söndag, september 17, 2017

Det sket sig

Igår så sket det sig, bokstavligt talat. Morfar i huset och undertecknad hade ett uppdrag. 

Vi skulle vara barnvakter åt lilla M, så vi skyndade iväg till grannstaden och var på plats i tid innan föräldrarna skulle iväg. Knappt hade de lämnat hemmet innan det hördes ljud från en liten bakända och lilla M jollrade förnöjt i babysittern. Morfar och mormor utbytte ett förskräckt ögonkast. Nu var goda råd dyra. Det hade ju hunnit gå långt över 20 år sedan senaste blöjbyte.

- Du kanske int behöver byta genast, sa morfar när mormor gjorde en ansats att resa mej från stolen.
- Hurså, frågade en mycket osäker mormor.
- Det kommer kanske mera.
- Men jag vill inte vänta tills smeten torkar och klibbar fast.

Så mormor tog upp lilla M och ack nej, den gula senapsliknande vätskan hade smitit iväg från blöjan ända upp på ryggen. Jösses, hur skulle det här sluta?

En tillfällig skötplats hade upprättats på matbordet och där fick lilla M ta plats medan mormor skrapade sig i huvudet. Vart har alla sköna knytblusar tagit vägen. Såna där praktiska omlottplagg som bebisar hade förr i världen? Lilla M hade på sig en babybody och hur skulle den tas av? Om den drogs över huvudet skulle ju hela den lilla kroppen bli full av "senapssmörjan".

Försiktigt, försiktigt lirkade mormor ut små händer och armar från bodyn och drog den neråt. Hurraaa, det gick! Sedan bort med blöjan och lilla M var helt naken. Någon större handduk hade modern inte försett den tillfälliga skötplatsen med så mormor norpade en kärlhandduk från köksstegen och gick iväg till lavoaren i vessan. Där stortrivdes lilla M när hon fick plaska lite grann i vattnet efter att ha fått sin stjärt tvättad. Innan vi skyndade tillbaka tog sig lilla M och mormor en titt på varandra i spegeln. Lilla M var i det här skedet glad som en lärka och mormors blick var full av tvivel: Hur skulle detta sluta?

När lilla M igen hamnade på matbordet var hon inte längre glad. Hon ville inte vara utan kläder, så hon grät. Ju mera hon grät, desto olyckligare blev mormor och desto mera skyndade hon sig och blev därför fumligare och fumligare. Nu skulle det gå fort undan. Till sist hade både bodyn och blöjan kommit på plats, likaså byxor och strumpor och lilla M fick äntligen komma upp i famnen. Mormor talade hela tiden tröstande och småningom var allting bra igen. Morfar hade under tiden fått undan allt det senapsgula, fört de nerskitade kläderna upp till tvättrummet och bytt underlag och allting var frid och fröjd igen.

I det här läget övergav morfar fru och barnbarn för att shoppa lite nödvändiga grejer i Motonet. Mormor placerade lilla M i babysittern.  Och så började mormor sjunga, först alla barnvisor hon kom ihåg orden till, sedan Evert Taubes Oxdragarsång och därefter Vi ska gå hand i hand. Sedan blev det tvärstopp i mormors huvud och hon kom inte på en enda sång till. Febrilt letade hon efter text och melodi i hjärnskrymslena, men se nej. Då drog hon till med två psalmer. Dom hade ju mer eller mindre "bankats" in i huvudet under folkskoltiden för länge länge sedan. Så mormor sjöng både Gud som haver och Blott en dag. Och vet ni vad den lilla gjorde då? Jo, hon somnade! Mormor sände en tacksamhetens tanke till förr i världens pedagogik, som tvingade en att lära sig saker utantill. Hur skulle hon ha klarat sig nu utan den kunskapen?

Lugnet lade sig och mormor kunde läsa fredagens lokalblad. Katten Milton smög sig omkring och visste varken ut eller in. Var han ensam? Nej, lilla M snusade ju i babysittern, men var sjutton fanns matte då? Och ingen husse syntes till heller, så Milton tog ett nytt varv i huset. Plötsligt når en omisskännlig lukt mormors näsborrar. Va, sjutton? Har det senapsgula fastnat på mormors fingrar? Hon synar dem noggrant, snusar på dem, men nej, inget där inte. Men det luktar fortfarande, så vad kan det vara? Inte har lilla M haft något ljud nu och hon sover ju.

Milton har plötsligt försvunnit tillbaka in på WC och mormor hör hur han försöker krafsa i sin toalett. Till all tur återvänder morfar och tar hand om den luktande ointäckta högen. Lilla M vaknar och jollrar glatt som en lärka. Mormor spelar in en något darrig video med sin telefon. Och så hörs det igen ett ljud från lilla M:s bakända och hon ser mäkta nöjd ut.
- Det kanske bara var en prupp, säger morfar förhoppningsfullt.
- Nä, det tror jag int. Det hördes som nånting blött, svarar mormor, som tar upp lilla M och jovisst, där är det senapsgula igen utsmetat ända upp på ryggen. Nu fanns det inga byteskläder nere på matbordet längre för det var ju nog inte meningen att lilla M skulle vara så effektiv med bakändan. Morfar fick bege sig till övervåningen på jakt efter en ny body och mormor fick ta om hela proceduren med blöjbytet. Puuuh!

