lördag, november 16, 2019

Plättkalas

Så har en vecka rusat förbi igen och arbetstakten har varit minst sagt intensiv. Om jag räknar bort veckans två Digiöppet och två Dataöppet så har jag hunnit hålla nio olika datakurser på fem dagar. Inte illa eller hur? Nästa vecka blir det två kurser mindre, men lite annat program sen istället, som till exempel ett skolbesök.

Till all tur har jag som hastigast hunnit besöka mamma i torsdagskväll och barnbarnen igår. M hade varit till frissan för första gången i sitt liv och det gick riktigt, riktigt bra och nu har hon pannlugg och betydligt liksom tjockare och mera vårdat hår! 
Igår var det: "Mommo kom" och så tog M mej i handen och vi gick iväg till lekrummet där det var en massa grejer jag skulle titta på och så skulle vi leka kurragömma. Så härligt att jag hann träffa M och hennes lillasyster.

Igår vankades uppvärmd korvsoppa till middag och sedan ställde dubbelmorfar till med ett rejält plättkalas!
Riktigt bra avslutning på veckan, om ni frågar mej. Och grädden, som skulle ha blivit gammal hamnade i smeten, så det var ju en god ekogärning också.

På kvällen var jag sedan så trött att jag inte orkade sticka ens. Borde riva upp ett sockbörjan och börja på ett helt nytt med annat mönster, så jag skulle orka få någonting färdigt nån gång...
Men det får nog bli till en annan gång, för nu är det dags för en sen frukost och sedan iväg västerut.

Önskar er alla en riktigt skön lördag!

måndag, november 11, 2019

Så länge det sjunger...

Veckoslutet har ilat förbi, likaså veckans första arbetsdag.
Igår firades inte farsdagen desto mera här hos oss, bortsett då från dotterns och barnbarnens besök. Det var härligt att få träffa de små och de skulle gärna ha fått stanna här dagen lång. För övrigt var det synd om dubbelmorfar, för han fick tillreda middagen alldeles själv! Jag tjuvlyssnade då mr J ringde och dubbelmorfar berättade att han fick laga maten själv. Mr J blev mycket förvånad och då hörde jag dubbelmorfar säga:
- Min fru jobbar och nu får jag då sådan mat jag vill ha.
Bra argument, eller hur?

I lördags var jag iväg på en storslagen konsert. Så vacker musik att det sjunger ännu inom mej.
Det var Lappträsk sångargille, som firade sina 70 år. De uruppförde Kaj-Erik Gustafssons Liten körfantasi. 
Kaj Lindgrens text är så vacker:
"Så länge det sjunger inom dig,
ser du vad andra ej anar,
hör du vad andra ej lystrar:
vingslag av sträckande svanar

så länge det sjunger i sinnet,
lever du ej blott för dagen,
men andas i drömmen och minnet
av sången och dikten betagen

så länge det sjunger kring stegen
av rytmer ur tegen och snåren,
står himmelen hög över vägen
de tröstlösa dagsverksåren

så länge, så länge det klingar
i bröstet, i blicken, i hågen
så länge du lyfts som på vingar
av skum på den nionde vågen

så länge din tystnad är sången
i dur och i moll när det skymmer,
så lyssnar en gud till din ånger
och älskar till tröst ditt bekymmer . . . ."

Jag vet inte riktigt varför, men de här diktraderna talade till mej direkt. Att sedan kören med hjälp av Tre Ljufva; Tove Matsinen, sopran, Mia Mårtenson-Antas, alt och Linda Slätis, alt och på piano Annikka Konttori-Gustafsson lyckades fånga den lyriska stämningen i dikten blev pricken över i:et.

Efter konserten var jag vänligt nog inbjuden till festmiddagen. Det var en uppsluppen och trevlig tillställning, så jag var inte hemma förrän 23.30. Då funderade redan dubbelmorfar på om han borde efterlysa mej! Ingen fara, jag körde ju bil så jag höll mej till ett endaste glas bubbel, trots att det bjöds på både det ena och det andra.

Nu väntar sängen på mej.
Önskar er alla en riktigt bra vecka.


lördag, november 09, 2019

En lite gråtrist november lördag

Vad kan man göra när novembermörkret hotar att sluka en och man behöver genomleva en lite gråtrist novemberdag med fint duggregn.
Jo, gör som undertecknad: Styr bilkylaren norrut och lyssna på Sångargillet, manskören som firar 70 års jubileum genom att ge en konsert. Sång och musik är ju bra för hjärnan, så det är allt tur att vi har ett rikt utbud på den fronten här i vår omnejd.

Om ni hör någonting i luften som surrar, så är det jag som hurrar! Men vänta nu lite, det här öronbedövande surret har inte jag åstadkommit!

