En viktig uppgift

Om ni tror att jag under vår semesterresa i fredags satt helt inaktiv i bilen, så glöm det. Jag hade en viktig uppgift. Jag var kartläsare. I början av resan behövdes ingen navigation, för till Tammerfors hittar vi hur som helst. Visserligen missade bisin min avtaget till Ridasjärvi, vägen som han brukar köra. Det gjorde att vi hamnade kurva i Hyvinge och dessutom ta en omväg på grund av ett vägbygge. Men det klarade sig och gick riktigt bra ändå.

I Tammerfors slog jag på navigationen i min nästan antika smarttelefon och vi susade galant iväg mot Vasa. Men i något skede missade vi och hann inte in i rätt fil. Så det blev att ta av vid nästa ramp och sedan köra tillbaka en liten bit, för att komma rätt. Min telefon är snabbare än vår gamla Tomtom, men navigeringen äter mycket batteri. Kanske bisin min nu inser att jag nog måste skaffa en ny telefon fastän min gamla så att säga ännu fungerar?
Navigeringen i min telefon är dessutom snällare, för den rikssvenska damen säger aldrig "gör en u-sväng". Det håller Tomtom på med varje gång man avviker från den utstakade rutten. Lite rolig är damrösten i telefonen för hon pratar om tjilometer istället för kilometer, som vi säger här i vårt avlånga land. Tur att hon ändå inte talar om mil.

Igår var min plan för dagen att ta det lugnt och bara sitta och sticka.

Jag startade dagen med att ordentligt packa in de nya garnen i plastpåsar från Ikea. Rena rama garnterapin. Nu är här ordning och reda, åtminstone från månda' till freda'!

Äldsta sonen ville prompt att jag skulle följa med till stan när han skulle iväg och lösa ut ett paket. Jag så nej åtminstone fem gånger, för jag hade inget ärende i stan. Men så lockade han mej med att vi skulle äta lunch i stan. Ja, se då var jag genast med på noterna, för finns det nånting bättre än att få slippa matlagningen?
 

Sonen skulle nog ha velat besöka en pizzeria, men då stönade jag i protest. Det blev Fylla istället och jag valde fish and chips. Riktigt gott. Lite sallad till skulle inte alls ha varit tokigt, men det här är en rätt från menyn, så ingen salladsbuffé.

Sent igår kväll blev det lite sockstickning, tyvärr inte många varv. Tiden liksom bara rusar iväg och jag hinner inte riktigt med.

Idag på förmiddagen har vi haft rart besök, dottern tillsammans med M, vårt äldsta barnbarn.

Vi fick våra kex- och karamelllådor. Som mor/farföräldrar har vi en viktig uppgift, nämligen att stöda barnbarnens hobby/skola/dagis. Den här gången var det Porvoon taitoluistelijoiden yksinluistelijat, alltså konståkarna, en hobby som både M och A håller på med. Nu har vi alltså kex hemma, få se hur länge det räcker innan lådorna är tomma.

När jag skulle betala med MobilePay fungerade det inte. Redan andra gången, som jag testar utan resultat. När jag klagade min nöd för äldsta sonen, frågade han om jag hade uppdaterat appen. Stööön! Självklart hade jag gjort det. Jag är nu inte riktigt novis i de här sammanhangen. Nu just är jag frestad att bara avinstallera appen och glömma eländet, istället för att kämpa och testa ännu en tredje gång.

Dottern och M hade bråttom iväg till närmatsdagen på Teiras. M såg framemot att få äta en god hamburgare utan tomat, sås och sallad. Sen skulle ytterligare lådor levereras. Bra att många har understött konståkningen.

Nu är det dags för mej att kanske göra lite nytta innan jag drar fram sockstickningen!

Önskar er alla en riktigt fin ny vecka!

Se, men inte köpa!

Oj, vet ni, gårdagen var fylld med trevligheter. Det började med dotterns snabbvisit på förmiddagen och fortsatte med ett besök i den bästa stadsdelen. Jag ringde nämligen till Lillans mamma och frågade om hon ville komma med på loppisbesök. Nä, hon hade inte tid sa hon då.

Men till all tur ångrade hon sig senare, så plötsligt var vi här:

I Bergasloppiset hos Alice. Vi blev lite oroliga när vi såg en bil parkerad invid vägrenen och en annan på gräsmattan. Tänk om det var proppfullt på loppiset och det inte ens fanns parkeringsplats åt oss?
Men till all tur var det lugnt, så vi fick ha Alice helt för oss själva. Härligt. Vi startade inne i hennes kök, för vi hade var sitt syuppdrag åt henne. Skönt för oss att äntligen få bort tyger, som vi tänkt göra nånting av, men inte kommit igång med. Och tur att Alice blev ivrig då hon igen får låta kreativiteten flöda. Hon kan minsann hon.

Åååh, ser ni den där korgen med lock på. Visst borde jag väl ha köpt den? Eller en tvättbräda? Se, men inte köpa, för inte ska jag väl samla på mej flera grejer?

 

Så många fina saker och så trevligt ordnade. Labyrintspelet borde jag också ha köpt, inte sant? Då skulle vi ha haft en kul utmaning med barnbarnen. Men som sagt, se, men inte köpa.

I Alices "vävsal" var alla textilier samlade, bland annat juldukar, julgardiner och fina trasmattor. Jo, jag är svag för julgrejer, men på senare år har jag knappt plockat fram nånting alls. Kanske dags att skärpa mej i år? Behöver jag juldukar vet jag ju nu var de finns.
Ivrigt provade jag också två juliga klänningar, men tyvärr var de för trånga över bysten. Snyft!

Jag är stum av beundran inför den energi, som Alice har. Tänk att sätta igång med ett sånt här loppis. Visst är det strongt gjort?

Det där med att se, men inte köpa kan ni lugnt glömma, för visst kom jag hem med lite grejer, bland annat den här ljusserien. Jag hade faktiskt tänkt ge bort den, men hör och häpna, bisin min protesterade. Han vill ha den i vårt eget fönster. Nu är här bara ett litet, litet men, det står att den här ljusslingan är för utebruk. Kan vi alls ha den inomhus då? Ska jag fråga AI? Eller en elektriker? Eller ja, vet nån av er?
Det här är ett riktigt fint fynd, tack!

Stort TACK till Alice, ta det lugnt och sköt om dej! 

Medan jag roade mej på mitt håll, var bisin min iväg och tog upp potatis tillsammans med sin kusin J, hans mamma och hans son. En del av de här potatisarna försvann till stan igår och resten försvinner lite längre bort i morgon.

