Mörkgrått

Igår på eftermiddagen hade vi rart besök av en spindelmannenflicka och hennes pappa. Hon hämtade en påse fågelfrön åt fafa och fick en orange döskalle istället. Nåja, fröna är ju nog förstås åt fåglarna.

Vi satte genast igång och lekte, för pappan sa att de inte kunde stanna så länge. Hon var en riddare med lans och famo fick vara Kalle Anka iklädd brandmanskläder. Vi bodde i ett slott, där vi visserligen hade det lite trångt, men ändå kunde äta, sova och gömma oss. Vi hade ett djur på hjul, som vår husbil. Den attackerades dessvärre av flodhästen Henry. Han skuffade och puffade, så husbilen välte.

När det var dags för hemfärd såg spindelmannenflickan på döskallen och ville veta om den var menad åt barnen. Famo svarade genast jo. Men pappan krånglade till det och påstod att han också var ett barn. Har ni hört nånting så fånigt? Dottern tittade oförstående på honom, för han är ju vuxen, får köra bil och vara uppe hur länge han vill om kvällarna. Han går ju inte på dagis eller är i skolan utan jobbar på dagarna. Dessutom är han stor, så försök inte påstå att han är ett barn! Ja, och famo är famo och ingen mamma om ni frågar Lillan. Släktutredningar är alldeles för jobbiga.

De facto var hon nog mera intresserad av själva döskallen än godisinnehållet. Hon fick också med sig hem de rosa sockorna. Pappan tyckte att de var snärtiga. Vad dottern tyckte förblev oklart. Hoppas att de i varje fall passar. De fick också med sig hem de 36 virkade rutorna, lite garn och en grötkalender åt mamma. Stackars pappa, som blev utan. Hoppas att han i varje fall fick lite godis från döskallen, som Lillan fick dela med lillbrorsan.

Det blev mörkgrått. Nej, nej, nu talar jag alltså inte om novembervädret, utan om de här:

Muddarna, som jag stickade igår. Jag hittade inte svart 7-bröder garn här hemma, så det fick bli mörkgrått istället. Jag har övergett tanken på svart och julrött glittrigt garn. Nu skulle jag vilja ha nån kontrastfärg i pastellrosa eller lila. Vågar jag ta en ny grävomgång i garnlådorna?

Igår kväll fick jag till min stora förvåning se på filmen En del av mitt hjärta. Bisin min hade till all tur inte susning om att filmen byggde på Tomas Ledins låtar, annars skulle han fort ha bytt kanal. I något skede trodde han att det var en svensk kopia av Grease. Först när filmen gick mot sitt slut avslöjade jag vad det handlade om. Ni skulle ha sett bisin mins förskräckta min då jag sjöng I natt är jag din. Han såg faktiskt riktigt rädd ut, för vem vet hur natten skulle förlöpa.

Nu dags att försöka göra nånting nyttigt. Men få se nu, för hela förmiddagen har jag nyst och snorat. Hoppas att det enbart är dammallergi och inte garnallergi! 🙈

Önskar er alla en fin ny vecka!

Man Cave

Tjohoo! Idag är det fredag och KAJ:s nyaste låt, Man Cave är ute på Youtube. Kan det bättre bli? Nä, inte egentligen, för jag var uppe redan vid sjutiden och hade glädjen att fånga morgonsolen mellan molnsjoken.

Hos oss finns faktiskt hela två "mansgrottor" (man cave), garaget och ladan. Den sistnänmnda var det som fick bisin min att bli eld och lågor och övertala mej att flytta hit. Själv har jag mitt hobbyrum, som bisin min nu döpt om till garnrummet.

Här ilar dagarna förbi alldeles för fort förbi och det känns som om jag inte hinner med nånting alls. Beträffande stickningen har jag varit riktigt disciplinerad och inte börjat förrän på kvällen, annars skulle jag inte få nånting annat gjort. Min hulda moder, frid över hennes minne, var också riktigt ordentlig. Hon hade som regel att inte se på TV förrän efter klockan 21. Hon var nämligen rädd att fastna framför rutan och det är ju lätt hänt då hushållsjobbet inte lockar. Ibland kunde jag tipsa henne om att det på dagen skulle komma nån gammal inhemsk svartvit film, oftast om det var nånting med musik. Då kunde hon se på TV mitt på dagen, för de filmerna gillade hon. Jag skulle ha ringt henne och tipsat om dagens film, Kaunis Veera, (Vera - zigenerskan på svenska) från 1950. Den skulle hon ha gillat. Undrar förresten hur många som hinner klicka bort sig från Arenan för att det länge endast syns en svart skärm i början av den där filmen.

Igår kväll hann jag glädjande nog med lite stickning. Den andra sockan växer sakta men säkert. Jippii! Och det är förvånansvärt roligt att sticka mönstervarv. Skaftet blir färdigt mycket fortare.

Bisin min klagar för övrigt på att jag har ockuperat bordsändan. Det kan jag nu inte rå för, eller hur? Jag måste ju få sockorna blockade. Snart är bordsändan hoppeligen ledig igen.

Nu ska jag leta reda på en dödskalle, som jag har gömt på ett säkert ställe. Vem vet om vi i morgon får besök av Spiderman, spöken eller pumpor? Måste vara lite förberedd i dessa spännande tider.

Önskar er alla ett skönt helgveckoslut oberoende hur ni väljer att fira.

Härliga onsdag

Tjohoo! Idag svävar jag ännu lite smått på ulliga moln efter gårdagen. Onsdagen var så härlig med många trevliga möten. Social kontakt med människor är faktiskt livsviktig. Det ger energi och åtminstone för mej nytt hopp om mänskligheten. Dessutom är det alltid bra att komma ut ur sin vardagsbubbla mellan verserna.

Egentligen började härligheterna redan på tisdagseftermiddagen. Då röjde jag äntligen av vårt stora sidobord, som blivit nån sorts avställningsplats för en massa mer eller mindre udda grejer på alldeles fel plats. Där har de fått stå och samla damm ända sen i våras. Dags alltså att kavla upp ärmarna och försöka hitta plats för bilgrejer, diverse minnessaker, böcker, gamla tidningar, leksaker, spel osv., osv. Och då, då gjorde jag ett rejält fynd. Inne i en tom julröd ytterkruka, där låg en mörkblå liten ask. Inuti den hittade jag äntligen mina fina silverörhängen. Ni vet inte hur lycklig jag blev. Jag trodde att de var förlorade för alltid och det tog mej hårt eftersom de är en gåva av en kär vän. Jag hade i hastigheten gömt dem på ett säkert ställe nån gång i våras då jag plockade undan i vild panik. De där säkra ställena är högst osäkra, eller hur? Man ska akta sig för dem. Lite tröst är ju det att inte ens tjuvar skulle hitta värdeföremål här i vårt hus!
Nu har jag förstås placerat örhängena på ett nytt säkert ställe. Ni får hålla tummarna att jag minns var de finns sen när jag vill ha dem i öronen nästa gång.

