Här går det undan

Gäääsp! I morse var jag tidigt igång och det börjar småningom ta ut sin rätt. Jag var uppe före klockan sex, för jag lovade igår kväll att jag rycker in i grannbyn. Lillan var snorig och lite hängig, till all tur feberfri. Men hon kunde inte åka till dagis, så hon fick tillbringa morgonen med en tråkig farmor. För ser ni, farmor gjorde inte alls som Lillan ville. Farmor fick inte upp porten till köket, så det gick inte att överraska pappa med något gott. Farmor kom inte heller upp för vindstrapporna till lek-/sovrummet där, trots att hon fick löfte om att sitta på en låg stol. Det blev lite målande och morgongympa istället. Ja och bilar förstås.

Morgonrodnaden var otroligt vacker i morse då jag körde iväg till grannbyn strax efter klockan sju. I skymningen höll jag på att krocka med tre rådjur som sprang över byvägen. Det klarade sig till all tur. När jag steg ur bilen framme hos nästyngsta sonen och skulle fota den röda himlen hade den redan ljusnat och allt det röda hann försvinna. När jag körde hem nu på förmiddagen regnade det lite smått. Perfekt stickväder alltså.

Och stickade gjorde jag igår minsann, över en timme i ett enda drag. Det var utmaning nummer 27 i stickrallyt, att sticka minst en timme. Det klarade jag alltså av igår.

Här går det undan, för sockskaften växer med god fart. Och det här är minst sagt spännande för det här är Frosty Knits Loitsu-KAL. KAL står för knit-a-long, vilket betyder sticka tillsammans. Varje morgon klockan sex lägger Mirka Saapunki ut en ny mönsterdel på Instagram och Facebook. Det här håller på till den 17.10. Jag tycker att det är både spännande och roligt. Jag är dessutom glad för att det är helt vanliga marketgarner, som används. Det är jättelängesedan jag har deltagit i en KAL. Jag tycker oftast att jag inte hinner med. Det är inte lätt om man sen långt i efterhand ska försöka få tag på de mönsterdelar, som man har missat. Sen är det ju nuförtiden lite si och så med mitt tillsammansstickande i Facebook och Instagram, för jag vägrar sätta ut foton. Detta eftersom bilderna kan stjälas av vem som helst och användas i vilket syfte som helst. I många av de stickgrupper jag brukar kolla på Facebook finns det duktiga stickare som har ramlat över sina egna foton på stickalster och där en annan person hävdar att hen har designat just det mönstret. Till råga på allt har "skurken" inte ens ändrat på bakgrunden i fotot. Verkligen synd. Det är ju roligt att visa upp vad man åstadkommit och på så sätt inspirera varandra. Tur att vår stickgrupp i stan finns. Där går det bra att visa upp sina alster och både ge och få inspiration utan att vara rädd för att ens foton ska kapas.
Verkligen duktigt av dem som orkar dra igång såna här KAL med alldeles gratis deltagande.

Vi har också hunnit få höstens första möss i fällan. Få se om de blir flera som kommer in nu då vi inte längre har Lurvinge, som höll efter dem.

Yngsta sonen tittade in här som hastigast för en stund sedan.. Han har semester den här veckan och tills vidare inga vidlyftiga planer.

Nu ska jag sticka vidare på varv 31 - 39 på mina sockskaft. Visst är det spännande?

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen!

Åååh!

Igår var här minst sagt nyckfullt väder. Varje gång jag var färdig att bege mig ut på en liten runda och öppnade dörren ösregnade det. Så jag gjorde precis som vår katt Tufsen gör, vände om i dörröppningen. Så fort jag började göra nånting inomhus sken solen igen lockande och regndropparna glittrade i regnbågens alla färger i lövträden.

Det blev alltså inte riktigt som jag planerat. I och för sig är jag ju inte gjord av socker och skulle därför nog ha klarat av regnet, men det kändes inte riktigt lockande. Jag gick in i hobbyrummet istället, för där är det alltid lika spännande att gräva bland alla projektkassar. Så gjorde jag igår och hittade då min gamla jobbväska. Där fanns gamla kurspapper, näsdukar, ett munskydd från coronatiden och i en plastkasse:

Åååh! De här ljuvliga, ljuvliga garnen inhandlade från Lankamaailma i Åggelby för några år sedan. Tänk att jag hade gömt dem och glömt dem.
Jag hittade också ett radergummi och mitt rutiga häfte. Det sistnämnda väckte minnen till liv, för ordentligt hade jag skrivit upp kursplaneringar, anteckningar från fortbildningar jag deltagit i, hur vi flyttade på kurser under coronatiden och hur vi fick utföra kansliuppgifter när staden sparade och vi inte hade nån kurssekreterare, bland annat skulle vi godkänna reseräkningar för de timlärare vi hade ansvar för. Håhåjaaa, det var tider det, eller som engelsmännen skulle säga: "Those were the days". Som ni kanske förstår, så tog mitt sorterande/plocka undan ganska fort slut vid det här laget när jag fastnade nostalgiskt där i häftet. 

Jag slängde gammalt kursmaterial i pappersinsamlingen och tänkte lite vemodigt på hur många timmar jag hade ägnat åt att förbereda kurser och skapa eget material. Nu är förstås allting uråldrigt. Kanske det inte behövs papper heller, för allting finns ju på nätet. Det gäller bara att orka hänga där och försöka bena ut vad som är sant och vad som är falskt. Inte alltid så lätt att veta.
Häftet bränner vi nog upp i vedpannan. Det har ju ingen betydelse för nån annan än undertecknad.

