Kära nån, imorgon är det fredag igen. Vart har den här veckan försvunnit? Jag har inte gjort annat än avslutat kurser på löpande band och det känns så vemodigt. Till all tur har jag ännu lite undervisning kvar nästa vecka. Och så blir det lite möten och så...
Ja, och så vet ni, så har jag möjlighet att besöka stickcaféet nästa veckas tisdag. Tjohooo!
Idag är det sista november och vi har firat dagens namnsdagsbarn med pepparkakor, chokladbollar och nybakt jästbröd. I omvänd ordning förstås.
Och i morgon, imorgon får man äntligen, äntligen öppna första luckan i adventskalendern (julkalendern). Spänningen stiger...
Förra veckan kom morfar i huset hem från Återvinningscentralen med en ny stol. Igår blev det bråttom att putsa den...
... för lilla M skulle ju inviga den. Rätt bra gick det med ordentligt stöd av dynor, men helst vill hon förstås sitta i famnen.
Gediget trä och likaså gediget finländskt hantverk. Kan det bättre bli?
En smula Hänsyn och lite Omtanke betyder så mycket, sa Nalle Puh
torsdag, november 30, 2017
onsdag, november 29, 2017
En toppendag
- Hur ringer du nu? Klockan är ju sju, hörde jag morfar i huset säga i morse när han svarade i sin mobil. Automatiskt kollade jag på klockan. Den var inte alls sju, utan 7:57. Han har, minst sagt, en konstig tidsuppfattning.
- Va? Nu, är du redan på väg, hörde jag honom fortsätta i telefon och nu blev jag verkligt nyfiken. Vem talade han riktigt med? Hans systrar uteslöt jag på stående fot, för han hade inte det tonfallet. Våra söner då? Tveksamt!
- Nä, int kan du koma hit nu. Inge ska ju på jobb.
Nu fattade jag inget alls. Vem skulle det störa att jag skulle iväg på jobb?
Morfar i huset suckade och stönade. Sedan rusade han runt som ett jehu och fixade och ordnade, medan jag lugnt klev in i duschen.
När jag var färdig och hade svept min noppiga morgonrock/badrock om mej, knackade det på ytterdörren.
- Du skulle nog kunna vara lite gladare i telefon och svara lite vänligare, sa dottern harmset åt fadern.
- Han håller på att bli en knarrig gammal gubbe, fnissade jag glatt. Stackars karl. Nu hade han tre kvinnor i huset, så han höll klokt nog tyst. Inte för att jag nu tror att lilla M hade så stor skillnad. Hon visste nog att hon skulle bli mottagen med öppna armar. Och dessutom var hon mest intresserad av det röda juläpplet. Hon är så söööt, så härlig och så ljuvlig att umgås med. Jag hade vet ni stora svårigheter att slita mej hemifrån i morse.
Att vi hade morgontidiga gäster beror på att lilla M hade vaknat redan vid sextiden, så de kom tidigt iväg. Och det var ju allt tur för mej, så hann jag träffa dem.
Ikväll var det kursavslutning i den bästa av byar i grannkommunen.
Vi festade på hembakta julstjärnor. Mums!
Och för att nu inte vara alltigenom ohälsosamma, så kalasade vi också på ostmackor. Supergoda med hembakt jästbröd.
Och jag fick så fina gåvor att jag blev riktigt tårögd. Fina spröda och goda pepparkakor i mängd, hemgjorda tvålar och en hel plastkasse full med det där underbara jästbrödet.
Stort tack till alla duktiga kursdeltagare och till bagerskan! Det kommer att bli tomt på onsdagskvällarna framöver.
Och pssst, säg inget till dottern, för precis idag sa hon att hon längtade så efter just det här jästbrödet.
I det här huset går brödet åt ändå. Så här mycket försvann det vid vårt sena kvällste alldeles nyss. Om jag får sjuk mage i natt vet jag inte vem jag skall skylla på! Antagligen egen dårskap. Men det är så gott med det här nybakta brödet att... ja, så gott att det är svårt att avhålla sig från att njuta av det!
Om ni tycker att fotona är konstiga, så beror det enbart på att jag testat kameran i min ärvda telefon!
- Va? Nu, är du redan på väg, hörde jag honom fortsätta i telefon och nu blev jag verkligt nyfiken. Vem talade han riktigt med? Hans systrar uteslöt jag på stående fot, för han hade inte det tonfallet. Våra söner då? Tveksamt!
- Nä, int kan du koma hit nu. Inge ska ju på jobb.
Nu fattade jag inget alls. Vem skulle det störa att jag skulle iväg på jobb?
Morfar i huset suckade och stönade. Sedan rusade han runt som ett jehu och fixade och ordnade, medan jag lugnt klev in i duschen.
När jag var färdig och hade svept min noppiga morgonrock/badrock om mej, knackade det på ytterdörren.
- Du skulle nog kunna vara lite gladare i telefon och svara lite vänligare, sa dottern harmset åt fadern.
- Han håller på att bli en knarrig gammal gubbe, fnissade jag glatt. Stackars karl. Nu hade han tre kvinnor i huset, så han höll klokt nog tyst. Inte för att jag nu tror att lilla M hade så stor skillnad. Hon visste nog att hon skulle bli mottagen med öppna armar. Och dessutom var hon mest intresserad av det röda juläpplet. Hon är så söööt, så härlig och så ljuvlig att umgås med. Jag hade vet ni stora svårigheter att slita mej hemifrån i morse.
Att vi hade morgontidiga gäster beror på att lilla M hade vaknat redan vid sextiden, så de kom tidigt iväg. Och det var ju allt tur för mej, så hann jag träffa dem.
Ikväll var det kursavslutning i den bästa av byar i grannkommunen.
Vi festade på hembakta julstjärnor. Mums!
Och för att nu inte vara alltigenom ohälsosamma, så kalasade vi också på ostmackor. Supergoda med hembakt jästbröd.
Och jag fick så fina gåvor att jag blev riktigt tårögd. Fina spröda och goda pepparkakor i mängd, hemgjorda tvålar och en hel plastkasse full med det där underbara jästbrödet.
Stort tack till alla duktiga kursdeltagare och till bagerskan! Det kommer att bli tomt på onsdagskvällarna framöver.
Och pssst, säg inget till dottern, för precis idag sa hon att hon längtade så efter just det här jästbrödet.
I det här huset går brödet åt ändå. Så här mycket försvann det vid vårt sena kvällste alldeles nyss. Om jag får sjuk mage i natt vet jag inte vem jag skall skylla på! Antagligen egen dårskap. Men det är så gott med det här nybakta brödet att... ja, så gott att det är svårt att avhålla sig från att njuta av det!
Om ni tycker att fotona är konstiga, så beror det enbart på att jag testat kameran i min ärvda telefon!
tisdag, november 28, 2017
Ett juläpple
För någon vecka sedan hittade jag ett juläpple på rymmen. Tänkte att det var bäst att genast hänga upp det i lampan över matbordet. Vem vet vart det annars skulle ha sprungit iväg?
Det är en handgjord lotterivinst för några år sedan. Ett jullotteri på en julfest...
Det är en handgjord lotterivinst för några år sedan. Ett jullotteri på en julfest...
måndag, november 27, 2017
Teknikens underbara värld
Teknik är underbart, inte sant? I synnerhet då den fungerar, men ack då den krånglar. Aj, aj, då blir det minsann utmanande. Tack och lov för sönerna då. Så vänliga och förstående samt framförallt hjälpsamma. Hur kunde jag nånsin få för mej att det skulle vara bra om ett barn utbildade sig till läkare, ett annat till tandläkare, en advokat skulle ha varit bra, liksom en rörmokare och en elektriker. Under veckoslutet hade vi ju tre söner med datautbildning på besök och utan dem skulle jag ha varit strandsatt. Här har nämligen hänt en hel del tekniska grejer under senare tid.
