onsdag, februari 28, 2018

En solig trevlig dag

Varje kväll försöker jag tala mej själv till rätta:
- Ikväll ska du sen lägga dej i tid, manar jag på.
Men, här sitter jag nu igen sent, snart är det midnatt igen och ännu är jag uppe. Gäsp!

Idag har det varit en solig, men fortfarande kylig dag. Och jag har som vanligt gjort trevliga saker. Började med att bjuda kollegerna på både frukostfralla med tomat, mozzarella och rostad lök, croissanter, morotstårta och nektariner. Det var nämligen min tur att vara ordis på personalmötet och då hör liksom kaffeturen till.

Kalevaladagen till ära hade jag tagit på mej mina Vanamo örhängen. Det uppmärksammade den ena kollegan.

Mitt på dagen var jag iväg till en kaffetillställning på rådhuset. Och där var det fint ska jag säga. Det började bra för jag fick krama om en av mina fd chefer från mitt forna yrkesliv. Jag träffade också på vår pensionerade rektor samt en massa andra trevliga människor. När jag skulle gå, tackade jag för trevligt sällskap och då sade en man vid bordet:
- Du har vackra örhängen. Det är ett fint sätt att hedra Kalevala.
Jag blev ju glad för han var finsk och idag är det ju alltså den finska kulturens dag.

Ikväll har jag haft undervisning i Hindersby. Och vi hade riktigt roligt. Om någon hade stått utanför i kylan och lyssnat på våra glada skratt, så hade dom aldrig kunnat tro att vi höll på med filhantering. Men när en av kursdeltagarna plötsligt ropade:
- Jag fick sex!
Då var det svårt att hålla sig för skratt! Så dataundervisningen är inte alls svår eller tråkig.

Och nu kära vänner, vad ni än gör, glöm inte att mata småfåglarna!
 

tisdag, februari 27, 2018

Behöver inte sticka

Vet ni vad? Jo, egentligen behöver jag inte sticka. Det klarar sig ändå. Se så fina sockor morfar i huset fick av sin svärmor i lördags:

Så nu skulle jag ju kunna virka istället, inte sant?

Men nu, nu ska jag först göra en reseräkning, sedan skicka iväg lite text och foton och så blir det väl att krypa ner mellan lakanen med yllesockor på den här gången.

måndag, februari 26, 2018

Gick över styr

- Vänta, ropade morfar i huset i morse när jag stegade iväg till tvättrummet.
- Vill du duscha, frågade jag och blev varm inombords, för nu skulle vi duscha tillsammans för att spara vatten och så skulle jag få ryggen skrubbad och...
- Nej, du kan inte duscha. Det finns inget varmvatten.
- Vaaa, men jag har ju alldeles skitigt hår. Jag kan inte fara till jobbet, stönade jag och försökte låta bli att gnissla tänder.

I det här huset behövs minsann en ängels tålamod. Vad skulle jag göra nu? Gå med mössa på inomhus? Knyta en duk runt huvudet så där som de där berömda ryska gummorna?
- Äsch ditt hår ser riktigt bra ut, sa morfar i huset tröstande. Lätt för honom att säga, som var och duschade igår!
Jag grubblade på alternativen och fick helt enkelt ge upp. När jag var ung vet jag att det fanns nån sorts torrschampo. Finns sådant ännu? Och skulle det ha varit lösningen idag i sådana fall? Fast hur sjutton fungerar ett sådant schampo?

Nå, jag for iväg med mitt skitiga hår till jobbet i grannstaden. Och där, där vet ni hade jag endast halva kursen kvar. Snyft! Hade jag varit så dålig lärare första gången att ingen ville längre delta? Kanske dags för mej att byta bransch?
Efter fyra lektioners undervisning var det dags att ta sig till Mi i stan. Lösenordet behövdes bytas till e-posten och det kan endast göras från min arbetsdator i lärarrummet. Mummel, mutter. Så jag ångade uppför trapporna och fick igång min dator och... näää, men vad i hela fridens dar. Den snurrade och snurrade och snurrade och sa att jag skulle vänta. Så gjorde jag alltmedan min mage började morra högljutt. Den ville ha mat och det genast. Efter frukosten hade jag ju endast ätit en banan och nu var det redan sent på eftermiddagen och gissa vad min kollega hade på sitt skrivbord? Jo, han hade en påse med dallasbullar.
Min arbetsdator vägrade samarbeta, så jag fick gå till min kvinnliga kollegas dator istället. Där loggade jag in, bytte lösenordet, loggade ut och kastade en blick på min egen datorskärm där prickarna snurrade runt, runt, runt och jag skulle fortfarande vänta. Men nu morrade min mage så högt att jag var rädd att störa engelska kursen i rummet bredvid, så jag gjorde helt enkelt det man inte får. Jag stängde av datorn med milt våld. Och så pass irriterad var jag på det åbäket att jag hade stor lust att slå ner locket med fart. Till all tur besinnade jag mej, för man ska inte våldföra sig på stadens egendom.

