Garnlagret i juli 2026

Idag fortsätter jag med lagerinventeringen, som halkat efter lite under sommarmånaderna.

 Kvar från juni 2026: 33 636 gram

•  Köpt garn:   300 gram

•  Använt garn:   248 gram
  
  
•  Lillebaer solhatt 32 gram
  
  
•  Pärlsockor  28 gram
  
  
•  Virkade fiskpannlappar  178 gram
  
  
•  Lappat sockhälar 10 gram

• Kvar i juli: 33 688 gram

Suck! Igen växte mitt garnlager, men jag tröstar mej med att det är ändå mindre än det var i maj. Klen tröst, men man ska ju tänka positivt. Får lämna bort matlagningen så jag hinner sticka mera. Undrar vad bisin min skulle tycka om det?
Nå, idag får han leva på rester, så då borde jag hinna få färdigt ett par små sockor. Jag har endast tåminskningen kvar. Vågade inte börja på tån igår kväll när jag satt och såg på snooker. Vem vet hur många fel det skulle ha blivit då?

Jag orkade faktiskt inte se på hela duellen mellan Mark Williams och David Gilbert, utan gav upp vid 23-tiden. Bisin min låg på soffan och såg hela matchen till slut. I morse sa han att jag inte visste vad jag gått miste om. Nä, nä, men till skillnad från bisin min var jag pigg och nyter genast på morgonen efter en god natts sömn!

Apropå mat ännu, igår blev det delikat efterrätt i form av en berlinermunk. Det kan vi tacka äldsta sonen för. Han var till Corint och köpte godsakerna.

Nu ute en liten runda och sen dags att avsluta ett sockprojekt för att kunna ta itu med följande.

Önskar er alla en riktigt skön söndag. Kom ihåg att vrida klockan i natt!

Nästan färdiga

Igår stickade jag det sista på Frosty Knits KAL Loitsusockorna.

Men, men, nu återstår ett fästande utan like, så de är bara nästan färdiga! Suck! Jo, jag vet att jag på något sätt borde ha stickat in de där garnändarna. Men det blev så trassligt med tre olika garn samtidigt. Jag försökte också ha garnet att följa med på baksidan från en färgrapport till nästa. Men det blev inte heller riktigt bra, så nu får jag bara bita ihop och sätta igång. Håhåja...

Nu har jag lite restgarner, som jag borde hitta på nånting med. Men vad? Det gula nystanet är ett tidigare restgarn, som jag behövde till ögon i sockorna ovan.

I morse var det lite tomt då det inte kom ett nytt stickavsnitt. Men skönt att kunna trappa ner lite på sticktakten, för inkommande vecka kommer det att vara en hel del annat som kräver närvaro och uppmärksamhet.

Igår kväll klarnade det upp och jag var faktiskt ute ett varv med kameran.

 

Solnedgången var helt fantastisk. Önskar att jag kunde fånga alla vackra färger med kameran, men det är svårt. Himlen förändras för varje sekund och jag ville ju uppleva solnedgången på riktigt utan att ha en kameralins emellan. Det har faktiskt varit många fantastiska solnedgångar, likaså uppgångar, men jag har valt att avstå från fotandet. Igår ville jag dock gå ut lite för att få frisk luft. Det går ju inte att sitta inne hela dagen, eller hur?

På kvällen såg vi på Mitt livs låt i TV. Jag gjorde det helt utan stickning, för jag orkade helt enkelt inte lägga upp maskor för rosa barnsockan nummer två. Vi filosoferade lite grann med bisin min och kom fram till att vi inte skulle kunna nämna nån livslåt. Vi har liksom ingen låt som hänger ihop med någon livsavgörande händelse. Bisin min mindes glädjen när han äntligen kunde ratta in Radio Luxemburg och lyssna på Tina Turner. Det var inget livsavgörande, för det var så det var i vår ungdom när man ville höra på rockmusik. Nuförtiden ligger allting vidöppet och man kan direkt lyssna på vilken musik som helst från hela världen. Allting ska finnas tillgängligt genast på minuten. Synd om dagens barn och ungdomar om det inte finns nånting att längta efter.
Ajjo, i slutet av programmet säger Laura Malmivaara att hon ska åka österut, till Lovisa, där hon har sin sommarstuga. Men det visste ni väl redan, att hon har sin sommarstuga här?

Innan jag lade mej igår kväll tog jag mej en titt i Facebook. Och milda makaroner, Gian gjorde ett enastående rekord! Nu borde jag ju ändå på något sätt ha kommit åt att se på tävlingen igår. Hoppas innerligt att han klarar sig idag. Allra helst skulle han få vinna förstås.
– Du tycker om honom bara för att han liknar T, muttrade bisin min.
Jo, det är sant att han liknar vår yngsta son. Men jag gillar Gian för att han är så äkta, vänlig och artig. Han verkar helt enkelt vara en helyllekille. Jag uppskattar honom också för att han är så jordnära och för att han har kämpat sig genom svårigheter. Av hela mitt hjärta unnar jag honom en stor seger.  Men det att jag gillar Gian betyder förstås inte att jag inte också njuter av när andra kastare är skickliga.

Jag hann inte fundera så mycket på stickrallyt igår.

Om det här duger som ny stickstruktur, så har jag klarat av utmaning nummer 18. Om inte, så har jag just nu inget annat att komma med. Det här sockskaftet är ju påbörjat redan tidigare, så...

Idag på förmiddagen lämnade nästyngsta sonen en...

... brun påse på vårt köksbord. Ja, egentligen är det ju nog två bruna påsar. De innehåller goda nybakade baguetter. Mums och stort TACK!

Nu dags för mej att ta mej utomhus och njuta av det sköna solskenet.

Önskar er alla en härlig ny vecka!

Stickväder

Igår tyckte jag att det var ett riktigt stickväder och bestämde mej för att stanna inomhus hela dagen. Det var faktiskt lite dumt, för idag är det minsann stickväder med duggregn utomhus. Ännu mörkare och grådaskigare än igår, då vi faktiskt fick ha lamporna tända nästan hela dagen.

