Degerby Gille. Det var tidningen, som bjöd oss skribenter på en liten "julfest". 

Också här var det vackert och stämningsfullt dekorerat. Jag återkommer till maten då bordets andra bloggare har lagt ut sina foton, för jag fotade ingen mat. Hann inte, för jag var så hungrig.

På hemvägen tankade jag, så kan äldsta sonen köra direkt iväg till jobbet i morgon. Själv ska jag den här gången på riktigt iväg ut på äventyr med Lilleman och hans mor.

Hoppas att ni alla får en skön fredag!

På jakt efter bjällror

Idag finns det ju mycket att diskutera, eller hur? Men tyvärr, tyvärr, så var det endast undertecknad, som såg på slottsbalen igår kväll. Bisin min han bara fnyser och tycker att det är larv. Förstås är han tacksam för vår självständighet och självklart tände vi ljus. Men enligt honom behöver man inte spöka ut sig för att delta i festen. Och där kan jag hålla med honom i vissa fall, för såg ni den där konstnärskillen med en jättelång strumpsticka i vart öra? Huu, tror inte att en enda människa vågade gå i närheten av honom. Det var många gröna klänningar i farten, men också fina rosa kreationer.

När presidenten sa att högst upp på hans Spotify lista finns Melissa Horn med Hejdå för alltid, blev jag riktigt till mej. Tänk att han gillar Melissa Horn! Det gör jag med och det har jag gjort redan länge. Hon skriver bra visor och tolkar dem också fint.

Idag har jag igen varit till stan. Den här gången endast med äldsta sonen. Jag är på jakt efter bjällror. Hittade inga igår i stora varuhuset i stan. Idag satsade jag på loppis istället. Men trots att det fanns en och annan julgrej, så någon liten bjällra såg jag inte till.

Loppis är farligt! Jag kom hem med grejer, som jag då rakt inte ska ha:

Behöver jag till exempel den här? Nä, knappast, men å andra sidan, här finns nu allt inom två pärmar. Strunt nu i att jag har tre liknande böcker från förut. Den här är i varje fall på svenska och lättförståelig.

Lite kul faktiskt att bläddra i mönstertidningar från 1977.

Äldsta sonen kom fram till mej stup i kvarten och tyckte att vi skulle fara iväg. Han var otålig, som sjutton och jag hann inte riktigt gå långsamt framåt i lugn och ro. Dessutom gick två damer framför mej och nappade åt sig fina grejer såsom en påse med garn, tyger och dylikt.

– Ska du ha en bok av Leif GW Persson, frågade plötsligt sonen.
– Beror på vilken du hittat, för jag har läst ganska många av hans böcker.
– Pinocchios näsa.
– Okej, ta den, för den har jag inte läst.

I bara farten följde två andra deckare också med. Så om det enbart är tråkiga program på tv:n i julhelgen, då är jag förberedd. Kan sitta inlindad i sköna filtar och rysa av spänning! Mitt stickande har ju gått i stå, så får satsa på böcker istället.

Det här var de enda bjällror jag hittade på loppiset. De är på tok för stora till min lilla stickade tomte. Suck! Nu skulle det allt ha varit bra om jag skulle ha kunnat gå in i handarbetsaffären och köpa små bjällror, men den affären är tyvärr stängd. Kanske bokhandeln har små bjällror?

Det vimlade av människor i stan. Tyvärr sprang dom omkring lite som yra höns, så jag var innerligt glad över att sonen var chaufför. Vi åt vår lunch på Ankkurituuli lite utanför stan. Där fanns åtminstone plats och sonen fick äntligen smaka på deras Rolls hamburgare. De är så präktiga att de är riktigt svåra att äta. Jag höll mej till lövbiff. 

Det är inte enbart loppisar, som är farliga. Det är snooker också. Igår satt jag uppe till klockan ett på natten och följde med en snabbturnering, som fortsätter ikväll och i morgon. Det är inte alls bra att sitta uppe så länge och stirra på TV. Tur att det var ledigt idag.

Nu måste jag få igång diskmaskinen innan kvällens snooker börjar.

