Dubbelt upp

Det blir bara värre...
I morse vaknade jag redan klockan fyra. Det är ju ljust ute nästan som mitt på dagen och fågelsången är intensiv. Jag lyckades på något underligt sätt somna om, för att vakna på nytt vid sextiden. Då gav jag upp och kravlade mej ur sängen. Bäst att inte ligga och vrida sig och få en massa konstiga drömmar i huvudet. Drömmar som känns så verkliga när jag sedan vaknar att jag tror på dem och måste kolla att allt är som det ska.

Sent omsider igår lyckades jag äntligen hitta tid till att sitta ute på balkongen och sticka. Tjohooo! Det lät så härligt under stickträffen då damerna berättade hur de sitter ute på sina balkonger och njuter av kaffe. Jag hade inget kaffe utan ägnade mej som sagt åt stickning. Inte riktigt läge för att duka upp nånting på balkongbordet, som är översållat med grönt frömjöl.

Jag tittade ut över åkern där kumminfältet blommar, lyssnade på lärkornas intensiva sång, duvornas kuttrande och göken som gol i väster. Den svartvita flugsnapparen satte sig i stora tallen strax utanför vår terass/balkong och försökte vilseleda mej på  väg till sin holk lite längre bort. Men mej lurar den minsann inte. Jag vet i vilken holk stararna håller till, likaså blåmesen. Jag har alltså koll på fåglarna häromkring.

Jag lade dubbelt upp för mitt gröna projekt. Det här ska bli ärmar och det är bäst att sticka dem tillika, så att både ökningar och senare minskningarna hamnar på samma varv i var sin ärm.
Det är länge sen jag har sysslat med ärmstickning, så det tog ett litet tag innan jag fick dem rätt placerade på min långa rundsticka. Sen lyckades jag förstås rådda till det och fick sticka bakåt igen. Men till all tur endast ett varv. Undrar om jag lyckas med det här projektet?

Nu ska jag sticka vidare!

Önskar er alla en skön fredag. Passa på att njuta nu, för i morgon har väderspågubbarna sagt att det blir regn och storm. Få se...

Känns som helgdagskväll

Söndagskväll, men det känns alldeles som helgdagskväll. Kanske mest för att jag ju är ledig i morgon och behöver inte fara iväg nånstans alls, förutom en liten, liten grej, som jag måste göra på eftermiddagen eller kvällen.

Det är tyst hos våra grannar, inte minsta lilla pip i holken. Tranorna dyker upp här nedanför på åkern, någon gång vid femtiden och de trumpetar vilt.

Ljudet från Lurens har också tystnat, för de hade sista föreställningen igår. I natt hördes dock ljud därifrån ända till femtiden i morse. Det var ett himla festande.

Idag har jag inte åstadkommit så mycket annat än tvättat en maskin och lagat makaronilåda tillsammans med äldsta sonen. Så pass tåttriger var jag att jag satt dubbelt upp med laktosfri mjölk i äggstanningen! Huh, huh, men till all tur rymdes allt i formen ändå. Makaronerna blev jättemjuka förstås och hela lådan mycket fluffigare. Men själv är jag av den åsikten att jag inte alls passar i köket!

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

Glasskalas

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga inlägg och det beror på bastun! Ja, ni läste alldeles rätt, bastun! När jag nyduschad och fräsch, som en nyponros tagit mej upp från källaren, där vår vedeldade bastu finns, slog jag mej ner i gungstolen och pustade ut. Där blev jag sedan sittandes och inga vilda hästar i världen skulle ha kunnat dra mej hit till datorn. Så, tyvärr ingen blogg och inget rockbjörnsröstande heller! 🙈 

Bisin min hade hittat en musikkanal på vår tv, som serverade de 50 största hitarna under 1970-talet. Och musiken var ju bättre förr, så där fastnade jag i gungstolen med min virkning och en flaska vatten att läska mej med. Blandningen var bra med allt från rockmusik med bland annat Slade till mera visaktigt i form av Joni Mitchell. Och vilken bredd sedan, inte alls samma strömlinjeformade musik, som man hör idag. Hur det nu var, så var jag tvungen att lägga mej när man kommit fram till nummer 32 i den där listan. Dessvärre sov jag dåligt i natt. Den ena mardrömmen efter den andra avlöste varann och varje gång måste jag kämpa rejält för att vakna upp och komma tillbaka till den trygga verkligheten och förvissningen om att jag låg lugnt i min egen säng! Inte kul alls. Tydligen har jag fått en för stor dos av alla hemska nyheter här i världen.

