Igår på eftermiddagen då jag stod vid spisen, ringde min telefon. I andra änden hördes en upprörd liten flickröst och det enda jag kunde uppfatta var dockan, ett ord som framkom flera gånger under samtalets gång.
Det var A, som saknade mommos docka, den docka A själv hade placerat i mommos famn på julafton och sagt att får åka hem med mommo. Men ve och fasa, nu var den borta! Den låg i mommos säng fastän A behövde den omedelbums. "Mommo e dum", fick jag höra och gråt och skrik. Till saken hör att A fick en ny docka till julklapp och vi vuxna dumt nog tänkte att hon nu var redo att avstå från åtminstone en docka. Modern börjar liksom ha tillräckligt av dem även om det förstås är roligt att klä på dem och natta dem, mata dem och bada dem. Det som skiljer mommos docka lite från mängden är att den har en mjuk tygkropp och att den kan gråta och skratta och jollra.
I fredags för en vecka sedan, på självaste nyårsdagens eftermiddag, fick jag färdigt ett litet projekt från förra året:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar