På marknad

Igår var jag iväg ett varv till stan tillsammans med äldsta sonen. Jag gick på marknad och han var chaufför. Det var allt tur det, för det var svårt att hitta parkeringsplatser nära torget.

Förr var alla gator runt torget avstängda, för då fanns det jättemånga marknadsstånd. Numera räcker torget bra till, för marknaden har blivit betydligt mindre. Vädret var soligt och det var mycket människor i rörelse. Jag lät mej inte frestas av utbudet, trots aktiva försäljare. En visade en sorts tröja i leopardmönster. Heh, kan ni se det framför er, jag i ett sådant plagg? Nä, inte jag heller, så när jag sa att det inte riktigt är min stil, drog han fram en enfärgad svart med guldfärgad dragkedja. Men jag tackade också nej till den och skyndade fort förbi ståndet. Jag vågade inte stanna och se på de vackra klänningarna.

Lite längre bort ropade en hattförsäljerska på mej, men nej, ingen hatt för mej, tack. När har ni sett mej i hatt senast? Förutom de här så tyckte en försäljerska att jag skulle köpa ytterst hälsosam ingefära av henne. Men också det lät jag bli.

Nej, jag stegade raka vägen till ståndet med viborgskringlor. Men ack, ack, här gällde MobilePay eller kontanter. Det sistnämnda fanns inte i min plånbok och den förstnämnda appen finns i min telefon, men det fanns inga garantier att den fungerar. Så jag travade iväg till nästa kringelstånd. Men också här gällde samma betalningsmetod. I det här läget gick jag bort från marknaden och tänkte att nä, nu får det vara nog. Vi är utan kringlor den här gången. Jag hade redan tagit fram telefonen för att ringa sonen och be honom hämta upp mej. Men sen kickade modershjärtat in. Jag kan ju inte återvända utan kringlor, för tänk hur besviken sonen skulle bli då.

Jag gick alltså till bankautomaten, återvände till marknaden och kom hem med kringlor!

Bisin min tycker att de är så degiga nuförtiden och inte alls smakar som förr i världen. Det kan förstås stämma, för de bakas väl inte i ugnar på halmbädd längre. Men det kan också vara att minnet från barndomen har bleknat eller att man inte fick så mycket köpta bakverk på den tiden.

På marknaden gick det inte att ta många steg innan jag igen träffade på bekanta och vänner. Och det är ju just det som är roligast på marknaden, att träffa människor. Faktiskt är det också så att de flesta är ute efter just kringlor från marknaden.

– Nu går vi och sätter oss och vilar, sa mannen till höger ömt till sin fru och ledde henne till bänken.
Det var riktigt gulligt att se och höra. Riktigt bra att det finns bänkar att sitta på. Det är inte så enkelt att gå på de där kullerstenarna.

På kvällen var jag iväg till grannbyn. Med mej hade jag två grejer, som jag köpte på marknaden:

En drake och en groda. Och nu hade den här famon gjort stora misstag, ack och ve!
För det första så är de här leksakerna av trä. Det tycker jag förstås är bra mycket bättre än plast. Men det tyckte inte fadern var speciellt roligt när de smällde i golvet då Lillan och Lilleman lekte jojo med de här fjädrande djuren. Sen finns det kanske en viss risk att de smäller till varandra också.

För det andra blev det fel då jag paketerade in dem och gav draken åt Lilleman och grodan åt storasyster.
– Jag tycker inte om grodor, sa hon och rev draken ur brorsans hand. Han började storgråta och fadern fick ge en lektion i att man inte river saker ur händerna och att man ska vara snäll osv. Famo borde alltså ha satt båda leksakerna i ett paket och så skulle barnbarnen ha fått dela på innehållet. Jag skulle förstås ha köpt likadana, men det fanns inte vare sig två drakar eller två grodor. Två spindlar skulle ha funnits, men de hade olika färg, så det skulle nog ha blivit gruff om dem också. Nu funderar jag intensivt på om jag alls vågar mej på att göra adventskalendrar åt de här två, för jag kan väl inte ha likadant innehåll i alla påsarna?

Hur som helst, så var det riktigt trevligt att träffa gullisarna. I något skede tyckte Lillan att famo nog kunde gå hem redan. Lilleman å sin sida ville sitta på stolen som famo hade fått från köket. Det på grund av att det fanns en stor madrass framför soffan där det slogs kullerbyttor. Mycket bestämt lät Lilleman förstå att nu skulle famo minsann bort från stolen. Och när famo var mer än lovligt trög, så stampade han med eftertryck i golvet. Då lydde famo, som hade jättesvårt att hålla sig för skratt.

Igår kom dödsbudet att Dolly Parton hade gått bort. Till min stora förvåning nämnde också professor Alf Rehn om det hela i sin Facebook. Visst betyder väl det då att Dolly var en mångsidig artist? Jag trodde verkligen inte att han lyssnade på countrymusik. Är det att vara fördomsfull?

Visste ni förresten att ni ska ringa 112 om ni är ensam med en man? Det uppmanar AI oss kvinnor att göra. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu med bisin min, vågar jag vara ensam med honom? Till all tur körde han nyss iväg till grannbyn. Det var nämligen igen nära på ett mindre utbrott här då jag hamnade söka på Motonets sidor.
– Du blir alltid så aggressiv när jag ber om hjälp med internet, sa bisin min.
Njaa, snarast irriterad, för ja, jag kan inte finska tillräckligt bra för att söka efter bildelar. Jag vet ju inte ens vad de heter på svenska! För femtioelfte gången försökte jag igen visa bisin min hur det ser ut på Motonets webbplats, vilka kategorier som gäller och hur många sökträffar det kommer upp om man inte specificerar sökningen. Dessvärre tror jag att han inte heller den här gången lyssnade på mej. Igen fick jag söka på fel grejer då han sade att jag skulle söka på "kiinnitys" när det heter "kiinnikkeet". Kära nån, jag undrar om jag borde önska en finska kurs i medborgarinstitutet, en finska kurs som skulle koncentrera sig på bildelarnas benämning. Frågan är bara om det är undertecknad eller bisin min som behöver gå den kursen?

Nå, strunt i det, delarna är nu både beställda och betalda och jag klarade igen av en biluppgift. Huh! Jag borde nog snart få ett pris av något slag annars kanske jag går i bildelssökningsstrejk! Härefter om bisin min ber mej söka nånting så tänker jag göra som Anni Saukkola, jag tar fram min stickning istället och söker inte vare sig på telefon eller datorn!

Nu ska jag småningom försöka få mej iväg till stan och stickträffen hos H.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen. Och vad ni än gör, lita inte på svaren ni får från AI.  

