Saknad

Handen på hjärtat, brukar ni läsa deckare? En del människor tycker det är slöseri med tid och skulle aldrig i livet ta i en deckare. Medan andra tycker att det är ett spännande och givande tidsfördriv.
Själv brukar jag läsa deckare på sommaren, mest för att böckerna är lättlästa och i pocketform. I augusti förra året, när jag var på sjukhuset fick dottern i uppgift att just hämta deckare åt mej. Nån stickning kom inte på fråga, för det skulle i det skedet ha krävt för mycket av mej.

Dottern läser inte deckare, så hon tyckte det var svårt att välja. En av de tre deckare hon hämtade var Saknad av Karin Alvtegen. När jag läste texten på baksidan tyckte jag att handlingen lät avlägset bekant, men jag kom inte ihåg vem mördaren var, så jag läste om boken. Läsningen avslutade jag sen i september här hemma.

Handling:
Sibylla Forsenström finns inte. Sedan femton år tillbaka lever hon utanför samhället. Som en av Stockholms uteliggare överlever hon dag för dag, med allt hon äger och har i sin ryggsäck. Att skaffa mat för dagen och någonstans att sova  kräver all hennes tid och kraft. Men det hjälper henne att hålla tankarna borta från det förflutna, från frågorna om varför hennes liv blivit som det är.

Så händer det som inte får hända. En natt råkar hon befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En man blir brutalt mördad, och alltför många tecken pekar på att Sibylla är den skyldiga. Ingen har frågat efter henne på femton år, men plötsligt är hon Sveriges mest eftersökta person. Överleva från dag till dag, det vet hon att hon klarar. Men nu gäller det att fly.

_______

Jag gillar Alvtegen, för hon skriver bra och medryckande. Den här gången handlar det dels om hemlöshet och att leva utanför samhället. Och dels om kärlekslöshet och att inte riktigt passa in i normen på en liten ort och kunna uppfylla förväntningarna. Priset för att bryta sig loss blir högt. Sibylla är streetsmart, men att bli jagad och tagen för mördare, tar nästan knäcken av henne. Hjälp får hon från oväntat håll.
Den här deckaren kan jag bra rekommendera för hängmattan eller stranden. 

  ______

Idag hade jag tänkt bocka av en massa punkter på min kilometerlånga att-göra-lista. Men hittills har jag klarat av endast en punkt, disken. Resten kan lugnt få vänta till i morgon. Det finns ju inga absoluta måsten eller deadlines, tack och lov. Och som bisin min brukar säga: "Man behöver bara göra en sak per dag. Då har man gjort nånting." Och det har jag ju gjort redan idag. Eller faktiskt jag kan bocka av en sak till, jag har städat i mitt fotomoln! Plockat bort alla onödiga foton och det är inte lätt. Men nu städade jag med hård hand och i de flesta fall fick endast foton på människor bli kvar. Och ja, ja, några garnbilder och stickprojektbilder samt många naturbilder.

I morse då jag vaknade hade jag Dansgolv spelandes i huvudet.  Jag kan helt enkelt inte låta bli att gilla KAJ, de är så humoristiska, kreativa, skickliga och ödmjuka. De klarar vilken musikstil som helst och de sjunger om små vardagliga saker, som det är enkelt att relatera till. Musik är förresten helt fantastisk, inte sant?

Här i vårt hus råkade jag dra ut kontakten till routern i övre våningen i tisdags på morgonen då åskan överraskade oss. Påföljden blev att bisin min tappade sin favoritmusikkanal på tv. HUPS! Jag tänkte inte alls på det, utan ville bara rädda routern. Jag vill ju inte att blixten skulle slå ner i den och jag skulle ha varit tvungen att köpa en ny.
Nå, till all tur har vi sakkunskap i närhet, så nu är den viktiga kanalen programmerad till routern i källaren, tack vare äldsta sonen. Tack för det.

Nu ska jag se om jag lyckas med att pricka av ytterligare en punkt på min att-göra-lista.

Ha det bra och hoppas att ni alla får en fin torsdagskväll.

Flickan i floden

I augusti förra året, då jag var på sjukhuset i västra grannstaden gjorde jag inte annat än läste. Dottern, den stackaren, fick en begäran om att hämta några deckare åt mej, så att jag skulle ha nånting att fördriva tiden med. Hon läser inte deckare så det var inte lätt för henne att veta vilka böcker hon skulle hämta åt mej.

En av böckerna hon kom med var Flickan i floden av Stephen Booth.

Handling:

Det är maj månad och värmebölja i Derbyshire. I en flod hittas en liten flicka drunknad. Föräldrarna hävdar att det är en olycka, men kriminalinspektör Ben Cooper är inte övertygad. En polisutredning inleds och snart gör man ett makabert fynd vid en annan del av floden. De båda händelserna har ett oroväckande samband...

Medan Ben går vidare med utredningen blir hans kollega, Diane Fry, ålagd ett helt annat uppdrag. Då hon ett par år tidigare arbetade i Birmingham utsattes hon för en gruppvåldtäkt. Gärningsmännen kunde aldrig gripas, men nu har man kopplat DNA-spår till två personer. Utredningen för Diane i helt oväntad riktning – rakt mot hennes eget smärtsamma förflutna.

I den tionde romanen om parhästarna Fry och Cooper drivs två olika polisutredningar parallellt men de har vissa gemensamma nämnare. Spänningen stegras då intrigen tätnar och mord, svek och skamfyllda familjehemligheter nystas sakta upp.
________ 

En för mej helt okänd författare och dessvärre ingen bok, som direkt gav mej mersmak. Omgivningarna och naturen skildras så ingående att det ibland är svårt att alls hänga med i kriminalfallen. I den här boken åtminstone två till antalet. Jag blir aldrig riktigt vän med poliserna. De beskrivs helt enkelt inte så att jag skulle börja gilla dem eller oroa mej för dem. För mej blir det heller aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga boken ifrån mej.
_________ 

Kan ni tänka er, i morse sov jag ända till klockan tio! Helt otroligt och så jätte, jätteskönt. Vanligtvis brukar jag vakna vid halvåtta, åttatiden efter sju timmars sömn. Men i morse slog jag rekord. Men schh, säg inget åt bisin min, som hade stuckit iväg till grannbyn för lite snöröjning. Jag hann till all tur få frukosten undanstökad innan han dök upp här hemma igen.

Min internetkontakt krånglar fortfarande, så jag sitter nu här vid bordet med min bärbara dator och skriver. Saknar min stora skärm och mitt "stora" tangentbord. Äldsta sonen körde nyss iväg till stora varuhuset i stan för att se om de har en adapter. Om inte, så får vi försöka fixa det hela med en "förstärkningsbox". Suck, stön och stånk! 
Tekniken är underbar då den fungerar, inte sant?

Nu ska jag packa ihop min dator och försöka sticka lite.

Önskar er alla en skön onsdagskväll.

Vyssan lull

När jag låg på sjukhuset i augusti fick dottern i uppdrag att hämta deckare åt mej att läsa. Det tyckte hon att var svårt, eftersom hon inte brukar läsa sådana böcker. Mitt krav var fortfarande att det skulle vara korta kapitel. En av böckerna, som hon hämtade var Vyssan lull av Carin Gerhardsen.

Handling:
Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler. Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd miljoner?
Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt, Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.
Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.
Vyssan lull är den tredje boken i Hammarbyserien och handlar om skuld och hur den påverkar människor även efter att de är borta.
_____________

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken annat än att den inte gav mersmak. Jag är trött på att polisen har stora problem med sig själv, problem som ska lösas samtidigt som de jagar mördare. Det där med Connys rotande i sin barndom kunde bra ha lämnats bort helt och hållet. 
Men boken passade bra att läsa då jag var okoncentrerad där på sjukhuset. Och för mej blev den aldrig så spännande att jag inte skulle ha kunnat lägga den ifrån mej. 
Förresten, nu då dottern kollar sin läshistoria i biblioteket, så kommer där att stå att hon visst har läst deckare! 😊

Idag har jag lovat en dam att hon får låna min man i tisdag. Det är ju snällt eller hur? Själv tyckte bisin min att han också borde få något att säga till om sin tisdag. Tja, eventuellt, men så där gjorde han själv tidigare rätt ofta med mej eller äldsta sonen, lovade att vi kommer nog och reder ut digiproblem! Nu har jag försökt få honom att inse  att jag är pensionär och helt ute från allt som är digitalt!

Nu ska jag leta efter ett sockmönster, som är så där lagom svårt och det ska vara för fyrans stickor.

Önskar er alla en skön lördagskväll.