Småningom stillnade gråten igen och morfar hade lilla M i famnen och läste ur en riktigt trevlig liten ljudbok. Hon tröttnade på den och hamnade tillbaka i sittern.
- Int kan du sjunga såna sånger, sa morfar när mormor tog i med Lyckliga gatan och Natten har tusen ögon.
- Jovisst, kolla nu hur nöjd hon är när jag sjunger.
Morfar såg tvivlande på fru och barnbarn och skakade på huvudet.

Över två timmar senare dök föräldrarna upp. Mamman rusade in med andan i halsen.
- Va, det är alldeles tyst här, sa hon förundrat.
Ja, klart det var ganska tyst. Visserligen hade lilla M just vaknat, men hon jollrade riktigt glatt. Tur var det dock att mamma dök upp med maten för det är inte sagt att det skulle ha gått länge till innan hungern hade satt in.
En liten stund satt ännu mormor och morfar kvar innan de lämnade den lilla familjen.

Det var en riktigt trevlig lördagskväll att minnas. Och stoltheten riktigt pyste ur oss. Hurra, vi klarade det med äran i behåll!

För övrigt var gårdagen nästan en repris från förra veckan. Jag var än en gång till bokcaféet i stan. Den här gången var det Noora Lintukangas, som presenterade sin bok Viihdy omassa arjessa. Översatt till svenska: Trivs i din egen vardag. Hon sade många visa ord om meditation, känslor och kundaliniyoga. Allting verkade bra just där och då, men sent igår kväll när jag började fundera blev jag lite betänksam. Ännu nånting som man borde göra, orka och hinna med. Och var går den trådtunna gränsen mellan när man blir egoistisk och ännu är friskt självcentrerad?

Och ja på hemvägen från bokcaféet mötte jag tre av sönerna på väg till stan. Hann träffa dem en kort stund här hos oss innan vi åkte iväg med morfar i huset för att agera barnvakter.
När vi återvände hem var det redan mörkt, men det gör inte så mycket nuförtiden för vi är upplysta!

Tre sådana här lampor står här tvärs över vägen och lyser upp vår tomt. Igår hade dock den äldsta, som övernattade här, dessutom ljust på vår egen utelampa. Kändes välkomnande att komma hem och härligt att huset inte var alldeles tomt.

Ha nu en riktigt skön söndag!
Själv skall jag iväg igen ikväll på uppdrag! Men inget barnvaktande den här gången.



fredag, september 15, 2017

På träff

Idag har jag varit på träff. Äntligen kan man väl tillägga, för vi skulle ses redan i maj. Sedan blev det juni och jag hade ju tid endast för lilla M. Juli flöt förbi med livligt program och plötsligt var det augusti. Till all tur tog min väninna tag i saken och sade att nu, nu måste vi skriva in det i kalendrarna annars blir det inte av. Och så är det ju, bäst att skriva in det medan man ännu har en ledig fredagseftermiddag.

Hon bjöd mej på lunch på Café Vaherkylä. Jag har här en ugnsbakad potatis med varm geostfyllning samt skinka och auraost. Fyllningen är helt mitt egna påhitt! Gott var det.

Jag i min tur bjöd sedan på efterrätten. Väninnan valde den vida berömda Mannerheimtårtan medan jag höll mej till den här underbara citronmarängpajen med vaniljsås. Mums!

Vi hade förstås massor att ta igen och prata om eftersom vi inte träffas så ofta längre. Bägge jobbar hårt med dataundervisning på var sitt håll och kvällsjobb samt veckoslutsjobb gör att man inte alltid hinner vara så social, som man önskar.
Tack för en trevlig pratstund!

På eftermiddagen då jag kom hem satte jag mej en stund utomhus på balkongen, alltså den där balkongen, som morfar i huset prompt vill att ska heta terrass! Det blåste dock så kallt att jag gick in tillbaka, satte mej i fåtöljen och somnade med min stickning i famnen. Tur att jag inte tappade en enda maska. Det har alltså varit en hård arbetsvecka! Men nu stundar veckoslutet och strax ska jag försöka få morfar i huset att hänga upp tvätten, som jag fick i maskin tidigare på kvällen.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!

onsdag, september 13, 2017

Fantastisk

Med risk för att detta kan tolkas, som skryt, så måste jag bara få berätta det här: Igår på en av dagens två halvtimmes långa matraster, som jag hann hålla då jag jobbade mellan klockan 9.30 - 19, så kom en kursdeltagare in i datasalen med en blomma:

- Du är en fantastisk lärare, sade kursisten, som deltar i måndagskvällens kurs. Jag blev alldeles stum av förvåning. Jag fick dessutom två Läkerolaskar och de kan ju vara bra att ha ifall man tappar rösten mitt på lektionen.