Men låt mej ta det hela från start. Min fina bordsdator med en stor låda och ett antal hårddiskar börjar närma sig tio års åldern. I datavärlden är sådant mer eller mindre farligt, så det är ju bäst att vara beredd.
Datorn är en HPD = HopPlockade Delar, som den äldsta och minstingen byggde ihop åt mej en jul. När det begav sig bad jag om de häftigaste komponenterna, som för tillfället fanns på marknaden och det fick jag också. Och förstås betalade jag ju för det. Och vet ni vad? Jo, den här datorn är fortfarande flera gånger snabbare än den arbetsdator jag har på jobbet i stan. Det ni!
I söndags för en vecka sedan slutade plötsligt mitt tangentbord att fungera. Jag var mitt i artikelskrivandet och fick nån sorts blackout. Så kan det ju inte vara att jag mitt i allt inte längre kan skriva. Jag skrek frustrerat till och morfar i huset kom rusande:
- Vad är det? Vad har hänt?
- Det går inte. Jag kan inte skriva, gnällde jag med ynklig röst.
- Starta om datorn, så ordnar det sig.
- Nä, jag vill int, fnyste jag. Inte trodde väl den där karlen att jag skulle lita på en lekman. Blääh!
I vild panik ringde jag till minstingen:
- Kan ett tangentbord gå sönder mitt i allt utan minsta förhandsvarning?
- Jo, sånt kan hända.
- Men vad ska jag göra nu? Jag måste ju skriva färdigt.
- Har du försökt att prova placera tangentbordskontakten i en annan port, frågade minstingen tålmodigt när han hörde annalkande galopperande hysteri i sin moders röst.
- Nä, vänta lite.
Kopplingen bytte plats, men tangentbordet vägrade fungera. Buäääh!
- Du har ju det där lilla trådlösa tangentbordet, som du fick av mig. Testa det.
Sagt och gjort. Ny förhoppningsfull test.
MEN se nej. Inte heller detta tangentbord fungerade.
- Vad ska jag göra, frågade jag med gråten halvvägs i halsen.
- Det är inte så farligt du har ju två bärbara. Spara bara texten i molnet och så skriver du vidare, tröstade minstingen.
- Men jag vill int, jag vill att det här ska fungera, sa jag tjurigt som en treåring i trotsåldern.
- Det är tyvärr inte mycket jag kan göra härifrån, sa minstingen ytterst tålmodigt.
- Du får ringa B imorgon, fortsatte han.
- Okej, jag försöker.
Småningom avslutade vi samtalet och jag stirrade surt på mitt fina tangentbord. Någonting måste ju göras, så vet ni vad jag gjorde? Jo, jag startade förstås om datorn! Och höll på att ramla från skrivbordsstolen när allting fungerade igen.
- Hur gick det, frågade morfar i huset oroligt.
- Riktigt bra, svarade jag och medgav ytterst motvilligt att han hade haft rätt hela tiden. Det var bara att starta om datorn. Till all tur hävde han inte ur sig: "Vad var det jag sa", för då skulle det inte ha funnits några garantier för hans överlevnad.
I torsdags råkade jag ut för följande haveri. Mitt i allt förändrades skärmupplösningen och jag höll på att få spader. Det gick ju inte att bildbehandla, då jag hade långsmala foton i konstigt format. Hjääälp! Vad hade hänt nu då? Det här var minsann inte roligt längre. Jag jobbade färdigt och stängde av datorn. Tröstade mej med att huset skulle vara fullt av expertis under veckoslutet.
Den äldsta förbarmade sig över mitt dilemma och placerade datorn på matbordet efter att första ha kollat drivrutiner och andra möjliga fel.
Han var så snäll att han dammsög datorn också. Skönt, nu är julstädningen undan, för nu är ju datorn ren.
Vet ni vad det här är? Jo, det är två grafikkort. Det övre är mitt gamla, som togs bort från min dator och det nedre är den nästyngstas, som jag skulle ha fått om...
... det bara skulle ha passat in i min dator. Men på grund av hårddiskarna fick kortet ingen plats, tyvärr. Det är trångt om utrymmet här. Senare på lördagskvällen skruvade den nästyngsta upp en av sina extra datorer och gav mej grafikkortet därifrån. Den äldsta skruvade i kortet åt mej, uppdaterade alla drivrutiner och fick min HD-skärm att se någorlunda "normal" ut igen. Vet dock inte om jag vill ha nuvarande upplösning eller om jag för mina ögons skull borde köra med en annan. Få se...
Igår på morgonen ville Windows uppdatera sig och jag blev halvt hysterisk. Tänk om allting skulle strula till sig nu igen? Men det var ju bäst att göra uppdateringen nu medan det ännu fanns experter kvar i huset. Allting gick till all tur bra, den här gången. Trodde jag, alltså...
- Här får du. Jag visste inte att du behövde en ny telefon, sa minstingen igår morse och lade en smarttelefon i min hand.
- Oj, men är du säker på att du inte ska ha den då.
- Nä, va ska jag med den. Jag har ju en ny och den här är ju redan två år gammal.
- Oj, tack, tack. Men kan du byta simkortet meddetsamma, frågade jag med andan i halsen, utan att tänka på konsekvenserna.
- Nåja, ge hit.
Och så bytte minstingen simkort från min gamla telefon till den nyare modellen, som jag fick ärva. Sedan reste den äldsta och minstingen iväg hem till sitt och jag skulle börja ställa in min "nya" telefon.
Ve och fasa! Nästan alla kontakter var borta! Jag hade ju inte sparat alla på simkortet. Stööön! Fanns det nånting jag kunde göra för att slippa lägga in dem manuellt? Jag kontaktade den nästyngsta.
- Du ska synkronisera, sa han. OOOPS! Och det som är så farligt. Men nöden har ingen lag, så jag synkroniserade och fick in en del kontakter och Whatsapp helt intakt.
MEN Google fick spader. Nu såg det nämligen illa ut, för någon försökte logga in på mitt konto från en annan enhet! Och trots att jag bekräftade att det var jag och att den här telefonen nu är min nya enhet, så morrar Google till nu varje gång jag öppnar gmail. Och det kommer att hålla på i två veckor, för det är ju inte säkert att jag är jag! Tack för omtanken, men nu är det så att den enda som kapat mitt konto i det här fallet är jag själv.
Senare på på söndagskvällen ringde dottern. Förbluffat stirrade jag på telefonskärmen. H ringer. Hur i vida världen. Har det hänt någonting västerut?
- Vad gör ni, kvittrade dottern glatt, då jag äntligen kom mej för att svara.
- Va? Är det du? Men det stod H....
Jösses, jag hade råddat i kontaktlistan. Bara att rätta till.
Och så ville jag ha min egen ringsignal. Jag beslöt att kolla lite på Youtube. Och då upptäckte jag att ljudet var borta! Det gick inte att få fram på vare sig det ena eller det andra sättet. Nu var jag så frustrerad att jag uppgav ett djungelvrål, som skulle ha fått självaste Tarzan att blekna. Morfar i huset kom galopperande med håret på ända:
- Vad är det? Vad har hänt?
- Jag får inget ljud, tjöt jag så det slog lock för hans öron.
- Har du kollat om... började han försiktigt för att bli avbruten av mej:
- Jag har gått igenom feldiagnostiken, väste jag och svor så brandvarnaren nästan gick igång.
- Nu måste du ta en paus, sa han.
Och för en gång skull lydde jag och drack lite stärkande te, som den värsta engelsman i nöd.