De plockade också äpplen. Tack för dem! Bisin min vill nu att jag bakar en sån där äppelbulla/kaka, som hans mamma alltid gjorde. Suck! För det första ska det vara just dom där äpplen från det där trädet i grannbyn för att få exakt samma konsistens. För det andra har vi inget eget vetemjöl, som malts i Andersby kvarn. Så bara glöm det. Det får väl bli nån annan sorts äppelgrej, om vi inte har ätit upp äpplena innan dess. Jag kan ju alltid hoppas, för jag har inte riktigt tid med bakning just nu. Det är program i dagarna tre från och med i morgon.

Igår kväll när jag satt helt koncentrerad på min sockstickning, för nu var det inte många varv kvar innan socka nummer två blev färdig. Då meddelar bisin min att jag ska följa med till stan. Jag är motvillig, för jag vill inte lämna tåhoptagningen. Det ska räknas varv och maskor, för att få det att stämma med socka numer ett. Ja, och vad kan man göra i stan en söndag kväll då bisin min inte ens klär om sig? Svar ingenting!

Det hela slutar med att bisin min lockar mej med att säga att jag får köpa glass från lilla butiken. Då följer jag snällt med, får förstås sitta i bilen i stan och vänta på honom innan jag kommer till butiken. Där köper jag min favoritglass, Aino tjinuski-tranbär. Mums filibabba! Tjinuski = kola.

När jag senare på kvällen faktiskt får mina sockor färdiga och alla garnändar fästade frågar bisin min:
– Ska jag gå till pysselrummet efter en kasse med halvfärdigt arbete åt dej?
– Jo, gör det du, svarar jag, väl medveten om att han inte kommer att resa sig ur gungstolen där han sitter och ser på en dokumentär om Led Zeppelin. Dessutom har jag redan tagit med mej en projektkasse, inte med halvfärdigt arbete precis, utan med ett planerat arbete. En sjal, som var tänkt att påbörjas redan i februari.

Så det blev ett pyttelitet sjalbörjan igår. Och tro det eller ej, men jag lyckades redan så här i början rådda mellan avigan och rätan, därför lade jag en liten säkerhetsnål där i snibben. Jag är inte riktigt säker på att jag får snygga kanter på det här. Men i värsta fall virkar jag en ny kant runt, få se.

I morse var här väldig aktivitet. Äldsta sonen och bisin min städade i pannrummet. Jag hade fullt sjå att se riktigt upptagen ut medan de höll på som värst. Nå, upptagen blev jag också, för plötsligt skulle bisin min igen ha en bildel beställd från nätet. Hans kompis J hade hittat en reservdelsfirma i Salo, som sålde just den delen. Jaha, få se nu. Och vad händer, jo ingen internetkontakt! Ah, varför är det alltid så?
Nå, det ordnade sig efter omstart av boxen och sen efter en stund omstart på datorn. Beställningen lyckades, hoppas jag och småningom kommer delarna.

Som belöning fick jag en örfil! Det var väl snällt?

Nu måste jag laga lite mat och det utan inspiration, så få se vad det blir. Åtminstone inte potatis!

Önskar er alla en fin tisdag!

Full burk

Ni vet inte vilken tur bisin min hade igår då han kom hem från grannbyn. Jag höll faktiskt på att laga mat då han steg in genom dörren! Det konstigaste var att han för en gångs skull var i tid. Han har liksom ingen som helst koll på klockan. Bisin min använder inte armbandsur, för det skulle vara i vägen då han jobbar. Och inte drar han fram sin knapptelefon i tid och otid heller. Bisin min är alltså ingen slav under tiden, så jag tog honom inte riktigt på allvar då han sa att han återvänder vid tvåtiden för att äta. Det behövs endast att nånting krånglar i hallen, att nån ringer eller att han träffar nån och stannar och pratar. Men undrens tid är inte förbi, för igår kom bisin min hem klockan 13:50, alltså hela tio minuter före utlovad tid. Han fick vänta lite på maten, knackkorvssås och potatis. Det blev tyvärr ingen mos, för vi var båda jättehungriga och gav oss inte tid att stampa fram moset. Annan sås än kycklingssås har vi inte haft på menyn på flera månader, så det var riktigt gott med "vanlig" mat.

Bisin min brukar ge order åt mej innan han försvinner till grannbyn. Det finns en massa saker, som han tycker att jag borde göra medan han är borta hemifrån. För det mesta hummar jag lite till svar och gör ändå det jag själv känner för. Jag kan räkna upp en längre lista på vad jag inte gör än vad jag uträttar av de där befallningarna.

Sent igår på eftermiddagen drog bisin min fram kumminriset, som han hade samlat och så fick jag order om att "tröska" det. Suck, stön, stånk! Där satt jag sen hela kvällen ända fram till klockan 23. Och nu har jag fått en yrkesskada, mitt högra pekfinger är så sjukt att jag inte vet om jag alls kan sticka eller virka idag!
 

Men det bryr sig bisin min inte om. Han är nöjd när vi nu har en full burk med kummin. Nu har han då satt igång med följande kampanj, han vill att jag ska baka kumminsemlor (frallor) igen.
– Dom var så goda, försöker han smickra.
Men se nej, det går jag inte på nu, för igår stickade jag inte en endaste maska. Jag satt och slet nästan så fingrarna blödde, medan han såg på Vera - zigenerskan på TV. Jag fick endast höra Kipparikvartetti, men såg inte alls på TV igår.

Jag kan till min glädje rapportera att mitt Facebookflöde nu översvämmas av Stolthet och fördom istället för dödsfallen i slutet av augusti. Tjohoo! Det lönade sig att vara lite envis för att få bukt med Metas egna förslag på vad jag borde vara intresserad av. Nu gäller det att inte klicka gilla på annat än stickning och virkning och kanske något lokalt innehåll. Få se hur länge Meta håller sig i skinnet.

Dags för mej att rota fram någon stickning, som jag vågar ta med till dagens stickträff. Kanske en enkel sjal skulle fungera? Den kan behövas nu till hösten.

Ha en riktigt fin fortsättning på onsdagen!

Vad ska det månne bli?

Jaa, hör ni, idag har vi klivit in i höstmånaderna. Nu kan vi definitivt säga att sommaren är förbi. Det har i och för sig köpmännen redan länge försökt tuta i oss genom att sälja höstblomster och pumpor i olika former, allt från glasdekorationer till grytor. Kunde de inte ha väntat till oktober och låtit oss njuta lite till? Från Tyskland fick jag hälsningar att de redan säljer julprylar! 🙈 Nej, nej, nej, vänta nu lite!
Från Body Shop fick jag reklam i e-postlådan att deras adventskalendrar nu säljs till specialpris. Det drar alldeles tydligt ihop sig till konsumtionshysteri.