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus! Fast det får nog dubbelmorfar sköta om då jag är iväg på kultur med stort K! Annat han får sköta om är tvätten. Den skall upp på klädstrecket då maskinen har surrat färdigt.

Önskar er en skön fortsättning på lördagen!

fredag, november 08, 2019

Hej och hå...

... på böljan den blå...

Nå, nej, jag kom nog tryggt hem från förra veckoslutets kryssning i söndags. Sen dess har jag dock inte hunnit med annat än jobb, jobb, jobb och jobb igen. Men nästa vecka har jag redan ledig måndagskväll. Jippiii, endast tre kvällar jobb. Det ni! Det tar sig så småningom.

För en vecka sedan vid den här tiden gungade jag alltså på böljan blå. Nåja, gungade och gungade. Jag märkte inte av något gungande precis. 
Men det började inte särskilt bra för min del.
Om ni vill se en jubelidiot, så välkommen hit bara och titta på undertecknad. Förra fredagen skulle jag alltså iväg till den stora blåvita båten. Jag höll min ena fredagskurs i västra grannstaden och dubbelmorfar skjutsade mej sedan snällt till hamnen. Han talade om Olympiaterminalen och navigatorn ville också få iväg oss dit.
- Men var är det, frågade jag förvirrat.
- Jag ska till Busholmen.
- Nä det ska du int.
- Jovisst, höll jag envist på.
Så dubbelmorfar skjutsade mej snällt dit och jag steg ur bilen och gick in i terminalen och....

... milda makter. Det var nästan folktomt. Förvånat tittade jag på klockan. Var fanns alla människor? De jag såg och hörde talade dessutom alla ryska!
Jag bet i det sura äpplet, svalde min stolthet och ringde till min finska kollega:
- Var ska vi vara?
- Nå här i Olympiaterminalen så klart.

Ou nou, jag var helt fel!!! Jag tog en snabb överblick över taxina, men alla skäggiga chaufförer såg minst sagt suspekta ut, så jag ringde mycket skamset dubbelmorfar och bad honom vända och skjutsa mej till rätt terminal. Hela vägen sade jag förlåt, förlåt, förlåt.
Tur att jag var ute i så god tid att jag bra hann installera mej i min ensamma hytt och få i mej lite te med tilltugg innan seminariet började!
Stackars dubbelmorfar som råkat ut för en sådan jubelidiot som mej och nu fick kryssa kors och tvärs i huvudstan.
Gissa för övrigt vad det stod i min kalender när jag sent omsider på kvällen kollade i den. Jo, Olympiaterminalen. Tänk om jag hade kunnat läsa! Fråga är nu om jag är så stressad att jag glömmer? Eller om jag håller på att bli glömsk på riktigt?
Och visst är det bra att vara envis, men man ska nog veta när man bör ge sig också, inte sant?

Där satt jag sedan med mina kolleger från finska sidan på seminarium hela kvällen ända tills kvällsmiddagen skulle intas. Paus var det då båten lade ut och då passade vi på att få i oss någonting läskande.
Jag bad den unga sönygga bartendern om hans specialare. 
- Jag har ingen, svarade han förvånat.
- Men nu kan du väl blanda till en specialdrink, frågade jag något mera förvånad.
Han tog sig en funderare.
- Vad brukar du dricka då? Nånting sött? Syrligt?
Öh, brukar dricka? Jag? Nu var det min tur att ta en funderare.
- GT, svarade jag. 
-Och jag vill ha tranbär i, liksom den där alkoholfria drinken ni har där, sa jag och pekade på en röd drink, som de gjorde reklam för.
Och nu började det hända saker. Ni skulle ha sett hur det pyste och fräste och han skakade och så silade han och...
En supergod drink med alldeles perfekt färg och syrlighet. Jag nöjde mej faktiskt snällt med endast en. Tänkte att den snygga bartendern nog inte kan upprepa bravaden!

Till kvällsmiddagen drack jag endast ett glas öl och mest vatten. De som smakade på det vita vinet dömde ut det och det röda lär ha varit etter värre.
Innan vi gick och lade oss tog vi ett varv i "trubadurbaren" och då passade jag på att ta en helt vanlig GT utan krusiduller.

På lördagsmorgon hann jag med en promenad på däck innan det var dags för frukost.
Vi hade anlänt till Stockholms skärgård. Jag tycker synd om alla som bor längs farleden och ser de här höghusen segla förbi varje dag. I veckan satte ju ett fartyg skräck i Lidingöborna. Tänk er samtalet till 112:
- Hjälp, jag har ett fartyg på tomten!

Lördagsförmiddag var vi iland i Stockholm. Jag hade valt Abba museet, som utflyktsmål. Och det var ett synnerligen bra val, men tiden 1½ timme i museet, alldeles för kort!
Nej, tyvärr, dom ringde inte den här gången. Synd!