Från dusten med datorn tog jag mej till mataffären. Och där har de fortfarande kvar garnen och sockorna i skottkärran. Chokladaskarna har dock försvunnit.

Om ni tror att jag gick förbi tidningshyllan, så tror ni helt rätt! Och om ni tror att det gick över styr, så tror ni också helt rätt. Det började ju inte bra i morse, så...

Hela tre tidningar fick följa med mej hem. Inte illa, nu har jag någonting att bläddra i till kvällstéet.

Hoppas att resten av veckan blir lite lugnare...

söndag, februari 25, 2018

Vackra kristaller

Till dagens små förtretligheter hör att jag har varit osedvanligt slö. Inte hunnit med mer än en tvättmaskin och en super snabblagad middag.

Och nu vill jag liksom inte att det ska bli måndag imorgon. Jag har fortfarande så mycket ogjort att jag skulle behöva minst en vecka ledigt till! Ack, ja.

Till dagens vackraste hör de här iskristallerna:
Tänk så mycket fint det finns att se på om man bara ger sig lite tid och håller ögonen öppna.

Önskar er alla en riktigt bra start på veckan!

lördag, februari 24, 2018

Söndagsvemod på lördagskvällen

Nu har sorlet igen tystnat i vårt hus. Inga glada skratt och ingen som pratar i mun på varandra. Inga sonliga fnysningar åt föräldrarnas mossighet. Nu har nämligen de två yngsta + en sambo och den äldsta alla åkt hem till sitt. Och här sitter jag med söndagsvemod i bröstet på en lördagskväll. Det blir så när huset tystnar och det härliga än en gång är över.

- Är du riktigt tassig, röt morfar i huset upprört åt mej i morse då jag ondgjorde mej över de där sportförståsigpåarna i tv, som satt och analyserade herrarnas 50 km OS-skidlopp.
- Tror dom faktiskt att Iivo Niskanen ska vinna det där, frågade jag, som lyssnade endast med ett öra medan jag hade bråttom att baka scones så jag riktigt fick skämma bort den äldsta och den yngsta.
- Men e du int klok, morrade morfar i huset med något vilt och mörkt i blicken.
- Han har ju redan vunnit guld.
- Aj, jaa. Hur skulle jag kunna veta det, frågade jag hjälplöst. Nä, hur skulle jag ha kunnat veta det. Jag hade inte den blekaste aning om när det loppet skulle gå. Traditionellt brukar det väl skidas 50 km på sista tävlingsdagen? Fast sen å andra sidan, jag vet faktiskt inte, för jag har nollkoll. Alldeles onödigt att belasta min hjärna med sådant som tas på nytt om fyra år. Bäst alltså att jag inte talar om sport med morfar i huset härefter och bäst att jag inte kommenterar alla dessa bättre vetande sportanalyserare i diverse tv-studion längre. Brrr! Får börja använda öronproppar eller gömma mej någonstans. Alternativt spela radio på tunein så hårt att inget hörs från tv:n. Undrar vad morfar i huset säger om det?

Jag har varit på språng hela dagen. Besökte bokcaféet där Anna Lena Bengelsdorff  berättade om den bok hon har skrivit om den helt fantastiska Gustaf John Ramstedt.

Före tillställningen satt jag och stirrade begärligt på den här stora telådan. Tänk ändå om man varje morgon fick välja bland alla dessa påsar...

Efter mitt utförda fritidsjobbsuppdrag åkte vi iväg till grannkommunen för att äta pizza. Som vanligt var där mycket folk och som vanligt var det riktigt gott. Det är jättelänge sedan jag senast åt pizza, så det må vara tillåtet för mej den här gången. 

Vi återvände hem via min hulda moder. Där lånade hon mej garn så jag fick stoppa minstingens socka. Om han skulle ha fortsatt att gå omkring med det hålet skulle det ha blivit större och större och större, så det var bäst att passa på och täppa till det genast.

Och nu på kvällen kom den nästyngsta med sambo hit på besök. Härligt med många människor omkring oss. Men sen blir det ohjälpligt tomt och tyst...


fredag, februari 23, 2018

Ett sisyfosarbete

- Det är fullt med papper på matbordet, klagade morfar i huset högljutt igår på förmiddagen.
- Mmmm, svarade jag med mild och ljuv stämma, för det stämde att matbordet var fullt med papper.
- Jag ska ta bort dem snart. Jag måste bara komma på hur jag ska sortera först.

 - Det är ännu fullt med papper på matbordet, klagade morfar i huset på igår kväll.
- Ja, ja, jag kommer just. Jag tar nog bort allting ännu ikväll.