När jag återvände till datorn var jag fast besluten att få ordning på ljudet. Så jag mixtrade lite och lade in högtalarkontakten i ett annat hål och kollade manuellt igenom hela systemet och se på sjutton. Trolleri! Plötsligt hördes ljuv musik igen från högtalarna. Puuuh! Tack och lov.
Men sedan, sedan blev det svårt. Vilken låt skulle jag välja? Till sist fastnade jag för den sång jag hade förut. Den passar på något sätt så bra när de frågar vart mamma har tagit vägen! Och Sally Carr har en bra röst. Dessutom är låten pigg och man blir så glad när nån ringer med den här låten.
Valet var alltså avgjort, nu återstod enbart att få in låten som en mp3:a i telefonen. Ack ja. Första konverteringsförsöket gick käpprakt åt pipsvängen. Det andra gick riktigt bra, så sparade jag filen i molnet, laddade ner den i telefon och sedan blev det igen tvärstopp. Och jag kände mej så otroligt dum, för inte fungerade det här som i min gamla telefon. Efter flera krampaktiga försök och misstag, fick jag äntligen, äntligen dit låten som ringsignal.
- Nu får du ringa till mej, sa jag åt morfar i huset.
- Nä, varför det? Du sitter ju här.
- Nå, men jag måst ju få veta om det funkar.
Motvilligt ringde han och lite, lite besviken blev jag över det burkiga ljudet. Men kanske jag vänjer mej.
Den här tekniska pärsen har än en gång fått mej att inse hur utlämnade vi är åt tekniken. Jag är ändå i den lyckliga situationen att jag har tillgång till experthjälp. Men alla andra... ska de köpa ny maskiner, så fort nånting krånglar?
Tilläggas bör att jag uppdaterade program åt min hulda moder i lördags och det klarade jag av. Tur att hon också har tillgång till experthjälp!
Ett megastort TACK till de duktiga och tålmodiga sönerna. Hur skulle jag klara mej utan er?
Men låt mej ta det hela från start. Min fina bordsdator med en stor låda och ett antal hårddiskar börjar närma sig tio års åldern. I datavärlden är sådant mer eller mindre farligt, så det är ju bäst att vara beredd.
Datorn är en HPD = HopPlockade Delar, som den äldsta och minstingen byggde ihop åt mej en jul. När det begav sig bad jag om de häftigaste komponenterna, som för tillfället fanns på marknaden och det fick jag också. Och förstås betalade jag ju för det. Och vet ni vad? Jo, den här datorn är fortfarande flera gånger snabbare än den arbetsdator jag har på jobbet i stan. Det ni!
I söndags för en vecka sedan slutade plötsligt mitt tangentbord att fungera. Jag var mitt i artikelskrivandet och fick nån sorts blackout. Så kan det ju inte vara att jag mitt i allt inte längre kan skriva. Jag skrek frustrerat till och morfar i huset kom rusande:
- Vad är det? Vad har hänt?
- Det går inte. Jag kan inte skriva, gnällde jag med ynklig röst.
- Starta om datorn, så ordnar det sig.
- Nä, jag vill int, fnyste jag. Inte trodde väl den där karlen att jag skulle lita på en lekman. Blääh!
I vild panik ringde jag till minstingen:
- Kan ett tangentbord gå sönder mitt i allt utan minsta förhandsvarning?
- Jo, sånt kan hända.
- Men vad ska jag göra nu? Jag måste ju skriva färdigt.
- Har du försökt att prova placera tangentbordskontakten i en annan port, frågade minstingen tålmodigt när han hörde annalkande galopperande hysteri i sin moders röst.
- Nä, vänta lite.
Kopplingen bytte plats, men tangentbordet vägrade fungera. Buäääh!
- Du har ju det där lilla trådlösa tangentbordet, som du fick av mig. Testa det.
Sagt och gjort. Ny förhoppningsfull test.
MEN se nej. Inte heller detta tangentbord fungerade.
- Vad ska jag göra, frågade jag med gråten halvvägs i halsen.
- Det är inte så farligt du har ju två bärbara. Spara bara texten i molnet och så skriver du vidare, tröstade minstingen.
- Men jag vill int, jag vill att det här ska fungera, sa jag tjurigt som en treåring i trotsåldern.
- Det är tyvärr inte mycket jag kan göra härifrån, sa minstingen ytterst tålmodigt.
- Du får ringa B imorgon, fortsatte han.
- Okej, jag försöker.
Småningom avslutade vi samtalet och jag stirrade surt på mitt fina tangentbord. Någonting måste ju göras, så vet ni vad jag gjorde? Jo, jag startade förstås om datorn! Och höll på att ramla från skrivbordsstolen när allting fungerade igen.
- Hur gick det, frågade morfar i huset oroligt.
- Riktigt bra, svarade jag och medgav ytterst motvilligt att han hade haft rätt hela tiden. Det var bara att starta om datorn. Till all tur hävde han inte ur sig: "Vad var det jag sa", för då skulle det inte ha funnits några garantier för hans överlevnad.
I torsdags råkade jag ut för följande haveri. Mitt i allt förändrades skärmupplösningen och jag höll på att få spader. Det gick ju inte att bildbehandla, då jag hade långsmala foton i konstigt format. Hjääälp! Vad hade hänt nu då? Det här var minsann inte roligt längre. Jag jobbade färdigt och stängde av datorn. Tröstade mej med att huset skulle vara fullt av expertis under veckoslutet.
Den äldsta förbarmade sig över mitt dilemma och placerade datorn på matbordet efter att första ha kollat drivrutiner och andra möjliga fel.
Han var så snäll att han dammsög datorn också. Skönt, nu är julstädningen undan, för nu är ju datorn ren.
Vet ni vad det här är? Jo, det är två grafikkort. Det övre är mitt gamla, som togs bort från min dator och det nedre är den nästyngstas, som jag skulle ha fått om...
... det bara skulle ha passat in i min dator. Men på grund av hårddiskarna fick kortet ingen plats, tyvärr. Det är trångt om utrymmet här. Senare på lördagskvällen skruvade den nästyngsta upp en av sina extra datorer och gav mej grafikkortet därifrån. Den äldsta skruvade i kortet åt mej, uppdaterade alla drivrutiner och fick min HD-skärm att se någorlunda "normal" ut igen. Vet dock inte om jag vill ha nuvarande upplösning eller om jag för mina ögons skull borde köra med en annan. Få se...
Igår på morgonen ville Windows uppdatera sig och jag blev halvt hysterisk. Tänk om allting skulle strula till sig nu igen? Men det var ju bäst att göra uppdateringen nu medan det ännu fanns experter kvar i huset. Allting gick till all tur bra, den här gången. Trodde jag, alltså...
- Här får du. Jag visste inte att du behövde en ny telefon, sa minstingen igår morse och lade en smarttelefon i min hand.
- Oj, men är du säker på att du inte ska ha den då.
- Nä, va ska jag med den. Jag har ju en ny och den här är ju redan två år gammal.
- Oj, tack, tack. Men kan du byta simkortet meddetsamma, frågade jag med andan i halsen, utan att tänka på konsekvenserna.
- Nåja, ge hit.
Och så bytte minstingen simkort från min gamla telefon till den nyare modellen, som jag fick ärva. Sedan reste den äldsta och minstingen iväg hem till sitt och jag skulle börja ställa in min "nya" telefon.
Ve och fasa! Nästan alla kontakter var borta! Jag hade ju inte sparat alla på simkortet. Stööön! Fanns det nånting jag kunde göra för att slippa lägga in dem manuellt? Jag kontaktade den nästyngsta.
- Du ska synkronisera, sa han. OOOPS! Och det som är så farligt. Men nöden har ingen lag, så jag synkroniserade och fick in en del kontakter och Whatsapp helt intakt.