Må evigheten förlåta

Så var det måndag igen och bisin min är riktigt gramse på mej. Han kommer inte åt sina bilreparationsböcker på grund av mina tidningshögar och garnpåsar. Det hjälper inte att jag snällt fixade så att jag fick upp skåpdörrarna och ut alla hans böcker. Jo, ni gissar rätt, tidningshögen och garnpåsarna smög sig sedan på något oförklarligt sätt tillbaka och blockerar nu igen skåpdörrarna. 🙈
En del av tidningarna har tagit sig till matbordet och väntar snällt på genomgång. Men det är nog inte heller bra, för de kommer att reta gallfeber på bisin min. Dessvärre kommer jag nog inte att vara särskilt snabb med sorterandet, tyvärr. Det är inte alls min avsikt att vara elak eller provocerande, men ni vet hur det är med mönstertidningar? Plötsligt hittar man just den tidningen, där just det mönstret finns, som man funderade på att sticka eller virka. Sedan börjar ens hjärna gå på högvarv och man börjar fundera på om man har garn till det där projektet. Glömda är alla andra tidningar medan man rotar i lådor och kassar efter garn...
Tycker ni synd om bisin min? Det är nog inte lätt att leva med en sån här garngalning. Själv har jag ju ändå tur, för bisin mins samlade "skrot" ligger i grannbyn. Ja, och här i garaget och nere i ladan. Till de där ställena har jag inget ärende, så han kommer ju undan. Jag behöver inte sura över skåpdörrar som inte går att öppna. Och numera behöver jag inte ens ondgöra mej över ett garage, som inte kan användas för min plåtlåda. Om det är superkallt kan jag ju lugnt stanna hemma. Tjohoo!

Boken Må evigheten förlåta köpte jag förra året i augusti i Stockholm. Den ingick i det där lockande "ta-tre-betala-för-två". Boken är skriven av Anna Jansson och hennes Maria Wern-deckare har jag läst nästan alla. Men Kristoffer Bark är en ny bekantskap för mej.

Handling:
1945. Två unga män tar sig ner i en övergiven gruva, men bara en av dem kommer att återse dagens ljus. Mannen som snart ska dö bär på en förödande hemlighet.
I nutid hittas ett dött spädbarn i en mosse i Hällefors norr om Örebro – den lilla flickan blev bara någon månad gammal. Hon bär ett silversmycke kring halsen med en sten som experterna inte kan identifiera. Kriminalinspektör Kristoffer Bark får uppdraget att leda utredningen tillsammans med sin grupp omplacerade poliser. När Bark anländer till Hällefors blir han första polis på ett akut larm. En man i nittioårsåldern har tagit en förskolegrupp som gisslan. Han är beväpnad med ett gevär och han är inte rädd för att använda det.

---------

Boken läste jag i höstas och jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag gillade böckerna om Maria Wern bättre. Bark har till sitt förfogande en stab med vingklippta varelser, bland annat en polis, som lider av posttraumatisk stress, en som har psykisk funktionsnedsättning och en som har en bokstavsdiagnos. Lägg till det faktum att Bark har körförbud på grund av en hjärnskada eller var det epilepsi (?), som han i något skede väntar på att bli friskskriven från. Själva intrigen är så spretig och full av sidospår att det ibland är svårt att hänga med. För mej är ju det här första gången jag läser en Bark-deckare, så det kan bero på den saken. Men jag är inte säker, för det är för mycket myt och historia. Det verkar inte helt trovärdigt, vilket i sin tur antagligen beror på att karaktärerna förblir avlägsna och främmande. Det är på något sätt svårt att ta dem till sig och sympatisera med dem. För mej blir den här deckaren aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga den ifrån mej.
Jag efterlyser en gammal hederlig pusseldeckare, där jag som läsare får lika många ledtrådar, som detektiven, som ska lösa fallet har. Tack för en sådan bok med till exempel kommissarie Morse, Adam Dalgliesh, Miss Marple, för att nu nämna några. Tyvärr är de alla redan genomlästa och nya, olästa finns inte. Måste hitta någon annan deckarhjälte.

Nu önskar jag er alla en skön tisdag.

Årets fjärde bok

Redan före sportlovet hade jag läst ut årets fjärde bok, en deckare igen. Boken heter Det som aldrig sker och är skriven av Anne Holt. Det är länge sedan jag har läst någonting av henne. På bokens baksida står det så här:
”När TV-stjärnan Fiona Helle hittas mördad börjar man genast söka efter mördaren i kretsen av hennes närmaste. Sättet hon bragts om livet på, brutalt och starkt symboliskt, tyder på att gärningsmannen kände henne väl.