Medan det regnade passade jag på att uppdatera, ta i bruk och konfigurera bisin mins nya smarttelefon. Ja, ni läste helt rätt. Han har blivit med smarttelefon! Utvecklingen har småningom också nått detta hus! Äldsta sonen var orolig för vad fadern skulle säga eller tycka. Till all tur accepterade bisin min att det nu är dags för hans del att själv börja leta efter sina bildelar, kunna skicka foton och kanske till och med lite smått börja använda e-post. Särskilt entusiastisk är han dessvärre inte, för han har inte ännu rört telefonen. Dock sa han att jag skulle knappa in J:s telefonnummer i kontaktuppgifterna, då jag berättade att här finns nu hans syrrors telefonnummer, likaså Mr J:s, E:s, familjens och till och med min telefonnummer.
När jag ivrigt ville visa bisin min hur han skulle söka på nätet, svarade han bara att han inte har tid för skärmar. Nä, nä, hur kommer det sig då att jag ska ha tid?

Det här kommer nog att kräva mycket tålamod från min sida och sätta alla mina pedagogiska förmågor på hårt prov. Redan nu råddar jag mellan hans och min pinkod för att öppna den här telefonen. Den är dessutom mycket nyare än min egen, så jag kan inte använda min föråldrade för att visa hur det ska se ut i telefonen.
Hur som helst, jag plockade bort de flesta apparna, laddade ner WhatsApp, Yr och framförallt Brave. Det får räcka så här till att börja med. Jag utgår från att när han blir varm i kläderna vill han också ha nyhetssidor, men det är inte säkert, för det är ju så smått att läsa där i skärmen. Rätt snabbt får han också lov att själv börja sköta navigeringen med hjälp av sin telefon. Antagligen får jag lov att ytterligare skaffa en billaddare eller så får han lov att använda vårt reservbatteri. Vilket påminner mej om att det nog är dags att ladda det. Måste bara hitta det först...

Åååh! Igår kväll gick det att se dart live från världsturnén i Amsterdam på Viaplay. Vilken lycka! Och Gian van Veen vann med 6-2. Tjohooo! Jag spände mej så för hans skull och jag sände många varma tankar och hurrarop. Bisin min tittade på mej från sin gungstol:
– Han hör inte när du hejar på honom. Du behöver inte ropa så.
Bisin min tyckte nog för sjuttioelfte gången minst att han har en helgalen fru. Jag iddes inte ens påminna honom om alla gånger vi brukar ropa högt åt deltagarna i tv-frågesporter när de ingenting alls kan. Darttävlingen jag såg på igår var ju ändå live, medan På spåret, Stadi vs lande och Haluatko miljonääriksi är bandade program.

Att se på TV är inte hälsosamt, åtminstone inte för mej. Igår tog mina axlar stryk just för att jag spände dem så för Gians skull.

Stryk tog också mitt stickande, för jag hann endast med ynka sju varv resårstickning! Kanske bisin min ändå har rätt i att det inte är bra att bli så engagerad i en sport. Å andra sidan, här förekommer ju inte våld eller tjuvnyp såsom i fotboll och ishockey. Och där finns ju riktigt fanatiska supportrar.

Men åååh, i morse såg jag att det arrangeras Darts Night i Lahtis 6.12 med bland annat Luke Humphries, Michael van Gerwen och Gerwyn Price. Tänk om... ja, tänk om nån skulle vilja följa med...

Nä, nu måste jag göra lite annat än sitta här och drömma.

Önskar er alla ett härligt veckoslut. Det finns en hel del höstmarknader att besöka i morgon, lördag.

Äntligen bulgogi!

Sent igår kväll ringde en vänlig dam och sa att det ligger något djur vid vägkanten mittemot vårt hus. Hon var inte riktigt säker på om det var en mårdhund eller vad det var. Mitt hjärta flög upp i halsgropen, för vår katt Lurvinge var försvunnen hela dagen igår. Bisin min vandrade iväg och tog hand om vår överkörda katt. Saknaden är stor. I 14 års tid har hon hållit bort möss, råttor och sorkar här hos oss och grannarna. Hon var en verkligt bra jägare, men ingen famnkatt. De enda som fick ta henne i famnen var äldsta och yngsta sonen. Frid över hennes minne.
Hoppas att vår katt Tufsen inte sörjer lika mycket som vi gör.
Stort TACK till den vänliga damen, som tog sig tid att meddela oss. ❤️

Jag som skulle bli en hemmasittare var på språng igen igår. Yngsta sonen hämtade mej mitt på dagen. Vår ursprungliga plan var att ta oss till stan. Men under färden till stan kom han plötsligt på att vad om vi skulle ta oss till västra grannstaden. Jag var förstås genast med på noterna. Under färden på motorvägen funderade vi hit och dit på olika lunchmöjligheter och om vi skulle göra nånting speciellt i grannstaden. Till sist bestämde vi oss för att äta på Kimchi.

De här faten kommer in på bordet medan man väntar på sin mat. Längst till vänster gurkor i chililag. Vad det är som finns i mitten har jag ingen aning om, men sen kommer alger. I fatet till höger ligger först nötter, sen igen nånting jag inte har en aning om och längst till höger kimchi.

Äntligen bulgogi! Mumsfilibabba. Jag studerade menyn väldigt noga och tänkte att jag kanske skulle våga mej på någon annan rätt, men... som jag har längtat efter bulgogi. Känns som om det är evigheter sen jag senast varit på Kimchi. Fördelen med bulgogi är att den kommer in rykande het i stekpannan så jag kan äta långsamt och njuta av varm mat ända till sista tuggan. På riset ser ni rostade sesamfrön, ifall ni alltså funderar vad de där svarta prickarna är.

Yngsta sonen var lite medtagen efter sina semesterresor, så vi beslöt att vi tar ett snabbt varv i stora gröna mataffären innan vi styr hemåt.

Dessvärre fastnade den här i mina nypor och det fastän jag inte alls behöver flera sockmönster. Jag har redan mera garn och mönster än jag någonsin kommer att hinna använda.

På kvällen när det var dags för kvällssmörgåsen lyckades bisin min få ett gurkhjärta!

Idag är bisin min igen ute på språng och jag är skönt nog utan bil, så idag får jag vara en riktig hemmasittare!