Gårdagen var som sagt härlig. Det började med att äldsta sonen var iväg till stan på förmiddagen och handlade åt oss. Han kom hem med bland annat den här:

Tjohoo! Den här tidningen kommer inte att gå vidare till min svägerska så som de andra. Gissa varför?

Sonen hade också besökt Corint och hämtade berlinermunkar till kvällen. Mums!
Men han hade glömt citronen och dessutom säljer S-market just nu det enda kaffet bisin min vill ha för 3,99 €, så när jag körde iväg till stickträffen hos H, kurvade jag via mataffären. Det skulle liksom vara ett snabbt varv och sen iväg och sticka, men... ja, jag träffade massor av bekanta. De var också på språng efter kaffe och det blev många trevliga samtal. Jag träffade också min väninna T utanför affären och fick en bullalängd och den här:

Så fin och så härlig färg. Jag kollade skötselråden och har nu placerat krukväxten i norr fönstret. Hoppas att den gillar det.

H bjöd på mozzarellapizza och en riktigt god hembakt dadelkaka. Vi talade om allt möjligt, en berättade om sitt besök i bokmässan och vi dryftade diverse aktuella saker. Själv frågade jag om mina medstickerskor hade ätit potatisgröt i sin barndom. Jovisst hade de alla gjort det. Två gillade det inte alls, medan en annan med saknad mindes hur gott det var med stekt potatisgröt. Själv saknar jag förstås mammas potatisgröt med smöröga och lingonsylt. Mums filibabba.
Att jag frågade beror på att bisin min aldrig har ätit potatisgröt, åtminstone mindes han inte att sånt skulle ha förekommit i hans barndomshem. Det förvånade mej, så jag kollade med hans storasyster. Hon visste inte ens vad det var fråga om! Jösses! Jag trodde att det var en rätt traditionell hösträtt häromkring, men tydligen inte för alla. Har ni ätit eller smakat på potatisgröt nån gång?

När jag kom hem hade jag en timme på mej att röja av bisin mins sida av matbordet. Där har han samlat diverse prylar av skrot och avfall om ni frågar mej samt en låda med papper och andra nödvändigheter. Han kom hem samtidigt som T anlände. Hon packade upp sin dator och så satte vi igång. Det var härligt att träffas, härligt att undervisa igen och allting gick snabbt och smidigt. Tänk att takterna sitter i ännu! Ja, och tänk att jag gjorde rätt val då jag sadlade om. Informationssystem och datateknik var inte precis det man skulle syssla med just då, för det var svårt och invecklat. Alla kommandon skulle skrivas, det gick inte att klicka och scrolla vilt omkring så som idag. Internet låg i barnskorna och man fick nöja sig med en svart skärm och vanligtvis vit text när man tog kontakt via ett ytterst högljutt modem, vars ljud våra katter avskydde. På den tiden fick man "rita" alla figurer från tangentbordet. _^..^_ där ser ni en katt. Det var riktigt roligt och krävde lite mera tankearbete än att klicka på färdiga emojer/figurer. Sen kom www och resten är historia.

Efter väl utförda pivotabeller i excel, firade vi med berlinermunkar och talade om allt mellan himmel och jord. Ibland inflikade bisin nånting nerifrån sin gungstol, men för det mesta koncentrerade han sig på tv:n. 

Vid 23-tiden på kvällen fick jag ännu den här julklappssockan färdig. Så ni förstår att onsdagen var riktigt härlig!
Men, men, nu har jag smått börjat tvivla, kan jag ge de här sockorna i julklapp? Blir de för stora? För små? För spända? Och vill mottagaren alls ha sockor? Borde jag hitta på nånting annat att sticka och ge bort? I såna fall vad? Hmmm, sockor är ju på något sätt liksom min grej just nu...

Nu borde jag göra nånting nyttigt och avstå från att genast börja sticka på julklappssocka nummer två. Räcker det om jag gör nånting lite hastigt och lustigt? Jag kan ju gömma undan bisin mins konstigheter nu medan han inte är hemma. Matlagningen slipper jag idag till all tur, för han kan värma mos och köttbullar och själv kan jag äta soppa. Tjolahopp!

Önskar er alla en skön fredag!

En härlig eftermiddag och kväll

Igår  var jag iväg till stan på klassträff. Det var riktigt trevligt. Vi var 21 personer, som träffades på Fylla åt och pratade. Härligt att träffa klasskamraterna. Tänk att det redan har hunnit gå 50 år sedan vi gick ut klass 5 b i mellanskolan.  Som en av deltagarna sa: "Vart har de här 50 åren försvunnit?" Jo, det känns otroligt.

Lite otroligt tycker jag också att det är jag inte träffat på klasskamraterna här i stan. Många bor ju ändå här. Men som en konstaterade, hon är alltid tidigt på morgonen och handlar, så sannolikheten att träffas i mataffären är liten. Ja, sen finns det ju dessutom flera olika mataffärer att gå till.
Och apropå mataffärer kom vi lite nostalgiskt igår ihåg hur det var när vi gick i mellanskolan. Då fanns det mataffärer i nästan varje gathörn i stan. Lite konstigt med tanke på att då hade man mindre pengar att röra sig med.

Sen fanns det annat att fundera på, som att vad kan ungdomar göra i stan nuförtiden. Finns det alls ställen att gå till? Och alla danser på ungdomslokaler man kunde besöka förr, där nog Liljendalgården var stället att befinna sig på om lördagskvällarna. Det är väl inte alltför bra att sitta hemma på sin kammare och uggla?

Det var också roligt att prata skolminnen även om mina är något diffusa. Men jag kom i varje fall ihåg att vi varje år hade en ny klassföreståndare och vem alla som gått på vår klass. Vart en del av de kamraterna sedan försvann var ibland lite oklart, likaså varför en del saknades från femte klassens skolfoto. Tänk att det då fanns hela tre parallellklasser! Stora klasser var det också i medborgarskolan på andra sidan räcket. Jaa, hör ni, det var tider det.

På hemvägen från Fylla kurvade jag via mataffären så jag kunde fylla på lagren med mjölk och rågbröd. Det var liksom tillbaka till vardagen efter att ha befunnit sig i en kramgo bubbla. Verkligen glad över att jag hade förmånen att gå i just den klassen, för med facit i hand kunde jag ha hamnat nånstans där klasskamraterna inte var snälla med varandra.
Konstateras kan också att sociala kontakter är viktiga, så det gäller att söka sig ut från hemmets fyra väggar då och då. Uppfriskande och givande att möta andra människor och få umgås.

