Rött eller svart?

Idag har jag vandrat runt i stan på evenemanget Lovisa Historiska Hus. Men det är inte bara hus man kan se på under dagarna två. Nej, vi lär ska ha finskt rekord i loppmarknader också. Vart du än går så finns det ett loppisbord och intressanta saker att köpslå om. Lägg sedan till samlarmässa, hantverkarmarknad och producenttorg med närmat, så börjar bilden kanske klarna något?

Helt fenomenalt fantastiskt alltså. Invånarantalet stiger med det dubbla, för det brukar vara ungefär 10 000 människor på besök. Det är härligt med folkmyllret, men man får vara förberedd på att gå eftersom det är besvärligt att hitta parkeringsplatser. I år var dessutom vädrets makter på arrangörernas sida. Solen stekte varmt och skönt samtidigt som det fläktade från Lovisaviken.

Med osviklig näsa för garn hittade jag rätt bland stånden på torget och köpte både ett rött och ett svart garn, som ska bli till en volanghalsduk. Den vänliga människan gav en lektion i hur jag ska gå till väga när jag stickar halsduken.

Frågan är bara, vilken färg ska jag välja? Rött eller svart? Förslag mottages tacksamt. Ni har tid på er ända till tisdagförmiddag.

Popuprestaurangen var ny för i år. Tidigt på morgonen fanns det ännu rum här och så var det köfritt.

Lovisanejdens konstförening presenterade sig på ett trevligt sätt.

Producenttorget.

Förutom honung, bröd, sylt, info och olika hantverk, fanns här också garn, Silkivilla, som ju är bra mot smärta. Men smärtsamt var också priset på 17 euro för 100 gram, så jag gick förbi.

Som vanligt har jag vidgat vyerna lite. För första gången har jag besökt Ölvin-terrassen. Fast jag höll mig till vichyvatten. Och så har jag besökt KRIS-loppiset, där jag inte heller varit förut.
Nu är mina fötter verkligt ömma, för igår var jag på vackert utomhusbröllop och det blev för gästerna att stå rätt länge. Och idag har jag då promenerat runt. I morgon blir det kanske mera gång för yngsta sonen vill ut på vift. Och det är nog br,a för idag åkte den näst yngsta tillbaks till studieorten. Så tyst det blir i huset och trots att han snart har åkt iväg i sex års tid har jag inte vant mig. Saknaden hugger alltid till...

Förnekar mig inte

Igår hann jag sticka mig in på stickcaféet mellan två möten. (Nu fick jag allt till det: Sticka sig in på stickcaféet!) Där fick jag syn på en fin färgnyans på sockgarn och hörde mig genast för varifrån det var inhandlat.
- Jag hittade det ute i Sokos (heter visst Varuboden nuförtiden). Där fanns en stor låda full med garn till skapligt pris.
- Oj, när var du där, frågade jag lätt andfått med något desperat i blicken.
- För ett par dagar sen.

Förstås måste jag ju två timmar senare på hemvägen ta en vända via den omtalade affären. Vänligt ringde jag hem och kollade om nånting fattades. Far i huset blev mäkta förvånad.
- Filterpåsarna är slut, så är också katternas torrfoder.
- OK, jag köper, kvittrade jag glatt utan att han anade ugglor i mossen. Vanligtvis brukar det inte vara tal om att jag åker iväg och handlar matvaror om det inte är absolut nödvändigt. Rusade in till affären där handlandet gick i expressfart. Det mesta går jag helt enkelt förbi för det verkar som om ingen kan äta nånting här hemma längre då den ena kör med noll kolhydrater och den andra räknar kalorier. Själv hade jag ingen lust att laga mat efter en lång arbetsdag som började kl 9 och slutade kl 18. Tack och lov för den korta välbehövliga virkpausen på eftermiddagens stickcafé.

Snudd på desperation blev det då jag inte fick syn på den där korgen med sockgarn. Jaha, jag hade alltså missat möjligheten. Tröstade mig med en datortidning istället.
Men före jag kom till kassorna fick jag så syn på garnkorgen, kastade mig girigt över nystanen och plockade några i kundvagnen. 150 g strumpgarn för 3,20 euro i rustika färger, som mor min inte gillade. Hon hade alltså noterat garnen även hon. Stickas med nr 3½.
En garnoman förnekar sig inte....