Önskar er alla en finfin ny vecka! 

Loppisrunda

Idag har jag varit till stan tillsammans med äldsta sonen. Jag var iväg till hälsocentralen och fick min tredje B12 injektion. Jag träffade en för mej ny hälsovårdare, som var riktigt trevlig. Utan att jag ens sa ett knyst föreslog hon att hon skulle se till att få mitt recept på koheminampullerna förnyat. Jag tackade snällt och tänkte att det är jättebra. De facto vet jag inte hur länge jag ska ta de här injektionerna, men det vet säkert läkaren. De har bytt patientsystem där på hälsocentralen, så de har kanske inte riktigt koll på allting? Få se hur det blir. Igen kan jag tacka för snabb och bra service och hoppas innerligt att detta håller i sig. Jag både läser och hör så mycket negativt att jag blir helt förskräckt.

När jag väntade på att få komma in till hälsovårdaren satt jag med ryggen bakom en dam. Plötsligt hörde jag ett ljud, som jag tänkte att inte kunde vara sant. Jag hade lust att lite smått gnugga mej i öronen, för jag hade säkert hört fel. Men så hördes ett brakljud till och jag blev alldeles full i fniss. Damen satt och pruttade! Antagligen trodde hon att hon var ensam där i korridoren eller så hade hon problem med magen.

Från hälsocentralen bar det iväg till stora loppiset i stan.

Här strövade jag omkring medan jag väntade på att äldsta sonen skulle bli färdig med hårklippningen. Och milda makter så jag fyndade och förstås allting sånt, som jag inte ska köpa! 🙈

Redan vid första loppisbordet gick det på tok, för där hittade jag den här förpackningen med Hygge Wool, 300 gram, mönster till mössa och strumpstickor. Tjohoo!

Jag hittade också den här boken, för 3,50 €.

Jag gick redan förbi den, men backade tillbaka och bläddrade i den, tyckte om vad jag såg och så hamnade den i min kundvagn.

Den här boken var ett verkligt fynd för 2 €. Kunde inte låta bli att köpa den, för pocketböckerna var dyrare än den här tjocka boken med hårda pärmar. Nu har jag sommarläsningen räddad.

Sen vet ni, sen satsade jag hela 6 € på den här boken från 1993. Här finns alla bakrecept och lite till. Jag är ju inte precis en storbakare och jo, jag vet att recepten finns på nätet. Men för mej är det skönt att nu ha dem samlade på ett och samma ställe.

Jag är så inspirerad och har redan hunnit bläddra flera gånger i boken. Den börjar med praktiska tips och fakta om mjölsorter, kryddor osv.

Varför inte baka ett elefantbröd?

Eller en kanintårta?

Om jag skulle ha tillräckligt med energi kunde jag ju baka smörgåstårtebrödet helt själv. Det gjorde faktiskt min hulda moder, salig i åminnelse. Hittills har jag inte gjort det fastän jag bakat allt möjligt tidigare, bland annat egna hamburgerbröd.

Jag är ju ganska lat, eller hur? Därför är det kanske ändå bäst att jag håller mej till enklare bakning, som den här Rör-ihop-kakan.

Varför den här tyska Gugelhupf räknas in bland bröden förstår jag inte riktigt...

Från loppiset drog vi vidare till Skeppsbron.

Strandsäsongen är nu inledd på CD med fish and chips.

Uppskattar att de har dukat med riktiga blommor på borden. Vi var de enda matgästerna där just då. Vädret var lite kylslaget, så kanske det skrämde bort eventuella kunder?
Att det är kallt och blåsigt kan eventuellt bero på att jag igår, som en sann optimist, tog fram min blåa ärmlösa sommarklänning. Gissa om jag frusit?

Sedan var det dags för ett snabbt varv i mataffären innan vi styrde hemåt.

Sonen var in till Musti och Mirri och köpte ett tyskt kvalitetsverktyg, nämligen en fästingpincett. Tyvärr fungerade den här inte riktigt då han försökte få bort en fästing från Lurvinge. Hon är för hårig och har för kort tålamod ifråga om de här åtgärderna. Den grejen vi har använt tidigare är av plast och inte riktigt effektiv tyvärr.

Sonen insisterade på att vi skulle köpa Kuriren nummer sju. Och det var riktigt bra att han gjorde det, för här finns en artikel med Erika Åberg, som medverkar i svt:s program Det sitter i väggarna. Det kommer både bisin min och hans syster gilla att läsa.
Ja, och så finns här förstås en artikel om gamla bilar. Tjohooo!

Och håll i er nu, vet ni vad som fanns där i mataffären? Jo, bröd till smörgåstårta, alltså formbröd skivade på längden! Alltså nu då jag inte behöver såna. En kort sekund funderade jag på att köpa och sätta i frysen, men bröden fick förbli oköpta. Jag föredrar färska bröd då jag gör smörgåstårta.

– Va bräker du, frågade bisin min här tidigare ikväll då jag sjöng första versen av Den blomstertid nu kommer. Jag behövde sjunga den, för att komma underfund med om jag mindes rätt. Och det gjorde jag, för i första versen på den där svenska folkmelodin, som hamnade i vår psalmbok, där nämns inget kristligt överhuvudtaget. Det är enbart en lovsång till naturen och hur man kan bli kränkt av det är mer än jag förstår. Ännu mindre förstår jag att den här debatten blossar upp igen nu på våren, då världen står i brand, rasismen frodas och den nordiska välfärdsstaten håller på att nedmonteras. Det finns liksom verkliga problem och så finns det ickeproblem. Suck och dubbelsuck!

Betydligt trevligare var det igår då jag via sms fick ett ljudmeddelande:
– Nu har jag fått din nummer, yllätys.
Och jo det var verkligen en överraskning (yllätys), en sån överraskning att det tog en god stund innan jag igår morse vågade öppna ljudfilen och lyssna på den. Telefonnumret var inte bekant för mej och nuförtiden får man ju vara misstänksam för allt, tyvärr.
Till min stora glädje var det A, som hade fått min telefonnummer, så nu kan vi ha direktkontakt med varandra. Jippiii!