I (eller heter det på?) Stikkan Anderssons kontor tillbringade Abba många timmar.

Minns inte vem som sydde deras dräkter, men så här såg det ut i ateljen i alla fall.

Studion var spännande med många olika instrument.

Så här såg det ut på Värmdö där Björn och Benny skapade den fina musiken.

Jag var verkligt positivt överraskad av det här besöket. Dit vill jag på nytt med mycket mera tid!
Då vi återvänt till båten var det dags för en sen lunch. Jag åt en supergod fisk med tilltugg.
Därefter var det seminarier som igen gällde.
Vi fick bland annat ta del av det senaste inom hjärnforskningen. Spännande!
Vi fick också reda på att 43% av människorna i Europa helt saknar digitala kunskaper. Skrämmande med tanke på hur snabbt allting digitaliseras.
Vi hann ännu med lite gruppande, alltså workshop, innan det var dags för kvällsmiddag. Efter maten tog jag den obligatoriska turen till tax free shopen, men tja, det blev i ärlighetens namn inte mycket handlat. Efter avlastning i hytten satte jag mej en liten stund i nattklubben tillsammans med de finska kollegorna innan jag vid 23.30 gav upp och sökte mej till sängs. Allt klockvridande fram och tillbaka hade fått min inre klocka att löpa amok.

Ännu en kunglig frukost innan det var dags att lämna fartyget. Jag hann knappt börja fundera vart jag skulle ta vägen då jag hörde en mansröst bredvid mej:
- Behöver du hjälp med väskan?
Underbart! Där stod minstingen lång, stark och vänlig. Han tog hand om min väska och ryggsäck och skjutsade mej tryggt hem.
Som tack fick han den här juliga flaskan! Faktiskt den enda jag hade med mej hem.

I söndags var jag sedan iväg med sönerna till grannkommunen och åt pizza innan vi hälsade på hos min hulda moder.
I måndags var det jobb i västerled, som gällde, likaså i tisdags. I onsdags höll jag mej lite mera i hemknutarna. Då jag anlände hem vid halvtiotiden hann jag just få av skodonen och ytterkläderna då dubblemorfar sa:
- Vi måst ti stan. Kattmaten är slut.
Så på med rock och skor och så iväg. Nu har jag då gjort det också, alltså varit sista kund i affären innan den stängde. En ny erfarenhet alltså.

Igår kom jag hem från jobbet vid 19-tiden med andan i halsen.
- Vi måst ti stan, hojtade jag åt dubbelmorfar.
- Jag har glömt glasögonen i datasalen.
- Du e int klok.
- Nä, jag vet det, svarade jag smått olyckligt. Gråten och paniken låg på lur. Tänk om någon hade tagit mitt glasögonfodral?
Och hur kunde jag glömma dem då? Jo, när jag jobbar har jag oftast mina dataglasögon eller terminalglasen på näsan och då är de "riktiga" i fodralet. Lättnaden var stor då jag fann dem i datasalen precis där jag hade lämnat dem.
Nu återstår frågan: Är jag stressad? Eller bara annars glömsk?
Som sagt, vill ni se en jublelidiot, så välkomna hit bara och titta!

torsdag, oktober 31, 2019

Fest, te och havrehjärtan

Så har då veckan svischat förbi igen med expressfart. Som vanligt ligger jag lite efter och som vanligt lär det bli en sen natt. I morgon ska jag iväg på 120 års jubileums seminariekryssning och inget är ännu packat. Och nej, packandet måste ske ännu i natt, för jag har undervisning i morgon i grannstaden innan jag reser iväg. Håhåjaa... och ingen stickning har jag som jag kan ta med och tjaa inga kläder heller... ja, så det är alltså som vanligt!

I lördags var jag iväg till den bästa stadsdelen på 40 års fest. 
Det var Östnylands 4H, som firade.

Det var vackert dekorerat i Liljendalgården.

Trubadual Singers, Amanda Sallinen och Joel Enqvist underhöll med visor mellan alla tal och historiska tillbakablickar.

Eftersom jag satt i styrelsen en tid och till och med fungerade som ordförande ett varv, så fick jag bära den här dekorationen.

Alla tidigare styrelsemedlemmar och verksamhetsledare fick också en ros med sig hem. Fiffigt sätt att tacka för insatsen, ingen nämnd och ingen glömd.

Jag satsade mina sista slantar på snabblotteriet. Vinstbordet dignade, en tradition när det gäller Östnylands 4H.
Och jag lyckades få hela två vinster! Inte illa!

