Viltvård

Dubbelmorfar är som känt en sann djurvän. Så när ett ynkligt och fruset jamande hördes utanför vår dörr i förra veckan, tog han in en stackars katt, som hade ett öppet sår på ena benet. Det var nästan 20 grader kallt ut, så det hjälpte ju inte annat.

Katten saknar halsband och har besökt vår gårdsplan tidigare, men på grund av våra andra två katter, Tufsen och Lurvinge, och på grund av att vi tror att det är någons katt, så har vi inte tagit in den tidigare. Men nu, nu var det tvunget. 

Medan jag var på jobbet var dubbelmorfar tillsammans med äldsta sonen iväg till veterinären med katten för att få såret omskött och medicin. Senare samma dag fick dubbelmorfar åka iväg och hämta katten från veterinären. I över en veckas tid har dubbelmorfar och äldsta sonen nu skött om katten, som har fått bo i gästrummet. Den har inte gjort så mycket annat än ätit och sovit. Ja, och förstås lite jamat ibland. Nåja, lite och lite, den har jamat riktigt mycket i början då äldsta sonen lämnade den ensam.

Nu har då såret läkt och medicinkuren är slut. Så den stora frågan är: Vad ska vi nu göra med katten? Som sagt, den går inte ihop med våra andra två katter, så... katthuset nästa?
Den verkar nog vara nåns katt, eftersom den har så fin päls, men vems?

Idag på förmiddagen då den hörde ljud av våra barnbarn kröp den fort under sängen och vågade sig inte fram förrän det blev tyst i huset.

Igår kväll och i natt hade vi besök av det här djuret. Ser ni alls vad det är? 

Jo, det är dovhjorten, som vandrat i grannbyn och fått ett nät att fastna i hornen. Och nu vet ni, nu blev det knepigt värre för dubbelmorfar. Hur få bort nätet, så inte hjorten skadar sig?

Den stod ju utanför vårt fönster, så kanske med en lång käpp och en krok, så... dubbelmorfrar är en händig karl, han tog ett metspö, fixade med en rejäl lina och stor krok i ändan på linan. Fiffigt och händigt, men....
Så fort dubbelmorfar tog upp fönstret, så backade hjorten och metspöet kom inte till någon nytta alls. Till sist försvann den iväg till vår granne snett norrut och dubbelmorfar tog sin kvällspromenad.

Han var dock så bekymrad över dovhjortens väl och ve att han ringde vår forna granne i grannbyn och sedan min jagande kusin. Karlarna beslöt att träffas klockan sju i morse och se ifall de kunde fånga hjorten och få bort nätet innan den skadar sig.

När dubbelmorfar sent omsider kom hem från sin lilla runda igår skulle det tillverkas ett glesmaskigt nät av gammalt klätterrep. I första förskräckelsen trodde jag faktiskt att han tagit något av mitt garn, så som han hotat med.

Jag var rätt trött, så jag förstod inte alls hur knytandet skulle gå till. Dubbelmorfar å sin sida muttrade att:

–Där ser man nu då jag int fick var hos Hilma (faster eller moster, förblev oklart för mej!) när jag var liten. Nu kan jag int knyta nät.
– Men du e ju händig, så du vet ju hur man ska göra, fortsatte han och stirrade intensivt på mej.
– Jag? Va, nej, jag kan int sånt där. Jag är ju urdålig på handarbete! Och förresten så har jag inget mönster heller.
– Nå int behöver du nåt mönster. Det är bara att börja.
– Men hur liksom ska du få knutarna att hålla? Och hur ska du få det till ett nät?
– Nå, du kan ju söka på Google.
– Nää, jag ska nog i säng nu, svarade jag och storgäspade.

Jag kände dock med min ömmande djurvän till make, så jag gick till pysselrummet och grävde fram mina tjockaste stickor.

– Va ska du me dom där, frågade dubbelmorfar och stirrade storögt på mej.
– Nå ja tänkte att...
– Nä, nä int kan du använda de där, sa han då jag började göra en stickad uppläggning.
– Jodå, det går nog ska du se.
– Näää, si nu, det blir för tjockt. Det ska vara glesa maskor.
– Ja men det fixar jag sen. Jag måste bara få början först.
Till det fnyste dubbelmorfar ljudligt och började istället klippa repet i lagom långa stumpar, som han knöt ihop. Själv tog jag mej storgäspande till sängen, för det finns gränser för allting.

I morse när jag sedan vaknade var dubbelmorfar fortfarande på språng, dottern hade ringt mej medan jag ännu sussade sött och innan jag hade fått i mej frukost, så knackade en liten hand på dörren. Och där vet ni, där stod M på sitt bästa humör och strålade. Kan en söndagsmorgon börja ljuvligare än med ett så rart flickbesök?

Omsider kom dubbelmorfar hem från hjortjakten idag och det gladde sig lilla A åt. 

Tyvärr lyckades dubbelmorfar inte tillsammans med min jagande kusin och hans son samt en hjortexpert, få tag i dovhjorten, så att de skulle ha fått bort nätet från hornen. Hjorten sprang med stora kliv, från den ena gårdsplanen till den andra. Dovhjortarna är fridlysta, så det blir ingen regelrätt jakt och ingen hjortstek. Och om nu den här hjorten klarar sig så länge tills hornen tappas, så kanske det där nätproblemet är löst. Åtminstone hoppas jag det. Dubbelmorfar ska förstås ännu försöka få bort det där nätet på något sätt, men hur, det är den stora frågan.

Hoppas att ni har haft en fin vändag idag eller Alla hjärtans dag. Vändag är det ju alla dagar har jag fått lära mej idag. Och det är ju så sant, som det är sagt.