Höga berg, djupa dalar och americana

Igår startade vår utflykt vid tiotiden. Vi fikade hos lillsyrrans svärföräldrar. Värdinnan i huset blev glad över Novitas garner, som vi hade med från Finland. Hon stickar mest sockor men nu på sommaren virkar hon mest grytlappar. Hon går också på stickcafé varje vecka på biblioteket. Och hon har köpt en finsk vantbok på Adlibris! Lillsyrran har fått hjälpa till med vissa förklaringar. Kul. Och vet ni vad? Jo, jag har samma bok!

Efter fikat, ja ni ser jag är redan påverkad av allt det svenska, tog vi oss upp till Tossebergsklätten. Det bar brant uppåt, men vår chaufför klarade av det hela galant.

Helt oslagbar utsikt! Sjön ni ser i bakgrunden är Fryken, närmare bestämt Övre Fryken. 

Här finns en liten restaurang och souvenirbod, som faktiskt drivs av Sunne kommun.

Uppe i utsiktstornet var inte jag och ej heller lillsyrran.

Trapporna var branta och farliga.

Här i fotoramen kunde man stå och posera.

Eftersom vi redan visste att de små gossarna inte äter motti och fläsk, som serverade på Tossebergsklätten, så drog vi vidare.

Vi stannade vid Diner 45.

Skyltarna är reproduktion.

Barnportionen serverades i en raggarbil!

Ingen pizza här inte, utan flatbread.

Osthamburgare med blue cheese dipp till pommes frites.

Och den häftiga efterrätten sen!

Vi kurvade på återvägen via en liten kvarn, som gör skrädmjöl och ett helt ljuvligt ställe vid stranden av Ömlingen.

Återkomna till stugan värmde minstingen lunchwoken från i torsdags. Efter aväten middag blev vi upphämtade av lillsyrran och begav oss iväg till Brattfallet. 

På vägen dit stannade vi vid Klarälven.

Mitt i älven står en stockflottare, som staty. En påminnelse om tider, som har flytt.

 Vad detta är vet vi inte riktigt. Kanske till minne av ett giftermål?

Endast 517 km till Nidaros. Här har alltså gått en pilgrimsled och troligtvis är detta skapat till minne av den?

Vi Halgån och Brattfallet finns en hel del fin flora och fauna.

Den medföljande hurtiga gossen klättrade ner, som den värsta alpget.

Och så i, i vattnet för ett litet uppfriskande dopp i sommarvärmen.

Den oroliga modern övervakade uppe på klippavsatsen.

Kvällen avslutades på Sun Dance Ranch.

Närmare bestämt saloonen där. Jag fick två gin and tonic, vilket var precis lagom i den varma kvällen, som inte gick att vistas ute i på grund av alla ettriga myggor.

Ranchens snälla vallhund, såg till att vi tog oss in till saloonen.

Här kan man passa på att rida eller lägga sig i hängmattan och vila.

Förstås spelade man countrymusik på det här stället. Och förstås är det en holländska, som driver den här ranchen.

Ranchen är vackert belägen vid Klarälvens strand. Mitt ute finns en sandbank, som tydligt syns nu då vattennivån är så låg.

Förnuftigt nog finns här också en bastu. Den kunde vi kanske ha prövat på?
Just nu är här supervarmt och nästan som en bastu inomhus. Det enda som saknas är bastustenarna att kasta vatten på.

Idag har vi igen varit ute på vift, men det är en helt annan historia, som jag inte hinner med nu. I morgon är det dags att lämna denna underbara del av världen. Här lämnar vi en stor del av vårt hjärta.

Imorgon blir det alltså inget blogginlägg för då är jag på hemväg . Nu ska jag ännu tömma kameran på dagens foton, packa lite och sedan lägga upp maskor för socka nummer två.

Ha det bra!

Fårgård, ostgård och herrgård

Gårdagen var tänkt att ske på barnens villkor, så målet var många gårdar med djur. Bra utgångspunkt, i synnerhet som det första stället vi besökte var Framgården.

Där finns får.

Och där det finns får, finns det förstås garn, ibland om man har tur! Här entrådigt ullgarn.

Och här tvåtrådigt ullgarn.

Det var just hit till den här gården, som minstingen hade tänkt att vi skulle åka och hit kom vi ju!

Mycket att se på och beundra. Värdinnan hade i vintras gått en kurs i hur man gör filttossor (hon sa förstås inte filttossor utan tovade tofflor) och tyckte det var superkul!

