söndag, december 04, 2016

Julbord

Söndagskväll, andra advent och utanför husknuten viner vinden och snön virvlar omkring. Far i huset, som måste vakta på snöläget säger att det är storm, men jag som endast stod en liten stund på garageuppfarten och kollade läget är inte lika övertygad. Nog för att det nu låter ordentligt därute.
Precis nyss släckte vi de två tända ljusen och nu borde jag bestämma mej för om jag skall skapa nytt kursmaterial för Google maps inför morgondagens datakurs. Den sista för denna hösttermin. Lönar det sig att skapa något material? Sidans utseende ändrar ju ändå stup i kvarten.

Idag har jag varit iväg med min hulda moder och äldsta sonen till grannkommunen på julbord. Oj, oj, oj, så vi åt och så gott det var. Sill, rosolli, svampsallad, grönsallad + en hel massa andra sallader, supergott färskt bröd, skinka, kalkon, morotslåda, kålrotslåda, potatislåda, karelsk stek och kokt potatis. Till efterrätt: Glöggpannacotta. Mums! Precis lagom syrlig efterrätt. Proppmätta blev vi. Om du blev hungrig på julmat kan du ta dig dit i tisdag för då dukas härligheterna upp igen.

Och gissa vem, som kom på besök?

Nå, julgubben förstås! Vi hade tydligen varit snälla för han bjöd på karameller. Som ni ser så har han bytt kläder från igår! Men annars är det väl nog samma gubbe, eller hur?

Det var knappt att vi orkade ta oss från matbordet då vi hade ätit färdigt. Så mätta var vi. Men iväg måste vi ju så att andra också fick rum. Jag tog mej en avstickare till bokhandeln medan mormor och barnbarn gick in i affären.
Vantboken, som jag är på jakt efter fanns tyvärr inte där. Men en hel del andra intressanta böcker med röd lapp hittade jag. Men vet ni vad? Jo, jag köpte faktiskt inte en enda. Jag har blivit så tråkigt ordentlig. Undrar var detta skall sluta om det fortsätter så här?

I bokhandeln finns den här ljuvliga stickplatsen. Här står: "Slå dig ner för en stund. Sticka en maska, ett varv eller flera."
Tänk om alla affärer skulle vara så här fiffiga? Jag skulle besöka dem omedelbums.
Åååh, så det kliade i mina fingrar, men jag vågade inte sitta ner och börja sticka. Jag skulle garanterat ha fastnat där och vem vet hur det skulle ha gått för mina anförvanter då? De stod ju och grävde bland karamellerna då jag rusade in och försökte rädda det som räddas kunde.
Vi hade en riktigt härlig söndag ihop, mera sådant!
Tack mamma!

lördag, december 03, 2016

Brukets Jul

- Ser du månen, frågade minstingen idag då vi sent på eftermiddagen körde hemåt i min nygamla plåtlåda.
- Ja, svarade jag lyckligt och inte ont anande.
- Herreguud, människa håll ögonen på vägen, du kör ju, sa minstingen med mycket allvar i stämman.
Om det inte hade varit så att jag varit tvungen att hålla i ratten med båda händerna hade jag allt boxat honom i sidan.

Det har varit en fin dag idag, trots att jag hunnit vare sig sticka eller virka och trots att jag kom lite senare igång än vanligt. Måste bero på gårdagens julfest. Jag är ju inte van att festa ända till kl. 22 så...

Idag har jag alltså varit iväg till Strömfors Bruk där det fanns massor att se och ännu mera att köpa.

Doris Oksala stickar hela året och så kommer hon till Bruket och säljer sina alster.

Hon hade både vantar och sockor på sitt dignande bord. Önskar att jag också hade så här många färdigt stickade sockor att ge bort, men...

Jag förlorade mitt hjärta till Carlos. Han är så ullig och gullig och när han såg på mej med sina mörka varma blick... ååååh Carlos, jag kommer att drömma om dig i natt...


Carlos tycker att morötter är mums, så han kanske inte är så dyr i drift?

En sådan här krans på dörren, skulle ju inte vara så illa. Jag kom hem utan den och tänkte att i år så hänger jag nog spaden på dörren istället!

Julgubben var förstås på plats, men jag vågade inte sitta i hans knä. Tänk om jag inte har varit snäll i år?

