Mörkgrått

Igår på eftermiddagen hade vi rart besök av en spindelmannenflicka och hennes pappa. Hon hämtade en påse fågelfrön åt fafa och fick en orange döskalle istället. Nåja, fröna är ju nog förstås åt fåglarna.

Vi satte genast igång och lekte, för pappan sa att de inte kunde stanna så länge. Hon var en riddare med lans och famo fick vara Kalle Anka iklädd brandmanskläder. Vi bodde i ett slott, där vi visserligen hade det lite trångt, men ändå kunde äta, sova och gömma oss. Vi hade ett djur på hjul, som vår husbil. Den attackerades dessvärre av flodhästen Henry. Han skuffade och puffade, så husbilen välte.

När det var dags för hemfärd såg spindelmannenflickan på döskallen och ville veta om den var menad åt barnen. Famo svarade genast jo. Men pappan krånglade till det och påstod att han också var ett barn. Har ni hört nånting så fånigt? Dottern tittade oförstående på honom, för han är ju vuxen, får köra bil och vara uppe hur länge han vill om kvällarna. Han går ju inte på dagis eller är i skolan utan jobbar på dagarna. Dessutom är han stor, så försök inte påstå att han är ett barn! Ja, och famo är famo och ingen mamma om ni frågar Lillan. Släktutredningar är alldeles för jobbiga.

De facto var hon nog mera intresserad av själva döskallen än godisinnehållet. Hon fick också med sig hem de rosa sockorna. Pappan tyckte att de var snärtiga. Vad dottern tyckte förblev oklart. Hoppas att de i varje fall passar. De fick också med sig hem de 36 virkade rutorna, lite garn och en grötkalender åt mamma. Stackars pappa, som blev utan. Hoppas att han i varje fall fick lite godis från döskallen, som Lillan fick dela med lillbrorsan.

Det blev mörkgrått. Nej, nej, nu talar jag alltså inte om novembervädret, utan om de här:

Muddarna, som jag stickade igår. Jag hittade inte svart 7-bröder garn här hemma, så det fick bli mörkgrått istället. Jag har övergett tanken på svart och julrött glittrigt garn. Nu skulle jag vilja ha nån kontrastfärg i pastellrosa eller lila. Vågar jag ta en ny grävomgång i garnlådorna?

Igår kväll fick jag till min stora förvåning se på filmen En del av mitt hjärta. Bisin min hade till all tur inte susning om att filmen byggde på Tomas Ledins låtar, annars skulle han fort ha bytt kanal. I något skede trodde han att det var en svensk kopia av Grease. Först när filmen gick mot sitt slut avslöjade jag vad det handlade om. Ni skulle ha sett bisin mins förskräckta min då jag sjöng I natt är jag din. Han såg faktiskt riktigt rädd ut, för vem vet hur natten skulle förlöpa.

Nu dags att försöka göra nånting nyttigt. Men få se nu, för hela förmiddagen har jag nyst och snorat. Hoppas att det enbart är dammallergi och inte garnallergi! 🙈

Önskar er alla en fin ny vecka!

Man Cave

Tjohoo! Idag är det fredag och KAJ:s nyaste låt, Man Cave är ute på Youtube. Kan det bättre bli? Nä, inte egentligen, för jag var uppe redan vid sjutiden och hade glädjen att fånga morgonsolen mellan molnsjoken.

Hos oss finns faktiskt hela två "mansgrottor" (man cave), garaget och ladan. Den sistnänmnda var det som fick bisin min att bli eld och lågor och övertala mej att flytta hit. Själv har jag mitt hobbyrum, som bisin min nu döpt om till garnrummet.

Här ilar dagarna förbi alldeles för fort förbi och det känns som om jag inte hinner med nånting alls. Beträffande stickningen har jag varit riktigt disciplinerad och inte börjat förrän på kvällen, annars skulle jag inte få nånting annat gjort. Min hulda moder, frid över hennes minne, var också riktigt ordentlig. Hon hade som regel att inte se på TV förrän efter klockan 21. Hon var nämligen rädd att fastna framför rutan och det är ju lätt hänt då hushållsjobbet inte lockar. Ibland kunde jag tipsa henne om att det på dagen skulle komma nån gammal inhemsk svartvit film, oftast om det var nånting med musik. Då kunde hon se på TV mitt på dagen, för de filmerna gillade hon. Jag skulle ha ringt henne och tipsat om dagens film, Kaunis Veera, (Vera - zigenerskan på svenska) från 1950. Den skulle hon ha gillat. Undrar förresten hur många som hinner klicka bort sig från Arenan för att det länge endast syns en svart skärm i början av den där filmen.

Igår kväll hann jag glädjande nog med lite stickning. Den andra sockan växer sakta men säkert. Jippii! Och det är förvånansvärt roligt att sticka mönstervarv. Skaftet blir färdigt mycket fortare.

Bisin min klagar för övrigt på att jag har ockuperat bordsändan. Det kan jag nu inte rå för, eller hur? Jag måste ju få sockorna blockade. Snart är bordsändan hoppeligen ledig igen.

Nu ska jag leta reda på en dödskalle, som jag har gömt på ett säkert ställe. Vem vet om vi i morgon får besök av Spiderman, spöken eller pumpor? Måste vara lite förberedd i dessa spännande tider.

Önskar er alla ett skönt helgveckoslut oberoende hur ni väljer att fira.

Nästan färdiga

Igår stickade jag det sista på Frosty Knits KAL Loitsusockorna.

Men, men, nu återstår ett fästande utan like, så de är bara nästan färdiga! Suck! Jo, jag vet att jag på något sätt borde ha stickat in de där garnändarna. Men det blev så trassligt med tre olika garn samtidigt. Jag försökte också ha garnet att följa med på baksidan från en färgrapport till nästa. Men det blev inte heller riktigt bra, så nu får jag bara bita ihop och sätta igång. Håhåja...

