Visar inlägg med etikett trädgård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett trädgård. Visa alla inlägg

onsdag, november 04, 2026

Så lyxigt!

I natt har vi haft frost här hos oss. Tur att bisin min var iväg österut igår tillsammans med kompisen J, så vi fick fågelmat. Nu har fåglarna det så lyxigt när de till och med får lite hirsfrön. Värre blir det kanske för våra ekorrar då bisin min köpte en ny fågelmatare, som ska betjäna enbart småfåglarna. Ekorrarna har redan gnagt sönder en av våra matare och attackerar den andra.

Själv kunde jag igår ännu skörda sallad och persilja från våra odlingslådor här bakom huset.

Så lyxigt att ännu i november ha egen sallad. Och ni ser, vi har en salladsslunga. Så lyxigt att skölja salladen i den. Man brukar ju slunga honung, men i vårt hus slungas salladen. Här i slungan hålls salladen dessutom fräsch och god.

Igår på eftermiddagen var jag iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Vi stannade först vid stora varuhuset.

Den här gången rusade jag direkt till garnhyllan på jakt efter lite glitter. Resultatet blev det här julnystanet på 150 gram. När jag stod där med garnet i handen kom en dam upp bakom min rygg och sa:
– Du behöver inte mera garn.
Jag medgav förstås att det var riktigt sant och hon sa att hon skojade, bara skojade, för hon vet precis hur det är. Sen stod vi där och pratade garn och mönster och det var riktigt roligt. Sonen ångrade att han låtit mej följa med in, för han kom med jämna mellanrum och fyllde på kundvagnen och stod sen och väntade otåligt. Det är liksom inte lätt "att släpa på sin mamma".

Från varuhuset körde sonen söderut, för nu var det dags för en något sen lunch.

Jag valde kycklingfiléer där på grillen. Tyvärr glömde jag bort att begära sallad som tillägg och att undanbe mej vitlöksdippen. Jag orkade inte med alla potatisar heller, så enbart sallad som tilltugg skulle bra ha räckt för mej.

På hemvägen kurvade vi via mataffären och garn är ju lycka (Onni), eller hur? Det här var nog mer eller mindre ett förhastat impulsköp på 100 gram. Trots det finska namnet Onni, så är det här garnet från Turkiet.

Igår fick jag de här sockorna färdigt stickade. Nu återstår endast tråkjobbet. Suck!

Sent på kvällen började jag faktiskt på ett par nya sockor. Den här gången i betydligt mindre storlek. Det var så roligt att sticka, så jag fick riktigt tvinga mej i säng vid midnatt.

Nu måste jag småningom samla ihop mej och mina stickningar för att köra iväg till stan, till stickträffen hos G-M.

Önskar er alla en härlig fortsättning på den här ljuvliga onsdagen!

fredag, september 25, 2026

Konstiga gurkor

I natt hade jag igen livliga drömmar. Det konstiga med mina drömmar är att jag ofta befinner mej i grannbyn i huset på gården. Ändå ser huset inte ut som då mina svärföräldrar bodde där eller då vår familj bodde där. Det ser inte ens ut som nu när nästyngsta sonen med familj bor där. Hur kan jag då i drömmen veta att det är just det huset?
Jo, det är nånting med stämningen, nånting på gården eller nån liten detalj, som inte är renoverad ännu.

Nå, i natt befann jag mej i våra förra grannars hus. Inte heller där var interiören, som jag mindes, utan där var helt nyrenoverat med nedsänkta plan, ljusa golv och gula väggar. Utanför var det flera gamla dåliga trappor och minst tre olika ingångar till huset. Jag blev hjärtligt mottagen av frun i huset. Där pågick nån sorts fest med många unga mammor med småbarn. I ett rum fanns en massa byggbråte och farliga bräder fulla med spik. Att jag drömde det där sista är norrmännens fel. Jag såg nämligen på Mancave igår natt medan jag stickade. I det programmet var det minsann raka rör och snabb renovering/förvandling.
Och ja, ja, jag erkänner, jag var inte alls i säng före klockan 23 så som jag lovat mej själv. Men det gör inget, för jag vaknade ändå lite över sju i morse.

Om ni tror att jag fastnade i min sockstickning, så tror ni helt rätt. Det är så roligt just nu när det löper. Jag skulle liksom inte alls ha tid med någonting annat. Men igår tog jag ändå hand om de här...

... konstiga gurkorna. De hade legat några dagar på köksbordet, för jag var minst sagt skeptisk. Jag var tvungen att fråga bisin min om de där gurkbollarna, som skiftade i gult verkligen var kuranta. Jo, jo, fick jag ivrigt till svar:
– Det där är en annan sort och de sku ha blivit mycket större om jag hade skött om dem.
Jaha, jag skalade och skivade...

... lade skivorna i burkar, hällde på lagen och skakade om tills sockret smält. Simsalabim, så var mormors gurkor eller klappgurkorna färdiga. Tjohoo!
Och de där gulskiftande gurkorna ser faktiskt likadana ut inuti. Gurkorna är alltså från eget land och därifrån kunde jag också plocka de sista dillkronorna och några ynka kvistar som fanns kvar. Bisin min påstår att det kanske finns gurkor till ännu en burk, men då måste jag nog köpa dill från butiken.

Igår kväll blev jag igen irriterad på nyheterna. Det är vet ni svårt att leva med en nyhetsnarkoman när man själv undviker nyheterna. Igår såg bisin min på femmans, sexans och sjuans nyheter. Han såg inte riktigt hela halvåttans eller halvnians nyhetsprogram, men sen klockan 22 var det dags igen. Jag såg inte på sjuans (klockan 19) nyheter, som kommer på MTV 3, men jag kunde inte undgå att höra. Nå, klockan 22 var liksom en upprepning av det som sagts redan klockan nitton. Och som vanligt hade de en expert, närmare bestämt Risto E J Penttilä, att uttala sig om världsläget och vad det nu betyder när en diktator möter en "galning" från väst. Helt värdelösa analyser, om ni frågar mej. Jari Tervo sade mycket klokt när han var gäst i En hård veckas kväll. Han sade att det är ingen idé att analysera, för T_ _ _ p gör ändå precis som han vill just precis i den stunden. Han har ingen linje och tänker inte framåt.
Precis så är det ju och nyhetsmedierna slösar bort tid på meningslösa analyser. Skärpning alltså.