På kvällen hann jag ännu sticka lite. Det är härligt att se hur mönstret växer fram och ivern är stor att få skaftet färdigt. Jag har försökt sticka in garnändarna så det skulle bli mindre att fästa, men det lyckas inte riktigt alltid. Det kommer alltså att bli ett digert efterarbete. Idag tror jag att jag kan ägna hela mina uppmärksamhet åt den här sockan. Det regnar nämligen ute och faktiskt är det så mörkt inomhus att hittills har vi behövt tända lampor.

För övrigt undrar jag om det här är en naturlag? Att det blir ett enda trassel varje gång jag försöker hitta garnändan inuti nystanet? Jag vill gärna ha garnet inifrån, för annars rullar nystanet lite vilt omkring. Men jag kanske behöver tänka om?

Nu ska jag fortsätta sticka lite, men först måste jag nog få igång en tvättmaskin.

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen. Kom ihåg att efter regn kommer solsken! 

Vi har inlett säsongen

Huh, huh! I morse sov jag ända till klockan nio. Det kändes för min del som om halva förmiddagen hade försvunnit då jag steg upp. Bisin min var riktigt nöjd, för nu kunde han lugnt ligga och dra sig till klockan tio.

Idag har jag varit iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Hushållspappret hade tagit slut, så det var bara att bege sig iväg på uppköp. Jag började i delikatessbutiken, fortsatte till stora varuhuset för att avsluta i mataffären. Där stod vi redan i kassakön, då sonen plötsligt frågade:
– Sku du int ha ärter-majs-paprika?
Nå, jo, det skulle jag, så han gick snällt till frysdisken efter två påsar.

Nu har vi inlett julsäsongen, för idag köpte jag första jultårtorna. Mums! Äldsta sonen påstod att det också spelades julmusik i högtalarna i mataffären. Men det är jag inte alls säker på, för jag hörde inte på musiken. Nej, jag lyssnade på Mr J, som jag träffade vid brödhyllan. Honom har jag inte sett på jättelänge, ja, faktiskt inte sen i somras. Han har tydligen tröttnat på oss "gamlingar". Alternativt så har han fullt upp på jobbet.

Jag ber också ödmjukt om ursäkt av damen, som vinkade ivrigt från den röda bilen åt mej. Jag var inte riktigt uppmärksam där, så jag hann aldrig liksom hälsa och vinka tillbaka. Det var inte meningen att verka oartig. Jag ska försöka skärpa mej till nästa gång.

I morse fick jag ägna mej åt bakåtstickning! Det var inte alls roligt. Jag har inte alls tid med sånt här. Jag skyller på bisin min att jag stickade 16 varv för långt på det blåa sockskaftet igår kväll. Han började nämligen redan klockan 21 med att vi skulle gå och lägga oss. Haaa, nej, jag skulle åtminstone inte i säng, inte förrän sockskaftet var färdigt. I rena rama frustrationen,  mätte jag lite slarvigt, för nu var det bråttom att få skaftet färdigt. I morse när jag skulle börja på hälen och kollade ännu en gång, upptäckte jag att det inte stämde, för det här skaftet var längre än det första.
– Äsch, int e de så viktigt, försökte bisin min trösta.
Har ni hört nåt värre? Inte så viktigt! Klart att det är nästan livsviktigt att sockskaften är lika långa. Det borde dessutom vara lätt att räkna när där ingår mönstervarv. Tänk, jag skulle få skämmas ögonen ur mej!

Igår hade jag inte riktigt tid med stickrallyt. Jag tog mej dock an utmaning nummer 16, neulojan alter-ego, alltså stickarens alter-ego. Det var lite knepigt, för hur jag än funderade kom jag liksom ingen vart. Sent på kvällen kom jag till att jag är nog en sengångare, för jag stickar så långsamt. Jag är förstås inte nattaktiv, men nuförtiden tycker jag att allting tar så lång tid. Stickningen blir liksom lite satt på undantag. Å andra sidan tycker jag om att sticka långsamt och försöka njuta istället för att skynda på och hamna att sticka bakåt såsom i morse. Jo, så mitt alter-ego får nog vara sengångare! 😊

Nu väntar disken på mej och kanske jag sedan äntligen får börja sticka sockhälen!

Önskar er alla en skön söndag!

Godkänt fel

I stickrallyt borde jag igår ha räknat igenom alla mina ofärdiga projekt, alltså UFO:n. Men det blev så svårt och jag blev lite stressad, för jag är inte alls säker på vilka stickningar jag har övergivit helt och hållet. Jag kommer nog att riva upp en del av dem. Måste ta mej en ordentlig funderare.

Jag presenterar därför utmaning nummer 26 istället, alltså ett godkänt fel. Ser ni felet?
Jag ser det förstås direkt, men jag valde att inte riva upp, för det skulle ha blivit alldeles för jobbigt.
 

Dessutom vill jag ju ha de här sockorna färdiga samtidigt. Här är gårdagens tillägg till sock-KAL. Jätteroligt att sticka, men är lite osäker på vad det här ska föreställa. I morse kom följande mönsterrapport till de här Loitsu-KAl sockorna av FrostyKnits. Bra, så har jag nånting att sticka vidare på. Till all tur lite enklare mönster den här gången.

Nu dags att ta en liten runda ute i höstblåsten.

Sköt om er och njut av tisdagen! 

Här går det undan

Gäääsp! I morse var jag tidigt igång och det börjar småningom ta ut sin rätt. Jag var uppe före klockan sex, för jag lovade igår kväll att jag rycker in i grannbyn. Lillan var snorig och lite hängig, till all tur feberfri. Men hon kunde inte åka till dagis, så hon fick tillbringa morgonen med en tråkig farmor. För ser ni, farmor gjorde inte alls som Lillan ville. Farmor fick inte upp porten till köket, så det gick inte att överraska pappa med något gott. Farmor kom inte heller upp för vindstrapporna till lek-/sovrummet där, trots att hon fick löfte om att sitta på en låg stol. Det blev lite målande och morgongympa istället. Ja och bilar förstås.

Morgonrodnaden var otroligt vacker i morse då jag körde iväg till grannbyn strax efter klockan sju. I skymningen höll jag på att krocka med tre rådjur som sprang över byvägen. Det klarade sig till all tur. När jag steg ur bilen framme hos nästyngsta sonen och skulle fota den röda himlen hade den redan ljusnat och allt det röda hann försvinna. När jag körde hem nu på förmiddagen regnade det lite smått. Perfekt stickväder alltså.