Den här fantastiska väskan anlände med posten från Österbotten idag. Och bakom det ligger en förunderlig historia, som visar att bloggande helt enkelt skapar kontakt. Värme, godhet och vänlighet sprids som ringar på vattnet.

Högen växer

Kan inte precis säga att här går det undan, men det är kul att åtminstone se lite resultat av jobbet. Jag kan alltså stolt konstatera att högen växer.

I går kväll när jag fotograferade utomhus hade jag hela 21 rutor färdiga. Senare på kvällen hann jag med två till. Nu är det är alltså endast 25 rutor kvar att virka. Tjohoo! Jag har skarvat i med restgarn (det där bruna, röda och blå i en annan nyans, samt mörkblåa) för att få garnet att räcka till. Har ännu ett 50 g nystan i en gul nyans nånstans mellan ljusgult och senapsgult. Om inte det passar färgmässigt in i helheten och garnet tar slut på hälft, måste jag kanske köpa nytt? :)

Nä, nä, ni behöver inte protestera i högan sky. Det borde nog finnas ett eller annat restnystan som kan gå att använda. Huvudsaken är att:

• det inte är 100% akryl
• går att tvätta i 40 grader
• tjockleken på garnet passar ihop med 7-bröder, för min del alltså virknål nr 4

Sen kan jag förstås konstatera att min mamma är snäll. Det är ju faktiskt hon som har sponsrat mig med 7-bröder garnet jag använder i de här rutorna. Dessutom gick det sent omsider upp för henne att filten ju kommer att skänkas till välgörenhet. Hon ringde alltså tidigt på lördagsmorgonen och undrade oroligt om jag hinner bli färdig. Hon erbjöd sig att själv hjälpa till med rutvirkandet bara jag gav lite privat undervisning först. Hon är ju mormor så vad skulle passa bättre än att virka mormorsrutor?
Till saken hör att hon avskyr att virka, så visst är hon snäll?

Och dottern då, nå också hon är ju vänligheten själv. Ni minns väl att hon gav ett presentkort till garnaffären på min födelsedag i somras. Det ni! :)

Far i huset, tjaaa, han är som han är, men vi har ju ändå varit gifta i 32 år så alltför illa kan det ju inte vara med honom heller.
Dessvärre tycker alla tre ovannämnda om att ha mig som spektakel! :)

Smuggelgods

Igår var jag i princip ledig. OBS! I princip, för hur det nu gick så fastnade jag både i arbete hemifrån och hushållsträsket. Nå, det gick ju som det gick och jag hann tyvärr inte med mina mormorsrutor, som jag längtade efter att virka hela dan.

Däremot lyckades jag smuggla ett 150 g garnnystan i kundvagnen när jag tillsammans med far i huset var på ett snabbt varv i Robin Hood på väg till grannstaden.
- Vi tar sedan bara kattmat och rosksäckar (= soppåsar)
- Ja, ja, men vi behöver tvättmedel också, svarade jag och plockade bröd och bulle i kundvagnen. Och vips hamnade det här nystanet där.

Och innan också ni börjar sucka, stånka och stöna ska jag kort konstatera att det behövs för att få enhetlighet i rutorna. Pläden vill bli blå och det kan jag ju inget göra åt. Nyanserna råkar också passa med de garnnystan och restgarner jag använder. Tur var det att jag hade kollat färgnumret innan vi åkte hemifrån. Jag skulle nog ha köpt nån annan färg annars, för inte kom jag riktigt ihåg hurdan blå nyans det egentligen var.

Vid kassan var jag ju lite spänd över hur det skulle gå med mitt smuggelgods. Men det löste sig automatiskt för jag fick rada på bandet och far i huset packade inköpen i papperskassar. När nystanet passerat var det ju för sent att orda nånting om det. Tilläggas bör att han fick en hel platta (chokladkaka i Sverige)  Fazers blå och jag betalade ändå hela kalaset.

Efter besöket hos dottern, som också fick en Fazers blå, bullarna och Ainoglass, hamnade vi hos min mor och lillasyster. Där lastade vi av brödet och tisdagens litterära loppisfynd. Vi satt en stund vid köksbordet och lät kvällen gå. Jag drog förstås fram min virkning och blev retad av mor och hennes svärson. De riktigt gaddade ihop sig mot en stackars försvarslös virkare. I något skede funderade jag faktiskt över om virknålen skulle duga som tillhygge, men nr fyra är ju nog inte tillräckligt vass.