Strunt i de där galenskaperna och låt oss njuta av veckoslutet visserligen har det utlovats regn till i morgon också, men det skrämmer väl inte oss? På tal om regn, nu måste jag leta rätt på mitt paraply, för jag ska igen ut på roligheter i eftermiddag.
Ha det bra! 

söndag, augusti 30, 2026

Lördagsburken

I morse vaknade jag redan halv sex. Det är alldeles för tidigt för en pensionär på söndagsmorgonen, eller hur? Jag fortsatte i varje fall att sova och steg inte upp förrän halv nio. Det är som sagt söndag och då får man ju ta det lugnt.

Till mina nattliga äventyr hörde drömmen om att jag steg in i en museibuss, som var proppfull. Jag försökte få en dam, som tog två platser i anspråk att ta ner sin plastkasse från det ena sätet. Kassen var fylld med beigefärgat tjockt garn och hon satt och stickade med långa stickor, alltså jumperstickor. Hon ville inte ha mej bredvid sej. Dessvärre vet jag inte hur det gick. Fick jag sitta bredvid henne och vad stickade hon riktigt på?
Museibussarna har skjutsat besökare i stan det här veckoslutet. Men jag har inte varit där, så jag vet inte riktigt varifrån min fantasi tar allting.

Igår blev det hemmavimmel för min del istället för loppisbesök med mera. Tur att nästyngsta sonen ringde på förmiddagen och frågade vad vi gör. Jag svarade min vana trogen: "Ingenting". Och så var det livligt värre här hela eftermiddagen och halva kvällen.

Det var lekar och stoj. Alla korgar tömdes och sakerna var igen intressanta och nya, för det är en tid sen senast. Tidvis blev det lite gruff när storasyster ville ha samma leksaker som lillbrorsan hade. Hon skulle prompt också sitta i fafas gungstol när lillbrorsan hade slagit sig ner där.

– Du kan ju rita, utbrast nästyngsta sonen förvånat då han fick syn på min ofärdiga katt. Jag hann inte få den färdig innan Lillan var iväg och började på något annat. Det var lite bråttom att hinna med alla leksaker. Jag pusslade lite med Lilleman istället och katten blev aldrig färdig. Kanske lika så bra.

När barnbarnen skulle hem var Lillan inte glad, för hon ville inte hem:
– Det är inte roligt att fara hem, konstaterade hon.
Lilleman å sin sida ville inte ha lippisen, alltså kepsen på huvudet och inte stövlarna på fötterna. Oj, ni skulle ha sett hans bestämda min då han korsade armarna över bröstet och blängde ilsket på sin pappa. Famo fick sig ett gott skratt, men för säkerhets skull först efter att dörren stängts om de små gullisarna!

I och för sig skulle jag kanske ha hunnit bege mej ut i vimlet på förmiddagen igår. Men det blev bråttom att flytta undan saker, som kunde locka Lilleman, kolla att lavoaren i WC ännu var en, för man vet aldrig hur det ser ut när bisin min varit framme, sopa upp löv och stenar osv.
 

Och framförallt pressa traktortröjan lätt. Om jag skulle ha åkt hemifrån skulle det ha blivit rätt stressigt, så jag lät helt enkelt bli. Jag tror inte att jag missade så mycket annat än att träffa människor. Loppisar ska jag undvika, för här behövs inte flera grejer nu, snarare mindre.

Jag hade alltså bråttom med traktortröjan, men vet ni vad? Jo, den är ännu kvar här! Nästyngsta sonen tog den inte med hem och vi provade den aldrig på Lilleman. Nu vet jag inte om den alls passar...

När det blivit tyst och lugnt i huset öppnade jag en lördagsburk, en ofarlig sådan. Sockerfri och utan aspartam. Ja, och självklart utan alkohol.

Vid halvniotiden på kvällen kom bisin min hem med tre ämbar fina potatisar från kolonilotten. Han tog upp dem på grund av rädsla för det stora utlovade regnvädret. Det har vi till all tur inte sett av ännu idag, men det kanske bara är en tidsfråga, vem vet.

Jag fick order av bisin min att fota potatisarna och skicka ut fotot i WhatsApp så att nära och kära vet att de kan hämta godsakerna härifrån. Nu på förmiddagen var Mr J här och tog glatt det minsta ämbaret (nä, nä, vi pratar inte om hinkar här!) med sig. För en stund sedan ringde dottern och sa att de tyvärr inte kommer hit idag. Och nyss ringde svägerskan och frågade om vi är hemma så kommer hon och dottern gärna efter potatis. Bisin min är i sitt esse när han får odla och kan ge bort av överflödet. Alltid härligt att kunna dela med sig.

Nu ska jag skiva lite gurkor från egna trädgårdslandet så vi har nånting grönt och gott till middagen.

Önskar er alla en fin ny vecka då vi går in i första höstmånaden. 

söndag, juni 28, 2026

Lila liten sjalett

Förra veckan fick jag äntligen färdigt ett litet projekt. Gissade ni förresten rätt? Såg ni vad som låg under handduken? Jo, en...

Lila liten sjalett
Start:    26.02.2026
Färdig: 20.06.2026
Garn: Sointu från Novita
Åtgång: 90 g
Stickor: 3½
Mönster: Pikkuhuivi modell nr 2 i Kotiliesi nr 3 2025

Det här var ett jyjy-26 projekt, som tyvärr inte hann bli färdigt i tid. Jag hann liksom inte och tappade lite farten med stickandet. Och nu ska jag nog inte på en tid delta i såna här utmaningar.

Jag var rädd att blockningskammarna skulle riva i det mjuka garnet, men det klarade sig, tack och lov!

Igår stickade jag inget alls, utan fäste endast garnändar i ett litet projekt. Idag har jag inte heller stickat, för dottern med familj har varit på besök. Hon har rensat ur vårt köksskåp med hård hand. Tur att bisin min var ute i potatislandet tillsammans med svärsonen och M. De satte lite potatis och grävde upp nypotatis. Den potatisen fick de med sig hem.

Nu vet jag sen inte riktigt vad jag ska sticka på för projekt. Ska jag sätta upp för en helt ny stickning? En åt lilla T eller ska jag försöka få färdigt ett av alla ofärdiga projekt? Eller ska jag ta itu med beställningen jag fick av A, en solhatt åt hennes docka? Eller ska jag bara slappa resten av söndagen?

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig inkommande vecka. Här hos oss har det regnat, så nu behöver ingen vattna gurklandet idag. Tjohoo!

torsdag, juni 25, 2026

Inte riktigt som planerat

Igår gick det inte riktigt som planerat. Just när jag drog på mej jeansen och skulle köra iväg till stan på stickträff, fick jag ett annat uppdrag. Jag hamnade att köra iväg på en sjukhusskjuts till västra grannstaden istället. Ingen stickträff för mej alltså, så kan det gå här i min just nu smått kaotiska värld.

