onsdag, mars 29, 2017

Oxytocin

Förra söndagen då jag vaknade bestämde jag mej för att bli en kramare. På något sätt tycker jag att det borde finnas mera värme, vänskap, omtanke och kärlek i världen. Mitt bidrag skulle då vara att jag går omkring och kramar människor. Att kramas är bra för hälsan för då frigörs oxytocin. Och det är ett peptidhormon, som ökar välbefinnandet och minskar aggressivitet, stress och ångest. Så det är bara att börja gå omkring och krama hejvilt. Strunt i smittsamma sjukdomar och annat. Vi vill ju att världen ska bli en bättre plats att leva i, inte sant.

Det går förstås också att få oxytocin från att klappa katten, som har så mjuk och skön päls. Och eftersom far i huset tycker att jag är ovanligt närgången nuförtiden har jag försökt hejda mej en aning och istället klappat lite garn. 
I min rosa låda finns ett gammalt rosa lager, som passar utmärkt väl för att klappa.

#blogg100_2017_29

tisdag, mars 28, 2017

Fågelskådning

Oj, nej, vet ni, nu höll det på att gå galet. Jag har jobbat här på datorn sen klockan 21.30 och höll alldeles på att glömma bort dagens blogginlägg. Så nu fick jag avbryta mitt i jobbet. Egentligen säger min inre klocka att nu är det först 22, men det sjuttons EU kräver att jag ska tro att klockan är 23 och att jag ska leva därefter. Håhåjaaa...

Apropå fåglar ännu, vi har en fågelskådare här i huset! Dock inte så galen ännu att han tar emot larm om sällsynta fåglar och sedan reser iväg till långt-bort-i-stan så fort en sällsynthet har siktats. Nej far i huset nöjer sig med fåglarna här på hemmaplan och bra så. 

Idag har han förgäves försökt fånga en svan på bild, men den vägrade ställa upp som modell. Däremot hittade han den här:
En entita. Bra att han artbestämde den så vi andra inte behöver fundera!

Nu ska jag fortsätta jobba, så jag kommer i säng och orkar med morgondagen. Ha det bra!

#blogg100_2017_28

måndag, mars 27, 2017

Rör inte våra fåglar

- Har du nu ficklampan med dej, frågade far i huset mycket omtänksamt nyss. Och javisst har jag lampan med mej. Alldeles nyss var vi utan el och nu ska jag försöka skynda mej med det här inlägget allt vad tygen håller, så jag hinner innan nästa strömavbrott. Jag borde faktiskt jobba lite på datorn också, men nu får jag allt skjuta upp det till imorgon och hoppas på att det är lugnare då. Nu stormar det så att det viner i knutarna och mina händer är iskalla.

Idag när jag kom hem från jobbet i stan efter ett ovanligt lyckat UV-samtal (ja, alltså det har inget med solstrålar att göra, utan handlar om utveckling, närmare bestämt hur jag vill utveckla i jobbet eller kanske hur jag vill utvecklas) fick jag ta ett allvarligt snack med Lurvinge. Det låg nämligen fågelfjädrar utanför ytterdörren.

Igår jamade hon alldeles hjärtskärande här utan dörren vid garaget.
- Kom och se, kom och se, jamade hon. Jag fattade misstankar direkt och lät henne inte komma in då jag insåg att hon hade ett byte med sig. Det var mörkt ute, så jag visste inte riktigt vad hon tänkte släpa in, men jag berömde henne i alla fall för att hon hade varit duktig.
Nå, Lurvinge är en klok katt, så hon tog sig uppför planket till vår balkong (den där som far i huset envisas med att kalla altan eller terrass) och stod sedan och jamade vi den dörren. Far i huset öppnade och innan han ens hunnit säga Häpp var katten och musen/råttan inomhus. Så far i huset begav sig ut på jakt, fick tag i bytet och hivade ut det tillbaka. Båda katterna Lurvinge och Tufsen, såg ytterst förnärmade ut. De ville ju bara leka lite först och sedan få sig ett skrovmål.

Men rör alltså inte våra fåglar. Vattensorkar, möss och råttor är okej. Mullvad är jag lite tveksam till, men om det är den som gör vår gräsmatta så ojämn med alla konstiga högar... tja låt gå då.




Men den här skönsjungande fågeln låter du allt bli. Basta!
 
#blogg100_2017_27