På tur med spindeln

Låt mej börja med att konstatera: Nej, nej jag har inte 33 8024 gram i mitt lager! 🙈
Nej, det skulle vara på tok för mycket till och med för mej och det skulle inte ens rymmas in här i vårt hus. Tänk 338 024 gram!Nej, jag har 33 802 gram i lagret och det är redan alldeles för mycket med tanke på min långsamma sticktakt.
Tack till alla som har påpekat mitt tryckfel i gårdagens inlägg. Jag vet inte varifrån den där fyran dök upp där på slutet. Jag har nu rättat det. Hur skulle jag klara mej utan er? 💕

Igår då jag satt här framför skärmen fick jag ett textmeddelande av yngsta sonen:
– Vill du på ett snabbt Borgåvarv?
Jag svarade förstås ja tack, skyndade att klä om mej och så iväg tillsammans med sonen och...

... spindeln.

Den här gången hade jag inte med mej nån stickning utan satt en liten stund i bilen och väntade medan sonen uträttade sitt Borgåärende. Jag kollade på min telefon och tittade på alla inlägg om hur fantastisk KAJ på hemmaplan varit i lördags. Superlativen avlöste varandra och jag önskar att jag skulle ha varit där. Men min energi räckte inte till helt enkelt; Ordna biljetter, ta sig till Vasa, ordna övernattning osv. Och nej, jag skulle inte ha orkat stå på fotbollsplanen i två timmars tid och mera. Bäst att inse realiteterna och njuta av alla videon på youtube istället. Det är förstås inte samma sak, men en liten tröst i alla fall.

Yngsta sonen sa ju att det skulle bli ett snabbt varv i västra grannstaden och så blev det. Vi besökte endast Mikrokulma. Där i dörröppningen talade jag en lång stund med en datakursdeltagare. Det var bra, för då hann sonen kolla på det han var intresserad av innan jag gjorde ett supersnabbt varv i affären. Och vad köpte jag då? Jo, en städtrasa, vete fåglarna vad jag ska göra med den, och...

... den sista lilla påsen med hallonbåtar! Hallååå! Ni behöver påfyllning med det snaraste! Påsar med lakritsbåtar fanns det hur många som helst av, men se de här röda godingarna fanns det bara en påse av. Hoppas att det plingade till i affärens lagersystem när min påse gick genom kassan, så att de nu vet att hallonbåtarna är slut.

Under bilfärden till och från västra grannstaden talade vi bland annat om hur det var förr när det inte fanns mobiler och undertecknad var ute och festade. Alla föräldrar hade nog inte riktigt koll på sina ungdomar då. Jag var kanske ett litet undantag, för min hulda moder körde taxi och fanns ofta på plats på samma dansställen/ungdomsföreningslokaler där festerna ordnades alltid med levande musik. Hon visste alltså vad som hände och hur det såg ut utanför lokalerna. Men hon litade på mej. Vad kan jag annat säga än att jag hade tur som inte råkade ut för hemskheter. Yngsta sonen tror inte på att det har blivit värre nuförtiden. Han tror att det mera handlar om att nyhetsflödet har blivit intensivare och aggressivare. Och ja, att vi just matas med dåliga eller hemska nyheter, för de säljer och allting handlar om pengar nuförtiden.

Som orolig mamma frågade jag också av sonen vem han har som ICE kontakt i sin telefon. Han tittade häpet på mej och frågade:
– Vad är det?
Så, jag fick förklara för dataexperten det, som jag tänkte att alla uppfödda med datateknik kan och vet. Men se nej, det gör de ju inte. Som unga förstår de nog inte äldres oro och tar lätt på livet. Vet inte om sonen kommer att lägga in nån ICE kontakt. Han utgår nog från att ingen ändå kan öppna hans telefon.

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby och jag försåg vårt kylskåp med mjölk, yoghurt osv. Nu är kylskåpet proppfullt och bisin min inte alls glad. Han gillar bäst när det är halvtomt, men jag vill inte ränna i affärer varje dag för att skaffa basvaror. Det är lite som med garnet, det ska finnas färdigt hemma, för hur ska det annars gå om jag drabbas av akut inspiration.

Och nu mina vänner, nu inser väl både ni och jag, att gårdagen är ytterligare ett bevis på varför mitt stickande tar så låååång tid: Jag flänger helt enkelt omkring! Då hinner jag ju inte sticka, i synnerhet som jag ännu lämnar hem stickväskan. Men, som den jag mötte i Borgå igår sa: "Man får inte lämna sig i soffan". Och det är ju sant, det är alltid bra att ta sig lite ut, se sig om och röra på sig lite. Sticka hinner man nog sen. Och det säger jag med fyra månader kvar till jul! Andas lugnt, ingen stress, ingen brådska, det ordnar sig...

Och apropå jul, vet ni vad bisin min föreslog i morse? Jo att vi skulle åka bort till jul, på kryssning eller någonting annat. Jag stirrade på honom som om han tappat förståndet totalt.
– Menar du verkligen det, frågade jag tvivlande.
– Ja, svarade han tvärsäkert.
Men vet ni vad? Jo, det var nog bara bluff och båg från hans sida. Han känner mej redan så väl att han vet att jag inte reser bort från barnbarnen till jul. Så om bisin min vill smita undan julståhejet får han allt lov att resa iväg själv.

Nu dags för lite disk och sen sista varven på min traktorstickning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen! 

Vid vattnet

I natt drömde jag att jag köpte en avatar, alltså en sån där figur som man kan ha i datavärlden. Lite oklart vad jag skulle göra med den och jag hann vakna innan jag fick reda på det. Det jag med säkerhet minns var att ett av mina villkor för köp, var att figuren skulle vara skapad av en riktig människa istället för AI.

Drömmen var ett skönt avbrott från mina ordinarie drömmar, som ofta handlar att jag och min familj eller mitt sällskap blir jagade av skumma typer. Ofta befinner vi oss i ett stort hus eller ett jättestort sovrum och ofta är jag på något sätt på fel plats vid fel tid. Lite konstigt egentligen, för nu som pensionär behöver jag inte följa strikta tidsramar. Det skulle ju vara mycket trevligare att drömma om en eldig man med mörkt hår och bruna varma ögon. Ni vet, så där som Colin Firth i Mr Darcy. Ååååh! Men se nej, det går inte att styra sina drömmar. Dock tror jag att jag har kommit på ett litet knep, jag skaffar mej helt enkelt boken Stolthet och fördom, och så läser jag om Mr Darcy varje kväll. Det ska väl göra susen, eller vad tror ni?