När jag nu en gång var i västra grannstaden passade jag på att leverera det rosa fluffet och bra så. Nu seglar det inte längre omkring här hemma. Alltid bra att få saker ut ur huset.

Senare på eftermiddagen mot kvällen körde äldsta sonen iväg med mej till stan. Vi skulle äta middag ute, men var vi skulle göra det, var lite oplanerat. Så han körde söderut ner till grillen. Vi tog en sväng på parkeringsplatsen, för att återvända till stan och stranden.

Den här gången åt jag en kycklingkorg medan sonen valde bodans hamburgare där på CD. Antagligen måste jag småningom sluta äta ute, för nu blev det ganska många potatisar kvar av den här portionen. Alternativt hålla mej enbart till sallader.

Från stranden till mataffären och där hittade jag Bra Korsord nummer 8. Tjohooo!

Genast vid hemkomsten slog jag upp krysset Takt & ton och kolla där G 10-12, alltså tre rutor, en låt med KAJ. Tjohooo igen. Det där kan jag! Mycket annat som också är löst nu vid frukosten i morse. Endast en tom ruta återstår och jag vet inte om jag klarar av den. Få se...

Och ser ni, nu hittade jag Kotivinkki. Jag fick tag på sista exemplaret. Tjohooo! Och till rabatterat pris till råga på allt. Nu har jag alltså en tryckt version av syrensocksmönstret.

I tidningen finns också det här skojiga grytlappsmönstret, så fram med virknålen. En liten stickad sjal finns det också mönster till, alltså inte alls ett illa litet köp.

Den här tidningen fick äldsta sonen syn på och tyckte att jag skulle ha, så även den hamnade på kassabandet. Huh! Nu finns det mycket att distrahera tankarna med och bra så.

Sent på kvällen försökte jag koncentrera mej på stickning.

Lite oplanerat dök den här knuten upp i garnet. Suck!

Saker att glädja sig åt i denna oroliga tid, dagens jordgubbsskörd. Mums filibabba! Och vi hann före fåglarna.

Önskar er alla en finfin fredag. Ta vara på er och njut! 

tisdag, juni 23, 2026

Från eget land

Igår var bisin min inte lätt att tas med.
Det började genast på morgonen då jag frågade om han har sitt sjukförsäkringskort med sig i plånboken. Det hade han förstås inte och han bedyrade att det inte behövs, för han har ju körkortet. Jag som nu har skannat mitt sjukförsäkringskort i tid och otid var minst sagt skeptisk. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska få bisin min att förstå att vissa saker inte längre fungerar som förr, det vill säga det räcker helt enkelt inte med körkortet överallt. Till sånt prat bara fnyser han. Sjukförsäkringskortet använde han senast sommaren 2007, så det är ett tag sen.

Det blev lite bråttom, men till all tur kom bisin min ihåg att han hade kortet i sin gamla söndriga plånbok. MEN den plånboken låg inte alls där på soffbordet, som han senast hade haft den. Nu fick han anstränga hjärnan genast på morgonen och under över alla under, han kom ihåg i vilken låda den gamla plånboken låg! Hurra!
Förstås var det mitt fel att han blev stressad, för jag borde ha sagt åt honom kvällen innan. Jag försökte påpeka att han ju är en vuxen karl, men det klingade för döva öron. I det här läget var det bäst att vara riktigt tyst och inte säga ett knyst.

Jag skjutsade honom till stan och han tyckte att jag körde såååå långsamt då jag höll hastighetsbegränsningen på 50 km/h. När vi återvände från stan kritiserade han min körning igen, för nu knyckte jag på ratten! Jag hotade med att ta bilen och bege mej ut på långfärd, för att öva upp min körning. Då tystnade han för en stund.
Men inte länge, för han kunde inte låta bli att många gånger påpeka hur dum jag var som trodde att han behövde sjukförsäkringskortet.
– Man klarar sig visst med körkortet, triumferade han.
– Jaha, ursäkta nu, men det visste jag 
inte.
Fortfarande tror jag att det nog är bäst att ändå ha sjukförsäkringskortet med sig.

Senare på dagen sa han:
– Jag ska köpa en ny våg.
– Varför det, frågade jag förvånat.
– Den där gamla i tvättrummet visar fel.
Nu hade jag lite svårt att hålla mej för skratt. Klart att den där urgamla mekaniska grejen, som kommit från nåns äldre släkting visade fel.
– Men vi har ju redan en digital våg, så inte behöver vi nån ny, sa jag försiktigt.
Framför mej såg jag hur bisin min skulle köpa nån sån där monstervåg som mäter fetthalt, muskelmassa och vete fåglarna allt vad, som registreras och sparas. Han är nu nere i sin idealvikt, så det finns en viss risk att han skulle börja väga in mej. Han tjatar redan om motion och proteiner och jag vet inte allt vad. Tydligen är ungefär allt som jag äter farligt och ohälsosamt. Ändå blir han varje gång lika förvånad när jag väljer mörkt bröd eller knäckebröd.
Jag hade god lust att säga åt bisin min att de enda vågar jag använder är hushållsdito. Den ena för matlagning och bakning och den andra för att väga garn och färdiga alster. Som ni förstår, går det ju inte att använda samma våg, för då får bisin min ludd i maten.

– Nä, du skojar. Var har vi en digital våg, frågade bisin min högeligen förvånad.
– Den är precis där du lade den i augusti förra året, under kattmatsvagnen.
Nu tystnade han betänkligt och tydligen var det igen mitt fel att jag hade gömt vågen! Det värsta av allt var väl ändå att jag mindes bättre än bisin min. Ja, och så var det förstås mitt fel att jag var sjuk förra sommaren och att han och äldsta sonen blev tvungna att i hast röja ur tvättrummet här på övre våningen. I augusti förra året fanns det inte minsta lilla chans att jag skulle ha flåsat ner till källaren för att duscha. Suck!

På eftermiddagen när jag satt djupt försjunken i ett korsord samtidigt, som jag intog ett lätt mellanmål bestående av en skiva knäckebröd och lite vichy, steg bisin min in genom dörren.
– Och du bara sitter, var hans passivt aggressiva kommentar.
Han kunde förstås inte veta att jag precis just hade suttit ner. Till all tur kunde jag hålla tyst medan jag koncentrerade mej på korsordet om Elsa Borg.
På bordet hade jag lämnat ett Elovena mellanmålskex, som bisin min nappade.
– Huj, det här var inte gott, spottade och fräste han.
Det var också mitt fel, nu hade jag liksom lurat honom. Haaa, de där kexen är riktigt goda och hälsosamma, men han kanske inte ska äta så mycket havrefibrer?