På morgonen fick jag ett trevligt WhatsApp-meddelande om att flickorna skulle komma på besök.

Så vi ställde till med ett litet glasskalas! Flickorna åt dock raketti spagetti före glass, kex och annat gott. Jag fick bland annat en solros. Tack för den och allt det andra.
Härligt att få så här rart besök!

Moffen ville visa göktyteungarna åt flickorna, för i synnerhet A är intresserad av fåglar.

Maaat, maat skriker ungarna, en större och en mindre. 

Föräldrarna pilar fram och tillbaka, så fort de nånsin hinner och vingarna bär.

Milda makaroner, ungarna var utanför holken! Moffen och M såg inte till några fåglar, men se det gjorde den skarpsynta A. Hon såg göktyteungen!

Göktyteungarna har varit på marken hela dagen. Någonting har de pickat i sig, men skriker nog fortfarande på mat. Jag hoppas innerligt att katterna inte tar de här två ungarna. Här har vi bästa naturtv direkt utanför huset. Rena rama lyxen! 
I kväll försökte bisin min fösa den ena ungen högre upp, så att den inte skulle komma för nära Lurvinge. Som tack bet fågelugnen bisin min i fingret. Otack är världens lön!
Hoppas att de små hittar tillbaka hem till holken till natten!

Hos oss regnade det hela natten och åtminstone halva dan. Fingerborgsblomman klarade sig galant, men inte våra prästkragar. Bisin min har talat om toppklocka och jag har förklarat att nån sådan har vi nog inte på vår gård. Den här vackra skönheten är giftig.
Fågelfotona och det här blomfotot är taget av bisin min.

Nu ska jag breda lite smörgåsar, så vi har matsäck med oss i morgon, då vi ska ut på en liten tripp. Ja, du läste rätt, det är dags igen. Måndag är dock inte optimal dag i sommarfinland, för då är allting stängt. Vi har redan blivit tvungna att skippa vissa besöksmål.

På grund av att jag är bortrest blir det inget blogginlägg här i morgon! Det blir desto mer spännande sedan i tisdag!

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

Euforisk av lycka

Kära vänner, igår upptäckte bisin min att vi har fått nya grannar. Han blev alldeles till sig och ville att jag genast skulle artbestämma dem. Jag försökte protestera lite lamt, för...

... på basen av det här fotot klarade inte ens google av att ge ett svar på frågan. Ser ni den? Fågeln med den perfekta skyddsfärgen för den här holken.

Nå, bisin kallar mej för hans egna google så jag funderade så det knakade och letade sedan efter göktyta på nätet. Och se på sjutton. Jag kunde artbestämma helt rätt.

Bisin min är alldeles euforisk av lycka, tänk att vi har så fina grannar! Tänk att den här gamla holken, som ju redan hann ramla ner ett varv i våras, att den duger för göktytan. Bisin min skattar sig lycklig över att göktytan häckar här hos oss. Och han har redan vilda planer på hur många holkar han ska sätta upp i nästa år. Hur han ska lyckas vet jag inte, för jag har en känsla av att våra träd tar slut och man kan nog inte ha holkarna hur tätt som helst.

I år har vi haft både talgoxar, starar och svartvit flugsnappare i holkarna och nu då den allra senaste, göktytan. Nere i ladan pilar svalorna ut och in. Det känns riktigt bra att kunna erbjuda boende för fåglarna. Hoppas att de får levnadsutrymme också.

