Alldeles för lat

Idag är det igen så mörkt inomhus att vi får tända lamporna. Igår fick vi ändå en glimt av solen. Bisin min som tror på väderspågubbarna påstår att det inte ska regna idag, men få se om det stämmer. För en pensionär, som inte behöver ut på åkern har det inte så stor betydelse om det regnar eller inte.

Själv är jag alldeles för lat. Det finns minst femtioelva saker jag borde ta itu med, men ingenting händer. Jag har till och med varit så lat att jag använt tepåsar istället för bryggt te!

Härom dagen tog jag mej dock i kragen och öppnade den här burken med svart te smaksatt med bergamott och citron. Bäst att njuta av det man har, inte sant?
Ifall ni funderar, så är det vanligtvis yngsta sonen som har stenhård koll på teer. Det är alltså han som brukar förse mej med goda tesorter av olika slag. Men som sagt, jag har dessvärre varit alldeles för lat och hållit mej till tepåsar. Kanske jag nu så småningom får ordning på mitt tedrickande igen.

Lite lat har jag också varit med stickrallyt. Hittills har jag klarat av 15 utmaningar av 30. Till all tur har jag ännu nästa månad på mej, så få se hur det går. Kanske jag är alldeles för lat för att klara av de återstående 15. De flesta enkla utmaningarna är redan avklarade, så det behövs lite mera tid och energi för de återstående.
Men till min stora förskräckelse har jag hittat en massa spännande på nätet: Två KAL, alltså sticka tillsammans, en för vantar och en för sockor och sen hittade jag ett förslag till en skojig adventskalender. Förslaget går ut på att man lägger de garnrester man har i 24 påsar eller paket och sen stickar lite på randiga sockor varje dag fram till julafton. Rolig idé, inte sant? Förstås måste man ha två små nystan i samma påse/paket och sticka på båda sockorna samtidigt om man vill ha dem randade på samma sätt. Men man kan ju också göra olika sockor, lite så där i bästa Pippi Långstrump-stil. Om man vill göra det riktigt spännande blandar man om påsarna/paketen rejält och så får slumpen avgöra randens färg. Verkligen lockande, eller hur? Nå, det här får vi fundera på under november månad. Lite smått har jag redan funderat på den här julkalendern och det skulle inte alls vara dumt att till exempel sätta små garnrester i till exempel en lådinsats som finns åtminstone på Clas Ohlson, säkert också i Motonet. Tror ni bisin min blir misstänksam om jag föreslår en liten utflykt västerut till Motonet? Jag kan ju säga att vi ska hälsa på flickornas nya katt. Då låter det inte alls misstänksamt, eller hur?
Jag har faktiskt också räknat ut att garnet till hälen och tån i sockan inte ska ingå i de där små garnresterna, för annars klarar jag inte riktigt av att skapa en randig restgarnssocka. Nu gäller det då att hitta restgarner i samma grovlek och två par strumpsticksförpackningar. Ja, och så då kanske lådinsatser.

Ni ser, jag är alldeles för lat. Jag går igång på helt fel saker. Den stora frågan är nu: Hur får jag samma iver och inspiration för städning och annat hushållsarbete?

Förresten, till min stora glädje såg jag att redan 3 800 steg om dagen också i långsam takt motverkar demens. Så om man vågar tro på vetenskapsmännen kan jag vara lite lat i fortsättningen. Tröstande är också att det är aldrig för sent att börja. Huvudsaken är väl att man kommer loss från soffan/gungstolen. 

Nu ska jag försöka undvika min sockstickning och göra åtminstone lite nytta istället.

Önskar er alla en fin fortsättning på tisdagen.

Nästan färdiga

Igår stickade jag det sista på Frosty Knits KAL Loitsusockorna.

Men, men, nu återstår ett fästande utan like, så de är bara nästan färdiga! Suck! Jo, jag vet att jag på något sätt borde ha stickat in de där garnändarna. Men det blev så trassligt med tre olika garn samtidigt. Jag försökte också ha garnet att följa med på baksidan från en färgrapport till nästa. Men det blev inte heller riktigt bra, så nu får jag bara bita ihop och sätta igång. Håhåja...

Nu har jag lite restgarner, som jag borde hitta på nånting med. Men vad? Det gula nystanet är ett tidigare restgarn, som jag behövde till ögon i sockorna ovan.

I morse var det lite tomt då det inte kom ett nytt stickavsnitt. Men skönt att kunna trappa ner lite på sticktakten, för inkommande vecka kommer det att vara en hel del annat som kräver närvaro och uppmärksamhet.

Igår kväll klarnade det upp och jag var faktiskt ute ett varv med kameran.

 

Solnedgången var helt fantastisk. Önskar att jag kunde fånga alla vackra färger med kameran, men det är svårt. Himlen förändras för varje sekund och jag ville ju uppleva solnedgången på riktigt utan att ha en kameralins emellan. Det har faktiskt varit många fantastiska solnedgångar, likaså uppgångar, men jag har valt att avstå från fotandet. Igår ville jag dock gå ut lite för att få frisk luft. Det går ju inte att sitta inne hela dagen, eller hur?

På kvällen såg vi på Mitt livs låt i TV. Jag gjorde det helt utan stickning, för jag orkade helt enkelt inte lägga upp maskor för rosa barnsockan nummer två. Vi filosoferade lite grann med bisin min och kom fram till att vi inte skulle kunna nämna nån livslåt. Vi har liksom ingen låt som hänger ihop med någon livsavgörande händelse. Bisin min mindes glädjen när han äntligen kunde ratta in Radio Luxemburg och lyssna på Tina Turner. Det var inget livsavgörande, för det var så det var i vår ungdom när man ville höra på rockmusik. Nuförtiden ligger allting vidöppet och man kan direkt lyssna på vilken musik som helst från hela världen. Allting ska finnas tillgängligt genast på minuten. Synd om dagens barn och ungdomar om det inte finns nånting att längta efter.
Ajjo, i slutet av programmet säger Laura Malmivaara att hon ska åka österut, till Lovisa, där hon har sin sommarstuga. Men det visste ni väl redan, att hon har sin sommarstuga här?

Innan jag lade mej igår kväll tog jag mej en titt i Facebook. Och milda makaroner, Gian gjorde ett enastående rekord! Nu borde jag ju ändå på något sätt ha kommit åt att se på tävlingen igår. Hoppas innerligt att han klarar sig idag. Allra helst skulle han få vinna förstås.
– Du tycker om honom bara för att han liknar T, muttrade bisin min.
Jo, det är sant att han liknar vår yngsta son. Men jag gillar Gian för att han är så äkta, vänlig och artig. Han verkar helt enkelt vara en helyllekille. Jag uppskattar honom också för att han är så jordnära och för att han har kämpat sig genom svårigheter. Av hela mitt hjärta unnar jag honom en stor seger.  Men det att jag gillar Gian betyder förstås inte att jag inte också njuter av när andra kastare är skickliga.

Jag hann inte fundera så mycket på stickrallyt igår.

Om det här duger som ny stickstruktur, så har jag klarat av utmaning nummer 18. Om inte, så har jag just nu inget annat att komma med. Det här sockskaftet är ju påbörjat redan tidigare, så...

