Jordgubbssockor

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på tidsbrist. Tänka sig, nu har jag också blivit en pensionär med ont om tid. Det är väl nog för att jag är en sengångare, eller vad tror ni?

Men alltså, låt mej börja med sockorna, för nu kan jag äntligen presentera dem eftersom de överräcktes igår. De blev färdiga redan förra månaden och faktiskt, hör och häpna, före den stundande födelsedagen. Men sen blev det ändå så att vi inte körde iväg på kalas på den riktiga dagen utan kalasandet fick vänta till igår.

Jordgubbssockor

Start:    09.09.2026

Färdig: 26.09.2026

Garn: Nalle från Novita

Åtgång: 86 gram
Stickor:  3
Mönster: Mansikka-sukat, Lankava

Lite orolig var jag allt att de här sockorna inte skulle passa. Jag använde ju inte Lankavas sockgarn och dessutom avvek jag från mönstret och gjorde min vanliga förstärkta häl. Jag vet inte riktigt om jag klarar av hälen, som finns i den här mönsterbeskrivningen. Dessutom vet jag inte om den hälen håller. Kanske jag nån gång vågar pröva på den?
Lättnaden var i varje fall stor då H drog sockan på foten och den passade precis. Jag tycker alltid att det är knepigt med sockstorleken. Ibland står det att man ska sticka tills lilltån täcks innan man börjar med tåminskningarna. Men hej, hallå, alla människor har ju olika sorters fötter. En del har en lilltå som är lika lång som stortån eller åtminstone nästan. Hur är det tänkt att man gör då?

Vi var alltså iväg på härligt kalas igår.

Hela halva förmiddagen höll jag på att packa och klämma ner grejer i presentpåsen. Lite barnsligt från min sida kanske? Men jag tycker ju om att ge och att överraska. Ibland är det lättare att hitta på gåvor och ibland svårare. Den här gången var jag ute i god tid med vissa av sakerna och hann till och med få sockorna färdiga. Det ni.

Det var härligt att träffas, samlas runt bordet och få njuta av både godsaker och sällskapet. Tre av fem barnbarn på plats, så inte alls illa. Lilla T är alldeles bedårande. Om hon skulle bo i grannbyn, så skulle jag nog vara där varannan dag minst och hälsa på. Tur för hennes föräldrar att avståndet är längre.

Apropå föräldrar, K:s pappa vet minsann hur det är när man har ett garnlager. Han visste att man saknar just det där garnet som man behöver, så man måste iväg och köpa. Endera är det fel på kvaliteten man har hemma i lagret, eller färgen, eller... Jag undrar om han talade av erfarenhet eller om han talade om hur det är i verkstaden. Jag misstänker att det är liknande där. Ni vet, hela väggen är full av verktyg i långa fina rader, men så saknas just den momentnyckel man behöver. Och vips har man utökat lagret med verktyg. Nästan samma trolleri som det översvämmande garnlagret, inte sant? Det gäller alltså att komma ihåg att man kan vare sig ha för många verktyg eller för mycket garn, så det så!

Det var lyxigt värre när vi kom hem från kalaset vid 19-tiden på kvällen. Äldsta sonen stod nämligen i köket och trollade fram risotto. för andra gången fick vi sätta oss vid dukat bord. Kan man ha det bättre?
Jag tog sen hand om disken och försökte ännu på kvällen sticka lite på mina Loitsu-KAL sockor. Men då jag för andra gången hamnade att sticka bakåt och endast hunnit till mönstervarv tre, gav jag upp. Ingen idé att sticka när man är för trött. 

I stickrallyt är det dags för utmaning nummer sju, bästa sticktipset. Det delade jag ut i lördags. Om det är bästa eller inte får nån annan avgöra. Men alltså, när man lägger upp maskor för en ny stickning, så ska man ju mäta upp en tillräckligt lång tråd. Det kan vara knepigt att avgöra hur lång den tråden ska vara. Jag har lärt mej att med 7-bröder garn, grovlek aran, och stickor nummer 3½ räknar jag en maska per centimeter + 10 centimeter. Om jag alltså ska lägga upp 72 maskor blir det 72 cm + 10 cm = 82 cm lång trådstump. Det här har åtminstone funkat för mej som ett bra mått. Om grövre garn och grövre stickor räknar jag med flera centimetrar och om tunnare garn och tunnare stickor blir det förstås mindre centimeters tråd. Enkelt, eller hur?

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 25, en stickad gåva, alltså jordgubbssockorna här ovan. Dagens utmaning är också färdig, men den får vi ta imorgon, för nu måste jag göra lite annat än sitta framför datorn!

Ha det bra och hoppas att ni alla får en skön ny vecka! Och obs! Om ni är rädda för att garnlagret ska svämma ut ytterligare, håll er borta från Tokmanni den här veckan! 🙈

Bäst att inte låta sig förtrollas i garnens värld! Och inte utsätta sig för frestelser.

Inte alls roligt

Nu är det inte alls roligt! Igår fick jag äntligen maskstygnen broderade på traktortröjan. Sju traktorer gånger tre stygn/traktor. Jag klarade det efter lite trassel och en och annan svordom. Det var ju bra, men...

... nu är det som sagt inte alls roligt! Vem ska ta hand om alla de här garnändarna? Jag började faktiskt igår, men efter att lite på ett halvdussin var fästade gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte. Det är liksom mycket roligare att sticka. Förstås skulle det vara roligt att få den här tröjan färdig, men ingen frivillig fästare har dykt upp än.

Till råga på allt började bisin min igår fundera på den här tröjan:
– Är du säker på att ärmarna passar?
– Nä, jag vet inte. Jag har bara följt mönstret.
Ve och fasa, inte alls roligt om tröjan inte passar! Den får väl bli en motoroljetrasa då. Alternativt en alldeles för stor tröja åt en docka.