Det var allt tur att jag redan satt ner, för aldrig att jag har fått blomma så här tidigt på terminen. Efter första kurskvällen! Härligt när människor uppskattar ens ansträngningar och dessutom gör sig besväret att berätta om det. Tack för det! Jag är som sagt privilegierad med världens bästa jobb, som ger mej möjlighet att träffa trevliga människor!

tisdag, september 12, 2017

Hasses sommarshow

Här har dagarna igen rusat förbi med expressfart. I lördags hann jag njuta av dottern och barnbarnet. Lilla M utvecklas så det står härliga till. I lördags låg hon igen på matbordet och hon hade massor av viktiga saker att säga:
- Abuuuh, säger hon så spottet yr. Ett mycket bra ord, som kan betyda precis vad som helst. Dessvärre kommer den lillas moder med jämna mellanrum och torkar bort spottet, så lilla M får ta allting från början igen. Hon och undertecknad förstod varandra precis. Lilla M berättade allt om rådgivningsbesöket. Hur det var att få spruta i var sin skinka och hur hemsk den där pinobänken är då rådgivningstanten drar ut ens ben så man tror att man ska gå av. Sen säger tanten nån konstig siffra, som ingen människa kan komma ihåg.

Plötsligt blir lilla M blickstilla. Hon har fått syn på sin lilla hand. Ögonen hennes går nästan i kors då hon följer med handens rörelse. Det är något lurt med den där tingesten för den har sitt eget liv och far inte alls dit lilla M vill. När handen försvunnit ur synfältet fortsätter vi vår diskussion om mycket viktiga saker och lilla M är livligt med och armar och ben viftar. När hon stillnar har hon genom fönstret fått syn på de gungande trädgrenarna, som rör sig i blåsten. Nu ligger hon blickstilla och koncentrerar sig. Antagligen skulle hon ha kunnat somna där till trädens sköna rörelser.

Jag var tvungen att slita mej från världens underbaraste varelse. Skulle iväg till bokcaféet via torget. Min hulda moder önskade sig ett och annat från ett torgstånd. I bokcaféet presenterade Benita Backas-Andersson sin bok: Med respekt - en bok om den sista resan. Intressant.

Jag skyndade mej hem från stan för att träffa den yngsta och den äldsta sonen. Jag hann sticka några varv innan vi körde iväg norrut till grannkommunen på pizza. På hemvägen levererade vi torggodset åt min moder. Länge hann vi inte njuta av samvaron med henne innan jag måste hasta vidare för jag skulle iväg till Hasses sommarshow.

I ärlighetens namn var mina förväntningar inte särskilt höga och jag hade helst stannat hemma med sönerna, men jag hade lovat, så det var bara att köra iväg.
Hans Martin hade med sig dansbandet Tommys, som i sin tur hade med sig rejäla doningar, eller vad sägs om detta högtalartorn?
Tommys är populära i Svenskfinland och kända även i Sverige, men jag har aldrig hört dem live tidigare, endast i radio någon gång i bilen. I Tommys sjunger förutom Tom Käldström, också keybordisten Markus Stara och trummisen Affe Tuomela. På bas Kent Vikstrand. Han sjunger då inte och han verkade vara riktigt blyg. Jag undrar om det är någonting gemensamt för alla basister? Jag fångade ju i tiderna basisten i mitt liv och han var också tillbakadragen och tystlåten.

Stand-up komikern Sören Storbäck roade publiken, som skrattade så att de tjöt. Här har han börjat träna på order av sin fru Gerda.

Det var inte enbart Sören som roade, det gjorde även artisterna Hasse, Ann-Katrine Burman och Majbritt Martin. Här uppträder de i Syskonsången. Melodi: Kära mor till egna dråpliga ord om hur familjer kan se ut nuförtiden.

Publiken bjöds på många fina nummer av både nyskrivet material och många gamla godingar. Ann-Katrine sjöng bland annat Natten har tusen ögon och Kärlekens hus. Båda har jag också sjungit i unga år. Var musiken bättre förr? Eller handlar det enbart om det nostalgiska igenkännandet?

Majbritt sjöng Samefolkets land på norska och Your cheating heart på engelska, en gammal countryklassiker. Och orkestern sjöng bland annat Kjärringa min, kan inte spela dragspel. Hasse å sin sida sjöng bland annat Där rosor aldrig dör och Dansa hucklebuck.

Kapellmästaren Tom Käldström trakterade också saxofon och dragspel. En mångkunnig man med andra ord. Jag kom osökt att tänka på Eddie Meduza och Saxofonen. Det fanns en tid i vårt hus då sönerna spelade Meduzas låtar dagen lång. Ännu kan de sjunga: "Ååh, saxofonen är det lättaste instrumentet ja".

Dataläraren i mej bongade förstås in de tekniska lösningarna, en platta?! Men lugn bara lugn, de hade nog notställ och notblad också.

I finalen deltog allihopa och sjöng för allt vad tygen höll. 



Och jadå, jag blev positivt överraskad även om jag tidvis stördes av ekot, som åt upp orden. Alltså jag talar nu om en mixning. 
Kvällen blev riktigt trevlig och njutbar. I synnerhet, som jag lyckades fånga Tom för en pratstund. Och nej, nej, jag var inte backstage med honom. Flickorna stod ju trånande i kö vid scenkanten så jag höll mej till salsgolvet. Trevliga killar, proffsiga musiker och goda sångare. Tack för en fin kväll!