Idag på förmiddagen lämnade nästyngsta sonen en...

... brun påse på vårt köksbord. Ja, egentligen är det ju nog två bruna påsar. De innehåller goda nybakade baguetter. Mums och stort TACK!

Nu dags för mej att ta mej utomhus och njuta av det sköna solskenet.

Önskar er alla en härlig ny vecka!

Stickväder

Igår tyckte jag att det var ett riktigt stickväder och bestämde mej för att stanna inomhus hela dagen. Det var faktiskt lite dumt, för idag är det minsann stickväder med duggregn utomhus. Ännu mörkare och grådaskigare än igår, då vi faktiskt fick ha lamporna tända nästan hela dagen.

Igår var jag jätteivrig med sockstickningarna och nu är de långa sockorna så långt färdiga att jag idag kan börja med tåminskningarna. Tjohooo! Rosa barnsockan blev nästan färdig vid midnatt, bara tåändan som ska stickas ihop, så får jag börja med socka nummer två.
Det kommer att bli lite tomt på morgnarna nu när Loitsu-KAL är slut. Det var riktigt spännande att få en ny mönsterrapport varje dag. Men allt roligt har ett slut, tyvärr. Jag är glad att jag orkade hänga med. Nu gäller det då att bestämma hur långa sockorna ska vara. Svårt att veta, för det beror ju på. Vem ska dem få? En med stor fot eller en med mindre fot? Till det kommer förstås de långa skaften. Vems ben passar de på?

Igår tog jag itu med stickrallyts utmaning nummer fem, antalet halvfärdiga stickningar. Först tänkte jag dra fram alla och fotografera dem. Men det var så mörkt inomhus att färgerna inte skulle ha blivit rätt återgivna. Dessutom kunde jag ha blivit aningens deprimerad över ett så påtagligt bildbevis. Och vad har jag för nytta av en excellent exceltabell om jag inte använder den? Så jag räknade ihop allting som blivit liggande i projektväskorna och kom fram till 17 stycken. Egentligen 18 om jag räknar med den där rosa fluffiga stickningen.
Från 2023 finns 10 ofärdiga projekt. Till saken hör att jag jobbade då ännu och inte riktigt hade tid med stickandet. Från 2024 har jag endast en och en halv socka ostickad. Från 2025 har jag två virkningar ogjorda, varav den ena mest var en test och kanske jag river upp den. Från i år har jag tre stickningar som väntar på åtgärder.

I siffran 18 ingår inte ett sockbörjan och ett sjalbörjan som jag har slarvat bort mönstren till, så de kommer jag att riva i vilket fall som helst. Jag har inte heller räknat in de 36 rutorna jag fick av E. Det är ju liksom inte mitt ofärdiga projekt, eller hur?
Bland mina ofärdiga projekt finns 4 par sockor. Det tyder ju starkt på det där second-sock-syndrom, alltså att den andra sockan inte stickas färdigt.
Jag har också 5 olika sjalbörjan. Där har ivern tagit slut så fort jag har lärt mej mönsterrapporten.
En mössa har blivit liggande, för att jag misstänker att den är för liten. En stickad disktrasa är ofärdig, för att jag inte klarade av mönstret så som jag ville. En virkad enfärgad kökshandduk blev lite tråkig i längden, likaså ett stickat mjukisdjur. En stickad filt fastnade jag i, då kanten runtom skulle stickas eller virkas. Ja, jag fick helt enkelt beslutsångest. Och så har jag då tre andra virkningar som konstigt nog inte blivit färdiga. Vanligtvis brukar de vara lätta att få färdiga, men tydligen inte den här gången. Jag har också en tröja, som väntar på sina ärmar och fickor. Den lovar jag ta itu med senast nästa månad. Men först ska jag bara sticka färdigt de sockor jag nu håller på med. Sen försöka få åtminstone ett par av de ofärdiga sockorna stickade. Men man vet ju aldrig vad som dyker upp innan dess. Inspirationen är oberäknelig och kan drabba en när som helst!

Igår kväll lyxade jag till det lite och slarvade ihop några räkmackor. Här saknas både kokt ägg, salladsblad och citronklyfta, men jag var så hungrig att jag inte orkade vänta på att äggen skulle koka. Jag tog enbart fram burken med räksallad och lade på röran på den mörka limpskivorna. Det fick duga. Bisin min, som nog äter kräftor, påstår att han inte kan äta räkor. Höh!

Senare på kvällen när jag tänkte att jag måste nog bli lite social, för jag hade ju enbart pratat med bisin min och äldsta sonen, som hämtat syltsocker från stan. Och ja, förstås katten Tufsen, men hans svar på min kommunikation är rätt så jamande. Allt nog, jag öppnade facebookappen i min telefon och hoppsansa, jag ramlade rakt in i Gian van Veens livesändning. Vilken lycka! Han var på väg till Maastricht där han kastar dartspilar idag. Gians flickvän satt bakom ratten och han besvarade frågor som hade kommit in på chatten. Igår på eftermiddagen kunde jag se på rond 1 i darts från Maastricht, men det går inte idag, tyvärr. Eller nåja, går och går man kan ju betala, men olika sporter sänds på olika kanaler, så vete fåglarna vilken kanal, som sist och slutligen gäller. Man kan säkert också fuska och se olagligt på önskad kanal. Men det vill jag inte. Jag håller mej till det som erbjuds gratis. Det räcker och blir över. Dessutom är det mest bilprogram, som gäller i vårt hus då bisin min har makten över fjärrkontrollen. Suck!

Apropå Facebook ännu, jag fick ett meddelande om att det härefter blir ett Metakonto. Suck igen! Snart stänger jag ner alla smarta funktioner i telefonen...

Nu dags för tåminskningar på långa sockorna.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Höstmarknad

Igår på förmiddagen var jag iväg till stan tillsammans med yngsta sonen. När han stod här i vår korridor sa det plötsligt "sproing" och vi hörde nånting skramla i golvet. Hans bilnyckel hade brustit, alltså den delen som ska in i rattlåset hade liksom bara sprättat iväg. Jösses!
För säkerhets skull tog vi alltså min bil och kanske likaså bra för min del, eftersom jag har lättare att kliva in och ur i den.

Vi var till höstmarknaden. Den har blivit ännu mindre, för av de fyra parkeringarna som finns där i var sitt hörn av torget, var nu en öppen. Sonen var djupt imponerad av att jag endast gick till de marknadsstånd jag handlade ifrån. Han hade fasat för att jag skulle släntra runt där halva dan, men se det gjorde jag då inte. Jag tycker nämligen inte riktigt om att stappla fram på de där kullerstenarna. Så jag köpte marknadskringlor, lite skinka från Pajuniemis bil, sex liter lingon och en inlagda gurkor, för våra egna har tagit slut för länge sedan. Sen vet ni, sen pratade jag med en ung man och hux flux hade jag bytt till mej ett förmånligare telefonabonnemang. Jösses! Sånt brukar jag inte göra så där på stående fot, men vem tackar nu nej till tre euro/månad förmånligare linje utan att behöva byta bolag? Nä, inte jag i varje fall, för tills vidare är jag ännu jättenöjd med "mitt" bolag. På ett år sparar jag nu 36 € och det är ju ett och anat garnnystan, eller hur? Sen måste ni bara påminna mej om att byta avtal efter ett år, annars blir det betydligt dyrare än det avtal jag har nu. Nu har jag dessutom "nummervakt", alltså jag ser direkt vem som ringer. Det förbryllade mej faktiskt lite, för ett annat bolag gör reklam som det enda i vårt land med den tjänsten. Förvirrande, minst sagt. Nå, få se vad som händer nu då mitt nya avtal träder i kraft. Spännande och lite skrämmande!

