Bildningsalliansens årskongress 2019

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det beror på att jag kom hem sent efter festmiddagen på Zum Biespiel. Jag har alltså varit iväg på Bildningsalliansens årskongress 2019 i grannstaden i dagarna två. Jag har träffat en massa fria bildare från medborgarinstitut, folkhögskolor, sommaruniversitet och Akan.
Och jag har förstås lärt mej en hel del också.

Igår fick vi bekanta oss med Sitras projekt Kompetensens tid. 

Det handlar om förändringsutmaningar, vem tar ansvar? Vem har pengar? Vem ska få möjlighet att lära sig? Kan vi lämna någon utanför? och så vidare

Det livslånga lärandet bör utvecklas, men hur?

Sitra har för tillfället en stor roll i det hela.

Senare på eftermiddagen fick vi stifta bekantskap med en trevlig och kunnig kvinna, ursprungligen hemma från Tyskland, Birgit Schaffar-Kronqvist.

Hon ställde frågan: Hur främja bildning idag?

Idag finns det synliga gap mellan bildning och verklighet. Ett exempel är skolstrejkerna som Greta Thunberg har tagit initiativet till. Borde inte eleverna vara i skolan? Men de känner att de vuxna svikit dem och har därför övergett skolan. De får helt enkelt inte den kunskap de känner att de behöver.
Exemplet ovan handlar om hur vi i Finland kan stänga gränser för flyktingar och ändå säga att vi har världens bästa skolsystem. Vad är det vi lär ut?

Traditionellt delas kunskap in i Episteme, Techne och Fronesis. Det är begrepp, som Aristoteles myntade år 350 f. Kr. Episteme är den säkra teoretiska kunskapen, till exempel årtal i historia. Techne är instrumentell kunskap, alltså den kunskap, som behövs för att göra något. Och Fronesis är den etiskpolitiska och handlingsmässiga kunskapen, alltså praktiskt förnuft, det vill säga förmågan att kunna bedöma och handla riktigt i enskilda beslut för att nå lycka genom förträfflighet.

Det är svårt att nå fronesis och ännu svårare att examinera, så för det mesta stannar vi i Episteme. Där är allting förutsägbart och lätt att mäta.

Idag fick vi lyssna på Linda Mannila, som ställde frågan: Om framtiden är digital - vad händer med oss?

För 30 år sedan hade man sådan här "datautrustning", alltså en Commodore  64. Det tog långt över en halvtimme att ladda den innan man kunde börja använda den. Då gällde det att ha tålamod. Idag finns allting i en liten smarttelefon och om någonting tar mer än fem sekunder blir vi genast otåliga.

På platsen skapade vi ett ordmoln, som handlade om vad digitaliseringen betyder för oss. En innehållsrik och givande dag.

Igår vet ni valsade jag runt i sociala medier, för då hände det här:

Heeeelt otroligt vet ni. Jag har blivit vald till Årets fria bildare 2019! Chockerande, inte sant? Det är första gången Bildningsalliansen delar ut priset och det tillfaller mej! Jag är fortfarande helt omtumlad, rörd och tacksam, så innerligt tacksam för alla mina kursdeltagare, som gjort det här möjligt. Jag är förstås också tacksam för kollegers och chefers stöd.
Det här priset hade kunnat gå till en organisation, ett projekt, ett team osv och så går det till mej. Jag ser det som en erkänsla för alla de lärare, som i novembermörker och vinterstorm tar sig fram till avlägsna kursplatser i byarna.

Jag fick en jättefin handsmidd ljusstake tillverkad av Kay Vikström, som också fungerat som timlärare i smide. Nere på foten finns en ingravering där det står "Årets fria bildare 2019 Inge Ekholm".

Jag fick ett diplom med många vackra och fina ord. Ett diplom, som jag ska försöka komma ihåg att titta på då jag tycker att jag har varit en dålig lärare.

Jag fick en vacker blombukett!

Och jag fick en fin tygkasse att ta hem allting i. Och framförallt fick jag en massa glada gratulationer från alla håll och kanter. Alla på årskongressen var lika glada som jag över priset. På Bildningsalliansens webbplats ser jag helt fånig ut på fotot och det beror på att jag hade fullt sjå att inte börja gråta tacksamhetens tårar. Fortfarande har jag lite svårt att fatta att det här faktiskt hände igår. Men det stod ju i tidningen idag och då måste det ju nog vara sant, eller hur?