Och stickade gjorde jag igår minsann, över en timme i ett enda drag. Det var utmaning nummer 27 i stickrallyt, att sticka minst en timme. Det klarade jag alltså av igår.

Här går det undan, för sockskaften växer med god fart. Och det här är minst sagt spännande för det här är Frosty Knits Loitsu-KAL. KAL står för knit-a-long, vilket betyder sticka tillsammans. Varje morgon klockan sex lägger Mirka Saapunki ut en ny mönsterdel på Instagram och Facebook. Det här håller på till den 17.10. Jag tycker att det är både spännande och roligt. Jag är dessutom glad för att det är helt vanliga marketgarner, som används. Det är jättelängesedan jag har deltagit i en KAL. Jag tycker oftast att jag inte hinner med. Det är inte lätt om man sen långt i efterhand ska försöka få tag på de mönsterdelar, som man har missat. Sen är det ju nuförtiden lite si och så med mitt tillsammansstickande i Facebook och Instagram, för jag vägrar sätta ut foton. Detta eftersom bilderna kan stjälas av vem som helst och användas i vilket syfte som helst. I många av de stickgrupper jag brukar kolla på Facebook finns det duktiga stickare som har ramlat över sina egna foton på stickalster och där en annan person hävdar att hen har designat just det mönstret. Till råga på allt har "skurken" inte ens ändrat på bakgrunden i fotot. Verkligen synd. Det är ju roligt att visa upp vad man åstadkommit och på så sätt inspirera varandra. Tur att vår stickgrupp i stan finns. Där går det bra att visa upp sina alster och både ge och få inspiration utan att vara rädd för att ens foton ska kapas.
Verkligen duktigt av dem som orkar dra igång såna här KAL med alldeles gratis deltagande.

Vi har också hunnit få höstens första möss i fällan. Få se om de blir flera som kommer in nu då vi inte längre har Lurvinge, som höll efter dem.

Yngsta sonen tittade in här som hastigast för en stund sedan.. Han har semester den här veckan och tills vidare inga vidlyftiga planer.

Nu ska jag sticka vidare på varv 31 - 39 på mina sockskaft. Visst är det spännande?

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen!

Tre samtidigt

Kära vänner, vad ni än gör, så lägg er inte i sängen för att sova om ni är mitt i ett flow-tillstånd. Det misstaget gjorde jag igår natt då jag var inne i en kreativ skaparprocess. Och hur tror ni att det slutade? Nå jo, inte särskilt bra, för där låg jag i sängen och vred och vände på mej så det var ett under att jag inte trillade ner. Jag kunde lika gärna ha suttit uppe och stickat hela natten!

Jag kan inte precis säga att makterna var med mej igår, för jag letade och letade...

... efter en till förpackning med strumpstickor. Jag hade ju köpt garn så att jag ska kunna sticka två sockor samtidigt. Men då hade jag inte en tanke på det där med strumpstickor. Jag letade och letade. Jag hittade förstås nummer treans stickor i parti och minut. Men inte 3½. Jag blev till och med så desperat att jag kontaktade grannbyn med en förfrågan om nån av dem var på väg till stan. Innan jag hade fått svar letade jag ännu en gång. Den här gången satte jag mej ner och tänkte logiskt. Var kan jag hitta strumpstickor i det här huset? 
Aha, förstås i sockboxar, var annars? Ivrigt öppnade jag tre olika sockboxar. Beundrade de vackra mönstren och garnen. Tänkte att vänta bara nån dag ska jag ännu sticka det här sockparet. Men inte en endaste förpackning med strumpstickor hittade jag. Suck!

Förtvivlat tittade jag på allt som bisin min öst huller om buller i hobbyrummet då han städade. Nånstans där bland all bråte borde min plastlåda med strumpstickor finnas, men var? Skulle jag riva ut allting från hobbyrummet och placera grejerna i korridoren? Men den är redan full av saker bisin min rev ut från tvättrummet då han "städade" där. Och ingenting får röras, ändå säger han alltid att korridoren ska hållas tom. Hrmpf!
Jag tog mej ännu en titt på kaoset i hobbyrummet. Nej, bäst att inte röra om där annars fanns det risk för att jag skulle ha blivit under allt bråte.

Ny funderare och den här gången en snabb titt i sovrummet. Nu fanns det inte många alternativ kvar. Att köra in till stan och köpa en ny förpackning med strumpstickor kom inte på fråga. Att riva ur stickorna ur nån bortglömd socka gick inte heller, för det fanns inga bortglömda sockor med 3½ grovleks stickor. Måste jag nu bara ge upp och glömma drömmen om två sockor samtidigt?

Plötsligt mindes jag ännu en sockbox. Jag vågar knappt öppna den, för tänk om inte där heller finns strumpstickor...

 

Dessvärre måste jag ju göra annat än sticka. Igår blev det makaronilåda, en lite tråkig sådan för här saknas både lök, tomatkross och riven ost. Allt sånt som bisin min inte äter. Och så måste han prompt ha äggstanning i lådan, annars går den inte att äta enligt honom. Strunt nu i det, för idag tänker jag inte laga nån mat alls. Det får bli uppvärmd makaronilåda fastän det är söndag! Det blir ju ingen sticktid alls för mej annars.

Och jo, jag hittade en förpackning till med strumpstickor i den där sockboxen. Det visade sig tyvärr att ena strumpstickan har ett fult och djupt hack i sig. Där fastnar alltid garnet, så den stickan får nog brännas upp. Det går nämligen inte att försiktigt slipa bort den där djupa ojämnheten.

 

Men jag har i varje fall nio björkstickor så att jag kan sticka två sockor samtidigt. Tjohooo! Nu har jag alltså tre stycken sockor på gång och det är farligt, mycket farligt. Risken att alla inte blir färdiga är överhängande.

Nu hoppade jag igår till utmaning nummer åtta i stickrallyt, för jag började på ett nytt projekt igår. Och nu är jag så full av iver att jag kommer nog att ägna resten av söndagen åt stickning.

Önskar er alla en fin ny vecka!

Avigsidan

Kära nån, jag tror att jag har råddat igen med mitt lilla sjalbörjan. Suck! Se nu:

Det här borde vara avigsidan...

... och det här rätsidan. Men visst är avigsidan mycket snyggare? Jag kan väl använda den som rätsida, alltså avigan?
Till råga på allt har jag råddat med kanten, i den här bilden till höger, i övre bilden till vänster. Nu funderar jag om jag borde riva upp och göra om? Eller ska jag frejdigt fortsätta sticka och strunta i den felaktiga kanten? I princip får jag ju bestämma över min stickning utan att följa mönstret slaviskt. Men tänk om den där kanten harmar mej så mycket att jag inte alls använder den här sjalen sen?

