Årets semestertripp

– I morgon tar vi semester, sa bisin min plötsligt i torsdags på kvällen.
– Åhå, svarade jag högeligen förvånat, för det här kom som en blixt från klarhimmel.
– Jo, vi har ju inte varit nånstans på hela sommaren.
– Jaha och vart tänkt du då att vi ska fara, frågade jag smått misstänksamt och anade med rätta ugglor i mossen.
– Till Kauhava.

Igår morse var det uppstigning halvtre på natten och vi startade hemifrån klockan 3:52.

Det var beckmörkt när vi begav oss iväg. Till och med vägbelysningen här utanför på landsvägen var släckt.
 

Någonstans före Tavastehus randades gryningen och när vi susade förbi Ideapark i Lempäälä började det redan ljusna ordentligt.

I Ikalis stannade vi och tankade och tog en liten kisspaus. Den servicestationen hade öppnat klockan sex. Innan hann vi besöka två andra kallstationer, den ena erbjöd endast möjlighet till laddning för elbilar och den andra hade slut på bensinen.
Vi stannade ytterligare en gång, då för att äta smörgåsarna jag hade fixat sent på torsdagskvällen och igår morse packat i kylväskan tillsammans med yoghurt och drickor. Det var skönt att få stiga ur bilen och få röra på sig lite.

Det här var målet för vår färd till Kauhava i södra Österbotten, en äldre farbror, som enligt annonsen reparerar startmotorer och dylika tingestar. Bisin min hade hittat annonsen i tidningen Vanhat koneet och var i desperat behov av en fungerande startmotor till skoplastaren. När bisin min hade ringt till reparationsgubben var han inte direkt pigg på att ta emot ett besök. Njaa, nääe han ville inte stiga tidigt upp och på fredagseftermiddagen skulle han till läkare och... till sist lyckades bisin min ändå få till att vi skulle vara där i Kauhava mellan klockan 10 - 11 på fredagsförmiddagen.

Sen var det nu inte riktigt så som annonsen utlovat och gubisen sagt i telefonen, för hör och häpna, den expert han använt sig av, det vill säga gubben som kunde reparera startmotorer, hade dött. Och den här reparationsgubben vi besökte var inte en expert av samma kaliber. Det hela slutade med att bisin min fick ta hem tillbaka den trasiga startmotorn, för den kan han eventuellt reparera själv. Gubisen åtog sig i varje fall inte en sådan reparation. Bisin min köpte en annan färdigt reparerad startmotor, som han hoppas att fungerar. Det är lite svårt att få igång maskinen utan startmotor. Smått besviken var bisin min, stackare.
Gissa vad jag fick av den där gubisen? Jo, andlig väckelselitteratur i form av en tidning och några broschyrer! Tydligen såg jag ut att vara i behov av sådan andlig spis där jag lugnt satt i bilen och väntade på att karlarna skulle komma ut genom den där vita dörren, som ni ser till vänster i fotot ovan. Jag hade inte ens min sockstickning med mej, utan jag bara satt och njöt av solskenet i det vackra höstvädret.
Eftersom vi befann oss i Österbotten visade det sig mycket riktigt, när vi senare kollade här hemma, att det var fråga om Læstadianism. Strunt nu i det, för...
På något sätt tror jag att den där gubisen inte riktigt förstod varifrån vi kom och hur långtifrån.

Sen hamnade jag här, i garnhimmelriket! Kan ni tänka er! Det här besöket hade vi kommit överens om redan på torsdagskvällen, så bisin min satt snällt i bilen och väntade på mej. Han stärkte sig med en smörgås och lite choko!

Och nu kära vänner, om ni är allergiska för garn, så är det bäst att ni snabbt bläddrar förbi alla mina garnbilder. Det här är liksom inget för såna med svaga garnnerver!

Redan när jag steg innanför dörren var jag såld. Till vänster hittade jag den här myshörnan och till höger...

... den här fåtöljen och kappsäcken där det i ena pratbubblan står att man aldrig kan ha för mycket garn. Och det är ju sant, eller hur?

I den här vackra rosenförsedda ramen, står det "som ett barn i godisaffären". 