Jag hann träffa stickväninnan B med make och byta några ord, heja på en hel del bekanta och på stickerskan H innan sonen plockade upp mej och körde iväg till matbutiken. Jag skulle egentligen bara ha en kruka dill, näsdukar och syltsocker. Jag kom ut med satsumas, kivifrukter, Fazers blå, dill, mjölk, rökta abborrar, rågbröd och...

... de här två krysstidningarna! 🙈 Tjohooo! Jag fick tag i Krysset-tidningen. Så glad, för omväxling förnöjer. Nu kommer jag inte att ha tid att sticka så mycket när jag har de här tidningarna. glöm alltså allt om hemstickade julklappar!

När jag satt i bilen i parkeringsgrottan och sonen just startade stönade jag:
– Jag glömde syltsockret.
Men ingen av oss orkade springa in till matbutiken på nytt.
Jag hann ännu ropa hej åt stickväninnan V, som stod på trottoaren och väntade på skjuts. Tänk hela fyra stickare i farten igår. Ja, och kanske nån till, som jag inte hann se. Ifall ni undrar vem den fjärde var när ni har räknat på fingrarna, så räknade jag faktiskt med mej själv också.

Jag kalasade på både rågbröd och kringla. Mums!

I stickrallyt tog jag mej igår an utmaning nummer 30 och bekände en sticksynd: Jag stickar för det mesta inte provlappar! Nä, jag tycker inte om att göra det, fastän jag vet att jag borde. Stickar man inte provlappar blir man helt enkelt tvungen att riva upp och starta på nytt för att få det att stämma. Så varför gör jag så dumt att jag inte stickar en liten lapp först? Hur kan det ta emot så mycket?

Nu önskar jag er alla ett skönt veckoslut!

Pavlova

Igår träffades stickgruppen hemma hos C. Hon bjöd på broccolipaj och...

... himmelskt god pavlova. Den var helt perfekt och smälte i munnen. Ni må tro att vi smorde kråset.

C ordnade också ett litet lotteri och jag vann...
 

... läppglans! Tjohooo! Tack! Precis vad jag behöver för att hålla läpparna mjuka och fina i vinter.

Vi hade som vanligt både allvarliga och roliga diskussioner. Goda skratt förlänger ju livet. Ett rejält skratt fick vi oss när V plötsligt hittade en lapp i sin väska då vi skulle bryta upp. Förbluffad stirrade hon på den. På ena sidan stod det skrivet Perussukkamalli, alltså bassockmodell och på den andra obegripliga meningar ryckta ur sitt sammanhang, men alldeles tydligt ett utdrag ur en intervju.
Varifrån kom en sådan lapp flygande?
Nå, jo från min socktidning hade den seglat ner i V:s väska. Tänk om hon skulle ha sett den först när hon kommit hem? Då skulle hon minsann ha fått fundera. Nu kände jag ju igen den direkt, så med ett skratt kunde vi lösa gåtan direkt.

Jag hade med den här UFO:n till stickcaféet för att fråga råd. Jag tycker att skaftet är alldeles för löst, men C tyckte att jag nog kan fortsätta på det och att det nog kommer att bli bra. Det är just det här som är så bra med våra stickträffar, att man kan fråga råd. Sent igår kväll kom jag ändå till att jag nog river upp det där gamla olycksaliga sockbörjanet. Nu har jag alltså klarat av utmaning nummer 28 i stickrallyt.

Jag måste gå ner i stickstorlek från 4 till 3½ för att det ska kännas bra för mitt handlag. Sen kan jag förstås också fundera ut nån trevlig modell att sticka. Jag vet inte riktigt när jag har börjat på den här sockan annat att den nog är tänkt som en helt vanlig barnsocka. Den övergavs för andra projekt och säkert av den orsaken att det inte riktigt kändes bra från första början. Att jag valde 4:ans stickor istället för mina vanliga 3½ beror nog på att det inte fanns lediga stickor av den kalibern just då.

Nu dags för en snabbtur till stan på jakt efter marknadskringlor och kanske, kanske köpa lingon så bisin min får koka sin goda sylt.

Önskar er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Den blir nog aldrig färdig

Igår tog jag mej an utmaning nummer 23 i stickrallyt, namnge en halvfärdig stickning. Jag drog fram den här:

En sjal, som jag ivrigt började sticka på den åttonde maj 2020. Den bär nu namnet: "Den blir nog aldrig färdig".
Fluffigt mjukt garn i vacker rosa nyans och riktigt trevligt mönster när jag väl kom in i det, men... ja, just men... I något skede insåg jag att mina två små rosa nystan inte riktigt kommer att räcka till det önskade projektet. Just då hade jag ett mintgrönt restgarnsnystan i liknande kvalitet, som kanske skulle ha gått att skarva i med. Men jag kunde liksom inte bestämma mej för var jag skulle placera det mintgröna. Och så blev den här stickningen kvar i projektväskan, förstås en muminkasse, vad annat? Och ja, sen behövdes den mintgröna resten till annat och det här rosa fluffet blev liggande.

Men lugn bara lugn, det kan finnas ett litet hopp ännu, för vet ni vad?
Jo, jag har varit så ordentlig att i projektväskan finns förutom själva stickningen och garnet också mönstret och en varvräknare, så jag vet exakt var i mönstret jag ska börja. Det ni! Det är ju nog att vara ordentlig, eller hur?

Men den här stickningen får nog vänta lite till, för just nu finns det en massa annat på min att-sticka-lista. Igår hade jag fullt sjå med att sticka ikapp de långskaftade Loitsu-KAL sockorna. Jag låg ju två dagar efter. Jag hann inte bli färdig med hälarna igår, så idag blir det igen att sticka ikapp, för i morse kom en ny mönsterrapport.

Mäkta stolt visade jag upp mina två långa sockskaft igår för bisin min. Han tog knappt ögonen från TV-rutan och mumlade bara ointresserat. Snyft! Han förstår liksom inte alls vilket jobb, som ligger bakom. Till råga på allt hör jag honom säga i telefon: "Inge hon bara stickar". Höh! Det är ju nu inte riktigt sant, bara nästan. Sticka brukar jag nästan enbart göra på kvällarna, för på dagen finns det en hel del annat som måste göras. Och då kan man ju verkligen fråga sig varför AI inte kan göra nånting nyttigt. Ni vet, ta hand om tvätten, matlagningen, disken, städningen osv. Och framförallt, varför tar det inte hand om alla farliga och slitsamma jobb? I gruvor, på oljeplattformar, minfält osv. Där skulle AI göra verklig nytta istället för som nu hacka in i datasystem och ställa till farligheter. Suck och dubbelsuck!