Idag har vi haft oväder här i nejden, dock inte så häftigt som i stan, för att nu inte tala om vår västra grannstad! I stan stannade haglen kvar på marken, men här på landet hos oss smällde de enbart mot fönsterblecket för att sedan smälta bort. Störtskurar och två områden med blixt och dunder har dragit förbi. I det här vädret är det skönt att ha sitt handarbete, för det är inte så mycket annat man kan göra, då man inte vågar ha i kontakten för vare sig TV eller dator.
Förstås kan man följa med våra nya grannar och det har minsann bisin min gjort. Idag har göktytan varit riktigt flitig och städat bort träck och annat rosk från sin holk.

I natt hördes ett våldsamt kattslagsmål och bisin min rusade ut i bara kalsongerna. Vår Lurvinge var borta, men bisin min lyckades inte få tag på henne. I morse kom hon inhaltande och bara fräste när husse försökte kolla om hon var skadad och i sådana fall var. Nu har hon sovit nere i källaren hela dagen, ätit lite och druckit lite, men inte just rört på sig alls. Hoppas att hon är bättre i morgon. Om inte så blir det till att åka till veterinären.

Nu är det dags att ta hand om disken från dagens middag. Vi lagade makaronilåda, äldsta sonen och undertecknad. På det sättet fick vi den laktosfria mjölken med dåligt datum att gå åt. Tur att det inte blev elavbrott när vi hade lådan i ugnen.

Igår hade jag så bråttom till bastun att jag totalt glömde bort att rösta. Men det ska jag göra nu genast. Hushållsarbetet får vänta ännu en liten stund. 

Önskar er alla en fin ny vecka!

Safirbröllopsresan del 2

Jaa, vart månne vi styrde bilkylaren efter Imatra?

Vi hamnade i gränszonen. Här gäller det att vara ytterst försiktig, för på andra sidan gränsen styr en galning.

Den här soldaten är inte till mycket hjälp, men däremot intressant.

I Parikkala skulpturpark finns hur mycket intressant som helst att se. Hit borde vi absolut åka på nytt, likaså till Imatra och verkligen kolla in staden. Men oklart om vi gör det. Den här resan räcker kanske? 

Vi stannade alltså vid Kukon Kievari i Parikkala. Här serverades fisktupp, alltså kalakukko med lite olika fyllning, grillmat, glass, plättar...
Vi stod ganska länge i kö. Jag ville inte äta "bröllopsmiddagen" här, för fisktupp är ingen delikatess för mej och inte ville jag ha grillmat heller. Glass hade vi tänkt köpa redan i Imatra, men innan vi visste ordet av hade vi kört igenom staden.
Så gissa vad? Jo, fram åkte kylväskan och våra semlor (frallor). Vilken tur att jag var förutseende!
Några bisonoxar såg vi inte till.

Från Parikkala körde vi mot Nyslott, genom det natursköna Punkaharju och stannade vid Lusto tågstation.

Det var Miina Äkkijyrkkäs ko skulptur, som lockade bisin min. Visst är den imponerande?

Trots Forden heter det här verket av Äkkijyrkkä. De här kalvarna är alldeles, alldeles ljuvliga. Äkkijyrkkä har lyckats fånga dem i sitt naturliga element.

Det här är faktiskt en tågstation, men utan tågtidtabell. Den ska man förstås kolla på nätet eller i sin app.

Bisin min trodde jag skojade då jag sa att nu kommer tåget. Men där kom det på lördagskvällen och två passagerare steg till och med på.

Det vackra stationshuset är inte öppet för passagerare utan för konstnärer, som ställer ut här i sommar.

På gården finns många olika statyer. Det här är en av dem, Sana (Ordet), ett fjäder i bläckflaska. Det passar väl bra för mej?

Vi hittade också ett vackert trädgårdsmöblemang. Verkar dock inte som något skönt eller bekvämt att sitta på.

