Upplysta

Kolla, kolla...

... nu har stolpen kommit upp! Snart blir vi upplysta här vid vägen. Först ska bara de hängande ledningarna kopplas någonstans.

Farligt värre ser det ut med endast en karl, som ska sköta både stolpuppsättning och se till att trafiken löper tryggt. Hu, huh!

Punsch

Och så går livet vidare...
vardagen och trivialiteterna tar över... och det hemska sjunker i bakgrunden för en stund.

Igår kväll styrde jag min plåtlåda söderut. Jag var egentligen tredje reserv, men fick meddelande i fredags om att nu var jag den som skulle iväg.

Så jag körde till Skärgårdsmuseet i sällskap med Astrid och bra så för morfar i huset yrade. Han hade liksom ingen som helst aning om var jag skulle vika av för att komma rätt. Verkligen tur att jag litade på Astrid och hamnade på rätt ställe.

Man tager vad man haver då man ska bygga upp en estrad. Här väntar vi ivrigt på att Visaftonen i Carl Michael Bellmans fotspår skall börja.

Musicerar gör Markus Pelli och Pentti Hildén. Verkligt skickliga och en njutning för örat.

Det blev rätt mörkt i museet, så i pausen tändes lyktorna. Stämningsfullt och mysigt.

Efter pausen kom visst själva Bellman på besök och kanske självaste Gustav III?

Som vanligt träffade jag härliga människor, bland annat en familj från Helsingfors, som hade hyrt i trakten för en veckas semestervistelse. Så jag fungerade lite som turistguide och gav dem tips på sevärdheter och evenemang. De var mycket nöjda med konserten.
Jag hann förstås också tala lite om kommande datakurser. Det är ju alltid bra med direkt reklam, eller hur?

Himlen var så oändligt vacker på hemvägen. Stämningsfullt.

Väl hemma konstaterade morfar i huset, som en tröst till mej att jag inte behöver följa media om jag mår dåligt av det. Så hade det sagts i TV-nyheterna. Tack för det! Som sagt, jag är en nyhetsundvikare just nu.

Idag har jag varit ute på vift igen. Den här gången var det den lokala höstmarknaden, som lockade.

Där var mycket program, Diana Thesslund underhöll med fin dragspelsmusik...

Countryline dansare från Pernå uppträdde...
... liksom trollkarlen Kimmo Erkkilä.

Till salu fanns allt från nyplockade blåbär och kantareller till rökt ål och smycken.

Och förstås fanns det både bakverk, hemvävt och hemstickat/handstickat. Härliga sockor!

Här i sagohörnet var det mysigt och skönt. Här kunde jag ha tänkt mej att sitta en stund.

Igen träffade jag en massa trevliga människor och igen blev det förstås tal om datakurser!

Jag valde att bland annat stöda den lokala pensionärsföreningen genom att köpa lotter. Var tredje lott vann och jag kom hem med ett hemligt paket!

Ett paket med ett så här fint innehåll.
- Se, nu behöver jag punsch, hojtade jag glatt åt morfar i huset när jag fick fram punschglasen och den fina kökshandduken Made in Switzerland, alltså schweizisk. Morfar i huset morrade om proppfulla kärlskåp och unga husbonden fnyste:
- Int behöver du punsch för att dricka ur dom där glasen.
Nå, men hallååå vad nu då? Självklart behövs det punsch om jag har punschglas, inte sant?
Har jag förresten någonsin druckit punsch? Inte som jag kommer ihåg, så det skulle väl vara på tiden nu då. Var det inte så förr i världen att när man nått taklagshöjd på ett bygge så skulle det bjudas på ärtsoppa och punsch annars fick man en granruska i taknocken? Eller bjöds det på öl istället för punsch?

Det var förresten en trevlig karl, som fick mej att köpa lotter. Han skröt med sin fenomenalt goda senap, som han hade tillverkat alldeles själv.

Och se på sjutton, jag vann faktiskt en burk! Fantastiskt. Det hade vi roligt åt, att jag hade sån tur och fick precis en sån vinst jag var ute efter.

Närbiblioteket höll öppet och jag kollade in lite titlar utan att precis hitta nånting, som genast skulle ha känts som att just den boken vill jag läsa. Jag plockade ändå två romaner på mej. Eftersom jag inte har varit i den där bibban på jättelänge var jag lite vilsen.