Bruket är vackert i vinterskrud. Och vädret var perfekt med lagom kyla och snö, så det riktigt känns som om det snart kommer att bli jul.

Det här vita huset är mycket vackrare än det som finns i det stora landet i väst.

I morgon blir det nya äventyr för mamma har lovat bjuda på julbord i grannkommunen. Få se hur det slutar...

fredag, december 02, 2016

Julklappar

Det började förra veckans onsdag. 
Nej, förresten vänta nu, det började ju faktiskt redan den 4.11 då jag fick den vackra vita amaryllisen i julklapp. Den har blommat helt otroligt med långt över 30 blommor. Helt fantastisk!

Förra veckans onsdag fick jag en fin julklapp:
Senaste numret av Mästarkryss. 
Gissa vem som kommer att ägna sig åt gymnastik på högsta nivå under jullovet? 
Just precis undertecknad! :)

Unga husbonden hämtade vårt favoritgodis i lördags till lilla julen. Mums! De två sista kulorna försvann igår.

I måndags fick jag följande julklapp:
En härlig blomma, våreld?
Som små rosor och i en så vacker rosa nyans. Precis den nyans jag gillar.

Och i onsdags vet ni, då fick jag en hel papperskasse från Novita, fylld med:
Pepparkakor
 
och jästbröd.  Två börd har redan försvunnit utan att den skyldiga gått att spåra.

En påse pepparkakor har också försvunnit. Månne vi har skåpråttor?

Tack till er alla för de fina julklapparna.

Nu passar jag på att önska er alla en riktigt skön fredagskväll och ett härligt veckoslut!

måndag, november 28, 2016

Nästan i Tammerfors

Förra veckans torsdag var jag iväg ut på äventyr tillsammans med far i huset. Jag hamnade nästan till Tammerfors igen. Men bara nästan för vi vände i Vesilahti
Att följa med far i huset har sin risker. Han tycker nämligen om att leva farligt, så också i torsdags. Han ville kolla hur långt det går att köra med unga husbondens bil när den gula lampan, som indikerar att tanken är tom lyser. Sådant är inte jag särskilt intresserad av. Visserligen hade jag min väska med virktillbehör med mej och hann till och med virka tre Qvidi-Mina rundlar, men ändå...
Efter en något upphettad diskussion ordnade det sig och far i huset kröp till korset och tankade snällt i Lembois.

Sedan var det egentligen dags att styra kylaren hemåt. Godset var levererat och allting var frid och fröjd. Visst skulle det ju ha varit trevligt att stanna vid till exempel Toika när vi nu ändå körde förbi. Men far i huset var mycket bestämd: Det var just förbi vi skulle köra och inget annat. Jag sade inte så mycket för jag skall ju på riktigt INTE ha mera garn, så...

När vi kom till Tavastehus veknade han och bestämde att vi skulle besöka stora loppiset där. Jag var förstås genast med på noterna även om vi ju inte skulle ha någonting. Men det är konstigt med loppisar. Man liksom alltid väntar sig att göra det ultimata fyndet.

Knappt hade vi hunnit innanför dörren innan far i huset sin vana trogen började:
- Vi ska sen int ha någo.
- Nä nä...
- Du köper sen int någo.
- Nä, nä...
- Va ska du med den där kärran till? Vi ska ju int ha någo.
- Nä, nä, jag stöder mej bara lite här. Gå du nu dit till vänster och kolla så går jag lite här.

Puuuh, dit gick han och jag satte upp racerfart och sicksackade mellan borden. Det fanns så många trevliga julsaker att jag blev alldeles vimsig.
Far i husets röst ringde dock i öronen, så jag tog raska kliv förbi en hel del intressanta grejer.

Men så hittade jag dom här och dom måste jag ju bara ha. Tycker att dom är så urgulliga. Men, men nu har jag kommit på att vi ju inte har lutfisk på julbordet så vi behöver inte salt- och pepparströare. Hmm... eller gör vi?

Jag hittade också en helt ljuuuuvlig liten vintagehatt med flor från Fredriksons hattfabrik. Endast 18 €. Mycket funderande om jag skulle ta den eller ej. Men hallååå förnuftet: När har jag hatt? Just det. Den fick bli kvar i loppiset.