När vi satt där på en bänk och njöt av junikvällen kom en dam med en stor svart hund med bestämda steg mot oss. Jag tänkte "hjälp, nu kommer hon och säger att vi ska bort härifrån". Men hej, vad jag bedrog mej. Hon hälsade och frågade vänligt varifrån vi kom. Vi sade Lovisa och så fortsatte diskussionen om hur vackert Finland är, vad vi gjorde där så långt borta hemifrån och så kom hon in på barn. För min del alltid lika knepigt att svara på frågan hur många barn vi har. Bisin min svarade snällt, men jag är inte riktigt säker på att hon hörde, för plötsligt berättade hon att hennes yngsta son har en hjärnskada och att hon och mannen är sonens egenvårdare. Med tårar i ögonen berättade hon om krocken med tåget, där chauffören dog och sonen överlevde, men till vilket pris? Hon berättade om hur sonen, 17 år, skulle iväg på gamlas dans följande dag.
– Och där på bordet låg hans svarta kravatt färdig, sa hon.
Jag hade svårt att få den där bilden ur mitt huvud. En alldeles vanlig sen eftermiddag, tidig kväll vänds världen upp och ner och inget blir sig likt mera. Det finns ingen möjlighet att vända tiden tillbaka. I huvudet surrar om och om igen att om han inte skulle ha stigit in i den där bilen, om han bara skulle ha hållit sig hemma, inte varit ut och åkt med sin kompis...

När damen hade gått sa bisin min att hon nog hade druckit. Men jag vet inte jag. Det är kanske lättare att öppna sig för vilt främmande människor, som man knappast kommer att träffa igen.

Vi såg raggare i Lusto. Men vi var inte intressanta för dem.

Har ni inte besökt Lusto skogsmuseum tidigare, så kanske det kan bli ett lämpligt utflyktsmål för er i sommar?
Vi var där för 16 år sedan, så nu gjorde det inget att det var stängt.

Slottet i Nyslott är imponerande. Bisin min har aldrig varit in där, men det har jag i min ljuva ungdom. För 16 år sedan då vi tänkte besöka slottet var det stängt. Allting stänger så tidigt, vilket gör det knepigt om man är sent ute och kör.

Vi snurrade på lite hit och dit, för det var många återvändsgränder. Vi hittade ett konstverk, graffiti, på en vägg där i Nyslott. Det är också en stad man borde besöka med mera tid.

Och så gick det som det brukar när man är med bisin min, det blev middag till sist och det på ABC i Juva. Och det var nära ögat att vi skulle ha blivit utan vår lövbiff, för köket stängde klockan 21 och vi var där ungefär 10 minuter före. Bisin min skötte beställningen och betalade medan jag uppsökte damernas.

Från Juva körde vi till Koikkala. För 16 år sedan tillbringade jag min 50-årsdag vid den här underbara sjön. Bryggan har förnyats sedan dess och en hel del björkar har fällts.

Det blåa ni ser där på stranden är en regnskyddad hängmatta. Där sover en man från Valkom. Men han fanns inte på plats på lördagskvällen, för han var ut på gulej.

När bisin min talade med sin kompis E igår, sade han att vi skulle utan vidare ha fått övernatta där i stugan. Men vi funderade inte ens på det. Utedass i vår ålder är inte optimalt när man måste upp och kissa en gång per natt.

Jag är imponerad över att vi hittade till Koikkala utan GPS. När vi var här senast kunde vi höra lommen. Men nu var det tyst och stilla. Vi skulle bra ha kunnat ta oss ett dopp i sjön, men det var dags att köra hemåt, för timmen var redan sen.

Vi susade förbi Sankt Michel utan att ha den blekaste aning om att där pågick Jukolakaveln. Det fick vi reda på först här hemma då bisin min knäppte på tv:n.

Enligt bisin min var det min uppgift att se till att han hölls vaken, för vissa vägsträckor var oändligt trista med skog på bägge sidor om vägen medan andra igen förgylldes av sjöar och vattendrag.

Hem kom vi efter klockan ett på natten. Mörbultade och trötta. Ute på åkern nedanför oss förde tre kornknarrar ljud. Men annars var det tyst och lugnt. Och ljuvligt juninatts ljus.

Att få lägga sig i egen säng var rena rama lyxen och åtminstone jag var totalt utslocknad. Vaknade först klockan 10.30 igår morse och då blev det lite bråttom. Men det är en annan historia.

Bisin min påstod igår att det inte blir mera åkande i sommar för vår del, att vi är för gamla och har svårt att orka. Idag föreslog han att vi skulle köra iväg till östra grannstaden och köpa rollatorer åt oss!
– Då kan man alltid sitta och vila emellanåt, konstaterade han glatt.