Igår gjorde jag nästan ingen nytta alls och till råga på allt fastnade jag i den här virkningen. Vad ska det månne bli? Ett fantasidjur som inte existerar? Eller ska jag ännu virka öron och nån sorts svans? Ska den ha ben? Och hur får jag snyggt ihopsytt det där hålet?
Bisin min fnyser och tycker att jag är barnslig. Men det är väl bra att ha kvar barnasinnet?

Bra är det ju också att då och då försöka tömma restgarnsburken så den inte svämmar över.

I morse förbjöd jag bisin min att tala om saker som börjar på P och V. Det för att han håller på och dillar om potatis varje dag och nu har han dessutom börjat tjata om veden också. Jo, jag vet att jordkällaren behöver en ordentlig dörr för att vi ska kunna lagra potatisskörden. Men det är inte mycket jag kan göra åt det annat än att eventuellt hålla i verktygen och räcka dem åt bisin min. Alltså ämnet är slutbehandlat om ni frågar mej. I morse började han dessutom dilla om att han skulle fixa den gamla potatisupptagningsmaskinen, som vi inte har använt på minst 20 år. Jag undrar allt jag, för nu håller han på att svetsa på en bil och nästyngsta sonens bil väntar på en översyn innan besiktningen. Min bil borde få en ny vindruta och... ja, tiden räcker inte riktigt till för allt.

Och så är det veden. Nu borde det sågas/cirklas mera ved, för vem vet om den som finns faktiskt räcker till tre hushåll i vinter. Det vet faktiskt ingen, för vi är inga väderspåmän. Ingen av oss kan säga om det blir en svinkall eller en mild vinter. Jo, jag förstår oron, men det vore nog dags att byta skiva nu, om ni frågar mej.

– Du får inte prata om saker som börjar på G, S eller V, kontrade bisin min sårat.
– Öh, men...
– Ja, garn, stickning och virkning.
– Ja, men då får jag prata om Gian. Han kastar i Prag det här veckoslutet, sa jag ivrigt.
Bisin min stönade och tillade innan jag hann fortsätta:
– Och int om Vörå heller.
Det var lite prima, för han förbjöd ju mej inte att tala om KAJ! Heh, bisin min kanske inte kan alfabetet? Som ni kanske märker behöver vi nog lite intryck utifrån nu, så vi kan byta samtalsämnen och inte fastna i gamla tjatiga teman. Tur att det är stickträff i morgon.

Vet ni vad? Jo, efter klockan 16:30 fick jag igår ett samtal från hälsocentralen. Tjohooo, vilken lättnad. När damen, som ringde frågade mitt ärende, efter att ha kollat födelsetid, signum och adress, svarade jag att jag behöver min B12-injektion.
– Aj, kohemin då, frågade hon.
Jag svarade förstås ja, kohemin och tänkte tillägga "jag är inte så slängd i latin". Till all tur avhöll jag mej. Nu har jag i varje fall tid till en för mej ny hälsovårdare nästa veckas torsdag. Håhåjaaa, det skulle vara skönt med en egen, utifall att jag måste berätta halva min livshistoria igen. Men det ska väl knappast behövas, för jag ska ju bara ha ett litet stick. Skönt i varje fall att jag nu kan släppa det smått hysteriska taget om telefonen. Med tanke på att jag hade sagt att mitt ärende inte är brådskande, så ringde de snabbt tillbaka. Jag var beredd på att få vänta ända till fredag innan nån ringer.

Igår kväll när jag äntligen sent omsider satte mej i gungstolen med min sockstickning fick jag en dos med elände från TV. Som vanligt var det bisin min som hade makten över fjärrkontrollen. Så det började med ett inslag från krigstiden i Finland och radiospaningen samt flykten till Sverige, som olika personer var tvungna att göra då grannen i öst understödd av vissa finländare ville fängsla de här människorna. Verkligt svåra tider.
Sen zappade bisin min till National Geographic-kanalen och en lista med tio av de värsta olyckorna inom motorsporten! 🙈
Ny zappning när det där hemska programmet slutade och vi hamnade i Malå. Innan jag hann avsluta min socka fortsatte tv-programmet med Det stora postrånet. Inget av de här programmen är riktigt lämpligt att se på innan läggdags. Nej tack, ge mej nånting skojigt eller musik, men inga hemskheter innan jag ska i säng.

Men jo, jag fick en socka färdig. Nu har jag dock börjat tvivla på den. Jag tycker att skaftet är för smalt och foten för lång. 🫣 Suck! Definitivt ingen julklappssocka. Kanske den hamnar i bastu-ugnen, för jag är inte alls säker på att den passar på någon fot. Jag borde kanske riva upp den istället för att börja på socka nummer två?

För övrigt har jag försökt tämja Metas algoritm. Jo, jag gillar countrymusik också, men jag vill inte att mitt flöde svämmas över av Dolly Parton. Sen lades kung Haralds bortgång till och igår prinsessan Dianas dödsdag. Det blev lite för mycket, så envist klickade jag i Facebook på de tre lodräta prickarna och valde "Inte intresserad", för varje sorgligt inlägg. Snart överger jag helt den där sociala plattformen.

Kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Instagram heller, för inom loppet av en liten vecka har jag fått meddelande från två  falska profiler. Första gången handlade det om något bidrag jag kunde få från nån humanistisk fond. Jag roade mej med att svara galet på alla frågor, men tappade sedan intresset. Det var ju inte en riktig människa i andra änden, så det blev konstigt. Dessutom gick det åt onödig tid, så jag blockerade helt enkelt profilen. Igår fick jag igen ett meddelande från en liknande falsk profil. Den här gången med ett stulet foto från en människa jag verkligen känner. Och nu handlade det om att jag skulle ge mitt mobilnummer för nu kunde jag vinna en stor summa pengar i en tävling anordnad av det tyska kommanditbolaget. Jag svarade att jag inte har en mobil utan endast en fast telefonlinje, som inte fungerar längre, för linjen är kapad. Nå, maskinen i andra änden fortsatte oförtrutet på och insisterade. Då meddelade jag att jag inte vill understöda en tysk miljonär. Fick inte svar på det utan fortsatta försök att få mitt mobilnummer, Till sist tappade jag intresset, skrev "tack och hej, leverpastej" och blockerade även den här profilen. Så nästa steg för min del blir nog att se över mina inställningar i Instagram och skärpa dem betydligt. Dessvärre är det nog så att om fotot som används är från nån jag känner kommer jag väl ändå i hastigheten att godkänna kontaktförsöket. Jag vill ju inte vara direkt oartig heller.

Nu småningom faktiskt dags för lite matlagning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.

På marknad

Igår var jag iväg ett varv till stan tillsammans med äldsta sonen. Jag gick på marknad och han var chaufför. Det var allt tur det, för det var svårt att hitta parkeringsplatser nära torget.