Och så plötsligt var min lycka gjord. Nu hittade jag det som jag länge funderat på att skaffa:
Ett band med 💗 och text om att detta är handgjort med kärlek. Om jag någon gång skulle få någonting färdigt så skulle jag ju kunna sy i ett sådant här band.

Stackars far i huset. Han provade Ecco-skor men ena paret var för litet och det andra var för stort. Dessutom gick han omkring med sjuk mage för att han var rädd för att jag skulle hitta det där ena loppisbordet som var fullt med garn. Stackars, stackars han! Han skulle bara veta att jag var riktigt, riktigt nöjd med mitt bandfynd och ville inte alls ha mera garn.

I Riihimäki bjöd jag honom på mat. Få se om det blir flera äventyr den här veckan eller om det räcker med fredagens julfest.
Men nu, nu ska det bli tre virkade Qvidi-Mina rutor och sedan blir det Skarpt läge med Gunvald Larsson och Beck. Visserligen vet jag redan vad som händer och vem som är skurken. Men det betyder ju att jag kan sticka lite mera då, inte sant?


söndag, november 27, 2016

En lös skruv

Nu är det söndagskväll och redan första advent. Utanför husknuten tjuter nordan och mårdhunden försöker hitta någonting ätbart i vår kompost. Tror ni att han gillar bananskal? Kaffesump?
Pudersnön yr omkring och i sovrumsfönstret lyser äntligen adventsstjärnan.
Frid och fröjd.

Jag har hunnit förbereda morgondagens och tisdagens kurser. Jag har också hunnit med socialt umgänge. Har hälsat på lillasyster på förmiddagen och gett en snabb introduktion till surfplattan. Träffat unga husbonden här hemma mitt på dagen och nu senast varit hos mamma och ätit en annorlunda, men ack så god makaronilåda.

Igår var jag ju iväg på Qvidi-Mina-träff. Vi samlades i Textilhuset och jag tog av mej glasögonen för att se vad jag virkade. Ja, alltså jag är så gammal nu att jag ser bättre utan glasögon än med dem på näsan.

Plötsligt upptäckte jag en pytteliten skruv på bordet invid garnnystanet. Jag kände försiktigt runt om på mitt huvud. Hade jag fått ett hål nånstans?
Ni, som har följt med i min blogg har kanske redan märkt att jag har en och annan lös skruv?! Men det lär inte vara så farligt om man vet om det själv.

Hur som helst, den lilla skruven låg där och jag förstod inte varifrån den kommit. När jag tog upp glasögonen för att sätta dem på näsan igen sade det plopp och ner föll näskudden. 
Uuuuh, vad skulle jag nu göra?

Ingen fara, jag var ju omgiven av äkta hantverkare. På nolltid hade min kollega trollat fram en pytteliten skruvmejsel och med sina små nätta fingrar skruvat fast kudden igen. Hantverk, som hantverk. Och nu låg det inga lösa skruvar nånstans längre, åtminstone inga synliga sådana.

Mina Qvidi-minarutor är ett mycket sorgligt kapitel. Jag hade endast 7 stycken färdiga igår! Och sex mittrundlar samt några provlappar. Suck!
Så här långt hann jag virka igår. Jag ligger 230 rutor efter i tidtabellen! Vi skulle ju virka tre rutor/dag för att hålla takten. Skulle jag ha gjort det skulle det inte ha känts så hopplöst nu. Suck och stön. 
Nu gäller det att bita ihop och ta sig i kragen och virka, virka, virka. Hos mamma fick jag alldeles nyss två rutor färdigvirkade, så endast en till idag! Men 230... måste se till att antalet INTE växer, alltså måste jag virka minst tre rutor/dag. Kanske bäst att jag lägger upp en Excel-tabell för att ha stenhård koll, inte sant?

Far i huset har skapat julstämning hos oss. Så här juligt brukar vi inte ha så här tidigt!

Nu är det dags för kvällste. Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka!


lördag, november 26, 2016

Nergraderad

Nu borde jag egentligen koka risgrynsgröt och småningom värma glöggen. Men jag blev så inspirerad med bloggandet, då jag i morse fick veta att jag räddat stickväninnan B:s Qvidi-Mina träff idag.
- Sku jag int ha läsi din blogg i morse, så sku ja int ha vari här, konstaterade hon. 
Vi talar alltså obehindrat östnyylendsko. På högsvenska blir det så här ungefär: Om jag inte hade läst din blogg i morse så skulle jag inte ha varit här...
Tänk, min blogg räddade alltså hennes dag. Inte illa.