Igår var jag jätteivrig med sockstickningarna och nu är de långa sockorna så långt färdiga att jag idag kan börja med tåminskningarna. Tjohooo! Rosa barnsockan blev nästan färdig vid midnatt, bara tåändan som ska stickas ihop, så får jag börja med socka nummer två.
Det kommer att bli lite tomt på morgnarna nu när Loitsu-KAL är slut. Det var riktigt spännande att få en ny mönsterrapport varje dag. Men allt roligt har ett slut, tyvärr. Jag är glad att jag orkade hänga med. Nu gäller det då att bestämma hur långa sockorna ska vara. Svårt att veta, för det beror ju på. Vem ska dem få? En med stor fot eller en med mindre fot? Till det kommer förstås de långa skaften. Vems ben passar de på?

Igår tog jag itu med stickrallyts utmaning nummer fem, antalet halvfärdiga stickningar. Först tänkte jag dra fram alla och fotografera dem. Men det var så mörkt inomhus att färgerna inte skulle ha blivit rätt återgivna. Dessutom kunde jag ha blivit aningens deprimerad över ett så påtagligt bildbevis. Och vad har jag för nytta av en excellent exceltabell om jag inte använder den? Så jag räknade ihop allting som blivit liggande i projektväskorna och kom fram till 17 stycken. Egentligen 18 om jag räknar med den där rosa fluffiga stickningen.
Från 2023 finns 10 ofärdiga projekt. Till saken hör att jag jobbade då ännu och inte riktigt hade tid med stickandet. Från 2024 har jag endast en och en halv socka ostickad. Från 2025 har jag två virkningar ogjorda, varav den ena mest var en test och kanske jag river upp den. Från i år har jag tre stickningar som väntar på åtgärder.

I siffran 18 ingår inte ett sockbörjan och ett sjalbörjan som jag har slarvat bort mönstren till, så de kommer jag att riva i vilket fall som helst. Jag har inte heller räknat in de 36 rutorna jag fick av E. Det är ju liksom inte mitt ofärdiga projekt, eller hur?
Bland mina ofärdiga projekt finns 4 par sockor. Det tyder ju starkt på det där second-sock-syndrom, alltså att den andra sockan inte stickas färdigt.
Jag har också 5 olika sjalbörjan. Där har ivern tagit slut så fort jag har lärt mej mönsterrapporten.
En mössa har blivit liggande, för att jag misstänker att den är för liten. En stickad disktrasa är ofärdig, för att jag inte klarade av mönstret så som jag ville. En virkad enfärgad kökshandduk blev lite tråkig i längden, likaså ett stickat mjukisdjur. En stickad filt fastnade jag i, då kanten runtom skulle stickas eller virkas. Ja, jag fick helt enkelt beslutsångest. Och så har jag då tre andra virkningar som konstigt nog inte blivit färdiga. Vanligtvis brukar de vara lätta att få färdiga, men tydligen inte den här gången. Jag har också en tröja, som väntar på sina ärmar och fickor. Den lovar jag ta itu med senast nästa månad. Men först ska jag bara sticka färdigt de sockor jag nu håller på med. Sen försöka få åtminstone ett par av de ofärdiga sockorna stickade. Men man vet ju aldrig vad som dyker upp innan dess. Inspirationen är oberäknelig och kan drabba en när som helst!

Igår kväll lyxade jag till det lite och slarvade ihop några räkmackor. Här saknas både kokt ägg, salladsblad och citronklyfta, men jag var så hungrig att jag inte orkade vänta på att äggen skulle koka. Jag tog enbart fram burken med räksallad och lade på röran på den mörka limpskivorna. Det fick duga. Bisin min, som nog äter kräftor, påstår att han inte kan äta räkor. Höh!

Senare på kvällen när jag tänkte att jag måste nog bli lite social, för jag hade ju enbart pratat med bisin min och äldsta sonen, som hämtat syltsocker från stan. Och ja, förstås katten Tufsen, men hans svar på min kommunikation är rätt så jamande. Allt nog, jag öppnade facebookappen i min telefon och hoppsansa, jag ramlade rakt in i Gian van Veens livesändning. Vilken lycka! Han var på väg till Maastricht där han kastar dartspilar idag. Gians flickvän satt bakom ratten och han besvarade frågor som hade kommit in på chatten. Igår på eftermiddagen kunde jag se på rond 1 i darts från Maastricht, men det går inte idag, tyvärr. Eller nåja, går och går man kan ju betala, men olika sporter sänds på olika kanaler, så vete fåglarna vilken kanal, som sist och slutligen gäller. Man kan säkert också fuska och se olagligt på önskad kanal. Men det vill jag inte. Jag håller mej till det som erbjuds gratis. Det räcker och blir över. Dessutom är det mest bilprogram, som gäller i vårt hus då bisin min har makten över fjärrkontrollen. Suck!

Apropå Facebook ännu, jag fick ett meddelande om att det härefter blir ett Metakonto. Suck igen! Snart stänger jag ner alla smarta funktioner i telefonen...

Nu dags för tåminskningar på långa sockorna.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Husrobot

I morse steg jag upp före jag vaknat. Jo, det är riktigt sant, så jag kommer kanske att somna med stickningen i famnen i kväll.
– Int behöver du väl stiga opp ännu, mumlade bisin min sömndrucket när jag kravlade mej upp ur sängen kvart före sex.
Behöver och behöver, klockan skulle ändå ha ringt 6:17, så det var ingen idé att ligga och kvar och vänta på den signalen. Jag kan slå vad om att jag just innan ringningen skulle ha somnat riktigt gott och inte alls velat stiga upp.

Jag har varit iväg till grannbyn och lekt med Lillan, som fortfarande är hemma från dagis. Hostan och snuvan vill inte riktigt ge med sig.

Vet ni förresten vad en husrobot är?

 

Jag visste det inte förrän idag då jag blev presenterad för den här fina och finurliga roboten. Den går både framåt och bakåt på sina hjul och den kan vrida på huvudet åt alla riktningar. Det är ett hemmabygge av Lillan, hennes bror och hennes pappa. Fantasin har flödat och det är roligt att bygga. Låt vara att pappan kanske helst skulle ha velat bygga själv. 😊 Kanske julgubben borde hämta en legoförpackning för vuxna åt honom?
Själv skulle jag föredra en hushållsrobot. Tänk vilken lyx att kunna säga åt den vad man önskar till middag och sen skulle man få sätta sig vid dukat bord. För att nu inte tala om städning, disk, tvätt... kanske den till och med skulle elda i bastu-ugnen och sen tvätta ryggen på en? 