En fin medalj

Igår var det alltså självständighetsdag här i vårt avlånga land. Då brukar bemärkta personer få medaljer och förtjänsttecken förlänade av presidenten. Jag vet inte så mycket om sånt där. Måste man köpa medaljen själv? Och jag vet inte heller om mottagarna blir superglada? Kanske de hellre skulle vilja ha nån sorts stipendium, det vill säga lite pengar så de kunde fortsätta med vad det nu är dom håller på med. Ja inte då bergsråden förstås. 
En del får medaljerna enbart för det att dom just är politiker. Vad deras insats då egentligen består av är jag inte heller riktigt säker på. Frågar ni mej, så är det nog på gräsrotsnivå det tyngsta arbetet utförs av vårdare, socialarbetare, poliser, brandmän osv.

Själv fick jag en medalj förra veckans fredag. Jag fick den av min chef, rektorn.

Det är en fin medalj, som jag uppskattar. Om jag nu skulle bo i Sverige kunde jag konstatera att: Jag har blivit sedd och bekräftad!
Men eftersom jag bor i Finland kan jag konstatera att min arbetsinsats uppskattas.
Nåja, det har ju märkts redan tidigare då kursdeltagarna på ett mycket synligt sätt tackat för min insats.

Medaljen har förstås en baksida...

... och den är riktigt intressant. Det här betyder att jag tillför balans i arbetsteamet och det på ett trovärdigt sätt. WOW!
Som sagt, jag uppskattar högt en sådan här medalj. Den får ju mej att jobba ännu lite hårdare.
Och lugn bara lugn, alla mina kolleger blev också premierade med medaljer. Omtänksamt av vår chef. Tack för det!

Idag har här varit elavbrott och planen var att här skulle minsann stickas och virkas under tiden. Man kan ju inte sitta framför datorn då, dammsuga, diska eller tvätta kläder.
MEN, men... all min inspiration har flugit sin kos. Jag vet inte alls vad jag skall sätta upp på stickorna nu just. Inget känns lockande. Hjäääälp! Jag behöver stickcaféet! 
Jag har bläddrat fram och tillbaka i alla mönstertidningar, som under åren har kommit ut i november eller december. Plötsligt känns modellerna alldeles för svåra eller krångliga, som om jag vare sig kan virka eller sticka längre. Suck!
Nu behöver jag inspiration, massor av inspiration. Julklappssäcken är precis tom och det är inte alls säkert att julgubben kommer och fyller den. Vi kanske inte har varit tillräckligt snälla? Och det finns så många andra som behöver klappar...

Jag fastnade till och med framför ett alldeles vanligt vantmönster. Hur sjutton ska jag veta om jag vill ha kiltumme eller något annat?
 
Jag har också testat att ta fram alla intressanta garn, klappa lite om dem, tumma på dem och försöka få fram nån vision. Vad kunde detta garn användas till? Men det är precis tomt i min skalle.
Oj nej, hur ska detta sluta? 
Inte alls bra, för vet ni vad jag gjorde idag medan elen var avstängd och jag var alldeles ensam hemma med katterna? Jo, jag tog en deckare och satte mej i stickfåtöljen och läste!!! Ack, ack och jag som ska göra av med massor av garn... Som sagt det här barkar nog rakt åt pipsvängen...

Award

Har fått en award av Tilda. Tack för det!

Information om Liebster Blog Award.

Liebster Blog Award är skapad att lyfta fram bloggar med 200 st prenumeranter eller färre. Jag följer reglerna och skickar vidare med engelska regler.

In order to accept the avard,the recipient will:

1. Thank the person who gave you the award

2. Link back to that persons blog

3. Copy and paste the award to your blog

4. Present the award to 3 -5 blogs of 200 followers or less that you feel deserve this recognition.

Jag väljer 5 st bloggar som jag vill ge lite extra uppmärksamhet i form av en Award:

 

Alexandra

Annika

GuNilla

Mikaela

Sunna

 

En award

Har fått en award av Bettan. Tack. 

Och nu borde jag nämna tre egenskaper, nånting om mig själv alltså. Huu, så svårt. Får göra som andra damer gjort före mig, dvs fråga far i huset. Han påstår att jag är:

• intelligent
• godhjärtad
• envis

Vete sjutton om det stämmer, men måste väl lita på honom.

Jag låter awarden gå vidare till:

Bondmooran

Anelia

och

4U2