Mycket oskyldigt började det med mors fråga:
- Varför virkar du så små rutor?
Tålmodigt förklarade jag att rutorna hoppeligen hinner bli till en pläd, som deltar i världsrekordförsöket på Domkyrkans trappa i Helsingfors den 1.10.
- När ska du ha rutorna färdiga?
- Till den 3.9, för då har vi plädtalko på jobbet.
- Hur många rutor ska du ha då?
- 48
- Men de blir en för liten filt, tyckte båda två samstämmigt.
- Men måtten är givna. Jag kan inte avvika från dem för rutorna och pläden ska ju passa ihop med många fler alster.
Sedan blev det till att rada ut mina ynka 12 rutor på köksbordet, både på bredden och längden.
Och fortfarande tyckte far i huset och hans svärmor att pläden blir för liten. De vill ha en mycket större. Sedan fortsatte de att beklaga sig över mitt överstora garnlager och plötsligt skakade mor min beklagande på huvudet:

- Du hinner inte bli färdig.

Suck!
Ny förklaring om att jag behöver inte nödvändigtvis bli färdig utan kan kombinera mina rutor med andra färdiga när vi på talkodagen virkar ihop alla och sänder iväg dem till Novita.

Idag har vi då haft besök av dottern med sambo. Också dottern var kritisk till mitt virkande.
- Du verkar så gammal när du håller på med de där rutorna...

Suck!
Tala om stöd och uppmuntran. Tur att att det finns bloggen, facebook och stickcafé.

Skatterna

Nu är det dags att visa de verkliga fynden från min loppisfärd, skatterna, som jag inte visade igår.

Kolla här, en lärobok, finlandssvensk, i vävning från år 1939. WOW säger jag och mitt bibliofilhjärta gläder sig. Sliten och medfaren, borde kanske bindas om? Författarinnan Anna Henriksson verkade som inspektör för kvinnlig slöjd vid Lantbruksstyrelsen. Och det här är redan andra upplagan. Den börjar med att ingående förklara råämnena och deras förädling till garn. Här finns t o m en bild av ett får indelat i olika delar där varje bokstav står för en viss sorts ull. Sommareullen är att rekommendera enligt detta. Hmmm, borde man skaffa sig får?

Den andra boken jag hittade heter Mellanspetsen.

Den är betydligt nyare från år 1958. Här finns 113 olika mönster. Boken börjar med historik och teknik samt  härliga foton i svartvitt och instruktioner om hur man virkar. Kommer kanske aldrig i hela mitt liv att virka mellanspetsar, men tycker de är så vackra och ser redan framför mig olika möjligheter att använda mönstren till annat än just mellanspets. Visst är redan det här lilla urvalet inspirerande? kan ju bli till halsduk eller sjal eller.... lite egen fantasi till och så är det färdigt, om man skulle ha tid att virka alltså! :)

OOOPS!

Oh, nou, jag skulle ju inte...
Igår när jag avvek från stickcaféet tog jag ett varv på stora loppiset innan jag åkte hem. Var egentligen på jakt efter läsbart åt min mor. Hittade faktiskt lite läsbart åt mig själv också:

Kul med jul och en liten grundbok i stickning, för några euro.

Träffade på en kollega mellan loppisbåsen och vi hade mycket att avhandla. Framförde lite försiktigt att jag inte samlat växter alls till den kommande kursen. Nu skulle de ju inte hinna torka längre. Hon tröstade mig med att det inte var så farligt för växterna kan också vara färska. Hon tyckte att jag inte alls behövde utebli från hennes kurs. Nä, kanske inte, MEN det går faktiskt en buss från stan till hantverkarmässan i Helsingfors precis samma lördag. Ack, vilket svårt dilemma; välja det ena eller det andra?

Hur det nu var när vi stod där så kryssade en mamma med barnvagn och jag blev tvungen att flytta på mig lite. Mina ögon glittrade till och jag lade händerna på en plastpåse med två underbara garnnystan i bomull.