Hela söndagen satt jag framför datorn, förutom den stunden då jag var iväg till stan. Då gjorde jag något jag inte hade trott att jag skulle göra på en söndag: Jag veckohandlade!!! Och det var faktiskt inte så dumt, för det var gott om utrymme i butiken. Dock gapade brödhyllorna tomma och morfar i huset, som vägrar baka! Morr!

I måndags jobbade jag från morgon till kväll i grannstaden och var som en disktrasa då jag kom hem. Att ha 12 lektioner på en dag är kanske i det mesta laget? Jag gjorde minsann skäl för min lön! När jag kom hem, åt jag och stupade sedan i säng för att tidigt i morse igen bege mej iväg till jobbet i grannstaden. I morgon är det till all tur en kort arbetsdag och sovmorgon!

För övrigt så går jag och gnolar på En dag i taget och så lever jag nu just ett tag framöver.



lördag, september 09, 2017

Väntade och väntade

I morse när jag vaknade var vädret regnigt, trist och grått, men här inne rådde idel solsken. Dottern ringde och sade:
- Jag tänkte komma dit.
Jippiii, härliga gäster på besök. och jag som längtat efter lilla M. Det är ju över en vecka sedan vi senast såg henne.
Även den yngsta och den äldsta kom på besök!
Jippiii, härligt att se dem också! 
Hjärtat sväller och kärleken flödar över.

I lördags för en vecka sedan var jag ju iväg på trevligheter i grannkommunen. Senare på eftermiddagen tog jag ett varv in till stan för man måste ju bunkra upp lite matvaror emellanåt. Vid tankstationen såg jag den...

... den vita limousinen. Och jag väntade och väntade, men ingen Richard Gere steg ut med ett stort svart paraply (det skulle minsann ha behövts idag!) och en bukett röda rosor. 
Nej, sent omsider steg en gråhårig liten man i övre medelåldern ut från bilen. Vilken besvikelse! Nu undrar jag om det att Gere totalt har missat mej kan bero på att jag inte ser ut som Julia Roberts? Eller kan det vara så, ve och fasa, att han inte alls känner till min existens??? Ack, hur ska jag då göra?

Nå, på kvällen tog jag mej en ordentlig titt på morfar i huset. Han satt fastklistrad framför tv:n. Och nu minns jag dessvärre inte riktigt vad han såg på. Sport? Något naturprogram? En dokumentär? Kära nån, om der Alte nu skulle förhöra mej så skulle jag inte ha alibi, för jag kan inte säga vad som kom i tv på kvällen för en vecka sedan. Kanske helt enkelt för att jag inte tittade!

Men allt nog, jag tog till min bästa altröst och började sjunga förförarsången I natt är jag din. Morfar i huset gav mej ett sekundsnabbt ögonkast och sa förvånat:
- Du sjunger.
Sångens budskap gick tyvärr honom helt förbi. Så jag funderade om jag skulle sjunga Mitt bästa för dig istället. Men jag kom på att om han inte fattade budskapet i min första sång, så skulle han tappa bort sig totalt när jag hade klämt i med refrängen: Kärleken är en annorlunda lek.
Om jag kunde sjunga så där på riktigt hade jag kanske prövat Det vackraste. Men det skulle avgjort ha varit en risktagning för jag har inte så bra röst.

Nå, eftersom morfar i huset inte förstod min fina vink på vårt modersmål tänkte jag att jag skulle kunna pröva med det andra inhemska, så jag tog i med mina lungors fulla kraft i Sulle silmäni annan. (Jag ger dig mina ögon, mitt hår, mina läppar, mitt allt...)
Morfar i huset höjde inte ens på ögonbrynen. Nu var goda råd dyra, för inte kunde jag väl säga:
- Stäng tv:n och kom i säng nu.
Nä, det lät inte som en bra strategi. Han skulle knappast ha lytt en sådan order, i synnerhet inte om han var mitt i en match av något slag. Så jag funderade lite grann om jag skulle ha vågat mej på någon tysk sång. Men den enda jag kommer ihåg orden till något sånär är Bei mir bist du Schoen och den översättning jag har hört på svenska går Bär ner mig till sjön. Och det verkade inte så romantiskt precis! Nu jobbade mina små grå för högtryck. Vilken sång skulle ge effekt? Jag gjorde ett sista desperat utfall med Help me make it trough the night (fritt översatt: Hjälp mej klara natten). Och nu, nu vände sig morfar i husets tv-fyrkantiga ögon mot mej och han frågade med något vilt i rösten:
- Ha du fått någo feil? (Fritt översatt från östnyylensko: Har du fått fel i huvudet)

För mej återstod lite snopet att ensam krypa ner mellan lakanen och trösta mej med en bok. Frågan jag nu ställer mej är: Borde jag ta sånglektioner?

fredag, september 08, 2017

Vidgade vyer

Nu har vi redan hunnit fram till fredag. Veckan har rusat förbi och det känns som om jag inte just alls varit hemma annat än under nätterna då jag sovit. Tiden går alldeles för fort.

