lördag, juni 30, 2018

Saliga Selma

Vad tog jag då med hem från Värmland förutom alla minnesbilder?

Jo, Saliga Selma fick följa med hem.
Det är en pressad ost, lagrad 4 - 5 månader. Den köpte jag i Lakene ostgård.

Av lillsyrran fick jag tidningen Amelias sommarnummer, som hade både kryss och sudoku, som extra tidningar. Den sistnämnda försvann till grannbyn i torsdags.

Så fick jag de här fina servetterna. De kommer till användning genast imorgon.

Och så den här fina anteckningsboken samt en korsordspenna. Här kan jag nu kolla alla orter och sevärdheter som finns kvar att upptäcka i Värmland. Tack lillsyrran för de fina gåvorna.

Jag besökte ju den lokala garnaffären i tisdags.

Lokala garnaffärer måste ju stödas, inte sant? Så det blev ett litet inköp av bomullsgarn. Summer Cotton nystanen kostade endast 2 kronor/styck, så jag borde nog ha tagit lite flera än 4 ynka nystan. 200 g
Matilda verkar vara ett mjukt och skönt bomullsgarn, också det från Svarta Fåret. 200 g
Som vanligt kom jag på efteråt att jag borde ha köpt betydligt flera nystan. Men mitt mantra nuförtiden är ju: "Jag behöver inget garn". Men det kan ju inte vara sant, eller hur?

Sedan gav jag katten i det svenska och köpte det här tyska garnet för att sticka mej ett par sockor i bomull. Få se om det blir så eller om jag använder garnet till något annat. 200 g.
Och förstås måste jag ju bara ha de där strumpstickorna i den där fina färgen. Sedan får man hoppas att de också är sköna att sticka med. Visserligen är de nummer 4 och jag har använt lägre nummer på strumpstickorna nu, men färgen gick bara inte att motstå.
Garnkilona bara sväller och sväller. Det går på skrutt med bantningen. Buäääh!

Här hemma hade det också hänt en hel del medan jag var borta.
Morfar i huset gav min Adam-plåtlåda en översyn, bytte ut delar och mekade innan han tog sig till besiktningskontoret. Plåtlådan klarade besiktningen. Nu får jag alltså skurra på ett år till. Tack för det.

Morfar i huset och den äldsta sonen frostade av vårt lilla frysskåp och städade bakom det. Tack för det.
Morfar i huset kokade sylt på en kvarbliven bärask och satte upp en hylla ovanför frysskåpet. Tack för det.

Äldsta sonen köpte en skohylla från återvinningscentralen. En hylla, som passar perfekt under kapphängaren. Nu är det ordning på våra skodon. Tack för det.

Morfar i huset fick upp en tvättlina på balkongen, så nu går det att hänga tvätten ute igen. Tack för det.

- Du har inte vattnat den, utropade jag förskräckt åt morfar i huset då jag såg min halvdöda Lyckliga Lotta.
- Han har vattnat ihjäl den, konstaterade äldsta sonen.
- Du planterade inte den tillräckligt bra, muttrade morfar i huset och pekade finger åt mej.
Snyft, synd om Lyckliga Lotta.

Ikväll bjuder jag på kaffe/saft och bulle på Skeppsbron. Eller nåja, jag och jag, det är tidningens läsarfest, som börjar klockan 18. Hjärtligt välkomna!

Och nu, nu måste jag fnatta runt här, röja bort tidningar och annat småkrafs innan västnylänningarna anländer. Morfar i huset har redan tvättat köksfläkten. Han är duktig han.

Hoppas att vi alla får en riktigt skön lördagskväll!


fredag, juni 29, 2018

Hemresan

I onsdags anträdde vi hemresan sisådär klockan nio lokal tid. Vi åkte iväg och kramade om lillsyrran och två av hennes söner innan vi körde via macken hemåt. Kändes vemodigt och lite sorgset att lämna det vackra Värmland.

Minstingen körde trots att han var sjuk, men han klarade det riktigt bra. I god tid anlände vi till Stockholm.

På varningsskylten stod det Risk för kö och på skylten högt uppe 11 kr. Den tullen får minstingen betala för att vi åkte igenom den kungliga huvudstaden. Och någon köbildning var det inte här.

Färjan, Gabriella,  avgick klockan 16 och vi var vid incheckningen klockan 14.40. Vi fick åka direkt in i båten och hamnade på hyllan. Innan vi ens hunnit säga tulipanaros, så var vi redan installerade i hytten. Den här gången hade vi hytt med fönster, alltså A-hytt, så vi kunde iaktta människor, som tappert travade på med sina kappsäckar för att komma ombord. Färjan avgick redan före klockan 16.
Vi gick ett varv ute på däck och kollade in läget. Många människor och proppfullt i nattklubben där det fanns en stor tv-skärm och massor av entusiaster, som såg på fotbollsmatchen mellan Sverige och Mexico. Ja, alltså jag tror att det var Mexico som spelade mot Sverige. Fråga inte mej, för jag har noll koll. Nu har jag dock hört en gemensam stor suck av många människor tillika! Den kom när en svensk missade en målchans.