I något skede under dagens lopp fick jag också bannor för att min telefon har så hårt ljud. Det handlade om aviseringar, som nu inte har så högt ljud på riktigt. Egentligen har jag inte på andra aviseringar än för WhatsApp, textmeddelanden och e-posten. Resten är liksom inte livsviktigt och jag behöver inte aviseringar för flera appar.
Men som sagt, igår verkade allting irritera bisin min. Om jag försvarade mej fick jag höra att jag är aggressiv och taggig. Tja, det finns ju gränser för allting, eller hur?

På kvällen fick jag makten, alltså jag fick rå om fjärrkontrollen. Tjohoo! Nu kunde jag se på Efter nio och slapp guldgrävare, nyheter, diverse bilprogram och långtradarchaufförer. Skönt.
MEN mitt i intervjun med Siri Hustvedt stövlar bisin min in och ska prompt byta kanal. Snyft!
Egentligen blir jag mera lessen än arg. Jag vet ju att jag kan alltid se programmet på Arenan, men tänk vilket liv det skulle bli om jag kom och ryckte fjärrkontrollen från bisin min mitt i nyheterna?!
Säger bara att det är allt tur att jag har min stickning och inte behöver bry mej om tv:n. Men igår kväll var inte ens stickningen till någon tröst, för jag hamnade att sticka bakåt 12 varv. Suck!

Senare på kvällen insåg säkert bisin min att det inte varit hans bästa dag, så han blidkade mej med goda jordgubbar från eget land. Mums! Och tack!

Innan vi lade oss igår kväll, kom vi överens om att idag ska vi ha Snälla dagen! Få se hur det går. Hittills har det åtminstone fungerat och jag har till och med röjt framför lådorna här i datarummet. Lådorna, som han gnäller om att han aldrig når på grund av mina grejer där på golvet framför. Det var väl snällt av mej?
Och vet ni vad? Jo, det lönar sig att vara snäll, för jag hittade Fazers Crunchy chokostänger, som jag gömt i en projektväska. Tjohooo!

Nu ska jag stoppa tvätt i maskinen, lappa lite kläder, blocka en liten stickning och sen försöka hinna ut ett varv.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på tisdagen. Kom ihåg att vara snälla!

lördag, maj 16, 2026

Stick-bläääh

Tidigt i morse hade jag en orolig dröm. Jag befann mej som vanligt i grannbyn, den här gången dock så att nästyngsta sonen med familj bodde där på det gamla hemstället. Dit kom en massa unga killar, som var intresserade av alla maskiner på gården, bland annat den gula skoplastaren. De lekte till och med med Lillemans stora gula skoplastare av plast. Det var trevliga killar, inte det minsta hotfulla. Sonen bjöd in dem på förfriskningar. Själv skulle jag iväg till jobbet och det började bli bråttom. Jag gick till hörnkammaren, för i drömmen var sovrummet fortfarande kvar där. Jag hittade Lillemans mamma där. Hon höll på att klä på sig. Jag frågade henne om hon visste var min handväska fanns. Nej, den hade hon inte sett. Inte hade hon sett min datorväska heller. Nu blev jag lite småsvettig, för jag behövde min kalender, ja och datorn också förstås. Jag hade ingen aning om var jag skulle vara annat än att jobbet fanns i västra grannstaden. Men var och när skulle jag vara på plats? Kunde jag ringa och sjukanmäla mej? Men vart? Sen kickade det största problemet med västra grannstaden in, var skulle jag hitta parkeringsplats. Jag fick riktigt kämpa mej upp till vaket tillstånd och försöka landa tryggt i egen säng, inse att det är lördag idag och att jag verkligen inte ska iväg nånstans alls. Jag är ju pensionär, så jag får lata mej hur mycket jag vill och orkar. Drömmar är konstiga, inte sant?

– Kan man få stick-bläääh, frågade jag bisin min häromkvällen när vi satt sida vid sida framför dumburken.
– Är du orolig?
– Jo, lite.
– Int behöver du vara rädd för det.
– Jaså?
– Ja, det är ju bara ett litet stick, så är det förbi.
– Va, frågade jag förbluffat och tittade på min tröjstickning, litet stick?
– Ja, inte är det så farligt
Nu gapade jag som en fågelholk och fick knappt fram ett ord.
– Ja, du ska ju till labbet i tisdag, fortsatte bisin min.
– Jag talar om stickning, inte att bli stucken.
Nu såg bisin min i sin tur ut som en fågelholk och skakade förvirrat på huvudet. Vad kan man säga om samverkan här?  Ja, inte är vi precis på samma nivå! 😊

Frågan kvarstår, kan man få stick-bläääh? 
Joo, det kan man väl, åtminstone meddelade min stickväninna, som jag inte har träffat på evigheter, att hon tappat sticklusten. Tänk om jag också tappar lusten? 🙈
Just nu är det på gränsen till stick-bläääh för min del. Jag har för många påbörjade projekt, varav åtminstone två antagligen måste rivas. Och blir ingenting färdigt så drabbas jag ohjälpligt av stick-bläääh. Inte roligt alls.

Igår, vet ni, så städade jag faktiskt undan kläder istället för att sticka! Visst låter det farligt? Att frivilligt städa är inte precis min grej. Men nu har vi en låda full med kläder till Frälsningsarmén. Vi har också slitna t-shirts, som ska klippas sönder till trasor för tvätt av motorer och dylikt i hallen i grannbyn. Här är det minsann återanvändning, som gäller. Det blev alltså inte mycket stickat igår.

Den här tidningen, som bisin min fiskade ur postlådan i tisdags, har inte varit till stor nytta för min nästan bristande stickinspiration.

 

Däremot blev jag eld och lågor igår då jag fick en video i Whatsapp från en inredningsaffär i Ekenäs, som säljer garn. Ni skulle ha sett vilka ljuvliga garner där finns. Nu måste vi nog iväg till Ekenäs. Perfekt sommarutfärd, eller hur? Nu kan vi nog glömma allt om stick-bläääh! Idag är det dessutom perfekt väder för stickning inomhus. Perfekt är vädret också med tanke på att bisin min fick både potatis, dill och persilja i jorden igår. Tack vare regnet behövs inget vattnande idag.

Önskar er alla en skön lördag, utan stick-blääh.

fredag, april 17, 2026

Litet påskpyssel

För andra natten i följd har jag drömt om bastu. Tyvärr har det under båda nätterna inte gått att komma in i drömbastuna. I natt var det så mycket bråte framför den bastanta bastudörren, så bastubadandet förblev just precis en dröm. Varför jag har drömt om bastu är en gåta. Bägge nätterna har också döda människor figurerat i mina drömmar. Om man drömmer om de döda blir det illväder, sa alltid min svärmor, salig i åminnelse. Mycket riktigt, så regnade det faktiskt lite igår kväll, men inget oväder, tack och lov. Bisin min hann få våra 27 första potatisar i jorden. I ena odlingslådan hittade han en stor fin tuva med gräslök. Tjohooo!