MEN Google fick spader. Nu såg det nämligen illa ut, för någon försökte logga in på mitt konto från en annan enhet! Och trots att jag bekräftade att det var jag och att den här telefonen nu är min nya enhet, så morrar Google till nu varje gång jag öppnar gmail. Och det kommer att hålla på i två veckor, för det är ju inte säkert att jag är jag! Tack för omtanken, men nu är det så att den enda som kapat mitt konto i det här fallet är jag själv.
Senare på på söndagskvällen ringde dottern. Förbluffat stirrade jag på telefonskärmen. H ringer. Hur i vida världen. Har det hänt någonting västerut?
- Vad gör ni, kvittrade dottern glatt, då jag äntligen kom mej för att svara.
- Va? Är det du? Men det stod H....
Jösses, jag hade råddat i kontaktlistan. Bara att rätta till.
Och så ville jag ha min egen ringsignal. Jag beslöt att kolla lite på Youtube. Och då upptäckte jag att ljudet var borta! Det gick inte att få fram på vare sig det ena eller det andra sättet. Nu var jag så frustrerad att jag uppgav ett djungelvrål, som skulle ha fått självaste Tarzan att blekna. Morfar i huset kom galopperande med håret på ända:
- Vad är det? Vad har hänt?
- Jag får inget ljud, tjöt jag så det slog lock för hans öron.
- Har du kollat om... började han försiktigt för att bli avbruten av mej:
- Jag har gått igenom feldiagnostiken, väste jag och svor så brandvarnaren nästan gick igång.
- Nu måste du ta en paus, sa han.
Och för en gång skull lydde jag och drack lite stärkande te, som den värsta engelsman i nöd.
När jag återvände till datorn var jag fast besluten att få ordning på ljudet. Så jag mixtrade lite och lade in högtalarkontakten i ett annat hål och kollade manuellt igenom hela systemet och se på sjutton. Trolleri! Plötsligt hördes ljuv musik igen från högtalarna. Puuuh! Tack och lov.
Men sedan, sedan blev det svårt. Vilken låt skulle jag välja? Till sist fastnade jag för den sång jag hade förut. Den passar på något sätt så bra när de frågar vart mamma har tagit vägen! Och Sally Carr har en bra röst. Dessutom är låten pigg och man blir så glad när nån ringer med den här låten.
Valet var alltså avgjort, nu återstod enbart att få in låten som en mp3:a i telefonen. Ack ja. Första konverteringsförsöket gick käpprakt åt pipsvängen. Det andra gick riktigt bra, så sparade jag filen i molnet, laddade ner den i telefon och sedan blev det igen tvärstopp. Och jag kände mej så otroligt dum, för inte fungerade det här som i min gamla telefon. Efter flera krampaktiga försök och misstag, fick jag äntligen, äntligen dit låten som ringsignal.
- Nu får du ringa till mej, sa jag åt morfar i huset.
- Nä, varför det? Du sitter ju här.
- Nå, men jag måst ju få veta om det funkar.
Motvilligt ringde han och lite, lite besviken blev jag över det burkiga ljudet. Men kanske jag vänjer mej.
Den här tekniska pärsen har än en gång fått mej att inse hur utlämnade vi är åt tekniken. Jag är ändå i den lyckliga situationen att jag har tillgång till experthjälp. Men alla andra... ska de köpa ny maskiner, så fort nånting krånglar?
Tilläggas bör att jag uppdaterade program åt min hulda moder i lördags och det klarade jag av. Tur att hon också har tillgång till experthjälp!
Ett megastort TACK till de duktiga och tålmodiga sönerna. Hur skulle jag klara mej utan er?
söndag, november 26, 2017
Så många gåvor
I fredags avslutade jag två kurser. Kändes vemodigt för den ena kursen hade gått hela höstterminen.
Glatt överraskad blev jag av alla fina gåvor jag fick:
En låda med konfekter...
... en bukett med ljuvliga rosor...
... en spännande julpåse, som innehöll...
... en mörk chokladplatta (chokladkaka). Mums!
Och pricken över i:et:
En inhemsk stickande tomteflicka! Visst liknar hon mej?
Stort tack till alla flitiga kursdeltagare för alla fina gåvor!
Idag har vi för övrigt fått snön tillbaka. Den hann regna bort ett varv här emellan. Få se hur länge den hålls kvar nu.
Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!
Min nästsista vecka med undervisning, sedan lite kontorsjobb och så stundar äntligen jullovet. Snart, snart...
Glatt överraskad blev jag av alla fina gåvor jag fick:
En låda med konfekter...
... en bukett med ljuvliga rosor...
... en spännande julpåse, som innehöll...
... en mörk chokladplatta (chokladkaka). Mums!
Och pricken över i:et:
En inhemsk stickande tomteflicka! Visst liknar hon mej?
Stort tack till alla flitiga kursdeltagare för alla fina gåvor!
Idag har vi för övrigt fått snön tillbaka. Den hann regna bort ett varv här emellan. Få se hur länge den hålls kvar nu.
Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!
Min nästsista vecka med undervisning, sedan lite kontorsjobb och så stundar äntligen jullovet. Snart, snart...
lördag, november 25, 2017
Kalas!
Idag har jag gjort någonting, som jag inte har gjort sedan någon gång på 1980-talet. Och då slutade det med att jag inte kunde, utan fick vända mej till min hulda moder.
Idag tog jag dock mod till mej och gjorde ett nytt tappert försök. Man ska ju aldrig ge upp, inte sant? Och en kvinna i sina bästa år måste ju klara av att koka tjinuski (kola), eller hur? Så jag bara gjorde det. Mätte upp farinsocker i en tjockbottnad kastrull, hällde i grädde och vevade sedan som besatt tills karamellprovet visade att nu stelnade tjinuskin. Och jag klarade det! Jippiii! Kanske jag kan börja tillverka julgodis i parti och minut nu. Vem vill ha hemlagat godis i julklapp?
Och här är resultatet av min tjinuskitillverkning. En kaka med cream cracker kex (smörgåskex), tjinuski, choklad och salta jordnötter. Dagens jubilar, minstingen, tyckte att kakan var häftig. Receptet hittade jag i förra årets november månads Pirkka-tidning. Bra att jag hade sparat tidningen, inte sant? Så allting skall inte slängas hela tiden. Så det så!
Den här goda och fina smörgåstårtan hade min hulda mor beställt av en liljendaldam. Tack för den! Det fanns inte mycket kvar när kalaset var slut. Men åtminstone vet jag vad jag kan kalasa på till frukost imorgon.
En superfin lördag är till ända. Jag har hunnit umgås med tre av fyra söner och jag har hunnit sticka flera mönstervarv på en socka. Kan det bättre bli?
Idag tog jag dock mod till mej och gjorde ett nytt tappert försök. Man ska ju aldrig ge upp, inte sant? Och en kvinna i sina bästa år måste ju klara av att koka tjinuski (kola), eller hur? Så jag bara gjorde det. Mätte upp farinsocker i en tjockbottnad kastrull, hällde i grädde och vevade sedan som besatt tills karamellprovet visade att nu stelnade tjinuskin. Och jag klarade det! Jippiii! Kanske jag kan börja tillverka julgodis i parti och minut nu. Vem vill ha hemlagat godis i julklapp?
Och här är resultatet av min tjinuskitillverkning. En kaka med cream cracker kex (smörgåskex), tjinuski, choklad och salta jordnötter. Dagens jubilar, minstingen, tyckte att kakan var häftig. Receptet hittade jag i förra årets november månads Pirkka-tidning. Bra att jag hade sparat tidningen, inte sant? Så allting skall inte slängas hela tiden. Så det så!
