Till Vittis

Igår morse vid åttatiden startade bisin min och undertecknad på en liten tripp till Vittis. Han hade stämt träff med en gammal affärsbekant där, närmare bestämt vid den galna länken. Vädret var perfekt, moln, lagom varmt och inget regn.

För en gångs skull tänkte bisin min att vi skulle ta det lugnt och ha tillräckligt många pauser och så hade han ett överraskningsmål åt mej! Det lät riktigt lovande, eller hur?
Men nej, inte stannade vi i Riihimäki vid Ullan Pakari, som han först hade sagt.
– Det blir för långt att gå, resonerade han.
Jag hummade lite och tänkte att just så, here we go again, för så här brukar han ju göra. Köra förbi det ena stället efter det andra.
Följande stopp skulle då bli vid den där lilla bensinstationen i Loppis, där vi brukar stanna, för att den ligger bekvämt precis fast i vägen. Vi tog av från stora vägen, körde in på gårdsplanen och tog ett varv runt.
– Där är fullt av gubbar, här kan vi int stanna, konstaterade bisin min.
Och jag hummar tålmodigt igen, för vad annat kan jag göra. Det är inte jag som kör och bestämmer.

Till all tur behöver vi inte åka långt förrän det dyker upp en skylt där det står Riihikahvila (Bodkafé). Det ligger endast 900 meter från stora vägen.
Äntligen en bensträckarpaus efter två timmars färd.
– Jag tar bara en slät kopp kaffe, sa bisin min och spände ögonen i mej. Och jodå, jag förstod det ordlösa budskapet "här ska det snålas och inget köpas". Men se det struntade jag blankt i.

Så jag valde en mugg te och en bit britatårta, som vi faktiskt delade på. Gott med pinfärska jordgubbar och nybakt tårtbit.

Det var riktigt mysigt där i bodan.

Vackert dekorerat med pioner från ställets trädgård i en alldeles, alldeles ljuvlig färg.

Det fanns mycket intressant att se på.

Enda minuset var att toan var en baja-maja på baksidan av byggnaden och steget upp var så högt att jag inte klarade av det, för det fanns ingenting att ta tag i och dra upp sig.

Där på baksidan hittade jag också de här två sötnosarna.

Vedbacken var redan tom, endast en gammal traktor och spånorna stod kvar.
Vi köpte med oss inhemska goda ärter och jordgubbar. Bisin min fyndade dessutom två böcker från "varsågod-och-ta-lådan". Själv var jag fortfarande kissnödig, så jag hade tankarna på annat håll.

Bisin min var inte riktigt nöjd, för nu blev vi ju tvungna att stanna en gång till. Och det gjorde vi ju faktiskt vid nästa bensinstation och jag kunde äntligen lätta på trycket. På utvägen köpte jag två glasspinnar.
– Ja, du ska då alltid köpa något när du är in på vessan, sa han lite surt.
– Klart det, för det står ju på dörren att vessan är till endast för kunder, svarade jag glatt. Sen tystnade vi och njöt båda av glassen. Bisin min var orolig att vi inte skulle hinna fram inom utsatt tid när vi nu hade gjort två stopp istället för det ena planerade.

Men ingen som helst fara. Vi var framme precis klockan tolv, som bisin min hade lovat.

Och här ville bisin min äta lunch, ris och broilersås samt grönt på min tallrik, medan han slog på stort med både ris och potatis, broiler, en frestelse och ugnskorv. Här hade de minsann inte sparat på saltet och broilersåsen var rätt starkt kryddad med chili.
Vi handlade inget kött där i fabriksbutiken. Vi köpte två burkar senap och en salladssås samt två burkar inlagda gurkor, en burk inlagda rödbetor och två påsar semlor (frallor).

Mätta och belåtna skurrade vi vidare.

Ibland fanns det inte särskilt mycket att se på, men här är i varje fall tre vindmöllor där långt borta.

Och här en extra stor och bred tröska. Vi såg några livsfarliga omkörningar, men endast en polisbil på hela resan. Poliserna hade stoppat en Tesla-bilist.

Från och till så sov jag bort små stunder, för ibland var vägen så tråkig och det finns en gräns för hur många landskapsbilder jag kan ta in på en och samma dag. Bisin min skulle in på väg 230, så jag fick hjälpa honom att navigera. Sen slocknade jag igen och vaknade till när han gjorde en högersväng och hann se att det stod Nuutajärvi på skylten.