Skulle ni ha kunnat motstå de här?
Ljuvlig färg.
Till saken hör att jag faktiskt redan hade gått förbi det där båset, som var proppfullt med grejer. Men när jag ändrade läge blev utsikten en annan och då hittade jag alltså en liten dold skatt. De hade kostat 5,99 euro/nystan och nu gick de lös på 3 euro. Ett kap alltså!

Virkar och virkar....

Har varit på säsongens första Stickcafé idag och det var många nya som vill komma med. Hurraaa! Tyvärr kommer det att bli glest med mitt deltagande när terminen kör igång på allvar nästa månad. Efter den långa sommarledigheten måste jag ju jobba lite också. :)
Men inte stickade jag precis, för jag bara virkar och virkar...

Garnåtgång i juni 2011

Varning utfärdas: OM du inte är garnoman såsom undertecknad, gör du bäst i att hoppa över det här inlägget. Varningen är minsann befogad för till och med jag kommer att förlora nattsömnen. Det har sina sidor att komma ut ur garderoben och ärligt räkna och rapportera garnlagret i offentligheten. Idag när regnfyllda moln belägrat himlen har jag passat på att uppdatera min garntabell och det ser definitivt inte bra ut om jag tänker i kilon. Det är för stort och för tjockt.
MEN en bra sak efter dagens inventering är i varje fall att nu kan jag igen planera nya projekt utan besvär när exceltabellen är up-to-date. Tidigare var jag tvungen att som en alkoholist smyga runt i huset och leta efter gömda garnkassar.
 

Ungefär 100 gram kan min nuvarande invägning kasta på för jag hittar inte ett 100 grams nystan med Puro Batik. Är osäker på om jag gett bort det eller om det har fastnat i något UFO-projekt

Eftersom jag deltog i det där KYH-projektet i juni blev inte mycket färdigt, men nog påbörjat:

• Virkade glasunderlägg                                          20 g
• Virkad sjuuddig stjärna                                           3 g
• Virkad väska av mormorsruta                             134 g
• Virkat mobilfodral                                                20 g
• Virkad hjärtdekoration                                            4 g

Använt inalles:  181 g

Donerat garn:    400 g
Gjort av med:    581 g

Inhandlat:

Slutförsäljning                 5300 g

Loppis                               562 g

Inhandlat inalles           5862 g

Erhållit garn:

Garn och te-byte nr 7             150 g

Flip Flop av mamma               500 g

Erhållit inalles                       650 g

Garnlagret:

Ingående saldo från maj                         8482 g

+ i juni                                                    5931  g

Garnlagret totalt:                               14 413 g

Pitäisikö? Borde jag?

Yhtäkkiä en voi päättää; pitäisikö vai ei mennä mukaan SNY:hyn tänä syksynä?

Drabbad av total beslutsångest vet jag plötsligt inte om jag skall gå med i eller låta bli höstens SNY (=hemlig stickvän) omgång?

KYH 3 valmis färdig

Tiistaina sain ainakin yhden UFOn valmis, KYH no 3, virkattu patalappu.

Malli: Virkattu patalappu, malli no 75 Novita kesä 2010

Lanka: Tennesse, Novita

Menekki: 60 g

Vkoukku: No 4

I tisdags fick jag en av mina KYH-grejer, nr 3, färdig, nämligen den här virkade pannlappen. Ville ha bort en UFO innan jag tog itu med något annat. Men, men hela veckan har jag varit på språng och inte alls hunnit handarbeta. Två ynka mormorsrutor och den ena ska jag riva upp och den andra använda som varnande exempel! :) Fick alltså inte till det riktigt så som jag ville ha det, men vågar inte byta mönster eftersom det är tänkt att de här rutorna skall ingå i Novitas rekordpläd. OM jag alltså alls hinner virka några rutor till före den 3.9 då vi har nästa plädtalko på jobbet och då alla rutor skall virkas ihop.

Jag gillar inte riktigt Tennesse-garnet, som jag virkade pannlappen av. Det delar sig och är därför inte trevligt att jobba med. Men likväl kom jag ju hem i tisdags med ett nytt nystan i lila.  Kan ju göra en ny pannlapp i den färgen, för snyggt blir det ju nog i det här bomullsgarnet. Hmmm....