Den här goda och fina smörgåstårtan hade min hulda mor beställt av en liljendaldam. Tack för den! Det fanns inte mycket kvar när kalaset var slut. Men åtminstone vet jag vad jag kan kalasa på till frukost imorgon.
En superfin lördag är till ända. Jag har hunnit umgås med tre av fyra söner och jag har hunnit sticka flera mönstervarv på en socka. Kan det bättre bli?
fredag, november 24, 2017
Svart besök
- Kom hit med kameran, sa morfar i huset i söndags i dov befallande ton.
- Men jag ska...
- Nu kommer du hit genast med kameran.
Suck! Fanns inte så mycket annat att göra än lomma iväg med kameran och placera den i hans utsträckta hand.
- Vi har fått gäster, sa morfar i huset.
- Vaa, vardå, hur, när, frågade jag oroligt.
- Schhh, svarade han där han stod på balkongen tillsammans med Lurvinge och Tufsen. De båda katterna gick stolt och kråmade sig. Mellan verserna morrade Lurvinge dovt och länge.
- Kom, se där i tallen, viskade far i huset.
Och se på sjutton. Vi hade svart besök i söndags!
Vem det riktigt var som besökte oss vet vi inte. Bra dock att våra katter för en gångs skull försvarade sina revir.
Nu, nu ska jag sitta ner och kanske sticka, så jag får pröva den där mönstergrejen, som jag berättade om igår. Eller borde jag kanske virka lite julpynt istället? Men då blir det ju inte mycket till garnbantning precis.
Jag borde egentligen baka och tvätta och...
Men äh, det orkar jag inte med mera ikväll.
Ha nu ett riktigt fint veckoslut!
- Men jag ska...
- Nu kommer du hit genast med kameran.
Suck! Fanns inte så mycket annat att göra än lomma iväg med kameran och placera den i hans utsträckta hand.
- Vi har fått gäster, sa morfar i huset.
- Vaa, vardå, hur, när, frågade jag oroligt.
- Schhh, svarade han där han stod på balkongen tillsammans med Lurvinge och Tufsen. De båda katterna gick stolt och kråmade sig. Mellan verserna morrade Lurvinge dovt och länge.
- Kom, se där i tallen, viskade far i huset.
Och se på sjutton. Vi hade svart besök i söndags!
Vem det riktigt var som besökte oss vet vi inte. Bra dock att våra katter för en gångs skull försvarade sina revir.
Nu, nu ska jag sitta ner och kanske sticka, så jag får pröva den där mönstergrejen, som jag berättade om igår. Eller borde jag kanske virka lite julpynt istället? Men då blir det ju inte mycket till garnbantning precis.
Jag borde egentligen baka och tvätta och...
Men äh, det orkar jag inte med mera ikväll.
Ha nu ett riktigt fint veckoslut!
torsdag, november 23, 2017
Mera från Tammerfors
Ikväll var det två personer, som skrek, som stuckna grisar här hos oss. Det var morfar i huset och undertecknad. Vi får hoppas att grannarna inte hörde oss.
Vårt skrik berodde enbart på att vi såg Markus' namn i eftertexterna till Räven, avsnittet Blodspåren. Oj, titta han den där, han har varit hemma här hos oss! Vi blev så glada över att äntligen ha hittat hans namn. Eftersom jag aldrig hann se kvällens avsnitt så tänker jag kolla in det på Yle Arenan. Det blir lite bråttom eftersom avsnitten ligger där endast i 14 dagar. Men jag vill ju veta hur Markus är som manusförfattare. Spännande...
Han skulle bara veta hur berömd han nu kommer att bli här i östra Nyland!
Ni trodde väl ändå inte att jag kom hem med så lite garn från veckoslutets hantverksmässa? Ni kanske tänkte att "äntligen har hon blivit förnuftig"!
Stackars er, nu bedrog ni er allt, för vet ni vad? Jo, igår fick jag hem min stora Novitakasse, som hade varit i förvar hos stickväninnan B. Och ja, ja, jag skulle ju INTE köpa Novita-garner, men...
Och varför nu min garnkasse skulle göra en omväg innan jag tog hem den, ja se det är en lång historia och jag har inte hela natten tid på mej att plita ner den.
Och lugn bara lugn, morfar i huset är medveten om den stora kassen, för han var min hovchaufför igår och såg ju vad jag hade med mej. Ikväll har han förutom glädjeskriket gått och muttrat: "Jag ska hämta upp din garnsäck".
- Nej, det ska du absolut inte nu. Det blir ju snart jul!
Just det alltså. Och när det blir jul kan jag ju inte ha garn, som ligger här huller om buller och mitt hobbyrum kommer ju att vara proppfullt med hyschpysch grejer. Hoppas jag åtminstone. Men nu just ser det inte bra ut på den fronten.
Novita hade ju alltså de där paketen med ett kilo garn för 10 euro = 1 €/nystan. Och ett nystan var i det här fallet 100 g. Så då måste jag ju bara...
... köpa ett kilo Lehto. Och mönstret till det här garnet finns redan, så det så.
Och så köpte jag ett kilo mjukt och skönt Kajo. Vad jag skall ha dem till? Inte en susning.
Däremot vet jag vad jag skall ha de här Cotton Bamboo-nystanen till, åtminstone det ena kilot av den här två kilos påsen. Underbart mjukt garn, som går att tvätta i 60 grader.
Man behöver ett och annat verktyg utöver stickor och virknål, så jag köpte också en sådan här:
En del tycker kanske med rätta att den är helt onödig, men...
... jag tycker faktiskt att det är en smart mönsterhållare. Tack vare magnetplattan och den där långa magneten blir det nu betydligt lättare att följa med på vilken rad i mönstret jag befinner mej. Jag skulle nog inte ha köpt den om jag inte först hade kollat priset på nätet. Det var tre euro dyrare än på mässan!
När jag öppnade paketet blev jag glatt överraskad av pennan, som följde med, liksom av den där dragkedsfickan. Känns lite lyxigt. Få se om jag hinner hårdtesta prylen under veckoslutet.
Och sist men inte minst, små metallhjärtan, Made with love. Också bra att ha, inte sant?
Vårt skrik berodde enbart på att vi såg Markus' namn i eftertexterna till Räven, avsnittet Blodspåren. Oj, titta han den där, han har varit hemma här hos oss! Vi blev så glada över att äntligen ha hittat hans namn. Eftersom jag aldrig hann se kvällens avsnitt så tänker jag kolla in det på Yle Arenan. Det blir lite bråttom eftersom avsnitten ligger där endast i 14 dagar. Men jag vill ju veta hur Markus är som manusförfattare. Spännande...
Han skulle bara veta hur berömd han nu kommer att bli här i östra Nyland!
Ni trodde väl ändå inte att jag kom hem med så lite garn från veckoslutets hantverksmässa? Ni kanske tänkte att "äntligen har hon blivit förnuftig"!
Stackars er, nu bedrog ni er allt, för vet ni vad? Jo, igår fick jag hem min stora Novitakasse, som hade varit i förvar hos stickväninnan B. Och ja, ja, jag skulle ju INTE köpa Novita-garner, men...
Och varför nu min garnkasse skulle göra en omväg innan jag tog hem den, ja se det är en lång historia och jag har inte hela natten tid på mej att plita ner den.
Och lugn bara lugn, morfar i huset är medveten om den stora kassen, för han var min hovchaufför igår och såg ju vad jag hade med mej. Ikväll har han förutom glädjeskriket gått och muttrat: "Jag ska hämta upp din garnsäck".
- Nej, det ska du absolut inte nu. Det blir ju snart jul!