Det där med att spå väder gjordes ju förr med bondepraktikan och inte drömmar om döda. Men frågan är om nånting alls stämmer nuförtiden då miljön inte längre är vad den har varit. Vagt minns jag från barndomen att 40 stenar skulle plockas in och sedan kastas ut för varje frostnatt som kom före midsommaren. Men från vilken dag man skulle börja med stenarna minns jag inte. Få se nu då om potatisarna klarar sig.

Ibland är det tur att det finns internet, för nu fick jag reda på att de fyrtio frostnätterna hänger samman med vårfrudagen 25 mars. Om den natten är kall får vi 40 frostnätter. Minns ni hur det var den 25 mars?

Under påsken gjorde jag inga gula alster. Nej, jag stickade de här små sockorna istället:

Lise-Lottes små sockor
Start: 02.04.2026
Färdig: 06.04.2026
Garn: Baby Merino från DROPS
Åtgång: 22 g
Stickor: 2½ 
Mönster: Kardemummantalo
Designer: Piiku Pikkuinen

Tyvärr glömde jag mäta lilla T:s fot då vi träffades på påsklördagen. Så ni må tro att jag var lite orolig, för jag tyckte att sockorna såg så oerhört små ut. För säkerhets skull skickade jag iväg dem per post. De små växer med sådan raketfart att det är svårt att beräkna storlekar. Och jo, jag vet, jag borde ha stickat tågsockor. Då skulle sockan ha vuxit med babyns fot, men... ja, jag blev så förtjust i de här sockorna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att sticka dem. När de blir för små kan ju dockan eller nån annan baby få dem, eller hur? Alternativt kan de sparas som ett minne, en påminnelse om hur liten man en gång har varit.

Nu ska jag leta efter fyra knappar, så jag får mitt vita sommarprojekt färdigt. Det blev till att sticka lite bakåt igår igen då jag inte alls var säker på var knapphålen skulle placeras. Hoppas att det nu blev rätt. Om inte, så får jag väl hitta på någonting.

Önskar er alla en mysig fredagskväll. 

söndag, oktober 12, 2025

Krysspanik

Igår drabbades jag av akut krysspanik och det var helt och hållet mitt eget fel! Jag löste nämligen alla korsord i Mästarkrysset nr 5 2025, till och med kryptot. I ärlighetens namn är jag inte särskilt förtjust i krypto, för så fort du har listat ut vilka bokstäver som hör ihop med vilka siffror är resten rena rama fylleriuppgiften. Ett mekaniskt skrivande liksom. Nog för att jag har fått lära mej att "riktiga" krysslösare löser barnkorsord då de behöver få vila hjärnan mellan varven, men det är inte riktigt min melodi. Då lämnar jag hellre korsorden och ägnar mej åt stickning eller till och med diskar istället.

Äldsta sonen ville ha med mej till affären igår på eftermiddagen. Då kom jag på den strålande idén att jag kan ju skicka in Mästarkrysset när ju nu en gång har löst det. Så in i kuvert med hela tidningen, skriva adressen till Stockholm och numren på alla kryss jag löst. När det var fixat drabbades jag av krysspaniken. Nästa Mästarkryss kommer först i november. Hur ska jag överleva så länge utan korsord? De har varit perfekta nu då jag suttit 15 minuter med manschetten på armen i väntan på att kunna ta blodtrycket.

Jag följde alltså villigt med till mataffären igår. När alla matvaror låg i kundvagnen stegade jag iväg till tidningshyllan. Men, men, men... besvikelsens besvikelse, där fanns inget Lyckokryss och de andra korsordstidningarna visste jag inte riktigt vad de innehöll för kryss. Så det fick bli så här:

Först tog jag endast Hemmets Journal, men sen tänkte jag att jag tar nu också Allers, för jag kan inte vara utan A-korsordet.
Tur att två proppfulla kassar med mina gamla veckotidningar igår for iväg söderut till svägerskan. Hur skulle jag annars ha vågat köpa nya?

Och så gick det förstås på tok, jag köpte också årets julmagasin. Helt i onödan, jo, jo, för ska jag sticka julsockorna? Nej. Ska jag använda recepten? Nej, för här i huset duger endast de bakverk vi alltid haft till julen, nämligen jultårtorna. Jag ska inte heller göra kransar, sticka oktröjorna eller dekorera med blommor. Men hur som helst jag har nu köpt årets julmagasin ändå.

Tänk, nu har jag redan varit till affären två gånger den här veckan. Rekord efter sjukhusvistelsen!

Idag på förmiddagen kokade bisin min årets sista sats med äppelsylt. Den här gången var jag faktiskt med och skalade och skivade äpplena.

Till all tur ringde nästyngsta sonen och frågade om jag kunde och ville komma och leka med Lilleman. Bra att kunna smita från syltburkar och disk. Såklart jag ville och kunde. Hastigt på med skor och ytterkläder och så iväg. Han är för go den lilla, ja alltså förstås är pappa också go, men inte på samma sätt. Lilleman tycker om att klättra, så man får passa på och se till att han inte faller.
Idag var storasyster och mamma ut på äventyr med mommo, så de var inte hemma. När Lilleman skulle sova dagssömn lämnade jag grannbyn och återvände hem. Och jag var riktigt upplivad av besöket. Sånt här lever jag länge på. 💕

Här hemma blev det genast kökskommendering, för jag hjälpte äldsta sonen att tillreda söndagsmiddagen. Idag blev det mos och ugnsstekt korv. Han tog hand om moset och jag preparerade korven. Bisin mins korvhalva piggades upp med äppelskivor och undertecknad och sonen fick gratinerad ugnskorv. Den här gången hade jag gräslök i blandningen av riven ost, ketchup och senap, för vi hade inte gul lök hemma. Visserligen sa bisin min att det kunde finnas nån lök kvar i trädgårdslandet. Men ingen av oss hade tid längre i det skedet att börja gräva efter lök i trädgårdslandet.

Antagligen borde jag nu ta hand om disken, men den får snällt vänta till i morgon, för jag tror bestämt att jag måste sticka lite innan jag lägger mej.

Önskar er alla en bra ny vecka!

torsdag, oktober 09, 2025

Jultårtssäsongen inledd

I morse såg det mörkt ut här hos oss. Jag vaknade kvart över sex och tassade iväg till toan. Knäppte på belysningsknappen, öppnade dörren och...