Ha det bra och en riktigt fin söndag.

Ett litet hus

Igår när jag kom hem från grannbyn och min vistelse med barnbarnen, var jag så upphängd och nersläppt att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. En viss rastlöshet infann sig och framförallt en farligt stor lust att börja på ett nytt stickprojekt. Jag funderade från och till och kom på att eftersom jag i år inte har någon julkalender och inte heller följer någon av alla de där KAL, alltså Knit A Long, sticka tillsammans, som finns lite varstans på nätet, så kan jag ju alltid titta lite på årets julkalender hos Drops. Sagt och gjort och så här blev mitt lilla hus:

Modell: Merry Village

Start: 01.12.2024

Färdig: 01.12.2024

Garn: Nalle från Novita, Fabel från Drops och restgarn

Åtgång: 6 g
Stickor: Nr 3

Det var riktigt kul med ett litet projekt, som genast blev färdigt. Men inte så kul ändå att jag skulle börja sticka flera hus, liksom hus till en hel by. Nä, glöm det, det räcker med ett litet hus för mej. Dessutom tycker bisin min att om jag nu vill sticka, så ska jag helst sticka nyttiga saker. Och det har han kanske rätt i, men jag är så stolt över att jag klarade av plattsömmen!

Önskar er alla en riktigt skön tisdag.

Lilla jul

Före nio ringde min telefon i morse:
– Nå, sku du till den där lillajulsmarknaden, frågade yngsta sonen.
– Jo, gärna, tack.
– Jag är där om ungefär två timmar, fortsatte han.
Snabbt fixade jag frukost och sen i duschen.

Idag har jag alltså varit på lillajulsmarknad på Teiras. Och där träffade jag honom, han som hoppeligen snart kommer på besök:

Julgubben! Han delade ut karameller åt barnen. Tyvärr blev jag som pensionär utan! Och det fastän jag tycker att jag varit riktigt snäll, eller nåja då, nästan snäll.
Väldans mycket köpte vi inte därifrån marknaden. Några saker som kompletterar lite julklappspåsar. En burk av den varan fick redan mr J, som råkade vara här på kaffe då jag kom hem med påsar och kassar. Ja, och förstås kaffebröd.
Vi blev bjudna på glögg hos biodlarna och vi köpte hamburgare till lunch av husvärden. Tror att det här nu får vara årets julmarknad, för flera behöver jag inte besöka. Men vem vet vart jag hamnar när sonen ringer nästa gång!

Okej, och nu hör ni, nu ska jag ge er ett hett tips från köksregionen. Ja, ni läste helt rätt, från köket.
Jag kokade ägg till frukost i morse och så passade jag samtidigt på att testa ett Pirkkaknep. När ägget skulle skalas lade jag lite vatten (kallt eller varmt tror jag inte att är nån skillnad) i en glasburk, locket på och så skakade jag om ordentligt några gånger. Simsalabim, så var skalet borta! Superbra, i synnerhet om man ska skala många ägg på en gång! Tipset är från gruppen Niksi-Pirkot på Facebook.

Och nu ett varningens ord, vad ni än gör, så gör inte era balansövningar på det sätt som jag gjorde häromsistens:
För det första: Se till att ha stadigt på fötterna eller var barfota. Inte ha hala strumpor så som jag hade.
För det andra: Se till att ha någonting att ta stöd från och stå inte tufft mitt på golvet utan att ni har nån möjlighet att ta i er.
För det tredje: Var inte ensam hemma!
Jag stod alltså i hala strumpor på ett ben mitt på golvet och balanserade, när jag plötsligt vinglade till.  Jag famlade efter stöd i tomma luften och försökte få ner andra benet i golvet. Foten gled iväg och jag vinglade på som en skadskjuten kråka. Jag skulle just ropa på hjälp, då jag insåg att jag var ensam hemma med katterna! På något underligt sätt lyckades jag få styr på mitt flaxande och båda fötterna stadigt på golvet. Sen satte jag mej ner och andades lugnt en lång stund, för hjärtat skenade iväg i 320 kilometer i timmen som på Autobahn. Huh, ingen upplevelse som jag rekommenderar!
Och jo, jag ska ändra lite på mina balansövningar. Bisin min fnyser när jag bad om att få ett räck uppskruvat att öva vid.
Hoppas att ni är försiktiga!