Själva nystanet visade också avigsidan och trasslade ihop sig. Dubbelsuck. Varför blir det alltid så här? Ack, dessa stickvåndor! Bäst att lägga upp för en ny sockstickning och låta det här evighetsprojektet vila. Jag stickar sjalen med treans stickor så det kommer att ta låååååång tid innan jag ens har halva färdig!

Igår kväll visade jag upp min egen avigsida och hade lite oljud och många otåliga suckar.
– Varför är du så aggressiv, frågade bisin min och fortsatte:
– Håller du på att bli en sur gnällkärring.
Nå, jo nästan varje gång det kommer tians nyheter på reklamkanalen. Det är sånt onödigt tjafs. Igår kväll var det förstås analyser från förbundsdagsvalet i östra delen av Tyskland. Det fåniga med utrikeskorrespondenter, som rapporterar direkt, är att de alltid ställer sig i något livligt gathörn och vi tittare hör inte alls vad som sägs. Varför kan det inte rapporteras från något lugnt ställe?

Tians nyhetsprogram har blivit uruselt, för de plockar in en massa gammal skåpmat eller spekulerar i sånt som de ännu inte vet nånting om. Igår till exempel så fick en boss från kemi-industrin, manlig sådan förstås, säga sitt om pisa resultatet och han hade uppträtt redan i morgontv. Själva pisa resultatet tillkännagavs först idag, så vad sjutton var det för vits med gårdagens tjafs? Om inlägg inte plockas in från morgontv, så plockas de in från efter fem-programmet, alltså gammal skåpmat som tuggas om. Jag tycker att reklamkanalen kunde ta sitt nyhetsuppdrag lite mera på allvar. Varför inte bevisa hur nedskärningarna inom skolvärlden syns i pisa resultaten? Stora skolor, illamående unga, mobbning, hemmasittare, lång skolväg som tröttar ut, osv, allt detta inverkar ju. Men inte ett knyst hörde jag om detta igår. Det går utför, inte enbart i skolvärlden utan också för de här nyheterna.

Till råga på allt görs det en hel massa smygreklam för de egna programmen. Nu har det varit ett evinnerligt tjat om TTK, alltså dansa med stjärnorna. Men det är ju inte nyheter, precis. Den som är intresserad följer ju ändå med programmet. Kan vi inte få veta vad som till exempel händer i Afrika? När har vi senast fått ett inslag från den kontinenten, bortsett då från spanska enklaven Ceuta. Skulle inte Spanien ha varit europeiskt skulle vi knappast ha fått höra ett knyst därifrån. 

Det som ändå var lite roligt med tians nyheter förr var ju den där sista knorren eller kevennys, som det heter på finska. Då sändes en reporter ut i landet och rapporterade om udda företeelser. Numera visas någon videostump från utlandet, som antagligen är plockad direkt från social media.
Nästan till de värsta hör sedan den där rutan med klickrubriker som fladdrar förbi så snabbt att ingen hinner läsa vad det står. Förstås vill tv-bolaget att vi besöker webbplatsen och klickar in oss för att läsa mera. På köpet får vi sen en massa reklam. Men mej lurar ni inte, så behåll ert skrala innehåll.
Ni får säga vad ni vill, men det märks att svångremmen har dragits åt och resurserna har minskat på nyhetsredaktionen.

Jo, alltså nyheter och undertecknad går inte riktigt bra ihop. Stackars bisin min som alltså utsattes för min avigsida. Skulle det inte vara så skönt att sitta i gungstolen och sticka, så skulle jag ju lämna vardagsrummet och göra nånting annat istället. Men tyvärr är jag lite för lat. Ska försöka vara tyst som en mus ikväll, hur nu det ska gå till.

Som plåster på såren igår kväll letade bisin min upp min favoritkanal i vår TV, nämligen den med 1970-tals musik! Det går riktigt bra att lyssna på Status Quo och sticka. Och förstås tycker jag att musiken var bättre förr! 😊

Dags att lägga upp en ny sockstickning, tror jag...

Önskar er alla en fin onsdag! 

Se, men inte köpa!

Oj, vet ni, gårdagen var fylld med trevligheter. Det började med dotterns snabbvisit på förmiddagen och fortsatte med ett besök i den bästa stadsdelen. Jag ringde nämligen till Lillans mamma och frågade om hon ville komma med på loppisbesök. Nä, hon hade inte tid sa hon då.

Men till all tur ångrade hon sig senare, så plötsligt var vi här:

I Bergasloppiset hos Alice. Vi blev lite oroliga när vi såg en bil parkerad invid vägrenen och en annan på gräsmattan. Tänk om det var proppfullt på loppiset och det inte ens fanns parkeringsplats åt oss?
Men till all tur var det lugnt, så vi fick ha Alice helt för oss själva. Härligt. Vi startade inne i hennes kök, för vi hade var sitt syuppdrag åt henne. Skönt för oss att äntligen få bort tyger, som vi tänkt göra nånting av, men inte kommit igång med. Och tur att Alice blev ivrig då hon igen får låta kreativiteten flöda. Hon kan minsann hon.

Åååh, ser ni den där korgen med lock på. Visst borde jag väl ha köpt den? Eller en tvättbräda? Se, men inte köpa, för inte ska jag väl samla på mej flera grejer?

 

Så många fina saker och så trevligt ordnade. Labyrintspelet borde jag också ha köpt, inte sant? Då skulle vi ha haft en kul utmaning med barnbarnen. Men som sagt, se, men inte köpa.

I Alices "vävsal" var alla textilier samlade, bland annat juldukar, julgardiner och fina trasmattor. Jo, jag är svag för julgrejer, men på senare år har jag knappt plockat fram nånting alls. Kanske dags att skärpa mej i år? Behöver jag juldukar vet jag ju nu var de finns.
Ivrigt provade jag också två juliga klänningar, men tyvärr var de för trånga över bysten. Snyft!

Jag är stum av beundran inför den energi, som Alice har. Tänk att sätta igång med ett sånt här loppis. Visst är det strongt gjort?

Det där med att se, men inte köpa kan ni lugnt glömma, för visst kom jag hem med lite grejer, bland annat den här ljusserien. Jag hade faktiskt tänkt ge bort den, men hör och häpna, bisin min protesterade. Han vill ha den i vårt eget fönster. Nu är här bara ett litet, litet men, det står att den här ljusslingan är för utebruk. Kan vi alls ha den inomhus då? Ska jag fråga AI? Eller en elektriker? Eller ja, vet nån av er?
Det här är ett riktigt fint fynd, tack!