Jag fick också med mej hem en fin teckning. När jag först såg den upp och ner trodde jag att det var en dinosaurus. Konstnären blev lite stött, så jag fick fort vända den åt rätt håll och beundra porträttet. Lillan ville att jag skulle hälsa fafa att han ska ska få ett brev. Sen ville hon att jag genast idag skulle åka till västra grannstaden och överräcka en teckning åt kusin A. Men det får nog vänta till i söndag då jag hoppeligen träffar henne. Jag "åker" nog inte längre än till gungstolen idag, för ute regnar det. Ja, och så kommer det darts i TV nu på eftermiddagen. Till all tur så är det enbart sju varv/socka i Loitsu-KAL idag, så jag borde nog hinna med både dem och darts.

Gårdagens utmaning i stickrallyt blev nummer 14, en stilla stickstund. Bisin min var iväg österut tillsammans med J, så jag hade det faktiskt riktigt tyst, lugnt och skönt. Ingen TV, ingen som ville det ena eller det andra och ingen social media på telefonen utan full koncentration på sockstickningen.

Nu önskar jag er alla ett härligt veckoslut. Får säga som de konstaterade i den lokala radion i morse då jag körde iväg till grannbyn: "Det finns mycket program att välja mellan nu på veckoslutet". 

Månadens caféträff

Igår körde jag iväg till stan medan bisin min var på vedbacken i grannbyn. När han kom hem var gumman försvunnen utan att han visste vart hon tagit vägen. Fräckt, eller hur?

Jag var på månadens caféträff i Café Favorit. Drack grönt te med citron och ingefära. Njöt av räkfylld croissant, en bebé och trevligt sällskap. Vi filosoferade bland annat huruvida vi skulle ha gjort nånting annorlunda när vi var unga om vi skulle ha vetat det vi vet idag. Båda kom vi fram till att vi skulle ha jobbat mindre. När vi var unga var det viktigt att vara duktig och visa framfötterna. Det gällde både i hemmet och jobbet. Nu som pensionärer får vi vara hur lata som helst. Om vi får åtminstone en sak gjord per dag, så är det bra. Det skadar inte att vara lite ineffektiv och njuta av livet.

Under hösten och vintern finns det inte många caféer att välja mellan här i stan, vilket är lite synd. Men helt förståeligt, för antagligen räcker inte kunderna till. Det som däremot finns att välja är en massa godsaker från vitrinen. Jag valde räkor igen och det var riktigt gott. 

Där i caféet såg jag bland annat två stickade Lovisatröjor, tyvärr såg jag ingen Liljendaltröja. Några oktröjor, fladdrade förbi, men jag var inte säker på om de var hemstickade eller fabrikstillverkade.
Men sen då det var dags att återvända hem, då stod han där vid vitrinen, snyggingen med en superfin hemstickad oktröja i bruna nyanser. Ååååh, jag borde ha frågat vem som hade stickat och om han visste mönstret. Jag blev så tagen att, då han valde brittatårta ur vitrinen, så kom jag också hem med...

... tre bitar av den goda kakan. Bisin min var förstås kritisk och gnällig, för inte smakar den här så som "min" smakar. Och så fick jag höra att jag bakar mycket bättre. Men jag genomskådar allt bisin min, så nej, här blir inget kakbak. Det får räcka med de här godbitarna.

I söndag är det kanelbullens dag, så...

... jag köpte också med mej hem några bullar. Dock inte kanelbullar, utan helt vanliga hederliga runda bullar. Mums! Förstås en nostalgisk längtan till barndomen och doften av nybakade bullar som kändes i hela huset. Bäst var det när vi just fick runda bullar istället för de där flätade längderna, som var ett måste på kaffebordet förr.

Igår startade stickrally utmaningarna och jag hann faktiskt sitta utomhus en liten stund och sticka.

Socka nummer ett blev färdig, här är det bara några minskningar i tån kvar. Lite hyschpysch, så jag kan inte visa hela sockan! Resåren till socka nummer två är också upplagd och på god väg.

Det var allt tur att jag tog itu med den första utmaningen igår, för vädret var perfekt för utestickning. Stickrallyt är kravlöst med fokus på att ha roligt och njuta av det man gör. Jag skulle alltså ha kunnat välja vilken annan utmaning som helst från listan. Superbra, för då gör man det man känner för och orkar med just då.
Min stund där på vår så kallade terrass avbröts av kärt besök. Yngsta sonen tittade in ett varv och det var trevligt att träffa honom.

Kvällen, eller egentligen natten avslutades med darts. Men ack, ack, ack, det är inget för en med svaga nerver. Jösses så jag fick heja på Gian mitt i natten! Jag ropade och tjoade, så bisin min flög upp tre meter minst från soffan och undrade vad som hänt. Förtvivlat förklarade jag att Gian hade missat de tre första pilarna och nu låg rejält efter. Kom an Gian, nu ska du kasta 180, in med alla tre pilar i trippelboxen för 20. Jag lutade mej ivrigt framåt i gungstolen, så långt att jag nästan höll på att falla över soffbordet.
Sport kan inte vara hälsosamt, för jag var inte i säng förrän vid ett-tiden på natten! Och jag hade knip i magen av den olidliga spänningen. Jo, fint att de var så jämna, men tänk på mina stackars nerver.
Bisin min suckade och tyckte att jag skulle lugna ner mej, men hur skulle jag kunna det när det var så spännande?
Och hur gick det då?

Jo, Gian vann 3-2 över Ryan Searle. De var sista matchparet ut på podiet, därför blev det en sen natt.
Ikväll möter Gian James Wade i kvartsfinalen. Tyvärr är jag illa rädd att Gian åker ut, för James är som en maskin. Vet inte om jag alls vågar se på TV ikväll. Om nu alls kvartsfinalen sänds gratis på viaplaykanalen ikväll. Bisin min påstår det, men jag har inte kollat.

Nu är det igen dags för en liten stadsfärd för min del. Måste kolla den utökade garnhyllan i mataffären! Tjohooo!

Önskar er alla ett riktigt fint veckoslut!