Nu har jag lite restgarner, som jag borde hitta på nånting med. Men vad? Det gula nystanet är ett tidigare restgarn, som jag behövde till ögon i sockorna ovan.

I morse var det lite tomt då det inte kom ett nytt stickavsnitt. Men skönt att kunna trappa ner lite på sticktakten, för inkommande vecka kommer det att vara en hel del annat som kräver närvaro och uppmärksamhet.

Igår kväll klarnade det upp och jag var faktiskt ute ett varv med kameran.

 

Solnedgången var helt fantastisk. Önskar att jag kunde fånga alla vackra färger med kameran, men det är svårt. Himlen förändras för varje sekund och jag ville ju uppleva solnedgången på riktigt utan att ha en kameralins emellan. Det har faktiskt varit många fantastiska solnedgångar, likaså uppgångar, men jag har valt att avstå från fotandet. Igår ville jag dock gå ut lite för att få frisk luft. Det går ju inte att sitta inne hela dagen, eller hur?

På kvällen såg vi på Mitt livs låt i TV. Jag gjorde det helt utan stickning, för jag orkade helt enkelt inte lägga upp maskor för rosa barnsockan nummer två. Vi filosoferade lite grann med bisin min och kom fram till att vi inte skulle kunna nämna nån livslåt. Vi har liksom ingen låt som hänger ihop med någon livsavgörande händelse. Bisin min mindes glädjen när han äntligen kunde ratta in Radio Luxemburg och lyssna på Tina Turner. Det var inget livsavgörande, för det var så det var i vår ungdom när man ville höra på rockmusik. Nuförtiden ligger allting vidöppet och man kan direkt lyssna på vilken musik som helst från hela världen. Allting ska finnas tillgängligt genast på minuten. Synd om dagens barn och ungdomar om det inte finns nånting att längta efter.
Ajjo, i slutet av programmet säger Laura Malmivaara att hon ska åka österut, till Lovisa, där hon har sin sommarstuga. Men det visste ni väl redan, att hon har sin sommarstuga här?

Innan jag lade mej igår kväll tog jag mej en titt i Facebook. Och milda makaroner, Gian gjorde ett enastående rekord! Nu borde jag ju ändå på något sätt ha kommit åt att se på tävlingen igår. Hoppas innerligt att han klarar sig idag. Allra helst skulle han få vinna förstås.
– Du tycker om honom bara för att han liknar T, muttrade bisin min.
Jo, det är sant att han liknar vår yngsta son. Men jag gillar Gian för att han är så äkta, vänlig och artig. Han verkar helt enkelt vara en helyllekille. Jag uppskattar honom också för att han är så jordnära och för att han har kämpat sig genom svårigheter. Av hela mitt hjärta unnar jag honom en stor seger.  Men det att jag gillar Gian betyder förstås inte att jag inte också njuter av när andra kastare är skickliga.

Jag hann inte fundera så mycket på stickrallyt igår.

Om det här duger som ny stickstruktur, så har jag klarat av utmaning nummer 18. Om inte, så har jag just nu inget annat att komma med. Det här sockskaftet är ju påbörjat redan tidigare, så...

Idag på förmiddagen lämnade nästyngsta sonen en...

... brun påse på vårt köksbord. Ja, egentligen är det ju nog två bruna påsar. De innehåller goda nybakade baguetter. Mums och stort TACK!

Nu dags för mej att ta mej utomhus och njuta av det sköna solskenet.

Önskar er alla en härlig ny vecka!

Husrobot

I morse steg jag upp före jag vaknat. Jo, det är riktigt sant, så jag kommer kanske att somna med stickningen i famnen i kväll.
– Int behöver du väl stiga opp ännu, mumlade bisin min sömndrucket när jag kravlade mej upp ur sängen kvart före sex.
Behöver och behöver, klockan skulle ändå ha ringt 6:17, så det var ingen idé att ligga och kvar och vänta på den signalen. Jag kan slå vad om att jag just innan ringningen skulle ha somnat riktigt gott och inte alls velat stiga upp.

Jag har varit iväg till grannbyn och lekt med Lillan, som fortfarande är hemma från dagis. Hostan och snuvan vill inte riktigt ge med sig.

Vet ni förresten vad en husrobot är?

 

Jag visste det inte förrän idag då jag blev presenterad för den här fina och finurliga roboten. Den går både framåt och bakåt på sina hjul och den kan vrida på huvudet åt alla riktningar. Det är ett hemmabygge av Lillan, hennes bror och hennes pappa. Fantasin har flödat och det är roligt att bygga. Låt vara att pappan kanske helst skulle ha velat bygga själv. 😊 Kanske julgubben borde hämta en legoförpackning för vuxna åt honom?
Själv skulle jag föredra en hushållsrobot. Tänk vilken lyx att kunna säga åt den vad man önskar till middag och sen skulle man få sätta sig vid dukat bord. För att nu inte tala om städning, disk, tvätt... kanske den till och med skulle elda i bastu-ugnen och sen tvätta ryggen på en? 

Jag fick också med mej hem en fin teckning. När jag först såg den upp och ner trodde jag att det var en dinosaurus. Konstnären blev lite stött, så jag fick fort vända den åt rätt håll och beundra porträttet. Lillan ville att jag skulle hälsa fafa att han ska ska få ett brev. Sen ville hon att jag genast idag skulle åka till västra grannstaden och överräcka en teckning åt kusin A. Men det får nog vänta till i söndag då jag hoppeligen träffar henne. Jag "åker" nog inte längre än till gungstolen idag, för ute regnar det. Ja, och så kommer det darts i TV nu på eftermiddagen. Till all tur så är det enbart sju varv/socka i Loitsu-KAL idag, så jag borde nog hinna med både dem och darts.