Stort TACK till Alice, ta det lugnt och sköt om dej! 

Medan jag roade mej på mitt håll, var bisin min iväg och tog upp potatis tillsammans med sin kusin J, hans mamma och hans son. En del av de här potatisarna försvann till stan igår och resten försvinner lite längre bort i morgon.

De plockade också äpplen. Tack för dem! Bisin min vill nu att jag bakar en sån där äppelbulla/kaka, som hans mamma alltid gjorde. Suck! För det första ska det vara just dom där äpplen från det där trädet i grannbyn för att få exakt samma konsistens. För det andra har vi inget eget vetemjöl, som malts i Andersby kvarn. Så bara glöm det. Det får väl bli nån annan sorts äppelgrej, om vi inte har ätit upp äpplena innan dess. Jag kan ju alltid hoppas, för jag har inte riktigt tid med bakning just nu. Det är program i dagarna tre från och med i morgon.

Igår kväll när jag satt helt koncentrerad på min sockstickning, för nu var det inte många varv kvar innan socka nummer två blev färdig. Då meddelar bisin min att jag ska följa med till stan. Jag är motvillig, för jag vill inte lämna tåhoptagningen. Det ska räknas varv och maskor, för att få det att stämma med socka numer ett. Ja, och vad kan man göra i stan en söndag kväll då bisin min inte ens klär om sig? Svar ingenting!

Det hela slutar med att bisin min lockar mej med att säga att jag får köpa glass från lilla butiken. Då följer jag snällt med, får förstås sitta i bilen i stan och vänta på honom innan jag kommer till butiken. Där köper jag min favoritglass, Aino tjinuski-tranbär. Mums filibabba! Tjinuski = kola.

När jag senare på kvällen faktiskt får mina sockor färdiga och alla garnändar fästade frågar bisin min:
– Ska jag gå till pysselrummet efter en kasse med halvfärdigt arbete åt dej?
– Jo, gör det du, svarar jag, väl medveten om att han inte kommer att resa sig ur gungstolen där han sitter och ser på en dokumentär om Led Zeppelin. Dessutom har jag redan tagit med mej en projektkasse, inte med halvfärdigt arbete precis, utan med ett planerat arbete. En sjal, som var tänkt att påbörjas redan i februari.

Så det blev ett pyttelitet sjalbörjan igår. Och tro det eller ej, men jag lyckades redan så här i början rådda mellan avigan och rätan, därför lade jag en liten säkerhetsnål där i snibben. Jag är inte riktigt säker på att jag får snygga kanter på det här. Men i värsta fall virkar jag en ny kant runt, få se.

I morse var här väldig aktivitet. Äldsta sonen och bisin min städade i pannrummet. Jag hade fullt sjå att se riktigt upptagen ut medan de höll på som värst. Nå, upptagen blev jag också, för plötsligt skulle bisin min igen ha en bildel beställd från nätet. Hans kompis J hade hittat en reservdelsfirma i Salo, som sålde just den delen. Jaha, få se nu. Och vad händer, jo ingen internetkontakt! Ah, varför är det alltid så?
Nå, det ordnade sig efter omstart av boxen och sen efter en stund omstart på datorn. Beställningen lyckades, hoppas jag och småningom kommer delarna.

Som belöning fick jag en örfil! Det var väl snällt?

Nu måste jag laga lite mat och det utan inspiration, så få se vad det blir. Åtminstone inte potatis!

Önskar er alla en fin tisdag!

Blev ändå sockstickning

Igår var det igen dags för veckans höjdpunkt, nämligen stickcaféet. Vi träffades hos G-M, som bjöd på jättegod baconpaj med både bönor och majs i. U hade bakat en delikat äppelkaka.
Jag hittade faktiskt projektväskan med sjalstickningen, men jag hade rivit upp det jag börjat på, så den väskan fick bli hemma.

Det blev alltså ändå sockstickning för min del igår. Ynka tolv varv resårstickning hann jag med. Men jag måste väl räkna med att jag avslutade första sockan och lade upp för den här andra. Ja, och sen satt vi vid bordet utan stickning! Vem hinner sticka när man äter och dricker?
Mitt ömma pekfinger skulle nog inte ha klarat mera stickande heller. "Tröskandet" tog på.

Jag fick med mej hem av den goda äppelkakan. Tack!

 

Jag fick två Marimekko nattlinnen, ett större och ett mindre , av U. Tack igen!

Och små fingervantar åt Lillan. Allting av U. Tack!
Det är farligt att vara på stickträff, då jag får så många saker. Men det är också roligt och energigivande att få träffas och samtala.

Igår kväll hade jag tänkt baka, men jästen var kvar i lilla butiken, som jag kurvade via på hemvägen. Kvar var också Allers, som jag hade tänkt köpa. Min Mästarkrysstidning är nu inne i ett dåligt skede. Det är bara några tomma rutor kvar, så jag behöver nya korsord att grubbla över.

Men nu ska jag inte grubbla mer, utan ta mej ut och kanske, kanske leta reda på skottkärran och mycket motvilligt ta itu med en trädgårdssyssla, som bisin min tjatat om länge nog. Alternativt sätter jag mej redan nu i gungstolen och börjar sticka...

Önskar er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Vad ska det månne bli?

Jaa, hör ni, idag har vi klivit in i höstmånaderna. Nu kan vi definitivt säga att sommaren är förbi. Det har i och för sig köpmännen redan länge försökt tuta i oss genom att sälja höstblomster och pumpor i olika former, allt från glasdekorationer till grytor. Kunde de inte ha väntat till oktober och låtit oss njuta lite till? Från Tyskland fick jag hälsningar att de redan säljer julprylar! 🙈 Nej, nej, nej, vänta nu lite!
Från Body Shop fick jag reklam i e-postlådan att deras adventskalendrar nu säljs till specialpris. Det drar alldeles tydligt ihop sig till konsumtionshysteri.

Igår gjorde jag nästan ingen nytta alls och till råga på allt fastnade jag i den här virkningen. Vad ska det månne bli? Ett fantasidjur som inte existerar? Eller ska jag ännu virka öron och nån sorts svans? Ska den ha ben? Och hur får jag snyggt ihopsytt det där hålet?
Bisin min fnyser och tycker att jag är barnslig. Men det är väl bra att ha kvar barnasinnet?

Bra är det ju också att då och då försöka tömma restgarnsburken så den inte svämmar över.