Hit hamnade vi, till Notsjö glasby. Här är gamla glasbruket. Huset är byggt i slutet av 1850-talet och planerat av arkitektbyrån G Th. Chiewitz. Om namnet verkar bekant, så jo, han har bland annat gjort upp stadsplanen för vår lilla stad. I tegelhuset ovan verkade ett sliperi, såg och snickeri samt metallverkstad. Här tillverkades formarna, som användes i den industriella tillverkningen av glas.

 

Där i glasbyn finns massor av intressanta saker att se på.

Både glaskonstverk och alster i metall.

I övre våningen fanns en pop-upp affär.
– Di e bara trasor och kläder, sa bisin min besviket då han kom ut härifrån.
Jag som hade läst ordentligt på skyltarna och satt utanför på en bänk och njöt, log ljuvt. Jag visste ju att bland annat Finlayson sålde där och jag visste att vi inget skulle ha.

Takolasi höll öppet.

Där fick man följa med glasblåsning.

Och förstås köpa unika handblåsta glasföremål. Glaslyktorna där uppe kostade 70 € per styck!

Vägg i vägg med Takolasi fanns en konstutställning med verk av Antti Kuikka och Janne Peltokangas. Här har smide förenats med handblåst glas. Ruohometsän kansaa 3, heter det här konstverket av Antti Kuikka.

Liftari av Antti Kuikka.

Ibland är konsten mer eller mindre konstig, inte sant? Det här verket, nummer 10, heter Voikoo vitutukseen kuolla? skapat av Antti Kuikka. Verk nr 7 heter Souldni No 1 och är gjort av Janne Peltokangas och verket längst borta heter Ruohonmetsän kansaa 2. Det är skapat av Antti Kuikka.

Ute på området finns som sagt mycket att se på.

Fancy Forest heter det här konstverket skapat av Janne Rahunen 2022.

I glasbyn finns många fina byggnader.

Här finns också ett hotell.

I Lintukoto finns Oiva Toikkas samling med glasfåglar. Men det kostade elva euro att gå in och titta, så det skippade bisin min omgående. Jag testade inte om presskortet skulle ha gett mej möjlighet till fri lejd.

Här är Duck with attitude II och Ant av Johannes Rantasalo. Hans verk har varit utställda i Bruket en sommar. Nånting kände vi alltså igen och kom till och med ihåg konstnären! Hoppas förresten att vi kom ihåg rätt.

– Om du ska börja fota allting kommer vi aldrig härifrån, konstaterade bisin min.
Jo, men hur ska man kunna välja? Det fanns så mycket fint, underbart, konstigt och ljuvligt att se på.

Jag skulle gärna ha de här glasballongerna hängandes i vardagsrumsfönstret. Solen skulle spegla sig i glaset och kasta prismor på väggen, men, men... nä, jag har inte råd med dem.

En rosa glaskanin skulle inte heller vara dumt. Men 900 € är nog för saftigt. Tänk hur många garnnystan jag skulle få för den pengen.

Nöjda och belåtna, nåja nöjda och nöjda, jag skulle gärna ha ätit våfflor där på det ena kaféet. Men det ville bisin min inte ens höra talas om. 
Vi styrde hemåt med matsäcken intakt och det var ju inte särskilt bra. Så någonstans på motorvägen från Tavastehus söderut stannade vi på en rastplats, grävde fram mackorna och drickorna från kylkassen och satt i bilen och åt ett litet mellanmål. Då hade vi redan delat på de goda inhemska ärterna, som jag köpte under vårt första stopp, bodkaféet på Syrjälän marjatila.

Hemma var vi igen klockan 19.15. Trötta, men glada för vår lilla tripp. Nu kan vi kryssa bort Notsjö, som ett av de ställen vi bara har kört förbi och sagt att "sen nästa gång".
Och förmånlig blev vår semestertripp, endast 108 € kostade hela resan. Jo, jag vet, vi är inte särskilt goda konsumenter, men... bäst att i dessa tider vara lite sparsam.

Till kvällsmål blev det jordgubbar också de från Syrjälän marjatila.

Men också från eget trädgårdsland, för bisin min hann skörda de här läckerheterna före regnet.

Och ja, det har regnat hela natten och det har regnat så mycket att regnmätaren svämmat över. Det är inte den enda översvämningen. Åkrarna ser mera ut som sjöar och vissa broar kan man inte ta sig över.
Inte särskilt trevligt väder alltså.
Jag har ägnat min dag åt att skriva en tidningsartikel och få iväg den före deadline. Tjohooo!
Och sen har jag suttit framför datorn och försökt sortera foton, så nu har jag både trötta ögon och sjuka axlar. Dessutom kanske total kaos i mitt system med de digitala fotona! 🙈

Jag hade också besök av yngsta sonen och vi fick oss en trevlig liten pratstund om hur hans semestertripp hade avlöpt. Äldsta sonen lagade middagen idag, pasta och höna, ja, det blev alltså broiler igen. Förmånlig och hoppeligen hälsosam mat. Nougatglass till efterrätt. Mums!