Dubbelmorfar trodde att M skulle få den här pennan, men pytt heller. Jag behöver förstås en sådan här med hela tio olika färger. Rena rama lyxmodellen! Har dock inte hunnit kolla ännu om den ens är bekväm att skriva med.


I tisdags blev jag glatt överraskad av den här fina gåvan då jag avslutade en kurs, tredje för den här veckan. Underbara deltagare, som får mej alldeles tårögd. Stort, stort TACK för den här fina gåvan! Nu kan jag njuta länge. Och till råga på allt ett handbroderade kort! 

Igår kväll var jag iväg till grannkommunen norrut i den bästa av byar. Där var det undervisning i Gmail, som gällde. Och där vet ni, där tas pauserna på allvar! Igår bjöds vi på supergoda havrehjärtan, stora donitsmunkar, croissanter och chokladkex. Knappt jag orkade gå ut till bilen sedan efter det kalasandet. Känner stor tacksamhet för att jag får träffa alla trevliga kursdeltagare. Hur skulle jag klara mej utan er? Tack för att ni finns!

Och nu, nu är det dags för mej att ta packandet på allvar och sätta igång. Jag kommer garanterat att somna vid middagsbordet i morgon kväll. Gäääsp!

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut! 
Här blir det igen några dagars avbrott i skriverierna. 
Ha det nu riktigt bra så länge och gör inget som jag inte skulle ha gjort.

fredag, oktober 25, 2019

Lycka...

... är ...
... att ha ... 
- klarat av arbetsveckan med äran i behåll
- härliga kursdeltagare veckan lång
- fått höra att jag är snäll
- fått en inbjudan till en supémiddag i november!
- äldsta sonen på besök i gästrummet
- lyckats ladda ner nya versionen av Office
- fått en inbjudan till en bokcirkel, som träffas första gången i november
- fått se den vackra soluppgången i morse

Och framförallt är lyckan en jättestor lövhög att få sjunka in i!

Önskar er en trevlig fortsättning på fredagskvällen!

torsdag, oktober 24, 2019

Fnoskigt värre

Kära vänner, vill ni se en fnoskig dam, så välkomna hit! Något fnoskigare än den här damen har ni nog inte skådat. Det är just den fnoskigheten, som gjort att jag inte hunnit skriva blogg ens! 

Fnoskigheten drabbade mej i tisdags, sent på kvällen, eller njaa, kanske egentligen på natten mellan onsdag och torsdag. Jag var hemma vid 20.30-snåret efter en lång och givande dag. Fick i mej kvällsteet och de goda skorporna innan jag satte mej framför datorn. Jag skulle förbereda två nya kurser, som startade igår. Ivrigt jobbade jag på och knåpade ihop hela 29 bilder i en Powerpointpresentation. På natten kom jag på att den går inte att använda på första kursträffen. Jag vill ju inte skrämma bort de stackars kursdeltagarna! Det skulle just se ut det? Så hastigt och lustigt lade jag om planerna och plitade och skrev ut nytt material på min matrast i onsdags. Puuh! Visst ska vi väl bort från pappersmassorna? Inga fler kopior och kompendier till mina kursdeltagare. Tror ni att de blir lessna då? Upprörda eller arga? Borde jag göra en undersökning och kolla om någon alls använder kurspapiren i ett senare skede för att kolla upp någonting? De kanske inte alls är till någon nytta? Hmmm....

I onsdags för två veckor sedan tyckte redan dubbelmorfar att jag var fnoskig!
- Va ska du med dom där, frågade han och pekade bestämt mot min nyfyndade säck.
- Påskpyssla med M. Vad trodde du?
- Men det är nog lite för tidigt.
- Nä, inte alls. Det är bäst att passa på nu, så man hinner i tid.
- Men det blir ju jul först.
- Men du sa ju att vi inte ska fira den i år.
En fnysning var det enda jag fick till svar.

Självklart måste jag ta hand om de här påskäggen, inte sant? Strunt nu i att det blir vinter och jul, snart är det ju påsk igen och det gäller att vara förberedd!


Jag förstår inte alls vad dubbelmorfar har emot de här gulliga påskpynten? Förstår ni? Nu återstår endast att fynda påskgardiner, så är saken biff!

Ikväll när vi kom susande med kollegan från vår digirådgivning i östra grannkommunen, var jag alldeles tom i huvudet och den stora frågan jag borde hitta ett svar på är:
Vad behöver en senior kunna i dagens digivärld? Vad är det jag skall lära ut till nybörjarna? Hmmm...

Och gissa vad? Jo, jag planerade helt om och helt nytt nu ikväll. Håhåjaaa... tänk hur det var förr när allting var statiskt och inte ändrade stup i kvarten, som det gör i dagens datavärld...

