Det behövs så lite

Halva månaden har nu försvunnit i ett huj. Det har gått på tok för snabbt, trots att jobbet nu just mest har handlat om att flytta lektioner framåt i hopp om att coronarestriktionerna skulle lätta. Det är som det är och inte mycket att göra åt.

Konstigt känns det att igen vara så gott som isolerad från kontakter ansikte mot ansikte. Att liksom igen sitta hemma och inte gå nånstans. Ja, annat än en gång i veckan i mataffären och ibland i stora varuhuset. Det blir lite dåligt med input att enbart lyssna på dubbelmorfar, som är ytterst missnöjd med både stadens och landets politiker just nu. Lite fläktar utifrån skulle vara varmt välkomna. Tack och lov för telefonen, så jag har åtminstone lite kontakt med yttre världen.
Det behövs så lite...

Igår då jag hade bänkat mej framför arbetsdatorn och tänkte att nu gör jag undan veckans sista uppgifter, så jag kan ta det lugnt på veckoslutet, knackade det på vår dörr. Jag blev lite rädd, för jag var ensam hemma med katterna. Men jag ropade ändå: "Stig in" och där stod han, vår yngsta och frågade: "Nå, är du färdig då?"

Så strunt i arbetsdatorn, det var bara att stänga och fort på med "stadsblus" och byxor och så iväg till stan. Vi var och röstade i välfärdsområdesvalet. Efteråt bjöd yngsta sonen på sen lunch på pizzerian i närheten. Där var endast en matgäst när vi anlände och vi satte oss i andra änden av salen. Säkert avstånd liksom. Till all tur hade pizzerian ändå en hel del människor, som kom efter beställda portioner. Det är inte lätt för företagarna i den här branschen nu just.

Yngsta sonen hade parkerat en bra bit från röstningsstället och pizzerian för att vi skulle få pyttelite motion på köpet. I ärlighetens namn var jag inte överförtjust, för gatorna var ställvis ishala utan tillstymmelse till sandkorn och jag har inte ännu kommit mej för att skaffa de där halkskydden. Måste nog skriva upp dem på min handlingslista med det snaraste.

Nå, det gick bra att vandra med den yngsta för han bjöd sin arm som stöd, tack och lov. Och mikrovanor är ju bra. När det är barmark brukar jag inte ha någonting emot att parkera längre bort och ta de där extra stegen, men inte på blankis, nej, tack!
– Har du tänkt på en rollator, frågade sonen då vi såg en farbror hurtigt spurta på med rollatorn i stadigt grepp.
– Nä, det har jag inte, men kanske jag borde.

Allra först igår åkte vi via bageriet, för på Instagram hade jag sett deras lockande fastlagsbullar. Tidigare i veckan hade jag försökt få dubbelmorfar att besöka bageriet, men han bara fnyste.
– Det där är int hälsosamt, konstaterade han. Och så slog han dövörat till när jag förklarade att vi måste stöda lokala småföretagare.
Bekymret med bageriet är att de stänger redan klockan 15 och öppnar först klockan 10, så man ska liksom passa på mitt på dagen om man har möjlighet. Dessutom ska man inte vara ute i sista minuten heller om man just vill ha fastlagsbullar, så vilken tur jag hade, som igår var där vid 14-tiden och fick tag på godsakerna åt oss allihopa.

Supergod och till och med dubbelmorfar åt den här efterrätten med god aptit!

Själv var jag fylld av ny energi tack vare eftermiddagens umgänge med yngsta sonen. Det behövs så lite...

Önskar er alla en riktigt skön lördag.

Själv ska jag nu ta hand om de små hålen, så jag blir klar med mitt nuvarande projekt och får börja på ett nytt. Det finns liksom inget roligare än att tränga sig in i hobbyrummet och leta reda på lämpligt garn och stickor till något nytt.

 

Små hål

Oj vet ni, att jag kan sova! Igår lade jag mej i god tid före midnatt och hade planer på att stiga upp redan före klockan sju. Det gjorde jag visserligen, men sängen lockade, så jag kröp ner mellan lakanen igen och skulle bara blunda lite. Sen tog det ända till halv tio innan jag steg upp nästa gång, för jag somnade så gott. Känns lite som om jag skulle ha gått i ide. Lite konstigt med tanke på att nu är det ju inte ens beckmörkt längre utan ljust om morgnarna.

Igår berättade jag ju om våra stora hål här i huset. Idag är det dags att visa de små hålen, som jag har helt ofrivilligt åstadkommit i det projekt jag nu just håller på med:

Jag stickar alltså sockor från tån uppåt och hälen görs med kortvarv och lindade maskor. På ena sidan blir det så här.

Medan den andra sidan på hälen ser betydligt bättre ut. Om det inte i mönstret under rubriken Montering skulle ha stått så här: "Sy ihop eventuella hål i hälens sidor", så skulle jag nog ha trott att jag är helt värdelös på det här stickandet och gett upp alltihop. Nu är det då bara till att sy ihop hålen. På samma sätt, som man inte ska förakta små sår och fattiga vänner, enligt talesättet, så ska man nog också ta hand om små hål i det stickade genast innan de blir stora och ohanterliga.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på fredagen!

Hål överallt

– När du är färdig med det där ska du sen fara och duscha, sa dubbelmorfar åt mej i morse, där jag satt vid matbordet och deltog i ett jobbmöte på distans.
Ha, har man hört på maken! Han bestämmer när jag ska gå i duschen! Visst börjar det här gå för långt? Månne han tyckte att jag såg för smutsig ut? Eller jag kanske luktade surt? 
Extra roligt skulle det ju ha varit om han tyckte att jag behövde gå i duschen för att vi skulle iväg ut på äventyr. Men så är det förstås inte i dessa coronatider, då det är bäst att hålla sig hemma. Inga äventyr här alltså.