Nu är det hög tid för mej att stänga ner datorn och småningom lägga mej mellan lakanen. Disken får vänta tills i morgon.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag.

Sommarfräsch konst

Schhhh! Bisin min har slocknat på soffan. Inte att undra på, för han var uppe redan vid halvfyratiden i morse och åt frukost. Jovisst, de här försommarmorgnarna är alldeles, alldeles ljuvliga, fyllda av fågelsång, grönska och underbara dofter. Men jag vill ibland sova! I morse drog tyvärr bisin min igång en av vår urgamla gräsklippare för att ge sig i kast med våra maskrosor. Plötsligt överröstades fågelsången av ett eländigt oljud och 9.30 gav jag upp och kravlade ur sängen. När bisin min kom in vid tiotiden var han världens oskyldigaste och mest förvånade karl, för inte störde han väl? Hrmpf!

Igår, före stickcaféet var jag iväg till Saltbodans Galleri i stan, adress Skeppsbron 4. Där ställer nu just Heidi Heinonen ut sina vackra akryltavlor.

Into The Unknown (In i det okända) heter den här tavlan målad 2023. Jag kan varmt rekommendera den här sommarfräscha utställningen. Den pågår till 29 juni och är öppen mån–lör 12–20 och sön 12–18. Onsdagar klockan 13–19 finns konstnären själv på plats och hon är jättetrevlig.

Idag har jag gjort ingenting alls, bortsett från ett besök i mataffären tillsammans med yngsta sonen. Hoppas att vi kom ihåg allt.

Önskar er alla en riktigt fin fredag 

En isbjörn

Solen har gått ned för längesen och kvällsteet är urdrucket. Jag satt rätt länge vid matbordet med mitt korsord. Jag funderade om jag alls skulle orka öppna datorn mera ikväll. Nå, jag skulle ju ändå tömma kameran och ta till vara dagens foton, så här sitter jag nu.

I morse sov jag ända till 10!!  Jätteskönt, men påminn mej om att jag INTE ska lägga mej på nytt när jag vaknar halvsju. Nej, då ska jag stiga upp, pigg och nyter! Inte krypa tillbaka ner mellan lakanen och därmed basta!

Nå, jag hann till all tur i tid till Stallvinden i Bruket. Där har nu sommarens konstutställningar startat och de som öppnade idag och pågår till 4.6 kan jag varmt rekommendera. Här finns både vackra, intressanta och förunderliga konstverk.

Heidi Wirgentius målar ofta fåglar och vill fånga ljuset.

Jennifer Rung skulpterar i trä och låter oftast träets egna färger framträda. Den här golfspelaren har hon dock målat.

Jouni Jokivirta är en ny bekantskap. Det är första gången han ställer ut. Han har valt att måla personer och varelser från den finska mytologin. Han har fina "gammaldags" ramar runt sina konstverk.

Guldsmeden Paula Luomas är också en ny bekantskap, för det är första gången hon ställer ut. Hon målar både nonfigurativt och som här, figurativt.

Det här var endast ett litet smakprov på vad som finns i de tre gallerierna på Stallvinden. Resten får ni kolla in själva. Det är öppet varje dag klockan 10-17.
5 juni är det stängt, för då kommer följande utställning. Fyra olika utställningsomgångar brukar det vara under sommaren. Länge ska man dock inte fundera, för konstverken finns där endast en månad åt gången.
Idag har alltså varit konstigt kulturell.

Från pressvisningen på Stallvinden kom jag hem med en isbjörn! Tack Jennifer Rung för den här gåvan. Jag fick till och med hushållspappersrullen! Träet är så vackert och lent.

På hemvägen var jag iväg och handlade, för jag behöver lite ingredienser inför morgondagens bakande.

Eftersom det är fredag, så slog jag på stort och köpte Fazers berlinermunkar. Men milda makaroner, så sötsliskiga de är. Det hade jag alldeles glömt bort. Bäst att hålla sig till fiberrikt rågbröd istället.

Önskar er alla en fin lördag!

På köpet

I natt vaknade jag strax efter klockan två av att någon pratade. Jag låg i bädden med spetsade öron, men det var knäpptyst i huset.
– Du pratade i sömnen, sa bisin min.
– Va? Nä, det gjord jag int.
Men han envisades med att det var jag som hade pratat. Tyvärr vet ingen av oss vad jag sade. Synd, jag kanske kläckte ur mej en eller annan visdom.