Den här boken tog jag i varje fall med mej hem helt gratis. Den har nämligen avskrivits. Ju mera jag funderar på den där titeln desto mera tror jag att jag redan har läst den här boken nångång på 1990-talet. Morfar i huset var förstås mycket missnöjd:
- Vi ska inte ha flera böcker.
- Nej, nej.

Jag misstänker att den här boken kommer att hamna i bokbytarhyllan på jobbet. Bra så.

Och nu, nu ska jag småningom se på filmen Kungens tal och njuta av blåbärsbulle, som jag köpte av en dam från Liljendal idag på hösttorget.

Önskar er alla en riktigt bra start på veckan!

Det går inte...

... att skriva någonting idag. Ända sedan morgonstund har jag haft på datorn, men inget har jag fått på pränt. Känns som en seg massa, som om orden flyr mej och är totalt betydelselösa. Världen är galen och våldet eskalerar. Och jag är så lessen, så urbota lessen. Men, länge leve kärleken, godheten, vänskapen och freden.

Igår körde morfar i huset och undertecknad iväg till Vittis, än en gång. Min stackars Adam plåtlåda var lastad med byggjärn till bristningsgränsen. Min hulda moder var inte med på den här utfärden. Hon skulle nog inte ha orkat och dessutom fanns det inte heller rum för henne på grund av den tunga lasten, som bredde ut sig också över bakbänken för jämviktens skull.

Vi var lite stressade, för vi kom iväg en halvtimme senare än tänkt. Dessutom gick det inte att köra hårt med så tungt lastad bil. Morfar i huset ökade ytterligare på min stressnivå genom att i Hyvinge säga:
- Konstigt bromspedalen går ner ända till botten.
Du milde, tänkte jag, nu har han söndrat min bil...

Hela vägen till Vittis fick vi höra om terrordådet i Spanien. En gång i timmen sändes nyheterna. Sånt kan göra vem som helst lessen. Och förstås bra så länge man reagerar och inte tar det som vardagsmat. Fast med tanke på alla attacker nu just så föreligger det stor risk för att man blir avtrubbad och inte orkar bry sig.

 Vi hann! Vi var framme innan lagret stängde. Eller nåja, stängde och stängde. Det var fredag eftermiddag och klockan var 15.45, så självklart såg vi inte en kotte. Ägaren var själv iväg till Vammala med sin grävmaskin. En underhuggare dök upp och skrev namnet under forsedeln och försvann. Ensam fick morfar i huset lasta ur bilen, lika ensam som han var då han lastade i den. Han behöver minsann inte gå på gym för att få muskler.

Från lagret hastade vi vidare till Korpelas fabriksbutik för min hulda moder hade lämnat in en beställning på diverse köttprodukter. Från Korpela fortsatte vi till den galna korvkringlan. Nu var det bråttom för klockan var redan över 16.30 och butiken skulle stänga klockan 17. 

 Det blev ett snabbt varv i affären innan vi parkerade på baksidan. Där satt vi och åt medhavda semlor (frallor), som jag hade fixat till. Och strax före klockan 17 fick vi höra om knivhuggningen i Åbo. Den följde sedan med oss i radion hela vägen hem.

Som matsällskap hade vi pilfinkar, skator och sädesärlor.

Idag har det mesta i TV handlat om våldsdådet. Morfar i huset blir en nyhetsknarkare och undertecknad en nyhetsundvikare. Tyvärr verkar det som om våld föder våld. Vem skall få stopp på det hela?

Själv valde jag att mitt på dagen kanalisera min förtvivlan, vanmakt och ilska till någonting nyttigt. Så nu har jag städat i sovrummet! Bytt sänglinne osv. Bra så. Någonstans måste ju känslorna kanaliseras.

Nu vet jag nog också vad jag skulle be för: 
Att...
... kärleken segrar
... godheten frodas
... toleransen ökar, liksom friheten
... friheten förunnas alla, liksom freden.
Tror ni att det finns bönestenar för det här?

Ta väl vara på er och varandra!

Öppet café

Igår var jag iväg till mina barndomstrakter. Jag besökte det öppna caféet i församlingsgården. Jag är så privilegierad, då jag på fritiden jobbar med sådana här trevliga saker. Visserligen måste jag ju nu sitta framför datorn och åstadkomma en text, men ändå...  
Hur skulle jag annars ha en chans att träffa alla härliga människor. Och inte är det sagt att jag skulle vara så kulturell heller utan mitt frilansande. Det är så lätt och bekvämt att bli kvar i soffan!