Önskar er alla en trevlig lillajulskväll och fin första advent!

En lat novembertisdag

Igår kväll när jag stängde av datorn var jag så nöjd med mej själv. Nu hade jag gjort allt jag hade åtagit mej, fått iväg reseräkningar och till och med hunnit betala räkningar i tid. Ni skulle ha sett mej, jag riktigt pöste av nöjdhet. Jag blev inte ens upprörd över ett fel som jag hittade i min nuvarande sockstickning. Jag bara kollade att sockan såg helt bra ut och struntade i det, som ingen annan än jag själv vet om. Ja, och så nu ni förstås, men ni kommer knappast att se sockan i verkligheten, så ingen fara därvidlag.

Hur som helst, den sköna friheten och lata dagar låg framför mej. Ljuvligt! Ända tills jag i natt kom på att jag har ännu tre grejer ogjorda. Åh, kära nån. Dit for den friheten. Jag bestämde mej ändå för att idag, idag, ska jag vara riktigt lat och endast sticka och kanske, kanske paketera lite julklappar. Men, så ringde yngsta sonen. Han skulle till Motonet och undrade om jag ville med. Jag svarade tveklöst ja och efter lite funderande hit och dit, beslöt vi att styra österut.

Jag var inte ens in i Motonet, utan satt snällt ute i bilen och väntade. När yngsta sonen var färdig bjöd han på lunch i det jättestora varuhuset. Höna och ris, riktigt gott! Till efterrätt glass med både choko- och tjinuskisås (kolasås). Tyvärr hittade jag varken det spel eller de muminmuggar jag ville köpa. Frågan är nu om jag ska kolla på nätet eller om jag ska strunta i det hela?

Jag var förstås iväg till garnhyllan. Den här gången för att jag behöver Nallegarn i vit nyans. Det är knepigt att randa sockor om man inte har nån neutral bottenfärg, som binder ihop allting. Där bland garnen hittade jag en annan stickerska. Hon letade efter 7-bröder i en viss nyans. Vi började prata mönsterstickning och sockstickning. Riktigt kul att träffa på stickare i affären.

Jag köpte en julblomma åt mej. Ska bli spännande att se vilken färg den har. Hoppas att den håller ända till julen.

Bisin min var också till Motonet, men i motsatt riktning. Han var tillsammans med mr J efter bildelar. Jag hoppas att jag skulle få tillgång till en bil rätt snart. Men förstås går det ju så här också, det vill säga att jag kommer ingen vart på dagen om jag inte får skjuts. 

Önskar er alla en fin onsdag.

Förtida julklapp

Idag på förmiddagen kom yngsta sonen hem från en liten tripp till västra grannlandet. Det hade gungat riktigt rejält i natt på båten, så rejält att han hade fullt sjå att hålla sig i kojen. Båten hade anlöpt hamnen en timme i förtid, men ingen fick gå ut före den rätta ankomsttiden. Måtte ha varit frustrerande när det enda passagerarna ville var att få komma hem och lägga sig och vila.

Yngsta sonen kurvade här via på hemvägen och nu har vi fått förtida julklappar.

Jag fick två påsar hallonbåtar och...

... 24 burkar tranbärslonkero! Mumsfilibabba! Och ni ser, precis min färg, eller hur? Sonen föreslog att jag skulle använda lådan som adventskalender! 🤣🤣🤣
Jag kan riktigt se framför mej hur jag dricker en burk/dag och inte hinner se en enda nykter dag före julen! I och för sig, så är jag ju billös, så det skulle ju inte vara helt omöjligt! Men ändå... nä, det får bli nån burk lite då och då, mest troligt efter bastun.

