Pysslig lördag

Idag har vi varit iväg västerut och hjälpt dottern med skåpflyttning. Jag hade den stora glädjen att få pyssla med M medan lilla A sov middagssömn och karlarna jobbade med skåpen. Pysslet hittade vi i mommos väska, som nästan alltid innehåller någonting spännande.

Det blev mycket glitter innan alla fyrkanter var på plats. M var mycket koncentrerad och vi pratade om ponnyn, funderade över var den bor och vart den skulle gå på kalas osv. Så härligt med det här umgänget, en samvaro som kan ta slut när som helst i dessa tider.

M ritade flera fina teckningar, bl a en hamburgare åt mej. Den innehöll både ost, sallad, gurka, paprika, tomat, gurksallad och hamburgersås. M visste minsann vad hon serverade.

Och så ritade hon en dinosaurie, men den är inte farlig!

Vi bläddrade också i Legokatalogen och satte ett X på allt hon önskar sig därifrån. Flera gånger påpekade hon att hon har kalas sen på sommaren och så visade hon upp 4 fingrar, för att understryka hur många år hon fyller. Hon var också viktig med att påpeka att först har lillasyster kalas. Gullungar!

Önskar er alla en riktigt fin fortsättning på lördagen.

Själv ska jag jobba lite och sedan sticka. Började på ett nytt projekt igår...

Hur kan dom veta?

Idag steg jag tidigt upp, duschade och gjorde mej i ordning. Jag skulle vara redo då husbonden, alltså dubbelmorfar kallade. Han å sin sida försvann ut redan före åtta och sedan varken hörde eller såg jag nånting av honom förrän över tre timmar senare.

När han återvände hörde jag honom prata finska utanför vår dörr. Jag trodde att han talade i telefon, så döm om min förvåning då han steg in tillsammans med Timo. Ou nou, och vi som har så råddigt och.. 

Nåja, det var försent, mannen var redan innanför dörren och dubbelmorfar hade lovat kaffe, så det var bara att röja av ändan på matbordet och bjuda på bulle och kex, som råkade finnas hemma. Timo tackade nämligen nej till smörgås. Trevlig karl, som kan en massa om djur och är specialiserad på ormar.

När Timo hade gått frågade dubbelmorfar:
– Nå, kände du igen honom?
– Näe, kan inte säga att jag skulle ha sett honom förut.
– Inte ens på TV?
– Näää.
– Han var ju med i Big Brother, skrattade dubbelmorfar, som vet att jag inte har sett ett endaste avsnitt av den såpan.
Så nu har vi då haft en TV-stjärna på besök hos oss idag. Det ni! Så kan en helt vanlig fredag i mars starta.

 Själv har jag igen börjat undra över en av livets stora gåtor:

Hur kan fåglarna veta när det är dags att återvända? Dom har ju inget yr, så de kan kolla på väderleken. Och jodå, jag vet att vissa av dem stannar kvar över vintern och andra får stanna på vägen hit, för att det är så kallt. Men med tanke på att det i år har varit snö både i Grekland och Spanien, så hur sjutton kan fåglarna veta när det är dags för flyttning norrut? Deras system borde ju bli helt ur balans när väderleken är så konstig.

Och på tal om fåglar, de minskar i skrämmande takt och vi har många hotade arter. Deras naturliga miljöer har helt enkelt försvunnit tack vare det värsta odjuret i naturen, nämligen människan.

Bäst att koncentrera sig på stickningen...

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Gå hem

– Siii, skrek jag idag vid middagsbordet och pekade mot vår köks-TV. Dubbelmorfar blev så förskräckt att han höll på att få ärtsoppan i famnen.
– Ta de lugnt och skrik int, muttrade han.
– Men siir du int, sa jag alltmer upphetsat.
– Nä, vad då. Hon skjuter ju bra.
– Men sii vad det står på hennes bössa, hojtade jag, som vanligtvis inte alls ser på sport och allra minst på Världscupen i skidskytte.

