En blå halsduk

- Nej, int kan du sticka en halsduk mitt i sommaren, sa min mor då jag drog fram halsduksstickningen under de varma dagarna i april.
- Nå, varför inte det då, frågade jag kvinnan som själv höll på med sin sjuttonde halsduk.
Jag ville ju få den här färdig och det ju precis före sommaren. Jag startade med den här stickningen redan den 20 februari så det var på tiden att få det hela avslutat. Sista trådändarna fäste jag så äntligen den 2.5. Och ja, som ni alltså ser, jag gör annat än enbart köper garn. Jag använder också lite och faktiskt ger jag bort också. Så det så!
Detta ska bli en julklapp så nu är jag åtminstone ute i god tid.

Modell: En helt vanlig ribbstickad halsduk

Garn: Naava från Novita

Åtgång: 300 g = 3 nystan

Stickor: Nr 6

Galet billigt

För tredje året i rad besökte jag tillsammans med min stickväninna Galet billigt garn-dagen i teetee igår. Ingendera av oss skulle egentligen ha garn, MEN hur ska man kunna motstå lockropen om -70%.
 
Vi började ute i lagret. Till vår fasa såg vi att det kom en buss medan vi hade rött i trafikljuset och inte kunde hänskjuta den. Den galna rean skulle köra igång klockan 10. Redan 20 före utsatt klockslag var det låååång kö. Stickväninnan och undertecknad är ju garvade så vi upptäckte en lucka i kvinnomassan och trängde in oss där. I år hade teetee satsat och det fanns vita plastsäckar att plocka garnpaketen i. Och det var nog bra för många debutanter hade inte rustat sig. Man ska ju ha minst en IKEA-kasse med sig.
När avspärrningen togs bort började rusningen. Nu gällde det att armbåga sig fram och grabba tag i allt som såg gångbart ut. I det här läget kunde man glömma allt som hade med uppskrivna listor att göra. Fanns inte chans att man skulle ha hunnit kolla på någon sådan. Här var det först till kvarn mal och den här gången var ingen hänsynsfull. Alla skuffade och drog. Som en galen hop med vargar kastade sig kvinnorna över garnlådorna. Man fick akta sig för att inte få en armbåge i plytet. Jag hann inte ens fota galenskapen. Tyvärr eller njaa kanske ändå tack och lov.

Knappa 20 minuter senare var vi färdiga och åkte in till garnaffären. Söta öde, det var två tjugominuters köer till kassorna, fanns inga köpkorgar kvar, det var hett och ja, det var igen en aning svårt att se eller kunna koncentrera sig på det garn man var intresserad av. Men ingen fara, jag hittade ett nytt randigt sockgarn åt min mamma. Det fick hon redan igår. Senare på sin namnsdag ska hon få två andra nystan som jag redan har köpt tidigare.
Jag beundrar verkligen personalen, som under press orkar stå och le, hjälpa till och höra hur en del missnöjda gnäller. Undrar hur stor del av årets försäljning som den här galenskapen står för. Undrar också om de tänker att vi garnomaner är hysteriska?

Väl tillbaka i hemstaden besökte vi Café Vaherkylä och tog oss en välbehövlig saltig bit och vattenmelondricka. Puuuh, vi hade överlevt galenskapen än en gång. Och nu gott folk, om det här garnet inte används under inkommande år så ska nog åtminstone INTE jag delta i den där galenskapen igen. Eller hmmm, vänta nu lite. Visst får man väl vara galen en gång i året när resultatet ser ut så här:

 Och nu, så mycket garn och så lite tid...

Garnpåse

Är det inte det jag alltid har sagt? Stickande/virkande människor är jättesnälla. De delar med sig av både det ena och det andra.
Igår hann jag in en vända på stickcaféet och det var riktigt trevligt att träffa stickerskorna igen. Det har gått några veckor sedan senast.
Och tänk, en av damerna gav mig en så här fin garnpåse.

Så nu kan jag gå omkring med nystanet på armen och sticka var jag sitter, står och går. Så snällt, Tack!

Kalas, kalas

Igår var det då kalas med stort K. Vi firade både morsdag och dotterns födelsedag. Undertecknad stod för maten, texmex och min mamma hade bakat tårta och radiokaka. Mums.

Och för mig en glädje att ha nästan alla barn, en svärson och en svärdotter samt mamma samlade. Hurra för min finfina familj. Tack för att ni finns!

Sicken fest!

Oj, oj, oj, så trevligt det var i Ekenäs igår på 30-årskalaset. Vi var hemma först klockan ett i natt.
Och vår vana trogen kurvade vi in till ABC i Karis och försåg oss med Backers bröd. Det är försvinnande gott. Någon hade varit och ätit från det ekologiska bondbrödet i natt, tror jag, för efter frukosten i morse fanns endast denna lilla kant kvar.

Och nu har jag inte ens hunnit kolla om brödkanten längre finns för jag har på eftermiddagen tillsammans med far i huset varit i grannstaden och på kvällen hos min mor. Inser nu något försenat att jag borde ha tagit ett jästbröd till. Det är alltid lätt att vara efterklok.

Raklång

Idag har jag förlängt livet på far i huset. Nej, alltså inte så att jag skulle ha gett första hjälpen eller tillkallat ambulans.
Nej, jag har förstås varit mycket dråpligare än så. Och ja, innan ni läser vidare kan jag konstatera att jag var helt nykter och hade ingen skallebank heller för det enda jag drack igår var mjöd och vatten, så det så!

- Vänta så ska jag gå efter kameran, sa far i huset då han kom till min undsättning på förmiddagen. Och sedan började han skratta så att tårarna rann. Jag var en aning förnärmad. Jag hade ju velat höra hans varma och kärleksfulla stämma fråga:
- Älskling, är du skadad?
Men icke alltså. Han skrattade så tårarna sprutade alltmedan jag låg och sprattlade som en val på torra land. Både själen och baken var alldeles blåslagna.

Jag hade halkat på ett runt vedträ och handlöst fallit omkull raklång på vedhögen. Morr! Det är ju det jag alltid har sagt. Jag är inte gjord för sådant där svårt kroppsligt jobb.
Och inte ska ni tro att far i huset vare sig tröstade mig eller hjälpte mig upp. Ack nej, han grälade på mig och förklarade precis det jag visste att man först plockar bort den veden där man ska stå så det blir jämnt och bra för fötterna. Men det var ju just precis det jag gjorde när råkade ta ett steg bakåt, rulla iväg och landa raklång på rygg.
Jag försökte ynkligt fråga efter hjälp och då frågade han:
- Ska jag ringa efter ambulans? Eller ska jag ta hjullastaren? (ja, ja, jag vet att det är en finlandism och egentligen heter skoplastare)
Hrmpf, jag rullade iväg från vedhögen och tog mig upp för egen maskin och på något darriga ben fortsatte jag att rada ved i häcken.

Nu är den full, jag är nyduschad och ska iväg på 30-årskalas.
Och far i huset konstaterade nöjt:
- Detta kommer jag att leva länge på.