... vänta nu, det var beckmörkt, hade jag verkligen knäppt på lampan? Jag backade några steg och kollade, jo, det hade jag gjort. Jag testade knappen några gånger, men det hjälpte inte. Jag var redan på väg tillbaka till sovrummet på jakt efter en ficklampa då jag kom på den genialiska idén att jag knäpper på lampan i korridoren och sitter med dörren till toan öppen. Någonting, som jag inte har gjort sen barnen var små.

Idag på förmiddagen har bisin min fixat ena lampan i toan medan han har svurit ve och förbannelse över Ikeas sekunda produkter, som inte håller. Och nej, det där belysningssystemet som vi har i toan har vi inte valt själva, utan det fanns här färdigt när vi flyttade in. Hur länge bisin mins reparation håller vet jag inte, men han är fiffig när det gäller. Nu har han satt en batterilampa i toan. En lampa som reagerar på rörelse, så om det blir beckmörkt igen börjar lampan lysa så fort man stigen in. Smart eller hur?
Som ni märker, så litar inte bisin min alls på Ikea!

Igår inledde vi jultårtssäsongen här i vårt hus. Det var gott till kvällsteet. Jag kunde helt enkelt inte låta bli de här bakverken då äldsta sonen gjorde mej uppmärksam på dem i mataffären. Bisin min fick hela två stycken, för det här är hans favoriter. Få se om han nu hinner tröttna på dem före jul i år.

Det är farligt när jag är i butiken. I stora varuhuset hittade jag igår den här Muminväskan. Behöver jag den? Nja, nä egentligen inte väl, för avsikten är ju att jag ska sticka bort innehållet i de projektväskor jag redan har. Men, vem vet hur nyttig den här väskan ännu kommer att bli?

Från mataffären kom jag hem med den här jultidningen. Behöver jag den? Knappast, men...

Sen köpte jag ännu den här! 🙈 Det blir dyrt då jag är med i affären. Äldsta sonen skulle ha följt listan och inte köpt någonting "onödigt"!
I den här tidningen finns många fina modeller, men nu började jag fundera, stickar människor faktiskt julsockor? Gör ni det? Borde jag prova?

Gårdagens äppelskörd, som bisin min idag har förvandlat till supergod sylt. Ja, alltså han hade flera äpplen som han plockat tidigare. Jag var med på ett litet hörn så mycket att jag rörde om i äppelsyltsgrytan medan han gick ner till källaren efter glasburkar. Sen delade jag också citronen, som han pressade med bara händerna. Vår citruspress är nämligen försvunnen! Vi har en fin press av märket Fiskars, men den är inte i det skåpet där den brukar och ska vara. Äldsta sonen, som brukar tömma diskmaskinen har säkert hittat ett annat ställe för pressen. Antagligen borde vi städa skåpen med det snaraste, men jag vet inte om det hjälper. När vi flyttade in här i huset hade jag ordning på allting, för det var jag som diskade och radade i skåpen. Där var glasen, där muggarna och i det övre hörnskåpet fanns allting som hade med bakning att göra. Nu är det en allmän villervalla och jag hittar aldrig det jag behöver.

De här äpplen torde vara Antonovka. Idag har bisin min plockat in ytterligare 18 stora fina äpplen, så det blir snart ny sylt. Mums! Och det är väl sista syltkokningen för i år, för nu finns det endast ett äpple kvar i vårt träd och det kan väl fåglarna få? Inte ska vi väl vara snåla?

Nu ska jag smyga iväg och ta lite nykokt äppelsylt på creamcracker kex. Tack till svägerskan för tipset. Och schhh, säg inget år bisin min!

Önskar er alla en skön torsdagskväll.

lördag, oktober 04, 2025

En trevlig lördag

I morse var jag uppe redan klockan sju. Här gäller det att inte sova bort lördagen. Väldans mycket hann jag inte få gjort ändå, för jag är så långsam, mycket långsammare än jag brukar vara. Det är inte vare sig bra eller roligt, ska jag säga.

Det som däremot är riktigt bra och roligt är att få flickbesök. Det fick vi idag och vet ni vad? Jo, pannbanden passade precis. Nu kan jag andas ut och försöka koncentrera mej på andra stickningar. Det var härligt att se när flickorna lekte. De har minsann fantasi. Ajjo, och nu har jag fått en beställning, Labubu ska ha tomteluva! Få se nu om jag alls klarar av sådant sömmande. Kanske jag kan virka?
Besöket blev kort, för flickorna skulle ännu hinna iväg och säga hej åt kusinerna i grannbyn innan de skulle hem och äta och sedan iväg och öva skridskoåkning.

Bisin mins storasyster ringde och vi hade ett långt telefonsamtal. Det var trevligt, för jag vet inte när jag senast skulle ha pratat med henne. Vi har bara Whatsappat.

Mr J var här på kaffe tillsammans med bisin min. Tyvärr blev de utan kanelbullar så här på självaste kanelbullens dag!

Äldsta sonen lockade med mej till stan.

Vi åt på Valkom Grill. Jag åt pita kebab.

Och sonen tog en Valkom burgare, som har tre hamburgerbiffar! Det skulle jag aldrig orka med. På hemvägen kurvade vi via mataffären och där hann jag säga Hej åt nästyngsta sonen.
Jag är tacksam för att äldsta sonen fick mej med till stan, för jag håller på att bli ordentligt lat och vill helst bara sitta hemma i min egen lilla vrå. Men det är riktigt bra att komma ut och röra på sig mellan verserna.

Gårdagens äppelskörd blev inte stor! Idag har ingen ännu varit iväg och kollat om det finns mogna äpplen kvar eller om något rådjur hunnit kalasa på de nedfallna frukterna. Bisin min har sett spår vid vårt äppelträd och sagt att det är älgspår. Det har jag lite svårt att tro!
Idag har bisin min tagit upp våra sista potatisar, våra mjöliga Rosamunda.

Nu ska jag ta itu med nånting, som ofta blir liggande läääänge och väl.

Men nu ska jag ha de här mintgröna små vantarna färdiga så jag kan börja på ett nytt pannband. Det här skedet med en massa garnändar, som ska fästas brukar ofta bli liggande och vänta på åtgärder.

Önskar er alla en fin söndag!

torsdag, oktober 02, 2025

Nä, inte nu igen!

Sent igår kväll när jag tänkte att nu ska jag minsann sätta mej ner och sticka färdigt den olycksaliga vanten, hände det igen! Det blev fel i hoptagningen och såg helt enkelt inte klokt ut. Jag hade glömt mellanvarvet  mellan hoptagningarna. Suck och dubbelsuck.
Lite håglöst i morse fick jag igen sticka bakåt. Vågar jag alls försöka få vanten färdig ikväll? Det är ju i och för sig inte många varv kvar, men sen kommer allt festande...