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 14, en stilla stickstund. Bisin min var iväg österut tillsammans med J, så jag hade det faktiskt riktigt tyst, lugnt och skönt. Ingen TV, ingen som ville det ena eller det andra och ingen social media på telefonen utan full koncentration på sockstickningen.

Nu önskar jag er alla ett härligt veckoslut. Får säga som de konstaterade i den lokala radion i morse då jag körde iväg till grannbyn: "Det finns mycket program att välja mellan nu på veckoslutet". 

Mest använda

Igår funderade jag på utmaning nummer tio i stickrallyt, min mest använda stickning. Det blev lite knepigt, för jag brukar ge bort mina stickningar fortare än kvickt. Jag har så litet eget stickat, som jag använder. Men så kom jag ihåg...

... mina nattsockor! Inte världens vackraste, men välanvända. Utan de här på fötterna skulle jag inte sova en endast blund. Ursprungligen har jag stickat dem åt bisin min. Han påstår att hans fötter inte tål yllesockor, så när mina förra nattsockor, stickade av min hulda moder, sade upp kontraktet, övertog jag de här. De är förstås stickade i 7-bröder och här är lite restgarner också involverade. Bisin min ryser när han tänker att hans fötter skulle få tillbringa natten i en sån här styggelse. Själv fryser jag direkt om ena sockan av misstag åker av. Sånt kommer att hända i större grad när de här sockorna blir lösare med tiden. Just nu är i varje fall skaftet perfekt utan att strama åt runt vristen.

Idag är jag lite trött så här på morgonkvisten, för jag hade förvirrande drömmar i tidig morgonstund. Handlade om traktorer och grävmaskiner, som förhindrade mej att ta mej i tid till jobbet i västra grannstaden. Jag skulle vara där klockan åtta på morgonen, men jag hamnade på villovägar och kom till ett minst sagt konstigt hus fullt av barn och tanter. Där hände både det ena och det andra. Nån trappa stod inte att finna, utan det skulle klivas upp för rangliga byggnadsställningar, sen rann kiss på golvet för ena toastolen var igenproppad, en mjölpåse gick sönder osv. Jag tittade nervöst på klockan och såg att den redan hunnit bli halv elva. Jag funderade hur jag skulle kunna ta mej till jobbet utan att nån märkte att jag var försenad. Eller om jag bara borde köra hem och sjukanmäla mej.
Vilken lättnad då jag äntligen vaknade ordentligt och insåg att jag behöver inte ta mej nånstans alls på hela dagen om jag inte vill. Men lugn, bara lugn, förstås åker jag in till stan idag, för inte vill jag missa veckans stickträff inte.

Och på tal om stickning ännu. Sent igår kväll skulle jag vara riktigt duktig och sticka på min blåa socka, men... Ja, just men, man ska inte sticka mitt i natten. Det slutade med att det blev ett fel på mönstervarv nummer fem, som jag upptäckte på varv nio. Om bisin min vid det laget inte skulle ha somnat, så skulle jag nog ha skrikit och grälat på mej själv. Nu lade jag bara trött bort stickningen och tänkte att i morgon är en annan dag. Idag får jag alltså starta min stickning med bakåtvarv. Så går det när jag förivrar mej!

Önskar er alla en solig fortsättning på onsdagen med eller utan stickning!

Konstiga gurkor

I natt hade jag igen livliga drömmar. Det konstiga med mina drömmar är att jag ofta befinner mej i grannbyn i huset på gården. Ändå ser huset inte ut som då mina svärföräldrar bodde där eller då vår familj bodde där. Det ser inte ens ut som nu när nästyngsta sonen med familj bor där. Hur kan jag då i drömmen veta att det är just det huset?
Jo, det är nånting med stämningen, nånting på gården eller nån liten detalj, som inte är renoverad ännu.

Nå, i natt befann jag mej i våra förra grannars hus. Inte heller där var interiören, som jag mindes, utan där var helt nyrenoverat med nedsänkta plan, ljusa golv och gula väggar. Utanför var det flera gamla dåliga trappor och minst tre olika ingångar till huset. Jag blev hjärtligt mottagen av frun i huset. Där pågick nån sorts fest med många unga mammor med småbarn. I ett rum fanns en massa byggbråte och farliga bräder fulla med spik. Att jag drömde det där sista är norrmännens fel. Jag såg nämligen på Mancave igår natt medan jag stickade. I det programmet var det minsann raka rör och snabb renovering/förvandling.
Och ja, ja, jag erkänner, jag var inte alls i säng före klockan 23 så som jag lovat mej själv. Men det gör inget, för jag vaknade ändå lite över sju i morse.

Om ni tror att jag fastnade i min sockstickning, så tror ni helt rätt. Det är så roligt just nu när det löper. Jag skulle liksom inte alls ha tid med någonting annat. Men igår tog jag ändå hand om de här...

... konstiga gurkorna. De hade legat några dagar på köksbordet, för jag var minst sagt skeptisk. Jag var tvungen att fråga bisin min om de där gurkbollarna, som skiftade i gult verkligen var kuranta. Jo, jo, fick jag ivrigt till svar:
– Det där är en annan sort och de sku ha blivit mycket större om jag hade skött om dem.
Jaha, jag skalade och skivade...

... lade skivorna i burkar, hällde på lagen och skakade om tills sockret smält. Simsalabim, så var mormors gurkor eller klappgurkorna färdiga. Tjohoo!
Och de där gulskiftande gurkorna ser faktiskt likadana ut inuti. Gurkorna är alltså från eget land och därifrån kunde jag också plocka de sista dillkronorna och några ynka kvistar som fanns kvar. Bisin min påstår att det kanske finns gurkor till ännu en burk, men då måste jag nog köpa dill från butiken.