Men se, det var lättare sagt än gjort. Att ha ordning i datorn är ingen konst, men hur sjutton skulle jag klara av detta sorterande? En mapp för virkning? Och en för stickning? En för sockor och vantar? Och en för sjalar och ponchos? Och förstås en för baby och barn, inte sant? Och likaså en diverse-mapp.

Men sedan då? Skall halsdukarna samsas med sjalarna eller ska de gå in i stickningsmappen? Handledsvärmare skall väl samsas med vantarna och arkiveras i samma mapp med sockorna? Och hur gör jag med alla dessa stickbilagor med blandat innehåll? Och vad gör jag då det finns både en mössa och en halsduk på samma papper. För att inte tala om en halsduk, en mössa och ett par vantar! 

Ack ja, det här är ett sisyfosarbete utan like. Jag fick nästan huvudvärk av allt funderande, så jag lämnade mapparna och en liten hög med stickmönster kvar på matbordet i natt och hoppades på det bästa. Och bra gick det för morfar i huset hann knappt stiga upp innan det var prydligt och snyggt på matbordet:
Snyggt jobbat, inte sant? I Nalle Puh-mappen med sammetshjärtat på finns nu både stickade och virkade sjalar samt poncho-mönster. I den rosa Nalle Puh-mappen finns baby och barnmönster, både stickade och virkade. I den blå mappen finns sockor, handledsvärmare och vantar, både stickade och virkade.
I den ena röda mappen finns allting stickigt samlat och i den andra diverse grejer, så som garnfärgning, makramé och hur man viker en fin presentlåda. Och i Vallilamappen med hjärtan på finns allting i virkväg samlat. Puuuh!

Morfar i huset hade lite andra bekymmer i morse:
- Vad hade du för ljud i natt?
- Inga alls, hurså?
- Försök int, du hade någo ljud.
- Snarkade jag?
- Nej, men du hade någo ljud.
Men kära nån, hade jag gjort nånting galet i sömnen? Skrattat så att jag kiknat? Hostat så att jag storknat? Upphävt ett fasansfullt skri som skar genom märg och ben?
Nä, hur jag än funderade kom jag inte på nånting. 
- Nä, det var nog nån av kattorna som har gjort nånting.
Ett gediget detektivarbete vidtog och det dröjde inte länge innan morfar i huset hittade en stor hög med spyor i källarkorridoren. Och tänk, sånt ska jag få skulden för! Att jag liksom har nattliga ljud då katterna spyr. Ack ja.

Själv kom jag i morse på att jag borde ju nog ha lite mönsterblad löst sparade ännu någon annanstans. Så jag tågade iväg till hobbyrummet och så hittade jag där...
... en stor tidningslåda full med lösryckta mönsterblad! Milda makter. Nytt kaos och en sortering som har segat sig fram hela dagen. Men nu, nu är matbordet tomt igen och alla mina plastfickor är slut. Tyvärr finns det ännu lösa mönsterblad kvar i den där tidningslådan, men mapparna börjar också bli fulla. Och min sortering spårade ut, så nu har jag halsdukar både i mappen stickat och i mappen sjalar och i mappen virkat. Suck!
Och så hittade jag förstås en massa dubbletter. Det är så det går när man skriver ut ett nytt mönsterblad varje gång man skall sticka eller virka någonting. Suck, igen! Härefter sparas mina mönster på Ravelry och så bläddrar jag där istället. Mycket, mycket behändigare. Inga lösblad, som seglar omkring.

Vet ni att jag har världens snällaste anförvanter? Både min mor och min dotter hade läst i tidningen  om handarbetsresan till Haapsalu i april. Dottern meddelade att hon nog kan betala 115 € om jag vill åka och allting var frid och fröjd ända tills hon upptäckte att det kostade ytterligare 440 €. Då frågade hon om det är säkert att allting nu sedan ingår i det priset.
Min hulda moder å sin sida meddelade igår att hon kan nog betala hela resan om jag vill och kan åka!
Deras omtanke och välvilja rör mej till tårar. Sådan kärlek och värme hoppas jag att alla får möta.
Och nu undrar jag, ska jag åka till Haapsalu? Orkar jag? Hinner jag? Vill jag lära mej att sticka en sådan där underbar haapsalu rätik?
Nå förstås vill jag ju det! Vem vill följa med?
Medan ni funderar på den saken så ska jag nu fortsätta att vänta på den äldsta och den yngsta, så vi kan börja på kakan som finns i kylskåpet...
Och nu, nu är de här! Kalasdags!

torsdag, februari 22, 2018

Dekoration i mataffären

Morfar i huset börjar bete sig alltmera konstigt. 
I morse vrålstirrade han på mej, ja, alltså jag vet ju nog att jag inte precis ser ut som en skimrande daggdroppsfylld nyponros i arla morgonstund, men ändå...
- Du, du har byxor på dej, hostade han lite småhest fram.
- Ja, självklart det, replikerade jag mäkta förvånad.
- Men byxor...
- Ja, det är mina benkläder, sa jag och började stirra hejvilt på mina byxben. Hade det gått hål på dem? Hade de snurrat åt fel håll? Var de fulla med fläckar?
- Men int brukar du ha byxor på dej, envisades morfar i huset.
Stackarn, han har tydligen inte alls märkt att det är vinter nu och köldgraderna kräver rejäla benkläder fastän han själv har både långkalsonger och tjocka byxor på också inomhus, inte kan jag ju gå i lätta sommarklänningar då.