Nu ska jag försöka blocka ett litet sockprojekt och kanske, hoppeligen få ett annat sockpar färdigstickat.

Önskar er alla en skön fredag!

Blod i köket

Igår hade jag en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans med väninnan T. Det hela utmynnade på kvällen i ett mindre blodbad här i vårt kök. Men det var ingen annans fel än mitt eget.

Mitt på dagen igår plockade T upp mej och sen körde hon till Prisma i Kouvola.

Där bjöd T lunch på Pizza & Buffa. Utbudet är stort och mångsidigt. Jag skulle klara mej riktigt bra enbart på salladsbordet. Igår valde jag ris, höna, en ostklyftpotatis och en kikärtsbiff samt massor av grönt från salladsbordet. Till efterrätt blev det förstås lösglass.

Vi hade massor att prata om, för det är ett tag sedan vår senaste lunchträff. Det är nog det jag saknar mest i min pensionärstillvaro, kontakten med kursdeltagarna och nära kolleger. Det jag däremot inte saknar är arbetsresorna i ur och skur samt krånglande teknik. Det kändes riktigt skönt att vara pensionär då T berättade om begränsningar i en av datasalarna, som gör det omöjligt att undervisa, för att allting är låst och inget får användas. Hon talade också om hur snabbt alla program ändras nuförtiden, digitala hot osv. osv. Sen tillkommer förstås svårigheten att hitta parkeringsplats tillräckligt nära kursplatserna. Det är inte roligt att släpa på dator, kursmaterial osv långa vägar.

Annat vi diskuterade var böcker, tv-serier och faktiskt också bilar!
Mitt i efterrätten fick jag ett telefonsamtal.
– Hej, svarade jag försiktigt, för jag ville inte skrika ut vare sig mitt förnamn eller efternamn där i matsalen. Det var "min" rara lungläkare, som ringde. Hon hade konsulterat kollegan och de hade nu kommit fram till vilken sorts lungundersökning jag ska genomgå. Jag kommer att få kallelse till den. De vill kolla att det inte finns rester av blodproppen kvar. För övrigt skulle jag fortsätta som förut med medicineringen. Sen sa hon nånting, som gjorde mej lessen. Hon är kvar där på sjukhuset endast den här månaden. Snyft! Få se om jag ska besöka ännu en tredje lungläkare...

Efter lunchen tog vi ett snabbt varv i det enorma varuhuset. Jag skulle egentligen endast ha ägg och kaffe, men jag irrade omkring så att jag plötsligt hamnade vid tidningshyllan.

Och då hoppade den här sommarhandarbetstidningen i min kundvagn! Jag kunde helt enkelt inte motstå den!

 

Här är mina favoritmönster från den somriga tidningen.

Den här toppen gillar jag allra, allra bäst. I tidningen finns lagom mycket virkning, så det är ett riktigt bra köp.

Jag hittade inte äggen, så jag fick fråga mej fram. Ändå har yngsta sonen försökt lära mej att jag ska höja blicken och se vad det står på skyltarna i takhöjd. Hur det nu var så förirrade jag mej både till barnklädesavdelningen och leksaksavdelningen innan jag hittade ut till kassan. Så många ljuvliga baby- och barnplagg, men jag klarade mej därifrån utan ett enda plagg.
Leksaksavdelningen är svår att motstå och jag hittade faktiskt en möjlig födelsedagspresent åt M. Men utan yngsta sonens sakkunskap vågade jag inte satsa på det paketet. Kanske bäst så?

Och nu mina vänner, om ni inte tål blod är det bäst att sluta läsa! 

Här hemma på kvällen var jag ivrig på att få smaka på kornbrödet, som jag köpte i Kouvola. Brödet på skärbrädet, kniven i högsta hugg och sen ett illvrål från mej.
 

Brödkanten var så hård att kniven slant och mitt vänstra pekfinger blev uppskuret istället. Snyft!
Och jag blödde och blödde. Jag äter ju bloduttunnande medicin på grund av lungpropparna, så jag blöder liksom mer än vanligt.

Jag svor förstås och ropade på hjälp, men bisin min kunde inte röra sig för han hade Tufsen i famnen. Har ni hört nånting värre? En katts välbefinnande går före fruns! Jag vet inte riktigt vad bisin min trodde om mitt blodbad, men det var inte särskilt lätt att åtgärda med endast en höger hand. Jag försökte ju undvika att droppa på vare sig golvet eller kläder, men det var inte det lättaste. Hushållspappersark efter hushållspappersark dränktes i blod och plötsligt var hela rullen slut.

Jag tog fram kompresser, sax och förbandstyg och gick ner till bisin min med pekfingret inlindat i hushållspapper.

På något sätt lyckades bisin min binda om mitt finger med katten fortfarande i famnen. Snyggt såg det ju inte ut, men strunt nu i det bara blodet hölls borta.
Tyvärr kunde jag inte sticka ett endaste ett varv utan fick sitta och glo på TV istället. Till natten fick min vänstra hand krypa in i en bomullsvante. Jag var rädd att bisin mins ombindning inte skulle hålla. Och blod vill jag inte ha i sängen.

Jag är nu strängt förbjuden att gå nära knivar i köket och jag får endast handskas med färdigt skivat bröd.

Jag har upptäckt att det är svårt att vara enhänt, för jag använder vänster hand till ovanligt många saker. I morse tog jag bort bisin mins inlindning och när jag tog loss kompressen började fingret blöda igen. Nu har jag själv lagt en liten kompress med ett plåster på pekfingret och hoppas att det håller. Jag ska nu bege mej på jakt efter nån sorts handskar så jag kan sätta igång att baka utan att vara rädd för att få blod i kaksmeten.

Önskar er alla ett riktigt trevligt vecksolut utan blod och utan knivar!