Efter lite funderande hit och dit, så beslöt vi att vi äter från gående bordet eller buffeten. Minstingen var inte riktigt övertygad, men jag bjöd honom på maten, så det fick gå. Eftersom han var rejält förkyld och hade sjuk hals, så passade det bra med massor av glass till efterrätt.
Innan vi återvände till hytten tog vi ett varv via taxfreen. Besvikelsen var stor då vi inte hittade riktigt det vi skulle ha.

Stockholms skärgård verkar oändligt stor då båten sakta, sakta tar sig fram mellan kobbar och skär.

Och här fanns vindmöllor, men de syns dessvärre inte så bra där borta vid horisonten.

Vi lade oss rätt så tidigt, jag med en deckare och minstingen med en faktabok om Rysslands förfall.

På morgonen vaknade vi till strålande sol och med finskt vatten under kölen. En helt fantastisk resa var till ända. Ett stort TACK till minstingen, som tog mej till Värmland och som delade upplevelsen med mej. Det var nog den bästa födelsedagspresent jag någonsin fått, bortsett då från våra tidigare resor till bland annat garnaffärer och pansarvagnsmuseet i Parola. Det är kärlek!
Ett stort TACK också till lillsyrran och hennes familj, som guidade oss runt och visade oss stor gästvänlighet. Utan er insats skulle resan inte ha blivit så fylld av upplevelser. Tack! Det är också kärlek!

Tack också för resebidraget! Det är kärlek och omtanke!

Morfar i huset plockade upp mej och min packning i Vanda igår. Minstingen skulle inte ha orkat köra en meter längre. Han längtade efter en het dusch och att få gå och lägga sig.
Här hemma väntade dottern och lilla M. Härligt att få träffa dem igen. Plötsligt knackade det på dörren och den nästyngsta steg in och frågade efter lunch. När dotter och dotterdotter återvänt hem till sig, åkte vi med morfar i huset, den äldsta och den nästyngsta iväg till min hulda moder. Jag hade ju ett och annat att berätta samt en hel del gåvor.

På kvällen när jag satt framför datorn kom den nästyngsta på nytt på besök tillsammans med sin sambo. Vi drack te och åt smörgåsrån. Så det var ett intensivt umgänge igår och det var riktigt, riktigt skönt att få krypa ner i min egen säng. Borta bra, men hemma bäst.


Idag har umgänget fortsatt för jag var och hälsade på lillsyrran i stan och hon blev så glad över att se mej och "mina" karlar. För övrigt har jag inte gjort så mycket vettigt. Hunnit tvätta lite och en maskin måste hängas nu. Och så har jag varit iväg och bunkrat upp i kylskåpet, så att morfar i huset stönar högt. Han tyckte det var så bra när hyllorna gapade tomma. I morgon kommer ekenäsborna på besök, så då kan vi inte ha tomt kylskåp! Och handlandet gick ju bra då den äldsta skötte packandet och bärandet.

Nu är det dags för tvätthängning, men allra först ska jag ringa min hulda moder.

torsdag, juni 28, 2018

En riktig kulturdag med upplevelser av olika slag

Håll i er nu, för här kommer sista inlägget i Värmlandserien. I tisdags var det dags för en riktig kulturdag. Vi blev avhämtade vid stugan av lillsyrran och begav oss till Stavkyrkan.


Det här är den nyste av Sveriges fyra stavkyrkor. Den här, Sankta Annas kapell uppfördes år 2002 till minnet av den pilgrimsled som förr gick här längs med Klarälven. Här fick vandrarna vila.




Här råder en stilla frid och det är vackert med byggnaden i trä där ljuset silar ner.

Kyrkbänkarna var klädda med skumgummimadrasser som skyddades av trasmattor. Det är alltså meningen att man skall få sitta bekvämt i kyrkan.

Utanför finns en örtagård med kryddor/örter från medeltiden.

Från Stavkyrkan fortsatte vi till Ekshärads kyrka. Träkyrkan började byggas år 1686 och invigdes år 1688.

Altaruppsatsen är utförd av Anders Svensson Ekeberg och den skänktes till kyrkan år 1697.


Glasfönstren är målade efter kartonger av professor Olle Hjortberg.

Predikstolen är från år 1651.

Takmålningarna i barockstil gjordes år 1927 av Erik Sköld, då kyrkan renoverades.

Orgeln lades in år 1927. Den är byggd av firman E. A. Zetterqvist i Örebro. Orgeln har 29 stämmor, 17 koppel och är av pneumatisk typ.