I söndags var jag ju iväg till mataffären tillsammans med ekenäsborna. Det gick riktigt bra, för jag hann inte alls gå via tidningshyllan. Nej, det blev vet ni tvärstopp redan vid fruktdisken. Jag måste ju bara gräva fram telefonen och försöka få ett foto från den välfyllda skottkärran. Folk stirrade på mej som om jag hade en skruv lös och den nästäldsta med fru försvann med blixtens hastighet.
Så här fint hade det dekorerats vid fruktdisken inför vändagen. Tänk en hel skottkärra full med garn! Självklart måste det ju fotas.

Från mataffären hastade vi vidare till "varuhuset". Där försvann också mitt sällskap i rödaste rappet. Själv försökte jag minnas om det var någonting jag ännu skulle ha och så försökte jag ståndaktigt stirra rakt fram utan att alls snegla ens åt garnhyllan till. Men hur det nu var så uppfattade jag i vänstra ögonvrån babyextra och då måste jag ju bara...
... låta den här vårfräscha handarbetstidningen följa med hem.

Och här hittade jag de ljuvligaste strumpbyxor åt lilla M. Men dottern sade bestämt ifrån igår, nej, inga sådana byxor åt lilla M.
- Det går bara hål på dem när hon börjar krypa ordentligt, konstaterade lilla M:s mamma snusförnuftigt. Ja, så vad kan då en romantisk och opraktisk mormor göra? Nå, förstås lyda den klokares råd och helt enkelt låta bli att sticka strumpbyxorna!

onsdag, februari 21, 2018

En solig sportlovsdag

Nu har jag små klösmärken på min kind. Det beror dessvärre inte på att morfar i huset skulle ha varit extra häftig på sistone. Och inte beror det heller på någon av katterna eller att jag skulle ha sovit med kinden på något olämpligt vasst föremål.
Nej, det var lilla M, som kom på besök idag och hon ville känna på min kind. Innan jag visste ordet av hade hennes små vassa naglar rispat min hud. Men det gör inget. Hon får göra nästan vad hon vill, förutom då smaka på kattmaten eller leka med deras leksaker. Hon stoppar ju allting i munnen, så det gäller att passa på. Nu far hon iväg både rullandes men också med ett knä i golvet medan hon drar sig framåt. Vänta bara, snart har katterna inte en lugn stund när hon börjar krypa efter dem.
Och nu borde jag ju absolut virka en tjock skön matta att ligga på, en stor en. Inte ska ju lilla M behöva ligga på det kalla golvet. Täcket hålls hon inte längre på. Det är alldeles för litet.

Idag hade lilla M vinteroverallen på sig. Det är ju rejält med köldgrader ute nu. Den nästyngsta med sambo tittade in ett varv här på eftermiddagen, eller egentligen var sonen här en längre stund i väntan på hemtransport.

En solig härlig sportlovsdag, fylld med barn, barnbarn och stickning. Det är livet det!

tisdag, februari 20, 2018

Många glada skratt

Sportlovets andra dag är småningom till ända. Kanske jag ska se lite på tv ännu fastän jag borde sy ihop tröjdelarna, som ligger där på ett annat bord nu än på matbordet. Där ligger dom tyst och snällt och väntar på nålen.

Idag har jag fyllt dagen med ljuvligheter i stan. Jag började med ett besök hos frissan för att få ordning på mitt skatbo på toppen av huvudet. 
- Åååh, suckade frissan då hon var färdig med klippningen och mitt fuktiga hår lockade sig helt självsvåldigt. Ja då var det ju inte mycket annat att göra än att sätta torken på så att jag kunde gå ut sen med mitt lockiga hår. Någon kamning behövdes inte. Känns skönt att igen ha kortare hår. Konstigt att det växer så sjuttons fort, fortare än jag hinner få det klippt!

Från frissan bar det iväg till stickcaféet, som för mej var årets första. Jag stornjöt av sällskapet och alla glada skratt vi fick oss mellan livets allvar. Alla stickade på flitigt och som vanligt fick jag en massa idéer.
Och lugn, bara lugn, jag fotade inte min lunchsallad. Kan ju inte hålla på med mat i en stickblogg, åtminstone inte tre dagar i sträck. Då kanske ni får skräck för min blogg?