I morse kom jag på den geniala idén att jag helt enkelt gör mej av med allt garn och slutar sticka. När jag berättade det för bisin min blev han alldeles förskräckt.
– Men vad ska du göra då? Du har ju alltid stickat eller virkat, ända sen barndomen. Du kan inte plötsligt sluta nu.
Jaa, vad ska jag ersätta stickandet med? Mera korsord? Matlagning och bakning? Fågelskådning? Flänga runt på alla evenemang som ordnas? Bli en loppisnörd? Skriva en bok?  Åka på alla  KAJ spelningar? Eller satsa på att se Gian kasta pilar? Läsa alla böcker som finns i vår bokhylla?

Men inget av det här känns så där superlockande och inget annat än korsorden och böckerna är sånt som jag kan ta med mej på samma sätt som sockstickningen. Och om en famo/mommo inte stickar, vem ska då sticka? Kanske jag ännu måste överväga mitt hastiga beslut i morse?

Ja, och så måste jag nog nu ta mej i kragen och fästa åtminstone några garnändar till.

Önskar er alla ett trevligt veckoslut! Och nu ska ni faktiskt passa på att komma till byin, alltså nej hit till stan, för det här veckoslutet är det full rulle med allt från evenemang för barn, loppisar, samlarmässa och framförallt gamla hus. Välkomna!

Maskhjärna

– Du har maskhjärna, utbrast bisin min sent omsider igår kväll då han äntligen kommit hem från grannbyn och satt sig ner i sin gungstol.
– Öh, svarade jag medan jag räknade tre gula, fyra röda, två gula, fyra röda, ta med det gula garnet på baksidan, fyra röda, tre gula...
– Ja, du hör inte på, du bara muttrar för dig själv.
– Va, sa jag och tittade förvirrat upp från min stickning.
– Jag frågade vem som har gjort Caravanserai.
Tystnad medan jag fortsatte räkna röda och gula maskor. När jag äntligen kom till varvets slut svarade jag tveklöst utan att ens tänka:
– Int vet jag.
Och så såg jag på mönstret hur följande varv skulle stickas.
– Det var ju det jag sa, du har maskhjärna.
Joo, förstås, jag måste ju koncentrera mej och räkna maskor när jag mönsterstickar med två olika färger.

I morse viftade bisin min stolt med en LP-skiva.
– Si nu, här är den, Santanas skiva Caravanserai.
– Jaha och?
– Ja, det är långa låtar, som man kan meditera till.
– Aha, jag har nog aldrig hört nån låt därifrån tror jag.
– Den längsta låten är över nio minuter, se här.
– Jaså, svarade jag lite avmätt medan Dreams av Fleetwod Mac spelade i mitt huvud.

Jag var inte riktigt på mitt vanliga soliga humör i morse, för jag missade lite. Jag hade tänkt baka scones, men hittade inte bakpulver i det nystädade skåpet. I takt med att mitt blodsocker sjönk och magen knorrade alltmer högljutt tappade jag koncepterna. Jag letade på de mest osannolika platserna och hittade till och med en burk med soda, som jag inte ens visste att fanns. Bisin min hörde på mitt muttrande och gormande. Sen tittade han i skåpet och simsalabim, där fanns en liten rosa burk med bakpulver. En rosa burk! Har inte sett en sån förut. Och nu var det redan alldeles för sent för bakning. Nu bara måste jag få min frukost.

Där satt jag sedan och knaprade på knäckebröd och drack vatten, kände mej tillplattad. Och som en riktig boomer, för den där burken med bakpulver såg inte alls ut, som tidigare. Suck! Hur kunde jag vara så blind?
Tröstar mej med att jag nästan är färdig med den stickade traktorbården, endast tre varv återstår av själva traktorn. Sen blir det till att sy maskstygn, för jag kan inte ha så jättelånga flotteringar.
I ärlighetens namn är jag lite rädd för det där maskbroderiet. Det kan ta evigheter innan jag fått det färdigt och det är inte alls bra. 

Igår var jag inte alls så där jättelat, som jag planerade. Nej, jag fixade varma smörgåslängder till lunch. Lätt som en plätt, men att tärna osten, smören och medwursten samt klippa persiljan tar sin lilla tid. Den här gången använde jag färdiga gurktärningar ur burk istället för tomater och klippte gräslök från trädgårdslandet istället för att skiva gul lök tunt.

Tillsammans med sallad, tomater och grynost njöt jag och äldsta sonen av lunchen. Skönt med lite annat än potatis, som jag tycker att vi nu har ätit så det står ut genom öronen. Men så blir det när man odlar egna knölar.

Vet ni vad? Jo, snart kan jag ta anställning som bilreservdelskonsult. Inte för att jag precis vet nånting alls om bilar utan mera för att jag hela tiden är tvungen att bistå bisin min med sökningar av de mest skilda slag. Sent på eftermiddagen igår blev jag tvungen att kolla om de delar han hade i hyllan passade den modell som han mekade på. Efter en hel del stånkanden och stönanden samt kämpande på telefonen kom jag fram till att, jo, de skulle nog passa. Gissa om jag var nervös när han körde iväg till hallen i grannbyn och skulle byta delar. Hela kvällen väntade jag på att han nog kommer hem som ett åskmoln och radar upp en massa svordomar, för att jag hade fel. Men vilken tur, verkligen tur, delarna passade. Tjohooo!

För en stund sedan hade jag besök av postnord, som avlämnade en reservdel från utlandet, en del som jag beställde i söndags. Paketet lämnades här vid vår dörr utan att de ens knackade på och kollade om vi var hemma. Nu får jag igen leva i spänning om delen passar. Men den här gången får allt bisin min ta skulden på sig om det är fel, för jag tvingade honom till datorn och kolla att det var rätt. Men man vet ju aldrig vad som finns i paketet. Få se...