Nå, vad stod det då på bössan? Jo, Sandnes Garn! Och när jag googlade lite så fick jag fram att den norska skidskyttedrottningen Tiril Eckhoff faktiskt också designar stickmönster. Det ni! Plötsligt blev skidskytte riktigt intressant. Dubbelmorfar fnyste åt mej och tycker att jag intresserar mej för fel saker i sporten. Han började förklara att det handlar om hur många tavlor, som skjuts ner och hur snabbt deltagarna skidar. Bläääh, det där med stickningen är mycket intressantare. Vår egen Kajsa Mäkäräinen är ju också en hejare på stickning. Tiril använder stickningen som meditation mellan tävlingarna och så gjorde ju Kajsa också. Så, vad lär vi oss av detta? Jo, att stickningen finns precis överallt!

I tisdags var jag iväg på ärenden till stan tillsammans med dubbelmorfar. När jag steg ur bilen för att gå in i R-kiosken, som nu förtiden är vår post här i stan, så sa han:
– Du kommer int sen ut me en skräptidning.
– Nej, förstås int, svarade jag och log oskyldigt bakom munskyddet.
– Om du köper en skräptidning får du gå hem, hotade han.

Heh, förstås kom jag ut med senaste numret av Allers. Jag är ju korsordsberoende! Och det här är ju ingen skräptidning. Förutom korsorden, finns här ju ett stickmönster och goda recept. Kanske nån kunde göra lövbiff med konjaksgräddsås till helgen? Eller nån god dessert?

Och nej, jag gick inte alls hem, för dubbelmorfar behövde mej på nästa anhalt! Och det roligaste i den här historien är förstås det, att det var ändå han som läste den här tidningen först! Han kanske också är beroende?

Lyxat till det

För tillfället har jag en oro i kroppen, som gör att jag knappt kan sitta still. Det är så mycket jag skulle vilja göra och hinna med, men så fastnar jag framför datorn och tiden rusar iväg. Jag jobbar, jobbar och jobbar.

Varje morgon då jag stiger upp bestämmer jag mej för att idag ska minsann det där lilla stickprojektet bli färdigt, tv:n dammtorkas, spegeln tvättas osv. Varje kväll då jag lägger mej inser jag att oj, inte hann jag idag heller. 

I morse bestämde jag mej för att bara ta det lugnt och flyta med. Inte stor idé att planera så mycket.

I samma veva beslöt jag mej för att lyxa till frukosten lite. Grönt citruste, goda smörgåsar och en bulle! Den sistnämnda smaskade jag på medan jag deltog i mötet. Riktigt bra början på dagen alltså.

Klarade av distansmötet och distanskursen, men nu på kvällen i den blå timmen var det totalstopp. Jag skulle bara minska för att avsluta den lilla vanten. MEN, sånt ska man inte göra i den blå skymningen då man knappt ser någonting längre. Nej, man ska ha ordentlig belysning. Jag tappade en maska och nu får jag sticka bakåt 4 varv. ARGH!

Pyttesmå sockor

Minns ni när jag i januari kämpade med ett litet sockbroderi?
Innan januari månad var slut hade jag faktiskt klarat av det hela och jag hade två par pyttesmå sockor färdiga.

Modell: Babysockor, maskantalet "tog" jag från Lindas lantliga.

Garn: Baby Merino från Novita

Åtgång: 26 g

Stickor: Nr 2,75

Att sticka så här små sockor minskar ju inte nämnvärt på garnlagret. De facto minskade de här sockorna inte alls på garnlagret, eftersom garnet kom tillsammans med beställningen. Ju mera jag har stickat, desto mera förtjust har jag blivit i den härliga röda färgtonen. Att garnet är tunt och ändå delar sig är något man får leva med om man vill ha mjuka små sockor.

Tillbaka på jobb

Så var sportlovet slut och jag är tillbaka på jobb. Dock inte i stan utan på distans. Det har sina sidor. Just nu stör det mej inte nämnvärt, annat än att det kommer att bli mycket extra jobb den här månaden då kurser än en gång ska flyttas... Terminen kommer att ta slut och kurser bli ohållna, så ser det ut just nu.