Låt mej nu få berätta en lärorik historia om hur jag blev nergraderad förra veckans fredag. Vanligtvis uppgraderar man ju, fastän många säkert tyckte att steget från Windows 7 till Windows 10 var en nergradering.

Men låt oss ta det hela från början: Förra veckans torsdag gick vår reservbil sönder. Nu var alltså bilpaniken akut. Så förra fredagen beslöt äldsta sonen och far i huset att nu skall det ske, bilanskaffningen åt undertecknad. Själv var jag inte särskilt pigg på att följa med. Ursäkta mej, men jag tycker att vissa bilhandlare är lite slemmiga, minst sagt. Dessutom är det en hopplös ekvation att få en bra bil när pengar saknas. Och till råga på allt var det redan sent på eftermiddagen och jag hade en del annat att göra faktiskt. Ni vet sånt där viktigt som att sticka och virka och...

Far i huset stampade lite med foten och äldsta sonen bad snällt så jag satte mej i unga husbondens sambos gamla Opel och iväg for vi. Sonen hade finkammat bilsidorna på nätet, bland annat Nettiauto och vi hade några olika på lut och adresserna dit. Den första vi testade på låg vid Gamla Nurmijärvivägen. En Zafira var far i husets tanke, för det finns nya reservdelar till en sådan bara det är rätt årsmodell. Och jo, bilhandlaren såg lite småslemmig ut. 
Bilen var inte särskilt snygg inuti heller, men som sagt, om man inte har pengar så...

När far i huset tog upp motorplåten hajade han till, motorn var utbytt och det såg inte precis bra ut. En Vectramotor i en Zafira, inte alls bra. Men vi åkte iväg på en ytterst kort provtur och far i huset konstaterade att det där gick inte an. Motorn betedde sig inte som den skulle.

När vi återvände hade bilhandlaren försvunnit in i en stor hall. Och där vet ni, där såg jag den. Ååååh så fin, en grön Jaguar stationsvagn, fyrhjulsdriven. Åååh, tror ni att min mamma skulle komma in i en sådan bil? Eller är den för låg? Men 12 000 €. Huhuh, borde vinna på Lotto först...

Vi tackade för oss, lämnade bilhandlaren åt sitt öde och fortsatte till en annan bilaffär i Vanda. Där fanns två Zafira dieslar. Vi vandrade runt på området och försökte hitta dem, medan försäljarna enbart satt i baracken och inte brydde sig. Far i huset gick iväg efter bilnycklarna när vi äntligen hittat bilarna + en som vi inte hade tänkt oss, en Meriva. 
När han återvände med nycklarna kom det en familj av utländsk härkomst med mamma, pappa, två barn och en äldre karl (morfar eller farfar). De hade siktat in sig på samma dieselbil som vi. Vi bad om ursäkt, hoppade in i bilen och tog en provrunda. Bilen var riktigt snygg inuti, men den svarade inte alls på gasen och svartröken stod om den då far i huset körde runt. Den där familjens lilla son grät alldeles otröstligt. Nu kom det elaka infödingar och for iväg med deras bil!!
När far i huset kört runt två varv parkerade vi bilen och han tog sig en titt under motorhuven.
- Pooofff, lät det när han tog upp locket till vattenbehållaren. Skumt, verkligen skumt. Det skall inte vara något tryck där inte.
- Tänker ni köpa den där bilen, frågade familjefadern.
- Nej, svarade far i huset och förklarade att motorn var inte i skick. Fönsterglaset i framrutan måste bytas och det kostar ungefär 300 €. Sedan berättade han ännu att dieselskatten är ungefär 700 € i året för den där bilen. 
Det avgjorde saken för familjen, som gick därifrån med en mycket olycklig son som fortfarande grät alldeles hjärtskärande. Han ville ju ha bilen.

Vi provsatt i Merivan. Och jo, i den skulle min mamma komma upp hur som helst. Det var en nyare årsmodell än min söndriga Zafira. Instrumentpanelen var ny och snärtig.
- Inga förstaar man se opa tetta, sade far i huset smått förskräckt. (Översatt till högsvenska: Inte förstår man sig på detta).
- Det ser inga lika ut som tidigare. 
- Nå, men kära nån utvecklingen går ju framåt och vem skall egentligen köra den här bilen?
- Men här är en sån här knöl i sätet.
- Ja, jag sitter då bra här på passagerarsidan. Tror du att det där sätet är sönder?
Och jo, jag skulle bra ha kunnat tänka mej den där bilen...