För det mesta brukar dubbelmorfar tycka att jag duschar för ofta. Och då brukar jag ge honom en kort lektion i hur den personliga hygienen borde skötas. Han påstår dock att en karl ska lukta motorsåg och svett på vintern och prutt och öl på sommaren. Huhuh! Det är nog inget för mej. 

Här i huset är det hål överallt och då talar jag inte om durkslaget eller silen. Nej, hålen har drabbat ett livsviktigt plagg, nämligen sockan!

Dubbelmorfar har ett rejält hål på hälen. Jag har högtidligt lovat lappa sockan, så fort han hittar min stoppsvamp! Eller nåja min och min, någon stoppsvamp överhuvudtaget. Och schhh, säg inte åt honom att jag nog kan stoppa med en tomflaska av glas som stöd. Det är alldeles onödig kunskap för honom att belasta sitt huvud med.
Den där sockan har min hulda moder stickat i tiderna.

Här är det riktigt illa! Mina egenhändigt stickade sockor åt mej själv. De första jag någonsin stickade enligt ett engelskspråkigt mönster. Jag använde Drops Fabelgarn.

En del hål ingår i mönstret, men de större hålen ska nog inte vara där och inte heller de där hålen i skaftet. Inte så mycket annat att göra med de här än att elda upp dem. Snyft.

Mina färggranna och sköna nattsockor är också fulla med hål. Och de här borde jag nog lappa, för de här är en gåva av min hulda moder.

När man ser de här hålen, så kan man tro att jag inte alls visste om att förra årets hantverksteknik var Lappa och laga. Årets hantverksteknik är Färga med naturfärger. Det har jag ju nog inte stor nytta av i det här fallet. Måste väl leta reda på min stoppsvamp nu, inte sant?

Önskar er en riktigt skön torsdagskväll.

Dagens frukost

För att än en gång återkoppla, så i Instagram brukar människor lägga upp bilder på veckosluten och visa sina lyxfrukostar. Hoppas att ni inte tar illa upp nu om jag visar hur jag piffade till min frukost här på morgonen. Skippade gröten, för det blir ju liksom inget färggrant och vackert att fota då.

Och visst blir man ju pigg och glad av det här, eller hur? I muggen förstås te, vad annat? Och som ni ser, massor av grönt och massor av C-vitamin och det på naturlig väg så man slipper slänga i sig piller. Apelsinerna är saftiga, goda och förmånliga just nu.

Så där ja, nu kan jag lugnt ta itu med dagens id. Snart på med headsetet och så delta i distansmöte, efter det håller jag föreläsning på distans. Och när den är över får datorerna vara för min del idag. Kan inte sitta och datorisera precis alla dagar, måste komma ihåg att jag är deltidsanställd!

Ha en riktigt bra onsdag!

Årets första bok

Uj, uj, nu är jag styv och stel och axlarna värker. Jag har suttit och jobbat på datorn hela långa dagen, både med omorganisering av kurser och med distansundervisning samt förberett morgondagens distansföreläsning. Säger då det, vilken tur att de här distansmöjligheterna finns! Hur skulle jag klara mej utan dem? Trots att jag saknar närundervisningen, så är det nu just skönt att inte behöva åka iväg nånstans i en kall bil.

Visst är det kul när man kan hålla på med årets första det ena och det andra? I varje fall, så läste jag ut årets första bok i söndags.

Den här boken har jag hållit på med jättelänge. Passagerare till Frankfurt är en lite tråkig bok. Agatha Christie skrev den när hon var gammal och det här är inte en detektivroman. Här är för många dimslöjor, faktiskt så många att jag inte riktigt lyckades hålla ordning på alla namn och personer. Men det kan förstås också bero på att jag orkade läsa endast några sidor per kväll, de kvällar jag inte stupade i säng och slocknade direkt. Det blev liksom aldrig riktigt så där superspännande i boken och som läsare hade man inte skuggan av en chans att lösa agentmysteriet. Men för mej var den riktigt bra som sömnmedel, därför höll jag envist på med den.

Boken hittade jag i bokbytarhyllan i Nickby bibliotek i Sibbo. Nu får den gå vidare till den annan bokbytarhylla. Den på jobbet blir bra, tror jag.

Nu får ni ha en riktigt mysig tisdagskväll.

Själv ska jag jobba lite ännu, så allt på datasidan är färdigt inför morgondagen. Och sen är det lite stickning som gäller.

Inköp vecka 1

Så har vi då klarat av första veckan på det nya året och nu börjar oxveckorna. För oss som handarbetar är de här veckorna kanske inte så farliga. Det finns ju liksom alltid någonting att göra då och att glädja sig åt. 
Jobbar man så gäller det förstås att hålla ut, för min del till sportlovet, som infaller vecka åtta. Högst upp på min önskelista vad gäller jobbet nu just är förstås att få starta med närundervisningen. Få se hur det blir med den saken. För tillfället skjuts det mesta framåt.

I Instagram, var annars, har jag sett hur människor rest och flaxat omkring. En del har till och med vågat sig utomlands. Men många har nöjt sig med att besöka stora köpcentra och loppisar. Där har de sedan gjort diverse fynd, som de glatt visar upp.
Själv har jag inte vågat mej utanför stadens gränser annat än för att hälsa på barnbarnen på nyårsdagen. Men när säkerhetschefen Mika Salminen säger att vi ska vara försiktiga, så då lyder jag förstås. Det är nog för hans snälla ögons skull och för att han verkar så vettig då han förklarar saker och ting på ett sätt så man förstår. Och då när han inte kan svara på frågorna, så medger han det öppet och ärligt.