Jag övergav stickprojektet och gick ut på förmiddagen. Vädret är härligt, fastän man nu måste ha lite mera kläder på sig. Jag vandrade runt på gårdsplanen med mina stavar och tänkte att det blir nog bra, bara jag ger det lite tid. Jag vågade inte ge mej ut på någon längre runda, för man vet aldrig då orken tar totalt slut.

Vår fingerborgsblomma är en seg en. Den har blommat hela sommaren! Våra amplar är ännu riktigt fina och jag såg också andra blommande växter, vilda sådana.

Medan jag var ute kokade bisin min äppelsylt. Han påstod att jag smet från äppelskalandet när jag gick ut. Har ni hört nånting så befängt? Vanligtvis brukar bisin min säga att jag är på tok för lite utomhus, så hur ska han riktigt ha det?

Äldsta sonen har skött veckohandlandet idag och det är riktigt, riktigt skönt. Han ville att jag skulle följa medtill stan på uppköp, men jag hade inte vare sig energi eller lust till det. Det blir dessutom billigare när sonen handlar, för han köper enligt listan och plockar inte det ena och det andra i kundvagnen. Det gör jag i takt med att jag kommer på att det kan behövas eller att jag vill ha just den matvaran, som omväxling.

Nu ska jag mäta kvällstrycket. Hoppas att det håller sig snällt inom ramarna. Igår kväll gick det övre trycket faktiskt under 120. Jag vet inte om det är bra eller dåligt?

Önskar er alla en riktigt fin fredag!

onsdag, oktober 01, 2025

Socktober

Idag börjar årets andra höstmånad. Den har många olika namn, för det är nu som allting ska hända. Visst har ni hört talas om Socktober? Det är nu som alla julklappssockor ska stickas, så det blir till att sätta fart på stickorna. Det kan förstås hända att sockorna behövs redan före jul, för nu blir det kallare och kallare och vi behöver värma våra tår. Månaden heter också Boktober, för nu ska vi krypa upp i soffhörnet eller länsstolen och mysa med en god bok. Hur mycket tid ska vi ägna till läsningen? Minst tio minuter/dag? Och så ska vi klä oss i rosa den här månaden. Förstås ska vi hinna ut och gå, alltså delta i motionskampanjen Hälsostegen. Men hur många steg/dag ska vi satsa på? Jag misstänker att jag måste ta det lite lättare än 10 000 steg! Oktober är dessutom full av temadagar och jag vet inte riktigt vilka jag ska satsa på. Kanske kanelbullens dag nu i lördag? Men nä, jag tror nog inte att jag bakar själv. Jag nöjer mej med köpta örfilar (kanelbullar).

Minst sagt stressigt med oktober eller hur? Kanske bäst att göra upp ett minutschema så jag hinner med allting?
Igår vid midnatt stressade jag också, för jag ville få de mintgröna vantarna färdiga, men, men...
Här kommer nu några varningens ord, gör inte som jag gör, för jag är en total klåpare, alltså:
Lämna inte en vante (eller socka för den delen) i bottnen på projektväskan utan sticka den andra färdig genast efter!
Skriv alltid upp i ditt häfte om du avviker från det ursprungliga mönstret. Skriv inte på gamla kuvert eller lösa lappar, utan skriv ordentligt i ditt stickhäfte!
Ha alltid det första alstret, vanten, sockan osv, till hands så du kan jämföra med det alster du håller på att sticka.
Håsa (uttalas med kort å-ljud) inte, alltså ha inte bråttom, utan låt det få ta den tid det tar.
Och framför allt, gör inget mitt i natten då du är trött!!!!

Se nu hur det gick för mej i natt! Jag hade glömt att jag gjorde en stjärnhoptagning på den första vanten. När jag sen tog fram den insåg jag att det måste bli bakåtstickning, för jag hade fel hoptagning på vante nummer två. Suck! I morse stickade jag bakåt och nu är det bara att försöka få en någorlunda likadan avslutning på vante nummer två. Jag är verkligen en klåpare. Tänk att jag inte ens klarar av ett så här litet stickprojekt! Få se nu om jag alls täcks ge bort de här vantarna?!

HUPS! Det var inte enbart fluff på tråden, för igår då jag satt och stickade dök det upp en garnknut. Suck! Nu klippte jag bort knuten och skarvade garnet. Jag litar inte riktigt på de där fabriksknutarna. Håhåjaa, allt råkar då en stickerska ut för.

Här är dagens äppelskörd. Den borde någon göra något med, men det överlåter jag gärna åt bisin min.

Själv ska jag nu knalla iväg till köket och se om det finns nånting som lockar fram min aptit. Jag missade dessvärre stickcaféet idag, så jag blev utan lunch!

Önskar er alla en skön och intressant kväll med sockstickning, böcker och hälsosteg!

söndag, september 28, 2025

Utfärd i västerled

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg. Det beror på att jag var borta hela dagen igår tillsammans med bisin min. Vi körde västerut, ända till Ekenäs. Det var meningen att vi skulle överraska en födelsedagsfirare, men det gick inte riktigt som på Strömsö! Ja, alltså vi kom nog fram till Ekenäs och det blev kalas och kära återseenden, men jubilaren hade lyckats luska ut att vi var på kommande. Och då sade jag ändå inte ett knyst i bloggen i fredags!

För min del var det ju spännande redan att testa krafterna och se om jag alls skulle orka med en så lång färd. Jag har order om att inte sitta i bil längre än högst en timme. På ditvägen blev det inte riktigt så, för vårt första stopp blev i Lojo. Och gissa var? Jo, förstås i Motonet, var annars? I och för sig ett riktigt bra stopp, för där finns fina vessor direkt innanför dörren. Man behöver alltså inte ens gå in i affären.

När man har lämnat motorvägen i Lojo blir det till att åka enfiligt igen. Trots att det inte syns på den här bilden, så var det mycket trafik ute på motorvägarna igår. Verkar som att människor tog tillvara på det vackra vädret och begav sig ut till landet.
Före avtaget i Rita i Borgå, började plötsligt alla bilar framför oss bromsa. När vi kom närmare såg vi att det stod en polisbil med blåljuset på bakom en vit bil på högra sidan av vägen. När vi körde förbi såg vi att en polis bytte framdäcket på bilen. En stor eloge till våra poliser, landsvägens riddare. Hjälpsamma och vänliga. Synd att jag inte hann fota.

Vårt andra stopp blev begravningsplatsen i Svartå där vi tände ett ljus på min farbrors grav. Det blommade vackert på gravarna. Nu hade jag alltså redan hunnit vara två gånger ute och sträcka på benen.

Vårt tredje stopp blev vid K Supermarket uppe i backen, för jag ville köpa blommor och grahamsskorpor från Wi-box. Innan jag gick in i affären frågade jag tre gånger om det var nånting bisin min behövde eller ville ha. Han svarade nä, så jag traskade iväg. Blommor fick jag, men skorporna var slut.

Och så äntligen efter lite vändande i en tvär korsning var vi framme. Jag fick, tack och lov, gå in direkt genom balkongdörren på bakgården, så jag slapp trapporna. Riktigt snällt av T att ta emot oss, tack för det. Och härligt att träffa alla A, R, T, H och K. Och vilket kalas det blev med både skinktårta, gräddtårta, kladdkaka, morotskaka och kex. Stort tack för rik förplägnad.
Vi fick också en så otroligt fin nyhet att glädja oss åt. Nu finns det någonting att se fram emot. Så lycklig och glad för det! ❤️💕
Tiden går alltid fort när man trivs och har roligt och så var det också igår. Plötsligt var det dags att bryta upp.

Vi körde omkring lite i den vackra staden. Nere vid stranden var det otroligt vackert med solglitter i vattnet vita båtar vid bryggorna, Knipan, som nästan såg ut som ett sagoslott. Men jag tog inte ett endaste ett foto, så ni får föreställa er hur det såg ut där.

Vi besökte vår näst äldsta sons grav och tände ett ljus. Och jadå, sorgen och saknaden finns kvar, det kommer den att göra så länge vi lever. Men livet går vidare och just nu bjuder det på många glädjeämnen, vilket jag är oändligt tacksam för.
Där svävade flera trollsländor omkring i solen. De satt inte länge stilla så det var lite svårt att fånga dem på bild.

Jag satt en stund där på en bänk och njöt av värmen och solskenet. En pojke och en flicka gick förbi. Jag tyckte hon såg bekant ut, men hade solen i ögonen och hon gjorde inget tecken till att ha känt igen mej, så jag funderade inte mera på den saken.

Från begravningsplatsen körde ut från stan mot Wi-box. Min telefon ringde och min kusin berättade att hans yngsta dotter sagt att hon trodde vi var på gravgården. Min kusin, som bor där i närheten hade rusat iväg till bänken, men då var vi redan i Wi-box. Den här gången missade vi varandra och det var ju synd. Men ibland är det knappt om tid och bisin min var orolig för hur jag skulle orka, så han ville hem i tid.

På Wi-box åt vi grillbiff med klyftpotatis. Bisin min var inte alls nöjd. Han undrade var svagdrickan fanns, brödet och salladen. Jag förklarade att det inte var lunchtid längre och helt enkelt inte fanns ett salladsbord just därför. Han tyckte att hans biff var seg och full av senor. Riktigt upprörd blev han då han upptäckte att det gröna på tallriken var rött, nämligen plommontomater och rödlök. Tomaterna kippade han över på min tallrik, rödlöken och champinjonerna skjutsade han åt sidan på sin egen tallrik. Likadant gjorde han med det som han petade ur munnen och kallade för senor.
Jag var nöjd med min portion, men han skulle hellre ha ätit på ABC i Karis. Stackarn.

Innan vi körde iväg österut handlade jag i bageributiken.

Så nu har jag fyllt på mitt skorpförråd med både runda och avlånga grahamsskorpor. Mums!

Jag köpte också en Hildeform och pepparnötter samt en jordgubbssmulpaj. Den sistnämnda utifall att vi skulle ha firat dagens 70-åring. Men det har vi inte gjort, så nu kan vi se fram emot pajen till kvällsteet.

Vi stannade faktiskt vid ABC i Karis och tankade. Bisin min var riktigt upprörd. Hur kan de få ha så förmånligt bensin i västra Nyland medan vi i stan betalar oss sjuka? Tänk nu, bara 1,6 €/liter och vi fick inte mera i tanken än 24 liter! Här i stan är det nånting runt 1,8 €/liter.

Nästa stopp blev S-market i Veikkola, för vet ni vad? Jo, plötsligt kom bisin min ihåg att hans cornflakes var slut! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag frågade ju innan jag gick in i affären i Ekenäs om han ville ha någonting eller behövde nånting och jag frågade faktiskt många gånger.

Där i S-market i Veikkola fick jag tag på en seniorkundvagn, för en dam tog den sista vanliga rakt framför min näsa. Jag vet inte om ni har en aning om seniorkundvagnar. Det hade i varje fall inte jag, så det tog en stund innan jag förstod att man ska hålla ner ett svart handtag på båda handtagen. Gör man inte det, så är bromsen på och vagnen far ingenstans. Bromsen är på för att man när som helst ska kunna sätta sig ner och vila på den där sittplatsen, som finns framför själva vagnkorgsdelen. Nå, jag satte mej inte, utan försökte snabbt hitta cornflakes. Jag fyndade också kattmat till ett förmånligt pris och jag köpte två glasstrutar, så vi fick efterrätt.

Det var riktigt skönt att vara hemma igen klockan 20:15. Vi startade 10:02 på morgonen, så det var en riktigt tillräckligt lång dag för min del. Tror inte att jag skulle ha orkat med mera nu just. 
Det här blev en dag att leva länge på, så tacksam för allt det fina och värdefulla och för att jag orkade!

Äldsta sonen hade städat köksgolvet medan vi var borta och tagit hand om både vanligt avfall och bioavfall. Jag är tacksam!
Vi hann ännu titta på Mitt livs låt och En hård veckas kväll innan det var dags att krypa i säng. Jag hann sticka hela sex varv mönsterstickning och det är inte fy skam med tanke på att jag såg på TV tillika. Det brukar vara svårt att koncentrera sig på mönster då. Hur det nu går med mitt nuvarande projekt vet jag inte riktigt, för vet ni vad? Jo, jag har fått en beställning på ett pannband! Tjohooo! Nu återstår att dels vänta på måttet och dels hitta garn.

Det var riktigt skönt att få sova i egen säng, men halvfemtiden vaknade jag ur en mardröm. Jag var kallsvettig och trodde att jag inte kunde andas. Jag vandrade skakig omkring lite innan jag vid femtiden lade mej på nytt och sen sov jag sött ända till halv tio! Skönt att få sova ut.

Här är dagens äppelskörd. De här får jag inte röra, så det är bäst att gå långa omvägar och hoppas att det snart blir god äppelsylt igen.

Nu ska här festas på Wi-boxs stugpaj med jordgubbar. Mums!

Önskar er alla en bra ny vecka!