Vi återvände med bilnycklarna och far i huset förklarade konstigheterna med Zafiran. Sedan höll jag andan och undrade om han skulle fråga på Merivan. Det gjorde han. Men... nu kom verkligheten emot. Det är inte bra att downshifta och ha arbetsavtal för ett år i taget. Avbetalning beviljas endast personer med fast arbetsplats. Buäääh, nu kändes det rätt hopplöst. Hur skulle jag nånsin få tag på en bil i körbart skick? För inte vill jag byta bort jobbet jag älskar enbart för en bils skull.
- Vart försvann de där som skulle se på den där Zafiran, frågade plötsligt bilförsäljaren.
Öööh...

Nu var vi alla tre lite uppgivna. Det går inte att köpa bil utan pengar. Mörkret tätnade och det var värsta rusningstrafiken i huvudstadsområdet. Ni vet när all trafik står stilla och ingen rusar nånstans alls. Det var ju ändå fredag eftermiddag och kl 16.

Äldsta sonen kastade sig över surfplattan och fick fram att det skulle finnas en Zafira i Tusby. Frågan var bara om vi skulle hinna dit. Far i huset ringde, frågade lite försiktigt och fick körinstruktioner. Bra så, för Astrid är inte alltid att lita på som vägvisare. Vi kom fram och där stod den, den mörkblå Zafiran och väntade på oss. Ute var det mörkt och regnade. Om cirka 45 minuter skulle bilaffären stänga. Far i huset gick in efter försäljaren och så gick de runt bilen ett varv, pratade och kommenterade. Väldigt mycket såg man förstås inte. Sonen fick lämna sitt körkort i pant och så begav vi oss iväg på en liten provrunda. Jodå, den betedde sig riktigt bra. Men hur skulle vi kunna veta om allting var i skick. Far i huset körde till en annan bilaffär där det fanns starka utelampor på gården. Sedan tog han upp motorhuven och lyste ännu med ficklampan. Tydligen var han nöjd med vad han såg. Innan han hann stänga motorplåten dök bilhandlaren upp och frågade vänligt om vi behövde hjälp. Far i huset tackade nej och förklarade att han bara ville kolla motorn och så började de diskutera bilar. Den här bilhandlaren hade specialiserat sig på paketbilar och hade inte så förmånliga personbilar som vi skulle ha haft råd med. Han berättade också att det finns 42 stycken bilaffärer på samma område i Tusby. Det ni!

Far i huset återvände till "vår" bilhandlare. Vi var lite villrådiga. Jo, vi skulle ha råd med den här på grund av sonens generösa bidrag, men en äldre bil?
- Här är ändå halvtank med bensin, konstaterade far i huset.
- Men...
- Om bakrutetorkaren fungerar så tar vi den.
- Men...
Alltså bilen skulle ju bli min och plötsligt har jag ingen talan!
Och visst sjutton fungerade bakrutetorkaren!

Vi gick in med nycklarna. Jag hade knip i magen och var inte alls säker på det här köpet. Bilhandlaren gick ner några hundralappar i priset och innan jag visste ordet av hade sonen betalat och jag skrivit under papiren. Hur gick det till?
Smått omtumlad fick jag sätta mej bakom ratten till min "nya" (läs gamla!) bil och köra hemåt i mörker och regn genom vägbyggen och obygden i Sibbo!

Nu är jag alltså nergraderad i bilsammanhang. Har en Zafira som är två år äldre än min gamla, en 1.6:a istället för en 1.8:as motor, en som saknar cruisecontrol och luftkonditionering. En bil där radion inte fungerar och en bil som har friktionsdäck istället för dubbdäck!


Men jag ska inte klaga. Jag har ju återvunnit min frihet! Och för en vecka sedan gav mr J bilen godkänt och han är ändå bilmekaniker!
Tack för de generösa bidrag jag/vi fått som gjorde detta inköp möjligt. Hur skulle jag/vi klara oss utan er?