Och ja, alltså här var det ljuvligt att vara. Kan en garngalning lyckligare bli? Hyllmeter efter hyllmeter, med det ena garnet ljuvligare än det andra.
Alla garn fanns i plastpåsar, som tydligen kom direkt från lagret, för personalen hämtade in garnpåsarna i jämn ström. Fiffigt att ha dem i påsarna, för det sparar ju tid och arbete när påsarna inte behöver packas upp. Garnet hålls dessutom dammfritt och kunden kan vara säker på att få sitt garn från samma färgbad. Nog för att personalen vid kassan alltid noggrant kollade färgbaden.
 

Det fanns massor av inspiration i form av stickade provplagg.

 

Lockande arrangemang vid hyllornas kortsidor. Mycket som sagt att bli inspirerad av.

Jag hade ingen direkt plan och ingen inköpslista, för den här affären var ungefär tre gånger större än jag förväntat mej. I bakhuvudet fanns att jag självklart borde köpa Lankavas egna garn, såsom till exempel Mainio och Lysti. Men så blev det nu inte, för jag frestades av helt andra garner.

Jag kom ut från garnhimmelriket med den här kassen full + en garnpåse. Och håll i er nu, bisin min sa inte ett ord! Ja, det är alldeles sant. Och vet ni varför han var riktigt tyst över mitt garninköp? Jo, för att han hade sett en hel del damer som kommit ut från affären med jättestora kassar fulla med garn. Gissa om han var nervös medan han väntade på mej! Till sin lättnad såg han att jag bara hade lite garn i jämförelse med storkonsumenterna!
Den här flergångskassen fick man på köpet för inköp över 50 euro. Bra med ny fin projektkasse, men nu borde jag nog börja gå igenom alla kassar och tömma dem som innehåller restgarner efter färdiga stickprojekt. Det finns en hel del av de kassarna här i vår villervalla.

Och vad köpte jag då?

Jo, färggranna sockgarner, 900 gram. Tydligen är jag i stort behov av granna färger just nu. Och ni ser ju genast att jag igen totalt verkar ha glömt bort det där med grundfärger. Ja, och att jag faktiskt har karlar att sticka åt också!

Det här garnet har stått på min att-köpa-nästa-gång-lista. Jag gillar det här sockgarnet där ena randen blir som blommor, 200 gram.

Det här var rena rama impulsköpet och ni ser ju varför jag föll för det här garnet, 200 gram.
I kassan frågade jag om den här mängden räcker till en sjal. Hon som betjänade mej, tittade smått förskräckt på sjalen jag hade över axlarna och sa att nej, till en så stor sjal räcker det inte. Då skyndade jag mej att säga nej, nej, det ska bli en betydligt mindre sjal, för det här garnet är inget värmande i vinter. Det här nog mera om man vill ha en extra piff på sin klädsel.

Velourgarn har jag gått och tittat på redan en längre tid, både i Tokmanni och Puuilo. Men jag har aldrig köpt fastän jag sett en massa söta amigurumis i den garnkvaliteten. Men nu såg jag en uppvirkad  figur där i affären och plötsligt hade jag 600 gram sammetsgarn i kundvagnen. Mönstret skrev de snällt ut i kassan, så nu är det bara att ta fram virknålen och sätta igång. Nu har jag minsann att göra hela långa vintern. Bra att ha färggranna garner istället för mörka och murriga färger.
 

Det fanns hur många olika stickor som helst från olika firmor, hyllmeter efter hyllmeter. Jag valde de här strumpstickorna, för jag gillar nu just bäst att sticka med 15 centimeter långa stickor när det är fråga om sockor och vantar.
Sen passade jag på att fynda säkerhetsögon och en väskbygel från lådan med förmånliga grejer. I morse när bisin min såg den där bygeln tyckte han att jag gjort ett onödigt inköp.
– Du kunde ju ha sprättat bort från en trasig väska, var hans argument.
Det var så dumt att jag orkade inte ens kommentera. Det är högst osäkert om jag nånsin kommer att använda den där bygeln, men i såna fall kan jag ju alltid ge bort den.

När jag kom ut till bilen, suckade jag lyckligt och sa:
– Jag tror jag flyttar till Kauhava.
Bisin min tittade skeptiskt på mej. Han vet ju att jag inte skulle klara mej utan mina barn och barnbarn.
Jag beklagade mej också över att teeteeshop inte längre finns i västra grannstaden. Det är så härligt att få gå i en garnaffär, att träffa likasinnade, få inspiration till nya projekt och framförallt få fråga råd av kunnig personal.
Och vad jag önskar att mina stickväninnor hade fått vara med där i Lankava. 💕

Jag klarade mej riktigt bra, för inköpen hölls just under två kilo, alltså 1 900 gram. Nog för att det är förskräckligt för mitt alldeles för stora garnlager, men...
Dessutom, så var faktiskt mina inköp i euro räknat betydligt lägre än bisin mins ja och lättare också i kilomängd.