Hos mej har det liksom funnits ett litet uppdämt behov av stickutrustning, så förra veckan besökte jag stora varuhuset i väst. Och jo, jo, fortfarande inom stadens gränser! Ajjo, om ni nu inte är intresserade av mina "fynd", så då kan ni lugnt hoppa över resten av inlägget.

Jag var i skriande behov av strumpstickor nr 3. Jag borde ju ha sådana nånstans, men allt jag hittade här hemma var nummer 3½. Fattar inte, har dubbelmorfar eldat upp de saknade stickorna eller har nån ätit upp dem? Jag har letat i alla projektväskor, diverse lådor, under stolar och jag vet inte allt var. Och till sist var det bara att ta sig till affären. Jag kan ju inte ägna massor av sticktid åt letande heller.
Nå, de här två paketen rafsade jag åt mej hastigt, alldeles för hastigt skulle det visa sig. De där bambustickorna var krokiga redan från början. De är på tok för mjuka. Så fort jag har stickat socka nummer två med dem, så åker de in i bastu ugnen. Man ska inte sticka med dåliga stickor, så är det bara!

De där stickorna av björk var de enda som fanns i storlek 3, så dem slängde jag snabbt ner i kundvagnen. Väl hemma upptäckte jag sedan att de är fyrkantiga och om jag kommer rätt ihåg betyder det att storleken liksom skulle vara under 3. Suck! Ett felköp genast i början av året, men så går det när nöden är stor. Jag skulle ännu ha velat ha en varvräknare, för min nuvarande piper så högt att dubbelmorfar blir störd då han har slocknat på soffan!

Före jag stod i kassan i det stora varuhuset, så tog jag ännu en sväng via tidningshyllan:

Och där hittade jag Allers nr 2, som har flera stickmönster, så den här tidningen har jag dubbelglädje av. Jag köpte den faktiskt för A-korsordets skull och där är inte längre väldans många tomma rutor kvar nu, endast lite knepigheter.

Och när jag nu stod där vid tidningshyllan, så råkade jag få syn på den här tidningen med mönster till virkade sjalar. Perfekt för mej, eftersom jag ju har i min handarbetsbingo 2022 en ruta med uppmaning att virka en sjal!

I torsdags var äldsta sonen iväg till postombudet i stan och så kom han hem med den här tidningen. Snällt av honom att tänka på sin mor, inte sant? Lite orolig var han, för tänk om jag redan hade den här hemma. Men ingen fara, det här tidningsnumret var helt nytt för mej.

Igår var jag iväg till stora varuhuset i stan tillsammans med äldsta sonen.

Det första som hamnade i min kundvagn var de här tre grönväxterna. Också det här köpet har Instagram inspirerat mej att göra. Många har nämligen visat hur julgranen åkt ut, likaså vissnade julblommor. De har sedan ersatts med diverse gröna växter. Och då kan jag ju inte vara sämre, eller hur? Sociala medier är som sagt farliga!

Och där var dom äntligen, rätt storlek och form på strumpstickor nr 3! Men fortfarande ingen varvräknare. Måste nog iväg till handarbetsaffären med det snaraste. Jag skriver upp varven på diverse papperslappar, som jag sedan tyvärr lyckas tappa bort. Och det är frustrerande att försöka räkna ut på vilket mönstervarv jag för tillfället befinner mej.

Schhh, säg inget år dubbelmorfar. Han har förbjudit mej att köpa flera plastlådor!
– Du ska tömma dem du redan har och inte köpa nya, säger han mycket bestämt.
Men, nu är det så att jag behöver just tre nya plastlådor och därmed basta, för jag ska bli lite ordningssam har jag tänkt. Dessutom var priset på plastlådorna nedsatta med 30%. Äldsta sonen tyckte att jag borde ha tagit större och dyrare lådor just därför, men själv tyckte jag att de här 32 liters lådorna får räcka.

I en låda ska jag samla alla årets restgarner. Detta för att se hur mycket som blir kvar sen i slutet av året. De restgarner jag har från förut får bli kvar där de finns. Jag tänker inte blanda in dem i den här lådan.

I en annan låda ska jag samla årets alla granbanderoller, alltså banderoller från de nystan jag har använt så det inte finns restgarner kvar. Detta är också nånting jag sett på Instagram. En dam, som samlat alla banderoller förra året räknade ut att hon använt 15 kilo garn! Hjälp, jag baxnar! Men ingen fara jag jämför mej inte med andra utan endast med mej själv från ett år till ett annat. Det är bäst så. Igår till exempel, så stickade jag inte en endaste en maska! Huuu!

I den sista lådan tänker jag samla alla årets projekt, som jag inte genast har gett bort. Jag misstänker att det här kommer att vara den tommaste lådan, vad tror ni?

Nu har jag "gömt" alla tre lådor i kaoset i hobbyrummet, så dubbelmorfar vet liksom ingenting om det hela. Kvinnans list...

Mitt enda reafynd ser ut så här:

Den hittade jag med röd lapp, då jag ångade på för att hinna ifatt äldsta sonen, som tog älgkliv mot kassan. Det här var alltså ett impulsköp, men också en gardering ifall A kommer och tar min docka. Jag var lite orolig för vad dubbelmorfar skulle säga om det här fyndet, men det behövde jag inte vara,  han blev eld och lågor. Den här dockan är mindre, endast 38 cm. I förpackningen ingår tuttflaska och tutt, alltså napp och den får man leka med när man har fyllt 18 månader.

Den här kommer jag också att förvara i hobbyrummet tills jag har bestämt mej för vad som ska hända med den.

Lite orolig är jag nog nu med tanke på alla plastgrejer jag har köpt. Inte alls bra, för man borde ju plastbanta enligt marthorna. Tröstar mej med att strumpstickorna i varje fall var av trä.