Inte riktigt som på Strömsö!

I morse steg jag upp före jag vaknat, närmare bestämt redan klockan 5:45. Sådan arla tid är inte hälsosam för en pensionär, eller hur? Den tidiga timmen till trots tänkte jag ändå vara lite duktig och det var då jag upptäckte en alldeles ny ekologisk städmetod, tappa ett rått ägg i golvet! Oj, vad skinande blankt och fint köksgolvet blev där framför spisen. Borde jag kontakta marthorna och ge dem detta städtips? När jag var ung hette det att man skulle sätta ett rått ägg i håret, så det skulle glänsa. Men något sånt testade jag aldrig. Däremot har jag nog tvättat håret i regnvatten i min gröna ungdom. Men sådan tvätt tror jag att man nuförtiden ska undvika om man inte vill ha ett miljöförstört hår.

Jag hade fått för mej att jag snällt skulle koka ägg till frukosten. Men det var lite bråttom och jag råkade fälla ett ägg i golvet. Så kan det gå när man är sömndrucken. Jag hade lite tidsbrist, för jag skulle vara i grannbyn klockan sju. Ägg ska ju koka ett visst antal minuter. Nu höll jag inte riktigt koll på tiden, så resultatet blev ytterst löskokta ägg. Jag tyckte att de var goda, men bisin min var inte särskilt förtjust. När det nu inte riktigt gick som på Strömsö, kanske jag inte behöver koka ägg på ett tag!

Jag började alltså dagen med misslyckade ägg, fortsatte sen i grannbyn och tog hand om en febrig liten gosse och en busig liten kattunge. Vid halvtiotiden återvände jag hem, då hade fadern både återvänt och hunnit inta sin frukost.

Här hemma bankade det hårt på dörren. Jag hojtade åt bisin min att han skulle öppna. Men se, det kunde han då rakt inte, för han satt med Tufsen i sin famn. Och här i huset kan man absolut inte röra sig om katten har krupit upp i ens famn. 
Jag knallade alltså iväg till dörren öppnade den, stod på tröskeln och småhuttrade nyss utstigen från duschen iförd en gammal noppig fleecemorgonrock och håret insvept i en gammal mjuk Turtles handduk. Utanför vår trappa stod en ung kille, redan på väg bort, för att det tagit tid för mej att skyla min nyduschade och våta kropp. Jag riktigt såg hur killen hajade till innan han tog till orda och frågade "hur det står till i huset". "Nej, tack", svarade jag förskräckt när han började närma sig med en broschyr i högsta hugg. Sen stängde jag dörren kvickt som sjutton.
– Vem var det, frågade bisin min.
– En ung kille.
– Vad ville han?
– Hur ska jag veta det.
– Men du sku ha fråga av honom.
– Nä, jag var blöt och ville inte stå där i dörröppningen och bli kall. Och int vill jag ha in nån som kanske snokar runt efter dyrgripar att komma och stjäla senare.
– Men tänk om det var nån som erbjöd tjänster vi skulle behöva.
– Nå, du sku själv ha öppnat och pratat med honom då!
Hrmpf! Om jag blir förkyld nu efter detta så är det alltså två karlars fel, bisin mins och den där unga killens!

Idag kunde jag härligt nog, delta i stickcafé. Det hölls hos G-M och hon bjöd på jättegoda varma smörgåsar, blåbärskaka och ny sorts Fazers dominokex.

Jag hade med mej en kasse full av stickningar, två av dem var tänkbara för stickning under vår träff och två av dem hade jag frågor om. Som vanligt ställde C snällt upp och hjälpte mej, så att jag nu kommer vidare. Det är mycket jag inte skulle klara utan sällskapet i stickcaféet. Visst kan man kolla vissa grejer på Youtube eller fråga i stickgrupper på Facebook. Men bäst hjälp får jag av människor i närkontakt. ❤️

Nu dags för lite vantstickning innan jag stupar i säng.

Önskar er alla en skön torsdag!

Pricken

Idag har jag tillbringat eftermiddagen i grannbyn tillsammans med son, sonson och den nya familjemedlemmen, Pricken:

Vi hade det riktigt mysigt, men nog gällde det att vakta på lillhusse. Han tyckte bland annat att Prickens vessa var mycket intressant och skulle gärna ha grävt ner fingrarna i kattsanden. Dessutom tyckte Lilleman att Pricken är mjuk och skön och hade lite svårt att styra klappningarna, som ibland kunde bli väl hårdhänta. Därtill gällde det att se till så Pricken inte började klösa när lekarna blev för vilda.

I morse tog jag mej i kragen och ringde till hälsocentralens tidsbeställning. Knappa två timmar senare fick jag ett samtal och har nu tid om en vecka till hälsosyster. Det är dags för min andra B12 injektion. Den här veckan ska jag försöka hinna till labbet också, för det är dags för kontroll och uppföljning.

Vad jag borde beställa tid till är hårklippning, men när och hur ska jag hinna med det?Tänk om jag hux flux behövs hos Lilleman?

Idag har jag lagt upp maskor för två nya stickningar, så nu är det inte många kvar att starta i mitt Jyjy-26- projekt, sju stycken och fem dagar. Det ska väl ordna sig?

Jag lade också upp maskor för traktorvante nummer två. Måste ju få nånting färdigt också. Nu ska jag sticka lite på andra vanten!

Önskar er alla en fin tisdag!

Gynna inhemskt

Om man lyssnar på diverse ekonomiska experter, så är det vi stackars konsumenter, som ska sluta hålla så hårt i våra pengar. Förståsigpåarna säger att vi ska spendera och få hjulen att rulla och då är det bäst att gynna inhemskt, så vi inte förlorar våra finländska producenter och företag.