Sakramentshus från 1500-talet.

Också här är kyrkbänkarna stoppade och sköna att sitta i.

Ljusstake med löv, som symboliserar livets träd.


På kyrkogården finns många vackra smideskors, som till all lycka sparades. Det fanns nämligen en tid då det inte ansågs fint med de här korsen tillverkade av bysmeder. Ungefär 460 smidda gravkors går det nu att hitta här. De är symboler för livets träd.

Mitt emot kyrkan står en bågskytte. Det sägs att han var så fattig och hungrig att han sköt på kyrktuppen för att något att äta.

Mitt emot kyrkan på andra sidan vägen ligger kyrkstallarna, som fungerar som hantverksbodar. Tyvärr öppnar Hantverksgatan först i söndag och nu är jag ju redan tillbaka hemma så...

Jag fick aldrig någon förklaring på den här totempålen och varför vissa firmor och ställen hade indian i sitt namn.

Vi handlade till exempel vår mat på Ica supermarket Indianen.

I tisdags var vi och handlade i den lokala garnaffären...
... Hantverkstan. Lillsyrran hittade en hel del grejer och vad jag hittade får ni allt gissa!
Bakom den här affären skymtar en Färg- och tapetaffär, som numera har ett stort sortiment av gåvo- och inredningsartiklar. Dit gjorde vi också en avstickare.

Att shoppa tar på, så nu var det dags för lunch på Moccacino.

Kolla vilken servering! Två melonhästar och frukt. Sylten kom i en skild skål.

En pastasallad med så rikt innehåll att man baxnar. En melongitarr och en melonhäst!

En panini. Och ser ni där? En melonhäst och lite längre bort en björn av morot. Det var inte enbart vackert, det var också fräscht och framförallt gott.
Tänk att lillsyrran aldrig hade ätit här tidigare! Hur har hon kunnat missa detta ställe? Tur att hon fick turista i sin egen hembygd.

Efter lunchen avvek minstingen och återvände till stugan för att sova bort sin förkylning, sjuka hals och feber.
Vi andra fortsatte till Hagfors.


Där gick lillsyrran och jag på Monica Zetterlund museet. Intressant! Här fanns också annat än enbart Monica.

Det första som mötte oss var en översikt över Hagfors år 1937, det år då Monica Nilsson föddes.

I det här röda huset föddes hon. Det var förstås fattigt och hårda tider. Senare flyttade familjen till Gärdet, till ett nybyggt våningshus, som står kvar än idag och som syntes i dramafilmen Monica Z.

I museet finns bland annat bilder från hemalbumet och bilder från olika filmer, som hon har medverkat i.



Här finns också hennes scendräkter.


  Här finns skivorna, som hon har gett ut.

Här finns hennes utmärkelser och priser. Här ett ytterst litet plock, en grammis år 1989 för hennes jazzproduktion.

En kunglig medalj.

Och Värmlands läns förtjänstmedalj.

En intressant släkttavla som visar att det börjar med en Jöns Honkainen och mynnar ut i Monica, Stefan Borsch, Jimmy Jansson och Christer Sjögren via olika förgreningar. Tänk så det kan bli!

Tage Danielsson beskrev Monica, som ett lingonris i ett cocktailglas.
En helt fantastisk kvinna. Tänk att jag fick se detta, så rörd. Det här var min högsta önskan beträffande utflyktsmål. Tack till lillsyrran, som tog mej hit.

Från den här gamla skivspelaren strömmade Monicas musik ut.
Det fanns också en dokumentärfilm om Monicas liv, som man kunde se om man hade en och en halv timme på sig. Vi kollade så mycket att jag visste att jag redan hade sett den. Lillsyrran var lite vilse beträffande Monica, så jag fick ge en guidad rundtur!

Sådana här fanns det förr i världen. Är här någon, som ni känner igen?

I museet finns också ett intressant hembygge, en sorts världsklocka. Lär fungera endast i Hagfors' stadshus om det nu stämmer som jag fick höra.

I ett rum hade man byggt upp hur det såg ut i folkparken förr.
I ett annat rum hade man tillägnat ortens berömda idrottare en utställning. Fråga mej nu inget om det. Ni vet att jag är urdålig på sånt.


Och taxi måste man ha ibland...

Från Monicas museum tog vi oss någon hundra meter längre bort, ända till järnvägsmuseet.

Där hittade jag Café Lovisa....

Gamla brandbilsfordon och en handspruta.

Gammal hästdragen järnvägsvagn.

Mera gammalt...



Ett Lovisa lok.



Ett Hagfors lok.


Ett UA lok.




Och ASJ-loket Munkfors.
Det finns förstås mycket mera i det intressanta museet. Men jag kan ju inte gå omkring och fota allting hela tiden.

En fin dag alltså med härliga kulturupplevelser. Tack för det!