Igår hade jag håltimmar mitt på dagen i grannstaden innan jag drog vidare västerut för att hålla kvällskurs. Jag hann äta en sen lunch och passade samtidigt på att vidga mina vyer. Jag deltog helt enkelt i stickcaféet på Fredrikas källa. Det var samma ställe, som jag åt min vegetariska lunch, så jag behövde inte ens förflytta mej.

Och vet ni vad? Jo, även här är handarbetsmänniskorna jättetrevliga och stämningen är riktigt gemytlig. Alla var uppmuntrande och hjälpsamma. Jag hade egentligen ingen panik, för jag stickade på en liten koftärm, så det gick liksom av sig själv.

Mitt emot mej satt en dam och virkade salomonknutar, som skulle bli en sjal i härligt fluffigt garn. De kallas också för kärleksknutar. Enligt den virkande damen är det jätte enkelt att virka dem och resultatet blir effektfullt. Jo, jag kan hålla med om att det blir riktigt snyggt och visst skulle det vara fint att pröva på. Men jag är rädd för att jag inte skulle få de där knutarna lika långa liksom. De skulle inte helt enkelt bli snygga och jämna, för mitt ögonmått är inget att skryta med. Så jag skulle få en jättelång "knut" ibland och pytteliten en däremellan. Damen påstod att man lär sig nog och tyckte att jag skall våga pröva. Få se...

Här en nystickad mössa i ett härligt garn, som jag alldeles glömde bort att fråga vad det är för ett garn. Förståndig dam, som redan har vinterutrustningen färdigstickad.

Handledaren på stickcaféet är samma som här i stan, Desiré Kantola. Hon visade en trevlig uppläggning med tre färger. De övriga deltagarna testade nästan mangrant att sticka den här. Men jag var lite olydig och höll mej till mitt. Jag vågar inte börja på någonting nytt för då blir aldrig någonting färdigt. Å andra sidan borde jag ju passa på då man får undervisning och har en god instruktör till hands.

Och slutsatsen efter att jag nu har vidgat mina vyer? Jo, handarbetsmänniskor är riktigt trevliga oberoende var man befinner sig. Det tycks vara någonting universalt!

onsdag, september 06, 2017

För snäll

- Vaaaa, du e int klok! Stäng av den där, morrade morfar i huset tidigt i morse då jag satte igång hushållsassistenten.
- Nä, jag måste baka. Det är min mötestur idag.
- Int behöver du. Du är alldeles för snäll, fortsatte han att stöna.

Nå, det må vara hur som helst med den saken, men före halvsju var jag uppe i morse och hann få ihoprört till en kaka. Jag fixade också ostmackor på äkta finskt rågbröd med Karelia ost från Valio, inhemsk gurka, samt sallad och basilika från Robbes lilla trädgård. Och han hade ju fint besök idag!

Hallonkakan hade god åtgång och vad är bättre som det? Det här finns kvar i vårt kylskåp, men det tänker jag inte äta mera ikväll. För min del gäller det att stupa i säng. I morgon blir det en låååååång dag med undervisning på tre olika ställen och mitt på dagen skall jag dessutom undervisa både på engelska och finska. Inte precis det lättaste ska jag säga. Som vanligt är jag lite tom i huvudet vad gäller kursförberedelser. Dags- och kvällskursen är klara, men vad ska jag ha imorgon på morgonen? Har en övning uppkopierad, men sedan då? Hoppas att jag kommer på någonting bra i natt.

Idag på dagen kändes det för övrigt, som om jag kommit in i dataundervisningen igen efter sommarpausen. Lite förvånat kunde jag konstatera för mej själv att jag kan ju! Och framförallt, jag kommer ihåg! Bra så, för imorgon startar jag upp två nya kurser igen. Blickar jag framåt mot nästa vecka så... ja då ska jag starta upp sju nya kurser! Jag vet att många deltagare gillar kortkurser, men för oss lärare blir det lite jobbigt. Hela tiden nya grupper och nya kurser, som ska startas... Men gissa vad? Jo, det är superduper härligt! Alla trevliga och vetgiriga människor, som jag får möta. Verkligt tacksam för det.

Ha nu det riktigt bra och förlåt på förhand, men det kommer inte att bli blogginlägg dagligen nu hur gärna jag än skulle vilja skriva. Arbetstakten är för hård! Och nu, nu ska jag bums gå och lägga mej, så jag orkar imorgon.

måndag, september 04, 2017

Stickad babybody

I måndags för en vecka sedan fick jag äntligen de sista garnändarna fästade och fyra knappar isydda i den rosa stickade babybodyn. Så någonting litet har jag i varje fall åstadkommit i sommar.

Modell: Babybody enligt ett mönster från teetee.
Garn: Hilla från teetee
Åtgång: 96 g
Stickor: Nr 2½
Virknål: Nr 3

Kameran ljuger lite för den rosa färgen är nog lite mörkare. Garnet är ju samma, som i babyboleron. Jag virkade kant runt linningen och ärmhålen, som jag tycker är på tok för vida. Men så är det också på modellen, stora ärmhål. De virkade kanterna och det lilla virkade hjärtat, det där beroendeframkallande, är helt mina egna påfund. Så igen har jag tagit ett mönster och gjort det till mitt egna.