Inne i församlingsgården finns det bönestenar. Det är olika färg för vad som just då är aktuellt. Jag blev lite förvirrad. Får man lägga flera stenar i böneskålen? Eller ska man välja den absolut viktigaste? 
Tevje, mjökutköraren i Spelman på taket samtalar ju alltid med sin Gud och Tevje bad om ursäkt för att han stör Gud med triviala småsaker. Så om man då ska be endast en bön, vad är viktigast? Hälsan? Pengar? Kärlek? Vänner? Vardagslivet? 
Som sagt, måste man välja?

Här tar i varje fall vardagslivet över nu, för jag måste betala fakturor,  hänga tvätten, fortsätta att fylla diskmaskinen och fixa mackor, som vägkost. Vi ska nämligen iväg på en liten tripp med morfar i huset om allt går som planerat.

En prislista

Idag damp det ner en intressant prislista i vår postlåda.

Det var nästan som att få en mönstertidning. I slutet av den här prislistan finns nämligen mönster. Visserligen finns mönstren också gratis på Lankavas hemsida, men det är ju bekvämt att ha tidningen/prislistan i projektväskan.

Och trots att jag inte väver, så blev jag så glad över de här trasmatteinslagen, Aino och Sisu. De görs av gamla lakan/tyger och de går alltid i samma färg eller mönster. Tjohoo! Hurra för återvinning och hurra för färgharmoneringen. Förenklar betydligt för dem som vill ha en matta i en viss nyans. Borde jag börja väva?

Fyndigt värre

I onsdags för två veckor sedan, var jag ju iväg tillsammans med morfar i huset till grannstaden. Innan vi hastade iväg till sjukhuset hann vi med en avstickare till återvinningscentralen. Det är längesedan jag har varit där och fyndat senast. Ja, faktiskt har jag inte varit där sedan i våras. Men så ska jag ju inte ha någonting heller, för får jag inte köpa vare sig garn eller böcker, så är det nog inte mycket annat jag vill ha, så det så!

Där släntrade jag alltså omkring, rätt ointresserad, men snällt traskande efter morfar i huset. Han gjorde tidernas fynd. Fyra nya sommardäck på original aluminiumfälgar till fransyskan. Men vi kunde nog inte ta dem utan att ha kollat dimensionerna först. Man vet aldrig när det liksom inte finns nån standard i bilvärlden heller. Precis som det också saknas i datavärlden, standard. 
Så morfar i huset lånade måttband av personalen, mätte de rätta hålen och skrev en minneslapp åt sig.

Sedan fortsatte han sin vandring och hamnade plötsligt framför en låda med barnböcker. Och hast du mir gesehen? (hoppas det blev rätt nu!) Där fanns tyska barnböcker! En sån tur! Lilla H fick dem i torsdags för två veckor sen. Tänk att de böckerna låg där och bara väntade på oss. En av böckerna var superkul med en sko på pärmen, som hade hål för snöret. Dit petade jag ett skosnöre, så kan gossen lära sig knyta sen när han blir tillräckligt gammal.

Nå, när vi återvänt hem, kollade morfar i huset på fransyskans däck med skjutmått. Och jovisst, däcken skulle passa. Men tänk om någon redan hade hunnit fara iväg med dem? I torsdags för två veckor sedan, ringde morfar i huset till återvinningscentralen och fick Janne på tråden. Däcken fanns kvar och morfar i huset kunde få dem till det facila priset av 150 €. Han var nöjd, reserverade däcken och lovade att vi skulle hämta dem följande dag. Och så gjorde vi i fredags för två veckor sedan.

Och då ser ni, då hittade jag en massa saker. Till all tur hann morfar i huset inte riktigt med min vilda framfart där i återvinningscentralen.

I en soffa under två nyanlända axelremsväskor, hittade jag två sådana här dukar eller löpare. Splitternya från Hemtex. Självklart måste jag ju ha dem. Den ena ligger nu på soffbordet och den andra på matbordet. Om de passar in i vår färgskala? Inte en blekblå aning. Jag är ingen inredare! Morfar i huset brukar bestämma var skåpet ska stå utom då jag stampar med foten och protesterar.