Idag har jag suttit halva dan framför datorn. Och nej, nej, jag har inte slösurfat eller gjort nånting annat lika roligt. Jag har jobbat med texter, skickat iväg dem och foton till redaktionen. Och faktiskt gormat lite när bisin min ville att jag skulle göra ett ägarbyte och en avställning på en bil på Traficom. Huhuh! Om ni frågar mej, så borde man nog kunna göra sidorna användarvänligare. Nu just är det sån djungel och sånt kaos innan man hittar till rätt ställe. Det man stöter på ideligen är "Klicka här för att komma till en instruktionsvideo på Youtube". När jag för femtioelfte gången såg det här med instruktionsvideo ropade jag:
– Nä, jag vill ju int ha nån instruktionsvideo. Jag vill bara ställa av ett fordon.
Bisin min blev så förskräckt att han kom rusande. Han undrade varför jag var så upprörd.
– Du borde ju kunna det här, var hans lakoniska konstaterande.
Nä, hur sjutton skulle jag kunna nånting med bilar och bilhandlande? Håhåjaa.

Nå, jag lyckades få iväg en reseräkning, ladda ner mitt skattekort och få det ivägskickat. Sen visade det sig att jag borde fylla i ytterligare en blankett, vilket jag snällt gjorde. Nu återstår endast att anmäla mej till en julmiddag och betala en faktura. Och då, vet ni, då borde jag ha alla datorjobbmåsten undangjorda redan nu på måndagen! Tjohoooo

Och nu, ett litet tips! Det är -30% på både garn, mönster och tillbehör i teetee shop! Det står att det är slutförsäljning och att dom tömmer nuvarande lokaler. Jag hoppas innerligt att de inte flyttar bort från västra grannstaden helt och hållet. Jag hoppas också att den nya platsen har lika fina parkeringsmöjligheter, som den nuvarande affären har!

Nu ska jag gå och dra på mej yllesockor och sedan sätta mej i gungstolen och sticka lite.

Hoppas att ni alla får en fin tisdag!

En vildsint krans

Idag har jag gjort någonting, som jag drömt om länge, jag har gjort en krans! Jag har alltså varit till stan på kranskurs och det i gott sällskap. Alla andra gjorde vackra kransar, men jag, jag gjorde en vildsint krans!

Ju mera, desto bättre tyckte jag och band stora kvistar istället för små nätta buketter. Jag är ju nu inte särskilt händig, som ni kanske vet från förut. Men, nu har jag i alla fall en egenhändigt bunden krans på ytterdörren. Det är duktigt, eller hur? Jag funderade lite om jag skulle lägga till lite tomtar och annat kul till kransen. Men jag kom till att då försvinner det där vildsinta Tänk, nu har jag också julpyntat. Eftersom jag har både enris och vassa lagerblad i min krans, så borde onda andar nu hållas på avstånd.

På kursen sa jag att det var första gången jag binder en krans. Men nu då jag funderar på saken, så har jag förstås bundit Luciakransar av lingonris då jag gick i folkskolan. Men det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg just nånting alls av det bindandet. Det enda jag minns är att jag hade rejält med stearin i håret då jag var Lucia  på femte klassen i folkskolan.

I morse var det -10 grader kallt, då jag skulle iväg på kransbindningskurs. Bisin min skjutsade mej till stan efter lite muttrande. Han hade minsann annat att göra än att skjutsa på käringar! Mitt på dagen då jag behövde få skjuts hem tillbaka, kom äldsta sonen och hämtade mej. I min enfald trodde jag att far och son hade kommit överens om vem som skulle söka mej. Men se nej, det hade de förstås inte gjort. Så bisin min hade kört till stan mitt i snöjobbet. Jag fick be om ursäkt i alla tonarter, då jag ringde honom. Men jag undrar lite smått vem som har missat vad i kommunikationen. Saken förenklades ju inte precis av att då jag steg ur bilen vid Mi-huset på morgonen, talade bisin min i telefon med P. Jag kunde inte göra så mycket annat än vinka hejdå i det läget.