Förr var alla gator runt torget avstängda, för då fanns det jättemånga marknadsstånd. Numera räcker torget bra till, för marknaden har blivit betydligt mindre. Vädret var soligt och det var mycket människor i rörelse. Jag lät mej inte frestas av utbudet, trots aktiva försäljare. En visade en sorts tröja i leopardmönster. Heh, kan ni se det framför er, jag i ett sådant plagg? Nä, inte jag heller, så när jag sa att det inte riktigt är min stil, drog han fram en enfärgad svart med guldfärgad dragkedja. Men jag tackade också nej till den och skyndade fort förbi ståndet. Jag vågade inte stanna och se på de vackra klänningarna.

Lite längre bort ropade en hattförsäljerska på mej, men nej, ingen hatt för mej, tack. När har ni sett mej i hatt senast? Förutom de här så tyckte en försäljerska att jag skulle köpa ytterst hälsosam ingefära av henne. Men också det lät jag bli.

Nej, jag stegade raka vägen till ståndet med viborgskringlor. Men ack, ack, här gällde MobilePay eller kontanter. Det sistnämnda fanns inte i min plånbok och den förstnämnda appen finns i min telefon, men det fanns inga garantier att den fungerar. Så jag travade iväg till nästa kringelstånd. Men också här gällde samma betalningsmetod. I det här läget gick jag bort från marknaden och tänkte att nä, nu får det vara nog. Vi är utan kringlor den här gången. Jag hade redan tagit fram telefonen för att ringa sonen och be honom hämta upp mej. Men sen kickade modershjärtat in. Jag kan ju inte återvända utan kringlor, för tänk hur besviken sonen skulle bli då.

Jag gick alltså till bankautomaten, återvände till marknaden och kom hem med kringlor!

Bisin min tycker att de är så degiga nuförtiden och inte alls smakar som förr i världen. Det kan förstås stämma, för de bakas väl inte i ugnar på halmbädd längre. Men det kan också vara att minnet från barndomen har bleknat eller att man inte fick så mycket köpta bakverk på den tiden.

På marknaden gick det inte att ta många steg innan jag igen träffade på bekanta och vänner. Och det är ju just det som är roligast på marknaden, att träffa människor. Faktiskt är det också så att de flesta är ute efter just kringlor från marknaden.

– Nu går vi och sätter oss och vilar, sa mannen till höger ömt till sin fru och ledde henne till bänken.
Det var riktigt gulligt att se och höra. Riktigt bra att det finns bänkar att sitta på. Det är inte så enkelt att gå på de där kullerstenarna.

På kvällen var jag iväg till grannbyn. Med mej hade jag två grejer, som jag köpte på marknaden:

En drake och en groda. Och nu hade den här famon gjort stora misstag, ack och ve!
För det första så är de här leksakerna av trä. Det tycker jag förstås är bra mycket bättre än plast. Men det tyckte inte fadern var speciellt roligt när de smällde i golvet då Lillan och Lilleman lekte jojo med de här fjädrande djuren. Sen finns det kanske en viss risk att de smäller till varandra också.

För det andra blev det fel då jag paketerade in dem och gav draken åt Lilleman och grodan åt storasyster.
– Jag tycker inte om grodor, sa hon och rev draken ur brorsans hand. Han började storgråta och fadern fick ge en lektion i att man inte river saker ur händerna och att man ska vara snäll osv. Famo borde alltså ha satt båda leksakerna i ett paket och så skulle barnbarnen ha fått dela på innehållet. Jag skulle förstås ha köpt likadana, men det fanns inte vare sig två drakar eller två grodor. Två spindlar skulle ha funnits, men de hade olika färg, så det skulle nog ha blivit gruff om dem också. Nu funderar jag intensivt på om jag alls vågar mej på att göra adventskalendrar åt de här två, för jag kan väl inte ha likadant innehåll i alla påsarna?

Hur som helst, så var det riktigt trevligt att träffa gullisarna. I något skede tyckte Lillan att famo nog kunde gå hem redan. Lilleman å sin sida ville sitta på stolen som famo hade fått från köket. Det på grund av att det fanns en stor madrass framför soffan där det slogs kullerbyttor. Mycket bestämt lät Lilleman förstå att nu skulle famo minsann bort från stolen. Och när famo var mer än lovligt trög, så stampade han med eftertryck i golvet. Då lydde famo, som hade jättesvårt att hålla sig för skratt.

Igår kom dödsbudet att Dolly Parton hade gått bort. Till min stora förvåning nämnde också professor Alf Rehn om det hela i sin Facebook. Visst betyder väl det då att Dolly var en mångsidig artist? Jag trodde verkligen inte att han lyssnade på countrymusik. Är det att vara fördomsfull?

Visste ni förresten att ni ska ringa 112 om ni är ensam med en man? Det uppmanar AI oss kvinnor att göra. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu med bisin min, vågar jag vara ensam med honom? Till all tur körde han nyss iväg till grannbyn. Det var nämligen igen nära på ett mindre utbrott här då jag hamnade söka på Motonets sidor.
– Du blir alltid så aggressiv när jag ber om hjälp med internet, sa bisin min.
Njaa, snarast irriterad, för ja, jag kan inte finska tillräckligt bra för att söka efter bildelar. Jag vet ju inte ens vad de heter på svenska! För femtioelfte gången försökte jag igen visa bisin min hur det ser ut på Motonets webbplats, vilka kategorier som gäller och hur många sökträffar det kommer upp om man inte specificerar sökningen. Dessvärre tror jag att han inte heller den här gången lyssnade på mej. Igen fick jag söka på fel grejer då han sade att jag skulle söka på "kiinnitys" när det heter "kiinnikkeet". Kära nån, jag undrar om jag borde önska en finska kurs i medborgarinstitutet, en finska kurs som skulle koncentrera sig på bildelarnas benämning. Frågan är bara om det är undertecknad eller bisin min som behöver gå den kursen?

Nå, strunt i det, delarna är nu både beställda och betalda och jag klarade igen av en biluppgift. Huh! Jag borde nog snart få ett pris av något slag annars kanske jag går i bildelssökningsstrejk! Härefter om bisin min ber mej söka nånting så tänker jag göra som Anni Saukkola, jag tar fram min stickning istället och söker inte vare sig på telefon eller datorn!

Nu ska jag småningom försöka få mej iväg till stan och stickträffen hos H.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen. Och vad ni än gör, lita inte på svaren ni får från AI.  

På tur med spindeln

Låt mej börja med att konstatera: Nej, nej jag har inte 33 8024 gram i mitt lager! 🙈
Nej, det skulle vara på tok för mycket till och med för mej och det skulle inte ens rymmas in här i vårt hus. Tänk 338 024 gram!Nej, jag har 33 802 gram i lagret och det är redan alldeles för mycket med tanke på min långsamma sticktakt.
Tack till alla som har påpekat mitt tryckfel i gårdagens inlägg. Jag vet inte varifrån den där fyran dök upp där på slutet. Jag har nu rättat det. Hur skulle jag klara mej utan er? 💕

Igår då jag satt här framför skärmen fick jag ett textmeddelande av yngsta sonen:
– Vill du på ett snabbt Borgåvarv?
Jag svarade förstås ja tack, skyndade att klä om mej och så iväg tillsammans med sonen och...