Igår var bisin min igen försvunnen hela dagen och det så länge att jag faktiskt började bli rejält orolig. Han försvann vid halvelvatiden och sa att han bara skulle iväg till potatislandet för att ta upp några potatisar. Sen såg jag inte skymten av honom och hörde inget heller. Hem kom han först efter halvfyra och vid det laget hade jag hunnit både äta och nästan efterlysa honom. Tänk om han låg medvetslös i potatislandet?
Nå, till all tur hade han inte gjort det i alla fall. Nej, han hade suttit både hos P och senare hos J, pratat och förstås tappat allt grepp om tiden. Och när han kom hem var det lika oklart som på morgonen: Skulle vi iväg söderut på kvällen eller inte?

Efter några telefonsamtal visade det sig att hit skulle vi, närmare bestämt till Vårdö. Jag fick mitt hår lite klippt av multitalangen I. Hon kan nästan vad som helst, allt från att laga mat, baka, sticka, virka och sy till att åka vattenskidor, måla tavlor, fixa naglar, klippa hår och hantera både bil och båt. Ja, och så springer hon halvmaraton och kan sjunga. Det är att vara begåvad, inte sant?
 

Efter klippningen gick vi ner till stranden. Det var meningen att jag skulle fota yngsta sonens fina norska båt från 1960-talet, men...
... det blev ett foto på faderns kompis där i strandkanten...

... och på katten, som balanserade farligt på båtkanten för att få tag på andsteken.
När vi återvände till huset slog det mej att jag hade ju alldeles glömt bort att fota den vackra båten! 🙈

Det var en riktigt skön kväll och jag satt där ute och stickade på min socka. Jag fick faktiskt börja på den här sockan fyra gånger innan jag var nöjd. Det gick inte att sticka med de där ljusa trästickorna, nummer fyra, så det skaftbörjandet rev jag upp två gånger. Sen lyckades jag rådda med aviga och räta på de där mörkare fyrkantiga stickorna, 3½. Det blev alltså att riva upp en tredje gång. Tänk, först fjärde gången lyckades jag komma igång. Håhåjaa... kanske stickning inte alls är min grej, vad tror ni?

Vi avslutade kvällen inomhus med lite saft, rågbrödsmörgås och smakprov av I:s jättegoda bakverk. När vi körde hem efter halvnio höll solen på att gå ner.
Hem kom vi med ett litet ämbar blåbär och...

... och jag fick dessutom det här fina armbandet. Stort TACK för gåvorna och hårklippningen. Ja, och förstås för en trevlig kväll.

Nu ska jag småningom börja samla ihop mej och min stickning inför dagens stickträff hos C.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!

Magfyllning

I morse då jag vaknade halv sju, var jag igen så borta att jag inte alls visste vad det var för veckodag. I princip borde det ju innebära att jag har sovit riktigt gott, inte sant? Men jag är inte riktigt säker på den saken, för jag har en känsla av att jag vände på mej hela natten. Jag borde kanske använda min smartklocka på natten också för att få reda på hur jag sover. Men det intresserar mej inte tillräckligt mycket. Jag tycker dessutom att det skulle vara obekvämt att ha den på armen under natten. Den är riktigt tillräckligt obekväm redan på dagen. Men den är som sagt smart och tills vidare uppväger fördelarna nackdelarna.

Igår på eftermiddagen var jag iväg med yngsta sonen. Han hämtade upp mej direkt efter att ha avslutat sitt jobb, så det första vi gjorde var att äta. Som vanligt var det svårt att välja matställe. Jag skulle ha nöjt mej med en liten pajbit och sallad var som helst. Men han var hungrig så jag lät honom bestämma.

– Det där är ju bara magfyllning, sa sonen då han såg min salladsportion, som jag beställde på Olympos.
– Där är inget protein, fortsatte han.
HUPS! Nu blev jag faktiskt orolig, för jag borde ju äta tillräckligt med protein om jag inte ska förlora muskelmassa! Här borde alltså ha funnits nån sorts kött eller ost. Och jag som trodde att jag var så klok och förståndig som beställde sallad. Men milda makaroner så jobbigt det blir att hålla reda på allt och hålla koll på vitaminer, mineraler, spårämnen, kolhydrater och proteiner, för att nu inte tala om kalorier. Om jag ska fundera på allt det där varje gång jag äter, så slutar jag äta och håller mej till näringsblandningar i stället. Brrr!

Efter att ha gynnat det lokala matstället fortsatte vi österut till Prisma i Kotka. Där var ägarkundsdagar med -15 % på olika varor, nästan allt utom det som man verkligen behöver såsom mat, hygienartiklar, tidningar, drycker ja alltså dagligvaror över lag.
 

Jag hade ett viktigt uppdrag, så jag stegade nästan direkt iväg till garnhyllan. Jag spanade efter Novitas Viola Raita-garn. Men ser ni ett endaste ett randigt garnnystan här?
Nä, inte jag heller. Utan ett enda nystan lommade jag iväg därifrån. Duktigt gjort , inte sant? De hade inte ens 7 systrar garnet där. Morr! Jag hade gärna velat åtminstone känna på det garnet.

Nuförtiden är jag rätt snabb där i varuhuset, för jag hittar ganska bra. Den här gången tittade jag inte ens åt vare sig barnkläder eller leksaker. Jag har för mej att föräldrarna inte alls är lika förtjusta i de små presenterna, som jag brukar ge åt barnbarnen.

Men vilken glädje på matavdelningen då jag hittade hjärtmärkt gräddost. Tjohooo! Enda smolket i glädjebägaren är att den inte är inhemsk. Förlåt alla odlare, men jag kan inte rå för att jag köpte den här. Den borde ju vara hälsosam och nu kan väl ingen gräla på mej för att jag äter ost? Hmmm, å andra sidan är ju skinka också hjärtmärkt och man ska ju inte äta rött kött eller processat kött. Men kött innehåller proteiner, liksom ost... Uj, uj, nu är jag minsann ute på djupt vatten igen. Bäst att göra som en klok farbror en gång sa: "Äta lite av allt".

På hemvägen diskuterade vi litteratur. Yngsta sonen läser science fiction. En riktigt intressant genre inom litteraturen, ibland rena rama fantasy, men jag har aldrig riktigt fastnat för de böckerna. De är oftast så mörka och dystopiska. Sånt vill jag inte läsa just nu då hela världen är galen och det verkar ibland som om all mänsklighet har försvunnit från jordens yta. Av de författarnamn sonen räknade upp har jag läst Ray Bradburys bok Fahrenheit. Den var riktigt kuslig och osökt kan man idag dra paralleller till det stora landet i väst, som vill förbjuda vissa böcker. Inte för att det precis är det enda landet som förbjuder "farliga" böcker.