Och tänk vilken tur att jag hittade pyttesmå vita knappar i den vita lådan, som jag skaffade från återvinningscentralen.

Idag startade jag upp det kommande läsårets första datakurs här i stan. I morgon är det dags för nästa kursstart och det blir en lång dag, som börjar klockan 9 och avslutas kl 19.30. Känner mej rätt färdig redan, färdig för sängen alltså. Men ännu ska jag jobba lite innan jag drar täcket upp till öronen.



söndag, september 03, 2017

Flaggpunsch

I lördags för en vecka sedan hann jag ju iväg och hälsa på min hulda moder. Då kom jag hem med en flaska!

Närmare bestämt en flaska Flaggpunsch.
- Int kan du ha punschglas utan punsch, konstaterade hon glatt. Hon, den raringen hade varit alldeles själv tillsammans med den yngre lillbrorsan till den statliga monopolaffären och fick tag på den sista flaskan punsch. Gissa om jag blev rörd. Jag hade ju vunnit punschglas och nu kommer även de i användning.

Idag har jag också varit och hälsat på min hulda moder. Det har ju gått några dagar sedan senast, så...
Idag kom jag också hem med en flaska, men nu av ett helt annat slag. Hur skulle jag klara mej utan min hulda moder? Det skulle nog gå på tok med mej.

Igår kväll försökte jag fånga aftonrodnaden på bild, men det ville sig inte riktigt, för jag borde ha gått ut på och försökt få fri sikt mot himlen.

Vad jag däremot lyckades fånga var en rödskimrande Lurvinge.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den kommande veckan.
Själv ska jag börja undervisa på allvar inkommande vecka. Få se hur det ska gå efter sommarpausen. Nu just känner jag mej alldeles tom i huvudet. Det känns som om jag har glömt allt, som har med datateknik att göra...

lördag, september 02, 2017

Ullig och gullig spinnandag

Idag har jag varit iväg till grannkommunen och min absoluta favoritby där. Hopenback Lekstrand fornminnesförening hade ordnat en Spinnandag. 

Det första jag fick syn på var en gammal skön trotjänare, en MF 165! En maskin precis i min smak.

Härifrån kommer ullen. Men de här flasklammen ska bli till korv, enligt ägaren. Snyft! Dom kom rusande direkt till "staketet" och ville bli krafsade. Mycket sociala varelser, som sedan gick lugnt och betade av det frodiga gräset. Mycket bräkande hördes inte härifrån.

När fåren klipps, så blir det ull.

Och den ska skrubbas. Här sitter Anne Vickholm på skrubbanbänken och jobbar på. Ullen ska dras rakt och vara utan knutar.

Sedan ska ullen kardas och det gör föreningens ordförande Inga Vickholm här.

Om man är lite nymodigare av sig, så kan som Adele gör här, helt enkelt använda kardanmaskin.

Från kardanmaskinen gick det att få så här fina ullstycken. Marianne Eriksson från Liljendal tänker sätta upp det här på väggen, som en vepa. Bra idé, inte sant?

 
Och när man har kardat, så ska man förstås spinna. I förgrunden en garnvinda med färdigt spunnet garn.

Och här har vi det, som jag är förbjuden att skaffa mej, nämligen garnet!!

Garnet kan sedan i sin tur användas till allt möjligt. Här ett litet exempel på produkter.

När man håller på att spinna och lära sig det gamla hantverket från ull till garn, så blir man förstås törstig. Då är det bra att det serveras förfriskningar. Här pumpar föreningens sekreterare, Beatrice Bergheim, kaffe från termosen. Till det serverades supergoda, nybakta munkpinnar.

Och Nisse Husberg förevigade allt på film. I lila rock, 99-åriga Verner Wallén, som tog initiativ till denna fina hantverksdag.

En jättehärlig dag, som jag tillbringade utomhus med en massa vänner och bekanta, bland annat stickväninnan B. Hon blev inte glad då jag meddelade att jag tyvärr inte kan delta i stickcafé i stan förrän den 17.10. Det är antagligen enda gången på hösten, som jag kan delta. Arbetet stör alltså fritiden igen. Men det är tyvärr inte mycket jag kan göra åt det.

Jag hann dessvärre inte tala med precis alla idag. Och ja, jag är en liten fegis, för inte vågade jag testa på att spinna. Men vem skulle nu våga det när Nisse står och filmar?

Stort tack till alla medverkande för en superfin dag! Härligt att ni orkar ställa upp!


fredag, september 01, 2017

Beroendeframkallande

Ni minns kanske de virkade fem minuters hjärtorna? En del av dem sydde jag ju på babyboleron.
Men sen kunde jag inte sluta! Den där virkningen är rent beroendeframkallande!

Farliga saker det där! Nu kanske det inte alls blir annat än virkade hjärtan i det här huset.

Annat, som är beroendeframkallande är förstås lilla M. I lördags var hon här på besök, likaså i onsdags. Och gissa vart vi var på besök idag med morfar i huset efter att mitt möte i grannstaden var slut? Jo, just precis. Hos lilla M!