Nu ut och njuta av skog och natur och skingra dystra framtidstankar. Ja, och bäst att hålla sig till garn, maskor, stickor och virknål.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen. Passa nu på att njuta av en regnfri dag.

Jordgubbssockor

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på tidsbrist. Tänka sig, nu har jag också blivit en pensionär med ont om tid. Det är väl nog för att jag är en sengångare, eller vad tror ni?

Men alltså, låt mej börja med sockorna, för nu kan jag äntligen presentera dem eftersom de överräcktes igår. De blev färdiga redan förra månaden och faktiskt, hör och häpna, före den stundande födelsedagen. Men sen blev det ändå så att vi inte körde iväg på kalas på den riktiga dagen utan kalasandet fick vänta till igår.

Jordgubbssockor

Start:    09.09.2026

Färdig: 26.09.2026

Garn: Nalle från Novita

Åtgång: 86 gram
Stickor:  3
Mönster: Mansikka-sukat, Lankava

Lite orolig var jag allt att de här sockorna inte skulle passa. Jag använde ju inte Lankavas sockgarn och dessutom avvek jag från mönstret och gjorde min vanliga förstärkta häl. Jag vet inte riktigt om jag klarar av hälen, som finns i den här mönsterbeskrivningen. Dessutom vet jag inte om den hälen håller. Kanske jag nån gång vågar pröva på den?
Lättnaden var i varje fall stor då H drog sockan på foten och den passade precis. Jag tycker alltid att det är knepigt med sockstorleken. Ibland står det att man ska sticka tills lilltån täcks innan man börjar med tåminskningarna. Men hej, hallå, alla människor har ju olika sorters fötter. En del har en lilltå som är lika lång som stortån eller åtminstone nästan. Hur är det tänkt att man gör då?

Vi var alltså iväg på härligt kalas igår.

Hela halva förmiddagen höll jag på att packa och klämma ner grejer i presentpåsen. Lite barnsligt från min sida kanske? Men jag tycker ju om att ge och att överraska. Ibland är det lättare att hitta på gåvor och ibland svårare. Den här gången var jag ute i god tid med vissa av sakerna och hann till och med få sockorna färdiga. Det ni.

Det var härligt att träffas, samlas runt bordet och få njuta av både godsaker och sällskapet. Tre av fem barnbarn på plats, så inte alls illa. Lilla T är alldeles bedårande. Om hon skulle bo i grannbyn, så skulle jag nog vara där varannan dag minst och hälsa på. Tur för hennes föräldrar att avståndet är längre.

Apropå föräldrar, K:s pappa vet minsann hur det är när man har ett garnlager. Han visste att man saknar just det där garnet som man behöver, så man måste iväg och köpa. Endera är det fel på kvaliteten man har hemma i lagret, eller färgen, eller... Jag undrar om han talade av erfarenhet eller om han talade om hur det är i verkstaden. Jag misstänker att det är liknande där. Ni vet, hela väggen är full av verktyg i långa fina rader, men så saknas just den momentnyckel man behöver. Och vips har man utökat lagret med verktyg. Nästan samma trolleri som det översvämmande garnlagret, inte sant? Det gäller alltså att komma ihåg att man kan vare sig ha för många verktyg eller för mycket garn, så det så!

Det var lyxigt värre när vi kom hem från kalaset vid 19-tiden på kvällen. Äldsta sonen stod nämligen i köket och trollade fram risotto. för andra gången fick vi sätta oss vid dukat bord. Kan man ha det bättre?
Jag tog sen hand om disken och försökte ännu på kvällen sticka lite på mina Loitsu-KAL sockor. Men då jag för andra gången hamnade att sticka bakåt och endast hunnit till mönstervarv tre, gav jag upp. Ingen idé att sticka när man är för trött. 

I stickrallyt är det dags för utmaning nummer sju, bästa sticktipset. Det delade jag ut i lördags. Om det är bästa eller inte får nån annan avgöra. Men alltså, när man lägger upp maskor för en ny stickning, så ska man ju mäta upp en tillräckligt lång tråd. Det kan vara knepigt att avgöra hur lång den tråden ska vara. Jag har lärt mej att med 7-bröder garn, grovlek aran, och stickor nummer 3½ räknar jag en maska per centimeter + 10 centimeter. Om jag alltså ska lägga upp 72 maskor blir det 72 cm + 10 cm = 82 cm lång trådstump. Det här har åtminstone funkat för mej som ett bra mått. Om grövre garn och grövre stickor räknar jag med flera centimetrar och om tunnare garn och tunnare stickor blir det förstås mindre centimeters tråd. Enkelt, eller hur?

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 25, en stickad gåva, alltså jordgubbssockorna här ovan. Dagens utmaning är också färdig, men den får vi ta imorgon, för nu måste jag göra lite annat än sitta framför datorn!

Ha det bra och hoppas att ni alla får en skön ny vecka! Och obs! Om ni är rädda för att garnlagret ska svämma ut ytterligare, håll er borta från Tokmanni den här veckan! 🙈

Bäst att inte låta sig förtrollas i garnens värld! Och inte utsätta sig för frestelser.

Vi har inlett säsongen

Huh, huh! I morse sov jag ända till klockan nio. Det kändes för min del som om halva förmiddagen hade försvunnit då jag steg upp. Bisin min var riktigt nöjd, för nu kunde han lugnt ligga och dra sig till klockan tio.

Idag har jag varit iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Hushållspappret hade tagit slut, så det var bara att bege sig iväg på uppköp. Jag började i delikatessbutiken, fortsatte till stora varuhuset för att avsluta i mataffären. Där stod vi redan i kassakön, då sonen plötsligt frågade:
– Sku du int ha ärter-majs-paprika?
Nå, jo, det skulle jag, så han gick snällt till frysdisken efter två påsar.

Nu har vi inlett julsäsongen, för idag köpte jag första jultårtorna. Mums! Äldsta sonen påstod att det också spelades julmusik i högtalarna i mataffären. Men det är jag inte alls säker på, för jag hörde inte på musiken. Nej, jag lyssnade på Mr J, som jag träffade vid brödhyllan. Honom har jag inte sett på jättelänge, ja, faktiskt inte sen i somras. Han har tydligen tröttnat på oss "gamlingar". Alternativt så har han fullt upp på jobbet.

Jag ber också ödmjukt om ursäkt av damen, som vinkade ivrigt från den röda bilen åt mej. Jag var inte riktigt uppmärksam där, så jag hann aldrig liksom hälsa och vinka tillbaka. Det var inte meningen att verka oartig. Jag ska försöka skärpa mej till nästa gång.