Baksidan av pannlappen ser ut så här:

Modell: Virkad pannlapp, modell nr 75 i finska Novitatidningen kesä (sommar) 2010

Garn: Tennesse från Novita

Åtgång: 60 g

Virknål: Nr 4

Hurja Häftigt

Eilen kävin äidin kanssa Robin Hoodissa ja hän innostui niin että yhtäkkiä minulla oli taas ylimääräistä lankaa, peräti 1, 6 kg. Huh, huh. Kiitos äiti!

- Nej, hurja (= häftigt) har jag köpt så där mycket garn? frågade min mor när vi packat upp kassarna hemma på hennes köksbord.

Vi var ute på en liten tripp tillsammans igår för hon har nu sin lediga vecka från anhörigvården. Vi startade i Mörskom, som fyller 375 år. Där shoppade hon loss i fabriksbutiken. Byxor, blusar och scarfs. Själv nöjde jag mig med tre par byxor á 10,- euro/par. Prisnivån var alltså helt i vår smak. Tyvärr fanns det inte en sån där blommig klänning jag skulle velat ha i min storlek. Fanns bara nr 36 och 38. Suck. Provade också en härlig blus i rött, svart och vitt med fina dekorationer i urringningen, men den var alldeles för spänd över brösten. Fick trösta mig med två par örhängen, som mamma köpte åt mig istället. Så om ni ser mig på jobbet iförd endast bh och örhängen beror det på att jag blev utan blus och de 2-3 som jag äger och som inte ännu är totalt utslitna råkar vara i tvätten. :)
Både mamma och jag var mäkta förvånade över att vi inte besökt den här outleten tidigare, trots att den ju finns i grannkommunen. Hur kan man vara så hemmablind?
Som pricken på i blev man ännu bjuden på kaffe, men det hoppade vi över och fortsatte vår färd med kylaren vänd mot Forsby.

Vi susade förbi gårdsbutiken i Malmgård.
- Int' ska jag ha nån dinkel eller mjöl, sa mamma.
Nej, hon hade redan siktet inställt på Robin Hood i Gammelby. Och det var där det gick överstyr. Ingen fanns som hejdade oss så nystan på nystan hoppade på nåt märkligt sätt i vår shoppingvargn. Nu fick jag hela 1,6 kg garn av mamma. Och hur skulle jag kunna tacka nej till de här ljuvligheterna?

Skulle ni ha kunnat?

Det där rosa Softy finns det 800 g av och det torde räcka precis till en tröja åt mig om jag bara vågar ha sån häftig färg. :)

TACK MAMMA!

Loppisfynd

Förra torsdagen var jag ute och turistade i hemstaden tillsammans med nästäldsta sonen och hans sambo. De var på besök från västra delen av landskapet, närmare bestämt Ekenäs eller Raseborg, som staden numera heter.

Vi hamnade på stans nyaste loppis och där fyndade jag förstås.

En påse med virkgarner och broderigarn samt en virknål. Inte illa och det här är ju så liiiite garn att det inte tynger lagret desto mera. Det vita verkar dessutom vara Janina, som jag ju virkade en duk av tidigare i somras. Den duken fick förresten sonens sambo till födelsedagen. Hon fick själv välja.
Vad jag skall göra med broderigarnet vet jag faktiskt inte. Men det får sortera under bra-att-ha så länge.

Förutom den där påsen hittade jag MASSOR av böcker. Mor min fick en hel plastkasse full med kärleksromaner. Hon har redan hunnit avverka minst tre av dem.
Själv gladde jag mig oerhört åt den här boken, som länge har stått på min att-läsa-lista ända sedan den kom ut år 2005. Nu fick jag boken för futtiga 50 cent. Den skall göra mig sällskap i sängen i natt.