Tidigare här på förmiddagen fick jag igen leta bildelar på Motonet. Och hur många gånger jag än har förklarat för bisin min att jag måste veta vad det handlar om för att hitta delarna, så säger han att jag bara ska skriva in bilens registernummer  och söka. För femtioelfte gången visade jag honom att delarna finns i olika kategorier. Jag måste alltså veta om det handlar om till exempel "Alusta ja ohjaus" eller "Voimansiirto". Bromsar (Jarruosat) och avgasrör (Pakoputket ja tarvikkeet) är väl nu det enda jag förstår så där direkt. Men ska du beställa bromsskivor så måste du veta om det är främre eller bakre och hur många bultar och... ja, vilken kvalitet du är ute efter. Till råga på allt så stämmer bisin mins vokabulär inte alls ihop med Motonets. På riktigt heter delarna alltid något annat än det han säger. Idag skulle han ha tag på ett skyddsgummi och sa åt mej att jag ska leta efter "vetoakselin suojakumi". Gissa vad det heter på riktigt? Jo, "vetonivelen suojakumi". Här får jag verkligen använda min hjärna till max. För att göra det hela ännu mera intressant, så finns det där gummit till två olika sidor och dessutom ännu sådana som ska dras över på något sätt. Nå, ni förstår att det börjar snurra rejält i min maskhjärna av allt det här. Hur som helst, bisin min har kört iväg till huvudstan, till Motonet, för att få tag på skyddsgummit. Det fanns dessvärre inte på närmare håll. Visst är det en trevlig hobby det här med att hålla bilarna i skick? Tacka vet jag garn och stickning!

Nu är det dags för tvätt och disk för min del, eller tänk om jag nu bara skulle sätta mej och sticka när bisin min är borta hemifrån?

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Livfull lördag

I morse vaknade jag vid femtiden av att min vänstra fot frös. I gryningsljuset sträckte jag på benet och upptäckte att nattsockan hade glidit av. Det var bara att pallra sig upp ur sängen och försöka hitta sockan. Den gömde sig i fotändan inne i påslakanet. Tydligen hade jag på något sätt traskat omkring i sängen i sömnen.
När jag nu en gång var vaken passade jag på att göra ett för-säkerhets-skull-toabesök, för att sedan återvända till bädden. det är sånt man gör i den här åldern.

Jag tänkte jag skulle sova en liten stund till. Gissa när jag vaknade nästa gång?
Jo, klockan tio. Jag hade lyckats sova bort halva förmiddagen. Men, det var riktigt, riktigt skönt att få sova ut. Och idag är det söndag och då måste jag inte göra nånting alls, eller hur? Jag behöver inte ens laga mat, för det finns rester i kylskåpet. Tjohooo!

När jag somnar om på morgonnatten brukar jag vanligtvis drömma konstiga drömmar, så också i morse. Jag drömde att jag tillsammans med ett gäng kompisar träffade en tysk som hade flyttat till Finland. Han bodde i ett litet rött hus med vita knutar tillsammans med sin hustru och två söner i tonårsåldern. Den yngste hette Jimmy och familjen hette nånting med Dramm i efternamn. Mannen var en hejare på brädspel och det var det han sysselsatte oss gäster med. Vi satt vid tre olika bord och spelade lite olika spel. Ett handlade om att gömma brickor och vad de andra spelen gick ut på vet jag inte riktigt, för då vaknade jag redan. Lite synd, för jag kunde kanske ha lärt mej nånting nytt.

Igår, på lördagen fanns det många evenemang att välja på här i vår landsända. I stan, eller rättare sagt ute på vattnet pågick FunRun 2026, i Bruket ordnades Finlands största bluegrass festival. Där uppträdde Finlands bästa bluegrassband, Jussi Syren and The Groundbreakers. I norra grannkommunen hölls hembygdsdag på Kycklings.
Men jag deltog inte i ett enda av de här evenemangen. Det berodde inte alls på regnet, utan på att jag helt enkelt skulle iväg på äldsta barnbarnets 9-årskalas. Egentligen riktigt skönt att inte behöva välja mellan de olika evenemangen. Om jag hade varit tvungen, så skulle båttävlingen ha fallit bort och jag skulle ha besökt både Kycklings och Bruket.

Istället blev det en färd till västra grannstaden och ett härligt kalas. Barn och barnbarn går alltid före allting annat för mej. Jag fick skjuts till kalaset med yngsta sonen. Bisin min ligger fortfarande däckad i soffan och jag tyckte att det är onödigt med tre bilar härifrån istället för två, som det blev nu.

Det bjöds på mycket gott på kalaset, två sorters pinsa, olika kex, olika sorters chips med dipp, fruktfat, en supergod stor britatårta samt rabarberpaj med vaniljsås. Mumsfilibabba! Fruktfatet var en succé, i synnerhet om ni frågar Lilleman som åt upp de sista melonbitarna.

Många spännande födelsedagspresenter fick jubilaren och en och annan gåva fick också lillasystern. Härligt att träffa alla igen.
Och bra att jag kunde prova det rosa fluffet på dottern innan hon igen hamnade att springa efter Lilleman. Han hittade nämligen massor av intressanta saker. De flesta tyvärr se-men-inte-röra-grejer.

Med mej hem fick jag 200 gram garn. Tack för de här nystanen. Lilla T behöver en solhatt, så nu blir det först provlapp och sen sticka av. Visst får jag börja på ett nytt projekt redan idag? Eller måste jag få något pågående projekt färdigt först? Kanske rosa fluffet, för det borde ju gå snabbt.

Jag fick åka hem med nästyngsta sonen. Vi kurvade via Biltema. Genast när Lillan såg den blåvita byggnaden sa hon att vi skulle till Biltema, fastän hon aldrig varit där tidigare.
Det ösregnade då vi gick från parkeringen till affären. Lillan höll i det stora paraplyet, så jag blev våt. Men sånt smälter jag inte av.