Jag var ett under av effektivitet i morse. Strax efter klockan nio var jag färdig med måndagens måste-göra-lista. Sedan kunde jag ägna mej åt nog så viktiga arbetsuppgifter, som visserligen också skulle utföras, men inte med samma raketfart.

Diskussionens vågor går höga om coronavaccinet. Frågorna, osäkerheten och frustrationen är stor. Varför finns det inte vaccin till 80 plussarna? Varför kommer man inte framåt i telefonkön? Inget svar fastän man ringer över 100 gånger. Ska man alls ta vaccinet? Gör det någon nytta? Är det skadligt? Vad är det för vaccin man riktigt får? Och när får man vaccinet? När är alla vaccinerade, så man kan återgå till det så kallade "normala"?
Många frågor, men inga säkra svar. Det gäller att kunna leva i osäkerheten. Göra det bästa möjliga och ta dagen som den kommer.

Själv har jag funderat på helt andra saker: Får han inte huvudvärk, så ivrigt som han hackar?

Vinterns sista dag

 I morgon börjar våren. Det tror förstås inte dubbelmorfar på:
– Man kan int gå så där enligt kalendern. Man måst se på väderleken.
– Jo, men det var ju fågeldrill och takdropp redan idag.

Hur det nu än är så räknas ju mars till vårmånad och då får vi tro på det, inte sant? Sol har vi haft idag och nu, nu har vi...

... ett sagolikt månsken. Få se om det går att sova i natt då mångubben tittar in genom rutan.

Önskar er alla en bra start på den nya veckan.

För min del lär det bli minst sagt hektiskt...

Sitta utanför

 – Va ska du göra, frågade dubbelmorfar häromdagen då han fick syn på mej iklädd badrock och med en handduk i högsta hugg hastande till tvättrummet.
– Duscha förstås.
– Men varför det? Int ska du ju iväg nånstans.
– Nä, men jag vill vara ren och inte lukta surt.

Lite senare när jag klivit ur duschen och gick korridoren fram iförd badrock och handduksturban på huvudet dök äldsta sonen upp:
– Va ha du gjort?
– Duschat.
– Varför det? Ska du fara nånstans?
– Nä, int vad jag vet, men jag vill vara ren.

Håhåjaa, Spede må skoja om den kvinnliga logiken, men i det här fallet förstår jag nog inte den manliga. Ska man alltså gå omkring skitig bara på grund av alla covid-19 restriktioner? Och är det enbart då man ska iväg nånstans, som man får använda varmvattnet och duscha?
Jag vägrar missköta hygienen på grund av coronan, så det så. Sen får karlarna säga vad de vill. Man kan ju inte låta precis allting klappa ihop heller. Lite ordning och reda om jag får be.

Igår fick jag faktiskt följa med dubbelmorfar på en liten utflykt. Och även om jag fick sitta utanför, som vanligt, så var det ju bra att jag var rentvättad, inte sant? Tänk vad hemskt om jag skulle ha suttit där på framsätet i bilen bredvid honom och luktat illa! Vad skulle dubbelmorfar ha sagt då?

Tråkigt nog hade jag ju inte precis räknat med att behöva sitta utanför i 45 minuter. Och inte hade jag med mej något handarbete heller. Och efter det här var det ju raketfart hem tillbaka för det var det där med något världsmästerskap i TV:n. Håhåjaaa...

Önskar er alla en riktigt fin lördagskväll.

Koppleri

Med jämna mellanrum utsätter dubbelmorfar mej för prövningar. 

Lugn bara lugn, det handlar mest om utmaningar för mina små grå och det är ju alltid bra med hjärngymnastik. Tyvärr vägrar han spela Alfapet, Geni eller Trivial Pursuit med mej. Tråkigt, tråkigt... Inte ens spelet Vem vet mest vågar han utmana mej i. Jag kan förstås roa mej med svenska Yle:s musiktest, men i längden blir det lite tråkigt...