Önskar er en riktigt bra start på den nya veckan.

Nu är det dags för distansjobb för min del och sedan ska jag sticka två öron på mitt sockprojekt.

Ydun mössa

– Va e de där, frågade dubbelmorfar i fredags då han såg hur jag satt vid matbordet och sydde i tofsens tryckknapp.
– En mössa ser du väl, svarade jag och höll upp min fina skapelse till allmän beskådan.
– Va ska du med den? Du har ju redan en mössa.
Nu fnyste jag ljudligt:
– Jo, en röd som jag köpte som trettonåring i Kotka då jag var där tillsammans med mommo och mamma på uppköp. Vet du hur många år det är sen dess? Det är nog på tiden att jag får en ny hemstickad. Har du förresten sett min den där urgamla röda mössan?
Nu var det dubbelmorfars tur att fnysa ljudligt:
– Du får hålla reda på dina egna mössor.
Lätt för honom att säga, han som packade undan alla vinterkläder härom sistens, förutom dem han då lämnade kvar att hänga på galgarna bland våra andra ytterkläder.

Hur som helst, årets andra projekt blev färdigt i fredags;

                                 Modell: Ydun mössa

Garn: Tweed Delight från Hobbii

Åtgång: 68 g

Stickor: Nr 3½ och 4

Som vanligt har jag inte riktigt följt beskrivningen till punkt och pricka, för jag ville inte ha extra tomt utrymme i toppen av min mössa. Det är kanske modernt och inne, men jag vill ha en mössa, som passar mej och mitt huvud.

Garnet är mjukt och skönt att sticka med, enda nackdelen med det upptäckte jag först när mössan var färdig, ska handtvättas!
Riktigt nöjd med loopandet var jag inte heller. Det stod alltså i mönstret att man skulle ha en 80 cm rundsticka och så skulle man alltid dra ut kabeln för att kunna sticka runt. Jag tycker att det tar extra lång tid, så när jag kom till minskningarna flyttade jag över sticket till strumpstickor. Var mycket bekvämare och händigare.

Nu får ni ha en riktigt skön söndagskväll.

Själv ska jag ta hand om disken och sedan sätta mej och försöka sticka två öron på en socka! Få se hur det slutar.

Sammandrag över handarbetsåret 2021

Nu har vi då hunnit in en vecka i det nya året. Det mesta tuffar på som vanligt, bortsett då från att jag har skämt bort karlarna i det här huset och serverat dem mat varje dag. Idag blir troligtvis ett undantag, för dubbelmorfar har nästan ätit upp den korv jag skulle ha till soppan. Jag har lite fisk i frysen, men det är för lite för tre personer, så få se om jag lyckas koka soppa på en spik.

Helst skulle jag bara strunta i hela matbestyret, för vet ni vad? Jo, jag har drabbats av det som finsktalande kallar för neuloosi, alltså neuros med stickning, som förtecken. Går bra på finska att förvandla neuroosi till neuloosi. Neuloa är alltså att sticka.
Men lugn bara lugn, jag är alltså i nån sorts stickflow nu just. Och jag tror inte att det är jättefarligt även om dubbelmorfar oroar sig lite.

Igår fick jag mitt röda projekt färdigt före bastun. Och före bastun hann jag också sätta upp följande projekt, ett par sockor åt M. Dem stickade jag på sedan under kvällen och nu börjar det bli dags att fundera på hälen. Ska jag göra si eller så med den? Hmmm...

I Instagram, var annars?, har jag sett hur man har gjort fina bildcollage på allting man har stickat eller virkat under förra året. Så många fina tröjor, sockor, vantar osv.
Jag har nu inte riktigt varit lika flitig, men kan ändå servera er följande;

Lite statistik från 2021:
Garnlagret fläskade till sig med hela 11 613 kilo.
Det här berodde främst på att jag fick mammas garnlager på 6 732 kilo.
I gåva fick jag ytterligare 700 gram garn.
Om jag räknar bort det där, så då blev mitt garn endast 4 181 kilo tyngre sen år 2020.
Och det är riktigt bra med tanke på att jag trots allt använde 4 337 kilo garn under året, fastän jag inte alls var särskilt flitig. Så jag skulle nog komma i balans om inte OM i vägen vore. Ja, och förstås om jag skulle sticka eller virka lite mera.
42 projekt slutförde jag förra året. Detta jämfört med 2020 då jag endast åstadkom 24 projekt. Som vän av ordningen, måste jag dock konstatera att förra årets projekt var ofta små Barbiekläder, därför blev det så många färdiga alster.
Till min stora glädje blev det inte fler än ett ynka litet ofärdigt projekt kvar från förra året. Och det färdigställde jag ju genast på nyårsdagen i år. Skönt att få börja från tomt bord.
Från 2020 har jag ännu två ofärdiga projekt kvar och hela tre stycken från 2019. Få se när jag tar itu med dem. Beror på vart inspirationen för mej.

Min amaryllis har blommat fint hela julen. Nu kommer den snart till det skedet då jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Hur gör ni med er amaryllis?

Ha nu en fortsatt skön lördag.

Själv ska jag se om jag kan slita mej från stickningen så att jag får på en tvättmaskin och juldukarna undanstädade. Det är dags att avsluta det julkapitlet och börja se framemot påsken istället.