Veckans bästa dag

Utan att nu riktigt veta vad resten av veckans dagar för med sig, utnämner jag onsdagen till veckans bästa. För min del började det bra igår med tidig uppstigning och en onsdag full av solsken.

Jag var iväg till stan på eftermiddagen på stickträff hos G-M.

Hon hade dukat så vackert med blåklintsporslin.

Och hon bjöd på idel godsaker, varma smörgåsar och blåbärspaj med lite jordgubbar i samt vaniljsås. Ni må tro att vi smorde kråset.

Medan vi stickade pratade vi om allt mellan himmel jord, allt från utlandsresor till så kallade kela-taxin, som inte alls fungerar. Det blev också tal om att ligga och dra sig i sängen efter att man vaknat. I det fallet är jag nog så konstig att jag sätter mej upp direkt. Om jag då är kvar i en dröm så kan jag sitta en liten stund och orientera mej. Vanligtvis är det nog upp och igång som gäller. Från en yogakurs jag gick nån gång i början på 1980-talet minns jag att läraren förespråkade att man ska väcka sina kroppsdelar långsamt på morgonen. Liksom hälsa på dem: Hej, stortån har du sovit gott? Sen vifta lite på tån och fortsätta med de andra tårna tills man har hälsat på hela foten och sen långsamt tar sig uppåt mot vristen, benet, låret, ryggen, magen osv. Glöm inte bort andra foten, för då kan den bli sur. På det här sättet landar man i sin kropp efter natten enligt läraren. Kanske jag härefter också ska ligga och dra mej istället för att yrvaket sätta mej på sängkanten. Men vad kallas tårna? Stortå, jo, men sen då? Tillerosa har jag stött på i korsord och fått det till tå. Men vilken tå i ordningen det är har jag inte en aning om. Lilltån känner jag förstås till. När tårna ska väckas blir det till att säga tån genast till vänster om stortån, andra tån till vänster om stortån... Hmmm, kanske bäst att jag inte ändrar på mina rutiner, ifall ni inte har nåt fiffigt tåförslag.

På hemvägen från G-M kurvade jag via lilla butiken.

Och till min stora glädje hittade jag en räksmörgås! Hela sommaren har jag längtat efter en sådan. Men då jag för det mesta varit ute och ätit tillsammans med mina söner på ställen där såna här läckerheter inte serveras, så har jag blivit utan. Och jo, kanske jag skulle kunna laga en sån här själv, men det blir inte av, eftersom jag är den enda i det här huset som äter räkor. Brödet kan man förstås köpa i affären, ägg går ju att koka flera stycken, sallad har vi fortfarande ute i odlingslådorna och citron finns ofta i vårt kylskåp, men räkor och majonnäs kräver inköp. För en person verkar det lite överdrivet, alternativt får jag föräta mej på delikatessen. Sen är det förstås inte gott längre och inget att längta efter.
I ärlighetens namn erkänner jag att jag nog var lite skeptisk, för kan en färdigt förpackad smörgås vara god? Till all tur kom mina misstankar på skam och det här var en delikat kvällssmörgås.

 

Räkmackan följdes av en klassiker, kamwienerbrödet. Ett sådant har jag inte ätit på flera herrans år, så det var riktigt gott och samtidigt lite nostalgiskt. Min hulda mor brukade bjuda på såna här.
 

Vid kassan där i lilla butiken fick jag syn på den här muminväskan. Och ni ser ju att jag bara måste köpa den, så ljuvlig färg och härlig bild. Bara sväva iväg på lilafärgade moln...

I bara farten fastnade den här lilla väskan också i nyporna. I ett snabbt förbiilande ögonblick tänkte jag att jag kan ju använda den som presentkasse. Men... ju mera jag ser på den här väskan, desto mer förtjust blir jag i den. Så om jag behöver en presentkasse blir det nog till att köpa en ny! 🙈

Veckans bästa dag kulminerade igår kväll med livesändning från World Grand Prix Darts 2026. Tjohooo! Det blev inte supermycket stickat förstås, för det var så spännande. Men snart har jag en socka färdig igen. Ikväll kastar Gian van Veen och enligt bisin min kommer också den här rundan live i TV. Tjohooo! Då blir det förstås inte mycket stickat, men kan inte hjälpas.

Idag börjar stickrallyt och första uppgiften är att sticka ute. Nu vet jag inte säkert om det menas utomhus eller ute bland folk. Men jag tänkte försöka hinna sitta ute en stund och sticka. Hoppas att det lyckas.

Nu önskar jag er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Rör int

Igår kväll var jag i säng redan före klockan 23 och det mot min vilja. Jag skulle inte riktigt ha haft tid att lägga mej, för jag ville sticka. Men bisin min var mycket bestämd. Han skulle nämligen tidigt iväg i morse. Gissa vem som fick väcka honom? Nå, jo, förstås undertecknad. Bisin min påstår att han får tag på bästa sömnen först på morgonen. Själv fick jag ligga och vrida mej igår kväll minst en timme innan jag fick tag på sömnen. Läsa vågade jag inte, för då skulle minst halva natten ha försvunnit medan jag uppslukades av boken.

I kylskåpet hittade jag en burk igår. På den står det "Rör int".

Men va sjutton? Varför får jag inte ta lingonsylt på morgongröten? Det visade sig att lappen är till för svägerskans sambo och inte alls en uppmaning åt mej. Åh, skönt att veta. Men bisin min påstår ändå att jag inte får ta av hans sylt. Burken är en gåva av hans storasyster och inte menad åt mej. Snyft. Troligtvis måste jag ta mej ut i skogen och plocka av det röda guldet. Vem som sen ska koka sylt av bären får vi allt se. Just nu är min lust att klotta i köket minimal.

Innan läggdags igår kväll skrev jag ut en exceltabell åt bisin min. En tabell, som jag skapat riktigt själv med medeltalsfunktioner osv. på basen av de siffror han gett mej. Visst har han det bra när han inte själv behöver använda datorn? Tror ni att han alls inser det?
Medan jag höll på fick jag för mej att jag skulle beställa tid till säsongsvaccineringen. Jag tänker att det liksom för säkerhets skull är bäst, så jag inte får återfall och hamnar in på sjukhus igen. Åtminstone fick jag för ett år sedan uppmaning att ta influensavaccinet och den uppmaningen gäller troligtvis än.