Douglas Adams känner jag förstås till. Men jag minns inte om jag alls har läst igenom hela boken Liftarens guide till galaxen. Den står i vår bokhylla så kanske det skulle vara dags nu? Sonen nämnde också Ursula le Guin, men det var en helt okänd storhet för mej. Jag frågade förstås sonen om han hade läst Pestens tid av Stephen King. Det hade sonen inte gjort, för han klarade inte av boken Det. Och jo, King skriver om hemska och grymma saker, så jag skulle inte klara av att läsa nånting av honom heller nu. Det är nog feelgood, som gäller numera. Och vet ni vad? Jo, Harlequinböckerna har blivit samlarobjekt. Det ni! Kanske jag ska börja läsa de böckerna istället eller vad säger ni om: ""Hon slog handen för halsen. Varför kom Christopher nu, när han undvikit henne hela veckan? Hans ögonvrår rynkades när han log. Blicken som de senaste dagarna varit reserverad utstrålade nu en oväntad värme. Hans manlighet och auran av behärskad styrka väckte ett märkligt fladder i maggropen. Värmen sjöd i kroppen och det hettade i kinderna." Citat ur Kurtisanens dotter av Ann Lethbridge, en bok jag ärvt och tänkt riva loss pärmarna och slänga själva boksidorna i pappersinsamlingen. Men nu får jag väl tänka om och föra böckerna till Karis, eller vad tror ni?

Dags för mej att göra lite annat än sitta här och dilla om böcker. På eftermiddagen är det dags för barnkalas i grannbyn. Tjohooo!

Önskar er alla en finfin lördag!

Stickträffen

Igår fick jag lift med stickväninnan B till G-M, där stickträffen hölls. Det var härligt att äntligen ha tid att träffas efter en tre veckors paus. Tänk att pensionärslivet är så hetsigt att jag inte ens hinner med en liten livsbejakande stickträff en gång i veckan. Den här kravlösa samvaron är nånting jag verkligen behöver för att överleva som hemmasittare.

Igår stickade jag på en liten socka nummer två. 

Här hemma hade jag gjort ett litet virkprov, som jag hade med till stickcaféet. Jag kunde fråga om de här två alternativen, om färgval osv. Och som vanligt fick jag goda råd, så nu vet jag hur jag ska fortsätta. Tack för hjälpen.

Jag fick ett så här vackert födelsedagskort med alldeles för stort innehåll. Varmt TACK för det.

Jag fick också med mej hem av godsakerna G-M bjöd på: Blåbärsvaniljbullar, som barnbarnet hade bakat och en bit skinkpaj, som värdinnan själv hade bakat. Stort TACK för trakteringen.

Bullarna kom väl till pass då mr J var på besök igår kväll. Nu kunde vi bjuda på lite gott till kaffet. Han hjälpte mej att beställa reservdelar till min bil. Det är inte särskilt enkelt för mej och dessvärre fattar bisin min inte att jag har ingen aning om vilken del till bromsarna han ska ha, då det finns 29 sidor med olika alternativ, som alla lär ska passa till min bil. Tack vare mr J fick vi iväg beställningen och efter några dagar torde delarna vara här. Nu har jag då ett konto på den webbplatsen. Och det är nog inget som jag tycker att jag borde behöva, men... vad göra då bisin min vägrar befatta sig med internet?

Bisin min var borta hela dagen igår och fick faktiskt rätt mycket uträttat.

Bland annat hämtade han de här kontakterna åt mej från Motonet.
På kvällen var han så medtagen att han slocknade i gungstolen redan före klockan 22. Där sov han ända till klockan två innan han lade sig i vågrätt läge!

Bisin mins städande börjar ta nya varv och det blir ännu mer rådd.

Nu är matbordsändan upptagen av gamla papper allt från hans farmors och farfars tid och till och med tiden före det. Till hjälp för att tyda handskriften har han den här lampan med förstoringsglas i mitten.

Vi har kunnat fördjupa oss i bisin mins farfars kamp för gården. Den var utarrenderad i åtta års tid då han hade skadat tummen. Farfadern var aktiv som få. Han hade hand om "kolonisationen" då karelarna kom till bygden 1940. De behövde mat och en hel del annat. Noggrant har farfadern skrivit upp allt, som de olika gårdarna gav då han samlade in förnödenheterna.
Farfadern var ombud för HBL, försäkringsbolaget Sampo osv. Han satt också med i bland annat kommunens byggnadsnämnd och han var aktiv inom kulturen, spelade bland annat teater.
Han kämpade verkligen hårt, för i unga år fick han överta gården och ta hand om sina systrar då föräldrarna dog.

Vi hittade också bisin mins farmors bouppteckning, hans fars skolbetyg och militärbetyg samt breven hem från fronten. Värdefull historisk dokumentation, som konstigt nog finns bevarade. Hur går det i framtiden då allt är digitalt?

Nu måste jag antagligen göra lite nytta, eller vad tror ni? Jag tror att jag ska börja ta itu med en liten hög papper. Det är så där lagom mycket innan jag går ut och njuter av det soliga vädret.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen! 

Skinkpaj och lite annat

Åh, kära nån, i morse då jag steg upp lite över sju, var bisin min redan i full gång. Han hade hunnit med sin korta morgonrunda, äta frukost, plocka aroniabär och frysa in dem, släpa fram gamla dokument från sina förfäders tid och letat reda på bordslampan med förstoringsglas. Ni förstår att jag blev alldeles, alldeles matt av den där energin. Jag gnuggade sömngruset ur ögonen och försökte fokusera på brödlådan och fundera ut vad jag möjligtvis kunde få ner i frukostväg.

Nu har bisin min kört iväg till grannbyn för att lasta sina borrmaskiner i bilen, plocka upp vedklyvarkompisen J och sen styra mot västra grannstaden. Där ska bisin min besöka Hankkija, sjukhuset, Motonet (förstås!), sin bästa kompis E och självklart äldsta sonen. Verkligen, verkligen tur att jag inte behövde följa med.

Igår var det också full fart på bisin min. Om det nu börjar regna, så är det hans fel, för igår fick han och J igång bevattningen här på gården. Själv hade jag fullt sjå att hinna med i svängarna, men under över alla under, så lyckades jag få till en lätt middag vid 16-tiden.

Eftersom bisin min har tjatat och tjatat om skinkpaj, så fick det bli en sådan igår. Vad gör man inte för sin bisi? Jag fuskade lite och tog en färdig pajdeg från frysen. Den blev tyvärr inte lika bra som den pajdeg jag själv lagar. Från pajinnehållet lämnade jag bort både löken och osten, för annars skulle bisin min inte ha ätit den. Jag lade i paprika och majs istället. Hälsosamt och bra.

Medan vi satt och åt dök mr J upp. Han och bisin min stack sen iväg till huvudstaden och vad de hade för sig där är en helt annan historia, som jag inte tänker gå in på närmare här.