Skydd mot flygfän

Igår på eftermiddagen då jag stod vid spisen, ringde min telefon. I andra änden hördes en upprörd liten flickröst och det enda jag kunde uppfatta var dockan, ett ord som framkom flera gånger under samtalets gång.
Det var A, som saknade mommos docka, den docka A själv hade placerat i mommos famn på julafton och sagt att får åka hem med mommo. Men ve och fasa, nu var den borta! Den låg i mommos säng fastän A behövde den omedelbums. "Mommo e dum", fick jag höra och gråt och skrik. Till saken hör att A fick en ny docka till julklapp och vi vuxna dumt nog tänkte att hon nu var redo att avstå från åtminstone en docka. Modern börjar liksom ha tillräckligt av dem även om det förstås är roligt att klä på dem och natta dem, mata dem och bada dem. Det som skiljer mommos docka lite från mängden är att den har en mjuk tygkropp och att den kan gråta och skratta och jollra.

I fredags för en vecka sedan, på självaste nyårsdagens eftermiddag, fick jag färdigt ett litet projekt från förra året:

Modell: Virkat skydd mot flygfän, modell 52 i Kauneimmat Käsityöt nr 4 2020

Garn: Cotton 8 Junior Mayflower

Åtgång: 8 g

Virknål: Nr 3

Varför i hela världen jag lämnade sista varvet med pärlorna ogjort i augusti förra året har jag ingen bra förklaring på. Jag borde nog alltid, alltid slutföra alla projekt, så de inte blir kvar och hänga på det där sättet. Men sen får jag någon ny idé i huvudet eller ser ett mönster jag vill prova på omedelbums.

Det här blev förra årets sista projekt.

Inte riktigt aktuellt med med sådant här insektsskydd nu just. Men jag är i alla fall redo för terrassen, sen när det blir säsong!

Ha nu en riktigt skön fredagskväll.

Hjärtliga strumpor-kompis

I torsdags för en vecka sedan fick jag ett par sockor färdiga, ett beställningsjobb stickat med kärlek.

Modell: Hjärtliga strumpor-kompis, modell 29 i Novitatidningen nr 1/2018

Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 152 g

Strumpstickor: Nr 3 och 3½

Roliga att sticka även om det tog lite tid för mej. Idag, äntligen, en vecka senare har äldsta sonen fört dem till posten, alltså R-kiosken, så jag får iväg dem. Mottagaren har till all tur provat den ena sockan, så jag vet att den passar. Jippii! Alltid lite orolig då skaften är långa, för alla har ju olika tjocka ben.
Det här blev nästsista projektet på förra årets sida.

Furstlig frukost

Håhåjaaa, idag har jag jobbat hela dagen framför datorn och det trots att jag officiellt är jullovsledig. Jag startade med att delta i ett distansmöte och sedan rullade det på med flyttande av kursstarter, e-post och sms. Nu hoppas jag att jag har kommit ihåg alla olika datum och fört in dem, så att allting stämmer och finns på rätt ställe.

Tur att det är en röd dag imorgon och ledigt så där riktigt på riktigt. Jag planerar lite smått att göra precis ingenting då. Men få se nu, kanske jag hittar på något ändå, något smått, som inte har med datorer alls att göra!

Sticklägret, som jag skulle ha gått på nästa veckoslut är flyttat till april. Hoppas att det faktiskt kan hållas då, för förra vårterminen var ju närundervisning inte alls tillåtet på grund av coronan. När jag läste dagens tidning, såg jag att det var många möten och evenemang, som var inhiberade på grund av pandemin. Sorgligt, men inte mycket att göra åt.
Igår när jag rusade igenom stora varuhuset i väst på jakt efter varvräknare (nån har slarvat bort mina!), så var jag ju farligt nära garnhyllan och där såg jag att vissa hyllsektioner gapade tomma. Där stod en skylt med info om att garnet inte finns att tillgå på grund av produktionstekniska skäl. Hoppas att coronan inte tagit garnproducenterna också! Illa nog med att sjukvårdspersonal och personalen i livsmedelsaffärer insjuknar och bortfallet blir så stort att all service inte kan tryggas.
Lite smått garderade jag mej igår genom att storsatsa och köpa hela fem burkar ärtsoppa. Så en liten tid framöver klarar vi oss här om livsmedelsbrist uppstår.

Tur att jag satsade på en furstlig frukost i morse. Den gjorde att jag har klarat mig hela dagen. Och som ni ser, runebergstårtorna finns redan i affärerna, trots att det är en månad kvar till själva runebergsdagen.

Ha en riktigt skön helgkväll och njut av livet.

Roligt med post

– Nu e du tyst, sa dubbelmorfar i morse då jag trallande steg upp från sängen vid åttatiden. Det var det värsta! Tyckte han inte om min sång? Jag trallade, ja gnolade ju bara liiiite, liiite grann. Det kunde väl inte störa?
Nåja, han fick lugnt snarka vidare medan jag jobbade på datorn. En hel del som ska omorganiseras då kursstarterna skjuts upp med en vecka.

Det är roligt när det kommer någonting i postlådan, ja alltså förutom då reklam och fakturor. Igår fanns den här i lådan:

Så året börjar bra, inte för att jag ännu vet om här finns någonting jag på riktigt vill göra. Och framförallt vet jag inte om det passar in i min bingoplan!

Ha nu en riktigt bra fortsättning på tisdagen.

Bingo

Tre och en halv timme bra sticktid gick till spillo igår! Det var den tiden jag tillbringade i köket för att tillreda söndagsmiddagen och ta hand om disken. Det värsta av allt var att söndagssteken nog blev i blodigaste laget även om den var mör. Den skulle ha mått bra av lite längre tid i ugnen, men vid det laget var alla redan vrålhungriga.