... spindeln.

Den här gången hade jag inte med mej nån stickning utan satt en liten stund i bilen och väntade medan sonen uträttade sitt Borgåärende. Jag kollade på min telefon och tittade på alla inlägg om hur fantastisk KAJ på hemmaplan varit i lördags. Superlativen avlöste varandra och jag önskar att jag skulle ha varit där. Men min energi räckte inte till helt enkelt; Ordna biljetter, ta sig till Vasa, ordna övernattning osv. Och nej, jag skulle inte ha orkat stå på fotbollsplanen i två timmars tid och mera. Bäst att inse realiteterna och njuta av alla videon på youtube istället. Det är förstås inte samma sak, men en liten tröst i alla fall.

Yngsta sonen sa ju att det skulle bli ett snabbt varv i västra grannstaden och så blev det. Vi besökte endast Mikrokulma. Där i dörröppningen talade jag en lång stund med en datakursdeltagare. Det var bra, för då hann sonen kolla på det han var intresserad av innan jag gjorde ett supersnabbt varv i affären. Och vad köpte jag då? Jo, en städtrasa, vete fåglarna vad jag ska göra med den, och...

... den sista lilla påsen med hallonbåtar! Hallååå! Ni behöver påfyllning med det snaraste! Påsar med lakritsbåtar fanns det hur många som helst av, men se de här röda godingarna fanns det bara en påse av. Hoppas att det plingade till i affärens lagersystem när min påse gick genom kassan, så att de nu vet att hallonbåtarna är slut.

Under bilfärden till och från västra grannstaden talade vi bland annat om hur det var förr när det inte fanns mobiler och undertecknad var ute och festade. Alla föräldrar hade nog inte riktigt koll på sina ungdomar då. Jag var kanske ett litet undantag, för min hulda moder körde taxi och fanns ofta på plats på samma dansställen/ungdomsföreningslokaler där festerna ordnades alltid med levande musik. Hon visste alltså vad som hände och hur det såg ut utanför lokalerna. Men hon litade på mej. Vad kan jag annat säga än att jag hade tur som inte råkade ut för hemskheter. Yngsta sonen tror inte på att det har blivit värre nuförtiden. Han tror att det mera handlar om att nyhetsflödet har blivit intensivare och aggressivare. Och ja, att vi just matas med dåliga eller hemska nyheter, för de säljer och allting handlar om pengar nuförtiden.

Som orolig mamma frågade jag också av sonen vem han har som ICE kontakt i sin telefon. Han tittade häpet på mej och frågade:
– Vad är det?
Så, jag fick förklara för dataexperten det, som jag tänkte att alla uppfödda med datateknik kan och vet. Men se nej, det gör de ju inte. Som unga förstår de nog inte äldres oro och tar lätt på livet. Vet inte om sonen kommer att lägga in nån ICE kontakt. Han utgår nog från att ingen ändå kan öppna hans telefon.

På hemvägen kurvade vi ännu via Tokmanni i Gammelby och jag försåg vårt kylskåp med mjölk, yoghurt osv. Nu är kylskåpet proppfullt och bisin min inte alls glad. Han gillar bäst när det är halvtomt, men jag vill inte ränna i affärer varje dag för att skaffa basvaror. Det är lite som med garnet, det ska finnas färdigt hemma, för hur ska det annars gå om jag drabbas av akut inspiration.

Och nu mina vänner, nu inser väl både ni och jag, att gårdagen är ytterligare ett bevis på varför mitt stickande tar så låååång tid: Jag flänger helt enkelt omkring! Då hinner jag ju inte sticka, i synnerhet som jag ännu lämnar hem stickväskan. Men, som den jag mötte i Borgå igår sa: "Man får inte lämna sig i soffan". Och det är ju sant, det är alltid bra att ta sig lite ut, se sig om och röra på sig lite. Sticka hinner man nog sen. Och det säger jag med fyra månader kvar till jul! Andas lugnt, ingen stress, ingen brådska, det ordnar sig...

Och apropå jul, vet ni vad bisin min föreslog i morse? Jo att vi skulle åka bort till jul, på kryssning eller någonting annat. Jag stirrade på honom som om han tappat förståndet totalt.
– Menar du verkligen det, frågade jag tvivlande.
– Ja, svarade han tvärsäkert.
Men vet ni vad? Jo, det var nog bara bluff och båg från hans sida. Han känner mej redan så väl att han vet att jag inte reser bort från barnbarnen till jul. Så om bisin min vill smita undan julståhejet får han allt lov att resa iväg själv.

Nu dags för lite disk och sen sista varven på min traktorstickning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen! 

Vid vattnet

I natt drömde jag att jag köpte en avatar, alltså en sån där figur som man kan ha i datavärlden. Lite oklart vad jag skulle göra med den och jag hann vakna innan jag fick reda på det. Det jag med säkerhet minns var att ett av mina villkor för köp, var att figuren skulle vara skapad av en riktig människa istället för AI.

Drömmen var ett skönt avbrott från mina ordinarie drömmar, som ofta handlar att jag och min familj eller mitt sällskap blir jagade av skumma typer. Ofta befinner vi oss i ett stort hus eller ett jättestort sovrum och ofta är jag på något sätt på fel plats vid fel tid. Lite konstigt egentligen, för nu som pensionär behöver jag inte följa strikta tidsramar. Det skulle ju vara mycket trevligare att drömma om en eldig man med mörkt hår och bruna varma ögon. Ni vet, så där som Colin Firth i Mr Darcy. Ååååh! Men se nej, det går inte att styra sina drömmar. Dock tror jag att jag har kommit på ett litet knep, jag skaffar mej helt enkelt boken Stolthet och fördom, och så läser jag om Mr Darcy varje kväll. Det ska väl göra susen, eller vad tror ni?

Igår var bisin min igen försvunnen hela dagen och det så länge att jag faktiskt började bli rejält orolig. Han försvann vid halvelvatiden och sa att han bara skulle iväg till potatislandet för att ta upp några potatisar. Sen såg jag inte skymten av honom och hörde inget heller. Hem kom han först efter halvfyra och vid det laget hade jag hunnit både äta och nästan efterlysa honom. Tänk om han låg medvetslös i potatislandet?
Nå, till all tur hade han inte gjort det i alla fall. Nej, han hade suttit både hos P och senare hos J, pratat och förstås tappat allt grepp om tiden. Och när han kom hem var det lika oklart som på morgonen: Skulle vi iväg söderut på kvällen eller inte?