– Kom famo, här är leksakerna, ropade Lillan glatt.
Hon navigerade som ett proffs och hittade genast fram till rätta hyllor. Hon kände igen gräsklipparen, som lillbrorsan hade fått av famo. Fadern sa att de inte behövde två av den varan då Lillan tyckte att hon nog också borde få en, i rättvisans namn liksom. Sen hittade hon en radiostyrd bil där i leksakshyllan. Den skulle hon minsann ha. Famo blev lite fundersam och visste inte riktigt hur hon skulle tackla detta, men kom på att det stod 6+ på förpackningen.
– Ser du här, det är för äldre barn. Här står 6+. Vi måste nog fråga din pappa först, sa famo mycket förnumstigt och trodde att hon hade klarat sig ur knipan.
Det tog inte länge förrän Lillan kom med en annan bilförpackning hårt tryckt mot bröstet.
– Här står 3+ och jag, L är fyra år, sa den lilla damen triumferande. Nu hade hon löst famos problem på ett klipskt sätt.
Håhåjaa, famos hjärta smälte, förstås måste ju Lillan få den där bilen, trots att fadern knappast skulle bli glad. Hela vägen genom alla gångar bar Lillan sin bil hårt tryckt mot bröstet. Ingen skulle få ta dyrgripen ifrån henne.
 

Med tanke på kommande pysselstunder här i huset köpte jag ett målarset. De förra färgpennorna har försvunnit på något mystiskt sätt. Nu finns här då både färgpennor, vässare, radergummi, tuscher och kritor. Hoppas att det räcker till.

Jag köpte också en träningsmatta. Inte för att jag precis ska börja träna. Nej, nej, de här ska inte placeras på golvet, utan på bordet. De skall alltså inte heller användas som pussel, utan som underlag för stick- och virkprojekt som ska spännas ut till sin rätta storlek, vattnas och få torka. Kort sagt, de ska användas för blockning och inget annat. Bäst att jag gömmer dem i hobbyrummet.

Och när man nu en gång är i Biltema, så då bara måste jag passa på att köpa lite hallonbåtar. Det var ju svenska nationaldagen igår, så lite blågult kanske inte är helt fel ibland.

Nu ska jag iväg ut och njuta.

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!

Inget firande

Det blev inget morsdagsfirande igår, för barnen har dragit på sig influensa. Den kommer antagligen från dagis och skola där bacillusker av alla de slag stortrivs. Dottern fick knappt fram ett ljud då hon ringde igår och önskade Glad morsdag.
Nästyngsta sonen lät också lite groggy, när han ringde.
Från väster kom ett härligt foto med två solstrålar via WhatsApp.

Tidigt igår morse knackade det på dörren. Bisin min och undertecknad ropade i korus: Stig in. Men inget hände. Det var yngsta sonen, som lämnade en plastkasse med godis på trappan. Han kom inte in, för han var så flunssig.

Jag fick en lagom stor påse med hallonbåtar. Mums filibabba!

Vi fick också en påse med Plopp. Den är förknippad med ett roligt minne från vår första resa med husbil till västra grannlandet. I plastkassen fanns ytterligare en påse med engelsk lakrits.

När jag riktigt tänker efter har vi väl aldrig firat morsdagen så där jättestort, för oftast var bisin min på åkern den här tiden om våren. Visst fick jag frukost på säng och härliga kort av barnen när de var små. Men inte var vi iväg på nån morsdagslunch inte. När våra mammor levde besökte vi förstås dem under dagen. Men inte var det tal om att vi skulle ha åkt iväg till nån restaurang just på morsdagen. Jag kan inte säga att jag ens skulle ha saknat det. Min hulda moder sa alltid att det enda hon önskade sig var en bukett med vitsippor. Och så är det, det är inte gåvorna och firandet som är det viktigaste utan samvaron. 💕

Bisin min funderade faktiskt vad han skulle köpa åt mej. Jag fick riktigt säga åt honom på skarpen:
– Jag är inte din mamma.
Det var när han började yra om diverse verktyg. Uj, vad ska jag med såna? Jag köpte ju redan strumpstickor nummer 10 och andra verktyg behöver jag inte. I morse föreslog bisin min att jag skulle köra iväg till grannbyn och svetsa två flatjärn. Jag fick förklara ett och annat om att jag saknar utbildning för så avancerade arbeten, att jag har ett skadat pekfinger och nu har jag till råga på allt också ett skärsår på vänstra långfingret. Och tänk på alla svetsloppor som skulle ha letat sig innanför mina kläder och åstadkommit brännskador. Brrr!

Igår var bisin min ändå snäll, för han plockade solgula blommor från vår gårdsplan och placerade dem i en gammal sirapsflaska. Det här är mycket bättre än verktyg.

På kvällen när jag satt i min gungstol och stickade hojtade bisin min plötsligt till.

Han såg på våra svenska nyheter och där dök Linda Lampenius upp. Bisin min gormade upprört om att det är helt fel att ha Eurovisionen i nyheterna. Jag försökte lugna honom med att någonting lugnare och roligare än hantavirus, krig, eldsvådor och trafikdöda måste de få visa på morsdagen. Till det fnös han bara och tyckte att nyheter ska vara nyheter.

Nu ska jag försöka på nånting för mej nytt i stickväg, avmaskning med tre stickor. Jag tror och hoppas att jag ska klara av det. Alltid bra när jag inte behöver sy ihop!

Önskar er alla en fin ny vecka! Kom ihåg att det är röd dag i torsdag. 

Slö

Idag har jag varit rejält slö och det tackar min nagellösa stortå för. Jag har nämligen suttit med den i fria luften framför tv:n. Jag stickade på det vita sommarprojektet, som nu, glädjande nog, börjar komma till slutet. Några varv ännu på en framaxel, sedan halslinningen och leta efter knappar att sy i. Och kanske ett virkat litet hjärta som extra dekoration? Men frågan är om hjärtat ska vara vitt, rosa eller ljuslila? Hmmm...