På reiso del tre

Allt roligt har ett slut, så också den innehållsrika resan. Torsdagsmorgonen den 27 juli grydde med molnfri himmel. Efter ännu ett rikligt frukostintag var det dags att ta adjö av hotellrummet. För en gångs skull hade jag lyckats över förväntan med packningen så det mesta hade jag redan färdigt kvällen innan. Satt alltså i allsköns ro och stickade medan morgontv tutade ut nyheter. Jag väntade att tiden skulle gå. Vad jag dessvärre inte räknat med var att pensionärernas klocka går mycket snabbare än min. Under middagen på onsdagskvällen var det sagt att bussen skulle vara i backen utanför hotellhuset kl 9.10. Jag frågade flera gånger om det var ett säkert klockslag och de vana resenärerna log smått medlidsamt mot mig och bekräftade att så var det nog. Aha, tänkte jag och följde ordern. MEN när jag var ute på plats kl. 9.04 var redan de flesta NERE vid bussen och hade langat in kappsäckarna. Och just det NERE, den hade kört förbi både mitt hus och följande hus. I o f sig borde jag ju vara van, för ofta står mina kursdeltagare redan en halvtimme före på trappan och väntar att jag skall komma och öppna för dem. Själv blir jag på något sätt senare och senare med ålderns rätt och inte tvärtom som seniorerna! :)

Nå, som sagt min väska var ju liten och lätt, så jag tog mig nerför den branta backen till bussen. Vi satte fart mot Dragsfjärd och Söderlångvik gård. Långsamt körde vi över Finlands nyaste bro, Lövö bro, som invigdes i juni.

Söderlångvik är ett museum efter Amos Andersson. Numera ägs gården av Konstsamfundet. I Helsinfors finns också ett Amos Andersson konstmuseum. Amos hade gården i tiderna som sommarhem och byggde upp den. Det är en mycket välskött gård med prunkande trädgård och stora odlingar. Varje sommar pågår där en konstutställning. I år var det Rainer Ekelunds tavlor som fanns upphängda där. Men redan det ordinarie museet innehåller massor av konst att beundra, både tavlor, statyer och silverföremål. Det var härligt att vandra runt och se på allt, möbler, mattor, takkronor mm. I huset rådde en rofylld och välkomnande atmosfär. Jag skulle faktiskt stortrivas med att bo där. Och det inte enbart på grund av den hisnande utsikten från takterrassen.

Vi möttes på trappan av guiden och hon berättade både om huset, gården och lite om amos. På trappan kunde vi också förundra oss över de fina citronträden i krukor, men vi vågade inte norpa en citron därifrån. Museet, caféet och hantverksboden är öppna på somrarna, men parken året om.

Amos hade ofta gäster och då kom den stora matsalen med plats för 34 personer väl till pass.

 

Han hade också ett damrum, som var till för besökande kvinnor. Det var mycket vackert inrett. Han gifte sig aldrig, men saknade ändå inte kvinnlig fägring vid sin sida.
Hans eget sovrum var stramt och asketiskt inrett.

Den gula och vita vimpeln finns det endast två av i hela världen. Dels den här och sedan påvens i Vatikanen.

Vi intog förmiddagskaffet under de lummiga lönnarna vid caféet på gården. Det var gott med förfriskning och en semla (fralla). Enda problemet vi hade var vessakön. Det fanns nämligen endast en toalett på 38 personer.!.
Vi passade också på att besöka hantverksboden och de mer beresta tyckte att prisnivån här var mycket human, i synnerhet jämfört med Billnäs i Fiskars där allting enligt utsago lär vara svindyrt.
Massor av fina hantverk fanns det, men jag köpte endast en muminpannlapp åt dottern.
Som ett tips kan jag dock berätta att halsdukar med garnbollar tydligen är på kommande. :)

Från Dragsfjärd åkte vi via Bjärnå till Koskis gård vid Kisko å.

Där möttes vi av den unga och sympatiska godsägaren Fredrik von Limburg Stirum. Han berättade om både gårdens och den privata kyrkans historia.

Vänligt såg han till att vi fick förfriska oss med vatten och hade möjlighet att besöka toaletten.

Koskis träkyrka är en av de få privatägda kyrkorna i vårt land. Den flyttades till gården med häst och släde från Antskog i Pojo på 1870-talet. Den byggdes på 1670-talet och renoverades år 1766.

Fick mycket grälor av mamma när jag kom hem för att jag inte hade frågat efter min kusins man, som jobbade på gården tills han blev pensionerad. Men, suck, hur skulle jag ha vetat det? Har inte träffat honom på tiotals år och då var det på en begravning och då talade vi minsann inte om vem som jobbade var. Till min mammas försvar måste ju sägas att besöket på Koskis var en extra överraskning för oss på hemresan, så hon kunde omöjligt förbereda mig heller.

Från Koskis fortsatte vi via Karislojo och Svartå till Villa Haikara i Lojo, där vi intog en sen lunch. 