Igår kväll blev jag igen irriterad på nyheterna. Det är vet ni svårt att leva med en nyhetsnarkoman när man själv undviker nyheterna. Igår såg bisin min på femmans, sexans och sjuans nyheter. Han såg inte riktigt hela halvåttans eller halvnians nyhetsprogram, men sen klockan 22 var det dags igen. Jag såg inte på sjuans (klockan 19) nyheter, som kommer på MTV 3, men jag kunde inte undgå att höra. Nå, klockan 22 var liksom en upprepning av det som sagts redan klockan nitton. Och som vanligt hade de en expert, närmare bestämt Risto E J Penttilä, att uttala sig om världsläget och vad det nu betyder när en diktator möter en "galning" från väst. Helt värdelösa analyser, om ni frågar mej. Jari Tervo sade mycket klokt när han var gäst i En hård veckas kväll. Han sade att det är ingen idé att analysera, för T_ _ _ p gör ändå precis som han vill just precis i den stunden. Han har ingen linje och tänker inte framåt.
Precis så är det ju och nyhetsmedierna slösar bort tid på meningslösa analyser. Skärpning alltså.

Strunt i de där galenskaperna och låt oss njuta av veckoslutet visserligen har det utlovats regn till i morgon också, men det skrämmer väl inte oss? På tal om regn, nu måste jag leta rätt på mitt paraply, för jag ska igen ut på roligheter i eftermiddag.
Ha det bra! 

Åååh!

Igår var här minst sagt nyckfullt väder. Varje gång jag var färdig att bege mig ut på en liten runda och öppnade dörren ösregnade det. Så jag gjorde precis som vår katt Tufsen gör, vände om i dörröppningen. Så fort jag började göra nånting inomhus sken solen igen lockande och regndropparna glittrade i regnbågens alla färger i lövträden.

Det blev alltså inte riktigt som jag planerat. I och för sig är jag ju inte gjord av socker och skulle därför nog ha klarat av regnet, men det kändes inte riktigt lockande. Jag gick in i hobbyrummet istället, för där är det alltid lika spännande att gräva bland alla projektkassar. Så gjorde jag igår och hittade då min gamla jobbväska. Där fanns gamla kurspapper, näsdukar, ett munskydd från coronatiden och i en plastkasse:

Åååh! De här ljuvliga, ljuvliga garnen inhandlade från Lankamaailma i Åggelby för några år sedan. Tänk att jag hade gömt dem och glömt dem.
Jag hittade också ett radergummi och mitt rutiga häfte. Det sistnämnda väckte minnen till liv, för ordentligt hade jag skrivit upp kursplaneringar, anteckningar från fortbildningar jag deltagit i, hur vi flyttade på kurser under coronatiden och hur vi fick utföra kansliuppgifter när staden sparade och vi inte hade nån kurssekreterare, bland annat skulle vi godkänna reseräkningar för de timlärare vi hade ansvar för. Håhåjaaa, det var tider det, eller som engelsmännen skulle säga: "Those were the days". Som ni kanske förstår, så tog mitt sorterande/plocka undan ganska fort slut vid det här laget när jag fastnade nostalgiskt där i häftet. 

Jag slängde gammalt kursmaterial i pappersinsamlingen och tänkte lite vemodigt på hur många timmar jag hade ägnat åt att förbereda kurser och skapa eget material. Nu är förstås allting uråldrigt. Kanske det inte behövs papper heller, för allting finns ju på nätet. Det gäller bara att orka hänga där och försöka bena ut vad som är sant och vad som är falskt. Inte alltid så lätt att veta.
Häftet bränner vi nog upp i vedpannan. Det har ju ingen betydelse för nån annan än undertecknad.

Medan det regnade passade jag på att uppdatera, ta i bruk och konfigurera bisin mins nya smarttelefon. Ja, ni läste helt rätt. Han har blivit med smarttelefon! Utvecklingen har småningom också nått detta hus! Äldsta sonen var orolig för vad fadern skulle säga eller tycka. Till all tur accepterade bisin min att det nu är dags för hans del att själv börja leta efter sina bildelar, kunna skicka foton och kanske till och med lite smått börja använda e-post. Särskilt entusiastisk är han dessvärre inte, för han har inte ännu rört telefonen. Dock sa han att jag skulle knappa in J:s telefonnummer i kontaktuppgifterna, då jag berättade att här finns nu hans syrrors telefonnummer, likaså Mr J:s, E:s, familjens och till och med min telefonnummer.
När jag ivrigt ville visa bisin min hur han skulle söka på nätet, svarade han bara att han inte har tid för skärmar. Nä, nä, hur kommer det sig då att jag ska ha tid?

Det här kommer nog att kräva mycket tålamod från min sida och sätta alla mina pedagogiska förmågor på hårt prov. Redan nu råddar jag mellan hans och min pinkod för att öppna den här telefonen. Den är dessutom mycket nyare än min egen, så jag kan inte använda min föråldrade för att visa hur det ska se ut i telefonen.
Hur som helst, jag plockade bort de flesta apparna, laddade ner WhatsApp, Yr och framförallt Brave. Det får räcka så här till att börja med. Jag utgår från att när han blir varm i kläderna vill han också ha nyhetssidor, men det är inte säkert, för det är ju så smått att läsa där i skärmen. Rätt snabbt får han också lov att själv börja sköta navigeringen med hjälp av sin telefon. Antagligen får jag lov att ytterligare skaffa en billaddare eller så får han lov att använda vårt reservbatteri. Vilket påminner mej om att det nog är dags att ladda det. Måste bara hitta det först...

Åååh! Igår kväll gick det att se dart live från världsturnén i Amsterdam på Viaplay. Vilken lycka! Och Gian van Veen vann med 6-2. Tjohooo! Jag spände mej så för hans skull och jag sände många varma tankar och hurrarop. Bisin min tittade på mej från sin gungstol:
– Han hör inte när du hejar på honom. Du behöver inte ropa så.
Bisin min tyckte nog för sjuttioelfte gången minst att han har en helgalen fru. Jag iddes inte ens påminna honom om alla gånger vi brukar ropa högt åt deltagarna i tv-frågesporter när de ingenting alls kan. Darttävlingen jag såg på igår var ju ändå live, medan På spåret, Stadi vs lande och Haluatko miljonääriksi är bandade program.