Just det alltså. Och när det blir jul kan jag ju inte ha garn, som ligger här huller om buller och mitt hobbyrum kommer ju att vara proppfullt med hyschpysch grejer. Hoppas jag åtminstone. Men nu just ser det inte bra ut på den fronten.
Novita hade ju alltså de där paketen med ett kilo garn för 10 euro = 1 €/nystan. Och ett nystan var i det här fallet 100 g. Så då måste jag ju bara...
... köpa ett kilo Lehto. Och mönstret till det här garnet finns redan, så det så.
Och så köpte jag ett kilo mjukt och skönt Kajo. Vad jag skall ha dem till? Inte en susning.
Däremot vet jag vad jag skall ha de här Cotton Bamboo-nystanen till, åtminstone det ena kilot av den här två kilos påsen. Underbart mjukt garn, som går att tvätta i 60 grader.
Man behöver ett och annat verktyg utöver stickor och virknål, så jag köpte också en sådan här:
En del tycker kanske med rätta att den är helt onödig, men...
... jag tycker faktiskt att det är en smart mönsterhållare. Tack vare magnetplattan och den där långa magneten blir det nu betydligt lättare att följa med på vilken rad i mönstret jag befinner mej. Jag skulle nog inte ha köpt den om jag inte först hade kollat priset på nätet. Det var tre euro dyrare än på mässan!
När jag öppnade paketet blev jag glatt överraskad av pennan, som följde med, liksom av den där dragkedsfickan. Känns lite lyxigt. Få se om jag hinner hårdtesta prylen under veckoslutet.
Och sist men inte minst, små metallhjärtan, Made with love. Också bra att ha, inte sant?
onsdag, november 22, 2017
20 kilo ska bort
Nu vet alla om det: 20 kilo ska bort! Och det finns till och med en kalkyl för att följa med att allting går rätt till, för nu är det allvar.
Och vi har tid på oss till den 15.11.2018. Det vill säga nästan ett år. Men kommer vi att lyckas? Är 20 kilo ett för högt uppsatt mål? Om vi inte lyckas få bort kilona, så får vi inte åka till Tammerfors nästa år. Buäääh!
En utmaning, som heter duga minsann.
Ja, alltså, vi ska med stickväninnan B ha 20 kilo garn bort! Vad trodde ni?
Nu skulle det alltså gälla att kavla upp ärmarna och sätta igång på allvar, men... ja, jag tror nog att det får vänta. Jag hinner inte sticka mer i kväll, för om jag skall vara skärpt i morgon, så är det nog dags att lägga sig nu.
Och vi har tid på oss till den 15.11.2018. Det vill säga nästan ett år. Men kommer vi att lyckas? Är 20 kilo ett för högt uppsatt mål? Om vi inte lyckas få bort kilona, så får vi inte åka till Tammerfors nästa år. Buäääh!
En utmaning, som heter duga minsann.
Ja, alltså, vi ska med stickväninnan B ha 20 kilo garn bort! Vad trodde ni?
Nu skulle det alltså gälla att kavla upp ärmarna och sätta igång på allvar, men... ja, jag tror nog att det får vänta. Jag hinner inte sticka mer i kväll, för om jag skall vara skärpt i morgon, så är det nog dags att lägga sig nu.
tisdag, november 21, 2017
Och en verkligt fin måndag
Dagarna rinner iväg med rasande fart här och det är så mycket och så roligt. Igår var det en så verkligt fin måndag. Jag var iväg till grannkommunen och höll undervisning där. Vi satt inomhus och hade det skönt medan snöfallet tilltog utanför.
Här hemma väntade lilla M och hennes mamma. Ljuuuvligt besök, som gör att jag orkar hela veckan. Lilla M och morfar i huset hade verkligt kul när de lekte med Pingu. Hon skrattade så hon nästan kiknade.
Lite överraskande kom jag hem från kursen med en fin gåva.
Handgjorda ljus från Tammerforsmässan! Så fina och precis min färg.
- Dem ska du bränna, sa dottern och först hajade jag lite till. Sen insåg jag ju att hon hade helt rätt. Ljusen ska förstås brännas.
Äkta finländskt hantverk à la Puukettu. Ett stort tack till mina kursister.
Idag skulle jag ha kunnat sjunga En helt ny värld, för så här såg det ut i morse då jag steg ut på trappan.
Jag kunde ju förstås ha sjungit Snön vräker ner också.
Och nu, nu mina vänner ska jag försöka förkorta en text, som i min iver blev alltför lång. Suck! Hur ska jag klara det? Jag vill ju bara stupa i säng, så jag orkar med morgondagen. GÄÄÄSP!
Här hemma väntade lilla M och hennes mamma. Ljuuuvligt besök, som gör att jag orkar hela veckan. Lilla M och morfar i huset hade verkligt kul när de lekte med Pingu. Hon skrattade så hon nästan kiknade.
Lite överraskande kom jag hem från kursen med en fin gåva.
Handgjorda ljus från Tammerforsmässan! Så fina och precis min färg.
- Dem ska du bränna, sa dottern och först hajade jag lite till. Sen insåg jag ju att hon hade helt rätt. Ljusen ska förstås brännas.
Äkta finländskt hantverk à la Puukettu. Ett stort tack till mina kursister.
Idag skulle jag ha kunnat sjunga En helt ny värld, för så här såg det ut i morse då jag steg ut på trappan.
Jag kunde ju förstås ha sjungit Snön vräker ner också.
Och nu, nu mina vänner ska jag försöka förkorta en text, som i min iver blev alltför lång. Suck! Hur ska jag klara det? Jag vill ju bara stupa i säng, så jag orkar med morgondagen. GÄÄÄSP!
måndag, november 20, 2017
Och en så fin söndag
Igår på mörka söndagseftermiddagen begav jag mej iväg till grannkommunen, till ungdomslokalen Lindarås. Det är jättelängesedan jag har varit där sist. Och gissa vad det handlade om då jag var där på besök i lokalen senast? Nå, jo just det, datakurs. Så alla möjliga ställen har jag hunnit hålla kurs på.
Men igår handlade det om helt andra saker än data, för igår möttes gästerna redan ute på trappan av vackra ljusdekorationer.
Inomhus fanns en djungel!
Något, som barnen verkligen uppskattade. Hittar ni Lejonkungen?
I taket hängde lianer.
Och är nu inte det här självaste Kung Louie?
På ett bord stod en mus framför en pumpa! Och vad tror ni att det skulle symbolisera? Bibbidi Bobbidi Boo! I sagornas värld kan precis allting hända. Och vem har tagit vara på sagorna i "modern tid"? Jo, ingen mindre än Walt Disney!
Och Disneymelodier var det som stod på Wallmokörens repertoar igår då de gav sin härligt glada konsert.
Längst till vänster står kördirigenten Minna Österholm och längst till höger kvällens konferencier Robert Jordas.
Salen var vackert dekorerad med stjärnor.
Men så sjöngs ju också: Ser du stjärnan i det blå.
Allting gick i Walt Disneystil.
Och i pausen bjöds det på mumsiga läckerheter.
Men igår handlade det om helt andra saker än data, för igår möttes gästerna redan ute på trappan av vackra ljusdekorationer.
Inomhus fanns en djungel!
Något, som barnen verkligen uppskattade. Hittar ni Lejonkungen?
I taket hängde lianer.
Och är nu inte det här självaste Kung Louie?
På ett bord stod en mus framför en pumpa! Och vad tror ni att det skulle symbolisera? Bibbidi Bobbidi Boo! I sagornas värld kan precis allting hända. Och vem har tagit vara på sagorna i "modern tid"? Jo, ingen mindre än Walt Disney!
