Igår var jag på julmarknad i ungdomsföreningslokalen i grannbyn. Förutom att jag införskaffade en hel del jullådor och en bit toscakaka, som vi festade på igår då minstingen nu uppnått en ålder av 21 år, så träffade jag en hel del vänner, kolleger, bekanta, grannar osv. Fick reda på att jag saknas i stickcaféet och att mina skriverier också saknas. Sånt värmer, så jag lovade bot och bättring och hoppas att jag hinner hålla det löftet också. Men det är inte många gånger kvar av stickcaféet och jag har inte åstadkommit nånting i stickväg så det finns liksom inte så mycket att fota och skriva om. Till råga på allt har jag varit ytterst avhållsam och hållit garnlagret på diet.
Förra söndagen begav jag mig dock iväg till grannstaden tillsammans med en annan lovisadam. Vi hann med ett nödrop. Bussen skulle avgå klockan 9 och två före var vi på plats. Puust. När vi klev in i bussen såg vi till vår stora förvåning en michelspiltombo bakom ratten. Den stora världen är allt bra liten ändå. För er som inte är bevandrade i den östnyländska geografin kan jag berätta att Michelspiltom är en by i Liljendal, som tidigare var en självständig kommun, men nu ingår i staden Lovisa.
Jag hade inget handarbete med mig i bussen. Hann aldrig med att lägga upp en sockstickning, som jag hade tänkt. Men resan gick ändå fort i trevligt sällskap. På mässområdet hade vi endast tre timmar på oss och det är lite i minsta laget med tanke på storleken av hantverksmässan i Tammerfors. Den här gången passade det dock mig riktigt bra för jag skall ju inte ha något garn. Icke då, nä OM jag inte hittar det eller det... :)
Mitt sällskap skulle enbart ha rävsvansar och gick därför snällt med mig, som förstås klappade lite garn här och lite garn där. Länge höll jag i vissa specialgarn som jag längtat efter när jag sett dem presenteras. Men för en gångs skull överöste förnuftets röst mig. Kan man tänka? Jag kanske håller på att bli förståndig?
Det här 100 grams nystanet slank ner i min ryggsäck riktigt i misstag. Jag såg en så vacker sjalmodell hos Lankatalo Priima. Det garnet jag ville ha för sjalen kostade "enbart" 18 euro/100 g och det var liksom lite väl saftigt så jag nöjde mig med det här nystanet, som är både mera praktiskt och betydligt förmånligare. Först i bussen på vägen hem kom jag på att sjalen inte kommer att bli sån som jag vill just på grund av att garnet inte är samma. Hmm, trevligt. Det blir väl pyttipanna av det här?
Sockgarn kan man ju aldrig ha för mycket av, eller hur? Det här garnet är så tunt att det passar också till annat än sockor. Måste väl sticka en provbit och kolla hur ränderna tar sig. 200 g
Och det här paljettgarnet måste jag ju bara ha. Tyvärr tog jag två nystan för lite till den sjal jag tänkte virka. Så där är det när man tänker alltför förståndigt och inte alls shoppar loss. Säljaren var från Kronoby så det är väl bara att sätta sig i plåtlådan och börja åka. Tyvärr gav hon inget kort åt mig, så jag vet inte vad affären heter. 150 g Eller så får det bli nån sorts fin halsduk istället, eller...
En liten kabel på 60 cm för de mindre stickningarna eller mest för mina två-ärmar-på-en-gång stickningar. Och så reflexband som alltid är bra att ha.
Och sen, ja sen höll det på att gå alldeles på tok för jag hittade Vihreä Vyyhti och där gick det att fynda vad som helst.
Hur skulle jag ha kunnat lämna denna läckra påse på 500 g åt sitt öde? Garnet är en blandning av bomull och viscose. Silkigt, slinkigt, härligt Meloa, bara 500 g, till nästa sommarprojekt.
Och den här läckra färgen kunde jag inte heller motstå. Candy är 100% egyptisk bomull. Också den här påsen innehåller 500 g. Huhuh, så mycket spännande och intressant det fanns på mässan. Tur att jag kom hem helskinnad och fick allt att rymmas i ryggsäcken.
Jätteduktig var jag för inte en endaste en bok köpte jag. Men den här Debbie Bliss årets vintertidning kunde jag helt enkelt inte motstå. Och så köpte jag två virknålar med greppvänligt skaft. KnitPros förstås.
Och sist, men inte minst, de här fina handskarna. Äkta finskt läderarbete till det facila priset av 25 euro. Nu påstod ju mitt sällskap att man kan sy sina skinnvantar själv, men... ja, alltså jag kan det då inte.