Dock dubbelmorfar gör som sagt sitt till för att mina små grå ska få lagom med utmaningar. Ibland spelar han på gitarr intro till nån låt, som jag sedan ska gissa. Ibland får han själv dock saker om bakfoten, som häromdagen när han frågade i vilket band Joan Jett uppträdde.
– Öh, jag minns int, svarade jag medan jag tänkte så det knakade.
– Det var Blackbyrds, sa dubbelmorfar triumferande och jag började skratta.
– Nå, det var det nu int, för det var endast svarta killar i det bandet. Minns du int?
Nu blev dubbelmorfar lite osäker, men mest purken. Det är liksom inte roligt att umgås med nån som ofta har rätt. Den här gången var jag tvungen att kolla på Youtube för visst hette bandet något med Black, men vad?
Jo, Blackhearts!

Häromdagen så gjorde han på ett helt annat sätt. Han öste ut en låda på matbordet.

Och så skulle jag förstås gissa vad de här ska användas till! Och kan ni tänka er. JAG VISSTE!

Det är alltså grejer, som behövs när man kopplar rör, vattenrör bland annat.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!

Ett väldigt brak

I morse var det tidig väckning. Vi skulle iväg till stan och det innan sporten började i TV! Alltså det där VM någonstans ute i Europa (?) där snön smälter bort fortare än kvickt och vallandet är knepigt värre om jag har förstått saken rätt.

I varje fall, så var jag i R-kiosken redan före klockan åtta och postade ett brev. Och jag var helt allena där. Innan jag gick in kom en dam ut och när jag kom ut gick följande dam in. Så vi höll minsann avstånden. Värre var det att slira omkring på trottoaren då sanden hade smultit in under isen. Jag vaggade fram som en pingvin.

Efter kiosken blev det en tur till biblioteket där jag lämnade in den underbara Sommarboken skriven av Tove Jansson. En helt ljuvlig klassiker, som jag varmt kan rekommendera. Jag hade glömt att Tove skrev så bra. Och nu kan jag nog förstå att hon blev irriterad på att förknippas mest med Mumintrollet. Hon hade ju så många fler strängar på sin lyra.

Hem via mataffären, där det doftade förföriskt gott av nybakat bröd och bullar, men inget ännu fanns till salu. Bra så, för dubbelmorfar tjatar hela tiden att vi inte ska äta sånt och följaktligen liksom inte heller köpa bullar.

Här hemma hade vi idag en liten gissningstävling. När kommer denna överhängande snömassa ner från taket?

Klockan 10.04 kom snön ner med ett väldigt brak. Tyvärr var dubbelmorfar närmast, för han gissade 10.05. Själv gissade jag på före klockan 10. Rätt länge hölls snön uppe. Men nu har det droppat och drippat hela dagen lång, så det känns som om våren är i antågande.

Kvällsbesök

– Har du sett mina borrbett, frågade dubbelmorfar med någonting desperat i rösten i morse.
–  Nu e du rolig, svarade jag skrattande.
– Det är inget att skratta åt.
– Men till vad skulle jag ha använt dina borrbett? Och hur skulle jag ha reda på dem?
– Jo, men jag måste nog hålla ordning på dina virknålar.
– Ja, men det var ju bara då när jag flyttade den där asken med virknålar till ett säkert ställe. Om vi är två som vet var lådan med virknålar finns, så är det ju större chans att nån av oss kommer ihåg sen, sa jag med strålande kvinnlig logik.

För en gångs skull tystnade dubbelmorfar. Han begav sig istället ut på jakt efter sina borrbett. Han hade fått en strålande idé på natten, som han nu skulle förverkliga. Borrbetten hittades och borrningen påbörjades på... ja, gissa var? 
Jo, förstås på köksbordet.

– STOPPP, hojtade jag i falsett.
– Jag borrar bara lite.
Jo, just, låter ju snyggt med att borra lite. Det blir ju hål likafullt ändå. Och det är nog värre med hål i köksbordet än att jag breder ut mej på matbordet!