Däremot fotade jag flitiga händers verk:

En randig socka färdig och den andra var på gång.

Smarta dubbelvantar, som garanterat håller händerna varma.

En barnhalskrage i ljuuuuvlig rosa färg.

Ett par fina torgvantar i mönster från Järbo garn.

Ytterligare började en sticka på dubbelvantar i ljuvligt julrött yllegarn och så tyckte jag mej skymta ett par handledsvärmare. Själv ägnade jag mej åt sockstickning, vad annat?

Glad i hågen vände jag hemåt efter ett perfekt sätt att fira sin lediga sportlovsdag på. Nu blir det inget stickcafé för mej på långa tider. Kanske i april? Jag kan ju leva på hoppet, som grodan!

måndag, februari 19, 2018

Kunglig frukost

I morse bjöd morfar i huset på kunglig frukost, nygräddade plättar. Mums!
Lyxigt värre på sportlovets första dag! Våra gäster blev glada och åt med god aptit innan de återvände hemåt via grannstaden där de träffade lilla M och hennes föräldrar.
På eftermiddagen hade vi middagsgäster för att få slut på resterna från igår. Det finns fortfarande massor av mat kvar eftersom den äldsta och den yngsta inte tog nånting med sig hem igår kväll. Morr! 
Å andra sidan, nu behöver ingen laga mat här på ett tag.

Morfar i huset har för övrigt varit duktig också på annat sätt än att steka frukostplättar. Han har fyllt och tömt diskmaskinen hela tre gånger idag. Själv har jag suttit framför datorn nästan hela dagen, men några stickade sockvarv har jag nog hunnit med.

- Du snarkar, muttrade morfar i huset i morse.
- Nähä, det gör jag int alls, försökte jag få fram med näsan täppt. Hoppas att det inte utvecklar sig till nånting värre, som gör att jag måste avstå från morgondagens roligheter.

söndag, februari 18, 2018

Söndagsmiddag

Fart och fullt ös har det varit hela söndagen idag. Det är så när man är omgiven av barnen. På förmiddagen var jag iväg med ekenäsborna till servicehuset i stan. På hemvägen var det dags för ett litet besök i mataffären. Då kläckte den nästäldsta ur sig att vi skulle fixa texmex till söndagsmiddagen. Så vi handlade ingredienser och innan vi bestämde hur mycket köttfärs vi skulle ha ringde jag min hulda moder, som i ett mycket svagt ögonblick lovade komma på på texmex-söndagsmiddag. Jag ringde också minstingen och bjöd in honom tillsammans med den nästyngsta med sambo. Borgåborna tackade nej till inbjudan, för de var trötta efter deras lördagsäventyr.

Snabbt som ögat lagade vi mat och det gick riktigt bra med tre samarbetande i köket. Den äldsta fick röja bordsytor.

H dukade fint och vårligt för tio personer. Det absolut bästa med texmex är att alla får välja vilka tillbehör de vill ha. Mums!

Min hulda moder hade hunnit steka plättar, så det blev en god efterrätt med vispad grädde och jordgubbssylt. Proppmätta blev vi alla av söndagsmiddagen.
Morfar i huset tog snällt hand om disken. Så alla hjälptes åt på bästa sätt. Kan en söndagsmiddag bli härligare?

Önskar er alla en riktigt bra start på veckan.
Själv har jag sportlov, så imorgon sitter jag nog framför datorn åtminstone halva dan. Har mycket skrivarbete att göra. Men skönt ändå att få vara ledig och bestämma över sin tid.

lördag, februari 17, 2018

Mitt på blanka förmiddagen...

... sitter jag här ensam i huset. Nåja ensam och ensam, två katter har jag som sällskap innanför väggarna och utanför sitter Hacke och knackar fram larver ur stolpen.

Den äldsta och minstingen for iväg med fadern. Den äldsta skulle stanna i stan och de två övriga skulle iväg till grannstaden. Jag borde fnatta runt som ett jehu och städa innan ekenäsborna anländer. Jag borde också ta hand om det där som ligger under det skrynkliga lakanet. Jag vill ju få det färdigt nån gång och det ska ju städas bort från matbordet i alla fall så...

Men allra, allra först ska jag paketera ett litet paket. Vi ska nämligen iväg på den nästyngstas 29-årskalas. Hipp, hipp, hurra! Enligt uppgift kommer festbordet att vara dukat med bondost och hembakat bröd. Mums! Han kan han minsann.