Att beställa tid digitalt borde ju vara lätt, som en plätt med tanke på att hälsovårdsmyndigheten gärna vill att allt ska skötas digitalt. Men se nej, hur jag än försökte, så kunde jag inte identifiera mej. Jag kom alltid till testsidan och kunde aldrig logga in. Verkligt frustrerad stängde jag av datorn och muttrade argt. Jag var på vippen att skriva en ful harang i chatten. Till all tur besinnade jag mej i tid.
– Du kan ju ringa, sa bisin min bekymmerslöst när jag högljutt klagade min nöd.
Ha, ringa! Nu vet han inte vad han dillar om. Ringa till hälsovården kan man bara glömma, åtminstone om det gäller vanliga ärenden. Kanske man kommer fram utan väntan på återuppringning när det gäller influensavaccinet? Vad vet jag, men visst borde den digitala tidsbeställningen fungera utan krångel. Vad är det annars för idé att våra skattepengar går till dyra datasystem?

Igår kväll när jag låg i min säng och vred och vände, kom jag på att jag borde ha provat använda en annan webbläsare än Firefox. Så det andra jag gjorde i morse var att rusa hit till datorn, öppna den, använda Chrome och se på sjutton. Nu kom jag in i systemet och kunde boka en tid åt mej. Tjohoo! Hoppas att jag hålls frisk till dess och inte behöver boka om min vaccinationstid.

Förresten, vet ni vad det första jag gjorde i morse var? Nå, just precis, jag kollade hur det gick för Gian van Veen i World Grand Prix Darts tävlingen igår kväll. Bisin min suckade när jag glädjetjutande väckte honom med ett tjohooo, Gian är vidare. Nästa match är i morgon. Hoppas att han vinner då också. Visst håller ni tummarna?
 

Höstmorgnarna är så vackra med sol bakom dimman. Det är skönt att vara uppe redan före klockan sju. Hoppas att ni också hinner njuta av den här ljuvliga tiden. Ta hand om er och stressa inte!

Lite rastlös

Igår var jag lite rastlös. Dock inte så rastlös att jag skulle ha satt mej i bilen och kört iväg någonstans. Nej, det handlade mera om rantande ut och in. Och det var det vackra höstvädrets fel. När jag var inne kände jag mej lite stressad över att jag inte tog vara på det soliga vädret. Och när jag var ute blev jag smått frustrerad över allting, som borde göras inomhus. Som ni förstår, så blev ju inget gjort med den här attityden. Jag var liksom alltid på fel plats.

På kvällen slog jag ändå knut på mej själv och överraskade bisin min med en...

... skinkpaj med bacon, ärter, majs , paprika och äggstanning. Jag använde färdig deg för salta pajer från frysen. Tyvärr hade jag så bråttom att jag totalt glömde bort att förgrädda pajdegen. Den blev alltså inte lika god, som den deg jag brukar göra själv. Men pajen hade bra åtgång och på grund av ärterna hoppas jag att den ändå var lite hälsosam!

Och nu måste jag be om ursäkt, för det har tyvärr visat sig att publiken i darttävlingen inte alls är så glad och vänlig, som jag trodde. Den buade åt Luke Littler i Amsterdam. Nu kommer han väl att bojkotta Holland och inte alls delta i tävlingar i det landet längre. Det gör Littler redan med Tyskland. Att människorna buade åt honom där förstår jag, för vet ni vad han gjorde då? Jo, han mobbade och gjorde fula miner när han tävlade mot Gian van Veen, som nyopererad och inte riktigt i skick äntrade kastscenen. Det lilla jag har sett på dart, så har alltid de tävlande varit vänliga med varandra, men inte den gången när Littler var i farten. Självklart ska man vara vänlig med publiken också även om de skrålar och beter sig.
Ross Smith korades till världsmästare i dart 2026 igår. Gian van Veen blev besegrad av Ross i kvartsfinalen och kom dessvärre inte längre. Men lugn bara lugn, det kommer nya turneringar och flera kast.

I morse var jag full av inredningsidéer, för nu ska här minsann bli ordning i huset. Dessvärre tog bisin mej snabbt ner på jorden, för ser ni han hade såna där lådor, som barnbarnens leksaker kan förvaras i. Aha, okej, hur ser de ut?
– De ska bara målas först, fick jag till svar.
Glöm det, jag vet hur lång tid det tar innan de lådorna är färdiga. Barnbarnen kommer att vara myndiga vid det laget! Suck!

Nu dags att göra lite nytta. Idag får det räcka med lite tvätt och mycket sockstickning.

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen!

Det där med restgarner

I veckan fick jag för mej att det var dags att ta itu med mina restgarner. Sagt och gjort, jag letade reda på en några år gammal mönstertidning, som lovade att min restgarnskorg skulle bli tom. Döm om min besvikelse då det behövdes 200 gram garn till alstren. 200 gram! Det är ju redan ett par sockor eller en halsduk. Det är inga restgarner, om ni frågar mej. Nej, så här ser mina restgarner ut:

Här finns inte 200 gram av samma färg eller kvalitet. Nu får jag allt lov att själv hitta på mönster eller helt enkelt härefter enbart sticka randiga sockor.

I går kväll såg jag igen på dart. Tyvärr visades inte när Gian van Veen kastade, för han gjorde det på dagen. Och ikväll visas ingenting av kastandet gratis på Viaplay. Snyft. Bisin min föreslog att vi skulle betala för kanalen och få se mera. Men när jag hastigt räknade ut att det skulle röra sig om 300 € på årsnivå tycker jag inte att det är värt det. Jag är inte intresserad av engelsk seriefotboll och dessvärre kommer snooker på en annan betalkanal. Slugt, inte sant? Alla vill ha mycket pengar. Jag får nöja mej med Youtubeklipp ifall längtan blir för stor.

Till det positiva med att jag inte fick se Gian kasta live igår kväll hör ändå att jag fick stickat nästan ett helt sockskaft färdigt. Varje moln har alltså sin guldkant. Ja, och ikväll får vi väl då satsa på På spåret istället.

Nu dags för lite annat än dart och TV. Bäst att njuta av det vackra höstvädret så länge det vara.

Önskar er alla en finfin ny vecka!

Åååh!