Nå, det var bra att äldsta sonen kom och hämtade mej, för vi åt lunch på en pizzeria, vi veckohandlade i stora mataffären, handlade kattmat i stora varuhuset och tankade ännu bilen. Så i morgon kan vi koncentrera oss på helt andra saker, kanske mindre världsliga sådana.

Naturen är så otroligt vacker med all snö, den där blåblå himlen och solen, som tittade fram lite blygt idag. I måndag lär det ska regna, så få se hur halt det blir. För min del skulle det gärna få vara minusgrader, alternativt plusgrader. Men absolut inte såga fram och tillbaka så man inte vågar sticka näsan utanför dörren.

Idag slog jag till och köpte en Crookie, Fazer bageriets nyhet, en chokladfylld croissant. Den var god, men mäktig. Jag skulle ha klarat mej riktigt bra med en halv Crookie.

En annan Fazer nyhet, som jag köpte är det här kexet, cookie, med vitchoklad. Om de här produkterna inte skulle ha varit nedsatta med 40 %, så skulle jag inte ha handlat dem. Kexet sparar jag till i morgon, för jag klarar inte av att äta hur mycket sött som helst på en dag. På kranskursen blev vi nämligen bjudna på en jättegod banankaka!

I morse hade jag verkligen tur. Bisin min letade efter sina varma fodrade vinterstövlar.
– Vad är det här för mockastövlar, frågade han då han grävde i skohyllan längst bak.
– Vadå mocka? Ingen har haft mockastövlar i det här huset.
– Kan det vara D:s (äldsta sonen)?
– Får jag se?
Nå, det fick jag förstås och passade på att prova vinterskodonen. Tjohooo! Dom passade. Kanske att dom är lite, lite för stora, men nu behöver jag i alla fall inte köpa nya vinterskor! Någonstans har det här paret kommit ifrån, för den som köpte dem har inte kunnat ha dem längre och då har dom hamnat här hos oss. Och vad är bättre än det, nu behöver jag inte investera i ett par nu. Visst är jag en riktig turgumma?
Och nej, nej, det är till all tur inte mockastövlar, utan endast detaljer i mocka på stövlarna.

Eller nåja, igår var det lite annat än tur, för jag hade just satt ner mej i gungstolen efter kvällsduschen, svept filten runt benen och tagit upp min sockstickning, när Lurvinge prompt skulle ut. Jag visste förstås att hon inte ville ut i den där snöyran, så jag tänkte helt kallt ignorera henne. Men då började hon klösa som besatt på terrassdörren. Jag fick lägga stickningen åt sidan, veckla ut mej ur filten, öppna dörren och stå och huttra i dörröppningen under de 20 sekunder det tog för katten att vandra runt ett varv på terrassen. Självklart kunde Lurvinge inte vara ute i gårdagens hundväder!

Jag satte mej ner i gungstolen igen, svepte filten runt benen, tog upp sockstickningen och vänta nu, hur långt hade jag kommit? Och var fanns mönstret?
Äsch, det låg ju uppe på matbordet. Bort med filten, upp ur gungstolen, hitta mönstret och så ner till gungstolen och filten igen.

Jag hann knappt sitta ner och få filten runt mej, så kommer bisin min hem från snöröjningen i grannbyn.
– Hii, siter du bara, sa han medan han skalade av sig ytterkläderna.
Till det sa jag inte så mycket utan fnyste frustrerat. Jag hann sticka två ynka varv på min socka innan det var dags för kvällste enligt bisin min.
Ikväll ska jag göra ett nytt tappert stickförsök. Håll tummarna att jag inte råkar ut för en massa avbrott igen!

Önskar er alla en riktigt skön söndag.

Två går inte utan tre

Här har vi nu snö så det räcker till och blir över. Bisin min har varit ute i snösvängen fyra timmar idag, så han är inte precis euforiskt glad. Slutar det inte snöa blir han tvungen att dra iväg med traktorn ännu en gång.

I morse vaknade jag av att bisin mins telefon ringde. Det var entreprenören, som blivit utan bränsle i sin traktor och nu stod stilla på landsvägen. Bisin min drog förstås iväg på direkten och hjälpte entreprenören ur knipan. Han lovade ersätta bisin min under veckoslutet, men få se hur det går. Jag är skeptisk och tror nog inte att bisin min ser röken av de pengarna.