Idag blev jag uppringd av en närståendevåradare, som tackade mej för kolumnen i dagens tidning. Hen tyckte att jag precis hade förstått vad det handlar om och tyckte det var bra att närvårdarnas situation uppmärksammas.  Jag blev rörd över responsen och glatt överraskad. Det värmer att någon tar sig tid och bryr sig om att tacka. Samtidigt önskade jag förstås att jag hade kunnat göra någonting konkret.

söndag, oktober 20, 2019

Godaste grahamsskorporna

H är en varm, förtjusande och förnuftig människa, så hon försåg oss inte enbart med godis. Nej, hon hade också med sig de godaste grahamsskorpor som finns!

Superdupergott till kvällsteet. Stort tack för skorporna, som höll under hela färden hit.
Och hmmm, man kunde kanske göra skorpor själv, men bara kanske...

Idag har jag gjort just ingenting av allt det som stod på min att-göra-lista. Men jag har hunnit besöka min hulda moder tillsammans med hennes svärson och äldsta barnbarn. Inte illa.
Inte alls illa med tanke på att hon bjöd på lite meducin! Tack för den. Nu känner jag mej redan betydligt bättre. Hör, jag kraxar nästan inte alls som en kråka längre och jag vågade till och med ta några raspiga toner i duschen! Kanske jag i morgon till och med kan sjunga:
"Inge med röda näsan,
hette en helt galen dam,
som blivit kall om näsan
och nu behöver en kram"

Melodi: Rudolf med röda mulen.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan. Håll tummarna att jag är frisk som en nötkärna i morgon.

lördag, oktober 19, 2019

Full fräs

Lördagskväll och höstmörkret smyger omkring därute. Äntligen har jag tid att uppdatera bloggen. Det har varit full fräs både bildligt och bokstavligt. I en veckas tid har jag flängt omkring som ett torrt skinn och försökt ta igen allt det jag missat då jag jobbat hårt. Och förstås under vecka 42 när arbetstakten var något mindre och lättare, så då släppte mitt immunförsvar och jag drabbades av influensa. Den som M smittade ner dubbelmorfar med och den som har pinat vår äldsta i åtminstone tre veckors tid nu.

För en vecka sedan hade vi ju kusin A med döttrar på besök. Han hade med sig av Backers goda bröd och en grön flaska.
Vitvinbärscider från ett bryggeri i Lojo. Inte illa! Brödet är förstås slut för länge sedan, men flaskan väntar på mej än! Tack än en gång!

Söndagen gick ju i kalasandets tecken! Ett kalasande som fortsatte i då vi sammanstrålade med dotter med döttrar och en kusin hos min hulda moder på "Skrapukalas". Fast man kan nog inte tala om "skrapur", alltså rester, för det var fortfarande proppfullt på alla fat och ingenting hade tagit slut.
Jag lämnade "de mina" mitt på dagen för att åka iväg och göra en liten tidningsgrej. Då jag återvände lyckades M lura mej!
- Schh, sade hon och smög med mej till undre slafen i våningssängen i mitt gamla flickrum, numera S:s rum, och visade på ett bylte som var omstoppat där. M förklarade att hennes lillasyster A ligger där och "tuttar", alltså sover.
- Schhh, svarade jag och så smög vi oss bägge därifrån.
Döm om min förvåning då jag ser lilla A ligga på kökssoffan och sova! Om M redan nu kan slå blå dunster i mina ögon. Hur kommer det inte att gå längre fram?

På eftermiddagen tog vi oss västerut och stämde på hemvägen träff med minstingen, som vi inte hade hunnit vare sig se eller umgås med ordentligt under förra veckoslutet. Väl hemma på kvällen var jag så trött att det inte var tal om att vare sig skriva tidningsartikel eller blogg utan endast stupa i säng.

Vi fick en flaska alkoholfri öl. Den drack dubbelmorfar upp idag då han åt. Jag fick smaka pyttelite. Och jodå, det var riktigt, riktigt gott. Tack för den!

I tisdags blev det till att först skriva, sedan iväg till stan på jobb, 2 undervisningslektioner och sedan en vandring till stickcaféet. På vägen dit vek jag in i hälsokostaffären och fick lite dunderpastiller mot förkylning. Sådant som öppnar täppt näsa och svalg samt sugtabletter med zink och C-vitamin.

Jag klarade av att delta i stickcaféet och vad är bättre som det. Rätt trött och hängig dock på grund av flunssan.

U stickade så här fina sockor...

... och stickväninnan B hade gjort så här fina sockskaft!
Väl hemma blev det till att lägga sista handen vid onsdagens kursförberedelser.

I onsdags var det jobb från klockan 10 - 20, som gällde. Jag var tyvärr inte riktigt skärpt hela tiden, för det kändes som om jag hade bomull upptill istället för hjärna. Men på något sätt klarade jag av hela arbetsdagen!

Jag var iväg till den bästa av stadsdelar och fick en blombukett...

Tack för den!

Full fräs ner tillbaka till stan och så hålla Excelkurs. Därifrån fort till följande kursplats och lite tips om smarttelefoner. Glada pigga deltagare, som gjorde att jag orkade hela dagen lång. Tack för rispirog med äggsmör...

... och tack för ljus, som får lysa upp i höstmörkret!

Hemma vid 20.30-tiden. Dricka honungsvatten och stupa i säng en timme senare. Vaknade 23.30 och fick stiga upp och fräsa näsan fri från snor innan jag somnade igen. Två timmar senare samma sak och därefter sov jag som klubbad ända tills väckarklockan ringde strax före sju. Man ska ju vila när man har influensa!

I torsdags, jobb från klockan 9 - 19. Två olika grupper dagtid och Digiöppet sen eftermiddag - kväll. Min röst höll ända fram till klockan 15.45! Inte illa. För att undvika förskräckliga hostattacker försökte jag vara tystare än minsta lilla mus!
I pausen på förmiddagen bjöd en av deltagarna på Helige Jakob's kaka. Underbart gott. Tack! Synd om de deltagare, som var borta från kursen och missade kakan!
Hemma vid 19.30-tiden och mycket blev inte gjort sedan, utan det blev mest slögloende på TV.

Igår, på fredagen, kom dotter med döttrar och H hit! Jippiiii, äntligen var H här. Vi styrde kosan till min hulda moder och det blev saft och kakor igen! Jag hade ledig fredag, höstlov och det var alldeles underbart att få umgås med barnbarnen och H. M är superförtjust i H och blev väldigt ledsen då H inte skulle följa med M hem!

Dubbelmorfar, H och undertecknad styrde kosan mot stan på eftermiddagen, där vi plockade upp den äldsta från busstationen. Sen var vi ut och åt middag innan vi återvände hit. På kvällen var vi rätt trötta allihopa, så det blev att lägga sig ganska tidigt igen och bra så.

Och vet ni vad? Joo....
... jag fick en påse hallonbåtar av M! Stort, stort TACK! Precis vad jag behöver för att överleva! Och H är snäll, för dubbelmorfar fick en Fazers blå!

Idag var det så dags att ta farväl av H för den här gången. Tiden går alldeles för fort. Vi körde iväg till västra grannstaden där vi hann med ett femton minuters varv i Återvinningscentralen, innan vi köpte glass i mataffären, som sedan avsmakades hemma hos M med familj.
Vi testade på den nya Gröna kulor glassen. Svärsonen, H och undertecknad gillade den. Men M, hennes mor och morfar höll sig till Dumleglass istället.

Det borde vara strängt förbjudet att ha ett foto av en korg full med garn i ljuvliga färger på tidningspärmen! Förstås måste jag ju ha den här med mej hem. Ringa tröst i saknaden efter H, men...

Nu är det nog dags för den här rödnästa damen att korka en konjaksflaska, ta sig en hutt för den sjuka halsens skull och sedan krypa till sängs. Nattis!

söndag, oktober 13, 2019

Ny kvinna

Vet ni vad? Jo, dubbelmorfar har släpat hem en ny kvinna! Det upptäckte jag i fredags då jag kom hem från ett 180 års kalas! Ett superhärligt kalas, som startade på en nepalesisk restaurang och avslutades med konstutställning och bubbel. Och vet ni vad? (Hjäälp, nu börjar jag låta som Tjorven! "Vet du va?")

Men alltså, till saken, jag fick en så fin gåva!
Här finns många kloka ord att begrunda. Stort TACK för den fina gåvan.

Igår var jag full dag på jobb och väl här hemma fick jag sätta igång med väldig fart för kusin A med döttrar skulle komma på besök. Med hjälp av äldsta sonen hann jag få undanröjt en del. Dubbelmorfar var ute på vift tillsammans med sin kompis. De satt hos en dam på kaffe och blev lite sena för det skulle sökas skruvar också. Skruvar som inte fanns i den butiken och inte heller i den butiken. Dubbelmorfar hann dock hem lagom till kaffet här hemma! 

Idag 15 timmar senare sammanstrålade vi med kusin A igen, för idag har det varit superhärligt kalas igen.


Oj, oj, oj, så många godsaker, som hade dukats upp. Och jag fick träffa lillbrorsorna och min yngsta syster samt hela fyra kusiner. Ja, och så stickväninnan B och hennes man. Inte illa alls! Mycket umgänge hanns tyvärr inte med, men det var trevligt att träffa alla de här och flera därtill. Stort tack till kalasarrangörerna!