Jag försöker verkligen hålla mej till inhemska produkter och självklart bojkotta det stora landet i väst, det galna landet i öst och de företag, som är kvar där och bidrar till krigskassan. Och förstås bojkottar jag också barnmördarlandet i Mellanöstern. Därtill håller jag utkik efter hjärtmärkta produkter. Allt det här som man ska ha i bakhuvudet när man går i mataffären gör mej alldeles matt och gör att jag tycker att det är jobbigt att handla. Nu har vi ju inte längre tillgång till egna trädgårdsprodukter här hemma, så det blir ju att köpa det gröna vi vill äta. Jag är ändå inte så extrem ännu att jag skulle börja med egen gris och ko, för när skulle jag hinna och orka sköta dem? Dessutom sätter väl EU-regler stopp för självhushållning? Bisin min har lovat skaffa ägg direkt från en producent. Men hittills har jag endast sett att han samlat på sig tomma äggkartonger. Men snart, snart ska han väl köpa nyvärpta ägg?

Jag försöker som sagt hålla lite koll på vad jag handlar. Jo, jag, för bisin min går inte i stora mataffärer, endast i lilla butiken och då köper han för det mesta kattmat, cornflakes, bananer och öl! Det är ungefär det han tycker att vi behöver.
Så här långt i november är jag uppe i 80% inhemska produkter. Rätt bra, eller hur? Jag misstänker att det inte finns skuggan av en chans att komma upp till 100%, för då får vi nog skippa alla frukter och jag får glömma svenska tidningar. Faktiskt, så har jag inte kollat var kattmaten är tillverkad. Det är ingen idé att göra det heller, för nu just är det bäst att hålla sig till de förpackningar, som de överhuvudtaget äter. De är lite kinkiga, minst sagt.

Sen går det ju inte alltid som på Strömsö! 

I söndags när jag var och handlade, så nappade jag det här knäckebrödspaketet för att jag såg hjärtat där. Jag kollade inte desto mera förrän jag kom hem och såg att det är tillverkat i Storbritannien! 🙈
Nu är jag verkligen besviken på mej själv. Det värsta är att jag gillar det här knäckebrödet och så är det hälsosamt med hög fiberhalt och låg kolhydrathalt samt salthalt. Så hur ska en stackars medveten konsument nu prioritera?
Och då har jag inte alls beaktat prisnivåer. Suck och dubbelsuck.

Bäst att hålla sig till stickning och det restgarnsprojekt, som nu har slukat mej totalt.

Önskar er alla en finfin onsdag!

Euforisk av lycka

Kära vänner, igår upptäckte bisin min att vi har fått nya grannar. Han blev alldeles till sig och ville att jag genast skulle artbestämma dem. Jag försökte protestera lite lamt, för...

... på basen av det här fotot klarade inte ens google av att ge ett svar på frågan. Ser ni den? Fågeln med den perfekta skyddsfärgen för den här holken.

Nå, bisin kallar mej för hans egna google så jag funderade så det knakade och letade sedan efter göktyta på nätet. Och se på sjutton. Jag kunde artbestämma helt rätt.

Bisin min är alldeles euforisk av lycka, tänk att vi har så fina grannar! Tänk att den här gamla holken, som ju redan hann ramla ner ett varv i våras, att den duger för göktytan. Bisin min skattar sig lycklig över att göktytan häckar här hos oss. Och han har redan vilda planer på hur många holkar han ska sätta upp i nästa år. Hur han ska lyckas vet jag inte, för jag har en känsla av att våra träd tar slut och man kan nog inte ha holkarna hur tätt som helst.

I år har vi haft både talgoxar, starar och svartvit flugsnappare i holkarna och nu då den allra senaste, göktytan. Nere i ladan pilar svalorna ut och in. Det känns riktigt bra att kunna erbjuda boende för fåglarna. Hoppas att de får levnadsutrymme också.

Idag har vi haft oväder här i nejden, dock inte så häftigt som i stan, för att nu inte tala om vår västra grannstad! I stan stannade haglen kvar på marken, men här på landet hos oss smällde de enbart mot fönsterblecket för att sedan smälta bort. Störtskurar och två områden med blixt och dunder har dragit förbi. I det här vädret är det skönt att ha sitt handarbete, för det är inte så mycket annat man kan göra, då man inte vågar ha i kontakten för vare sig TV eller dator.
Förstås kan man följa med våra nya grannar och det har minsann bisin min gjort. Idag har göktytan varit riktigt flitig och städat bort träck och annat rosk från sin holk.

I natt hördes ett våldsamt kattslagsmål och bisin min rusade ut i bara kalsongerna. Vår Lurvinge var borta, men bisin min lyckades inte få tag på henne. I morse kom hon inhaltande och bara fräste när husse försökte kolla om hon var skadad och i sådana fall var. Nu har hon sovit nere i källaren hela dagen, ätit lite och druckit lite, men inte just rört på sig alls. Hoppas att hon är bättre i morgon. Om inte så blir det till att åka till veterinären.

Nu är det dags att ta hand om disken från dagens middag. Vi lagade makaronilåda, äldsta sonen och undertecknad. På det sättet fick vi den laktosfria mjölken med dåligt datum att gå åt. Tur att det inte blev elavbrott när vi hade lådan i ugnen.

Igår hade jag så bråttom till bastun att jag totalt glömde bort att rösta. Men det ska jag göra nu genast. Hushållsarbetet får vänta ännu en liten stund. 

Önskar er alla en fin ny vecka!

Garneländet i mars 2025

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Den här gången beror det på bisin min. Han eldade i bastun och det var så skönt efteråt att bara sitta och ta det lugnt. Plötsligt hade klockan hunnit bli 22.30 och jag hade inte längre ork att börja skriva nånting. Jag sökte mej till sängen och sussade riktigt gott hela natten. Det är sådant, som bastun gör med en.

Dags att ta itu med förra månadens garnelände. Nu är det faktiskt elände, för jag handlade ju nytt garn och fick endast ett pyttelitet projekt färdigt.