I morse fick jag ägna mej åt bakåtstickning! Det var inte alls roligt. Jag har inte alls tid med sånt här. Jag skyller på bisin min att jag stickade 16 varv för långt på det blåa sockskaftet igår kväll. Han började nämligen redan klockan 21 med att vi skulle gå och lägga oss. Haaa, nej, jag skulle åtminstone inte i säng, inte förrän sockskaftet var färdigt. I rena rama frustrationen,  mätte jag lite slarvigt, för nu var det bråttom att få skaftet färdigt. I morse när jag skulle börja på hälen och kollade ännu en gång, upptäckte jag att det inte stämde, för det här skaftet var längre än det första.
– Äsch, int e de så viktigt, försökte bisin min trösta.
Har ni hört nåt värre? Inte så viktigt! Klart att det är nästan livsviktigt att sockskaften är lika långa. Det borde dessutom vara lätt att räkna när där ingår mönstervarv. Tänk, jag skulle få skämmas ögonen ur mej!

Igår hade jag inte riktigt tid med stickrallyt. Jag tog mej dock an utmaning nummer 16, neulojan alter-ego, alltså stickarens alter-ego. Det var lite knepigt, för hur jag än funderade kom jag liksom ingen vart. Sent på kvällen kom jag till att jag är nog en sengångare, för jag stickar så långsamt. Jag är förstås inte nattaktiv, men nuförtiden tycker jag att allting tar så lång tid. Stickningen blir liksom lite satt på undantag. Å andra sidan tycker jag om att sticka långsamt och försöka njuta istället för att skynda på och hamna att sticka bakåt såsom i morse. Jo, så mitt alter-ego får nog vara sengångare! 😊

Nu väntar disken på mej och kanske jag sedan äntligen får börja sticka sockhälen!

Önskar er alla en skön söndag!

Husrobot

I morse steg jag upp före jag vaknat. Jo, det är riktigt sant, så jag kommer kanske att somna med stickningen i famnen i kväll.
– Int behöver du väl stiga opp ännu, mumlade bisin min sömndrucket när jag kravlade mej upp ur sängen kvart före sex.
Behöver och behöver, klockan skulle ändå ha ringt 6:17, så det var ingen idé att ligga och kvar och vänta på den signalen. Jag kan slå vad om att jag just innan ringningen skulle ha somnat riktigt gott och inte alls velat stiga upp.

Jag har varit iväg till grannbyn och lekt med Lillan, som fortfarande är hemma från dagis. Hostan och snuvan vill inte riktigt ge med sig.

Vet ni förresten vad en husrobot är?

 

Jag visste det inte förrän idag då jag blev presenterad för den här fina och finurliga roboten. Den går både framåt och bakåt på sina hjul och den kan vrida på huvudet åt alla riktningar. Det är ett hemmabygge av Lillan, hennes bror och hennes pappa. Fantasin har flödat och det är roligt att bygga. Låt vara att pappan kanske helst skulle ha velat bygga själv. 😊 Kanske julgubben borde hämta en legoförpackning för vuxna åt honom?
Själv skulle jag föredra en hushållsrobot. Tänk vilken lyx att kunna säga åt den vad man önskar till middag och sen skulle man få sätta sig vid dukat bord. För att nu inte tala om städning, disk, tvätt... kanske den till och med skulle elda i bastu-ugnen och sen tvätta ryggen på en? 

Jag fick också med mej hem en fin teckning. När jag först såg den upp och ner trodde jag att det var en dinosaurus. Konstnären blev lite stött, så jag fick fort vända den åt rätt håll och beundra porträttet. Lillan ville att jag skulle hälsa fafa att han ska ska få ett brev. Sen ville hon att jag genast idag skulle åka till västra grannstaden och överräcka en teckning åt kusin A. Men det får nog vänta till i söndag då jag hoppeligen träffar henne. Jag "åker" nog inte längre än till gungstolen idag, för ute regnar det. Ja, och så kommer det darts i TV nu på eftermiddagen. Till all tur så är det enbart sju varv/socka i Loitsu-KAL idag, så jag borde nog hinna med både dem och darts.

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 14, en stilla stickstund. Bisin min var iväg österut tillsammans med J, så jag hade det faktiskt riktigt tyst, lugnt och skönt. Ingen TV, ingen som ville det ena eller det andra och ingen social media på telefonen utan full koncentration på sockstickningen.

Nu önskar jag er alla ett härligt veckoslut. Får säga som de konstaterade i den lokala radion i morse då jag körde iväg till grannbyn: "Det finns mycket program att välja mellan nu på veckoslutet". 

Sticksällskap

Igår körde jag iväg till stan för stickträff hos H. Jag kan nu kryssa bort utmaning nummer sex i stickrallyt, nämligen sticksällskap. H hade som vanligt dukat upp ett dignande bord med godsaker. Det är förstås trevligt att äta gott, men absolut bäst är ändå sällskapet. Det är så härligt att få fråga vilka stickfrågor som helst och ja, förstås andra frågor också. Det är oftast jag som frågar, kanske mest för att jag undrar över saker. Såna där saker som om mina stickväninnor har ätit krikon i sin barndom? En del minns dem, andra inte. Stickgrejer kan jag i och för sig fråga om från till exempel Youtube, men jag föredrar ändå stickväninnornas tips och råd. Det är så härligt att till exempel höra C säga: "Man gör väl som man vill". Och så är det ju, man bestämmer förstås själv, men jag gillar att få förslag och få mina tankar i lite andra banor. Det finns ju flera sätt att göra saker på än ett enda.

På hemvägen kurvade jag via mataffären. Igår klarade jag av veckohandlandet riktigt själv, men särskilt roligt tycker jag ju inte att det är. Sida vid sida med en annan husmor stod jag där vid de förpackade köttprodukterna och nästan skrapade mej i huvudet. Vad ska vi ha för mat den närmaste veckan? Ingen som helst aning, för jag har helt enkelt ingen lust alls att laga mat. Vad köper man då? Nå, förstås malet kött (köttfärs). Det räcker ju inte hela veckan, så kanske stroganoff? Den andra kvinnan sneglar lite på mina val och jag tittar intresserat på hennes val av bacon innan jag kvistar över till de motsatta hyllorna och hastigt plockar åt mej en förpackning med blodplättar. Suckande spurtar jag vidare medan jag försöker minnas vad som finns i vår frys.

Jag köper åtminstone inte salmiakleverlåda, men jag kommer hem med eldiga kyssar!

Salmiakkyssar från Borgå! Uppfriskande och inte alls hälsosamt. Tänk på blodtrycket! Men en kan man ju alltid få smaka på, eller hur?

Jag kom också hem med två tidningar. Den till höger hade U med till stickträffen så vi fick bläddra i den. Jag uppskattade i synnerhet det att de här modellerna alla är gjorda i marketgarner, vilket gör att kostnaderna för ett plagg är rimliga.

Den här tröjan föll både G-M och undertecknad för. Den är stickad i Novitas Isoveli, som rekommenderas för stickor nr 5 – 6, så det borde ju gå snabbt, men...

 

Kotivinkki köpte jag för att där står en hel del om sockor, bland annat den här artikeln.

Och så tror jag att jag nog skulle klara av att sticka ett par såna här sockor. Men de får snällt vänta på sin tur, för nu just försöker jag få helt andra sockor färdiga.