Ha nu en riktigt skön lördag medan jag njuter av barnens med respektives sällskap.

fredag, februari 16, 2018

Nytt på stickorna

- Hur långt skaft ska jag sticka på sockorna, frågade jag min hulda moder i telefon igår.
- Det beror på om du stickar sockor eller strumpor.
- Höh!
Jag har då aldrig hört om någon sådan skillnad. Är nu inte strumpor sådana där tunnare fortbeklädnader, som man köper från affären? Och sockor är sockor, med långt eller kort skaft.
- Vänta ska jag se, fortsatte min mamma då hon märkte min förvirring. Hon grävde i sin stickkorg och hittade en socka med 14 cm långt skaft,  en annan med 15 cm och en tredje med 16 cm. Slutsats: Jag kan göra precis så långt skaft jag själv vill!

Jag lade alltså upp maskor till en ny sockstickning igår och det borde jag ju inte ha gjort, för jag har en annan sockstickning ännu på hälft.

Garnet är 7 bröders Aurora, ett garn jag inte ens visste om att jag hade. Jag har gått och suktat efter just ett sånt garn och tänkt att alla andra som får köpa nytt är lyckliga för de kan minsann skaffa sig Aurora-garn. Och tänka sig, så har jag det hela tiden i mitt lager. Måste nog börja hålla bättre koll nu! Någon som anmäler sig som frivillig garnlageroperatör? Det gäller bara att skriva in de obokförda nystanen i min Excel-tabell. Inget svårt alls, men tiden... den tiden... den tänker jag nu använda till att fortsätta på hälen på min socka med ett 17 cm långt skaft.

torsdag, februari 15, 2018

Spänningen stiger

Här i huset stiger spänningen. Nej, nej, nu talar jag inte om vinter OS. Vet inte om där är någonting spännande alls. Råkade komma mitt i en studiodiskussion idag efter skidskyttet. Där satt en manlig och en kvinnlig före detta finsk skidskytt och förklarade allting om vindar, siktande, krampande ryggmuskler och jag vet inte allt vad. Jag drabbades av oerhört stor lust att kontakta studion och morra åt dem:
- Ni var ju inte där ute i spåret.
Till all lycka konstaterade karlen att det är enkelt att sitta hemma i soffan och säga hur det ska vara. Såna här diskussioner och analyser tycker jag, förlåt mig, att är värdelösa. 

I morse innan jag körde iväg till stan för att intervjua en trevlig företagardam, så serverades jag en ishockeyanalys om hur backar och forwardsspelare borde ha utnyttjat en och annan vinkel. Suck!
Och igår natt ska ni veta, då såg jag plötsligt hur en tyngre karl lade sig raklång på en lättare dito och sen åkte de ner för en isbana i vådlig fart. Såg på något sätt onaturligt ut där de kom med fötterna före i så spända dräkter att man såg den där utbuktningen där framme serverad som på bricka. Ja, ni ser, jag koncentrerade mej stenhårt på det väsentliga, eller hur? :)
Men alltså, de kanske hade skydd för sina ömmare delar?

Apropå skidskytte ännu, har ni sett så vackra mörka ögon Olli har? Morfar i huset tycker att jag ser på helt fel saker när jag kastar ett litet getöga på tv-sporten. Men det gör inget jag fortsätter att nynna på två mörka ögon. Man blir så glad av de där värmlänningarna och kan glömma alla sportstudioanalyser.

Det som är spännande här i huset är det som finns på vårt matbord, tyvärr inget ätbart.

Utspända delar till ett stickprojekt, som borde sys ihop eller åtminstone tas bort innan veckoslutets gäster anländer. Få se om jag hinner...

Nu, nu ska jag i varje fall först ringa min hulda moder och sedan få på en maskin med tvätt och förstås sticka, sticka, sticka. Imorgon ännu undervisning och sedan, sedan sportlov!

onsdag, februari 14, 2018

Extra snäll

Här sitter jag nu i datasalen på jobbet i stan. På grund av influensa har jag fått en håltimme och har nu just inte riktigt något vettigt att göra. Jag har hunnit boka in grejer i min kalender, besvarat e-post, sett på ett sjalmönster och gått igenom veckans diverse säkerhetsvarningar. Någon som vet vad louhintahaittaohjelma heter på svenska?

Kursförberedelserna för resten av veckan gjorde jag redan i morse, så det enda vettiga är ju nu att skriva ett blogginlägg, inte sant?

Idag har jag varit lite extra snäll, för det skall man ju vara på vändagen. Jadå, jag vet att det är en fennicism, men det låter mycket bättre att säga Vändag än Alla hjärtans dag, så det så.

Så här snäll var jag med morfar i huset i morse! Hans favoritgodis och en liten fästislapp. Mera behövs nog inte. Jag hade egentligen tänkt överraska honom med varma scones, men han bakade ju så goda semlor igår att jag skippade mitt eget bakande.