Igår var här minst sagt nyckfullt väder. Varje gång jag var färdig att bege mig ut på en liten runda och öppnade dörren ösregnade det. Så jag gjorde precis som vår katt Tufsen gör, vände om i dörröppningen. Så fort jag började göra nånting inomhus sken solen igen lockande och regndropparna glittrade i regnbågens alla färger i lövträden.

Det blev alltså inte riktigt som jag planerat. I och för sig är jag ju inte gjord av socker och skulle därför nog ha klarat av regnet, men det kändes inte riktigt lockande. Jag gick in i hobbyrummet istället, för där är det alltid lika spännande att gräva bland alla projektkassar. Så gjorde jag igår och hittade då min gamla jobbväska. Där fanns gamla kurspapper, näsdukar, ett munskydd från coronatiden och i en plastkasse:

Åååh! De här ljuvliga, ljuvliga garnen inhandlade från Lankamaailma i Åggelby för några år sedan. Tänk att jag hade gömt dem och glömt dem.
Jag hittade också ett radergummi och mitt rutiga häfte. Det sistnämnda väckte minnen till liv, för ordentligt hade jag skrivit upp kursplaneringar, anteckningar från fortbildningar jag deltagit i, hur vi flyttade på kurser under coronatiden och hur vi fick utföra kansliuppgifter när staden sparade och vi inte hade nån kurssekreterare, bland annat skulle vi godkänna reseräkningar för de timlärare vi hade ansvar för. Håhåjaaa, det var tider det, eller som engelsmännen skulle säga: "Those were the days". Som ni kanske förstår, så tog mitt sorterande/plocka undan ganska fort slut vid det här laget när jag fastnade nostalgiskt där i häftet. 

Jag slängde gammalt kursmaterial i pappersinsamlingen och tänkte lite vemodigt på hur många timmar jag hade ägnat åt att förbereda kurser och skapa eget material. Nu är förstås allting uråldrigt. Kanske det inte behövs papper heller, för allting finns ju på nätet. Det gäller bara att orka hänga där och försöka bena ut vad som är sant och vad som är falskt. Inte alltid så lätt att veta.
Häftet bränner vi nog upp i vedpannan. Det har ju ingen betydelse för nån annan än undertecknad.

Medan det regnade passade jag på att uppdatera, ta i bruk och konfigurera bisin mins nya smarttelefon. Ja, ni läste helt rätt. Han har blivit med smarttelefon! Utvecklingen har småningom också nått detta hus! Äldsta sonen var orolig för vad fadern skulle säga eller tycka. Till all tur accepterade bisin min att det nu är dags för hans del att själv börja leta efter sina bildelar, kunna skicka foton och kanske till och med lite smått börja använda e-post. Särskilt entusiastisk är han dessvärre inte, för han har inte ännu rört telefonen. Dock sa han att jag skulle knappa in J:s telefonnummer i kontaktuppgifterna, då jag berättade att här finns nu hans syrrors telefonnummer, likaså Mr J:s, E:s, familjens och till och med min telefonnummer.
När jag ivrigt ville visa bisin min hur han skulle söka på nätet, svarade han bara att han inte har tid för skärmar. Nä, nä, hur kommer det sig då att jag ska ha tid?

Det här kommer nog att kräva mycket tålamod från min sida och sätta alla mina pedagogiska förmågor på hårt prov. Redan nu råddar jag mellan hans och min pinkod för att öppna den här telefonen. Den är dessutom mycket nyare än min egen, så jag kan inte använda min föråldrade för att visa hur det ska se ut i telefonen.
Hur som helst, jag plockade bort de flesta apparna, laddade ner WhatsApp, Yr och framförallt Brave. Det får räcka så här till att börja med. Jag utgår från att när han blir varm i kläderna vill han också ha nyhetssidor, men det är inte säkert, för det är ju så smått att läsa där i skärmen. Rätt snabbt får han också lov att själv börja sköta navigeringen med hjälp av sin telefon. Antagligen får jag lov att ytterligare skaffa en billaddare eller så får han lov att använda vårt reservbatteri. Vilket påminner mej om att det nog är dags att ladda det. Måste bara hitta det först...

Åååh! Igår kväll gick det att se dart live från världsturnén i Amsterdam på Viaplay. Vilken lycka! Och Gian van Veen vann med 6-2. Tjohooo! Jag spände mej så för hans skull och jag sände många varma tankar och hurrarop. Bisin min tittade på mej från sin gungstol:
– Han hör inte när du hejar på honom. Du behöver inte ropa så.
Bisin min tyckte nog för sjuttioelfte gången minst att han har en helgalen fru. Jag iddes inte ens påminna honom om alla gånger vi brukar ropa högt åt deltagarna i tv-frågesporter när de ingenting alls kan. Darttävlingen jag såg på igår var ju ändå live, medan På spåret, Stadi vs lande och Haluatko miljonääriksi är bandade program.

Att se på TV är inte hälsosamt, åtminstone inte för mej. Igår tog mina axlar stryk just för att jag spände dem så för Gians skull.

Stryk tog också mitt stickande, för jag hann endast med ynka sju varv resårstickning! Kanske bisin min ändå har rätt i att det inte är bra att bli så engagerad i en sport. Å andra sidan, här förekommer ju inte våld eller tjuvnyp såsom i fotboll och ishockey. Och där finns ju riktigt fanatiska supportrar.

Men åååh, i morse såg jag att det arrangeras Darts Night i Lahtis 6.12 med bland annat Luke Humphries, Michael van Gerwen och Gerwyn Price. Tänk om... ja, tänk om nån skulle vilja följa med...

Nä, nu måste jag göra lite annat än sitta här och drömma.

Önskar er alla ett härligt veckoslut. Det finns en hel del höstmarknader att besöka i morgon, lördag.

Bullabox

Igår på eftermiddagen då jag faktiskt satt framför TV:n och stickade, knackade det på dörren. In steg nästyngsta sonen med en gul låda i handen.
– Du sku ha den här, sa han.
– Oj, tack. Va blir jag skyldig?
– Ja, vet int. Det får du ta med L.
– Okej.

Jag skickade förstås genast WhatsApp-meddelande och tackade, frågade vad jag skulle betala. "Ingenting" fick jag till svar.

Nu har jag alltså fått en sån här bullabox! Stort TACK för den. 