Och sen vet ni, sen på kvällen hörde jag hur dubbelmorfar talade med sin storasyster B i telefon. Och vet ni vad han sa?
Jo, att "Inge har inte gjort nånting alls på hela dagen". Alltså vad var det för sätt? Han steg till dukat bord och behövde inte ens ta hand om disken efteråt. Och jag hade till och med gjort fruktsallad till efterrätt. Det tar bort mycket sticktid att skala och tärna frukterna, ska jag säga.
Tror ni att han endast räknar vedhuggning och traktorkörning som jobb? Å andra sidan, om han gör någonting i köket, så får man minsann höra om det i flera veckor efteråt.
Nåja, idag kommer jag inte att satsa så mycket tid i köket, bara fixa till en risotto så där snabbt och sen ta fram fruktsalladen och den vita chokladsåsen från igår. Lätt som en plätt.

Sociala medier är farliga. Det ämnet har jag visst varit inne på redan tidigare, inte sant? Nå, i varje fall, så har många av dem jag följer på Instagram satt upp Stickbingo i sitt flöde. Och jag blev lite nyfiken och inspirerad. Så utan att nu veta desto mera om vilka regler som gäller och hur det går till, så gjorde jag en egen bingotabell åt mej igår.

25 rutor i en Exceltabell med saker jag vill göra under 2022. Flera rutor vågade jag inte rita in, för det här skulle ju redan betyda att jag behöver få färdigt två projekt per månad. Med tanke på hur långsam jag har varit under förra året, så tror jag att det är bäst att vara lite försiktig och inte ta vatten över huvudet. Som ni ser, så har jag redan kunnat färga en ruta! Jag fick ju ett UFO-projekt färdigt redan på årets första dag. Tjohooo!

Jag har försökt placera ut projekten lite hipp som happ, så att det inte genast ska bli Bingo. Få se nu hur det går. Här borde också vara något om en ny teknik, som jag skulle vilja lära mej. Jag vet inte riktigt. Jag funderade på att lära mej någon ny sockhäl, men jag kan inte lägga till endast en ny ruta och jag vill inte lägga till hela fem nya rutor, för då vet jag redan från början att jag inte hinner med. Jag nöjer mej med att intarsia får vara den teknik jag fördjupar mej i, om jag hinner vill säga.

Men nu till den svåraste frågan: Vad ska jag få för vinst när jag kan ropa Bingo? Nytt garn? Choklad?

För övrigt, så känns det nu just lite grann som om livet går i repris. Vi får inte hålla närundervisning. Förbudet gäller till den 16.1 och ingen vet ännu hur det fortsätter. Så nu ska kurser igen flyttas framåt, så som för ett år sedan. Känns bedrövligt. Och jag som skulle vara julledig ännu den här veckan! Nå, jag vet åtminstone vad jag har för uppgift resten av veckan.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

Ett rött början

Oj vet ni, jag har sovit som en stock i natt från midnatt till halvsju. Så skönt. Halvsju var jag uppe och tassade runt ett varv, men tänkte att äh, det är ju söndag och kröp ner tillbaks under täcket. Ursprungligen tänkte jag bara ligga och dra mej en liten stund och sedan stiga upp. Men jag somnade! Klockan hann bli halvtio innan jag var uppe igen. Ljuvligt, även om det kändes som om halva dagen hade gått. Nu har jag i varje fall hunnit få igång både diskmaskin och tvättmaskin.

Sent igår kväll lade jag upp 96 maskor för en ny stickning:

Ett litet rött början alltså. Håll tummarna att det går bra, för jag gjorde en mycket slarvig provlapp eftersom jag var så otålig. Och jag är verkligen osäker på hur jag ska kunna sticka med en 80 cm lång rundsticka efter den här resåren. Redan den här 60 cm verkar vara lite för stor. Hmmm...
Och det värsta av allt, jag har bara två nystan av det här mjuka och sköna garnet. Så det skulle vara viktigt att få det rätt genast.

Nu skulle jag ju inte ha lust med något annat än den här röda stickningen, men jag måste nog fixa till söndagsmiddagen också. Det är slut på förra veckans rester, alltså rester från ifjol. Och idag passar det väl bra med stek, söndagen till ära?

Önskar er en riktigt skön fortsättning på söndagen!

Ett konstigt djur

 – Kom hit och se på TV med mej, bad dubbelmorfar snällt igår kväll.
– Nej, jag hinner inte. Jag måste få det här färdigt före årsskiftet.
– Varför det, frågade dubbelmorfar förvånat.
– Du hinner ju nog i morgon också, fortsatte han.
– Näe, svarade jag och virkade med förtvivlad fart alltmedan klockan rusade framåt. Dubbelmorfar skakade medlidsamt på huvudet. Hans gumma hade blivit knäpp på årets sista dag. Jag lät honom förbli i den tron, för jag visste inte hur jag skulle ha förklarat det där med att jag inte ville ha UFO:n (engelsk förkortning för ofärdiga projekt) från år 2021. Jag ville alltså ha alla förra årets projekt avslutade innan året byttes. Dubbelmorfar skulle ha fnyst åt hela saken och sedan vikt sig dubbel av skratt. Helt förståeligt, vad skulle han bry sig om mina stick- och virkgalenskaper.

Och nej, tyvärr, tyvärr, jag hann inte få projektet färdigt före tolvslaget. Men idag tog jag nya tag och nu är det er tur att få vika er dubbla av skratt.

Modell: Ett konstigt djur, fri virkning utan mönster

Garn: Flip flop och 7 bröder från Novita

Åtgång: 194 g

Virknål: Nr 5

Och eftersom jag virkade fritt och inte är nån designer, så fick jag de här två "benen" över. De är inte lika stora och garnfärgen är olika eftersom den ljusare rosa och det vita tog slut. Och nytt ska jag ju inte köpa, så man tager vad man haver och därmed basta.

Idag på förmiddagen ringde dottern:
– Va ska ni göra idag, frågade hon.
– Ingenting.
– Har ni lust att komma hit?
– Javisst, vilken tid?