Själv är jag helt nöjd att vi skippade Pellinge i lördags! Det skulle inte ha varit roligt att sitta fast och inte komma någon vart.
Jag är djupt imponerad över hur mycket det finns att se och uppleva här i vårt avlånga land. Lite smått undrar jag om alla de där finländarna, som åker utomlands på semester, alls vet vad här finns i hemknutarna?

Nu har det igen blivit sent och det är dags för mej att säga gonatt och krypa ner mellan lakanen.
Önskar er alla en riktigt fin tisdag! 

Vägg i vägg...

 ... men nej, nej, inte ändå med f_n! Utan med den här lilla rackaren:

På morsdagen lade bisin min upp holken, som vi fick från Borgå. Det tog inte lång tid förrän den här

 herremannen flyttade in.

Vanligtvis brukar småfåglarna inte bry sig om holkar av så här nytt virke. Men tydligen är det stor bostadsbrist och då verkar vilken som helst holk duga. Den här syns riktigt bra från terrassen. Ska bli spännande att följa med familjelivet i holken.

Han har redan vant sig vid bisin min för de brukar vissla åt varandra varje morgon. Vi är så glada för att den svartvita flugsnapparen hittade en hona, som godkände den här holken. Vi borde kanske sätta upp en kamera och följa med livet i holken riktigt på allvar. Men, ja, jag vet inte det känns ändå bäst så här på riktigt utan någon teknik.

Ha det riktigt gott!

Fåglar, korsord och barnbarn

Igår på eftermiddagen bytte jag chaufför och bil efter att ha tillbringat dagen tillsammans med yngsta sonen. Bisin min och undertecknad körde också österut. Vi besökte nämligen Pyttis fågelvårdshem. 

Vi har inte varit där på länge, så det var riktigt trevligt. Gäss ser man ju nuförtiden precis överallt. De stora fåglarna har ökat medan småfåglarna försvinner i snabb takt.

Och vad var det jag sa? Bisin min är visst romantisk, för de här ljuvligt doftande liljekonvaljerna hade han plockat åt mej igår.

Idag har jag varit hela dagen i grannbyn och umgåtts med Lilleman medan pappa först jobbade och sedan målade i salen, som nu håller på att renoveras.

Lilleman är sen prima. Idag ville han för det mesta sitta i min famn. Att leka på golvet var inte alls kul, utom då han hittade förbjudna saker att stoppa i mun. Det är förstås inte meningen att han ska tugga på storasysters pusselbitar eller böcker. Idag sov han endast 20 minuter på eftermiddagen, så det blev mycket famotid och vad är bättre som det? Mycket skratt och inte många tårar, endast då han var hungrig.

Den här köpte jag i onsdags då jag var iväg till mataffären. Jag vill inte vara utan korsord och förra gången fick jag vänta jätteläänge på Mästarkrysset, så jag vågade inte riskera.

Men, till min stora förvåning fanns Mästarkrysset nummer tre i postlådan igår. Tjohooo! Nu behöver jag enbart terassväder och lite tid att sätta pannan i djupa veck och få rutorna ifyllda.

Annat som dök upp i postlådan igår, var det här beskedet. Jag öppnade det inte sent igår kväll, för jag ville inte ha någonting att grubbla över till natten. I morse hade jag totalt glömt bort brevet från Terveystalo. Bisin min påstår att dom inte vet vad dom säger. Han tycker att jag minsann inte är normal. 🙃
Tjaa, jag får väl lov att hålla med honom.

Önskar er alla en riktigt skön lördag!
Själv ska jag försöka tillbringa en lugn dag här hemma. Inget flängande! Hur nu det ska gå till?

Vilken lycka!

Tidigt igår morse, så där vid fyratiden, hörde jag hur det gick i vår ytterdörr. Först tänkte jag att jag drömmer nånting. Men ljudet var så verkligt. Jag låg en stund och spände öronen. Jo, visst, nån kom in genom vår dörr. Jag låg och funderade, vågar jag stiga upp? Jag hade redan täcket av mej till hälften, då jag hörde att nån gick i dörren igen.