Tur ändå att jag röjde matbordet igår, för vi fick rart kvällsbesök av B & B. Vi har inte setts sedan november och en hastig hejdå i dörrspringan i december.

Det blev en härlig kväll med diskussioner om allt från livet och döden till covid-19 och social media. Och jag fick en fin tulpanbukett. Tack för den!

Och nu, nu är det dags att göra det jag inte alls hann med igår, nämligen sticka. Men först lunch och sedan på med tvättmaskinen och så...

Hmmm, det tar sin tid innan jag kan sätta mej ner med stickningen...

Utbredd

– Du breder ut dig, sa dubbelmorfar igår med en djup suck.
– Gör jag, frågade jag smått förvånat och började granska mitt magomfång.
– Ja, du har kanske rätt, fortsatte jag i min tur med en djup suck.
– Stillasittandet utan närundervisning börjar ta på, fortsatte jag.
Dubbelmorfar tittade förvånat på mej:
– Vad dillar du om nu?
– Du sa ju att jag har brett ut mej.
– Men jag talar ju om det här, sa han och svepte med handen över matbordet...

HUPS! Det var inte jag. Det var nån annan! Det är ju inte lätt att vara kreativ om man inte får vara lite utbredd!

Idag röjde jag dock på matbordet, för vi hade de två yngsta sönerna på lunch. Och vet ni vad? Jo, det var bra lunchgäster, för de hade lunchmaten med sig!

Själv har jag varit så där halvkreativ i köket och åstadkommit en...

... drömtårta, något som dubbelmorfar tjatat om redan länge...

– Har du stickat någonting idag, frågade äldsta sonen.
– Nej, jag har inte hunnit.
– Men du är ju ledig.
– Det är just det, svarade jag helt sanningsenligt. Finns för mycket att göra nu på min lediga tid. Men vänta bara lite senare i kväll, då ska jag sticka alt vad tygen håller...

Tilltrasslat

Första lediga dagen på sportlovet, sovmorgon och vad händer? Jo, jag vaknar före halv sex. Men så tidigt kan man ju inte stiga upp då man är ledig, eller hur?

En och en halvtimme senare hör jag dubbelmorfar prata högljutt med nån, så jag kravlar mej ur sängen och klär på mej i rasande fart, för att kolla vad som händer.
ARGH! Han har talat med katterna och det högljutt, för att få upp mej. Suck, suck och ännu mera suck. Han tycks inte riktigt ha koll på det här med ledigt och sovmorgon.

H körde iväg västerut här på förmiddagen. Det blev så tyst och tomt...
... så jag beslöt att fortsätta med virkandet, men...

... det blev en tilltrasslad historia. Varför gör dom på detta viset? Varför trasslar sig nystanen så? Jag ville ju endast ta garnändan inifrån. Morr! Nu blir jag väl tvungen att nysta om allting.

Spiralvirkning

Härliga söndag med besök av flickorna och senare söndagsmiddag tillsammans med sönerna samt L och H. Känns som en riktigt bra start på inkommande vecka.

Nu på kvällen var det meningen att vi skulle titta på någonting från Netflix, men vi hann aldrig så långt. Vi fastnade i våra gemensamma handarbetsprojekt.

H stickade och jag virkade, spiralvirkning, som nu inte alls är min grej. Jag klarade den här gråa rundeln, men nu när jag försökte mej på en mindre rundel i naturvit färg, så fick jag inte alls maskantalet att stämma. Och jag vill alltså att mitt alster ska vara runt och inte avlångt eller missformat. Efter två försök med det vita garnet har jag helt enkelt nu gett upp för stunden. bäst att sova på saken och ta i med nya krafter i morgon.

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.

Sköt om er!

Knivigt värre

– Vad har du skurit med den här kniven, brukar dubbelmorfar fråga och med ytterst misstänkt min undersöka kniven och skärbrädet. För det mesta svarar jag helt snällt, men ibland tröttnar jag på den där misstänksamheten. 