Under de där dukarna hittade jag ett sådant här långt beige bomullstyg med lagom bredd. Janne trodde att det var en gardinlängd. Mycket möjligt. Jag köpte det till bordduk. Och igen, passar detta in i vår färgskala? Ingen aning, men jag gillar de där björkkvistarna och det är huvudsaken.

Så fick jag syn på en fyrtrådig Singer overlockmaskin. Den var reserverad och stod där i en hylla. På undre hyllan fanns allt möjligt nyttigt i syväg. Men jag syr ju inte, så...

... ja till en början nöjde jag mej med den här lilla knappburken.

Sedan fick jag syn på den här spännande plastasken. Vad månne fanns i den?

Jo, mera knappar förstås. Nu hade morfar i huset vaknat till liv och kom kutande åt mitt håll samtidigt som han kastade nervösa ögonkast på mina fynd:
- Va, ska du me dom där, väste han.
- Dom ska jag och lilla M pyssla med sen när hon växt till sig, kvittrade jag glatt.
- Tänk så roligt när du får en dyna full av knappar sen till farsdagen!
Morfar i huset bara fnyste. Han förstod inte alls min framförhållning. Man måste ju tänka strategiskt och långt framåt, så att man har materialet hemma, inte sant?

Längst bak i ett bortre hörn hittade jag det jag precis behöver...

... tidningsstället kassett från Ikea. Här ryms nu några tidningar till!

Till återvinningscentralen kom en dam med flera kassar fulla av allt möjligt. I min vänstra ögonvrå såg jag något bekant flimra förbi:

Pentiks vinbärskanna för mjölkförpackning, ja eller juiceförpackning för den delen. Som en hök anföll jag och frågade Janne:
- Vad ska du ha för den?
- Nå vad vill du betala då?
I det här skedet försökte jag se så fattig och trasig ut, som möjligt, vilket inte är särskilt svårt i mitt fall.
- Nå om jag säger fem euro då, fortsatte han. Och jag slog förstås till direkt. En Pentik-kanna för fem euro. Rena rama fyndet! Förstås kollade jag när jag kom hem att jag inte gjort ett misstag. Stackars Janne. På auktionssidan Huuto, har en säljare begärt 30 € för en likadan kanna!
Tyvärr tycker morfar i huset inte alls att jag kan köpa garn för de 25 €, som jag sparade in. Och jag som var så ekonomisk.
- Vi behöver inte alls en sån där kanna, morrade han.
- Men tänk nu hur mycket finare det blir nästa gång vi har gäster och inte behöver sätta mjölkkartongen direkt på bordet.
- Men vi är ju int så fina.
- Men tänk nu så förmånligt jag fick den.
- Jag tänker lägga blommor i kannan.
- Nej, det kan du inte göra, sa jag och gömde kannan i vitrinskåpet på hyllan längst nere där han ändå aldrig hittar nånting, som jag ber honom hämta.

Vilka fynd alltså! Jag betalade 10 euro för alltihop. Kanske jag borde besöka återvinningscentralen lite oftare?

Kunde inte låta bli

Åh, kära nån. Igår var jag iväg till mataffären och jag hade enbart kontanter på mej, så jag kunde inte riktigt handla hur som helst. Var ju tvungen att hålla mej till den lilla summa, som fanns i plånboken.

Och vad tror ni händer då? Jo, jag går förstås förbi tidningshyllan och jag....

... kunde inte låta bli! Så jag kom hem med den här tidningen. Ingen kattmat alltså!
Ack, ack och jag som redan har stora högar sedan tidigare...
Jag har varit alldeles för ordentlig och avhållsam alldeles för länge, så...

Det som fick mej på fall var de här söta Pandababysockorna. De är dessutom stickade i Nallegarn, som du får från vilken market, som helst. Kanske nånting för lilla M?

Det är Kikka Virolainen, som har gjort mönstret. Hon har gett ut den där ljuvliga sockboken, som ni ser här på bilden. Kanske jag ska önska mej den i julklapp? Eller åt morfar i huset till farsdagen! :)

Men , men, lilla M hinner bli årsgammal innan jag får nånting alls ur händerna. Visserligen satt jag faktiskt på vår balkong en stund på eftermiddagen idag och stickade på ett snöre, men...
... ja, min hulda moder frågade om jag inte har mitt ena rosa projekt färdigt än.
- Jo, ja, nej, stammade jag fram. Inga garnändar är ännu fästade. Suck!