När jag satt där i allsköns ro och vickade på min tå, knäppte förstås bisin min på tv:n. På skärmen dök de mest fantastiska tyger upp och plötsligt började jag se på en dokumentär om Maija Isola. Och det mitt på dagen!!! Det var så intressant att jag inte kunde slita mej därifrån. Ändå skulle jag ju ha kunnat titta på den från Arenan istället för att offra dagstid på tv-tittandet. Men som sagt, jag är slö!

Igår kväll studerade jag äntligen de där sockorna i senaste numret av Kotiliesi, lite närmare. Till min stora glädje såg jag att de där vackra blommorna inte alls är broderade. Nej, det handlar om en estnisk stickteknik, Rosminie. Det är alltså frågan om ett inplocksmönster. Tjohooo, här finns chans för mej att lära mej något nytt!

I onsdags för en vecka sedan fiskade bisin min upp den här tidningen ur postlådan. Den fick mej nog inte att gå igång på alla cylindrar på samma sätt, som Kotiliesi gjorde. Ungefär det enda genomförbara, som jag hittade i den här var trekantssjalen. Men såna mönster finns ju lite varstans. Påminn mej om att jag helt enkelt måste säga upp den här prenumerationen, tack!

Det doftar gott här i vårt kök och jag väntar ivrigt på att hasselbackspotatisarna ska bli färdiga. Ja, alltså lite har jag ändå åstadkommit här idag, trots min slöhet! Ja, och så har jag hunnit med att badda min tå också. Sånt gör den glad.
Nu dags för middag och sedan disken.

Önskar er alla en skön torsdagskväll.

Medaljkaffe

Åh, vad jag har sovit gott i natt. Tydligen tar det på att vara en hel dag med Lillan. ❤️ 
Jag somnade så fort jag fått huvudet på kudden igår kväll. Sen sov jag som en stock ända till halvsju i morse. Jag såg på klockan och tyckte att det var på tok för tidigt för en pensionär att stiga upp. Jag tänkte bara ligga en liten stund och liksom vakna till mej helt lugnt. Jag vaknade halvnio! Och då var jag så borta att jag inte ens visste vilken veckodag jag vaknade upp till. Jag trodde att det var måndag! Så jag har verkligen sovit gott och det är skönt.

Idag har vi kunnat dricka medaljkaffe, för det blev silvermedalj i kombinerat i OS. Bisin min är superglad, medan jag inte riktigt vet vad jag ska tycka annat än att det är bäst att jag håller mej till te!

Nu tror jag att jag fattat det här med våffelstickning. Jag testade det hela idag. Igår kväll vågade jag inte ge mej in på den tekniken. Och det var nog bra det, för idag trodde jag att ett av varven blivit fel och att jag skulle ha behövt riva upp. Huuu! Till all tur tog jag mej en extra noggrann titt och kunde se att allting var okej. Osäkert om jag kan se på TV och sticka det här samtidigt, hmmm. Antagligen skulle det vara bäst att igen ha en sockstickning som tv-stickning.

Äldsta sonen var iväg och handlade åt oss igår. Se, vad han kom med! Alldeles tydligt vet han hur han ska göra sin mamma glad.

Dags för mera våffelstickning. Håll tummarna för att jag klarar av mönstret och inte tappar bort mej på mönstrets fyra varv.

Önskar er alla en skön fredag!

Glad vändag!

Idag tänker vi på nära och kära. Jag är glad för att vi i Finland kallar den här dagen för vändag istället för något annat. Här i huset är det inte aktuellt med vare sig presenter eller blommor. Bisin min tycker att den här dagen är ett kommersiellt påfund från det numera galna landet i väst. Vändag är det varje dag och kärleken handlar mest om att inte ta varandra för givna samt alla de där små sakerna man gör för varandra i vardagen. Det behövs liksom inga stora gester och presenter på en viss dag i året. Själv är jag tacksam för att bisin min står ut med min (garn)galenskap, över min familj och över mina vänner. 💕

Lite hjärtan har vi i alla fall haft, för det här var vår efterrätt igår. En runebergstårta med hjärtdekoration.

Ända sen min sjukhusvistelse i augusti förra året har min matlust varit minimal. Detsamma gäller också för min lust att överhuvudtaget laga mat. Här i veckan kom jag fram till att jag behöver skärpa mej och gjorde alltså en veckomatsedel. Riktigt slaviskt kommer jag inte att följa den, men försöka få in fisk en gång per vecka, likaså soppa.

Igår började jag helt lätt med en skinkomelett! Jag skulle gärna ha haft i lök, plommontomater, riven ost och paprika. Men det är sånt som bisin min inte äter, så jag klippte en kruka bladpersilja över omeletten istället. Och serverade den tillsammans med strimlad vitkål, skivad paprika och tomatklyftor samt rågbröd. Gott och lagom matigt om ni frågar mej. Förr i världen gjorde jag bondomelett med överbliven skinka och kokta potatisar, men så blev det inte igår.

Och lugn, bara lugn, jag kommer inte att plåga er med en massa middagsbilder framöver. Nä, det är nog stickning och virkning, som gäller. Nu skulle jag faktiskt vilja lära mej våffelstickning. Tror ni att det är för svårt för mej?

Önskar er alla en riktigt fin och glad vändag!

Jyjy-26 – 6

Eilen valmistui Jyjy-26 projekti nro 6. Harjoittelin hunajakennotekniikka. Onneksi projekti oli pieni.