I morse förbjöd jag bisin min att tala om saker som börjar på P och V. Det för att han håller på och dillar om potatis varje dag och nu har han dessutom börjat tjata om veden också. Jo, jag vet att jordkällaren behöver en ordentlig dörr för att vi ska kunna lagra potatisskörden. Men det är inte mycket jag kan göra åt det annat än att eventuellt hålla i verktygen och räcka dem åt bisin min. Alltså ämnet är slutbehandlat om ni frågar mej. I morse började han dessutom dilla om att han skulle fixa den gamla potatisupptagningsmaskinen, som vi inte har använt på minst 20 år. Jag undrar allt jag, för nu håller han på att svetsa på en bil och nästyngsta sonens bil väntar på en översyn innan besiktningen. Min bil borde få en ny vindruta och... ja, tiden räcker inte riktigt till för allt.

Och så är det veden. Nu borde det sågas/cirklas mera ved, för vem vet om den som finns faktiskt räcker till tre hushåll i vinter. Det vet faktiskt ingen, för vi är inga väderspåmän. Ingen av oss kan säga om det blir en svinkall eller en mild vinter. Jo, jag förstår oron, men det vore nog dags att byta skiva nu, om ni frågar mej.

– Du får inte prata om saker som börjar på G, S eller V, kontrade bisin min sårat.
– Öh, men...
– Ja, garn, stickning och virkning.
– Ja, men då får jag prata om Gian. Han kastar i Prag det här veckoslutet, sa jag ivrigt.
Bisin min stönade och tillade innan jag hann fortsätta:
– Och int om Vörå heller.
Det var lite prima, för han förbjöd ju mej inte att tala om KAJ! Heh, bisin min kanske inte kan alfabetet? Som ni kanske märker behöver vi nog lite intryck utifrån nu, så vi kan byta samtalsämnen och inte fastna i gamla tjatiga teman. Tur att det är stickträff i morgon.

Vet ni vad? Jo, efter klockan 16:30 fick jag igår ett samtal från hälsocentralen. Tjohooo, vilken lättnad. När damen, som ringde frågade mitt ärende, efter att ha kollat födelsetid, signum och adress, svarade jag att jag behöver min B12-injektion.
– Aj, kohemin då, frågade hon.
Jag svarade förstås ja, kohemin och tänkte tillägga "jag är inte så slängd i latin". Till all tur avhöll jag mej. Nu har jag i varje fall tid till en för mej ny hälsovårdare nästa veckas torsdag. Håhåjaaa, det skulle vara skönt med en egen, utifall att jag måste berätta halva min livshistoria igen. Men det ska väl knappast behövas, för jag ska ju bara ha ett litet stick. Skönt i varje fall att jag nu kan släppa det smått hysteriska taget om telefonen. Med tanke på att jag hade sagt att mitt ärende inte är brådskande, så ringde de snabbt tillbaka. Jag var beredd på att få vänta ända till fredag innan nån ringer.

Igår kväll när jag äntligen sent omsider satte mej i gungstolen med min sockstickning fick jag en dos med elände från TV. Som vanligt var det bisin min som hade makten över fjärrkontrollen. Så det började med ett inslag från krigstiden i Finland och radiospaningen samt flykten till Sverige, som olika personer var tvungna att göra då grannen i öst understödd av vissa finländare ville fängsla de här människorna. Verkligt svåra tider.
Sen zappade bisin min till National Geographic-kanalen och en lista med tio av de värsta olyckorna inom motorsporten! 🙈
Ny zappning när det där hemska programmet slutade och vi hamnade i Malå. Innan jag hann avsluta min socka fortsatte tv-programmet med Det stora postrånet. Inget av de här programmen är riktigt lämpligt att se på innan läggdags. Nej tack, ge mej nånting skojigt eller musik, men inga hemskheter innan jag ska i säng.

Men jo, jag fick en socka färdig. Nu har jag dock börjat tvivla på den. Jag tycker att skaftet är för smalt och foten för lång. 🫣 Suck! Definitivt ingen julklappssocka. Kanske den hamnar i bastu-ugnen, för jag är inte alls säker på att den passar på någon fot. Jag borde kanske riva upp den istället för att börja på socka nummer två?

För övrigt har jag försökt tämja Metas algoritm. Jo, jag gillar countrymusik också, men jag vill inte att mitt flöde svämmas över av Dolly Parton. Sen lades kung Haralds bortgång till och igår prinsessan Dianas dödsdag. Det blev lite för mycket, så envist klickade jag i Facebook på de tre lodräta prickarna och valde "Inte intresserad", för varje sorgligt inlägg. Snart överger jag helt den där sociala plattformen.

Kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Instagram heller, för inom loppet av en liten vecka har jag fått meddelande från två  falska profiler. Första gången handlade det om något bidrag jag kunde få från nån humanistisk fond. Jag roade mej med att svara galet på alla frågor, men tappade sedan intresset. Det var ju inte en riktig människa i andra änden, så det blev konstigt. Dessutom gick det åt onödig tid, så jag blockerade helt enkelt profilen. Igår fick jag igen ett meddelande från en liknande falsk profil. Den här gången med ett stulet foto från en människa jag verkligen känner. Och nu handlade det om att jag skulle ge mitt mobilnummer för nu kunde jag vinna en stor summa pengar i en tävling anordnad av det tyska kommanditbolaget. Jag svarade att jag inte har en mobil utan endast en fast telefonlinje, som inte fungerar längre, för linjen är kapad. Nå, maskinen i andra änden fortsatte oförtrutet på och insisterade. Då meddelade jag att jag inte vill understöda en tysk miljonär. Fick inte svar på det utan fortsatta försök att få mitt mobilnummer, Till sist tappade jag intresset, skrev "tack och hej, leverpastej" och blockerade även den här profilen. Så nästa steg för min del blir nog att se över mina inställningar i Instagram och skärpa dem betydligt. Dessvärre är det nog så att om fotot som används är från nån jag känner kommer jag väl ändå i hastigheten att godkänna kontaktförsöket. Jag vill ju inte vara direkt oartig heller.

Nu småningom faktiskt dags för lite matlagning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

Två lappar

Stickandet har inte riktigt nappat just nu. Men jag har bestämt mej för att färdigställa halvfärdiga arbeten, för att lite variera sockstickandet.

Under veckoslutet har det alltså blivit två lappar. Och nej, nej, inte grytlappar. De här ska förvandlas till någon sorts amigurumidjur åt flickorna. M har ju stickat på lappen till vänster, medan A rätt fort insåg att virkandet inte riktigt är hennes grej. Skönt med lite enklare grejer mellan verserna. Hoppas att jag orkar få ihop lapparna idag. Perfekt regnväder för innesittande. Det är bara det att jag lovade städa sovrummet nästa gång det regnar. 🙈 Hoppas att bisin min inte minns den lilla detaljen.