Igår kväll blev det inte så väldigt mycket stickat på mitt sticka-tillsammans sockpar. Jag fick gårdagens stjärnbård färdig endast på den ena sockan, så det blir att sticka dubbelt upp på den andra idag. Dagens mönster är en rad med fjärilar. Intressant. Bäst att sätta igång, så jag hinner med all stickning idag. Bäst att inte bli efter, för då blir aldrig FrostyKnits Loitsu-KAL sockor färdiga.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Mest använda

Igår funderade jag på utmaning nummer tio i stickrallyt, min mest använda stickning. Det blev lite knepigt, för jag brukar ge bort mina stickningar fortare än kvickt. Jag har så litet eget stickat, som jag använder. Men så kom jag ihåg...

... mina nattsockor! Inte världens vackraste, men välanvända. Utan de här på fötterna skulle jag inte sova en endast blund. Ursprungligen har jag stickat dem åt bisin min. Han påstår att hans fötter inte tål yllesockor, så när mina förra nattsockor, stickade av min hulda moder, sade upp kontraktet, övertog jag de här. De är förstås stickade i 7-bröder och här är lite restgarner också involverade. Bisin min ryser när han tänker att hans fötter skulle få tillbringa natten i en sån här styggelse. Själv fryser jag direkt om ena sockan av misstag åker av. Sånt kommer att hända i större grad när de här sockorna blir lösare med tiden. Just nu är i varje fall skaftet perfekt utan att strama åt runt vristen.

Idag är jag lite trött så här på morgonkvisten, för jag hade förvirrande drömmar i tidig morgonstund. Handlade om traktorer och grävmaskiner, som förhindrade mej att ta mej i tid till jobbet i västra grannstaden. Jag skulle vara där klockan åtta på morgonen, men jag hamnade på villovägar och kom till ett minst sagt konstigt hus fullt av barn och tanter. Där hände både det ena och det andra. Nån trappa stod inte att finna, utan det skulle klivas upp för rangliga byggnadsställningar, sen rann kiss på golvet för ena toastolen var igenproppad, en mjölpåse gick sönder osv. Jag tittade nervöst på klockan och såg att den redan hunnit bli halv elva. Jag funderade hur jag skulle kunna ta mej till jobbet utan att nån märkte att jag var försenad. Eller om jag bara borde köra hem och sjukanmäla mej.
Vilken lättnad då jag äntligen vaknade ordentligt och insåg att jag behöver inte ta mej nånstans alls på hela dagen om jag inte vill. Men lugn, bara lugn, förstås åker jag in till stan idag, för inte vill jag missa veckans stickträff inte.

Och på tal om stickning ännu. Sent igår kväll skulle jag vara riktigt duktig och sticka på min blåa socka, men... Ja, just men, man ska inte sticka mitt i natten. Det slutade med att det blev ett fel på mönstervarv nummer fem, som jag upptäckte på varv nio. Om bisin min vid det laget inte skulle ha somnat, så skulle jag nog ha skrikit och grälat på mej själv. Nu lade jag bara trött bort stickningen och tänkte att i morgon är en annan dag. Idag får jag alltså starta min stickning med bakåtvarv. Så går det när jag förivrar mej!

Önskar er alla en solig fortsättning på onsdagen med eller utan stickning!

Godkänt fel

I stickrallyt borde jag igår ha räknat igenom alla mina ofärdiga projekt, alltså UFO:n. Men det blev så svårt och jag blev lite stressad, för jag är inte alls säker på vilka stickningar jag har övergivit helt och hållet. Jag kommer nog att riva upp en del av dem. Måste ta mej en ordentlig funderare.

Jag presenterar därför utmaning nummer 26 istället, alltså ett godkänt fel. Ser ni felet?
Jag ser det förstås direkt, men jag valde att inte riva upp, för det skulle ha blivit alldeles för jobbigt.
 

Dessutom vill jag ju ha de här sockorna färdiga samtidigt. Här är gårdagens tillägg till sock-KAL. Jätteroligt att sticka, men är lite osäker på vad det här ska föreställa. I morse kom följande mönsterrapport till de här Loitsu-KAl sockorna av FrostyKnits. Bra, så har jag nånting att sticka vidare på. Till all tur lite enklare mönster den här gången.

Nu dags att ta en liten runda ute i höstblåsten.

Sköt om er och njut av tisdagen! 

Här går det undan

Gäääsp! I morse var jag tidigt igång och det börjar småningom ta ut sin rätt. Jag var uppe före klockan sex, för jag lovade igår kväll att jag rycker in i grannbyn. Lillan var snorig och lite hängig, till all tur feberfri. Men hon kunde inte åka till dagis, så hon fick tillbringa morgonen med en tråkig farmor. För ser ni, farmor gjorde inte alls som Lillan ville. Farmor fick inte upp porten till köket, så det gick inte att överraska pappa med något gott. Farmor kom inte heller upp för vindstrapporna till lek-/sovrummet där, trots att hon fick löfte om att sitta på en låg stol. Det blev lite målande och morgongympa istället. Ja och bilar förstås.

Morgonrodnaden var otroligt vacker i morse då jag körde iväg till grannbyn strax efter klockan sju. I skymningen höll jag på att krocka med tre rådjur som sprang över byvägen. Det klarade sig till all tur. När jag steg ur bilen framme hos nästyngsta sonen och skulle fota den röda himlen hade den redan ljusnat och allt det röda hann försvinna. När jag körde hem nu på förmiddagen regnade det lite smått. Perfekt stickväder alltså.

Och stickade gjorde jag igår minsann, över en timme i ett enda drag. Det var utmaning nummer 27 i stickrallyt, att sticka minst en timme. Det klarade jag alltså av igår.

Här går det undan, för sockskaften växer med god fart. Och det här är minst sagt spännande för det här är Frosty Knits Loitsu-KAL. KAL står för knit-a-long, vilket betyder sticka tillsammans. Varje morgon klockan sex lägger Mirka Saapunki ut en ny mönsterdel på Instagram och Facebook. Det här håller på till den 17.10. Jag tycker att det är både spännande och roligt. Jag är dessutom glad för att det är helt vanliga marketgarner, som används. Det är jättelängesedan jag har deltagit i en KAL. Jag tycker oftast att jag inte hinner med. Det är inte lätt om man sen långt i efterhand ska försöka få tag på de mönsterdelar, som man har missat. Sen är det ju nuförtiden lite si och så med mitt tillsammansstickande i Facebook och Instagram, för jag vägrar sätta ut foton. Detta eftersom bilderna kan stjälas av vem som helst och användas i vilket syfte som helst. I många av de stickgrupper jag brukar kolla på Facebook finns det duktiga stickare som har ramlat över sina egna foton på stickalster och där en annan person hävdar att hen har designat just det mönstret. Till råga på allt har "skurken" inte ens ändrat på bakgrunden i fotot. Verkligen synd. Det är ju roligt att visa upp vad man åstadkommit och på så sätt inspirera varandra. Tur att vår stickgrupp i stan finns. Där går det bra att visa upp sina alster och både ge och få inspiration utan att vara rädd för att ens foton ska kapas.
Verkligen duktigt av dem som orkar dra igång såna här KAL med alldeles gratis deltagande.

Vi har också hunnit få höstens första möss i fällan. Få se om de blir flera som kommer in nu då vi inte längre har Lurvinge, som höll efter dem.