Den stora och härliga terrassen mynnade mot Lojo sjö och det var skönt att sitta i barrträdens skugga.

Vi serverades jättegod kalops efter inledande salladstallrik. Till efterrätt kaffe/te och en vinbärskaksbit. Mums! Och vilken service sen. Ursprungligen var det tänkt att vi skulle ta för oss från det gående bordet några trappsteg upp, men när personalen upptäckte att många av resenärerna hade svårt att gå ändrade de blixtsnabbt om till bordsservering. Snabbt och behändigt gick det och alla var tacksamma över att slippa balansera i trapporna med mattallriken i högsta hugg.
Medan vi höll andan vände chauffören bussen på ett litet frimärke utan att backa eller köra på nånting. Skickligt gjort.

Vi stannade ännu ett varv i Sibbo där chauffören och reseledaren avtackades och det blev kvällskaffe med "grädde". Sedan bar det av på småvägar till Isnäs, men jag blev avhämtad redan i Illby av far i huset, som tydligen hade saknat mig. :)

Det som började som en försynt  fråga på bastulaven i simhallen i Porlom i Lappträsk utmynnade i en härlig och bekväm resa med intressant innehåll. Åååååh, nu skulle jag också vilja vara pensionär och kunna göra flera såna här resor.

På reiso del två

Onsdagen den 27.7 grydde, alltså andra resedagen. Många av oss var uppe långt före sju för ett morgondopp i havet. Skönt och uppfriskande. Sedan en snabb dusch, härlig hotellfrukost och iväg med bussen några hundra meter till båten m/s Aura.

Färden över till Hitis tog väl en sisådär 25 minuter. På himlen skockades molnen och sjöbrisen fläktade skönt. Regnet hängde hotfullt i luften och jag fotade som tokig. Det är något med vatten och mig. Jag blir som galen, men på ett positivt sätt. Skulle inte ha nånting emot att bo vid vatten. Tänk att få ligga på strandklippor och höra vågornas kluckande. Åååh...
Men så är det ju det där med algerna. Suck!

Vi gick faktiskt ombord på färjan. Skulle ha varit dötrist att sitta i bussen utan minsta utsikt. Nu fick vi ju ändå en snabb glimt av skärgården och det som kan finnas där.

Solen kämpade verkligen för att ta makten över molnen.

Riktigt glad blev jag när jag fick syn på den här bilen på färjan, för visst verkar det som om Hitisborna nu har möjlighet att dricka Irish cream? :)

Ohoj, land i sikte, vi närmade oss Långnäs på Hitis, alltså inte det där åländska färjfästet.

I bakgrunden skymtar en röd varubil, som det står KOFF på. Hitisborna har alltså också fått öl! :)

Nu blev det bråttom ner till bussen. Men akta och ta det försiktigt i de branta trapporna.

Vårt första stopp på Hitis (eller heter det i?) blev Holmströms lanthandel. Hatten av för flickan i affären som inte alls blev det minsta nervös när en busslast ramlade in i boden. Och stackars ortsbo som blev tvungen att stå läääääääääänge i kö. Tänk om hon hade en deg på jäsning?
Dricka var ju det vi handlade allra mest för kvicksilvret hade igen nått tropiska höjder. De med barn och barnbarsnbarn köpte t-shirts med Hitismotiv som reseminne. Själv blev jag så imponerad av att hitta tidningen Mästarkryss att jag ju omedelbums måste köpa den. Hrmpf, som om nu jag skulle ha tid att lösa kryss. MEN till saken hör att den inte finns i tidningshyllorna här i sydöstra Finland. Vi är som vanligt förfördelade finlandssvenskar. :)
Hoppas bara att jag inte tog nån ortsbos exemplar. I såna fall ber jag ödmjukt om förlåtelse och får jag din postadress kan jag skicka tidningen sen när jag gått bet på alla svåra kryss och tröttnat på att stirra på de tomma rutorna.

Fort, fort in i bussen och så iväg till Hitis kyrka, Andreas, som byggdes under åren 1685-86. Kyrkan är den nästäldsta av samtliga bevarade korskyrkor i Finland. 

Inne i kyrkan finns tre votivskepp. Här ett av dem.