Och nu önskar jag er en riktigt trevlig lillajulskväll vare sig ni firar den eller ej. Det kanske bara är här i Svenskfinland vi firar lillajulen?
Och kolla här, jultårtstjuven tagen på bar gärning!
Nu är dom alla slut så vad ska vi ha till söndagskaffet imorgon?





fredag, november 25, 2016

En härlig utflykt

- Va var det för ljud, frågade äldsta sonen smått förskräckt när jag i söndags sparkade av mej mina sköna skor och först stönade högljutt för att sedan släppa ut luften i en nöjd suck. Jag var nämligen iväg på en härlig utflykt i söndags, ända till Tammerfors åkte jag buss tillsammans med 30 andra glada resenärer. Vi besökte Skandinaviens största hantverksmässa. Den hoppade jag över förra året och besökte istället bokmässan i Helsingfors. Men nu, nu var det dags att uppdatera sig inom hantverk och framförallt kolla in alla nya garn. Men OBS! Bara kolla! Inget annat alltså. Jag hade trevligt och farligt sällskap med stickväninnan B. Vi kommer bra överens och vi hann med bägges önskemål, dvs försöka köpa det vi kommit dit för. Jag hade förberett mej stenhårt, skrivit ut mässkartorna och gått igenom vilka garnsorter som fanns var, så vi klarade av allting någorlunda snabbt. Kanske för snabbt? Men det är farligt att vistas alltför länge bland garn...

I år hann vi med två hallar mot endast en hall förra gången (för två år sedan) då vi besökte mässan i Tammerfors.

Och nu, nu är det enbart personer med starka nerver som skall läsa vidare. Kom ihåg att jag har varnat er!

Vi började i Lankatalo Tapion kauppa:
 
Där hittade jag de här fina merinonystanen (150 g)...

... och så de här fyrkantiga strumpstickorna i trä. De här stod på min att-köpa-lista. Så där ja, nu var jag liksom färdig. :)

Men vi fortsatte att gå och hamnade hos Kustannus-Mäkelä Oy. De hade inte den vant- och sockbok jag ville ha, men...

... två böcker som jag nu inte skulle ha, men de kostade endast 5 €/styck, så hur skulle jag ha kunnat lämna dem?

Förstås måste vi ju besöka Lentävä Lapanen.
 
Där var vi ju i somras på besök och det gav mersmak.

Och så var min lycka gjord, för där jag hittade den här:
En stickmugg!!!! Engelsk, går att diska i maskin och alldeles för dyr för min plånbok, men... 
Sådant här hade jag väntat mej att finna drösvis av under mitt besök i Storbritannien, men icke att jag hittade nånting. Men nu, nu i Tammerfors var jag tvungen att slå till.
Det är Debbie Bliss, som står för designen av muggen. Den ska invigas i morgon kväll högtidligt med glögg. Få se vad far i huset säger!

På Lentävä Lapanen förstod de precis vad sådana här kvinnor behöver, så de hade hängt upp garnhärvor som man fick klappa på av hjärtans lust. Sådana där dyra mjuka i härliga färger, åååh...

Efter lite snurrande så hamnade vi hos Novita.
Och trots att de hade en stor avdelning, så var där knökfullt med människor.

Där fick man plocka på sig grejer gratis. Jag nöjde mej med dom här sakerna. Nu i efterskott ångrar jag att jag inte tog Novitatidningarna också. Kunde ju ha gett bort dem. Men så där är det när man är fokuserad och trög.

Fem euro för ett kilo garn?!!! Åh, kära nån det måste jag ju bara ha. Novitas Eco Cotton, 1 000 g.

Och hej, vänta nu, vad ser mitt vänstra öga?
Joo, fem nystan garn för 10 euro! Randigt av samma kvalitet som 7 bröder, 500 g.

Och dom här ljuvligt mjuka Ipananystanen kostade endast en euro/nystan. Måste ju bara ha, åtminstone två, 100 g.

Två gånger gick jag förbi och kastade längtansfulla blickar.
Anelmaiset sockor, så ljuuuvliga, så ljuuuvliga. Men jag ska INTE sticka knästrumpor en gång till. Det ska jag nog inte.

Men när de är så ljuuuvliga...
- Om du vill ha dem så ska du ta dem, sa stickväninnan B bestämt. Gissa vad sockorna kostar om man vill ha dem färdigt uppstickade? Jo, 100 euro. Det avgjorde saken.