Nu önskar jag er alla en skön fortsättning på fredagskvällen, som här hos oss småningom övergår i natt.

torsdag, augusti 31, 2017

Sommarens sista dag

Idag är det sommarens sista dag. Dock ser det mera ut som höstens första dag. I morse när jag vaknade före klockan sju var det dimma och mörkt. Hoppas att det inte regnar ikväll för jag ska iväg västerut ända förbi grannstaden till följande kommun. Har inte varit där på jättelänge, så jag tror bestämt att Astrid får göra mej sällskap. För min del blir det nu veckans andra lärarmöte. Det tredje för höstterminens del sparar jag till nästa vecka.

- Du har ju inte hunnit med nånting, utropade min hulda moder tidigare den här månaden, närmare bestämt den 7 augusti, då jag meddelade att nu har jag varit första dagen på jobb efter sommarlovet.
Vadå, inte hunnit med nånting? Hela mitt liv har ju vänts upp och ner i sommar. Visserligen har jag nu kanske inte gjort så mycket rent konkret, men... ja... sommaren började ju ovanligt bra då lilla M föddes. Och jag går fortfarande omkring med ett sådant där fånigt leende på läpparna när vänner och bekanta frågar:
- Hur är det? Hur har sommaren gått?
- Jag har blivit mommo, är mitt standardsvar. Men nu lovar jag att lugna ner mej och börja ta det här med datakurser på allvar istället!
Minst en gång i veckan har jag hunnit träffa lilla M och det har varit underbart.

Och jag har hunnit hasta hit och dit. Tagit mej ända till Vittis och det hela två gånger. Jag har träffat en massa trevliga människor, blivit bjuden på middag av tyskar och haft dem som gäster och varit på picknick till Struka.
Jag har varit kulturell, gått bland annat på utställningar och deltagit i musikevenemang av olika slag.
Lite har jag hunnit sticka och båda babyplaggen är färdiga och levererade åt lilla M. Har endast visat ett här, men lugn bara lugn det andra kommer hit i sinom tid.
Jag har läst en hel del och jag har sorterat mina handarbetstidningar.
Jag har skrivit en hel del i den lokala tidningen.

Och jag lyckades framförallt samla alla barn till en brunch mitt i sommaren.
En superhärlig sommar om ni frågar mej. Och i ärlighetens namn: Vad mera borde jag ha hunnit med?


onsdag, augusti 30, 2017

Upphittat måttband

Höstens vindar blåser snålt här utanför. Molnen skockar sig och regn har utlovats till kvällen/natten. Men det gör inte så mycket för det har varit en riktigt fin dag här hos oss. Vi har haft besök av både dotter och dotterdotter. Nåja den lilla rör sig ju inte utan sin mamma, så... och av unga husbonden, som hade med sig jättegoda havrechokladkex.
Sedan hann vi ännu iväg och träffa min hulda moder, samt min kusin, som är där på besök. Värmande umgänge.

Och min lycka är total, jag fick ju igen hålla lilla M i famnen. Hur länge tror ni att jag kommer att vara så där andäktigt, fånigt lycklig av att få hålla henne och vara i hennes närhet?

Igår fick jag anstränga mina små grå riktigt ordentligt. Var kunde mitt måttband finnas? Var hade jag haft min gröna projektvecka senast? Hmmm, vänta nu...
Jo, den fredag då vi körde iväg till Vittis och den fredag då...
Då, just då hade jag med mej min gröna projektväska. 
Och jag mindes att morfar i huset for ovarsamt fram med väskan och att stickningen låg halvvägs ut från kassen på sätet.

Så jag tar bilnycklarna, låser upp och börjar leta bakom framsätena. Och där, se där hittar jag mina gröna katt!
Den hade mycket riktigt trillat ur väskan och låg nu inkilad, så att jag fick peta en bra stund innan jag lyckades lirka loss måttbandet. Undrar vad alla lastbils- och långtradarchaufförer tyckte då de fick se mej stå där med rumpan i vädret bredvid min plåtlåda?

Lite felaktigt sade jag åt dottern igår att det inte är något speciellt med det här måttbandet. Men det är ju inte alls sant. Visst är det speciellt: För det första är det ju en katt. Och för det andra har det centimeter på ena sidan och tum på den andra. Så nu kan jag sticka på engelska och följa måtten i tum. Behöver inte räkna om allting från den engelska beskrivningen.

Så glad att jag hittade mitt borttappade måttband, ett måttband som har följt med en engelsk handarbetstidning, som en gåva.

tisdag, augusti 29, 2017

Fästligt värre

- Buhuuu, jag har tappat mitt måttband, klagade jag för dottern, som ringde idag på förmiddan.
- Har du inte flera då, frågade hon tröstande.
- Jo, men jag vill ha mitt kattmåttband, snörvlade jag som en tjurig femåring.
- Men var hade du det senast då, frågade hon hjälpsamt.
- Nå, det var i den där gröna lilla projektväskan och det finns inte här inne nånstans, tror jag.
- Kunde du inte sova nu inatt när du tänkte på det där?
- Nä, nä, jag sov nog som en stock.