Efter några telefonsamtal visade det sig att hit skulle vi, närmare bestämt till Vårdö. Jag fick mitt hår lite klippt av multitalangen I. Hon kan nästan vad som helst, allt från att laga mat, baka, sticka, virka och sy till att åka vattenskidor, måla tavlor, fixa naglar, klippa hår och hantera både bil och båt. Ja, och så springer hon halvmaraton och kan sjunga. Det är att vara begåvad, inte sant?
 

Efter klippningen gick vi ner till stranden. Det var meningen att jag skulle fota yngsta sonens fina norska båt från 1960-talet, men...
... det blev ett foto på faderns kompis där i strandkanten...

... och på katten, som balanserade farligt på båtkanten för att få tag på andsteken.
När vi återvände till huset slog det mej att jag hade ju alldeles glömt bort att fota den vackra båten! 🙈

Det var en riktigt skön kväll och jag satt där ute och stickade på min socka. Jag fick faktiskt börja på den här sockan fyra gånger innan jag var nöjd. Det gick inte att sticka med de där ljusa trästickorna, nummer fyra, så det skaftbörjandet rev jag upp två gånger. Sen lyckades jag rådda med aviga och räta på de där mörkare fyrkantiga stickorna, 3½. Det blev alltså att riva upp en tredje gång. Tänk, först fjärde gången lyckades jag komma igång. Håhåjaa... kanske stickning inte alls är min grej, vad tror ni?

Vi avslutade kvällen inomhus med lite saft, rågbrödsmörgås och smakprov av I:s jättegoda bakverk. När vi körde hem efter halvnio höll solen på att gå ner.
Hem kom vi med ett litet ämbar blåbär och...

... och jag fick dessutom det här fina armbandet. Stort TACK för gåvorna och hårklippningen. Ja, och förstås för en trevlig kväll.

Nu ska jag småningom börja samla ihop mej och min stickning inför dagens stickträff hos C.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!

Magfyllning

I morse då jag vaknade halv sju, var jag igen så borta att jag inte alls visste vad det var för veckodag. I princip borde det ju innebära att jag har sovit riktigt gott, inte sant? Men jag är inte riktigt säker på den saken, för jag har en känsla av att jag vände på mej hela natten. Jag borde kanske använda min smartklocka på natten också för att få reda på hur jag sover. Men det intresserar mej inte tillräckligt mycket. Jag tycker dessutom att det skulle vara obekvämt att ha den på armen under natten. Den är riktigt tillräckligt obekväm redan på dagen. Men den är som sagt smart och tills vidare uppväger fördelarna nackdelarna.

Igår på eftermiddagen var jag iväg med yngsta sonen. Han hämtade upp mej direkt efter att ha avslutat sitt jobb, så det första vi gjorde var att äta. Som vanligt var det svårt att välja matställe. Jag skulle ha nöjt mej med en liten pajbit och sallad var som helst. Men han var hungrig så jag lät honom bestämma.

– Det där är ju bara magfyllning, sa sonen då han såg min salladsportion, som jag beställde på Olympos.
– Där är inget protein, fortsatte han.
HUPS! Nu blev jag faktiskt orolig, för jag borde ju äta tillräckligt med protein om jag inte ska förlora muskelmassa! Här borde alltså ha funnits nån sorts kött eller ost. Och jag som trodde att jag var så klok och förståndig som beställde sallad. Men milda makaroner så jobbigt det blir att hålla reda på allt och hålla koll på vitaminer, mineraler, spårämnen, kolhydrater och proteiner, för att nu inte tala om kalorier. Om jag ska fundera på allt det där varje gång jag äter, så slutar jag äta och håller mej till näringsblandningar i stället. Brrr!

Efter att ha gynnat det lokala matstället fortsatte vi österut till Prisma i Kotka. Där var ägarkundsdagar med -15 % på olika varor, nästan allt utom det som man verkligen behöver såsom mat, hygienartiklar, tidningar, drycker ja alltså dagligvaror över lag.
 

Jag hade ett viktigt uppdrag, så jag stegade nästan direkt iväg till garnhyllan. Jag spanade efter Novitas Viola Raita-garn. Men ser ni ett endaste ett randigt garnnystan här?
Nä, inte jag heller. Utan ett enda nystan lommade jag iväg därifrån. Duktigt gjort , inte sant? De hade inte ens 7 systrar garnet där. Morr! Jag hade gärna velat åtminstone känna på det garnet.

Nuförtiden är jag rätt snabb där i varuhuset, för jag hittar ganska bra. Den här gången tittade jag inte ens åt vare sig barnkläder eller leksaker. Jag har för mej att föräldrarna inte alls är lika förtjusta i de små presenterna, som jag brukar ge åt barnbarnen.

Men vilken glädje på matavdelningen då jag hittade hjärtmärkt gräddost. Tjohooo! Enda smolket i glädjebägaren är att den inte är inhemsk. Förlåt alla odlare, men jag kan inte rå för att jag köpte den här. Den borde ju vara hälsosam och nu kan väl ingen gräla på mej för att jag äter ost? Hmmm, å andra sidan är ju skinka också hjärtmärkt och man ska ju inte äta rött kött eller processat kött. Men kött innehåller proteiner, liksom ost... Uj, uj, nu är jag minsann ute på djupt vatten igen. Bäst att göra som en klok farbror en gång sa: "Äta lite av allt".

På hemvägen diskuterade vi litteratur. Yngsta sonen läser science fiction. En riktigt intressant genre inom litteraturen, ibland rena rama fantasy, men jag har aldrig riktigt fastnat för de böckerna. De är oftast så mörka och dystopiska. Sånt vill jag inte läsa just nu då hela världen är galen och det verkar ibland som om all mänsklighet har försvunnit från jordens yta. Av de författarnamn sonen räknade upp har jag läst Ray Bradburys bok Fahrenheit. Den var riktigt kuslig och osökt kan man idag dra paralleller till det stora landet i väst, som vill förbjuda vissa böcker. Inte för att det precis är det enda landet som förbjuder "farliga" böcker.