Tyvärr har dubbelmorfar själv inte riktigt koll. Han har gladeligt skurit vad som helst med min tomatkniv. Och jag har förstås varit olycklig, för just den kniven är alldeles perfekt för just tomater. När jag påpekar att han inte ska använda den till annat än tomater, så mumlar och muttrar han någonting om "tokiga kärringar".

Med ostkniven skär han också allt möjligt, t o m skinka om det vill sig. Varje gång han använder den till annat än det kniven är ämnad för, så gnisslar jag tänder och försöker låta bli att tjata. Dubbelmorfar tycker att kniven är märklig med sina vassa piggar i ändan och jag har minst femtioelva gånger förklarat att med dem lyfter man osten från brickan till sin assiett. Till saken hör alltså att dubbelmorfar inte äter vare sig tomat eller ost.

Dottern tröttnade på faderns tjat om vad som skurits med vilken kniv, så jag fick en fin julklapp av henne förra året:

Nu ser man ju klart och tydligt vad denna kniv ska användas till och vad den alltså används till i vårt kök.

Men här i veckan, så frågade dubbelmorfar igen:

– Vad har du skurit med den där kniven?
Hmmm, ja vad månne? Fisk kanske? Eller avokado? Bröd? Det är ju en tomatkniv! 

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig fortsättning på lördagen.

Enligt dubbelmorfar måste jag nu lämna datorn och hjälpa till med städningen.... bläääää...

Den som väntar...

... på något gott får ibland vänta alldeles för länge. Åtminstone kändes det så för mej, som väntade och väntade och väntade och väntade på den svenskspråkiga versionen av senaste numret av tidningen Novita. Jag kastade ilskna blickar på den finska versionen i tidningshyllan, men vad hjälpte det.

Men äntligen, äntligen i onsdags var den här:

Och ser ni? Jo, just det, rosa! Tycks vara vårens trendfärg, trots att det heter att det skall vara mintgrönt i vår!

Det fanns många fina modeller i tidningen. Den där lila tröjan gillar jag.

Jag gillar också den här rosa tröjan. Och jag tror faktiskt att jag ska förnya min garderob och härefter enbart klä mej i rosa. Vad tror ni om det? 

Å andra sidan, med tanke på att distansjobbet fortsätter i oförminskad styrka, så kanske det inte är så viktigt med klädfärgen.

Idag har för övrigt sjuklingen, alltså den sårade katten, fått flytta till ett nytt hem. Hoppas att den börjar trivas. Våra katter är i alla fall glada och lyckliga nu när de har tillgång till hela huset igen.

Önskar er alla ett riktigt trevligt veckoslut.

Själv ska jag nu gå och röja av matbordet, så det är tomt under sportlovet. Jihaa!

 

Rosa

– Här har du, sa dubbelmorfar i måndags och slängde posthögen nästan i famnen på mej där jag satt helt oskyldigt och jobbade på datorn. En viss irritation kunde höras i hans röst, så jag visste att det fanns något intressant i postlådan. 

Och mycket riktigt, kolla vad jag fick:

Mönstertidning med rosa pärm! Jippiii! Eftersom jag just då var så fokuserad på jobbet, så hann jag inte titta närmare i tidningen. Nu har jag visserligen snabbt bläddrat igenom den, men kommer inte riktigt ihåg om där fanns någonting för mej...
Veckan började i alla fall bra i och med den här posten.
 

Och nu om ni tror att jag sitter här mitt i natten, så tror ni... ja, tyvärr helt rätt. Jag har av olika orsaker inte riktigt hunnit bli färdig med jobbet än...

En härlig eftermiddag och kväll

Idag ringde jag den nästyngsta strax efter klockan 16 då jag avslutat min kurs på distans. Jag ville veta om han var på ingående tillsammans med sin lillebror. Detta för att fadern lovat steka plättar dagen till ära och jag ville kunna överräcka födelsedagspresenten.

– Vi kommer om fem minuter och då ska vi ha kaffe, fick jag till svar.
– Här finns också skinkpaj som ni kan äta.
– Låter bra. Vi har sen O med oss.