Så det nya året har börjat toppenbra då vi fick träffa barnbarnen och blev bjudna på nygräddade bullar, som A hade hjälpt mamma baka.
– Va e de där, frågade M då jag drog fram min knasiga skapelse ur min medhavda kasse.
– Det är ett konstigt djur.
– Det är en sköldpadda, trodde A.

Och jovisst, det kan bra hända att det är en sköldpadda. Vem vet. De extra benen blev perfekta leksaksmikrofoner, som flickorna gick och trallade i.

Allvarligt talat, så ska jag nog inte virka konstiga djur fler gånger. Ingen virkning utan beskrivning. Om jag mot allt förnuft får för mej att jag på nytt vill pröva på att virka fritt, så ska jag åtminstone se till att skriva upp antal maskor och antal virkade varv. Det skulle säkert vara ett bra nyårslöfte, det att jag skulle bli noggrannare med att skriva upp hur jag virkar och stickar. Jag är en sann optimist, som tänker att jag kommer nog ihåg sen. Men det gör jag ju förstås inte!

Dubbelmorfar hade många åsikter om det konstiga djuret: Armarna är för korta, det borde finnas öron och mun. Nå, det blev inte så den här gången, kanske mest därför att jag inte hade vare sig tid eller lust med mera just nu. Jag vill ju starta ett nytt stickprojekt.

Hoppas att ni också har haft en riktigt fin nyårshelg.

Nu ska jag bege mej på jakt efter rätt längds och tjockleks rundstickor och sedan lägga upp maskor för en provlapp. Disken får stå och vårt råddiga matbord får se ut som tomtens julverkstad över natten.

Det är ju en ny dag i morgon! Ha det bra!

Barnsockor

– Va gör du, frågade dubbelmorfar igår chockerat då han kom hem från grannbyn och fick se mej skala potatis.
– Lagar mat ser du väl.
– Kors i taket. Är du sjuk?
Stackars dubbelmorfar. Han fattade liksom ingenting. Plötsligt lagar hans gumma mat två dagar i rad. Nåja, idag blir det till att värma rester från gårdagen eller från onsdagen. Skönt att ha matlagningen undan!
Igår bjöd jag dubbelmorfar på köttfärsbiffar och potatisbåtar, ja alltså de där klyftpotatisarna i ugnen heter Veneperunat i min finska kokbok. Den här gången hade jag kryddat dem rejält med svart peppar, för det gillar dubbelmorfar. Förstås hade vi sallad till och gott var det. Till idag finns det kvar lite potatis och tre biffar. Det om köksbestyren. 

Jag hade faktiskt tänkt göra fattiga riddare idag, men vi har ingen gammal bulle att göra dem på, så det skippar jag. Tyvärr kunde jag inte heller köpa glass när jag var iväg till mataffären idag. Vår lilla tillfälliga frys med endast tre lådor är nämligen proppfull. Ett nyårslöfte till mej själv inför nästa år är nog att skaffa en ny lite större frys, trots dubbelmorfars protester. Vi kan inte fortsätta att utnyttja sönernas frysar längre och därmed basta.

Varje kväll den här veckan har jag försökt lägga mej tidigt för att hinna läsa lite i en gammal bok skriven av Agatha Christe. Först igår kväll lyckades det! Men inte orkade jag läsa många sidor inte, innan John Blund for iväg med mej. Boken är ganska tråkig, så...

För en vecka sedan var det julafton. Här i huset var det fullt upp på förmiddagen, för jag hade så mycket att göra och ingen tid alls innan vi skulle iväg västerut på julkaffe. Nyduschad och iklädd badrock satt jag och fäste garnändarna i de här sockorna:

Modell: Lasten emojisukat, s. 53 Käsityön ABC 17 Kauneimmat Käsityöt

Design: Maija Paavilainen
Garn: 7 bröder från Novita

Åtgång: 72 g

Strumpstickor: Nr 3½

Och nej, här ses nog ingen emojifigur på de här sockorna. Jag velade hit och dit med den där figuren, som i mönstret var påsydd på båda sidorna i varje skaft. Jag skulle alltså ha behövt använda maskstygn och brodera hela fyra figurer! Till sist kom jag på att jag broderar inte ens en emoji på ett endaste skaft. Dels skulle det bli för tjockt och knöligt för små barnaben och dels så är maskstygn på stickat inte riktigt min grej. Jag kan rätt smärtfritt brodera från höger till vänster, men är osäker på hur det går då jag ska tillbaka och brodera från vänster till höger. Och i det här fallet hjälper det föga med Youtubevideo. Kanske ett annat av mina nyårslöften borde vara: Lär dig maskstygn!
Så, på grund av mitt velande med maskstygnen blev fästandet av garnändarna riktigt till sista minuten. Hoppas A ändå blev lite glad över en mjuk hemgjord julklapp.

Brukar ni förresten ge nyårslöften? Och ska man göra det? Där nånting att fundera på i natt.

Nu önskar jag er alla ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR 2022! Hoppas att det innehåller mycket garn, stickning, virkning, snickrande eller vad det nu är som ni passionerat vill göra! Och framförallt, hoppas att vi alla hålls friska!

Här i huset kommer vi att ta det lugnt och endast festa med varandra. Mr J har vi haft på nyårskaffe. Han fick gott jästbröd och sista bullakanten!

Bubbelflaskan är på kylning, så allt är i sin ordning! Vi hörs nästa år då vi skriver 2022.