Att se på TV är inte hälsosamt, åtminstone inte för mej. Igår tog mina axlar stryk just för att jag spände dem så för Gians skull.

Stryk tog också mitt stickande, för jag hann endast med ynka sju varv resårstickning! Kanske bisin min ändå har rätt i att det inte är bra att bli så engagerad i en sport. Å andra sidan, här förekommer ju inte våld eller tjuvnyp såsom i fotboll och ishockey. Och där finns ju riktigt fanatiska supportrar.

Men åååh, i morse såg jag att det arrangeras Darts Night i Lahtis 6.12 med bland annat Luke Humphries, Michael van Gerwen och Gerwyn Price. Tänk om... ja, tänk om nån skulle vilja följa med...

Nä, nu måste jag göra lite annat än sitta här och drömma.

Önskar er alla ett härligt veckoslut. Det finns en hel del höstmarknader att besöka i morgon, lördag.

Sillsmörgåsar!

Igår var det en riktigt fin dag här i mitt lilla hörn av världen.

Det började med att tidningen Mästarkryss fiskades upp ur postlådan. Tjohooo! Nu hann jag inte ens bli alltför arg på det viktiga meddelandet, som posten skickade ut till alla hushåll. I brevet stod det kryptiskt att posten kommer lite si och så. Verkar lite smått som om de inte alls vill dela ut nån post längre. Tydligen får vi gå till postlådan hela tiden, för ingen vet om posten kommer på måndagen, tisdagen, onsdagen, torsdagen eller fredagen. Plötsligt har en annan firma kört ut post och så kommer det viktiga brev på lördagen. Rena rama postvillervallan. Synd, för nu vill man inte prenumerera på tidningar eller skicka "riktiga" kort eller brev längre.

Gårdagens stickträff hölls hos G-M. Hon bjöd på sillsmörgåsar, karelska piroger med äggsmör och en jättegod morotskaka. Äntligen fick jag sillsmörgås, som jag har längtat. Hur kunde G-M veta det? Här hemma blir det inte av för mej att laga sillsmörgås, för jag är den enda i huset som äter sill. Rena rama festen för mej igår alltså.

En fest som fortsatte här hemma, för jag fick piroger med mej hem och...

... morotskaka. Mumsfilibabba! Tack G-M!

På hemvägen från gårdagens stickträff, kurvade jag via lilla butiken. Vi behövde bröd, mjölk och smörgåsmargarin. Jag kom ut med två fulla kassar! 🙈 Det tycks vara farligt att köpa mjölk också. Men härligt, ack så härligt att gå i en liten butik. Urvalet är förstås mindre, men servicen är kanon. Igår till exempel hjälpte damen i kassan mej att packa varorna i ena kassen. Och det vet ni, bara så där utan att jag ens frågade. Vi var på tumanhand i butiken och hon hade redan packat upp alla varor i butikshyllor, så istället för att stå och passivt hänga fick jag välkommen hjälp. Sånt här händer ju enbart i små butiker, eller hur?

På kvällen blev det ännu mera festligt då jag såg att KAJ vunnit en rockbjörn som årets grupp! Tjohooo! Stort grattis till de duktiga killarna.

Kvällen avslutades för min del strax efter klockan 23 med att jag fick en socka färdig. Tjohooo! Nu är jag jätteivrig på att få sätta igång med socka nummer två, men antar att jag måste göra lite annat först.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Från väst till öst

Igår hade jag bra kunnat sjunga Alltid på väg, för det var jag bokstavligt talat. Dagen började med ett kontrollbesök klockan nio hos en sjukskötare på lungpolikliniken på Borgå sjukhus. Bisin min följde snällt med som chaufför, så nu blev Parkki-Pate, eller vem det nu är som vill åt ens slantar där på parkeringen, utan våra pengar. Jag var egentligen inte jättenervös eller orolig, så där som i höstas och vintras förra året. Allting har ju verkat mycket bättre nu, så...

Sjukskötaren var igen ny för mej, jättetrevlig och talade svenska. Hon förklarade lugnt och svarade på alla mina frågor. Hon tittade i skärmen och vände sig sedan till mej och sa att allting ser bra ut. Lungläkaren ska ändå idag titta på det senaste som hänt och hör sedan av sig brevledes. En stor sten föll från mina axlar när sjukskötaren sa att jag inte behöver göra nånting själv, utan årskontrollen sköts automatiskt. Tjohooo! Verkligen skönt att inte behöva kämpa med tidsbeställning och väntandet på återuppringningen, såsom det fungerar på hälsocentralen. Vad kan jag annat säga än att jag är i goda händer. Självklart ska jag ta kontakt om nånting akut händer, men det är en helt annan sak.

Från sjukhuset körde bisin min till Puuilo, för han hade glömt små pryttlar, vad för sorts nödvändiga små grejer det var, har jag ingen aning om. I en halv minut tänkte jag att jag kan sitta i bilen och vänta, för jag har inget ärende där i butiken och jag var ännu så tagen av det positiva poliklinikbesöket. Bisin min protesterade och tyckte att jag skulle följa med in, så då gjorde jag det.

Jag hittade några julklappar! Tjohooo! Bäst att liksom börja i tid, eller hur? Efter de där smått förbjudna impulsköpen, ja, för det ska ju inte vara några julklappar i år heller, så styrde jag stegen direkt till...

... garnhyllan! Där var ganska tomt i början av hyllan med en lapp som sa "tillfälligt slut". Sen var där en lapp som sa att alla DROPS garn var minus 30%. Men alla vet ju att jag inte ska köpa garn, så...