Jag virkade lappen till höger igår medan bisin min såg på herrarnas VM i discgolf från det galna landet i väst. Här i landet har vi duktiga kvinnor, som vinner! Tjohooo!

Jag orkade inte se på det hela till slut utan kröp ner mellan lakanen. Innan jag somnade funderade jag på KAJ. Det är ju bäst att tänka på någonting roligt, så...
Vad jag funderade på var: Hur orkar de? Axel och Kevin har ju nyligen blivit pappor, ändå är de ute på spelningar. Jakob ska uppträda i musikalen Änglagård på Svenska Teatern. Och dessutom ska han och Axel medverka i På spåret. Inget av det här är sånt att man bara seglar in och sen utför sin grej. Nej, allting kräver övning, soundcheck, resande osv.
Hur kan de vara så kreativa? Skapa sånger och melodier, som fastnar i mitt huvud och antagligen många andras med? Och jo, jag vet att det finns människor, som inte alls kan med KAJ. Jag lever ju med en. Bisin min förstår inte alls storheten med de här tre killarna, utan blir märkbart irriterad då jag går omkring och gnolar på allt från Text-TV till Heimani i skick. Hur jag än vänder och vrider på deras sånger, så förvånar de här killarna mej med sin mångsidighet och sin konst att klä vardagliga saker i ord och melodi. En underbar förmåga helt enkelt om ni frågar mej. De är så kreativa och kunniga, tar sig skickligt an vilken musikstil som helst. Visst borde ju alla då hitta sin egen favorit, eller hur?
Sen funderade jag vidare på nånting, som jag kom ihåg att Lee Esselström sa, att hon varje gång hon designar en ny modell noggrant undersöker att det inte finns en sådan från förut.
Ute i världen finns hur mycket musik som helst och ett oöverskådligt antal låtar, hur kan alltså killarna i KAJ vara säkra på att de inte plagierar? Det måste ju vara oerhört svårt, för musiken omger oss överallt och vissa melodislingor fastnar som sagt i huvudet. Hmm... tror att jag får fortsätta att fundera.

Men nu är det nog dags för lite hushållsarbete.

Sköt om er och njut av dagens regn!

Inte alls roligt

Nu är det inte alls roligt! Igår fick jag äntligen maskstygnen broderade på traktortröjan. Sju traktorer gånger tre stygn/traktor. Jag klarade det efter lite trassel och en och annan svordom. Det var ju bra, men...

... nu är det som sagt inte alls roligt! Vem ska ta hand om alla de här garnändarna? Jag började faktiskt igår, men efter att lite på ett halvdussin var fästade gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte. Det är liksom mycket roligare att sticka. Förstås skulle det vara roligt att få den här tröjan färdig, men ingen frivillig fästare har dykt upp än.

Till råga på allt började bisin min igår fundera på den här tröjan:
– Är du säker på att ärmarna passar?
– Nä, jag vet inte. Jag har bara följt mönstret.
Ve och fasa, inte alls roligt om tröjan inte passar! Den får väl bli en motoroljetrasa då. Alternativt en alldeles för stor tröja åt en docka.

I morse kom jag på den geniala idén att jag helt enkelt gör mej av med allt garn och slutar sticka. När jag berättade det för bisin min blev han alldeles förskräckt.
– Men vad ska du göra då? Du har ju alltid stickat eller virkat, ända sen barndomen. Du kan inte plötsligt sluta nu.
Jaa, vad ska jag ersätta stickandet med? Mera korsord? Matlagning och bakning? Fågelskådning? Flänga runt på alla evenemang som ordnas? Bli en loppisnörd? Skriva en bok?  Åka på alla  KAJ spelningar? Eller satsa på att se Gian kasta pilar? Läsa alla böcker som finns i vår bokhylla?

Men inget av det här känns så där superlockande och inget annat än korsorden och böckerna är sånt som jag kan ta med mej på samma sätt som sockstickningen. Och om en famo/mommo inte stickar, vem ska då sticka? Kanske jag ännu måste överväga mitt hastiga beslut i morse?

Ja, och så måste jag nog nu ta mej i kragen och fästa åtminstone några garnändar till.

Önskar er alla ett trevligt veckoslut! Och nu ska ni faktiskt passa på att komma till byin, alltså nej hit till stan, för det här veckoslutet är det full rulle med allt från evenemang för barn, loppisar, samlarmässa och framförallt gamla hus. Välkomna!

Nästan färdigt skaft

Tänk, jag lyckades nästan få ett sockskaft färdigt igår på stickträffen hos C! Hon bjöd på idel godsaker både salta och söta.

Det var ett under att jag klarade mönstret med tanke på hur mycket vi skrattade och hur roligt vi hade. Diskussionerna handlade om allt från bisar som inte tankar bilen i tid till snygga entreprenörer. Förstås talade vi lite om stickning också, fattas bara annat. Två av oss stickade med fyrkantiga stickor, vilket var en nyhet för hälften av de närvarande. Lite funderingar var det också kring hur långa strumpstickor man vill sticka med och om de ska vara av metall, trä eller bambu. Gemensamt kom vi fram till att bambu är så mjukt att stickorna ofta blir missbildade. Själv tycker jag om känslan av trä i händerna, men vissa garnsorter löper helt enkelt bättre på stickor av metall.

Lite panikhicka fick jag igår då jag inte hittade senaste numret av Mästarkryss. Jag hade lagt tidningen på ett säkert ställe i nån hög, men var? Jag behöver ju mitt dagliga kryss för att må bra, så...
Tänk om jag måste börja städa på allvar och ta itu med de där högarna, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med! 🫣 Ve och fasa!
På kvällen när jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på ett ställe, som jag ännu inte hade letat på och lättnaden var stor då jag hittade mitt Mästarkryss. Tjohooo!

Bisin min hade plockat in luddiga blommor från vår bakgård medan jag var på stickträff. I morse var det fullt av små svarta frön runt vasen. Inte alls kul. Tror att de här blommorna gör sig bäst utomhus, vad tror ni?

Igår kväll satte jag mej faktiskt i gungstolen och stickade på ett annat projekt än sockan ovan. Det var första kvällen den här veckan som jag hunnit sitta i gungstolen. Eftersom jag håller på med mönsterbården går det inte att ta med den stickningen till stickträffarna. Det går långsamt, ytterst långsamt, men säkert framåt. Nu börjar jag dock bli lite otålig och vill få projektet fort färdigt. Dagens plan är alltså att ta det riktigt lugnt och bara sticka. Men nyss hojtade bisin min att klockan 14 börjar darts i TV. Nu blir det bråttom att hinna lata sig med både stickning och TV!

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!