Ett nytt fint hus

Ååh, det finns så mycket jag skulle vilja göra just nu. Så mycket att jag inte riktigt vet på vilket ben jag ska stå. Lösa korsord koncentrerat, läsa, sticka, baka, vistas ute, få ordning på filkaoset i datorn... Jag skulle liksom vilja göra allting på en gång. Det känns som om tiden tar slut och så kan jag inte riktigt prioritera. Till råga på allt finns det sedan ännu en massa måsten: Laga mat, ta hand om disken, tvätta, städa, lappa lite kläder... oj, nej ändå. Jag blir alldeles trött av att tänka på allt det där, så kanske bäst att jag tar igen mej med lite stickning? Eller varför inte ett litet virkprojekt, som garanterat blir färdigt?

Igår, vet ni, fick vi ett nytt fint hus:

Och nej, nej, vi ska ju inte bo här och det ska inte dockan heller. I instruktionsboken står det två gånger att detta är ingen leksak. Så då måste vi ju tro på det, inte sant?

Det här är alltså en superfin fågelmatare. Nu har dubbelmorfar fullt sjå att hitta någon bra och skyddad plats att hänga upp det här fina huset på.

Stort TACK till H för den fina julklappen!

Nu får ni ha en riktigt bra fortsättning på torsdagen.

Själv ska jag försöka vara lite flitig innan jag slänger mej i stickfåtöljen. Måste ju få färdigt, så jag kan börja på något nytt genast när året byter!

Liten vit virkad korg

Vilken glädjefylld dag det har varit idag. Vi har haft H på besök och vi har haft sönerna med en fru på "nyårsmiddag". Jag bjöd på en variant av nachosgratäng. Den hade god åtgång.
Härligt att ha kunnat samlas i dessa osäkra tider. Tyvärr gick tiden alltför fort och H åkte iväg västerut och sönerna med fru förvann hemåt. För mej återstår nu disken, men för en gångs skull är det kärt besvär.

I tisdags för en vecka sedan hann jag också få en liten vit virkad korg färdig. Den hamnade i äldre svägerskan B:s julpåse.

Modell: Liten vit virkad korg, modell från eget huvud

Garn: Nalle från Novita 

Åtgång: 48 g

Virknål: Nr 3 och 4

Skönt med ett litet mellanarbete, som bestod enbart av fasta maskor och kant av smygmaskor.

Ajjo, och tomteluvan passade på M:s huvud och den har varit i användning. Det fick jag bekräftat idag. Tjohoo!

Och nu diskmaskinen på och sedan sticka, sticka, sticka.

Tomteluva

 – Kan du hjälpa mej med en sak, frågade jag av dubbelmorfar i tisdags för en vecka sedan medan han låg på soffan och vilade lite.
– Jaa, svarade han dröjande och var redan på väg att stiga upp.
– Nej, nej, ligg kvar jag kommer dit. Jag vill bara fråga en sak.
– Kan du sii här, ska jag ha svarta ögon på de här, frågade jag ivrigt och viftade med tomteluvan, som saknade den sista finishen.
– Va, nää jag kan int svara på så där svåra frågor, sa dubbelmorfar med vilt uppspärrade ögon.
– Men jag behöver hjälp, vädjade jag.
– Sii nu, här har jag använt maskstygn med svart garn och här är inga maskstygn. Vilket är bättre?
– Eeh, men vad står det i receptet då, frågade dubbelmorfar med något ostadig stämma.
– Att det ska vara ögon.
– Nå, men då så, sa dubbelmorfar och andades lättad ut.
– Men sii nu, sir det klokt ut, envisades jag medan jag viftade med tomteluvan framför hans ögon.
– Gör nu hur du vill.
– Nå, det där var då inte till stor hjälp, fnyste jag frustrerat.
– Och sii nu på toppen här. Ska det vara tofs eller utan, fortsatte jag envetet.
– Kanske en bjällra. Har du bjällror?
– Joo, och jag vet till och med var de finns. Men det är nog inte så praktiskt om man vill använda luvan också utomhus. Det är ju yllesockgarn, så den blir nog för varm att ha inomhus.
– Jaa, kanske en tofs då. Vad står det i receptet, fortsatte dubbelmorfar försiktigt.
– Nå där finns ingen tofs. Luvan liksom bara slutar när alla hoptagningar är gjorda.
– Ja, men alltså, gör nu som du vill. Det gör du ju ändå.

Tja, inte mycket hjälp av dubbelmorfar i den där situationen, så nu fick jag ta alla svåra beslut alldeles själv. Och så här blev det:

Modell: Tomteluva, modell från Hemmets Journal nr 49 2021

Garn: Nalle och Pilvi från Novita samt Maja

Åtgång: 84 g

Strumpstickor: Nr 2½ och 3

Äntligen fick jag alltså mitt röda projekt färdigt.
Det blev lite si som så och alla ögon är kanske inte riktigt jämna. Det beror på att maskstygn inte precis är min starka sida. Att jag dessutom stärkte mej med ett glas GT gör ju inte precis saken bättre.
Jag vet inte heller om det syns att det där luddiga gråa föreställer renar. Jag använde Majagarnet, som jag fick i höstas av en dam på stickcaféet.
Och jodå, jag gjorde en liten garnboll av Pilvi, som pricken över i:et.

Om den passar på M:s huvud vet jag inte. Jag hade skrivit ett julklappsrim där det stod: "Om denna är för stor får du ge den åt din mor". Men sånt hann inte läsas på julaftonen. Och nej, mjuka klappar stod inte heller högt i kurs undantaget då dockkläder! 
Hur nyttig den här tomteluvan är vet jag inte, men den var i alla fall rolig att sticka och ibland måste man få göra sådant också.

Ha nu en riktigt skön fortsättning på tisdagen.
Själv måste jag sortera lite foton här på datorn och sedan försöka få färdigt ett sockprojekt från 2018! Håhåjaa, jag borde inte lämna den andra sockan ostickad, men andra sockan som ska vara precis likadan, som den första är så tråååååkig att sticka.