6. Lapsen hunajakennolapaset

Aloitus: 27.01.2026

Valmis: 01.02.2026

Langan menekki: 56 g

Lanka: 7 veljestä ja Muumilaakso, Novita
Puikot: 3½

Ohje: Lapsen hunajakennolapaset, s. 56 Käsityön ABC 40 Sukka talvi  

Suunnittelija: Maija Paavilainen

6 Barnvantar med bikupemönster

Start: 27.01.2026

Färdig: 01.02.2026

Garn: 7 bröder och Muuminlaakso från Novita

Åtgång: 56 g
Stickor: 3½
Mönster: Lapsen hunajakennolapaset, s. 56 Käsityön ABC 40 Sukka talvi

Designer: Maija Paavilainen

Skönt med ett litet projekt, som faktiskt snabbt blir färdigt . Enda nackdelen är förstås att det inte går åt så mycket garn. Garnen jag har använt här är från restgarnslådan, vilket också är bra.

Nu har jag dessutom lärt mej en ny teknik, bikupemönster. Alltid kul att lära sig nytt. Det här mönstret kan till exempel användas på sockor. Stickad tumme utan kil är första gången för mej och jag klarade av det också!

I morse steg jag upp före jag hade vaknat, närmare bestämt före klockan halvsju.

Och så bakade jag scones, för jag längtade så efter varmt bröd med smör som smälter utanpå. Den här gången använde jag marthornas recept. Men jag hade i laktosfri mjölk, istället för surmjölk, som vi inte har hemma. Djupfrysta lingon har vi inte heller, för alla lingon bisin min plockade i höstas, kokade han till lingonsylt. Jag hade inte tid att göra små scones utan valde såna här större istället, för jag var riktigt hungrig! De här fick bli dagens havregrynsgröt och bra så.

Nu lockar det vackra solskenet till utevistelse... men projektväskan lockar till stickning...

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen.

Jyjy-26 – 4

Tiistaina valmistui vihdoin sukkaprojektini. Harjoittelin silmukointia ja totesin että se ei oikein ole mun juttu. 🙈

4. Kolmen viljan sukat

Aloitus: 13.01.2026

Valmis: 27.01.2026

Langan menekki: 154 g

Lanka: 7 veljestä, Novita
Puikot: 3½

Ohje: Kolmen viljan sukat, s. 52 Käsityön ABC 21 Luonto sukat  asusteet

Suunnittelija: Maija Paavilainen

4 "Tre sädesax sockor"

Start: 13.01.2026

Färdig: 27.01.2026

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 154 g
Stickor: 3½
Mönster: Kolmen viljan sukat, s. 52 i Käsityön ABC 21 Luonto Sukat & asusteet

Designer: Maija Paavilainen

Skönt att få nånting färdigt mellan varven. Jag är ingen brodös precis, så mitt övande med maskstygn inskränker sig till ett sockskaft med tre vajande sädesax. Eller nåja, vajande och vajande, de står ju nog riktigt rakt upp. Varje gång jag tänkte "nu kan jag det här" så råddade jag och fick riva upp igen. Jag får väl konstatera att jag ännu inte riktigt fattar det hela. Men i nödfall kan det bli något stygn när det krävs. Nu får de här sockorna ligga till sig lite i väntan på leverans. Själv ska jag börja leta efter babygarner, för nu ska det bli lite andra sorters stickningar. 💕

Önskar er alla en finfin fortsättning på fredagen!

Vill bara sticka

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg och det beror dels på att jag var hela två gånger till stan igår. Och dels på att jag nu just bara vill sticka. Jag skulle liksom inte riktigt ha tid med nånting annat. Lite slarvigt och mycket snabbt stökar jag undan disk och tvätt. Varje morgon tänker jag att idag ska jag minsann röja upp i sovrummet, köket, datarummet... Sen fastnar jag vid frukosten i något korsord och så fort jag får syn på stickväska har jag glömt alla goda städningsföresatser. Kanske jag hinner ta itu med dem nästa månad?

Första gången jag var till stan igår körde jag raka vägen till G-M, som var värdinna för stickträffen. Hon bjöd på goda varma smörgåsar och en alldeles underbart mjuk och saftig toscakaka med ett tjockt mandeltäcke. Mums!

Jag stickar på en vante med bikupemönster. Och det är så rasande roligt att jag vill bara sticka! Det här är en enklare teknik än jag först trodde och den var lätt att lära sig. Garnet, 7-bröder, hittade jag i min restgarnslåda.

Vi blev lite nostalgiska igår på stickcaféet och mindes bokhandeln i det vackra gula huset på Alexandersgatan. Dit gick vi och köpte allt vårt skolmaterial, för så var det på den tiden i mellanskolan och gymnasiet. Det var ett helt underbart hus med affär i två våningar. Doften av alla böcker med spännande titlar på ryggarna, i övre våningen bland annat klippdockor, pussel mm. Vad ingen av oss kom ihåg var, varför huset revs, för att ersättas av en ful platt låda. Det går säkert att ta reda på, men det får nån annan göra och sedan berätta för mej.
En av stickerskorna hade faktiskt sommarjobbat och juljobbat där i bokhandeln. Hon blev allra mest nostalgisk.

När jag kom hem från stan stod äldsta sonen i dörröppningen.
– Nå, äntligen kom du. Nu ska vi fara till stan och handla, sa han.
– Öh, nä, jag vill inte, försökte jag slingra mej. Men så kom jag ihåg att jag lovat använda en förmånskupong i butiksappen, så det var bara att snöra vinterkängorna och ta på rocken på nytt.

När vi skulle åka iväg såg jag att lampan lyste inne i min bil. Eh, hur tottrig har jag riktigt varit då jag kom hem och parkerade på gården? Äldsta sonen återvände till huset efter bilnycklarna. Bekymrat upplyste han fadern om den lysande situationen. Bisin min visste direkt vad det var fråga om, så simsalabim, äldsta sonen låste upp bildörren och tryckte in belysningsknappen. Lampan i biltaket slocknade. Tjohoo! Ingen risk att bilbatteriet laddar ur på grund av lampan!
Det visade sig att jag ofrivilligt hade kommit åt knappen då jag hade mina tjocka fingerhandskar på händerna. Det är ju det jag alltid har sagt, jag behöver ha fria fingrar för att köra bil.