Det har varit svårt att fota i novemberskymningen, men i lördags var jag ledig och då fick jag äntligen en strimma dagsljus och klarade av att få bilder. Medan jag höll på drog ett fågelsträck över mitt huvud.
Och katten Hector undrade vad jag riktigt höll på med när jag trixade med kameran.
Äntligen, äntligen tid och inspiration för en uppdatering här. Nej, jag har alltså inte övergett er mina kära bloggvänner. Hoppas att ni har fördragsamhet med min tystnad. Arbetet har slukat mig med hull och hår och det har inte funnits så mycket energi över för annat än det absolut nödvändigaste. Tiden bara rusar iväg och det känns som om jag inte alls hinner med allt det roliga. Jag har inte stickat en endaste maska på två veckor!!! Kvällsjobb, möten, resa kors och tvärs i södra Finland. Allt sånt tar tid. För mycket tid om ni frågar mig. Lusten att sitta framför datorn på fritiden, efter åtta timmars undervisning, är som ni kan förstå, mycket liten. Era bloggar har jag läst, men inte kommenterat så mycket, tyvärr. Önskar att jag kunde lova bot och bättring efter den sista intensiva arbetsveckan i november. Men glöm det, jag har extra kurser i december. Smart inte sant? Men vad gör man inte då man älskar sitt jobb?
Och nu till det fantastiska. Det som förutom jobbet gör mig så glad och extatisk. Ja barnen förstås, men framförallt min fantastiska man, far i huset. Och förlåt om detta verkar som skryt, men tro mig, det är alldeles sant.
Och ja, nu ska barnen sluta läsa här, för inlägget är BARNFÖRBJUDET!
Som sagt: Jag har inte hunnit med så mycket annat än arbetet, träffa mamma, barnen och andra trevliga släktingar. Far i huset har fått sköta om besöken på återvinningscentralen helt ensam.
Vecka 44, den veckan då oktober övergick i november, hade vi faktiskt en liten dispyt om när min plåtlåda skulle få sina filtstövlar under. Tisdagen den 30.10 skulle jag iväg till grannstaden på jobb som vanligt och slutade först klockan 21. Noggrant hade jag kollat på yr och sett att det skulle bli snöväder på kvällen. Trots detta vägrade far i huset byta däck.
- Men det blir ju sju grader plus, var hans ursäkt.
Hrmpfff! Jag å min sida vägrade köra iväg med sommardäcken och skulle ta bussen när han meddelade att han hade ärenden i grannstaden och kunde skjutsa mig. Det var ju snällt så jag tackade och tog emot.
Jag jobbade på och hade som vanligt trevligt. Far i huset utförde sina ärenden och plockade sedan upp mig på kvällen. Det var skönt att inte behöva köra. Men särskilt glad var jag inte då vi plötsligt befann oss i snösörja mitt på motorvägen. Mutter, butter var mitt gensvar på far i husets glada kvitter. Han var uppåt värre alltmedan min uppsyn mörknade. Blev inte mycket annat diskuterat än däcksbytet. Och jag ansträngde mig verkligen för att låta mild och len i tonen, inte undslippa mig något aggressivt, inga svordomar och framförallt inte tjata. Men svårt var det och jag kan inte precis skryta med resultatet.
Väl hemma, ja vi kom lyckligt fram, var far i huset mycket hemlighetsfull och samtidigt upprymd.
- Kom med, du ska få din julklapp, sa han och ledde iväg med mig till firmans hall. Lite modstulet, men framförallt trött gick jag med på att stappla fram efter honom i ficklampans sken. I huvudet tumlade tankarna om i expressfart: Vad sjutton hade han nu hittat på?
Framför dörren till "det övergivna rummet" fanns ett hinder, som han snabbt röjde ur vägen. Sen fick jag hålla fast ögonen tills han öppnat dörren och fått på takbelysningen.
Och....
milda makaroner...
helt förstummad...
totalt förbluffad...
stirrade jag...
så ögonen trängde sig ur sina hålor...
innan de fylldes av tårar...
och jag kramade honom hårt, hårt...
och visste inte hur jag skulle kunna tacka honom.
Tre proppfulla plastsäckar med matt-trikå!!! Helt ofattbart. Han hittade säckarna på återvinningscentralen och förstod att det här det skulle frugan gilla. Han betalade 30 euro för rubbet och värdet på materialet är betydligt högre, ligger väl på en sisådär 1 400 om man skulle köpa det från till exempel Toika. Och allt det här fick jag i julklapp!
Som ni förstår blev det svårt att sova den natten. Helst hade jag ju velat sätta mig på golvet och rada ut de stora nystanen och kombinera färger och planera projekt. På morgonen var jag fortfarande alldeles exalterad och då hämtade far i huset in några stora nystan så jag fick provvirka några maskor.
Visst är han helt fantastisk, far i huset?