På darrande ben tog jag mej upp ur sängen samtidigt som jag såg mej om efter ett tillräckligt farligt tillhygge i sovrummet. Att slå med några garnnystan lär nog inte ha avsedd effekt. Det fick bli långa ficklampan, fastän den inte var ideal. Den var för kort, för att inte hamna i närkamp med eventuell(a) skurk(ar).

Försiktigt tassade jag fram till sovrumsdörren, evigt tacksam över att vi inte har knarrande golvplankor. Nog för att det skulle vara romantiskt på något sätt, men...
Ljudlöst öppnade jag sovrumsdörren och kikade försiktigt ut i korridoren samtidigt som jag lyssnade intensivt. Inte ett knyst hördes i hela huset bortsett från frysen och kylskåpet.

Innan jag hann gömma mej öppnades ytterdörren igen. Nån stönade och pustade medan jag alldeles stelfrusen stod kvar på stället. Steg hördes...
– Aj, sidu, väckte jag dej, frågade bisin min, som hoppade upp nästan sju meter i luften då han fick syn på mej i den skumma morgonbelysningen. Han blev skrämd när där stod en blek varelse.
– Äh, åh, nej, stammade jag fram och försökte få mitt galopperande hjärta att stanna. Sånt här kan aldrig vara bra för hälsan.

Bisin min berättade att han från fönstret hade sett hur blåmesens holk hade fallit ner. Han var rädd att de skulle ha haft ungar där och rusade därför iväg ut. Sen behövde han stegen, verktyg osv., för att få upp holken på nytt, därav allt dörrspring. Det visade sig vara tomt i holken, som inte hade utsatts för annan vandalism än att trädet där holken var fastspänd hade växt sig större och grövre. Det hade helt enkelt sprängt fastsättningsanordningen.

Bisin min flyttade lite på holken och fick upp den igen. Igår hade blåmesen hittat hem till sin holk. Vilken lycka!

Idag har jag varit billös. Min egen Adam plåtlåda har som vanligt stått parkerad i västra grannstaden. Den plåtlåda jag vanligtvis förfogar över har å sin sida stått parkerade i Vanda. Här nere vid vår lada skulle jag nog ha kunnat ta en traktor, men vart skulle jag behöva köra iväg en helt vanlig måndag i maj?

Jag har inte gjort så värst mycket idag, bara njutit.

Men vet ni vad? Jo, jag har hittat den, min röda låda med virknålar. Lådan jag redan trodde att var förlorad för alltid. Vilken lycka! Nu kan jag kanske börja virka riktigt på allvar för nu finns här tjocklekar av alla de slag. Vilken lycka! Jag behövde inte ens städa!

Locket är alldeles löst, så jag måste nog hitta på nån sorts gummibandsaktigt, så det håller ihop. Den stora frågan nu är: Var ska jag spara de här virknålarna? Sätta tillbaka lådan på samma plats där jag hittade den?
Jag skulle inte ha hittat virknålslådan om jag inte hade varit på jakt efter tomma förpackningar att paketera in presenter i.

I morse kände jag mej så energisk att jag sprang runt i huset och samlade in kärl lite härifrån och därifrån, så jag fick igång diskmaskinen.

Sen var det dags att dra fram mitt syskrin, en gåva av bisin min. Om ni tror att den här lådan är från Motonet, så tror ni alldeles rätt. Om ni dessutom tror att mitt nålbrev endast är en tygbit med instuckna nålar i, så tror ni också alldeles rätt. Jag borde kanske sy ett nålbrev åt mej?

Här har det blivit hål på en t-skjorta. Det lyckades jag "snörpa" ihop. Men sen blev det stopp. Ska jag virka en blomma? Ett hjärta? En fjäril? Nånting måste jag sy på här, så inte min fula lappning syns! Påminn mej om att INTE fynda kläder på loppis, som nån har satt en nit i!

Önskar er alla en riktigt skön tisdag!

Sportmannamässigt?

Nu får ni förlåta mej, men jag kan inte låta bli att skriva lite om Mello eller snarare efterspelet. Och det är ställvis fult, tyvärr. 