Jag löste in förmånskupongen i butiksappen till glädje för barnbarnen  i grannbyn. För vår egen del löste jag in kupongen för en påse med kex. -30% per kupong är inget att förakta i dessa kärva tider. MEN, det är inte roligt att stå och vifta med sin telefon i kassan medan kön växer och växer bakom en. Affären borde nog hitta på ett fiffigare sätt. Tänk också på all dem, som blir utan förmånen för att de har en gammaldags knapptelefon.

Jag unnade mej lite annat än bröd, yoghurt, kattmat och mjölk. Förstås behöver jag de här två tidningarna oberoende av vad bisin min säger. I Kotiliesitidningen finns trevliga vantmönster samt brödbakningsrecept och i Bra Korsord lagom svåra kryss, som jag gärna löser. Ett blev färdigt vid frukosten i morse. Jag alternerar gärna med Mästarkrysset. Bra med variation.

Vi har ungefär - 14 grader ute och rimfrost på fönstret mot norr. Det är inte riktigt bra, för det betyder att värmen smiter iväg ut. Det här fönstret borde förnyas, så vi skulle få tredubbla rutor. Varje år den här tiden talar vi om det och planerar till och med lite smått. När våren och sommaren kommer är rimfrosten bortglömd!

Idag har vi haft "strömgubbar" på vår gård. De jobbar med att byta ut stolpar. Riktigt varför vet jag inte, för elkablarna borde ju gå i jorden och inte i luften. Bisin min började fundera om han skulle fara ut och kolla lite. Jag kom osökt att tänka på Karar i arbeit! 😁

Nu ska jag sticka vidare!

Önskar er alla en skön torsdagskväll.

Inte så roligt

Sent igår kväll när jag var var riktigt i farten med min sockstickning, sa bisin min att det var dags att lägga mörkt och uppsöka sängen. Jag hade ynka fem varv kvar till tåhoptagningen, så jag tyckte inte det var så roligt.

I morse var jag uppe strax efter klockan sju och stickade färdigt sockan. På den är det tänkt att jag ska öva lite maskstygn.

Tanken är i och för sig bra, men jag har fått sprätta vartannat stygn, så det här är inte så roligt som jag trodde. Men, men, övning ger förhoppningsvis färdighet.

Nu på eftermiddagen har jag stickat en liten provlapp inför nästa projekt. Men, men... den blev för liten. Så nu måste jag sticka en ny och det är inte så roligt när jag direkt vill börja på nånting nytt. Men bäst att vara ordentlig, eller hur? Utan provlapp kan stickningen helt gå överstyr.

Nu ska jag sticka vidare!

Önskar er alla en bra start på den nya veckan och en skön tisdag!

Såpbubblesockor

Igår fäste jag garnändarna och fick äntligen ett sockprojekt färdigt. Tjohoo! Alltid skönt att åtminstone åstadkomma någonting, fastän jag känner mej ganska lat.

Modell: Saippuakuplia, s. 48 i Suuri Käsityö Kauneimmat kesäsukat 

Start: 14.10.2025

Färdig: 09.11.2025

Garn: 7-bröder från Novita

Åtgång: 128 g 

Stickor: Nr 3½

Design: Sarianna Lehtonen 

Som ni ser, så tog det mej nästan en månad att få de här sockorna färdiga. Jag är en så långsam stickare. Men det gör väl inget, för huvudsaken är att jag njuter av stickandet, eller hur?
Och det roliga är ju att det alltid går att lära sig nya saker i stickvärlden. Här fick jag lära mej fransk häl, så nu vet jag hur den ska stickas.

Det blev 70 gram över av garnet och det eftersom jag blev tvungen att köpa två nystan. Jag saknar de där 150 grams nystanen, som gjorde att det inte blev så mycket restgarner. Det här känns på något sätt som slöseri. Men ingen fara, jag har planer på ett par randiga sockor, måste bara hitta andra färger att randa med. Helst förstås färger, som passar ihop.

Nu ska jag sticka vidare på ett projekt, där jag också randar med restgarner.

Önskar er alla en fin tisdag!

Grått pannband

Om man inte behöver laga mat, diska eller dammsuga, ja, ni vet sånt där tråkjobb, om man alltså slipper göra det, då hinner man sticka lite! Och det hann jag med igår, så nu är ytterligare ett pannband färdigt. Den här gången i grått.

Modell:Pannband, s. 58 i Käsityön ABC 11, Sukat lapaset & asusteet 

Start: 06.10.2025

Färdig: 06.10.2025

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 32 g 

Stickor: Nr 4

Designer: Elin S⌀rung, Viking Garn 

Tänk pannbandet blev färdigt på en dag! Och jag som är en så långsam stickare. Tjohoo! Nu var beställningen färdig. Nu får vi hoppas att det passar.

Och nu är det dags att äntligen fira socktober. Nu ska jag alltså ta itu med en hel del sockor, först de som har blivit på hälft och då jag är färdig med dem är nog socktober slut! Hoppas bara att jag inte blir inspirerad av en massa andra mönster.

I morse tog jag itu med den här lila sockan. Otroligt nog, så klarade jag av den stickade tåavslutningen. Tjohoo! Nu har jag lärt mej nånting nytt igen. Inte alls illa. Sen får vi hoppas att den här tåhoptagningen håller lika bra som tåhopsnörpningarna.

Och nu ska jag lägga upp för lila socka nummer två, så kanske jag hinner få den färdig nån gång den här veckan. Håll tummarna.

Önskar er alla en skön tisdagskväll.

Garnlagret i augusti 2025

Äntligen går mitt garnlager åt rätt håll. Visserligen säger bisin min att jag använder endast en promille garn från lagret och att det inte kommer att minska under min livstid, men... ja, jag gläder mej åt varje liten förminskning.