Däremot fick en av karlarna i byn bråttom att ersätta bisin min för förra årets snöröjning. Och det gjorde den här karlen endast för att han nu råkade sitta fast i en snödriva. Bisin min log lite i mjugg, för inte hade han ens räknat med något annat än ett tack. Frivilligt såg han till att människor kunde köra in på sina gårdsplaner i grannbyn idag. Åtminstone tre damer var jätteglada och vinkade åt honom.

P ringde och sa att han kommer inte ner till hallen, för entreprenören hade inte skött om snöröjningen. Nej, det hade han ju inte, för han hade stuckit iväg på ett annat uppdrag och lämnat snön åt sitt öde. Sånt är farligt i längden. Bisin min for iväg med traktorn och tog upp vägen och gårdsplanen åt P. På landet behöver vi varandra och hjälps åt.

Igår på eftermiddagen när jag var iväg med bisin min, var det ju enbart bisabutiker, som gällde. Han gasade förbi både Veturi och Prisma med väldig fart, för att nu inte tala om ABC i Koria.
– Såg du att där stod Novita, frågade han smått triumferande.
– Jooo, suckade jag längtansfullt. Men dit for alltså alla intressanta affärer utan att jag kunde göra så mycket.

När vi susade förbi  Novitas fabriksbyggnad, suckade jag på nytt och sa:
– Tänk om jag hade jobbat här.
– Neeej, herre jösses, svarade bisin min helt förskräckt.
– Du skulle säkert ha släpat hem minst tusen kilo garn!

I natt började jag fundera på det där, hur många nystan är tusen kilo? Det beror förstås på hur mycket det är i varje nystan, men ändå, om det är 100 gram i varje nystan, så hur många nystan? Nån här som kan räkna? 10 000 nystan? Det skulle minsann vara bra väggisolering i dessa tider.

Igår blev den här adventskalendern färdig. Två går inte utan tre! Jag tänkte att jag inte kan vara en mormor som pysslar två adventskalendrar och sedan som farmor låter bli att göra en åt Lillan. Det skulle ju nog vara bra fräckt, eller hur? Inte för att jag tror att Lillan skulle ha märkt nånting och jag tror inte ens att hennes föräldrar skulle ha varit illtyckta. Nä, det är nog mera mitt eget rättvisepatos som slår till.
Lilleman, stackaren, får dock vara utan adventskalender, åtminstone i år.

Igår hittade jag äntligen en julkalender åt svärdottern. Idag har jag paketerat in både hennes och nästa yngsta sonens kalendrar, så får de också en lillajulsklapp. Och som ni ser, så har jag varit miljövänlig och återanvänt omslagspappret och använt restgarn till paketsnöre. Inte alls illa. Ja, och så är jag ute i rejält god tid, dessutom.

Jag fick ett Whatsapp-meddelande idag att Novitas vintertidning äntligen kommit. Så jag staplade iväg till postlådan i snöyran.

Och jovisst, där fanns tidningen och nu räddade jag den från att bli genomblöt. Tack till väninnan B, som höll mej uppdaterad. Jag hade redan gett upp hoppet om att någonsin få se det här numret i min postlåda!

Och apropå tidningar...

Igår köpte jag faktiskt en finlandssvensk veckotidning. Både min svärmor, min hulda moder och min svärfar, har i något skede i sina liv varit prenumeranter eller fått tidningen, som gåva. Lite nostalgi alltså.

Nu är det dags för mej att packa väskan inför morgondagens pyssel och uppdrag. Jag behöver handskar, tång, anteckningsmaterial och kameran. Min lust att köra till stan i morgon är obefintlig, för där det finns snö finns det inte parkeringsplatser. Ja, och så är det ju det här med vinterskodon, nånting, som jag för tillfället inte har. Hoppas att jag klarar mej med joggingskor...

Önskar er alla en fin lördag!