Douglas Adams känner jag förstås till. Men jag minns inte om jag alls har läst igenom hela boken Liftarens guide till galaxen. Den står i vår bokhylla så kanske det skulle vara dags nu? Sonen nämnde också Ursula le Guin, men det var en helt okänd storhet för mej. Jag frågade förstås sonen om han hade läst Pestens tid av Stephen King. Det hade sonen inte gjort, för han klarade inte av boken Det. Och jo, King skriver om hemska och grymma saker, så jag skulle inte klara av att läsa nånting av honom heller nu. Det är nog feelgood, som gäller numera. Och vet ni vad? Jo, Harlequinböckerna har blivit samlarobjekt. Det ni! Kanske jag ska börja läsa de böckerna istället eller vad säger ni om: ""Hon slog handen för halsen. Varför kom Christopher nu, när han undvikit henne hela veckan? Hans ögonvrår rynkades när han log. Blicken som de senaste dagarna varit reserverad utstrålade nu en oväntad värme. Hans manlighet och auran av behärskad styrka väckte ett märkligt fladder i maggropen. Värmen sjöd i kroppen och det hettade i kinderna." Citat ur Kurtisanens dotter av Ann Lethbridge, en bok jag ärvt och tänkt riva loss pärmarna och slänga själva boksidorna i pappersinsamlingen. Men nu får jag väl tänka om och föra böckerna till Karis, eller vad tror ni?

Dags för mej att göra lite annat än sitta här och dilla om böcker. På eftermiddagen är det dags för barnkalas i grannbyn. Tjohooo!

Önskar er alla en finfin lördag!

Stickträffen

Igår fick jag lift med stickväninnan B till G-M, där stickträffen hölls. Det var härligt att äntligen ha tid att träffas efter en tre veckors paus. Tänk att pensionärslivet är så hetsigt att jag inte ens hinner med en liten livsbejakande stickträff en gång i veckan. Den här kravlösa samvaron är nånting jag verkligen behöver för att överleva som hemmasittare.

Igår stickade jag på en liten socka nummer två. 

Här hemma hade jag gjort ett litet virkprov, som jag hade med till stickcaféet. Jag kunde fråga om de här två alternativen, om färgval osv. Och som vanligt fick jag goda råd, så nu vet jag hur jag ska fortsätta. Tack för hjälpen.

Jag fick ett så här vackert födelsedagskort med alldeles för stort innehåll. Varmt TACK för det.

Jag fick också med mej hem av godsakerna G-M bjöd på: Blåbärsvaniljbullar, som barnbarnet hade bakat och en bit skinkpaj, som värdinnan själv hade bakat. Stort TACK för trakteringen.

Bullarna kom väl till pass då mr J var på besök igår kväll. Nu kunde vi bjuda på lite gott till kaffet. Han hjälpte mej att beställa reservdelar till min bil. Det är inte särskilt enkelt för mej och dessvärre fattar bisin min inte att jag har ingen aning om vilken del till bromsarna han ska ha, då det finns 29 sidor med olika alternativ, som alla lär ska passa till min bil. Tack vare mr J fick vi iväg beställningen och efter några dagar torde delarna vara här. Nu har jag då ett konto på den webbplatsen. Och det är nog inget som jag tycker att jag borde behöva, men... vad göra då bisin min vägrar befatta sig med internet?

Bisin min var borta hela dagen igår och fick faktiskt rätt mycket uträttat.

Bland annat hämtade han de här kontakterna åt mej från Motonet.
På kvällen var han så medtagen att han slocknade i gungstolen redan före klockan 22. Där sov han ända till klockan två innan han lade sig i vågrätt läge!

Bisin mins städande börjar ta nya varv och det blir ännu mer rådd.

Nu är matbordsändan upptagen av gamla papper allt från hans farmors och farfars tid och till och med tiden före det. Till hjälp för att tyda handskriften har han den här lampan med förstoringsglas i mitten.

Vi har kunnat fördjupa oss i bisin mins farfars kamp för gården. Den var utarrenderad i åtta års tid då han hade skadat tummen. Farfadern var aktiv som få. Han hade hand om "kolonisationen" då karelarna kom till bygden 1940. De behövde mat och en hel del annat. Noggrant har farfadern skrivit upp allt, som de olika gårdarna gav då han samlade in förnödenheterna.
Farfadern var ombud för HBL, försäkringsbolaget Sampo osv. Han satt också med i bland annat kommunens byggnadsnämnd och han var aktiv inom kulturen, spelade bland annat teater.
Han kämpade verkligen hårt, för i unga år fick han överta gården och ta hand om sina systrar då föräldrarna dog.

Vi hittade också bisin mins farmors bouppteckning, hans fars skolbetyg och militärbetyg samt breven hem från fronten. Värdefull historisk dokumentation, som konstigt nog finns bevarade. Hur går det i framtiden då allt är digitalt?

Nu måste jag antagligen göra lite nytta, eller vad tror ni? Jag tror att jag ska börja ta itu med en liten hög papper. Det är så där lagom mycket innan jag går ut och njuter av det soliga vädret.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen! 

Skinkpaj och lite annat

Åh, kära nån, i morse då jag steg upp lite över sju, var bisin min redan i full gång. Han hade hunnit med sin korta morgonrunda, äta frukost, plocka aroniabär och frysa in dem, släpa fram gamla dokument från sina förfäders tid och letat reda på bordslampan med förstoringsglas. Ni förstår att jag blev alldeles, alldeles matt av den där energin. Jag gnuggade sömngruset ur ögonen och försökte fokusera på brödlådan och fundera ut vad jag möjligtvis kunde få ner i frukostväg.

Nu har bisin min kört iväg till grannbyn för att lasta sina borrmaskiner i bilen, plocka upp vedklyvarkompisen J och sen styra mot västra grannstaden. Där ska bisin min besöka Hankkija, sjukhuset, Motonet (förstås!), sin bästa kompis E och självklart äldsta sonen. Verkligen, verkligen tur att jag inte behövde följa med.

Igår var det också full fart på bisin min. Om det nu börjar regna, så är det hans fel, för igår fick han och J igång bevattningen här på gården. Själv hade jag fullt sjå att hinna med i svängarna, men under över alla under, så lyckades jag få till en lätt middag vid 16-tiden.

Eftersom bisin min har tjatat och tjatat om skinkpaj, så fick det bli en sådan igår. Vad gör man inte för sin bisi? Jag fuskade lite och tog en färdig pajdeg från frysen. Den blev tyvärr inte lika bra som den pajdeg jag själv lagar. Från pajinnehållet lämnade jag bort både löken och osten, för annars skulle bisin min inte ha ätit den. Jag lade i paprika och majs istället. Hälsosamt och bra.

Medan vi satt och åt dök mr J upp. Han och bisin min stack sen iväg till huvudstaden och vad de hade för sig där är en helt annan historia, som jag inte tänker gå in på närmare här.