För mej blev det bråttom att röja av bordsändan. Jag har ju lagt beslag på matbordet och sorgfritt brett ut alla mina egenhändigt gjorda kurskompendier. Det är liksom vid matbordet jag sitter då jag håller mina kurser och där ser verkligt råddigt ut med dator, papper, böcker, garn, stickor och jag vet inte allt vad. Efter distanskursen i fredag ska jag röja undan, har jag lovat mej själv. Men schhh, inte ett knyst om det till dubbelmorfar, för då kommer han bara att tjata och tjata.

Gossarna kom, O hade med sig massor av godsaker, plättar åts och verkligt givande och intressanta diskussioner fördes om allt från Corona till depression, mediciner, historia och religion. Givande umgänge, som verkligen behövs nu i dessa eremittider. Och lugn, bara lugn vi var endast sex personer på plats och vi tror att ingen av oss hör till riskgruppen. Fast, tja vi har inte kollat. Härligt i varje fall att helt ex tempore få fira lite födelsedag. Det behövs lite vardagsglädje just nu.

Det blev en del kalasrester kvar. Dubbelmorfar tänkte att de där nötterna kunde platsa i fågelbrädet. Det fick jag avstyra direkt. Fåglar ska inte ha smaksatta nötter.

För övrigt så är vår kvällsbesökare ute och valsar i pressen! Själv ska jag nu valsa iväg till köket och ta hand om disken.

Försvinner så fort

Klockan är läggdags för mej, som har relativt tidig väckning i morgon efter flera sköna sovmorgnar. Men inte kan jag lägga mej precis nu, då jag nu ikväll fick glädjande nyheter: Vi ska få kärt besök. Jippiii! Det ser vi verkligen framemot och det piggar upp. Nu håller vi tummarna att inget kommer emellan.

Hur kan en helt vanlig tisdag försvinna så fort? Och hur kan det bli så att inte ens en bråkdel av allt det där jag tänkte göra ännu är gjort? Kan det bero på att morgonen var så ostrukturerad och splittrad? Att det som skulle ha tagit max 35 minuter i anspråk, tog över en timme på grund av alla avbrott? I ärlighetens namn blev jag nog lite vilsen och visste till sist inte riktigt vad jag gjorde. Och det värsta som kan hända då, är att jag glömmer någonting viktigt, någon liten avgörande detalj.

I varje fall, tisdagen har rusat iväg med sån fart att jag inte vet vart den försvann.

Efter en hel del avbrott lyckades jag ändå ikväll svänga ihop till Fina skinkpajen, som vi avnjöt med grönsallad. Det tog också läääääänge för mej att få den färdig, för jag hamnade att skicka den ena e-posten efter den andra, svara i telefon, leta efter dubbelmorfars superfina fågelbilder från förra våren, osv. Men halvåtta kunde jag äntligen, smått otåligt, ta ut pajen från ugnen. Så det blev en sen middag. Och jodå, nu kom jag minsann ihåg varför jag inte gör den här så ofta. Äggvitor som vispas skilt och sen vänds försiktigt ner i resten av fyllningen med skinka, äggulor och gräddfil. Hemlagad pajdeg, som ska vila i kylskåpet först, sedan förgräddas... Det finns alltså betydligt enklare recept att följa.

Men alla lät sig väl smaka och bra så.

Nu borde jag ännu hänga tvätt, men... ja, jag vet inte om jag orkar... ska packa jobbväskan och sen krypa ner i säng. Bäst så...

Så vackra färger

Måndagen nästan avklarad. En liten grej kvar att göra ännu, innan det är dags för disk och lite stickning.

Idag tittade solen fram ett litet tag. Och vet ni vad? Jo, dagens längd är redan över 9 timmar. Märker ni hur vårkänslorna småningom börjar spritta i hela kroppen?

 

Kvällens solnedgång bjöd på så vackra färger. De är svåra att fånga och ändrar så snabbt att det gäller att vara rask i vändningarna om man ska hänga med.