Köpgalen?

Köpgalen, jag? Nääe, men galen ja.
Ändå så har jag inom loppet av en knapp vecka lyckats samla på mig ett halvt kilo garn. Oj, vad det låter mycket, det är ju bara 500 gram!

Ingen fara dock, 200 gram  är redan uppstickat och 100 gram reserverat för sockstickning, sååå...
Förra onsdagen, då jag hade sportlov, var jag iväg med mamma till Robin Hood. Hon köpte tre nystan Naava-garn åt mig.

Igår var jag på nytt till Robin Hood på väg hem från grannstaden. Den här gången tillsammans med far i huset. Jag passade på att plocka åt mig två nystan med lilafärgat Nalle Taika-garn. Och den här gången betalade jag alldeles själv. Och hela vägen till kassan morrade far i huset. Inget av mina honungslena argument hjälpte. Till saken hör ju att jag faktiskt INTE alls har handlat garn på tre månader. Så visst har jag varit en ytterst duktig garnoman? Inte fyndat ett endaste nystan från januarireorna. Och som sagt, snart är de här nystanen slut och för mig är det dags att ta itu med allt som ligger halvfärdigt. Men emellanåt måste man ju bara få bekanta sig med nya garnsorter och färger, inte sant?

Från och med i onsdag blir det en sex veckors ekofastekur för mig. Har lovat att handla mindre och det kommer att gå hur bra som helst. Dessutom kommer jag förstås att återanvända, sortera, spara på vatten och el. Men det är ju sådant som jag ju gör ändå alla dagar, så...

Högsta prioritet

Nu är det kris i grannstaden. Dotterns socka ser ut så här:

- Det här har sedan högsta prioritet, sa hon igår mycket strängt på bästa tjänstemannamanér.

Jo, jo, men stammar nu mamma lite frånvarande och undrar om det ändå inte skulle vara lättare att sticka ett par nya?
Hmmm, men vem orkar rota i flyttröran i det "nya" huset på jakt efter garn?
Garn behövs förstås också till stoppandet, hmmm...

Långsamt som kvällsskyn

Att jag kan vara långsam, på tok för långsam. Verkar som om jag inte får någonting alls ur händerna.
Långsamt som kvällsskyn blev dessa sockor färdiga. De påbörjades den 16.11.2013 och i måndags fick jag dem färdiga alltmedan jag satt i en timmes tid i min bil och väntade på far i huset. Ja, se karlar!

Till saken hör att jag lider av SSS = Second Sock Syndrome = den andra sockan blir aldrig färdig!
Verkligt synd för det är ju bra att ha såna där projekt på gång, som jag just kan ta med mig när jag ska iväg med far i huset. Projekt som inte kräver alltför mycket räknande och inte innehåller mönsterrapporter.
Ursprungligen var ju de här sockorna ett buss-stickningsprojekt på väg till och från Tammerfors. Samtidigt ville jag ju bli av med lite restgarner. Men jösses så lång tid det tog för mig att få detta par sockor färdigt. Så plan A = att det skulle bli en hemstickad julklapp gick i stöpet. Nå, det är en födelsedag på kommande i söndag, så...

Randningen har jag gjort alldeles själv och det var ju lite spännande att se om restgarnen skulle räcka till. Hälarna är svarta, vilket inte syns på fotot.

Modell: Ett par alldeles vanliga herrstrumpor

Garn: 7-bröder och Oi villasukka (det gröna) från Novita

Åtgång: 158 g

Stickor: Nr 4

Ända till klockan två

- Hela natten har jag stickat, ända till klockan två i natt, kvittrade min mor glatt i telefon i lördags.
På vändagen i fredags gjorde vi en liten rundtur tillsammans. Vi startade i Liljendal för hon hade ärende dit och så stack vi oss in till Sale. Där köpte hon förutom närodlad potatis också 4 nystan USVA-garn. Ännu mera garn köpte hon när vi besökte S-market i stan. Ytterligare åtta 100 grams nystan hamnade i hennes köpkorg. Och nej, jag uppmuntrade inte även om jag ju tycker att det är jätteroligt att hon vill sticka och är inspirerad. Jag hjälpte henne däremot att hitta stickor och köpa rundstickor för att spara på hennes axlar. Sedan lade jag upp maskorna åt henne och stickade de första varven. Idag meddelade hon att hon endast hade 15 cm kvar att sticka på sitt projekt. Det gick snabbt.

Vändagen firades alltså i min moders sällskap tillsammans med äldsta sonen. Vi hälsade också på i servicehuset i stan och hade med oss lite hjärtegodis.
 
På torsdagen fick jag så här fina tulpaner av mina kursdeltagare.

Du får inte

En liten varning, ifall ni påträffar mig livs levande: Jag kanske går omkring och muttrar för mig själv och uppvisar nervösa ryckningar. Det här tillståndet beror enbart på karlarna, både de som finns i huset och de som finns längre borta. Ja, alltså inte alla karlar så där över lag utan då "mina" karlar. Vet ni vad de gör? 

Jo, för det första så har de flyttat alla mina stick- och virkverktyg till det "nya" huset, likaså kilovis med mönstertidningar och garner. Och allting finns nu huller om buller så att hela min fina garntabell i Excel är ett enda kaos och jag kommer nog aldrig mer att hitta ett endaste nystan när inspirationen faller på. Suck!

För det andra är det alltid jag som ska tömma "mina" skåp. Och det utan löfte om att få packa upp kläderna, böckerna, sakerna inom en rimlig framtid.... Jag får aldrig ett slutligt datum på när vi ska flytta så där på riktigt.

För det tredje, det är ju faktiskt meningen att vi ska göra oss av med saker, men varje gång jag föreslår att vi ska slänga det ena eller det andra är det tvärstopp och höga skri av fasa. Nej, nej, inte kan vi kasta det eller det. Suck!

För det fjärde, och värst av allt:
- Du får inte, säger karlarna i korus. Jag får INTE köpa garn, INTE köpa böcker, INTE fynda på loppis, INTE det ena och INTE det andra. Men dom får minsann. Och dom handlar och köper, men så fort jag vill ha nånting så är det tvärstopp. Och ändå släpar far i huset med mig till Robin Hood, trots mina vildsinta protester, men han måste förstås ha med sig nån som betalar hans anskaffningar. Och varje gång jag närmar mig garnhyllan får far i huset nånting stirrigt i blicken och rösten blir vass när han igen förbjuder mig. Jag skulle förstå om han vänligt och medlidsamt skulle konstatera:
- Du är en garnaholoc, du behöver inte mera garn...
MEN
när han säger INTE så bestämt vaknar ju snorungen inom mig och jag har lust att kasta mig raklång på butiksgolvet invid garnhyllan sparka och skrika:
- Jag vill ha, jag vill ha...
Och det fastän jag på riktigt INTE ens vill ha. Men alla de här förbuden har gjort att livet är småtrist och att det inte finns nånting spännande i sikte. Hur kan det finnas då jag inte får köpa garn? :)


Och till råga på allt har den yngsta sonen flyttat till grannlandet. Han som var den enda som förstod min garnnöd! :)
Så när vi en dryg vecka före han avreste förra månaden strosade runt i Tiimari (affär med bland annat hobbymaterial, numera nedlagd på grund av konkurs) hittade jag förstås en sorts "garn" till fyndpris -50%. Och sonen var högeligen imponerad och förbjöd mig inte alls!