Men så inträffar flera mord på kända människor och alla följer samma mönster; våldsamma, välplanerade och tydliga budskap till eftervärlden.

I jakten på mördaren tvingas kriminalkommissarie Yngve Stubø ta hjälp av sin hustru Inger Johanne Vik, psykolog och jurist med ett förflutet inom amerikanska FBI. Inger Johanne har just fött deras gemensamma barn och tvekar inför uppgiften. Men då upptäcker hon något som får henne att inse att hon inte kan släppa fallen:

Morden följer ett djävulskt mönster. De är ett eko från en tid hon gjort allt för att glömma.

Och plötsligt förstår hon vad mördaren vill säga.” 

Här träffar jag alltså  en ny kriminalkommissarie, Yngve, men jag har nog läst en Holtbok innan där han också figurerar. I hennes tidiga böcker var Hanne Wilhelmsen huvudperson.

Det som aldrig sker har en spännande intrig och man får följa med både mördaren och polisens arbete. Mördaren är skicklig och undgår länge upptäckt. På något sätt tog dock inte den här boken riktigt tag i mej. Det blev liksom aldrig så där gastkramande att jag skulle ha sträckläst. Och så gillade jag inte riktigt det abrupta slutet.
Kanske jag har min deckarkvot full och borde övergå till klassiker istället?

Boken hittade jag i bokbytarhyllan i Nickby bibliotek. Så fort jag kommer ihåg att ta den med mej, så ska jag lägga den i bokbytarhyllan på jobbet. Det är bra med återvinning och vem vet var den hamnar? Till semestern behövs väl kravlösa deckare?

Ha en riktigt skön fortsättning på vår soliga fredag.
Själv ska jag skynda ut medan solen ännu lyser. Behöver säkert tanka lite D-vitamin i form av solstrålar.

Årets andra bok

Häromnatten läste jag äntligen ut årets andra bok. Denna gång en deckare, En mörkare himmel skriven av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen. Och jo, jag vet att jag just nu är oerhört långsam med mitt läsande, men jag är inne i en sällsamt trög bokperiod. Fastän jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, så nästan baxnade jag då en av dem jag följer på Instagram redan visade upp sin femte lästa bok för i år. Huhuh, säger jag bara!

Den här boken inleds med att en svenska blir mördad på Gran Canaria. Vi får möta Kristian Wede, polis, som jobbar vid norska konsulatet och Sara, som driver den skandinaviska tidningen Dag&Natt samt kommissarien Quintana. Den sistnämnda förblir en gåta för läsaren, medan de andra två beskrivs lite mera ingående.

För mej blir den här boken liksom aldrig riktigt spännande, så jag kan bra lägga den ifrån mej på kvällarna utan att fundera på mordgåtan. Rätt snart har jag nämligen listat ut vem mördaren är, så sedan blir det lite småtråkigt och jag börjar irritera mej på beskrivningar som "kanarisk skönhet" och andra liknande uttryck. Handlingen i boken hoppar mellan nutid och dåtid, eller Tidigare, som författarna har valt att beskriva det som.

Miljön är helt främmande för mej och det finns alldeles för många beskrivningar om hisnande utsikter med glittrande hav, solnedgångar och jag vet inte allt vad. Boken hittade jag i bokbytarhyllan på jobbet i stan, så man tager vad man haver. Nu borde jag då bestämma mej för vad nästa bok skulle vara. Har ni något förslag? Jag skulle vilja ha en bok att sjunka djupt in i, en bok som slukar mej med hull och hår och som är svår att lägga ifrån sig. Alternativt en bok med små korta berättelser, som man lugnt kan läsa en kväll utan att vaka halva natten! Ni ser, jag har svårt att bestämma mig.

Snöstormen Valter eller Valtteri, som den heter är på intåg. Ni har väl laddat er powerbank, letat fram ficklampor och batterier samt tändstickor och ljus?
För tillfället är dubbelmorfar en populär person. Många vill ha direktkontakt till honom, så de inte blir insnöade. Själv hoppas jag innerligt att han inte behöver hålla på och röja snö hela natten. Just nu ser det dock ut som att vår landsända inte besparas.

Ha det riktigt bra och ta det lugnt i stormen!