Och Disneymelodier var det som stod på Wallmokörens repertoar igår då de gav sin härligt glada konsert.
Längst till vänster står kördirigenten Minna Österholm och längst till höger kvällens konferencier Robert Jordas.
Salen var vackert dekorerad med stjärnor.
Men så sjöngs ju också: Ser du stjärnan i det blå.
Allting gick i Walt Disneystil.
Och i pausen bjöds det på mumsiga läckerheter.
Smarrigt goda cupcakes!
Och också här fanns sagotemat starkt närvarande.
Som gästartister hade kören Michelle Sarström och den underbara skönt sjungande trion Tre Ljufva.
En superfin konsert och härlig kväll blev det i söndagsmörkret. Ett stort TACK till alla medverkande.
söndag, november 19, 2017
En så fin lördag
Strunt nu i att gårdagen var grådaskig och regnig. Vi hade det hur mysigt som helst inne i bussen på väg mot Tammerfors och Europas största (!) hantverksmässa. Mässan besöktes i år av 49 331 människor. Det är rekord. Nästa år kommer arrangemangen att förnyas. Få se vad det betyder.
Jag hade sällskap av stickväninnan B och vi hade riktigt trevligt tillsammans. Hon är ett härligt sällskap och inte det minsta sur om jag vill se på nånting annat än det som intresserar henne. Jag skulle faktiskt inte ha så mycket från mässan i år. Det hade jag bestämt mej för, så lappen med vilken nummers virknål, som saknas i min samling, blev tyvärr hemma. Det tyckte dottern var lite roligt. Hon föreslog att jag skulle ha bett morfar i huset om hjälp. Att jag helt enkelt skulle ha ringt honom och bett honom gå till hobbyrummet och titta i min virknålsburk. Hur tror ni att det skulle ha slutat?
Hur som helst, jag hade skrivit ut kartorna över mässhallarna och prickat för diverse intressanta ställen, som kunde vara värda att besöka. Väninnan skulle ha Step sockgarn,lite Drops Merino babygarn och så det där sockgarnet från Novitas avdelning. Och jag, jag skulle förstås ha ingenting, som vanligt.
Gissa hur det gick? Nå, på väg till Novitas mässavdelning blev vi tvungna att korsa C-hallen och förstås fanns det garn i var och vartannat hörn. Jag försökte verkligen titta åt ett helt annat håll, men klart att jag lite måste fram och kolla sockgarnsfärger åt väninnan och då, då såg jag förstås nystanet Stella!
En garnnyhet, som jag ju bara måste testa, för jag har alltid funderat hur de där Katiagarnen egentligen är.
Jag fick med det här mönsterhäftet, som har beskrivningarna på spanska, italienska, franska och amerikanska. Hjälper ju inte mej nämnvärt precis. Men ägaren till garnaffären Kippovalimo Böök var så snäll att hon på lördagskvällen skickade e-post med en finsk översättning av de här tre modellerna. Så mitt bekymmer just nu är vilken sjalmodell jag ska välja att göra. Hmmm...
Kanske den där virkade här nederst? 100g
Stella finns, som ni ser, i många spännande färgkombinationer. Och jag valde ju nog helt rätt färg om jag tänker på en sjal åt mej själv.
Egentligen var det här mitt första inköp, en julklapp åt lilla M. Tyvärr inget sådant där supernyttigt, utan mera så där åååååh, ljuuuvligt! Och jag borde förstås inte, men... ja, det är ju så roligt.
Att det var mycket folk märktes minsann på Novitas avdelning. Inte kom man åt att gräva i alla spännande billigt-garn-korgar inte.
Ser ni alls några nystan här?
Kön till kassorna var jättelång. Så här gick det inte att mitt i allt komma ihåg att ajjo, jag skulle ju ännu ha det där nystanet. Nej, bäst att snällt stå i kön och ha ett oändligt mått med tålamod. Den stackars tjejen i kassan fick arbeta på som besatt. Då och då kom en och annan dam och sade:
- Jag har jämna pengar. Kan du ta det här emellan?
Till all tur nekade kassaflickan konsekvent. Det går liksom inte att göra undantag i en sån här situation. Då skulle de köande ha blivit rabiata, minst sagt. Och tänk om de skulle ha börjat riva henne i håret? Det finns ju inga garantier att handarbetstokiga människor är fridfullare än andra.
Bredvid Novita-avdelningen fanns stolar och bord och man kunde köa jättelänge för att få tilltugg och dricka. En av de roligaste sakerna är förstås att jämföra sina fynd. Se vilka nystan jag hittade och se vilken färg jag köpte.
Novita sålde bort garnnystan för 1 euro styck om man tog ett helt kilo garn. Och turkosfärgat Eco Tube, såldes för 1 euro per 500 g. Verkliga fynd. Men jag hade bestämt mig för att INTE köpa Novitagarner och INTE köpa garn, som jag inte vet direkt vad jag ska ha till. Alltså INTE köpa bara för att det är förmånligt, så det så.
Efter besöket i Novita-avdelningen vandrade vi på lite planlöst i C-hallen. I högra ögonvrån fick jag syn på den här lilla vaxburken och den skulle jag förstås ha. Trästickorna måste ju underhållas så de hålls fina och släta. Garnet måste ju löpa.
I samma veva fick jag syn på de här härvorna. Samma garn, som jag stickade babykoftan av. Så jag måste ju bara ha de här och jag vet förstås vad jag ska göra av dem. Det är Ekolikka, som säljer både vax och etiskt producerat garn. Och jo, de är dyra härvor, men på mässan fick jag hela fyra euros rabatt. 200 g.
Så jobbade jag lite emellan och intervjuade en lokal utställare innan vi med väninnan traskade iväg till A-hallen. Hon var på jakt efter diverse verktyg och jag hakade på. Men först stannade vi för att inta lite näring. Fanns endast glutenfria semlor (frallor) kvar och jösses så torra de var! Men när man är hungrig så går allting ner.
Så skulle vi börja leta efter den där affären, som kunde tänkas ha verktygen vi var på jakt efter. Och då, ja då blev jag blixtförälskad.
Där fanns den, garnvirveln Whirl från Sheepjes. Detta har jag sett endast på utländska hantverkssidor på nätet så min lycka var gjord där i Menitas mässtånd. Vad jag skall göra med det här? Klappa, klappa och klappa på det igen och igen, för det är så mjukt och skönt. 60% bomull och 40% akryl. 215 g och 1 000 m garn. Och två euro förmånligare på mässan. Tycker ni att jag ska ta med det i sängen i natt? Och klappa om det? Och vad ska jag göra med det? En sjal? Men hur många sjalar kan en dam behöva?
På vår irrande färd hittade vi också en helt ny garngrossist, nämligen Kaupunkilanka. Jag köpte två nystan av deras sockgarn Koski. Mönstret blir som i dom där vantarna här nederst, dom där med äpplena. 200 g.
Vi fortsatte jaga runt lite och jag försökte hitta spännande och lite annorlunda knappar, men jag letade nog på fel ställen. Jag borde ha gått till tygaffärer istället.
Stickväninnan B hojtade till.
Hon hade fått syn på de handgjorda Puppe-knapparna. Själv föll jag för kattknapparna. Vad jag ska ha dem till? Ingen aning, men de är åtminstone inte garn! :) Tänk om dom inte går att tvätta i maskin?! Huuu!
Gårdagens enda impulsköp ser ut så här:
Och gissa vem som skall få dom här?
Årets trender då? Fortfarande virkas det mattor, korgar och väskor. Ponchor och sjalar hänger fortfarande med. Och alla möjliga print-tyger är stort för dem, som syr. Stora tjocka garner är också inne. Själv har jag svårt att se att jag skulle vilja ha en tubhalsduk av sådant där övertjockt garn. Brrr! Skulle ni vilja ha sådant där Super Chunky garn? Kanske till en filt, men inte den här gången för mej. Jag vill inte sticka med nr 20:ans stickor. Så det så!