Kvar från juli 2025: 18 209 gram

• Köpt garn:  0 gram
   
• Erhållit garn: 0 gram
   
• Donerat garn: 558 gram
   
• Använt garn: 462 gram
• Virkad lavduk  220 gram 
• Lovisadroppar sockor 152 gram 
• Hilja pannband 90 gram
   
• Kvar i augusti: 17 189 gram

Huh, äntligen, äntligen en pytteliten minskning.

Idag har jag försökt ta det lugnt. Jag kan ju inte flänga omkring varje dag heller, så till äldsta sonens stora besvikelse, följde jag inte med till stan till stora varuhuset idag. För min del räckte det riktigt bra till att få den smutsiga disken i maskinen.

Jag har letat febrilt efter min låda med strumpstickor i hobbyrummet. Där hittade jag istället det här:

16 nystan Merinogarn, alltså 800 gram. Vad tänkte jag göra av de här? En jumper? En stickad tröja?

Bisin min säger att det är mitt eget fel att jag har tappat bort strumpstickorna. Men så kan det ju inte alls vara, för det är ju han som har råddat och radat om allting. Suck!
Jag hittade dock min påse med franska pastiller, alltid en tröst.

Tjohooo! Jag hittade också mina rundstickor!

De var precis där i den lådan i datarummet där jag hade lagt dem.
Men jag behöver fortfarande mina strumpstickor, för jag tänker inte börja använda Magic loop-tekniken till att sticka sockor.

Igår kväll fick jag nästan en socka färdig. Det jag inte klarade av var silmukointi i tåändan. Jag vet inte vad det heter på svenska på engelska är det kitchener stitch om jag minns rätt. Jag får lov att studera Youtube riktigt ordentligt, för nu vet jag faktiskt inte vem jag skulle kunna ringa till och fråga. Jag ska försöka fixa det hela i kväll, för jag kommer att behöva en sockstickning i morgon. Håll tummarna!

Önskar er alla en skön söndagskväll. 

Gissade ni rätt?

I fredags var jag ju iväg västerut med bisin min och köpte en pusselmatta från Mikrokulma. Gissade ni vad jag skulle ha den till? Barnbarnen? Åh, nej, icke då!

Pusselmattan ska jag förstås ha för blockning och ingenting annat!

Och jag säger bara det, tack och lov för blockningskammarna! Jag har också förpackningar med de där T-nålarna, men det tar för lång tid och jag tycker att det blir ojämnt. Med de här kammarna går det snabbare. Man ska bara akta sig och framförallt stickningen, för de är verkligen vassa.

När det här är jämnt och fint utspänt är det dags att duscha alstret med vatten. Man kan förstås blötlägga hela stickningen i ett fat, men jag tycker det är besvärligt att få dit blockningskammarna när alstret är dyblött.

Efter vattnet, på med en handduk, vänta att alstret är torrt och sedan plocka bort blockningskammarna/nålarna, försiktigt, försiktigt. Det här är kanske lite fuskblockning, men räcker bra för mej just nu. Varför ska man då blocka? Jo, för alstret blir mycket jämnare. Sockor och vantar har jag inte alltid blockat, för det är så härligt när en stickning äntligen är färdig. Att då behöva ytterligare syssla med den, är inte riktigt min grej! 🙃

Vet ni vad? Jo, jag är alldeles matt! Nyheterna blir hemskare för varje dag som går och det blir allt svårare att hålla hoppet om medmänskligheten levande.
För att undvika nyheterna gräver jag ner mej i stickgrupper i Facebook. Det känns som lagom farligt och utmanande. Men, men... nu börjar också det bli lite farligt. I en av grupperna lade stickerskorna modigt upp siffror, som berättar hur stora garnlager de har. En hade 99 kilo garn, en annan 76 kilo och nån hade ynka 20 kilo. Sen finns det ju förstås alltid de här förnuftiga människorna, som stickar ett alster i gången och som köper precis så mycket garn, som behövs. De faller liksom aldrig för reagarner eller slutförsäljningar. Och kanske det är dit jag borde sträva till en sådan garnförnuftighet.

Jag började fundera på mitt eget garnlager och blev alldeles matt. Jag kom fram till att jag kan inte räkna dem alla, alla nystan, för de är alldeles för många. Så mycket vet jag att år 2017 var lagret lite på 20 kilo och jag tycker inte att det har minskat, snarare tvärtom. 🫣

I en annan stickgrupp hade en duktig handarbetsmänniska satt upp hur hon håller på att garnbanta och vilka alster hon har hunnit med, allt från sockor och vantar till sjalar, mössor och jag vet inte allt vad. Då hade hon redan använt långt över 2 kilo restgarner. Jag blir alldeles matt! Med god tur kommer jag upp till ett halvt kilo, om ens det!
Nu hade hon lagt upp ett färgglatt foto med härliga restgarner i bomull, full av iver inför nästa garnbantningsprojekt. Jag baxnar!

Häromdan sa bisin min att plasten tröttnar och murknar.
– Du kommer att få fullt med plastflis i garnet så det är bäst att du tömmer dina garnlådor, som du har i källaren!
Ve och fasa! Jag blir alldeles matt! Tror ni att det där är på riktigt? Eller skrämmer han mej för att han vill ha det där utrymmet själv, i vårt förrådsrum?

Igår kväll blev det inget stickat, för vi, äldsta sonen och undertecknad, investerade 107 € i Proton VPN. I två års tid kan vi nu surfa privat. Men framförallt kan jag låtsas att jag sitter i Sverige, Storbritannien, Tyskland osv. Det innebär att jag kan se alla program på till exempel svtplay. Och jag kan se på snooker från Storbritannien och jag kan... Jag blir alldeles matt. Bäst att hålla sig till Arenan!

Önskar er alla en fin onsdag!