Igår var det alltså inte en särskilt munter dag. Mitt på blanka eftermiddagen styrde vi min Adam plåtlådas kylare österut och hamnade så småningom på en parkeringsplats där vi väntade och väntade.
Eftersom jag efter 40 års äktenskap, (ja, alltså vi har haft vår rubinbröllopsdag tidigare den här månaden, men den gick rätt obemärkt förbi) känner dubbelmorfar rätt bra och inte hade hunnit äta lunch, så tyckte jag det var bäst att ta med mej nödproviant. Det fick bli en ostmacka och en halvliter vatten i kylkassen, samt två bullar. Detta för att dubbelmorfar minsann inte stannar någonstans på vägen. Nej, glöm det! För nu var det bråttom att hinna. Min Adam plåtlådas sista dag för besiktning var igår! Och jodå, dubbelmorfar är en sann tidsoptimist. Någonting jag också har fått lära mej att leva med.
Jag satte mej på en bänk i solen, som ibland gick i moln och åt min ostmacka medan jag väntade att min bil skulle granskas från alla håll och kanter.
Min närmaste granne var den här Ford Fairlane-bilen av okänd årsmodell. Jag vågade inte fråga vare sig ägaren eller hans son om den saken. De såg så bastanta ut. Den här bilen hade fått komma ut ur sitt vinterförvar igår och var därför lite trögstartad. Men ack, sedan då den väl kommit igång så hörde man bara slurp, slurp, slurp då den drack bensin!
Min stackars plåtlåda är lastgammal, men har troget under vintern hållit mej på vägen till och från avlägsna kursplatser. Igår var det en ung nitisk besiktningsman på jobb. Han stampade på bromspedalen så att bromsröret sprack och min bil blev rödlappad! Alltså belagd med körförbud. Hemska saker! Hur skulle vi nu...
Nå, dubbelmorfar gjorde ett hastigt överslag och trodde att vi nog skulle kunna ta oss hem med obefintliga bromsar och röd lapp i vindrutan. Han körde ytterst försiktigt och vi kom så långt att vi kunde ta in vid närmsta ABC, som dock inte hade någon bromsvätska till salu. Bättre gick det hos grannen till ABC, som säljer japanska riskokare, alltså Toyota. Dubbelmorfar hällde i fullt med bromsvätska och vår försiktiga hemfärd fortsatte. Typiskt nog mötte vi hela två polisbilar. Jag trodde nästan att hjärtat skulle stanna och försökte se ytterst oskyldig ut. Inte för att det skulle ha hjälpt något. En röd lapp är en röd lapp och då ska bilen helt enkelt inte vara på vägen av säkerhetsskäl.
När vi kommit till utkanterna av stan fortsatte vi genom skogen och kom småningom fram till grannbyn där vi lämnade mitt bilskrälle och jag på darrande ben gick in till den nästyngsta sonen och sa:
- Nu behöver jag något starkt.
Han hittade tack och lov en burk cider i kylskåpet och jag fick småningom fason på mina bendarrningar. Vi lånade hans bil och fortsatte hemåt.
I morse var vi tidigt uppe och tidigt iväg till västra grannstaden. I väntan på att Motonet skulle öppna, hälsade vi förstås på barnbarnen. Besöket i affären blev en liten besvikelse, för de delar som behövdes parvis fanns det endast en av och den nästyngsta sonens bil skulle till besiktningen senast idag! Och nu måste jag dock försvara dubbelmorfar, för han visste faktiskt inte att de var sönder och behövde ersättas förrän han körde med bilen igår och hörde ett konstigt ljud.
Vi prövade ännu med två andra reservdelsförsäljare i den västra grannstaden, men utan framgång. Då åkte vi iväg till den norra grannkommunen. Men inte heller där fanns det de små oansenliga bildelarna, som heter något, som jag nu faktiskt inte kan på svenska!
För att trösta mej en smula kurvade dubbelmorfar via brödbutiken!
Sen ännu iväg till stan och uträtta lite ärenden och med ytterst små förhoppningar försöka få tag på de där små bildelarna, som... men se nej...
Glädjande nog gick den nästyngsta sonens bil igenom besiktningen! Puuuh!
Det är inte bra att vara så beroende av bil, som jag/vi är, men... hur skulle jag kunna cykla till kursplatser långt borta med dator, projektor och kursmaterial i ur och skur? Inte säkert att jag ens skulle hinna fram innan kursen tagit slut för dagen!
Själv är jag nu billös, nästan rådlös, men inte brödlös, däremot är jag från och med i morgon arbetslös!