Att jag igår överhuvudtaget nappade en Allers när jag var i Tokmanni beror på att det med stora bokstäver stod Fin almanacka på köpet.

– Va ska du med den där, frågade bisin min med något upprört i rösten.
– Den är ju rikssvensk, fortsatte han.
– Nå, det är ju just därför jag behöver den.
– Nå, till vad då?
– Förstås när jag löser korsord. Nu behöver jag inte googla namnsdagarna längre.
– Du är inte klok, muttrade bisin min.
– Men jag fick ju den på köpet!

Förstås kan jag också njuta av de vackra bilderna gjorda av svenska konstnärer. Om ni tror att det här är Carl Larsson, så får ni tänka om. Målningen heter Namnsdag och är gjord 1902 av Fanny Brate. Det är fråga om olja på duk. Visst är den fin?

Önskar er alla en härlig fredag.

Miniutställning

Idag har jag igen varit iväg till stan på förmiddagen. Den här gången på en liten utställning i Hörnan.

Konstnären heter Leena Selander och hon bor i mina barndomstrakter. Här är hennes oljemålningar i en serie, som heter "En planet går under".

Och nu skulle det då gälla för mej att producera ytterligare en tidningstext, men det får nog vänta till i morgon. Idag har jag inte riktigt hunnit med något annat än hushållsarbete, ni vet, laga mat och ta hand om disken.

Knappt hade jag hunnit resa mej från middagsbordet innan bisin min började jaga på mej. Fort, fort nu, för vi skulle iväg till västra grannstaden. Vi besökte Puuilo. Därifrån köpte jag lite julpaketgrejs och kan ni tänka, bisin min sa inte ett knyst! Han gnällde inte ens fastän jag tog två rullar med julpaketspapper! Vet ni, jag gapar fortfarande alldeles förvånat. Det är högst osäkert om jag alls lyckas stänga munnen.
Kanske han inte märkte att det var frågan om julpapper? Det ena pappret hade nämligen röda och gröna hjärtan, som mönster.

Sedan var vi tvungna att besöka Motonet, för jag behövde lite grejer till min bil. Nu har jag nya vindrutetorkare och lampor, så nu ska det väl klara sig i höst.

Björnen, som rör sig här i trakten, har enligt uppgift fått polisövervakning! Jag räknar med att den inte kommer hit, att trafiken helt enkelt skrämmer den. Dessutom tror jag inte att vår kompost bestående av bananskal och andra fruktskal, kaffesump, äggskal och teblad är särskilt lockande för den hungriga nallen. För att nu inte tala om gräs och löv. Nä, det finns nog bättre ställen än vår kompost att gräva i. Inte ens vårt avfallskärl är särskilt spännande.

Nu är det dags för mej att varva ner med lite stickning.
Hoppas att ni alla får en trevlig lördag!
 

På vernissage

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det beror på att jag var kulturell igår kväll. Ja, ni läste helt rätt, för jag var iväg på en vernissage i stan. Där på Galleri Theodor pågår nu en utställning till 13 oktober, som visar upp 22 konstnärers verk. De är från den lokala konstföreningen. 

Konst kan vara minst sagt knepig och konstig ibland. Däremellan finns det allt möjligt att till exempel glädjas åt, förundras över, uppleva och njuta av.

Personligen har jag en liten förkärlek för sådana här smått eteriska tavlor. De här är målade av Tuija Linkola. Den första heter Sielujen sopimus (Själarnas avtal eller överenskommelse), den andra Kukkaniityn henki (Blomsterängens ande) och den tredje heter Viimeiset lehdet (De sista löven).

Akvareller är så rofyllda. Det här är Marja-Liisa Karjalainens Koivikko (Björkdunge).

För mej blir såna här tavlor lite knepigare. Den här är skapad av Petriina Wäre och heter Maaliskuu (Mars). Alldeles klart vill hon ta ställning för eller emot nånting, men vad? Tolkningsmöjligheterna är många.

Selfie heter den här tavlan, målad av Lea Seppälä.
Jag vet inte riktigt vilken tavla jag gillade bäst av dem som var utställda här. Det finns fina med bland annat fåglar, djur, natur och barnbarn avbildade.

I Drottningssalen håller Minttu Johansson en utställning, som nästan övervägande innehåller sällskapsdjur. Hon använder många olika tekniker i sina skapelser.