Igår svor jag två gånger så det osade om det. Jag borde ju kunna teknik och att sköta ärenden på nätet, men se nej. Vissa myndigheters webbplatser är så krångliga att jag tror att det inte ens är meningen att använda dem. I vissa fall kommer man inte vidare om man inte godkänner det ena eller det andra. Hur ska man våga godkänna nånting om man inte noggrant läser igenom allting först? Och då, då blir man översköljd av så mycket information att det dels är svårt att förstå och ta in alla fakta och dels kanske man missar det finstilta. Jo, det är fråga om myndigheter, så i princip borde man kunna lita på dem, inte sant? Men, med tanke på alla dataintrång, som görs, så är jag inte villig att utan vidare delge mina personuppgifter till höger och vänster. Ta nu till exempel Traficom. De lämnar ut uppgifter och säger att registren är offentliga. Jo, okej, förståeligt, men inte är det roligt då all världens skummisar ringer och vill köpa ens gamla bil, som är tagen ur bruk. Frågan är om skummisarna är ute efter skrotpremien eller katalysatorn? Bökigt när man först ska godkänna och sen gå och begränsa utlämnandet av ens uppgifter. Sånt höll jag på med igår framför datorn.

Igår fick jag överraskande telefonsamtal från Island. Där var underbart, naturen, varma bad, hästar som töltar osv. osv. Men dyrt och verkligt svårt att förstå språket. Alla pratar till all tur engelska.

Sent igår kväll beslöt bisin min och undertecknad att ta en liten stadsrunda för att kolla in kvällslivet i stan. Ööh, det var inte precis livligt. Torget var öde och inte var det många nere vid Skeppsbron heller. Alla är kanske ute i skärgården?

I morse innan bisin min körde iväg ville han hämta upp en låda från källaren, en låda som han ville att jag skulle gå igenom och sortera. Nej, nej, nej, protest. Ingenting är ju ännu färdigt i köket. Han har ju bara släpat fram grejer och lämnat dem. Snart finns det ingen bordsyta kvar nånstans alls. Dessutom hade han glömt att vi ju fixat så att jag kan delta i dagens stickträff. Och som pricken på i:et kommer mr J hit ikväll, så att vi med gemensamma krafter kan beställa reservdelar till min bil. Det betyder att jag igen måste registrera mej på ett nytt ställe! 🙈 Suck! Nu skulle nog ett besök i Motonet varit betydligt enklare för mej. Igår kväll försökte mr J förklara för bisin min att det nu inte är så där bara att beställa reservdelar. Han tror liksom att det dyker upp ett bromskloss alternativ på skärmen. Håhåjaaa, han skulle bara veta hur det ser ut med minst 20 olika att välja mellan. Och jag är INTE bilkunnig. Det behöver jag inte vara när jag har bisin min och mr J. Nånting ska väl karlarna också göra?
Det känns som att jag snart inte ens är internetkunnig!
Hur som helst, jag är verkligt tacksam att mr J har tid med oss och framförallt är villig att hjälpa mej i reservdelsdjungeln. Det kan hända att här i huset annars skulle uppstå en större eller mindre äktenskapskris.

Nu måste jag småningom bestämma mej för om jag ska ta med en sockstickning eller vågar ta med mej en alldeles ny virkning till stickträffen.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Fel låda!

Jösses, i morse vaknade jag till av en jättehård smäll. Fönsterrutan skallrade. Jag var säker på att nånting av allt det där vi städar hade ramlat ner och gått i kras, men jag var så trött att jag inte orkade stiga upp och kolla. För vet ni vad? Jo, jag såg slutet på fotbollsmatchen Norge – Brasilien igår natt! Milda makter, så bra den norska målvakten var och förstås vikingen Haaland. Men du milde så fjollig domare som aldrig blåste av. Det verkade som om han höll på brassarna. Jag uppskattade verkligen det norska spelet. Sen var jag förstås tvungen att vänta för att få se laget sätta sig på planen och ro till Haalands taktfasta trumslag.

Och vad var det för krasch då? Jo, en större fågel som flög mot vårt fönster. 

Igår kavlade jag upp mina obefintliga ärmar och tänkte att nu, nu ska plastlådorna bort från golvet här i datorrummet eller kontoret som bisin min säger. Stönandes och stånkandes bar jag den första lådan till stolen vid matbordet.

Ivrigt öppnade jag lådan, tog bort den orangea kassen, som är min och upptäckte att jag hade tagit fel låda! Här var bisin mins grejer och dem tänker jag minsann inte sortera!

Men se vad jag hittade! Hans farmors häfte. Andäktigt bläddrade jag i det och var innerligt tacksam för att det har sparats och inte kastats bort. Jag träffade aldrig den här kvinnan, för hon dog långt innan jag kom in i familjen. Men nu vet jag tack vare henne att om jag vill stärka gardiner behöver jag två matskedar potatismjöl till tio liter vatten.

Förutom dikter och några minnesverser på finska, har hon också skrivit in recept i häftet. Här framgår dock inte var kardemumman finns i den här kakan. I recepten anges inte heller ugnsgrader, för hur ska man veta sånt i en vedeldad bakugn?
Här finns också anteckningar om hur mycket ull hon är skyldig olika personer och hur mycket garn hon har växtfärgat. Ett riktigt härligt fynd det här! Kanske lite bra att städa ändå?
 

"Min" egen låda är blå och här fanns kurspapper från kurser, som jag hållit, skattepapper, arbetsavtal med olika medborgarinstitut, kursplaner, utvärderingar osv. En del gick till pappersinsamlingen och en del ska brännas i vår vedpanna. Och lådan är förstås nu fylld med garnpåsar, som tidigare har seglat omkring här.

Bisin min tog itu med "sin" låda i morse vid femtiden. Och nu är bordsändan full igen! Märkligt städande när det blir råddigare.

Bland hans papper hittade han det här goda pajreceptet från Allas Veckotidning 2003.

Och så hittade han lathunden till DOS-versionen av WordPerfect. Det var tider det. Då skedde allt med kommandon, nu för tiden klickar man bara lite här och där och det är lätt som en plätt att ångra sig utan att förlora hela texten. Jag känner mej lite gammal nu...

Idag på förmiddagen tömde bisin min sin lilla videokameraväska och titta vad som kom fram:

Mina älskade Dockan örhängen, som jag fått till morsdagen av dottern. Som jag har sökt dem och redan hunnit sörja och ge upp hoppet om att någonsin hitta dem igen. Nästan ett helt år har de varit försvunna. Jag bad bisin min ta hand om örhängena då jag hamnade in på sjukhus i augusti förra året. Då var jag knappast medveten om så mycket annat än att läkarna inte riktigt visste vad jag felades. Det tog några dygn innan diagnosen kunde fastställas. Vilken tur att bisin min rotade i sin kameraväska!