Jag köpte helt enkelt garnpaketet, så jag kan sticka sockorna, 600 g. Undrar om jag borde sticka dem åt mej själv? Fast då kommer dom nog aldrig att bli färdiga.

Två gånger snurrade jag också runt ett litet bokstånd. När vi satt ner och höll en liten tankningspaus, vi passade på när det nu en gång fanns stolar och ett bord ledigt, så kom igen mitt sällskap fram till att visst skulle jag köpa boken om jag verkligen ville ha den.
Ja, så gick jag helt enkelt tillbaka och köpte den här fina virkboken, som innehåller skira fina mönster. Hjääälp jag behöver mera tid!

- Se där, sa stickväninnan B och så kände vi och klämde.
En så mjuk och skön babytröja i vacker grå färg.

Och se, inga sömmar som skaver för den är stickad uppifrån och ner. 

Mitt sällskap tyckte igen att jag visst ska ha en härva av det där mjuka härliga garnet. Jag var förstås inte svår att övertala så det gick som det gick.
100 g engelsk merinoull, så mjuk och skön. Nu gäller det bara att hitta nån sorts mönster till tröjan så att jag åtminstone vet lite ditåt med maskor och dylikt. Annars kanske det blir en tröja åt dockan istället!
Det är Anna&Eila, som säljer det här underbara garnet.

Vi förflyttade oss från C-hallen till A-hallen och där ser ni, där...
... hittade jag de här ljuvliga Silvia härvorna från Wetterhof. De är så mjuka, så mjuka för det är en silkesylleblandning som innehåller Aloe vera, Jojoba olja samt E-vitamin.
- Ska du verkligen ha två, frågade försäljaren förvånat då vi precis hade rett ut att en härva på 50 g räcker till en sjal. Jovisst skulle ja ha två härvor för jag vill sticka den där röda sjalen. 100 g, fem euro per härva, rena rama kapet!

Vi hann också besöka Lankava. Därifrån köpte jag också lite garn:
Furlana pälsgarn i häftig färg och en metallvirknål också den för färgens skull, 200 g. Jag hade först tänkt göra en hjärtkudde. Men nu vet jag inte riktigt om jag kanske skulle göra ett par lurviga innesockor istället. Ack, ack alla dessa mer eller mindre omöjliga val.

Hos teetee utökade jag det fluffiga och mjuka...
 ... med ett julrött nystan Touch från Sirdar, 100 g. Det garnet kollade vi ju in redan i oktober.
Tyvärr hade de inte det garn väninnan ville ha, så det blir en Borgåresa för henne.

Jag kollade också på varmt och skönt angoragarn hos en försäljare. Det skulle ha varit fantastiskt till pulsvärmare. Men när jag såg den söta angorakaninen på garnbanderollen blev jag tveksam. Tänk om den farit illa? Blivit plågad för att man skulle komma åt ullen?

Det behövs förstås en hel del verktyg och tillbehör när man skall sticka och virka, så vi gick till Lankaidea och utforskade utbudet.
Jag hittade sjalstickor och en virknål...

... ett fodral för strumpstickor... jag borde förstås ha tagit två...

... och dom här små handmade-märken, som jag kan sy fast på det jag eventuellt åstadkommer nån gång. Om jag nu skulle sitta och sticka istället för att blogga!

Jag har haft något av moralisk baksmälla, blandat med euforisk förtjusning varje gång jag går in i hobbyrummet och klappar garnen. Det blev hela 2 850 g. Huh, huh. Tack till stickväninnan B som drog på mina inköp i sin smarta väska på hjul och förvarade inköpen hemma hos sig, så jag fick hem dem i två omgångar. Det blev liksom julafton två gånger, både i söndags och nu i onsdags då jag fick hem resten.

Hantverksmässan är fantastisk, men en mycket farlig plats för garnomaner.
Vem blir nu inte alldeles darrig i knävecken av denna garnorgie, som vi hittade hos Titityy?

Igår var jag nästan till Tammerfors igen, men se det är en helt annan historia det!


Och nu, nu mina vänner måste det bli lite stickning innan det är dags att krypa ner mellan lakanen. I morgon blir det någorlunda tidig väckning för det skall virkas Qvidi-Mina rutor. Och sånt har jag inte hållit på med sedan september. Suck, jag ligger rejält efter! Det får väl bli en pannlapp istället för en väst eller tröja.