Alltså, Melodifestivalen är det svenskaste som finns och för många blodigt allvar. Måns trodde att han hade segern, som i en liten ask. Men sen kom tre glada killar från Österbotten och ställde till det. Klart att Måns blev jättebesviken, han grät och rusade sedan iväg till bakre rummet, för att härja lite. Han dök upp på presskonferensen lite senare. Så långt är allt bra. Men på sociala medier har han blivit överöst av hatkommentarer och beskyllningar för att vara en dålig förlorare. Han har förklarat sig på Instagram och blivit försvarad av bland annat Nanne Grönwall, Pernilla Wahlgren och Mark Levengood. Bra så.

Det som däremot inte alls är okej är att nedvärdera vinnarna. Det är helt okej att tycka att fel låt vann, men det är INTE okej att gå åt killarna personligt så som de svenska "stjärnorna" John Lundvik och Erik Segerstedt gjorde. KAJ tar seriöst på sitt nummer, de kan sjunga och de bjuder på ren och skär glädje. "När man sig i leken ger, får man leken tåla" heter det och det innebär ju att man behöver vara beredd på att förlora. Är man storsint och sportmannamässig, så unnar man vinnarna sitt guld. Och då, då gratulerar man till vinsten, fastän man gråter för att man själv kanske föll i skidspåret, snubblade på häcken i löpningen osv. När jag såg på inomhus EM i söndags, så gick faktiskt alla deltagare och kramade om varandra och gratulerade dem som fick medalj. Det är så man gör när man tävlar!

Och förresten, nu tycker jag nog att tidningarna kan sluta älta i det där som var en fjäder och förvandlades till en höna. Deras klickbeten (clickbaits) är enbart pinsamma.

Ja, och ifall ni inte visste det, KAJ fick faktiskt allra mest publikröster någonsin i Mellos historia!

 

Idag när jag var ute och gick, fick jag syn på fyra vitsvanshjortar. Jag hann fånga tre på foto innan de skuttade iväg. Den här flocken har överlevt årets jakt. Jag hörde storspoven, men såg den tyvärr inte.

Önskar er alla en fin tisdagskväll.

Garnbekymmer

Okej, det här är lite genant, ni måste lova att ni inte skrattar åt mej, tack. Jag har garnproblem! Ja, alltså jag har förstås för mycket garn, men jag har liksom aldrig just det garn jag behöver! Nu har jag grävt igenom tre lådor med sockgarner i jakt på enfärgat Fabel garn från Drops. Jag skulle vilja sticka ett par tunnare sockor, som skulle passa i "tossor" alltså joggingskor, nu under våren. Jag hittade svarta hela nystan och en massa randiga påbörjade nystan. Men inget av dem vill jag ha! Suck! 

I morgon är det stickcafé och jag borde ha med mej nån sorts stickning, men vilken? Den rosa mössan är så gott som färdig, endast tofsen återstår att laga. Mitt lila halskragsprojekt är nästan färdigt det med, något varv till sedan avmaskning. Rävsockan är inne på tåavmaskningen, så jag vet inte om jag kan ta med den, för jag kommer garanterat att tappa bort mej då jag borde räkna varven. 

Hjäälp! Vad ska jag göra? Virka grytlappar? Sticka vantar? Ta vilken som helst projektväska och återuppliva övergivna projekt? Men det är ju projekt, som jag har övergett av nån orsak. Antagligen för att nånting har gått fel eller kanske för att jag inte förstår hur jag ska göra. Suck!

Virka en väska av rutor skulle vara helt kul, men jag orkar inte börja på något nytt nu i kväll, så...
Hmmm, kanske bäst att besöka stickcaféet helt utan handarbete? Ingen idé att ta med sig någonting, som jag sedan hamnar att riva upp. Ack, dessa i-landsproblem!

Det har varit full fart vid fågelbordet idag Det är en fröjd att följa med livet där. Mycket bättre än tv. Herr domherre lyser upp bland de kala kvistarna.

Nu önskar jag er alla en fin onsdag!
Som ni kanske märkte blir min onsdag lite rörig. 😊