Yngsta sonen tittade in här som hastigast för en stund sedan.. Han har semester den här veckan och tills vidare inga vidlyftiga planer.

Nu ska jag sticka vidare på varv 31 - 39 på mina sockskaft. Visst är det spännande?

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen!

Tre samtidigt

Kära vänner, vad ni än gör, så lägg er inte i sängen för att sova om ni är mitt i ett flow-tillstånd. Det misstaget gjorde jag igår natt då jag var inne i en kreativ skaparprocess. Och hur tror ni att det slutade? Nå jo, inte särskilt bra, för där låg jag i sängen och vred och vände på mej så det var ett under att jag inte trillade ner. Jag kunde lika gärna ha suttit uppe och stickat hela natten!

Jag kan inte precis säga att makterna var med mej igår, för jag letade och letade...

... efter en till förpackning med strumpstickor. Jag hade ju köpt garn så att jag ska kunna sticka två sockor samtidigt. Men då hade jag inte en tanke på det där med strumpstickor. Jag letade och letade. Jag hittade förstås nummer treans stickor i parti och minut. Men inte 3½. Jag blev till och med så desperat att jag kontaktade grannbyn med en förfrågan om nån av dem var på väg till stan. Innan jag hade fått svar letade jag ännu en gång. Den här gången satte jag mej ner och tänkte logiskt. Var kan jag hitta strumpstickor i det här huset? 
Aha, förstås i sockboxar, var annars? Ivrigt öppnade jag tre olika sockboxar. Beundrade de vackra mönstren och garnen. Tänkte att vänta bara nån dag ska jag ännu sticka det här sockparet. Men inte en endaste förpackning med strumpstickor hittade jag. Suck!

Förtvivlat tittade jag på allt som bisin min öst huller om buller i hobbyrummet då han städade. Nånstans där bland all bråte borde min plastlåda med strumpstickor finnas, men var? Skulle jag riva ut allting från hobbyrummet och placera grejerna i korridoren? Men den är redan full av saker bisin min rev ut från tvättrummet då han "städade" där. Och ingenting får röras, ändå säger han alltid att korridoren ska hållas tom. Hrmpf!
Jag tog mej ännu en titt på kaoset i hobbyrummet. Nej, bäst att inte röra om där annars fanns det risk för att jag skulle ha blivit under allt bråte.

Ny funderare och den här gången en snabb titt i sovrummet. Nu fanns det inte många alternativ kvar. Att köra in till stan och köpa en ny förpackning med strumpstickor kom inte på fråga. Att riva ur stickorna ur nån bortglömd socka gick inte heller, för det fanns inga bortglömda sockor med 3½ grovleks stickor. Måste jag nu bara ge upp och glömma drömmen om två sockor samtidigt?

Plötsligt mindes jag ännu en sockbox. Jag vågar knappt öppna den, för tänk om inte där heller finns strumpstickor...

 

Dessvärre måste jag ju göra annat än sticka. Igår blev det makaronilåda, en lite tråkig sådan för här saknas både lök, tomatkross och riven ost. Allt sånt som bisin min inte äter. Och så måste han prompt ha äggstanning i lådan, annars går den inte att äta enligt honom. Strunt nu i det, för idag tänker jag inte laga nån mat alls. Det får bli uppvärmd makaronilåda fastän det är söndag! Det blir ju ingen sticktid alls för mej annars.

Och jo, jag hittade en förpackning till med strumpstickor i den där sockboxen. Det visade sig tyvärr att ena strumpstickan har ett fult och djupt hack i sig. Där fastnar alltid garnet, så den stickan får nog brännas upp. Det går nämligen inte att försiktigt slipa bort den där djupa ojämnheten.

 

Men jag har i varje fall nio björkstickor så att jag kan sticka två sockor samtidigt. Tjohooo! Nu har jag alltså tre stycken sockor på gång och det är farligt, mycket farligt. Risken att alla inte blir färdiga är överhängande.

Nu hoppade jag igår till utmaning nummer åtta i stickrallyt, för jag började på ett nytt projekt igår. Och nu är jag så full av iver att jag kommer nog att ägna resten av söndagen åt stickning.

Önskar er alla en fin ny vecka!

En jättesmäll

Igår vid ett-tiden på dagen försvann bisin min österut. Någon minut senare hördes en jättesmäll. Jag rusar ut med hjärtat i halsgropen livrädd för att det har hänt, det som vi försöker akta oss för väldigt noggrant. Det att nån med väldigt hög fart har kört krock med bisin min. Vi lever nämligen farligt här med landsvägen inpå och en massa fartdårar som inte förstår vad hastighetsbegränsningen på 50 kilometer betyder. Antagligen borde de gå om bilskolan.

Den här gången handlade smällen om sprängning av ljudvallen. När jag stod ute på gården hördes flygplansljud och det syntes vita streck på himlen. Bisin min hade alltså, tack och lov klarat sig. Men jag kunde inte låta bli att fundera över hur farligt det här kunde/kan vara med tanke på vår oberäkneliga granne i öst. Försvarsmakten manade till lugn och intygade att det enbart var fråga om en rutinövervakningsflygning. Hoppas att det var så, men med tanke på alla gränskränkningar som sker stup i kvarten från öst, så känns det onekligen obehagligt.

Jag fick dock tankarna skingrade av en liten stadsfärd tillsammans med äldsta sonen. Det var riktigt bra, för annars skulle jag ensam ha fått sitta här hemma och grubbla. Eftersom bisin min var borta, beslöt vi med sonen att äta lunch ute på stan.

Jag valde Fylla, för där serverades lövbiff gjord på griskött. Riktigt gott. Ifall ni funderar var allt det gröna fanns, så det åt vi redan före. Det fanns minsann att välja på från det dignande salladsbordet. Från den här portionen åt jag nog upp allt det där "gräset" också. Men sen orkade jag inte med alla potatisar. Det blev liksom för stor portion. Den serverades till bordet, så jag borde ha kommit ihåg att begära mindre pommes frites.

Från restaurangen tog vi oss raka vägen till mataffären. Den här gången tyckte jag till och med att det var lite spännande på grund av den utökade garnhyllan. Men, men, ack och ve, hyllan gapade rätt tom ännu.
 

Dock inte tillräckligt tom, för jag kom hem med de här nystanen! 600 gram 🙈 Behöver jag mera sockgarn? Nej, absolut inte, men... ja just men. Nu har jag fått den galna idén i huvudet att jag ska sticka två par sockor samtidigt och då vill jag självklart ha två nystan från samma färgbad. Till råga på allt är jag nu så vågad att jag tänker använda naturvit som bottenfärg. Och jo, jo, jag funderade nog på att köpa endast ett nystan av varje färg och sen nysta upp i två delar. Men, garnet skulle tyvärr inte ha räckt till i alla färger. Nu har jag tagit det säkra före det osäkra. Och sockgarn kan man ju aldrig ha för mycket av, eller hur?
Till min stora glädje hittade jag såna här färgnyanser, som enligt mej går riktigt bra ihop.