Garneländet i mars 2025:

Kvar från februari 2025: 7 258 gram 

• Köpt garn: 200 gram
  
  Det här är ju helt och hållet bisin mins fel, då han inte genast sa att vi skulle längre bort än till västra grannstaden! Jag hade ju tyvärr ingen stickning med mej.
  
  
• Använt garn: 44 gram

Nallesockor, 44 g

• Donerat garn: 0 gram

• Kvar i mars: 7 414 gram

Ja, ni ser, nån måste nog nu ta i med hårdhandskarna. Nä, helst sätta fart på stickorna och inget annat. Men det är inte alltid så lätt. I lördags på kvällen nickade jag till två gånger och tappade strumpstickan. Till all tur, så var den av björk. Den väckte alltså inte chefen, som nickade till bredvid mej i sin egen gungstol. Han kunde förstås inte lägga sig eftersom katten Tufsen hade sökt sig i husses famn!

Nu kan det småningom bli lite stickro för mej. Bäst att ta tillfället i akt.

Önska er alla en fin tisdag.

Den stora utställningen

I augusti förra året, köpte jag tidningen Femina för att det följde med en bok. Jag hade både tidningen och boken Den stora utställningen, med som reserv på kryssningen till Stockholm då i augusti. Boken hann jag aldrig börja på då, men läste den sedan senare på hösten. Författaren, Marie Hermanson, har jag läst förut, då var det boken Mannen under trappan. Jag har inga tydliga minnen av den boken annat än att den var annorlunda och spännande.

Den stora utställningen, handling:
Det är 1923 och i Göteborg pågår den stora jubileumsutställningen. Staden står på tröskeln till den moderna tiden och sväller av optimism och stolthet.
Nittonåriga Ellen Grönblad har fått ett journalistjobb på utställningens egen tidning. Hon blir vittne till en hemlig sammankomst och vänder sig till Nils Gunnarsson, en ung detektivkonstapel, för hjälp.
Nere i Berlin sitter Albert Einstein i sitt tornrum. Hans privatliv är tilltrasslat och ekonomin dålig. Han är mordhotad av högerextremister och måste åka till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal, annars får han inte ut sina prispengar.

______

I boken vävs fakta och fiktion, ibland verkar inte mycket ha hänt under historiens gång fram till idag. Män med makt tafsar fortfarande på unga flickor, pengar styr fortfarande i världen och den politiska undfallenheten är stor. Det är bäst att hålla sig väl med dem som är starkare och bestämmer. Osannolikt nog, får en åsna nästan huvudrollen!

Hermanson har fått bra kritik för sin bok. Mej lyckas hon dock inte dra in i handlingen så att jag skulle glömma tid och rum. Boken inleds med att Otto minns 2002 hur det var när det begav sig 1923. Vi får följa med de olika personerna kapitelvis, vilket å ena sidan gör boken lätt att läsa. Men å andra sidan blir det lite hoppigt och förvirrande ibland. Vänta nu, är jag i Göteborg eller Berlin?

Språket flyter lätt och ledigt. Vissa av personerna i boken är autentiska och har alltså funnits på riktigt, bland annat Kurt Johansson/Hamilton. Andra såsom Paul Weyland befann sig i Stockholm och inte i Göteborg.
Hermanson har gett ut två böcker till om Ellen Grönblad och Nils Gunnarsson, men de får nog vara olästa för min del om de inte råkar komma emot mej i någon bokbytarhylla.
________

Idag har här stormat hela dagen. Solen har lyst så lockande, men väl utomhus har det varit rejält kallt. Inte ens katterna har velat vara ute.
Jag har lagat mat tillsammans med äldsta sonen, mos och ugnskorv. Och jodå, mosen är gjord på potatis, inte utblandad från en påse. Jag minns ännu hur förvånad mr J blev en gång då han såg hur vi kockade:
– Gör ni riktig mos?
– Jo, förstås.
Sen åt han med god aptit, för hemma hos honom är det mospulver, som gäller.

Nu ska jag tömma kameran, för den behöver jag i morgon, ta hand om disken och därefter sätta mej och sticka. Igår upptäckte jag att min rektangel är två centimeter för liten på bredden, så få se nu hur det går, töja ut den eller se om nån av flickorna vill ha den?

Önskar er alla en fin söndag.

En vildsint krans

Idag har jag gjort någonting, som jag drömt om länge, jag har gjort en krans! Jag har alltså varit till stan på kranskurs och det i gott sällskap. Alla andra gjorde vackra kransar, men jag, jag gjorde en vildsint krans!

Ju mera, desto bättre tyckte jag och band stora kvistar istället för små nätta buketter. Jag är ju nu inte särskilt händig, som ni kanske vet från förut. Men, nu har jag i alla fall en egenhändigt bunden krans på ytterdörren. Det är duktigt, eller hur? Jag funderade lite om jag skulle lägga till lite tomtar och annat kul till kransen. Men jag kom till att då försvinner det där vildsinta Tänk, nu har jag också julpyntat. Eftersom jag har både enris och vassa lagerblad i min krans, så borde onda andar nu hållas på avstånd.

På kursen sa jag att det var första gången jag binder en krans. Men nu då jag funderar på saken, så har jag förstås bundit Luciakransar av lingonris då jag gick i folkskolan. Men det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg just nånting alls av det bindandet. Det enda jag minns är att jag hade rejält med stearin i håret då jag var Lucia  på femte klassen i folkskolan.

I morse var det -10 grader kallt, då jag skulle iväg på kransbindningskurs. Bisin min skjutsade mej till stan efter lite muttrande. Han hade minsann annat att göra än att skjutsa på käringar! Mitt på dagen då jag behövde få skjuts hem tillbaka, kom äldsta sonen och hämtade mej. I min enfald trodde jag att far och son hade kommit överens om vem som skulle söka mej. Men se nej, det hade de förstås inte gjort. Så bisin min hade kört till stan mitt i snöjobbet. Jag fick be om ursäkt i alla tonarter, då jag ringde honom. Men jag undrar lite smått vem som har missat vad i kommunikationen. Saken förenklades ju inte precis av att då jag steg ur bilen vid Mi-huset på morgonen, talade bisin min i telefon med P. Jag kunde inte göra så mycket annat än vinka hejdå i det läget.