Idag har jag varit till stan och handlat tillsammans med äldsta sonen. I mataffären träffade jag en bloggläsare och det var riktigt trevligt med lite feedback. 
Vårt kylskåp är igen fyllt, så nu borde vi klara oss en liten vecka framåt.

Nu ska jag småningom iväg med Lillan och hennes mamma på en liten tripp västerut.

Önskar er alla en riktigt bra ny vecka!

Det bara fortsätter

Huhuh, tur att det regnar idag, för här fortsätter röjandet. Hur jag än försöker tänka positivt och gnola på Var nöjd med allt som livet ger, så lockar inte städningen ändå. Men jag är ju ändå lite prutthurtig! Nästan som en duktigt martha!

Nu ser det här skåpet rätt skapligt ut. Lite ska här organiseras ännu. Alla gamla lager från coronatiden är nu ett minne blott och i framtiden gäller det att försöka ha "överlevnadslagret" uppdaterat och i skick. Ni vet det där att klara 72 timmar. Dessvärre är jag ganska säker på att nån konservburk kommer ändå att glömmas bort längst bak i skåpet igen.

Nu ser då köksgolvet ut som en avstjälpningsplats istället! Huuu! Jag sorterar plast och bisin min protesterar och säger att jag sorterar fel. Då får jag visa att plastförpackningar är plast och inget annat. Håhåjaa...

Min nya klocka är lite rolig. I morse gratulerade den mej till ny rekordprestation. Hej, hallååå, jag tog ju på klockan först vid halva dagen igår, så lugna sig nu lite... Och hujedamej om jag nu varje dag måste överträffa mej själv. Jag blir alldeles matt bara av tanken.
Klockan skulle jättegärna också vilja mäta min puls, mitt ekg, kolla min sömn och jag vet inte allt vad, men det får finnas gränser med allt. Så kära klocka, du får nu snällt hålla dig till antalet steg, puls, ta emot samtal och meddelanden samt framförallt visa tiden. Det räcker riktigt, riktigt bra för mej!

Snart kommer bisin min hem med åtta kilo jordgubbar som ska frysas in. Så nu blir i alla fall städandet på paus, hoppas jag!

Önskar er alla en fin torsdag! 

Spännande med paket

Idag var äldsta sonen iväg till stan. Han kom hem med ett...

... spännande paket! Kan ni redan ana innehållet?

 

Jo, förstås den här klockan! Tjohoo! Den sitter redan på min arm och efter lite installationsgrubbel i början är den nu så som jag vill ha den, tror jag. Puuuh! Äldsta sonen, som fortsätter med stora köksstädningen. Han frågade om han skulle beställa tid till Dataöppet åt mej, varje gång jag kom med frustrerade utrop när inställningarna inte ville som jag ville. Dessutom uppmanade han mej att läsa instruktionsboken. Hah! Hur skulle det gå till, då man inte ser texten i den pyttelilla boken utan förstoringsglas? Nu gäller det bara att ännu kämpa med att avinstallera den gamla klockan och sedan försöka samla ihop allt elektronikskrot för en liten tur nånstans. Förslagsvis avstjälpningsplatsen?

Det här paketet var inte det enda sonen kom hem med. Nej, han försåg mej också med en riktigt delikat...

... lunchpaj, skinka och auraost, från Cafe Favorit. Mums filibabba!

Och så städar han. Snällt eller hur? Högsta skåpet i köket är nu tömt och putsat. I något skede hade jag lust att kasta allting utan att ens se på innehållet. Men då fick jag lugna ner mej och sonen gav endast en plastlåda för mej att gå igenom.
En liknande, men med annat innehåll gav bisin mej i morse att gå igenom då han städade för att få igång vårt lilla frysskåp. Det ska han ha till morgondagens jordgubbsskörd. Undrar om jag kan smyga iväg nånstans och gömma mej? Skulle nån ta emot mej? Jag är innerligt trött på det här städandet nu. Jag vill sticka. Och virka, för vet ni vad? Jo, jag har fått en beställning på virkade grytlappar! Tjohooo!

Nu önskar jag er alla en riktigt skön onsdagskväll. Jag misstänker att jag måste ta mej ut på en liten promenad i kväll, så min nya klocka blir jättenöjd med mej! Är jag nu ett offer för tekniken, månntro? Men lugn, bara lugn, jag lät bli att ta Gemini (AI) i bruk!

Från eget land

Igår var bisin min inte lätt att tas med.
Det började genast på morgonen då jag frågade om han har sitt sjukförsäkringskort med sig i plånboken. Det hade han förstås inte och han bedyrade att det inte behövs, för han har ju körkortet. Jag som nu har skannat mitt sjukförsäkringskort i tid och otid var minst sagt skeptisk. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska få bisin min att förstå att vissa saker inte längre fungerar som förr, det vill säga det räcker helt enkelt inte med körkortet överallt. Till sånt prat bara fnyser han. Sjukförsäkringskortet använde han senast sommaren 2007, så det är ett tag sen.

Det blev lite bråttom, men till all tur kom bisin min ihåg att han hade kortet i sin gamla söndriga plånbok. MEN den plånboken låg inte alls där på soffbordet, som han senast hade haft den. Nu fick han anstränga hjärnan genast på morgonen och under över alla under, han kom ihåg i vilken låda den gamla plånboken låg! Hurra!
Förstås var det mitt fel att han blev stressad, för jag borde ha sagt åt honom kvällen innan. Jag försökte påpeka att han ju är en vuxen karl, men det klingade för döva öron. I det här läget var det bäst att vara riktigt tyst och inte säga ett knyst.

Jag skjutsade honom till stan och han tyckte att jag körde såååå långsamt då jag höll hastighetsbegränsningen på 50 km/h. När vi återvände från stan kritiserade han min körning igen, för nu knyckte jag på ratten! Jag hotade med att ta bilen och bege mej ut på långfärd, för att öva upp min körning. Då tystnade han för en stund.
Men inte länge, för han kunde inte låta bli att många gånger påpeka hur dum jag var som trodde att han behövde sjukförsäkringskortet.
– Man klarar sig visst med körkortet, triumferade han.
– Jaha, ursäkta nu, men det visste jag inte.
Fortfarande tror jag att det nog är bäst att ändå ha sjukförsäkringskortet med sig.