Det här vackra nystanet låg rätt ensamt där i sin korg och ropade: "Kom och ta mej". Så då gjorde jag det förstås. 100 gram och ett par sockor. Till skillnad från Novitas garner, så är det här House, som är affärskedjans eget märke, tillverkat i Turkiet. Men ett utländskt nystan må vara förlåtet, eller hur?

Igår handlade stickrallyt26 om hemskaste garnet. Jag funderade en stund på det där, för när jag köper garn brukar jag inte direkt köpa hemska garner. Det är väl självklart att man köper sånt garn man tycker om? Att det sedan ibland visar sig att garnet till exempel är så mjukt och skönt att det delar på sig när man stickar är ju en helt annan sak.
Men så kom jag ihåg garn jag ärvt av min hulda moder.

Och bland dem fanns det här nystanet, som för mej nog är det hemskaste jag har i lagret. Det har snurrat på här nu i sex års tid utan att komma på stickorna. Fortfarande vet jag inte vad jag ska göra med det här nystanet. Kanske bara hastigt sticka ett par alldeles vanliga sockor modell mindre?

Igår kväll placerade jag mej glad i hågen i gungstolen framför TV:n. Nu skulle ju dartstävlingen börja. Bisin min steg in, hojtade att kanalen skulle bytas, för nu började nyheterna. Han hade varit borta hela dagen, för inget gick riktigt som planerat. Han fick inte alla bildelar, han behövde, så han var inte på sitt bästa humör precis.
Själv blev jag barnsligt upprörd över kanalbytet och betedde mej verkligt omoget, för jag började nynna högljutt medan han såg på nyheterna. Visst tycker ni synd om bisn min, som har råkat ut för en så omöjlig käring?

Efter sisådär tjugo minuter bytte han äntligen kanal och nu, nu skulle jag då få se på darts. Men... 

... snyft, snörvel, det var repris från torsdagsnatten. Jag var så ledsen och besviken att strumpstickorna knappt hölls i handen.
I morse då jag kollade resultatet från kvartsfinalen blev jag inte mycket gladare, för Gian van Ven förlorade. Visserligen väntade jag mej det, men ändå...
Ikväll måste jag försöka hålla mej i skinnet medan nyhetsdravlet pågår i TV. Måste påminna mej själv om att bete mej vuxet. Kanske det inte skulle vara så dumt med öronproppar ändå?

Nu är det dags för matlagning. Idag får det bli en helt vanlig makaronilåda.

Önskar er alla en fin lördagskväll. 

Månadens caféträff

Igår körde jag iväg till stan medan bisin min var på vedbacken i grannbyn. När han kom hem var gumman försvunnen utan att han visste vart hon tagit vägen. Fräckt, eller hur?

Jag var på månadens caféträff i Café Favorit. Drack grönt te med citron och ingefära. Njöt av räkfylld croissant, en bebé och trevligt sällskap. Vi filosoferade bland annat huruvida vi skulle ha gjort nånting annorlunda när vi var unga om vi skulle ha vetat det vi vet idag. Båda kom vi fram till att vi skulle ha jobbat mindre. När vi var unga var det viktigt att vara duktig och visa framfötterna. Det gällde både i hemmet och jobbet. Nu som pensionärer får vi vara hur lata som helst. Om vi får åtminstone en sak gjord per dag, så är det bra. Det skadar inte att vara lite ineffektiv och njuta av livet.

Under hösten och vintern finns det inte många caféer att välja mellan här i stan, vilket är lite synd. Men helt förståeligt, för antagligen räcker inte kunderna till. Det som däremot finns att välja är en massa godsaker från vitrinen. Jag valde räkor igen och det var riktigt gott. 

Där i caféet såg jag bland annat två stickade Lovisatröjor, tyvärr såg jag ingen Liljendaltröja. Några oktröjor, fladdrade förbi, men jag var inte säker på om de var hemstickade eller fabrikstillverkade.
Men sen då det var dags att återvända hem, då stod han där vid vitrinen, snyggingen med en superfin hemstickad oktröja i bruna nyanser. Ååååh, jag borde ha frågat vem som hade stickat och om han visste mönstret. Jag blev så tagen att, då han valde brittatårta ur vitrinen, så kom jag också hem med...

... tre bitar av den goda kakan. Bisin min var förstås kritisk och gnällig, för inte smakar den här så som "min" smakar. Och så fick jag höra att jag bakar mycket bättre. Men jag genomskådar allt bisin min, så nej, här blir inget kakbak. Det får räcka med de här godbitarna.

I söndag är det kanelbullens dag, så...

... jag köpte också med mej hem några bullar. Dock inte kanelbullar, utan helt vanliga hederliga runda bullar. Mums! Förstås en nostalgisk längtan till barndomen och doften av nybakade bullar som kändes i hela huset. Bäst var det när vi just fick runda bullar istället för de där flätade längderna, som var ett måste på kaffebordet förr.

Igår startade stickrally utmaningarna och jag hann faktiskt sitta utomhus en liten stund och sticka.

Socka nummer ett blev färdig, här är det bara några minskningar i tån kvar. Lite hyschpysch, så jag kan inte visa hela sockan! Resåren till socka nummer två är också upplagd och på god väg.

Det var allt tur att jag tog itu med den första utmaningen igår, för vädret var perfekt för utestickning. Stickrallyt är kravlöst med fokus på att ha roligt och njuta av det man gör. Jag skulle alltså ha kunnat välja vilken annan utmaning som helst från listan. Superbra, för då gör man det man känner för och orkar med just då.
Min stund där på vår så kallade terrass avbröts av kärt besök. Yngsta sonen tittade in ett varv och det var trevligt att träffa honom.

Kvällen, eller egentligen natten avslutades med darts. Men ack, ack, ack, det är inget för en med svaga nerver. Jösses så jag fick heja på Gian mitt i natten! Jag ropade och tjoade, så bisin min flög upp tre meter minst från soffan och undrade vad som hänt. Förtvivlat förklarade jag att Gian hade missat de tre första pilarna och nu låg rejält efter. Kom an Gian, nu ska du kasta 180, in med alla tre pilar i trippelboxen för 20. Jag lutade mej ivrigt framåt i gungstolen, så långt att jag nästan höll på att falla över soffbordet.
Sport kan inte vara hälsosamt, för jag var inte i säng förrän vid ett-tiden på natten! Och jag hade knip i magen av den olidliga spänningen. Jo, fint att de var så jämna, men tänk på mina stackars nerver.
Bisin min suckade och tyckte att jag skulle lugna ner mej, men hur skulle jag kunna det när det var så spännande?
Och hur gick det då?

Jo, Gian vann 3-2 över Ryan Searle. De var sista matchparet ut på podiet, därför blev det en sen natt.
Ikväll möter Gian James Wade i kvartsfinalen. Tyvärr är jag illa rädd att Gian åker ut, för James är som en maskin. Vet inte om jag alls vågar se på TV ikväll. Om nu alls kvartsfinalen sänds gratis på viaplaykanalen ikväll. Bisin min påstår det, men jag har inte kollat.

Nu är det igen dags för en liten stadsfärd för min del. Måste kolla den utökade garnhyllan i mataffären! Tjohooo!

Önskar er alla ett riktigt fint veckoslut!