Nu önskar jag er alla en RIKTIGT GLAD VÄNDAG!

tisdag, februari 13, 2018

Sjuk mage

- Va, var Inge på sticklägret från tie till sex, frågade min lillbrorsa av vår hulda moder i söndags. Mamma gav förstås ett jakande svar och berättade för brorsan att mina arbetsdagar brukar vara en till två timmar längre än det där. Han himlade sig. Men vad ingen av dem vet är att jag idag slutade tidigare och imorgon har sovmorgon, så inte blir det några överlånga dagar här inte. Och nästa vecka, då är det ju sportlov. Jihaaa. Jag har inte ens kollat vad det blir för väder, för det kvittar när man har sin stickning eller virkning.

Aj, aj, aj, det kniper i min mage och det är morfar i husets fel.

Han har bakat så goda rågsemlor, nej, alltså inte fastlagsbullar, utan frallor. Förstås måste jag ju smaka på en. Smöret smalt på den varma semlan och det var så gott, så gott, så då måste jag ju bara smaka på en till. Och sedan bara en riktigt, riktigt liten en...

Aj, aj, aj, nu har jag sjuk mage.
Men tänk om jag ännu skulle ta en liiiiten, pytteliiiten en...

måndag, februari 12, 2018

Efterdyningar

Här sitter jag med ett smått fånigt leende på läpparna. Det är efterdyningarna från veckoslutets stickläger. Tur att jag endast hade fyra lektioner att klara av idag. I morgon blir det sedan lång dag och då kanske leendet har antagit mera proportionerliga former innan kvällen, vem vet?

Jag är inte ens särskilt harmsen över att jag missade lilla M och hennes mamma idag på förmiddagen. De var här på besök hos morfar i huset. Men i efterdyningarna från sticklägret går det att ta sådana smällar också.

Och vad var det då i påsen? Har ni legat vakna nu hela natten och grubblat och funderat?

Jo, där fanns tre burkar med honung! En vanlig, en med lingon och en halsmix med allt möjligt hälsosamt i. Jag trodde i hastigheten att det stod balsammix på burken. Tur att jag inte lade det i håret i morse då jag duschade!

Det är nog också lite farligt att vara på stickläger. För visst kom jag även igår hem med nya grejer.

Rosa stickmarkörer! De måste jag ju bara ha. Jag hade nog någon galen idé om att ge bort dem, men rosa... det är nog så att de här nu är mina. Jag skulle inte ha någonting emot att ha de där hjärtmarkörena som örhängen. De skulle sitta perfekt!

Ingenting har jag fått stickat idag. Däremot en lång artikel, som skall iväg till tidningen. Gissa vad artikeln handlar om?

Men det är inte så farligt om jag inte hinner sticka, för hinner gör vårt olympiska team där borta i Sydkorea! Plötsligt börjar sport bli riktigt intressant. :)

söndag, februari 11, 2018

Sticklägrets andra dag

Nästan mitt i söndagsnatten och här sitter jag ännu framför datorn. Lite vemodig. Det roliga tog slut alldeles för fort. Jag vill ha flera stickläger och på nästa läger skall jag enbart sticka, inte springa runt med kamera och block i högsta hugg.

En härlig dag var det igen. Jag fattar inte riktigt hur jag skall orka koncentrera mej på dataundervisning i morgon. Hoppas att jag har förstående kursdeltagare.

Stickväninnan B var flitig som en myra. Här har hon hälen på tå-upp-sockan-färdig.

Idogt arbetade också Tilda på. Här har hon sin egna handspunna, den första för dagen, garnhärva.

Sockbörjan i två-ändsstickningsteknik. Lite för långsamt för mej.

Dubbelstickningen hann jag inte pröva på ännu, men vänta bara en vacker dag...

Vackra mönsterstickade barnvantar i så härlig färg. Synd att de inte var i större storlek, då skulle jag ha köpt dem genast.

Mönsterstickning är hett just nu!

Minns ni Qvidiminarutorna? Här en superfin väst i häftiga färger.

Flätstickning stod på programmet idag. Här en provlapp där flätan blir precis likadan på bägge sidor. Bra om man vill göra en halsduk.

Och just en sådan där halsduk skulle jag vilja göra. Jag har mönstret, men månntro jag har garn?

Och stickväninnan B fick sin tå-upp-socka färdig. Flitigt stickat. Den sitter perfekt.

Och jag fick en spännande påse, som tack för min ringa insats. Gissa vad där finns inuti?
Nåja förresten, ringa och ringa. Helt ex tempore drog jag pausgymnastiken igår på eftermiddagen och idag efterlystes två gympapass!

Säga vad man vill om sociala medier: Min blogg hade lockat två deltagare till Kuggom och mitt inlägg på Facebook hade lockat en. Inte illa med tanke på att jag inte ens hade marknadsföringsansvar! Bäst av allt, att få träffa de här trevliga människorna så där ansikte mot ansikte.

Ett stort tack till alla deltagare, ledare och arrangören. Det var alla vi som gjorde lägret. Härligt! Det här kommer jag att leva länge på.
Ett extra tack går till stickväninnan B, som erbjöd skjuts och som tålmodigt ställde upp med sina alster för mitt fotande.