Här finns kanelbullar och 7-bröder sockgarn, hela 300 gram...

... och kaffe. Vem var det som igår var helt övertygad om att det får bli ett slut på mönsterstickandet? Det här ser ju inte speciellt lovande ut, eller hur? Jag har inte ens vågat kolla om de där kanelbullarna på sockskaftet ska stickas med tre färger; vit, gul och brun eller om det bruna ska sys i maskstygn. 🙈

– Du behöver int ens fara till butiken så köper du garn, sa bisin min lite småsurt igår då han såg mej packa upp min bullabaox.
– Men jag har inte köpt nånting. Jag fick ju den här av L.
Visst är hon alldeles för snäll? Kaffet får hon tillbaka, för just nu dricker ingen i det här huset kaffe. Det är synd om den där påsen skulle bli här i skåpet och småningom glömmas bort. Själv dricker jag för närvarande julte, som jag köpte till nedsatt pris i januari i år. Det är mustigt och kryddstarkt. Bisin min håller sig till vatten och mjölk, så kaffekokaren står och samlar damm.

Tänk att jag satt och såg på TV igår mitt på blanka eftermiddagen! Det är bisin mins fel, för han meddelade att det kommer dart på TV klockan 14:00. Så där satt jag alltså och följde med åtminstone inledningen av turneringen i Prag. I början blev jag lite irriterad, för de kastade endast 60 poäng. Haaa, jag vill se över 100 poäng och inget annat. De "bättre" kastarna kommer upp på scenen först idag och det ser vi förstås inte, för vi har ingen betalkanal. Bäst så, annars skulle det kanske bli på tok för mycket TV-tittande.

Nu borde jag hitta tillräckligt med energi för att ta mej till stan och handla, men det är lite tråkigt om ni frågar mej.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Två lappar

Stickandet har inte riktigt nappat just nu. Men jag har bestämt mej för att färdigställa halvfärdiga arbeten, för att lite variera sockstickandet.

Under veckoslutet har det alltså blivit två lappar. Och nej, nej, inte grytlappar. De här ska förvandlas till någon sorts amigurumidjur åt flickorna. M har ju stickat på lappen till vänster, medan A rätt fort insåg att virkandet inte riktigt är hennes grej. Skönt med lite enklare grejer mellan verserna. Hoppas att jag orkar få ihop lapparna idag. Perfekt regnväder för innesittande. Det är bara det att jag lovade städa sovrummet nästa gång det regnar. 🙈 Hoppas att bisin min inte minns den lilla detaljen.

Jag virkade lappen till höger igår medan bisin min såg på herrarnas VM i discgolf från det galna landet i väst. Här i landet har vi duktiga kvinnor, som vinner! Tjohooo!

Jag orkade inte se på det hela till slut utan kröp ner mellan lakanen. Innan jag somnade funderade jag på KAJ. Det är ju bäst att tänka på någonting roligt, så...
Vad jag funderade på var: Hur orkar de? Axel och Kevin har ju nyligen blivit pappor, ändå är de ute på spelningar. Jakob ska uppträda i musikalen Änglagård på Svenska Teatern. Och dessutom ska han och Axel medverka i På spåret. Inget av det här är sånt att man bara seglar in och sen utför sin grej. Nej, allting kräver övning, soundcheck, resande osv.
Hur kan de vara så kreativa? Skapa sånger och melodier, som fastnar i mitt huvud och antagligen många andras med? Och jo, jag vet att det finns människor, som inte alls kan med KAJ. Jag lever ju med en. Bisin min förstår inte alls storheten med de här tre killarna, utan blir märkbart irriterad då jag går omkring och gnolar på allt från Text-TV till Heimani i skick. Hur jag än vänder och vrider på deras sånger, så förvånar de här killarna mej med sin mångsidighet och sin konst att klä vardagliga saker i ord och melodi. En underbar förmåga helt enkelt om ni frågar mej. De är så kreativa och kunniga, tar sig skickligt an vilken musikstil som helst. Visst borde ju alla då hitta sin egen favorit, eller hur?
Sen funderade jag vidare på nånting, som jag kom ihåg att Lee Esselström sa, att hon varje gång hon designar en ny modell noggrant undersöker att det inte finns en sådan från förut.
Ute i världen finns hur mycket musik som helst och ett oöverskådligt antal låtar, hur kan alltså killarna i KAJ vara säkra på att de inte plagierar? Det måste ju vara oerhört svårt, för musiken omger oss överallt och vissa melodislingor fastnar som sagt i huvudet. Hmm... tror att jag får fortsätta att fundera.

Men nu är det nog dags för lite hushållsarbete.

Sköt om er och njut av dagens regn!

Nästan färdigt skaft

Tänk, jag lyckades nästan få ett sockskaft färdigt igår på stickträffen hos C! Hon bjöd på idel godsaker både salta och söta.

Det var ett under att jag klarade mönstret med tanke på hur mycket vi skrattade och hur roligt vi hade. Diskussionerna handlade om allt från bisar som inte tankar bilen i tid till snygga entreprenörer. Förstås talade vi lite om stickning också, fattas bara annat. Två av oss stickade med fyrkantiga stickor, vilket var en nyhet för hälften av de närvarande. Lite funderingar var det också kring hur långa strumpstickor man vill sticka med och om de ska vara av metall, trä eller bambu. Gemensamt kom vi fram till att bambu är så mjukt att stickorna ofta blir missbildade. Själv tycker jag om känslan av trä i händerna, men vissa garnsorter löper helt enkelt bättre på stickor av metall.

Lite panikhicka fick jag igår då jag inte hittade senaste numret av Mästarkryss. Jag hade lagt tidningen på ett säkert ställe i nån hög, men var? Jag behöver ju mitt dagliga kryss för att må bra, så...
Tänk om jag måste börja städa på allvar och ta itu med de där högarna, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med! 🫣 Ve och fasa!
På kvällen när jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på ett ställe, som jag ännu inte hade letat på och lättnaden var stor då jag hittade mitt Mästarkryss. Tjohooo!

Bisin min hade plockat in luddiga blommor från vår bakgård medan jag var på stickträff. I morse var det fullt av små svarta frön runt vasen. Inte alls kul. Tror att de här blommorna gör sig bäst utomhus, vad tror ni?