Ett stort tack till researrangörerna och mitt trevliga sällskap, stickväninnan B. Hur skulle jag klara mej utan dig?
Ifall ni missade årets mässa, så boka redan nu in 16 - 18.11.2018.
Och nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan. Jag ska gå och kasta mej på örat nu, så att jag orkar imorgon.
Jag hade sällskap av stickväninnan B och vi hade riktigt trevligt tillsammans. Hon är ett härligt sällskap och inte det minsta sur om jag vill se på nånting annat än det som intresserar henne. Jag skulle faktiskt inte ha så mycket från mässan i år. Det hade jag bestämt mej för, så lappen med vilken nummers virknål, som saknas i min samling, blev tyvärr hemma. Det tyckte dottern var lite roligt. Hon föreslog att jag skulle ha bett morfar i huset om hjälp. Att jag helt enkelt skulle ha ringt honom och bett honom gå till hobbyrummet och titta i min virknålsburk. Hur tror ni att det skulle ha slutat?
Hur som helst, jag hade skrivit ut kartorna över mässhallarna och prickat för diverse intressanta ställen, som kunde vara värda att besöka. Väninnan skulle ha Step sockgarn,lite Drops Merino babygarn och så det där sockgarnet från Novitas avdelning. Och jag, jag skulle förstås ha ingenting, som vanligt.
Gissa hur det gick? Nå, på väg till Novitas mässavdelning blev vi tvungna att korsa C-hallen och förstås fanns det garn i var och vartannat hörn. Jag försökte verkligen titta åt ett helt annat håll, men klart att jag lite måste fram och kolla sockgarnsfärger åt väninnan och då, då såg jag förstås nystanet Stella!
En garnnyhet, som jag ju bara måste testa, för jag har alltid funderat hur de där Katiagarnen egentligen är.
Jag fick med det här mönsterhäftet, som har beskrivningarna på spanska, italienska, franska och amerikanska. Hjälper ju inte mej nämnvärt precis. Men ägaren till garnaffären Kippovalimo Böök var så snäll att hon på lördagskvällen skickade e-post med en finsk översättning av de här tre modellerna. Så mitt bekymmer just nu är vilken sjalmodell jag ska välja att göra. Hmmm...
Kanske den där virkade här nederst? 100g
Stella finns, som ni ser, i många spännande färgkombinationer. Och jag valde ju nog helt rätt färg om jag tänker på en sjal åt mej själv.
Egentligen var det här mitt första inköp, en julklapp åt lilla M. Tyvärr inget sådant där supernyttigt, utan mera så där åååååh, ljuuuvligt! Och jag borde förstås inte, men... ja, det är ju så roligt.
Att det var mycket folk märktes minsann på Novitas avdelning. Inte kom man åt att gräva i alla spännande billigt-garn-korgar inte.
Ser ni alls några nystan här?
Kön till kassorna var jättelång. Så här gick det inte att mitt i allt komma ihåg att ajjo, jag skulle ju ännu ha det där nystanet. Nej, bäst att snällt stå i kön och ha ett oändligt mått med tålamod. Den stackars tjejen i kassan fick arbeta på som besatt. Då och då kom en och annan dam och sade:
- Jag har jämna pengar. Kan du ta det här emellan?
Till all tur nekade kassaflickan konsekvent. Det går liksom inte att göra undantag i en sån här situation. Då skulle de köande ha blivit rabiata, minst sagt. Och tänk om de skulle ha börjat riva henne i håret? Det finns ju inga garantier att handarbetstokiga människor är fridfullare än andra.
Bredvid Novita-avdelningen fanns stolar och bord och man kunde köa jättelänge för att få tilltugg och dricka. En av de roligaste sakerna är förstås att jämföra sina fynd. Se vilka nystan jag hittade och se vilken färg jag köpte.
Novita sålde bort garnnystan för 1 euro styck om man tog ett helt kilo garn. Och turkosfärgat Eco Tube, såldes för 1 euro per 500 g. Verkliga fynd. Men jag hade bestämt mig för att INTE köpa Novitagarner och INTE köpa garn, som jag inte vet direkt vad jag ska ha till. Alltså INTE köpa bara för att det är förmånligt, så det så.
Efter besöket i Novita-avdelningen vandrade vi på lite planlöst i C-hallen. I högra ögonvrån fick jag syn på den här lilla vaxburken och den skulle jag förstås ha. Trästickorna måste ju underhållas så de hålls fina och släta. Garnet måste ju löpa.
I samma veva fick jag syn på de här härvorna. Samma garn, som jag stickade babykoftan av. Så jag måste ju bara ha de här och jag vet förstås vad jag ska göra av dem. Det är Ekolikka, som säljer både vax och etiskt producerat garn. Och jo, de är dyra härvor, men på mässan fick jag hela fyra euros rabatt. 200 g.
Så jobbade jag lite emellan och intervjuade en lokal utställare innan vi med väninnan traskade iväg till A-hallen. Hon var på jakt efter diverse verktyg och jag hakade på. Men först stannade vi för att inta lite näring. Fanns endast glutenfria semlor (frallor) kvar och jösses så torra de var! Men när man är hungrig så går allting ner.
Så skulle vi börja leta efter den där affären, som kunde tänkas ha verktygen vi var på jakt efter. Och då, ja då blev jag blixtförälskad.
Där fanns den, garnvirveln Whirl från Sheepjes. Detta har jag sett endast på utländska hantverkssidor på nätet så min lycka var gjord där i Menitas mässtånd. Vad jag skall göra med det här? Klappa, klappa och klappa på det igen och igen, för det är så mjukt och skönt. 60% bomull och 40% akryl. 215 g och 1 000 m garn. Och två euro förmånligare på mässan. Tycker ni att jag ska ta med det i sängen i natt? Och klappa om det? Och vad ska jag göra med det? En sjal? Men hur många sjalar kan en dam behöva?
På vår irrande färd hittade vi också en helt ny garngrossist, nämligen Kaupunkilanka. Jag köpte två nystan av deras sockgarn Koski. Mönstret blir som i dom där vantarna här nederst, dom där med äpplena. 200 g.
Vi fortsatte jaga runt lite och jag försökte hitta spännande och lite annorlunda knappar, men jag letade nog på fel ställen. Jag borde ha gått till tygaffärer istället.
Stickväninnan B hojtade till.
Hon hade fått syn på de handgjorda Puppe-knapparna. Själv föll jag för kattknapparna. Vad jag ska ha dem till? Ingen aning, men de är åtminstone inte garn! :) Tänk om dom inte går att tvätta i maskin?! Huuu!
Gårdagens enda impulsköp ser ut så här:
Och gissa vem som skall få dom här?
Årets trender då? Fortfarande virkas det mattor, korgar och väskor. Ponchor och sjalar hänger fortfarande med. Och alla möjliga print-tyger är stort för dem, som syr. Stora tjocka garner är också inne. Själv har jag svårt att se att jag skulle vilja ha en tubhalsduk av sådant där övertjockt garn. Brrr! Skulle ni vilja ha sådant där Super Chunky garn? Kanske till en filt, men inte den här gången för mej. Jag vill inte sticka med nr 20:ans stickor. Så det så!
Ett stort tack till researrangörerna och mitt trevliga sällskap, stickväninnan B. Hur skulle jag klara mej utan dig?
Ifall ni missade årets mässa, så boka redan nu in 16 - 18.11.2018.
Och nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan. Jag ska gå och kasta mej på örat nu, så att jag orkar imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)