Värdinnan stickar inte själv utan det är en annan kvinna som gör det och designar de här produkterna. Här finns riktigt fina alster. Stickbeskrivningar gick att köpa, men det gjorde inte jag.

Här visar värdinnan Görel Hjelm fryksdalsvanten, som hennes tvåtrådiga ullgarn passar perfekt till.

Fryksdalsvanten kallas också Kottfjäll. Mönstret är framtaget av Sunne hembygdsförening enligt ett gammalt mönster. I den här pdf:en hittar du mönstret på sidan 13.

- Va, ska du inte ha mera garn, frågade minstingen förvånat då han fick se mitt lilla inköp. Också lillsyrran var högeligen förvånad. Men hej, jag köper ju inte längre garn så...
200 g. 
Stort tack till minstingen som stod för betalningen. Själv blev han också ivrig och handlade i Framgårdens bod. Endast kontanter eller swish var det som gällde, så lillsyrran swishade och fick fick kronor både igår och idag.

Vi susade vidare till Lakene ostgård, som drivs av holländare. Ljuvliga ostar, som jag gärna skulle ha tagit med mej hem av. Men de skulle knappast klara av transporten. Synd.

Men en sådan här burk med whiskeysenap från Birgittas matbod köpte jag i varje fall.
På den här gården finns också djur, hästar, kaniner, höns och lamm.
Vi åt underbart god hemlagad glass innan vi körde vidare.

Vi hamnade på Lovisebergs herrgård, ett ekodrivet jordbruk.

Här fick vi njuta av äkta svensk fika med sju sorters kakor.

Lummigt och skönt i trädgården. Den här gården har också hästar, hönor och får. De säljer både pelargoner, örter, sallad och äkta ekoägg.

På väg mot nästa ställe hittade vi ytterligare en svensk företeelse, nämligen ett gårdsloppis.  Sådana finns det lite överallt av. Lillsyrran, som påstod att hon inte är en loppisvän fyndade riktigt fina saker.

Själv hittade jag handvävda kökshanddukar för ca 1,50 €. Men jag köpte ändå inget. Bäst så!

Vi tog oss från Lakene till Råda. Och här, här vet ni, finns en mans helt fantastiska verk på kommunens mark. Mannen har fantasi och har byggt en sagostig, dels av skogens eget material och dels av bortkastat, överblivet material. Han har helt enkelt sett figurer och former då han har varit ute och promenerat med sin hund. Hurra för sådan kreativitet och fy för de ungdomar, som vandaliserade sagostigen, så mannen fick bygga om alltihopa igen.

- Du kan inte fota allt, sa lillsyrran och skakade på huvudet då jag sprang omkring som den värsta mamarazzin med kameran i högsta hugg.

Här är gästboken och där bakom minstingens rödbrända arm.

Och så mitt i allt en fin julgran i skogen!

Och förstås finns också jultomten här eller som vi säger i Finland: Julgubben.

En tyngdlyftare, som lyfter skrot så tungan hänger ut!

En racerbil, som tvååringen allra, allra helst ville sitta i.

Själv funderade jag lite på den här troll-mc:n, som gick hela 600 km/h! Tänk så svindlande snabbt jag då skulle kunna ta mej från punkt a till b.

Och kolla, den har en hållare för mobiltelefonen!

Och nej, det fanns förstås inte skuggan av en chans att jag skulle lyckas fota alla figurer längs med sagostigen. Det är nog bäst att ni tar er dit själv. Ligger alltså i Råda tätt intill flygplatsen i Hagfors.

Innan vi återvände till lillsyrrans, hann vi ännu besöka ett fornminnesmärke.

Här i Kroppheden avrättades och begravdes mördare. De fick ju inte komma i vigd jord. Det här är allt som finns kvarlämnat från den tiden. Här växer stora fina blåbär. Det som ett litet tips ifall ni har vägarna förbi.

På hemvägen beställde vår chaufför och eminenta turistguide en familjepizza med sallader och sås samt en tallrik pommes frites.

Inte dock härifrån Ayasofya, där vi åt i torsdagskväll.

Inte heller härifrån, för den här pizzerian är nedlagd.

Nej, det var här bakifrån, från Grillkiosken, som knappt syns på den här bilden.

Idag har vi också varit på språng hela dagen, men det är en helt annan historia, som jag inte vet när jag hinner blogga om. I morgon är det nämligen vår sista dag i Värmland innan avfärd och det är fullt program, som gäller.