Senare på dagen sa han:
– Jag ska köpa en ny våg.
– Varför det, frågade jag förvånat.
– Den där gamla i tvättrummet visar fel.
Nu hade jag lite svårt att hålla mej för skratt. Klart att den där urgamla mekaniska grejen, som kommit från nåns äldre släkting visade fel.
– Men vi har ju redan en digital våg, så inte behöver vi nån ny, sa jag försiktigt.
Framför mej såg jag hur bisin min skulle köpa nån sån där monstervåg som mäter fetthalt, muskelmassa och vete fåglarna allt vad, som registreras och sparas. Han är nu nere i sin idealvikt, så det finns en viss risk att han skulle börja väga in mej. Han tjatar redan om motion och proteiner och jag vet inte allt vad. Tydligen är ungefär allt som jag äter farligt och ohälsosamt. Ändå blir han varje gång lika förvånad när jag väljer mörkt bröd eller knäckebröd.
Jag hade god lust att säga åt bisin min att de enda vågar jag använder är hushållsdito. Den ena för matlagning och bakning och den andra för att väga garn och färdiga alster. Som ni förstår, går det ju inte att använda samma våg, för då får bisin min ludd i maten.

– Nä, du skojar. Var har vi en digital våg, frågade bisin min högeligen förvånad.
– Den är precis där du lade den i augusti förra året, under kattmatsvagnen.
Nu tystnade han betänkligt och tydligen var det igen mitt fel att jag hade gömt vågen! Det värsta av allt var väl ändå att jag mindes bättre än bisin min. Ja, och så var det förstås mitt fel att jag var sjuk förra sommaren och att han och äldsta sonen blev tvungna att i hast röja ur tvättrummet här på övre våningen. I augusti förra året fanns det inte minsta lilla chans att jag skulle ha flåsat ner till källaren för att duscha. Suck!

På eftermiddagen när jag satt djupt försjunken i ett korsord samtidigt, som jag intog ett lätt mellanmål bestående av en skiva knäckebröd och lite vichy, steg bisin min in genom dörren.
– Och du bara sitter, var hans passivt aggressiva kommentar.
Han kunde förstås inte veta att jag precis just hade suttit ner. Till all tur kunde jag hålla tyst medan jag koncentrerade mej på korsordet om Elsa Borg.
På bordet hade jag lämnat ett Elovena mellanmålskex, som bisin min nappade.
– Huj, det här var inte gott, spottade och fräste han.
Det var också mitt fel, nu hade jag liksom lurat honom. Haaa, de där kexen är riktigt goda och hälsosamma, men han kanske inte ska äta så mycket havrefibrer?

I något skede under dagens lopp fick jag också bannor för att min telefon har så hårt ljud. Det handlade om aviseringar, som nu inte har så högt ljud på riktigt. Egentligen har jag inte på andra aviseringar än för WhatsApp, textmeddelanden och e-posten. Resten är liksom inte livsviktigt och jag behöver inte aviseringar för flera appar.
Men som sagt, igår verkade allting irritera bisin min. Om jag försvarade mej fick jag höra att jag är aggressiv och taggig. Tja, det finns ju gränser för allting, eller hur?

På kvällen fick jag makten, alltså jag fick rå om fjärrkontrollen. Tjohoo! Nu kunde jag se på Efter nio och slapp guldgrävare, nyheter, diverse bilprogram och långtradarchaufförer. Skönt.
MEN mitt i intervjun med Siri Hustvedt stövlar bisin min in och ska prompt byta kanal. Snyft!
Egentligen blir jag mera lessen än arg. Jag vet ju att jag kan alltid se programmet på Arenan, men tänk vilket liv det skulle bli om jag kom och ryckte fjärrkontrollen från bisin min mitt i nyheterna?!
Säger bara att det är allt tur att jag har min stickning och inte behöver bry mej om tv:n. Men igår kväll var inte ens stickningen till någon tröst, för jag hamnade att sticka bakåt 12 varv. Suck!

Senare på kvällen insåg säkert bisin min att det inte varit hans bästa dag, så han blidkade mej med goda jordgubbar från eget land. Mums! Och tack!

Innan vi lade oss igår kväll, kom vi överens om att idag ska vi ha Snälla dagen! Få se hur det går. Hittills har det åtminstone fungerat och jag har till och med röjt framför lådorna här i datarummet. Lådorna, som han gnäller om att han aldrig når på grund av mina grejer där på golvet framför. Det var väl snällt av mej?
Och vet ni vad? Jo, det lönar sig att vara snäll, för jag hittade Fazers Crunchy chokostänger, som jag gömt i en projektväska. Tjohooo!

Nu ska jag stoppa tvätt i maskinen, lappa lite kläder, blocka en liten stickning och sen försöka hinna ut ett varv.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på tisdagen. Kom ihåg att vara snälla!

Ganska häftigt

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga inlägg, tyvärr. Det beror på att det var ganska häftigt igår. Före halvåtta på morgonen satt jag i framsätet på yngsta sonens bil och så körde han iväg med mej till Esbo. Hemma var vi igen vid 16-tiden, en hel arbetsdag på språng alltså!

Första stoppet och det egentliga ärendet var här i Jorvs sjukhus. Sonen navigerade galant utan hjälp av vare sig mej eller nån apparat. Men så har han både bott och jobbat i Esbo tidigare.

Jösses, de här stora anläggningarna. När jag steg innanför dörrarna på smått darrande ben möttes jag av en megastor aula. Omgående fick jag syn på anmälningsapparaten och var på väg ditåt med raska steg, men...
... två damer framför mej suckade och stånkade och provade sjukförsäkringskortet gång på gång utan resultat. En tredje smått stressad dam hojtade att apparaten inte fungerar. Hon fick ingen ruttkarta, så hon visste inte vart hon var på väg.

I det här läget blev jag betänksam, för vad skulle jag göra nu? Leta efter en annan anmälningsapparat? Kanske på andra våningen? Men hur skulle jag komma dit? Jag stirrade förskräckt på rullbandet upp till andra våningen. Nej, det var uteslutet, för nu kändes mina ben som gele.
Jag tittade på hissen till vänster, kunde den vara ett alternativ?

Framför en lucka stod människor i kö. Jag undrade varför. Hittade kölappsapparaten, gick fram till den och blev lite tveksam. Ville jag ha info eller ville jag anmäla mej? Gick det alltså att anmäla sig till en riktig människa? Jag valde det alternativt och döm om min förvåning då det blev min tur, tänk att bli betjänad av en människa! Ganska häftigt!
När jag var färdig vid luckan såg jag att det också uppenbarat sig en människa vid den krånglande anmälningsapparaten. På hennes väst på ryggen stod det "Vapaaehtoinen" alltså frivillig. Ganska häftigt, eller hur? Och riktigt, riktigt bra att det finns människor, som hjälper nervösa och rädda sjukhusbesökare till rätta. Den stressade damen kom nämligen ned från andra våningen, hade lyckats anmäla sig och få en ruttbkarta, men nu visste hon inte alls vart hon var på väg.
– Jag är redan försenad, hojtade hon.
Stackaren, det är inte lätt. Man ska dessutom vara 15 minuter före utsatt tid på plats. Hoppas att det fixade sig för henne.