 

... jag kom hem med det här 150 grams nystanet. Jag kunde ju inte lämna det här nystanet alldeles ensamt där högst uppe i sin korg. Dessutom är det här faktiskt 150 gram, så det räcker riktigt bra till ett par sockor. Tjohoo!

Sen nappade jag ännu de här två chenillenystanen, 200 gram. Lite diffusa planer på vad de ska användas till. Om idéerna inte går att förverkliga, får jag helt enkelt ge bort det här garnet.

Från Puuilo körde bisin min raka vägen hem, för nu var det bråttom. Han skulle iväg till grannbyn och än en gång kolla nästyngsta sonens bil. Bromsarna skulle ställas in för att de ska ta jämnt och... ja, en hel del annat tekniskt mumbo jumbo, som jag inte orkade höra på. Jag förstår just inget ändå, för jag slår dövörat till. Det finns liksom gränser för hur mycket teknisk information min hjärna står ut med.

Det var lite osäkert vilken tid bisin min skulle återvända hem. Det där att meka med bilar är tidsmässigt en opålitlig hobby, för plötsligt krånglar nånting, en mutter, bult eller skruv vill inte lossna och tiden rinner iväg. Strax före klockan 15 var maten, ugnskorv och mos, ändå färdig och bisin min stormade in. Nu var det bråttom.
– Fem minuter till start, sa han medan han klädde om sig och åt på samma gång.
Tänk sån tur att maten var färdig då han dök upp här hemma.

Eh, vänta nu, vad då start? Jag hade ju nog planerat göra lite annat, men plötsligt befann jag mej här...

... i Fredrikshamn, där flaggan inte längre vajar och där diskussionen om vad som ska göras med den långa stången är livliga. Det lär ska vara dyrt att få den här rysktillverkade flaggstången nedmonterad. Den kanske blir en säkerhetsrisk, om den nu inte redan är det. Vem vet när stormen river ner hela stången eller den går av på mitten?

Jag var inne på Jysk medan bisin min uträttade sina ärenden. Han meddelade att jag skulle köpa en madrass åt honom. Öh, vänta nu, en riktig madrass eller en bäddmadrass? Det sa han inget om annat än att madrassen inte fick vara för mjuk. Så där hasade jag omkring på sängavdelningen och satte mej lite då och då på sängändarna och hoppade lite. Mycket klokare blev jag inte. Jag kollade också på bäddmadrasserna på andra sidan väggen och det med lika klent resultat. Hur skulle jag kunna veta vilken sorts madrass bisin min var ute efter?

Jag övergav madrasserna och stegade iväg till andra ändan av affären. Bland småpryttlarna såg jag billiga kopior av Aaltoliknande vaser samt en hel del annat mer eller mindre onödigt. Rätt många ungdomar var på jakt efter möbler, allt från skrivbord till köksstolar. Tydligen hade de flyttat in i studielägenheter. Kunderna kom och gick i en jämn ström.

Jag hittade två små mjuka dynor med djurmotiv, en uggla och en räv. Jag tänkte direkt på barnbarnen i grannbyn och nappade med mej dynorna. Sen hörde jag bisin mins röst, som svarade på kassapersonalens fråga om han behöver hjälp:
– Min fru borde vara här. Jag letar efter henne.
Jag klev fram till honom och visade sen var bäddmadrasserna fanns. Han hittade en han var nöjd med och flickan i kassan hjälpte oss att få ner madrassen från högsta hyllan.

På hemvägen kurvade vi ännu via barnbarnen, för bisin min hade ärende till nästyngsta sonen. Jag gav dynorna åt Lillan och Lilleman. Hon valde räven och han tog hand om ugglan. Lillan var dock inte riktigt nöjd med presenten:
– Jag vill ha leksaker, sa hon.
Tja, jag såg inte direkt andra leksaker än såna som var avsedda för hundar. Kanske jag skulle ha hittat mjukisdjur, men det finns redan i överflöd där i huset. Det är svårt med presenter till en smått kritisk fyraåring! 🙃❤️

När vi äntligen kom hem på kvällen tyckte bisin min att jag skulle bädda hans säng med den nya madrassen medan han försvann till potatislandet. Jag hade inte riktigt tid, för jag grejade med en maskin, fick in lite saker i garderoben i sovrummet och tog hand om dagens disk. Det blir ju dessvärre en hel del ogjort då man flänger omkring!

Nu småningom dags för mej att köra iväg till dagens stickträff hos G-M.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Årets semestertripp

– I morgon tar vi semester, sa bisin min plötsligt i torsdags på kvällen.
– Åhå, svarade jag högeligen förvånat, för det här kom som en blixt från klarhimmel.
– Jo, vi har ju inte varit nånstans på hela sommaren.
– Jaha och vart tänkt du då att vi ska fara, frågade jag smått misstänksamt och anade med rätta ugglor i mossen.
– Till Kauhava.

Igår morse var det uppstigning halvtre på natten och vi startade hemifrån klockan 3:52.

Det var beckmörkt när vi begav oss iväg. Till och med vägbelysningen här utanför på landsvägen var släckt.
 

Någonstans före Tavastehus randades gryningen och när vi susade förbi Ideapark i Lempäälä började det redan ljusna ordentligt.

I Ikalis stannade vi och tankade och tog en liten kisspaus. Den servicestationen hade öppnat klockan sex. Innan hann vi besöka två andra kallstationer, den ena erbjöd endast möjlighet till laddning för elbilar och den andra hade slut på bensinen.
Vi stannade ytterligare en gång, då för att äta smörgåsarna jag hade fixat sent på torsdagskvällen och igår morse packat i kylväskan tillsammans med yoghurt och drickor. Det var skönt att få stiga ur bilen och få röra på sig lite.