Och den nya kvinnan då?
Jo, så här ser hon ut! Lite blygt tittar hon fram bakom huvudduken. E i Tyskland tror inte att jag behöver oroa mej för den här kärringen! Hon ger liksom ingen konkurrens.
Dubbelmorfar "mutade" mej dock med den här lilla boken:
Korta två rads verser, som ger en mycket att fundera på.

Jag misstänker att dubbelmorfar blev lite nervös då jag på torsdagen fick en gåva av en karl!
En så här fin penna, som är alldeles ljuvlig att skriva med. Kanske bäst att leta reda på dagboken igen och försöka börja skriva. Tack än en gång för den fina gåvan.

Eftersom dubbelmorfar kom så sent hem igår, så blidkade han mej igen med en bok:
Den här gången en stickbok med mönster för de allra minsta. Boken är tryckt år 1983 och här finns fortfarande alldeles gångbara mönster. Kul!

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.
Själv ska jag försöka ta det liiiite lugnare för det är höstlov i två av de institut, som jag arbetar i. Men i det tredje är det full fräs i dagarna två och så lite på min lediga dag i tisdag också!

onsdag, oktober 09, 2019

Mutad?

- Du är mutad, utropade dubbelmorfar i söndags då jag kom hem från jobbet och han såg gåvan jag fått.
- Nääe, sa jag med darr på stämman. De facto vet jag ju inte riktigt var gränsen går för när någonting är mutor och när det är en gåva jag med lätt hjärta kan ta emot.

Jag fick välja tre handgjorda tvålar, som tack för min insats under det gångna veckoslutet. Härligt! Precis vad jag behöver. Tack för den fina gåvan!

I måndags fick jag en också en fin gåva, men den är jag absolut säker på att inte är en muta. Här är det fråga om varm omtanke och vilja att glädja mej. Gissa vad jag fick? Jo, en påse hallonbåtar! En av mina största svagheter här i livet om man räknar bort dubbelmorfar, barn och barnbarn! Den här gången var det kollegans rara man, som hade tänkt på mej då han var ute på vift. Han fick en stor kram av sin fru som tack. Jag är tacksam och rörd över att ha sådana människor i min omgivning. Hoppas att jag också är en sådan människa, som tänker på andra och bryr mej om. Det är sådant som behövs i dagens hårda värld.

I tisdags släpade dubbelmorfar hem en maskin åt mej! Jag återkommer eventuellt senare till den. 
I tisdags mottog jag också en inbjudan till gemensamt kalas och efterrätt med konstutställning! Det ser jag framemot. Kan behövas så här inför stundande höstlov, som ändå betyder jobb för mej nästan alla dagar förutom nästa veckas fredag. Men det gör inte så mycket, för jag ser framemot H:s besök.

Idag har jag varit iväg till ett pensionärsmöte och berättat lite om smarttelefoner och digi, digi. Det intresserade en del åhörare medan andra är helt emot allt det nya och "farliga". Blir lite svår balansgång i det fallet. I ärlighetens namn är jag glad att jag själv är någorlunda uppdaterad och till min stora förvåning hörde jag vår äldsta idag säga att han inte riktigt har koll på den digitala framtiden. Hoppsan, tänkte jag. Kanske mamma ska hålla honom uppdaterad?

Jag fick en så här fin blombukett för min ringa insats idag. Stort TACK för den!

Idag har jag slingrat mej, som en mask på metkroken. Jag har alldeles för svårt att säga nej. Men nej, jag kan inte göra hembesök och sitta hemma hos nån och undervisa. Jag vill förstås vara snäll och hjälpsam, men det finns gränser för vad jag kan ställa upp på. Gränser, som jag tänjde på för mycket redan i tisdags och som gör att jag får jobba lite extra i fredag. 
Idag har min oförmåga att säga nej lett till logistikproblem, som minstingen löste galant. Tack för det! Hur skulle jag klara mej utan honom?

Idag har jag också hunnit vara social! Har hälsat på hos dottern med familj och där sammanstrålat med både den äldsta och den yngsta. Och förstås fick jag äntligen, äntligen lite tid med barnbarnen. Efterlängtat umgänge.
På kvällen har jag dessutom hunnit hälsa på min hulda moder, som kom hem från en kortare sjukhusvistelse igår.

I morgon kväll är det igen jobb som gäller, fredag är det fest och lördag jobb på dagen, men sedan vet man inte vad som händer och bra så!

söndag, oktober 06, 2019

Ett intensivt veckoslut

Kära vänner, nu har jag försummat er igen och det var inte alls meningen. Men arbetstakten har varit hård och min lust att öppna datorn ännu på kvällen har tyvärr inte varit så stor av förståeliga skäl. 
Jag har dock njutit av hela hjärtat att få jobba intensivt, så givande och glädjefullt.