En riktigt bra start på veckan önskar jag er alla.
Och Glad stickning eller virkning!

lördag, februari 10, 2018

Sticklägrets första dag

Ååååh, vilken lycka! Äntligen, äntligen har jag varit på stickläger. Så superduper roligt och så snabbt den första dagen försvann. Så många härliga människor, som jag har träffat från Pyttis i öst till Närpes i norr och Helsingfors i väst. Oj, oj, oj, vilken stämning!
Och tänk att få träffa sina bloggläsare i verkliga livet. Härligt!

Mycket stickande hann jag inte direkt med, men det kan inte hjälpas. Jag hade ju två jobb att sköta, så det var fullt upp.

Det fanns så mycket att lära sig, så man kunde ju bli alldeles vimmelkantig.
Här pågår tvåändsstickning. Någonting, som jag för ett antal år sedan försökte mej på. Den halvstickade vanten hade jag med mej idag och hotade att riva upp. Då kom ledaren för tvåändsstickningsgruppen till min undsättning och lovade sticka vantarna färdiga. Tårögd stammade jag fram ett lyckligt tack.

Här pågår kontstickning, en teknik som jag prövade på för flera år sedan och faktiskt fick ett par sockor färdiga.

Här har stickväninnan B börjat sticka sockor från tån och upp. Hon hann lära sig hälen också. Duktigt gjort!

Stickerskor är erkänt vänliga och delar gärna med sig av tips och idéer.

Tilda delade med sig tipset att göra smidiga indiska tumkilar. Det blev direkt en succé. Tack Tilda!

På plats fanns också Niina Kaakkurivaara från teetee. Så många fina färger att det riktigt kliade i fingrarna på mej. Och som ni ser, det var svårt att välja.

Farligt lockande garner. Ser ni den där rosa stora garnbollen här till höger? Den armstickar man till en stor mjuk pläd.

Färggranna garner...

... och farligt frestande garner... Men gissa vem som inte skall ha mera garn? 


Haha och det gick ni på?

Jag höll ögonen på stickväninnan B och plötsligt såg jag att hon köpte tre garnnystan = 150 g. Och då kunde jag ju tryggt slå till jag också, inte sant?

Så jag kom hem med en socktidning, en förpackning färgglada sockstickor och en härlig garnkaka. Så nu har tyvärr mitt garnlager ökat med ytterligare 150 gram. Hjääälp! Garnbantningen går åt skogen!

Och nu, nu vet ni är jag inspirerad till max. Undrar om jag alls kommer att kunna sova i natt? Imorgon skall jag försöka hinna lära mej åtminstone en ny stickteknik. Håll tummarna att jag hinner!

fredag, februari 09, 2018

Yrkeslivet passerade revy

Häromdagen drabbades jag av svår städlust. Ja, sånt händer faktiskt ibland och det är en styggelse, för efteråt hittar jag ingenting. Den här gången fick jag för mej att jag skulle röja mina ofantliga högar här vid datorn. Och sådant är farligt, mycket farligt. Jag borde ha satt mej ner med en stickning och låtit det galna anfallet gå över. 

Men så gjorde jag nu inte och här satt jag och sorterade och funderade: Behöver jag de där gamla papiren om hur man kopierar och klistrar in? De är ju från en XP-bok. Och så här ser det inte längre ut när man skriver e-post i gmail. Det kan nog slängas.
Oj, och här, här är min artikel från mitt första besök på Roots'n boots...
Och vad gör minstingens strövardiplom här bland alla kurspapper?
Och se, här är mitt eget kursintyg...
Oj, och där är ett arbetsintyg...
Och... 

Till sist hade jag så många lösryckta papper, som inte riktigt passade in i någon av mina tre högar: Kasta, kanske, behåll. Jag blev alltså tvungen att stanna upp och börja sortera på allvar.

In i min vackraste Nalle Puh-mapp åkte alla arbetsintyg och diverse kursintyg. Jag såg hela mitt yrkesliv passera revy. Så många saker jag hunnit med, så många projekt jag varit med i. En ständig utveckling utan att vila på lagrarna. Och smått förvånat: Hur hamnade jag här? I ett helt annat yrke än det jag tänkte mej i tiderna då jag gick i mellanskolan i stan.
Alla kolleger jag haft och trivts med...
Ja, där satt jag och bläddrade och mediterade, som sagt: Det är inte hälsosamt att städa!

Oj, och nu, nu måste jag börja packa. Tror ni jag behöver garn med mej? Kommer jag alls själv att hinna sticka? Och hjääälp, vad skall jag sticka då?
Oj, oj, spänningen stiger. Hur ska jag kunna sova i natt? Stickläger, stickläger här kommer jag!