Själv stegade jag iväg till hissen. Den gick snällt till andra våningen och talade till och med svenska! När jag steg ut möttes jag av en bred och stor korridor. Igen massor av tomt utrymme, till vilken nytta? Jag skulle följa gröna linjen, men var fanns den? Jag såg endast en röd linje. Men vänta nu, visst skymtade där långt borta till höger i ändan av korridoren nånting grönt? Med tveksamma steg gick jag åt det hållet, bara för att upptäcka att linjen plötsligt tog slut vid en dörr. Öööh? Vad nu, det här verkar inte vara riktigt rätt. Jag vände mej till höger igen och tjohooo, nu hade jag hittat rätt väntrum.
Där satte jag mej på äkta finländskt maner med en stol, ett bord och ytterligare en stol emellan till närmaste granne.

Jag drog fram min medhavda stickning, istället för att fippla på telefonen som männen i var sin ända av väntrummet gjorde. Jag hann endast sticka ett varv innan jag blev inropad och det en hel halvtimme före min tid. Ganska häftigt.
Jag följde en rosahårig röntgenskötare, behövde endast ta av mej bh:n och fick behålla skjortan på. Skönt. Fick lägga mej på rygg på en smal brits och ha händerna sträckta över huvudet. Där låg jag i nästan en timmes tid medan en riktigt häftig maskin gjorde sitt och britsen åkte fram och tillbaka. Eller det kanske var maskinen som åkte fram och tillbaka? Vet inte riktigt, för jag försökte slappna av.

Sista momentet handlade om att jag skulle andas in och hålla andan. Det var en röst som gav order. Tre gånger fick jag andas in, hålla andan och sedan andas normalt igen. Jag hoppas att jag klarade det. Tänk om lite luft sipprade ut när jag skulle hålla andan?

Yngsta sonen, som tagit ledigt från jobbet för min skull, tack för det, hämtade upp mej från sjukhuset när jag var färdig. Lämpligt nog fanns där en bänk, som jag kunde sitta på medan jag väntade på honom. Det var riktigt skönt att vara utomhus och  skaka på armarna, som nästan hade domnat bort.

Vi hade ätit frukost tidigt, så nu var det dags för en tidig lunch.

Sonen tog mej till Snacky. Det hade jag inget emot, för jag har så länge dillat om polishamburagare.

Jag valde ändå en taxihamburgare och blev riktigt mätt av den. Jag är inte säker, men troligtvis är det ananasen, som gör den här hamburgaren till en taxiburgare?

Från Snacky körde vi en kort liten sightseeingrunda innan vi hamnade i Gigantti i Gloms. Jag skulle ha en födelsedagsgåva åt äldsta barnbarnet. Jag hade två lite vaga funderingar och efter diskussion i bilen med sonen kom vi fram till en bra lösning.
När vi steg innanför dörrarna möttes vi av en dammsugande expedit. Huuu, här gällde det att kurva försiktigt förbi honom. Tänk om han skulle ha velat demonstrera nån sugande apparat? Nä, nä, inga hushållsapparater för min del, tack!

Tyvärr måste jag erkänna att jag blir lite småtokig i såna här teknikaffärer. Det är så mycket, som jag skulle vilja ha. Men nästan 2 000 € för en telefon? Näää, inget för mej. Visserligen går den här att vika ut, men nej...
Jag tittade på andra telefoner, men... nä, jag väntar lite ännu.
Jag tittade också på smartklockor och hittade faktiskt en jag gillade, men nää, jag skulle ju ha en födelsedagsgåva och inget annat.
Som sagt, mycket intressant där i affären, men också en hel del som jag lugnt kunde rusa förbi, ni vet alla kaffemaskiner och sånt.

Från Gloms körde sonen vidare till det mest förbjudna stället om ni frågar bisin min, nämligen...

... Finlands första Ikea. Där traskade jag omkring i alla labyrintiska gångar. Tyvärr i så sakta mak att det inte blev steg på stegmätaren i min klocka!

Ett nytt förvaringssystem, Lastare, precis vad jag skulle behöva. Men inget jag köpte, för jag misstänker att både jag och skåpen då skulle ha flugit ut härifrån huset.

Jag skulle gärna ha ett sånt här skåp i köket. Det behöver inte nödvändigtsvis vara upplyst, men det skulle gärna få stå där som tv:n nu står och tar upp onödig plats. Sonen tyckte att det blir för liten avställningsyta framför skåpet. Men det är ju så nu också med tv:n, för inget får skymma sikten och signalen från fjärrkontrollen måste nå fram. Suck!

Vet ni vad? Jo, trots att jag inte får, så köpte jag en sån där vagn, ni ser den där gröna där i förgrunden? Den fanns dock endast i svart och vitt i lagret, så det fick bli en vit. Den står fortfarande i paket här hemma, men vänta bara en vacker dag! 😊
Jag tycker priset på 19,90 € var helt okej.

De här kärrorna, som syns i lagret, var betydligt dyrare, 34,90 €.
Det fanns en hel del, som jag gärna skulle ha köpt. Men jag avhöll mej från det mesta. Hittade dock nattlampor, hela två stycken och köpte två skärbräden i trä. Men schhh, säg inget åt bisin min, för då kommer han att säga att han minsann kan göra såna själv! Självklart vill jag stöda hantverk, men vete fåglarna när hans brädor skulle bli färdiga. Det är ju så att man ska undvika plastbrädor.

De här plastpåsarna var det jag verkligen ville ha. Bisin min är misstänksam och undrar vad jag tänker göra med dem. Heh, gissa?
Jo, förstås ska jag ha garn i dem, sånt där jättefint garn, vad annat?

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby, för jag skulle ha mjölk och sonen lite annat, som inte finns i mataffären. Där i varuhuset träffade jag ägarparet till Bric - a -  Brac kaféet i kyrkobyn. Så imponerad av att de kände igen mej. De öppnade för säsongen sista veckoslutet i maj. Kul, nu har man nånstans att åka till igen. Under sommaren lever liksom allting upp. Hoppas att jag den här sommaren orkar lite mera än förra sommaren, få se...

Det var ganska häftigt att vara på en liten utflyktstripp igår. Stort TACK till yngsta sonen!
Nu ska jag småningom ta mej till stan och stickträffen.

Önskar er alla en skön onsdagskväll. Det är ju lilla lördagen, så njut!