Det här var målet för vår färd till Kauhava i södra Österbotten, en äldre farbror, som enligt annonsen reparerar startmotorer och dylika tingestar. Bisin min hade hittat annonsen i tidningen Vanhat koneet och var i desperat behov av en fungerande startmotor till skoplastaren. När bisin min hade ringt till reparationsgubben var han inte direkt pigg på att ta emot ett besök. Njaa, nääe han ville inte stiga tidigt upp och på fredagseftermiddagen skulle han till läkare och... till sist lyckades bisin min ändå få till att vi skulle vara där i Kauhava mellan klockan 10 - 11 på fredagsförmiddagen.

Sen var det nu inte riktigt så som annonsen utlovat och gubisen sagt i telefonen, för hör och häpna, den expert han använt sig av, det vill säga gubben som kunde reparera startmotorer, hade dött. Och den här reparationsgubben vi besökte var inte en expert av samma kaliber. Det hela slutade med att bisin min fick ta hem tillbaka den trasiga startmotorn, för den kan han eventuellt reparera själv. Gubisen åtog sig i varje fall inte en sådan reparation. Bisin min köpte en annan färdigt reparerad startmotor, som han hoppas att fungerar. Det är lite svårt att få igång maskinen utan startmotor. Smått besviken var bisin min, stackare.
Gissa vad jag fick av den där gubisen? Jo, andlig väckelselitteratur i form av en tidning och några broschyrer! Tydligen såg jag ut att vara i behov av sådan andlig spis där jag lugnt satt i bilen och väntade på att karlarna skulle komma ut genom den där vita dörren, som ni ser till vänster i fotot ovan. Jag hade inte ens min sockstickning med mej, utan jag bara satt och njöt av solskenet i det vackra höstvädret.
Eftersom vi befann oss i Österbotten visade det sig mycket riktigt, när vi senare kollade här hemma, att det var fråga om Læstadianism. Strunt nu i det, för...
På något sätt tror jag att den där gubisen inte riktigt förstod varifrån vi kom och hur långtifrån.

Sen hamnade jag här, i garnhimmelriket! Kan ni tänka er! Det här besöket hade vi kommit överens om redan på torsdagskvällen, så bisin min satt snällt i bilen och väntade på mej. Han stärkte sig med en smörgås och lite choko!

Och nu kära vänner, om ni är allergiska för garn, så är det bäst att ni snabbt bläddrar förbi alla mina garnbilder. Det här är liksom inget för såna med svaga garnnerver!

Redan när jag steg innanför dörren var jag såld. Till vänster hittade jag den här myshörnan och till höger...

... den här fåtöljen och kappsäcken där det i ena pratbubblan står att man aldrig kan ha för mycket garn. Och det är ju sant, eller hur?

I den här vackra rosenförsedda ramen, står det "som ett barn i godisaffären". 

Och ja, alltså här var det ljuvligt att vara. Kan en garngalning lyckligare bli? Hyllmeter efter hyllmeter, med det ena garnet ljuvligare än det andra.
Alla garn fanns i plastpåsar, som tydligen kom direkt från lagret, för personalen hämtade in garnpåsarna i jämn ström. Fiffigt att ha dem i påsarna, för det sparar ju tid och arbete när påsarna inte behöver packas upp. Garnet hålls dessutom dammfritt och kunden kan vara säker på att få sitt garn från samma färgbad. Nog för att personalen vid kassan alltid noggrant kollade färgbaden.
 

Det fanns massor av inspiration i form av stickade provplagg.

 

Lockande arrangemang vid hyllornas kortsidor. Mycket som sagt att bli inspirerad av.

Jag hade ingen direkt plan och ingen inköpslista, för den här affären var ungefär tre gånger större än jag förväntat mej. I bakhuvudet fanns att jag självklart borde köpa Lankavas egna garn, såsom till exempel Mainio och Lysti. Men så blev det nu inte, för jag frestades av helt andra garner.

Jag kom ut från garnhimmelriket med den här kassen full + en garnpåse. Och håll i er nu, bisin min sa inte ett ord! Ja, det är alldeles sant. Och vet ni varför han var riktigt tyst över mitt garninköp? Jo, för att han hade sett en hel del damer som kommit ut från affären med jättestora kassar fulla med garn. Gissa om han var nervös medan han väntade på mej! Till sin lättnad såg han att jag bara hade lite garn i jämförelse med storkonsumenterna!
Den här flergångskassen fick man på köpet för inköp över 50 euro. Bra med ny fin projektkasse, men nu borde jag nog börja gå igenom alla kassar och tömma dem som innehåller restgarner efter färdiga stickprojekt. Det finns en hel del av de kassarna här i vår villervalla.

Och vad köpte jag då?

Jo, färggranna sockgarner, 900 gram. Tydligen är jag i stort behov av granna färger just nu. Och ni ser ju genast att jag igen totalt verkar ha glömt bort det där med grundfärger. Ja, och att jag faktiskt har karlar att sticka åt också!

Det här garnet har stått på min att-köpa-nästa-gång-lista. Jag gillar det här sockgarnet där ena randen blir som blommor, 200 gram.

Det här var rena rama impulsköpet och ni ser ju varför jag föll för det här garnet, 200 gram.
I kassan frågade jag om den här mängden räcker till en sjal. Hon som betjänade mej, tittade smått förskräckt på sjalen jag hade över axlarna och sa att nej, till en så stor sjal räcker det inte. Då skyndade jag mej att säga nej, nej, det ska bli en betydligt mindre sjal, för det här garnet är inget värmande i vinter. Det här nog mera om man vill ha en extra piff på sin klädsel.

Velourgarn har jag gått och tittat på redan en längre tid, både i Tokmanni och Puuilo. Men jag har aldrig köpt fastän jag sett en massa söta amigurumis i den garnkvaliteten. Men nu såg jag en uppvirkad  figur där i affären och plötsligt hade jag 600 gram sammetsgarn i kundvagnen. Mönstret skrev de snällt ut i kassan, så nu är det bara att ta fram virknålen och sätta igång. Nu har jag minsann att göra hela långa vintern. Bra att ha färggranna garner istället för mörka och murriga färger.
 