Här har jag befunnit mej hela veckoslutet, från fredag kväll till idag, söndag eftermiddag. Det har hållits Digiläger i Hindriks by! Och där har jag gått runt och gett goda råd, visat hur man ska göra och lärt ut en hel del. Och vi serverades en supergod lunch hos grannen i dagarna två! 
Inga hade å sin sida ombesörjt att det fanns kaffe, te, saft, kanelbulle och kaka till rasterna. Men det var så intensivt att det var svårt att riktigt hinna med pauser!

Ett stort TACK till alla duktiga och flitiga deltagare och alla andra som ställde upp samt kockarna. Utan er allas insats skulle det här inte ha lyckats! Hoppas att vi kan göra om det!

Som allra hastigast har jag hunnit få en glimt av M och hennes lillasyster A i fredags på morgonen innan jag åkte iväg till jobbet och i morse. Hoppas innerligt att jag snart hinner umgås ordentligt med dem.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!

onsdag, oktober 02, 2019

Ingen bra början

Kära vänner, efter gårdagens mord i en skola i Kuopio, så känns det som om den här månaden inte har börjat särskilt bra. Är det så att hela världen håller på att bli galen? Att alla mår så dåligt utan att någon ser det? Hur ska vi kunna ta vara på varandra? Ge varandra tid? Verkligen lyssna på våra medmänniskor och finnas där för dem? 
Ja, frågorna är många och svaren få. Här i mitt lilla hörn av världen försöker jag göra det bästa så gott det går, vilket inte alltid är lätt. Då och då smyger sig känslan av otillräcklighet på, känslan av att jag borde göra mera, ha mera tid och kunna ställa upp mera. Det är väl det som kallas samvete? Nå, det gäller att gå på i ullstrumporna och göra så gott det går. Mera kan man ju inte.

Igår kväll satt jag här framför datorn till halva natten och förberedde dagens kurs. Eller nåja, förberedde och förberedde, snarare lade jag sista handen vid den och dubbel- och trippelkollade att allting stämde. Det är ju inte riktigt klokt, men sån är jag, tyvärr. Till all tur hade jag sovmorgon idag, så det klarade sig. Just nu borde jag för övrigt bestämma mej för hur jag ska lägga upp morgondagens lektionspass. Det är lite svårt då halva gruppen försvinner då det återstår nästan en hel lektion. Hmmm...

I måndags levde jag minst sagt farligt i Sibbo institutet, för vet ni vad som finns där? Jo, den där återvinningshyllan, som jag stiftade bekantskap med i augusti! I måndags var den proppfull med härligheter.

Och förstås måste jag ju bara ta med hem de här fina nystanen.

Och av bara farten slank de här blåa nystanen med, mest för att jag behövde en kasse att sätta de där andra nystanen i! Den blåa bollen längst framme är en tofs! 384 g garn! Farliga saker det där. Och jodå, lugn bara lugn, i måndags för en vecka sedan förde jag dit lite pysselmaterial och mönstertidningar. Någon jämvikt måste det ju ändå vara!

Idag upptäckte jag att jag är dubbelbokad om två veckor. Det gjorde mej lite vimmelkantig och jag har funderat intensivt på hur jag skall göra för att det blir bra för alla. Nåja, alla och alla. Det blir stress för mej att hinna överallt.

- Stickar du ännu, frågade en rar kursdeltagare av mej idag.
- Jo, svarade jag lite svävande medan jag febrilt funderade över vad saken gällde. Jag har ju faktiskt inte fått ett endaste stickprojekt färdigt nu på långa tider...
Och vet ni vad? Jo, den vänliga damen överräckte en stor kasse full med härliga garner och sade:
- Om du vill ha alltså.
Stammande tackade jag och insåg att jag lever verkligen farligt på jobbet! Arbetarskyddsmyndigheterna har inte alls sagt något om det här med garn på jobbet och hur farligt det är. Kanske de är omedvetna om de här farorna?









måndag, september 30, 2019

Ny tidning!

Vet ni vad? Jo, igår på hemvägen från födelsedagskaffet/teet, så var jag in ett hastigt varv i mataffären. Och där hittade jag en ny handarbetstidning på svenska!!! Vilken glädje och fröjd. Förstås måste jag ju ha den. Den är ju ett arbetsredskap!

Och nu mina vänner, nu är det dags att gräva fram alla jumprar från 1980-talet! Ni vet alla de där med puffärmar, för det har kommit tillbaka. 
Riktigt trevlig tidning med rikligt innehåll. Ska nog pröva på att virka en trasa till golvmoppen!

Och nu, nu väntar sängen ivrigt på mej. Det är en massa saker jag ännu borde göra, men de sakerna får nog vänta till i morgon.