Lankava är verkligen stort och här skulle jag nog ha kunnat stanna några timmar. 
Här finns en lekhörna för barnen, men ingen gubbhörna.
Verkligen synd att det är så långt borta. 

Snett emot Lankava hade bisin min fått syn på en överfull gårdsplan med allt möjligt, ett antik- och skrotloppis.

Jag som fortfarande var lycksalig av mitt besök i Lankava hade inget behov att stiga ut ur bilen och gå in här. Nej, nu kunde vi lugnt åka hemåt utan större stress. Det gjorde vi och satte kurs mot Jyväskylä.
Vi körde på Blå vägen och det var verkligen vackert med alla sjöar längs rutten.

Halvtolv meddelade bisin min att det började bli dags för lunch, någonting har jag alltså lyckats lära honom, det vill säga att man måste stanna och äta. Han planerade att vi skulle äta vid tolvtiden, men hur vi än spanade så var det skog och ödebygd. När det gått över en timme kom vi fram till Saarijärvi. Det "fina" matstället där hade leversås och broiler med auraostsås på lunchmenyn, så det förkastade bisin min direkt.

Så när vi kom fram till HalpaHalli i Saarijärvi och såg att där serverades lunch stannade vi och åt grillbiff från buffén. 
Själva affären är lite som Tokmanni i Gammelby, men i betydligt mindre skala. Till bisin mins förtrytelse nappade jag med mej lite varor:

En rosa bandet brödkasse... 

... och en påse apelsin mariannekarameller samt rosa bandet schampo. Allt sånt som behövs, i synnerhet den rosa kassen. Nu finns det alltså ytterligare rum för nya projekt.

De rosa bullarna, som fanns i kassen, är kanske inte lika nödvändiga, men...

Matstället var strategiskt placerat långt inne i affären, så man blev tvungen att gå förbi alla frestande erbjudanden. Detsamma gällde för att kunna gå ut via kassorna, ytterligare en lång vandring mellan hyllorna. Fiffigt, mycket fiffigt.

Bisin min körde hemåt via Heinola.

Sent på eftermiddagen stannade vi på en parkering vid en liten insjö, för det var igen dags för en liten smörgåspaus.

Medan bisin min satt i bilen och åt skuttade jag runt ett varv utomhus. Det behövs lite stretching i min ålder om jag ska orka sitta stilla en hel dag. Det var i något skede meningen att vi skulle byta chaufför, men bisin min tyckte att han orkade så bra och körde därför hela sträckan.

Vi kom hem via Kuusankoski klockan 18:06. Då hade vi varit på resa sedan 3:52 och tillryggalagt 878 kilometer. Huhuh! Årets semesestertripp eller ska vi säga vansinnestripp, är nu överstökad. Den var häftig, kanske för häftig? Vädret var riktigt bra, strålande sol på förmiddagen, molnigare på eftermiddagen. Några droppar regn, men inte så mycket att vindrutetorkarna behövde vara igång. Inte mycket trafik vare sig på vägen till eller från Kauhava, alltså bra tidpunkt både på dygnet och året att vara igång. Alla sommarställen var förstås stängda, men det gjorde inte oss så mycket.

På vägen såg vi flera (eller heter det mera?) hästar än kor, liggsäd i blöta åkrar och björkar som var mycket gulare än här nere i södern. Vi såg majsodlingar och vita blommor, som vi tror att var koriander. Än en gång kunde vi konstatera att vårt land är vackert och rätt glesbebyggt, att det fanns många stora övergivna ladugårdar och förfallna hus, men också fina gårdar och hus med heimani i skick. Bisin min såg dessutom en hel del skrotager och gårdar med många maskiner och bilar.

Igår kväll satte jag mej i gungstolen med min stickning och tänkte faktiskt se på snooker. Men när jag kom till ett mönstervarv på sockskaftet och ögonen började falla ihop var det dags att krypa ner mellan lakanen. Vid det laget hade redan bisin min slocknat i soffan. Jag stängde TV:n och kröp under täcket före klockan 22:30. Verkligen skönt att få sova i sin egen säng.

Nu dags för lite stillsam stickning efter gårdagens äventyr. 

Önskar er alla en riktigt skön söndag!