Det fanns hur många olika stickor som helst från olika firmor, hyllmeter efter hyllmeter. Jag valde de här strumpstickorna, för jag gillar nu just bäst att sticka med 15 centimeter långa stickor när det är fråga om sockor och vantar.
Sen passade jag på att fynda säkerhetsögon och en väskbygel från lådan med förmånliga grejer. I morse när bisin min såg den där bygeln tyckte han att jag gjort ett onödigt inköp.
– Du kunde ju ha sprättat bort från en trasig väska, var hans argument.
Det var så dumt att jag orkade inte ens kommentera. Det är högst osäkert om jag nånsin kommer att använda den där bygeln, men i såna fall kan jag ju alltid ge bort den.

När jag kom ut till bilen, suckade jag lyckligt och sa:
– Jag tror jag flyttar till Kauhava.
Bisin min tittade skeptiskt på mej. Han vet ju att jag inte skulle klara mej utan mina barn och barnbarn.
Jag beklagade mej också över att teeteeshop inte längre finns i västra grannstaden. Det är så härligt att få gå i en garnaffär, att träffa likasinnade, få inspiration till nya projekt och framförallt få fråga råd av kunnig personal.
Och vad jag önskar att mina stickväninnor hade fått vara med där i Lankava. 💕

Jag klarade mej riktigt bra, för inköpen hölls just under två kilo, alltså 1 900 gram. Nog för att det är förskräckligt för mitt alldeles för stora garnlager, men...
Dessutom, så var faktiskt mina inköp i euro räknat betydligt lägre än bisin mins ja och lättare också i kilomängd.

Lankava är verkligen stort och här skulle jag nog ha kunnat stanna några timmar. 
Här finns en lekhörna för barnen, men ingen gubbhörna.
Verkligen synd att det är så långt borta. 

Snett emot Lankava hade bisin min fått syn på en överfull gårdsplan med allt möjligt, ett antik- och skrotloppis.

Jag som fortfarande var lycksalig av mitt besök i Lankava hade inget behov att stiga ut ur bilen och gå in här. Nej, nu kunde vi lugnt åka hemåt utan större stress. Det gjorde vi och satte kurs mot Jyväskylä.
Vi körde på Blå vägen och det var verkligen vackert med alla sjöar längs rutten.

Halvtolv meddelade bisin min att det började bli dags för lunch, någonting har jag alltså lyckats lära honom, det vill säga att man måste stanna och äta. Han planerade att vi skulle äta vid tolvtiden, men hur vi än spanade så var det skog och ödebygd. När det gått över en timme kom vi fram till Saarijärvi. Det "fina" matstället där hade leversås och broiler med auraostsås på lunchmenyn, så det förkastade bisin min direkt.

Så när vi kom fram till HalpaHalli i Saarijärvi och såg att där serverades lunch stannade vi och åt grillbiff från buffén. 
Själva affären är lite som Tokmanni i Gammelby, men i betydligt mindre skala. Till bisin mins förtrytelse nappade jag med mej lite varor:

En rosa bandet brödkasse... 

... och en påse apelsin mariannekarameller samt rosa bandet schampo. Allt sånt som behövs, i synnerhet den rosa kassen. Nu finns det alltså ytterligare rum för nya projekt.

De rosa bullarna, som fanns i kassen, är kanske inte lika nödvändiga, men...

Matstället var strategiskt placerat långt inne i affären, så man blev tvungen att gå förbi alla frestande erbjudanden. Detsamma gällde för att kunna gå ut via kassorna, ytterligare en lång vandring mellan hyllorna. Fiffigt, mycket fiffigt.

Bisin min körde hemåt via Heinola.

Sent på eftermiddagen stannade vi på en parkering vid en liten insjö, för det var igen dags för en liten smörgåspaus.

Medan bisin min satt i bilen och åt skuttade jag runt ett varv utomhus. Det behövs lite stretching i min ålder om jag ska orka sitta stilla en hel dag. Det var i något skede meningen att vi skulle byta chaufför, men bisin min tyckte att han orkade så bra och körde därför hela sträckan.

Vi kom hem via Kuusankoski klockan 18:06. Då hade vi varit på resa sedan 3:52 och tillryggalagt 878 kilometer. Huhuh! Årets semesestertripp eller ska vi säga vansinnestripp, är nu överstökad. Den var häftig, kanske för häftig? Vädret var riktigt bra, strålande sol på förmiddagen, molnigare på eftermiddagen. Några droppar regn, men inte så mycket att vindrutetorkarna behövde vara igång. Inte mycket trafik vare sig på vägen till eller från Kauhava, alltså bra tidpunkt både på dygnet och året att vara igång. Alla sommarställen var förstås stängda, men det gjorde inte oss så mycket.

På vägen såg vi flera (eller heter det mera?) hästar än kor, liggsäd i blöta åkrar och björkar som var mycket gulare än här nere i södern. Vi såg majsodlingar och vita blommor, som vi tror att var koriander. Än en gång kunde vi konstatera att vårt land är vackert och rätt glesbebyggt, att det fanns många stora övergivna ladugårdar och förfallna hus, men också fina gårdar och hus med heimani i skick. Bisin min såg dessutom en hel del skrotager och gårdar med många maskiner och bilar.

Igår kväll satte jag mej i gungstolen med min stickning och tänkte faktiskt se på snooker. Men när jag kom till ett mönstervarv på sockskaftet och ögonen började falla ihop var det dags att krypa ner mellan lakanen. Vid det laget hade redan bisin min slocknat i soffan. Jag stängde TV:n och kröp under täcket före klockan 22:30. Verkligen skönt att få sova i sin egen säng.

Nu dags för lite stillsam stickning efter gårdagens äventyr. 

Önskar er alla en riktigt skön söndag!