Det här är skicklig nåltovning, inte sant? Minttu Johansson gillar att testa olika tekniker, också andra än måleri.

Som vanligt är jag stum av beundran, hur kan de? Varifrån får de idéer och kraft att skapa sådana här verk? Min förmåga skulle inte räcka till. Jag skulle aldrig klara av att måla nånting! Min fantasi skulle inte räcka till helt enkelt och då skulle jag börja snegla på vad mina grannar målar. Kan min fantasibrist bero på att vi i skolan var tvingade att rita samma sak, som alla andra? Det tog ju nog effektivt kål på all kreativitet! Inte sticka ut eller hitta på egna idéer. Bäst att hålla sig på mattan!

I morse steg jag upp före jag vaknat och det för att jag var orolig att jag skulle missa deadline för inlämnandet av tidningstexten. Det innebär att jag garanterat kommer att slockna i gungstolen, så fort jag sätter mej ner med en stickning. Borde ha nån som med jämna mellanrum kniper mej lite. Tror att det är enda sättet för mej att hålla mej vaken.

Önskar er alla en skön tisdagskväll.
Hoppas att ni är betydligt piggare än undertecknad.

Lite konstig

I natt har jag drömt verkligt konstigt. Jag drömde om en speciell dam, som jag aldrig har träffat, tack och lov. Damen bor i huvudstan, har ingen empati överhuvudtaget och förstör tyvärr för en massa snälla människor. Jag har som sagt aldrig träffat henne och kommer inte att göra det heller, men jag har hört desto mera om henne. Allt nog, så drömde jag i natt att hon stod vid min säng och sa att jag måste ligga på rygg, att jag inte fick ligga på sidan. Jag blev så förskräckt att jag lydde genast och låg stel som en pinne på rygg och vågade knappt andas! När jag vaknade så låg jag faktiskt raklång på rygg i sängen och det tog en stund innan jag insåg att jag får svänga mej precis hur jag vill och sova på vilken sida jag vill. Huuu, så konstiga drömmar. Jag vill ju bara drömma om garn, stickningar och virkningar, inget annat.

Lite konstig har jag varit idag på dagen också, för jag har varit iväg på sommarens sista konstutställningar på Stallvinden i Bruket. Där är riktigt, riktigt fina utställningar, som jag varmt kan rekommendera att besöka. Synd att E inte är här, för jag tror att hon skulle ha gillat de här alstren.

Tommi Ketonen använder en unik Graal-teknik för att skapa sina massiva glaskonstverk. Och de är fantastiska!

Det här hjärtat är min favorit.

Jag blev också jätteförtjust i Marie Tiitinenes utrycksfulla keramikfigurer.

Tavlorna är färggranna, här Sanna Littles verk.

Och här Lotta Sahrqvists abstrakta landskap.

Hanna-Kaisa Seppälä betraktar livet både från ett yttre och inre perspektiv.
Resten av tavlorna får ni gå och titta på alldeles själva!

Från Bruket körde vi vidare österut och hamnade i Kotka. Bisin min skulle ha en liten reservdel till nästyngsta sonens bil och äntligen hittades den. Sen var planen att vi skulle åka hem via en affär i stan.

Men plötsligt såg vi ett Piperplan cirkla i luften och då körde bisin min raka spåret till flygfältet i Pyttis.

Piperplanet kom från Hyvinge och det var skolning på gång, så det landade och steg några gånger innan de tre männen kom in till caféet.

Jag tycker att det är helt otroligt att man kommer så här nära flygplanen! 

Där var helikopterskolning på gång också. Man övade att stå stilla i luften med helikoptern.

Vi delade på en liten gul Jaffa med bisin min. Hans telefon ringde och han gick ut lite åt sidan för att få prata i fred. Han såg en karl stå och tanka sitt vita plan, men reflekterade inte desto mera över vem det kunde vara. När bisin min återvände så följde den där karlen efter bisin min. Och se på sjutton, det var bisin mins barndomsvän från grannbyn. Nu blev det mycket flygprat.

Och så bjöd han in oss i hangaren! Spännande! 

Det här är äldsta planet där i hangaren.

Och det här är planet, som konstflygaren använder när han gör sina hisnande trick.

Och det här Valmet L-70 Vinka nummer 10 planet är den donation, som flygfältet fick av Pekka Kiiski förra året. Han räddade planet från att hamna utomlands då det kom ut på auktion. En helt fantastisk historia. Tänk att kunna köpa ett plan så där bara och sen donera det. Det finns till all tur så många härliga människor här i världen.

Önskar er en riktigt skön lördag oberoende vad ni väljer att göra i morgon.