Igår kväll satte jag mej faktiskt i gungstolen och stickade på ett annat projekt än sockan ovan. Det var första kvällen den här veckan som jag hunnit sitta i gungstolen. Eftersom jag håller på med mönsterbården går det inte att ta med den stickningen till stickträffarna. Det går långsamt, ytterst långsamt, men säkert framåt. Nu börjar jag dock bli lite otålig och vill få projektet fort färdigt. Dagens plan är alltså att ta det riktigt lugnt och bara sticka. Men nyss hojtade bisin min att klockan 14 börjar darts i TV. Nu blir det bråttom att hinna lata sig med både stickning och TV!

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Det går för fort

Nu vill jag stanna tiden, för allting går för fort. Dagarna rusar förbi och jag hinner inte njuta av allt, som jag vill. Carita räknar sommardagar som är kvar och bisin min suckar och säger att snart går vi mot mörkare tider igen. Stopp! Stanna! Jag vill inte räkna sommardagar som är kvar. Jag vill inte stressa med att hinna uppleva en massa saker, som bara sker under sommarmånaderna. Jag drömmer om långa sköna sommardagar utan farligheter och måsten, om det oändliga sköna och ansvarslösa somrarna jag hade som barn. Det räckte med att man var i träsket och simmade, så mycket annat krävdes inte. Visst fanns det lite sommarkalas, skogsutflykter, en gunga i syrenbersån hos farmor, bärplockning och kanske det mest spännande av allt att tälta hemma på gården och senare uppe på höloftet där man var under tak i skydd för regn och rusk. Men absolut roligast var ändå att simma och att delta i simskolan. Ibland undrar jag om vi har glömt bort det där enkla? Det att man inte alltid behöver jaga så mycket extra och stora upplevelser för att kunna njuta och ha roligt? På den tiden talades det inte om blågröna alger och inte heller om fästingar. Det var enbart huggormar man skulle akta sig för. Jag börjar bli nostalgisk.

I morse när jag äntligen öppnade min telefon hade jag hela 16 missade textmeddelanden från A. Tydligen hade hon tråkigt i väntan på att hennes dagsläger skulle börja. Jag fick ett sjå att svara på alla meddelanden. 💕

På förmiddagen hann jag ändå med att sticka några varv på det rosa fluffets ärm nummer två. Jag hann också få disken in i maskinen och sätta igång den innan jag körde iväg till grannbyn. Där hade jag en skön eftermiddag tillsammans med Lilleman medan hans mamma var på jobb och pappa var med storasyster i lekparken och på glass. Lilleman tog inga risker med famo. Han letade reda på cykelhjälmen och placerade den på huvudet. Man vet aldrig hur farlig famo kan bli! 😊
Det känns också som att barnbarnen växer så det knakar. Det är härligt att följa med, men det går för fort.

I grannbyn blommar både syren och midsommarros. Det är nog dem jag saknar allra mest här hos oss. Det hjälper inte att här finns annat som blommar. Här är ändå ingen doft av syren.

Idag har jag börjat följa Gian van Veen på Facebook. Han är en ung sympatisk dartspelare, rankad som världstrea. Han är också en nine-darter. Bisin min fnyser åt mitt nya intresse. Men det gör inget. Den här sporten tycker jag är mycket roligare än ishockey, där huvudskador verkar vara mera regel än undantag. Ja, och så får man ju lite retas med sin bisi, eller hur? Han satt nämligen igår kväll och såg på reprisen av matchen Finland - Schweiz. Nästa år är det förstås nytt VM. Då spelas matcherna i Tyskland. Finland ingår i grupp A som spelar i Mannheim medan grupp B spelar i Düsseldorf. Och hur vet jag det här? Jo, för att kunna bevisa det jag sagt åt bisin min hela tiden, att nästa år kommer ett nytt VM, så varför hetsa upp sig så för guldmedaljen i år?

Nu ska jag sticka vidare på det rosa fluffet, så jag småningom kan börja med rosa (eller är det korallrött?) bomullsgarn i stället.

Önskar er alla en fin ny vecka!

En trashög

Nu är väl sommaren officiellt här, eller hur? Det är ju första juni idag.

Finländarna har fått någonting att glädja sig åt, då Konsta Helenius sköt guldmålet i natt i männens VM i ishockey. Nej, jag såg inte på matchen, för jag tycker inte om våldet och orättvisa domarbeslut. Jag låg och vred och vände mej i min säng, för jag oroar mej lite smått inför morgondagen. Jag hoppas att det är i onödan, men då bisin min också oroar sig för min skull, så är det smittsamt.

Apropå ishockeyn ännu, så har jag retat bisin min med spelartrivia. Jag berättar högt och ljudligt att målvakten Justus Annunen började i Kärpät och numera spelar i Nasville Predators, att matchhjälten Konsta Helenius började i Mikkelin Jukurit och numera spelar i Buffalo Sabres, osv. Det är en liten hämnd för vinterns alla NHL-rapporter bisin min brukar förse mej med om morgnarna. Haaa, hämnden är i det här fallet ljuv. Bisin min har noll koll både på NHL och vår inhemska liga, så det är roligt att retas lite.

Det är bra att det nu finns lite annat att rapportera än krig och elände, men visst är finländarna ishockeytokiga. Undrar hur länge media kommer att suga på den här karamellen?
Själv är jag jätteglad för norrmännens skull. Tjohooo! Så roligt att se deras genuina glädje över bronsmedaljen. Stort grattis till dem med. Och nej, jag såg inte på den matchen heller, som sagt inget våld för min del, tack.

Idag har jag inte åstadkommit så mycket annat än lite återvinning och det får räcka för min del.

Jag har klippt sönder urgamla t-shirts, så bisin min har trasor att torka olja på när han mekar med sina bilar. Den här t-shirten hade jag i ungdomens glada dagar. Tänk att den har överlevt så här länge. Den har förstås inte passat på mej på evigheters evigheter, men ändå följt med i diverse flyttar.

Knapparna tog jag förstås tillvara. Kanske jag nån gång behöver tre knappar, vem vet?

Det blev en liten trashög och bra så. Nu slipper bisin min köpa säckar med trassel. Återvinning är bra, eller hur?

Nu dags för köttsoppa!

Ha det bra och njut av måndagskvällen!