Hur som helst, mitt kattmåttband är på villovägar. Och jag blev så frustrerad att jag nu har städat lådan med rundstickor. Och jösses, vet ni, det finns 40 cm långa, 50 cm långa, 60 cm långa, 80 cm långa, 100 cm långa och 150 cm långa. Och så i olika grovlekar från 2½ upp till 15 mm. Och inte nog med det, så finns det en hel drös med rundstickor som ligger löst omkring i stora byrålådan. Men de får allt vänta på sin tur. Man ska inte överanstränga sig med städningen! Och framförallt ska man inte hålla på och sortera längre än max 15 minuter så det så!

Igår var här fästligt värre på kvällen, då jag äntligen fick bukt med alla garnändar i mitt rosa projekt, som har fått ligga till sig under hela sommaren.

En och annan garnände fäste jag igår. Det här är samma rosa färg, som på babyboleron och samma garn också för den delen. Här syns färgen så där på riktigt.

Igår hamnade jag iväg till dataavdelningen med min jobbdator, som vägrade koppla upp sig till rätt nätverk. Det verkar vara en naturlag att nånting krånglar när man återkommer från sommarlovet. Där var en mycket ung gosse i helpdesken (som enbart talade finska! i en tvåspråkig stad!), som till sist fick bukt med min dator. Sedan ville han vänligt visa hur jag ska göra för att a) byta lösenord b) var jag hittar nätverken när jag ska koppla upp mig nästa gång. Men hej, hallåååå...
I ögonvrån såg jag chefen för avdelningen le i mjugg åt gossen, som inte visste att han hade med en datalärare att göra. Tydligen är min finska så rostig att jag inte övertygar som datanörd på vårt andra inhemska!

Ikväll ska jag på jobb, timlärarmöte. Hoppas att många ställer upp. Det är alltid trevligare att träffas på riktigt än att skicka en massa e-post.

I morgon blir det festligt med e, för då kommer dottern och dotterdottern på besök. Jihaaa!

Och nu, nu ska jag sticka en ny provlapp, för den jag stickade igår blev för stor och då ska man ju ta till grövre stickor, inte sant?


måndag, augusti 28, 2017

Babybolero

- Åh, så fin, utbrast dottern spontant i lördags då hon fick syn på den stickade babyboleron på matbordet. Den som jag äntligen fick färdig i fredags efter att ha tagit mej i kragen och fäst alla garnändar.

- Om du inte vill ha den så kan du ge bort den, började jag.
- Du kan fast ge den till Samaria eller...
Då säger svärsonen förundrat och petar på små virkade hjärtan:
- Har du gjort den själv? Så fin den är.
I ett ögonblick av kristallklar analys, inser jag att jag är en fullständig idiot. Om dottern säger att den är fin, så menar hon det och då skall väl inte jag börja nedvärdera min stickförmåga? Varför ska jag stå och påpeka alla fel och brister i plagget? Fel, som endast jag tror att existerar? Nej, snälla, kan nån proppa in lite vett i min skalle?

Lite spakare säger jag:
- Den går att tvätta i 60 grader och här är garnbanderollen. Och ja den är i storlek 6 månader.

Dottern kuttrar på med sin dotter:
- Titta så fin du kommer att bli.
Sedan frågar dottern:
- Men borde du inte ha paketerat in den?
- Hurså?
- Du kan ju ge den i julklapp.
- Nä, jag vågar inte. Tänk om lilla M hinner växa ur den till dess.

Modell: Babybolero enligt ett mönster från teetee.
Garn: Hilla från teetee (det ljusrosa) och Cotton nr. 8 från Hjertegarn (det naturvita)
Åtgång: 112 g
Stickor: Nr 2½
Virknål: Nr 3

Jag gjorde lite egna utsmyckningar med virkade fem-minuters-hjärtan för jag ville ha en mera personlig bolero. Jag skippade också de stickade snörena för jag tyckte inte det blev snyggt. Så jag virkade dit knytband enligt eget huvud istället. Knytband, som jag erbjöd mej att sprätta bort. Ni skulle ha sett blicken jag fick av dottern!

Hilla är tyvärr inte ett trevligt garn att sticka i. Det delar sig något förskräckligt. Fördelen är att det går att tvätta i just 60 grader. Men det borde nog vara lite hårdare tvinnat.
Bomullsgarnet Hilla inhandlade jag i våras då jag var iväg med stickväninnorna B och V på stamkundskväll i grannstaden. Så visst använder jag garnet, som jag har köpt, fattas bara annat. Ja, och så stickar jag ju faktiskt lite grann också!

Själv tycker jag, nu när jag ser på boleron så här på bild, att den blev piggare med den naturvita kanten.

Det bästa (eller kanske det värsta i mitt fall?) är att det går åt lite garn till babyplagg. Så har man bara några nystan så räcker det. Kanske dags att plöja igenom restgarnerna?

Men nu, nu ska jag ta itu med ett annat fästprojekt! Och sedan nysta och så sticka provlapp och så...
Även om jag inte borde börja på något nytt, så visst får jag väl belöna mej med att starta ett nytt litet projekt?