Under första resedagen, dvs tisdagen den 26.7, fick vi i Västanfjärd lära oss att votiv betyder gåva. Kan vara bra för korsordslösare att lägga på minnet! :)
Votivskeppen var oftast donerade av sjömän som klarat sig ur sjönöd. Skeppen saknar livbåt för tron skulle liksom vara livräddaren.

Klockstapeln i Hitis är av betydligt yngre datum, närmare bestämt från år 1752.

Från kyrkan begav vi oss iväg till Vikingacentrum i Rosala. Där fick vi delta i en förevisning, njuta av kaffe/te och en fylld semla (fralla). Därefter vandrade vi runt i centret och försökte föreställa oss hur vikingarna hade levt när det begav sig. Här långhuset.

I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Måste medge att jag var lite besviken. Har t ex sett bättre hantverk på folkhögskolan här i grannbyn.
Dessutom finns det en äkta jungfrudans här i närheten. Den som fanns på Rosala var alltså ditlagd. Plus för att det fanns en hel del aktiviteter för barnen, men nu reste jag ju utan småbarn. :)

Tiden blev lite lång för vi var tvungna att vänta till klockan två innan färjan avgick till Kasnäs. Då det var så hett beslöts att vi skulle åka ner till färjfästet en halvtimme i förväg. Där på klipporna blev jag "antastad" av männen i gruppen. Jag fick svara på en hel drös med frågor om digitalkameran, digitala fotoramar och USB-minnen. Sedan ville de ivrigaste ännu veta vilka Seniordatakurser jag skall hålla inkommande termin. De första spörsmålen klarade jag ju av galant och med den äran. Men när det kom till mitt jobb var jag ju ledig, så totalt ledig att jag inte ens kom ihåg när kursanmälningarna börjar. :) Kunde dock göra pr för grundkursen som börjar 8.9.

På färjturen tillbaks till Kasnäs kunde vi bonga (skåda) en finsk kändis, Sonja Lumme. Det var de alerta pensionärerna som hade koll på sånt, eller vänta nu det kanske var reseledaren? Strunt samma, jag fotade inte Lumme och begärde inte heller autograf. :)

Väl återkomna till Kasnäs var eftermiddagen fri. En del vilade, andra simmade och  25 av oss stack iväg till Högsåra för att njuta av eftermiddagskaffe i Farmors café. 

Verkligt smarriga bakverk, men ack så lång kö, så mycket folk och så HETT. Reseledaren sade att de här kakorna botar rynkor och är mycket effektivare än världens dyraste antirynkkrämer.

Även här hade man sett till att barnen hade lekmöjligheter och en gammal brandbil var inklämd mellan ladugården och utebaren.

Det var verkligt hett när vi styrkta till mage och själ vandrade tillbaks till färjfästet. I hamnen var det fullt av båtar och livlig trafik.

Det gällde att inte missa färjan över till Kimito. Följande gick så att vi skulle ha missat middagen. Och bussen fanns på andra sidan sundet. Huuu. :)

 De riktigt ivriga hann ännu med ett besök i Skärgårdshavets Naturum Blåmusslan. Själv tog jag baddräkten från värmeelementet i badrummet och handduken under armen och begav mig iväg till hotellets badhus tillsammans med en annan frisksportare. Och vi prövade förstås allt, bastu, bassäng, massageduschen, kallvattenbassängen (tre grader varmt!), bubbelbadet och ångbastun. Mmmmmm vad skönt.
Återstod endast middag, samvaro och för mig sängen, medan de kvällspigga ännu var uppe mitt i natten, stod på bryggan och beundrade solnedgången.

Själv somnade jag så fort jag fått huvudet på dynan för att vakna ungefär 45 minuter senare till våldsamt skrikande i grannrummet. Tror det var en estnisk familj som huserade där, åtminstone om man såg till registerplåten på deras bil. Fick pallra mig ur den sköna sängen och banka på väggen för att få tyst på oljudet. Hoppas att det inte var vare sig hustrumisshandel eller barn dito på gång där.

Öar utan vägförbindelse inger mig både respekt och smått panik. Tror inte jag skulle klara av att anpassa mig efter färjtidtabeller. Tur att jag befinner mig på fastlandet och kan ta bilen över till Danmark utan färjförbindelse om jag vill. Är inte det lyxigt?