Igår svor jag två gånger så det osade om det. Jag borde ju kunna teknik och att sköta ärenden på nätet, men se nej. Vissa myndigheters webbplatser är så krångliga att jag tror att det inte ens är meningen att använda dem. I vissa fall kommer man inte vidare om man inte godkänner det ena eller det andra. Hur ska man våga godkänna nånting om man inte noggrant läser igenom allting först? Och då, då blir man översköljd av så mycket information att det dels är svårt att förstå och ta in alla fakta och dels kanske man missar det finstilta. Jo, det är fråga om myndigheter, så i princip borde man kunna lita på dem, inte sant? Men, med tanke på alla dataintrång, som görs, så är jag inte villig att utan vidare delge mina personuppgifter till höger och vänster. Ta nu till exempel Traficom. De lämnar ut uppgifter och säger att registren är offentliga. Jo, okej, förståeligt, men inte är det roligt då all världens skummisar ringer och vill köpa ens gamla bil, som är tagen ur bruk. Frågan är om skummisarna är ute efter skrotpremien eller katalysatorn? Bökigt när man först ska godkänna och sen gå och begränsa utlämnandet av ens uppgifter. Sånt höll jag på med igår framför datorn.

Igår fick jag överraskande telefonsamtal från Island. Där var underbart, naturen, varma bad, hästar som töltar osv. osv. Men dyrt och verkligt svårt att förstå språket. Alla pratar till all tur engelska.

Sent igår kväll beslöt bisin min och undertecknad att ta en liten stadsrunda för att kolla in kvällslivet i stan. Ööh, det var inte precis livligt. Torget var öde och inte var det många nere vid Skeppsbron heller. Alla är kanske ute i skärgården?

I morse innan bisin min körde iväg ville han hämta upp en låda från källaren, en låda som han ville att jag skulle gå igenom och sortera. Nej, nej, nej, protest. Ingenting är ju ännu färdigt i köket. Han har ju bara släpat fram grejer och lämnat dem. Snart finns det ingen bordsyta kvar nånstans alls. Dessutom hade han glömt att vi ju fixat så att jag kan delta i dagens stickträff. Och som pricken på i:et kommer mr J hit ikväll, så att vi med gemensamma krafter kan beställa reservdelar till min bil. Det betyder att jag igen måste registrera mej på ett nytt ställe! 🙈 Suck! Nu skulle nog ett besök i Motonet varit betydligt enklare för mej. Igår kväll försökte mr J förklara för bisin min att det nu inte är så där bara att beställa reservdelar. Han tror liksom att det dyker upp ett bromskloss alternativ på skärmen. Håhåjaaa, han skulle bara veta hur det ser ut med minst 20 olika att välja mellan. Och jag är INTE bilkunnig. Det behöver jag inte vara när jag har bisin min och mr J. Nånting ska väl karlarna också göra?
Det känns som att jag snart inte ens är internetkunnig!
Hur som helst, jag är verkligt tacksam att mr J har tid med oss och framförallt är villig att hjälpa mej i reservdelsdjungeln. Det kan hända att här i huset annars skulle uppstå en större eller mindre äktenskapskris.

Nu måste jag småningom bestämma mej för om jag ska ta med en sockstickning eller vågar ta med mej en alldeles ny virkning till stickträffen.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Fel låda!

Jösses, i morse vaknade jag till av en jättehård smäll. Fönsterrutan skallrade. Jag var säker på att nånting av allt det där vi städar hade ramlat ner och gått i kras, men jag var så trött att jag inte orkade stiga upp och kolla. För vet ni vad? Jo, jag såg slutet på fotbollsmatchen Norge – Brasilien igår natt! Milda makter, så bra den norska målvakten var och förstås vikingen Haaland. Men du milde så fjollig domare som aldrig blåste av. Det verkade som om han höll på brassarna. Jag uppskattade verkligen det norska spelet. Sen var jag förstås tvungen att vänta för att få se laget sätta sig på planen och ro till Haalands taktfasta trumslag.

Och vad var det för krasch då? Jo, en större fågel som flög mot vårt fönster. 

Igår kavlade jag upp mina obefintliga ärmar och tänkte att nu, nu ska plastlådorna bort från golvet här i datorrummet eller kontoret som bisin min säger. Stönandes och stånkandes bar jag den första lådan till stolen vid matbordet.

Ivrigt öppnade jag lådan, tog bort den orangea kassen, som är min och upptäckte att jag hade tagit fel låda! Här var bisin mins grejer och dem tänker jag minsann inte sortera!

Men se vad jag hittade! Hans farmors häfte. Andäktigt bläddrade jag i det och var innerligt tacksam för att det har sparats och inte kastats bort. Jag träffade aldrig den här kvinnan, för hon dog långt innan jag kom in i familjen. Men nu vet jag tack vare henne att om jag vill stärka gardiner behöver jag två matskedar potatismjöl till tio liter vatten.

Förutom dikter och några minnesverser på finska, har hon också skrivit in recept i häftet. Här framgår dock inte var kardemumman finns i den här kakan. I recepten anges inte heller ugnsgrader, för hur ska man veta sånt i en vedeldad bakugn?
Här finns också anteckningar om hur mycket ull hon är skyldig olika personer och hur mycket garn hon har växtfärgat. Ett riktigt härligt fynd det här! Kanske lite bra att städa ändå?
 

"Min" egen låda är blå och här fanns kurspapper från kurser, som jag hållit, skattepapper, arbetsavtal med olika medborgarinstitut, kursplaner, utvärderingar osv. En del gick till pappersinsamlingen och en del ska brännas i vår vedpanna. Och lådan är förstås nu fylld med garnpåsar, som tidigare har seglat omkring här.

Bisin min tog itu med "sin" låda i morse vid femtiden. Och nu är bordsändan full igen! Märkligt städande när det blir råddigare.

Bland hans papper hittade han det här goda pajreceptet från Allas Veckotidning 2003.

Och så hittade han lathunden till DOS-versionen av WordPerfect. Det var tider det. Då skedde allt med kommandon, nu för tiden klickar man bara lite här och där och det är lätt som en plätt att ångra sig utan att förlora hela texten. Jag känner mej lite gammal nu...

Idag på förmiddagen tömde bisin min sin lilla videokameraväska och titta vad som kom fram:

Mina älskade Dockan örhängen, som jag fått till morsdagen av dottern. Som jag har sökt dem och redan hunnit sörja och ge upp hoppet om att någonsin hitta dem igen. Nästan ett helt år har de varit försvunna. Jag bad bisin min ta hand om örhängena då jag hamnade in på sjukhus i augusti förra året. Då var jag knappast medveten om så mycket annat än att läkarna inte riktigt visste vad jag felades. Det tog några dygn innan diagnosen kunde fastställas. Vilken tur att bisin min rotade i sin kameraväska!

Idag har jag varit till stan och handlat tillsammans med äldsta sonen. I mataffären träffade jag en bloggläsare och det var riktigt trevligt med lite feedback. 
Vårt kylskåp är igen fyllt, så nu borde vi klara oss en liten vecka framåt.

Nu ska jag småningom iväg med Lillan och hennes mamma på en liten tripp västerut.

Önskar er alla en riktigt bra ny vecka!