Nå, det var bra att äldsta sonen kom och hämtade mej, för vi åt lunch på en pizzeria, vi veckohandlade i stora mataffären, handlade kattmat i stora varuhuset och tankade ännu bilen. Så i morgon kan vi koncentrera oss på helt andra saker, kanske mindre världsliga sådana.

Naturen är så otroligt vacker med all snö, den där blåblå himlen och solen, som tittade fram lite blygt idag. I måndag lär det ska regna, så få se hur halt det blir. För min del skulle det gärna få vara minusgrader, alternativt plusgrader. Men absolut inte såga fram och tillbaka så man inte vågar sticka näsan utanför dörren.

Idag slog jag till och köpte en Crookie, Fazer bageriets nyhet, en chokladfylld croissant. Den var god, men mäktig. Jag skulle ha klarat mej riktigt bra med en halv Crookie.

En annan Fazer nyhet, som jag köpte är det här kexet, cookie, med vitchoklad. Om de här produkterna inte skulle ha varit nedsatta med 40 %, så skulle jag inte ha handlat dem. Kexet sparar jag till i morgon, för jag klarar inte av att äta hur mycket sött som helst på en dag. På kranskursen blev vi nämligen bjudna på en jättegod banankaka!

I morse hade jag verkligen tur. Bisin min letade efter sina varma fodrade vinterstövlar.
– Vad är det här för mockastövlar, frågade han då han grävde i skohyllan längst bak.
– Vadå mocka? Ingen har haft mockastövlar i det här huset.
– Kan det vara D:s (äldsta sonen)?
– Får jag se?
Nå, det fick jag förstås och passade på att prova vinterskodonen. Tjohooo! Dom passade. Kanske att dom är lite, lite för stora, men nu behöver jag i alla fall inte köpa nya vinterskor! Någonstans har det här paret kommit ifrån, för den som köpte dem har inte kunnat ha dem längre och då har dom hamnat här hos oss. Och vad är bättre än det, nu behöver jag inte investera i ett par nu. Visst är jag en riktig turgumma?
Och nej, nej, det är till all tur inte mockastövlar, utan endast detaljer i mocka på stövlarna.

Eller nåja, igår var det lite annat än tur, för jag hade just satt ner mej i gungstolen efter kvällsduschen, svept filten runt benen och tagit upp min sockstickning, när Lurvinge prompt skulle ut. Jag visste förstås att hon inte ville ut i den där snöyran, så jag tänkte helt kallt ignorera henne. Men då började hon klösa som besatt på terrassdörren. Jag fick lägga stickningen åt sidan, veckla ut mej ur filten, öppna dörren och stå och huttra i dörröppningen under de 20 sekunder det tog för katten att vandra runt ett varv på terrassen. Självklart kunde Lurvinge inte vara ute i gårdagens hundväder!

Jag satte mej ner i gungstolen igen, svepte filten runt benen, tog upp sockstickningen och vänta nu, hur långt hade jag kommit? Och var fanns mönstret?
Äsch, det låg ju uppe på matbordet. Bort med filten, upp ur gungstolen, hitta mönstret och så ner till gungstolen och filten igen.

Jag hann knappt sitta ner och få filten runt mej, så kommer bisin min hem från snöröjningen i grannbyn.
– Hii, siter du bara, sa han medan han skalade av sig ytterkläderna.
Till det sa jag inte så mycket utan fnyste frustrerat. Jag hann sticka två ynka varv på min socka innan det var dags för kvällste enligt bisin min.
Ikväll ska jag göra ett nytt tappert stickförsök. Håll tummarna att jag inte råkar ut för en massa avbrott igen!

Önskar er alla en riktigt skön söndag.

En naken kvinna

I morse var det äntligen nästan normal frukost för mej. Men bara nästan, för se nu hur det ser ut...

... Snillekrysset i senaste numret av Bra Korsord! Mitten av korsordet har glidit iväg till höger och nu finnas nycklarna i viket. Hur sjutton ska jag kunna tyda det där?

Igår när Lillan, ja, jag kallar henne fortfarande så, hon är ju född i maj, så då får det bli Lillan. Inte för att hon heter Maja precis, men... Ja alltså, när hon kom igår tillsammans med mamma och Lilleman efter besök hos mormor, så var det första hon sade:
– Bebis åt fafa.
Tyvärr var fafa inte alls med på noterna, för han hade Tufsen i famnen. Katten försvann dock rätt fort när han hörde barnljud. Lillan hade hittat en kattleksak och skulle så gärna ha velat leka med Tufsen. Men han är en så gammal herreman att han inte riktigt orkar med lek och stoj. Men under över alla under, Lillan fick hålla Tufsen! Vi vuxna drog ett djupt andetag och bad henne lägga ner honom, för vi var rädda att han skulle klösa henne.

Och nu, om ni är väldans känsliga ska ni sluta läsa här! Ni får fortsätta på egen risk.

– Jag såg en naken kvinna, så bisin min igår kväll.
– Va, var då, frågade jag förbluffad och kollade att jag åtminstone hade kläder på mej!
– Hon ligger här på golvet.
– Nä, du skojar.
– Nå, kom och se själv.
Jag gick iväg och undrade vad sjutton bisin min nu hade hittat på.
Mycket riktigt där låg hon på golvet...

... den skalliga Barbiedockan, som Lillan hade lekt med. Hon borde förstås få kläder på sig, men vem ska hinna laga dem?

Kanske hon borde få hår också? Men jag har ingen aning om hur det skulle gå till.

Nu måste jag tyvärr lämna er här, för jag måste arbeta lite ännu i kväll. Ni vet ju att pensionärer minsann jobbar!

Önskar er alla en fin tisdag!