Förbi och tillbaka

Så där ja, nu är julhelgen förbi och jag är tillbaka. Jag hoppas innerligt att ni alla har haft en fin och skön jul. Det har vi i varje fall haft och jag är så tacksam för barn och barnbarn och deras familjer. Utan dem skulle det nog inte ha blivit nån jul alls. 💕

För en gångs skull kom vi på julaftonsmorgonen iväg i tid. Förmiddagen firades i västra grannstaden tillsammans med dottern, hennes familj och svärföräldrar. Brunchen var riklig och god. Det fanns både pizza av olika slag, skinkpaj, och goda kakor att äta. Mums!

Granen stod så fin och grann i stugan, bordet var vackert dukat och efter aväten brunch var det dags för julklappsutdelning. Trots att flickorna ivrigt spejade lyckades de inte heller i år få syn på julgubben. Han lämnade ändå en massa klappar på trappan.

Rudolf med röda mulen kollade att öppnandet av alla julklappar gick rätt till. Båda flickorna fick var sin önskade klapp och var jätteglada. Men de gladde sig också över mjuka paket så som trosor, t-skjortor och leggings.

På hemvägen såg vi honom i Illby!

Han körde moppe och var nog på väg hit till grannbyn.

Och jo, på kvällen var han faktiskt framme hos nästyngsta sonen till Lillans stora glädje. Hon hade redan hunnit oroa sig för att hon inte varit tillräckligt snäll då julgubben aldrig besökte dem, utan alltid lämnade julklapparna på trappan. Lite rädd var hon och satt helst i fafas famn, men ändå ganska nära självaste julgubben. I hans famn vågade hon sig inte och inte vågade hon sjunga för honom heller. Också här blev det en önskad julklapp, som sedan sysselsatte både fadern, Lillan och hennes lillebror.

Jag har aldrig gjort så lite julförberedelser som i år.

Jag gjorde fina skinkpajen, som vi hade med till julbrunchen. Och vet ni, jag var så borta att jag inte lyckades få vispen i vår lilla hushållsassistent. Hur jag än försökte fick jag det inte att stämma. Så jag fick helt enkelt vispa äggvitorna med elvispen. Och det fastän jag skulle ha behövt göra annat under tiden som vispen skulle ha fått arbeta helt för sig själv.

Till julmiddagen i grannbyn bidrog jag med köpta ostar från affären och en makaronilåda utan kött. Äldsta sonen tyckte att det här var nog den konstigaste lådan han hade råkat ut för och han saknade köttfärsen. Julmiddagsbordet dignade av läckerheter och det fanns hur mycket som helst att äta: Två sorters, kokta potatisar, rosolli, rökt lax, gravad, lax, rosolli med rödbetsgrädde, inlagda rödbetor i skivor, ättiksgurka, kålrotslåda, morotslåda, makaronilådan,  leverpastej, lingonsylt, rödkål, köttbullar, skinka, senap, olika sorters ostar, bland annat bondost och olika sorters bröd. Till efterrätt en jättegod kaka med citron och maräng. Jag orkade inte smaka på allt, för det blev liksom för mycket. Men gott var det och härligt med många runt långbordet. Så tacksam för att nästyngsta sonen med familj orkade med allt ståhej.

Med oss hem hade vi både skinkpajen, makaronilådan, skinka, bondost och gravad lax, så vi klarade oss matmässigt både juldagen och julannandag. Skinkan tog först slut, sedan skinkpajen. Igår åt bisin min det sista av makaronilådan. Och tänk, nu finns det inga rester av julmat här hos oss.

Vi fick en hel del julklappar, men jag tänker inte räkna upp dem alla här. Fem par sockor hann jag själv sticka till julgubbens säck. Jag hoppas att alla passade på mottagarens fot. Nu funderar jag smått om jag borde börja sticka nya redan genast, så jag hinner till nästa jul, för att jag är en så långsam stickare. Men, men, barnbarnens fötter växer ju så snabbt att det blir svårt att beräkna storleken. Ja, och så kan jag väl inte hålla på och ge hemstickade sockor åt dem varje jul?

Yngsta sonen hade i år satsat på återanvändning och paketerat sina julklappar själv. Det är jag tacksam för eftersom jag förra året hamnade att paketera in hans julklappar!
Han hade också gjort fina paketkort av servetter. Fiffigt, inte sant?

Den här julpåsen passar ju perfekt för en stickerska, eller hur? Här kan ni nu ta modell och börja planera nästa års julsockor.

Inuti påsen fanns jättegoda hembakta stora chokladkex. Tack till A för dem!

På julaftonsdagen var jag faktiskt iväg till mataffären, för bisin min skulle ha mjölk och bananer till sina morgonflingor. Och vet ni vad? Jo, jag passade på att förse mej! Jag köpte helt enkelt en julklapp åt mej själv:

Tidningar! Alla är dubbelnummer 53/01. Allas-tidningen fick dottern på juldagen då hon var här på besök tillsammans med flickorna. Hon fick också korsordsbilagan från Hemmets Journal, för jag hinner ändå inte lösa alla.

I Hemmets Veckotidning finns årshoroskopet för 2026. Det verkar som om alla stjärntecken nästa år ska förbättra sin hälsa. Rådet till mitt stjärntecken är att jag ska hålla koll på blodsockret och blodtrycket. 
I Året Runt har jag redan börja lösa korsorden.

Döm om min förvåning och glädje då jag hittade det här! Nyckeln är: Damstad i finska Nyland. Det var lätt som en plätt, eller hur?

Igår var jag igen i mataffären. Den här gången tillsammans med äldsta sonen. Innan vi handlade begav vi oss iväg söderut och intog lunch där på grillen.

För min del fick det den här gången bli iskender kebab. Och nej, tyvärr orkade jag inte äta upp hela portionen. Borde kanske ändå ha hållit mej till pita kebab, som jag brukar. Men bra med lite variation emellanåt.

På handarbetsfronten har jag igår hunnit få ett par små sockor färdiga och börjat på ett litet virkprojekt, som jag hoppas få färdigt idag. Sen vet jag inte riktigt vad jag ska börja på, något nytt eller sticka färdigt något, som blivit liggande. Det jag skulle vilja sticka har jag förstås inte riktigt rätt garn till. Suck! Så är det ju nästan alltid.

Nu ska jag leka maskinist, ni vet, få igång tvättmaskinen och diskmaskinen. Sedan kan jag fortsätta på mitt virkprojekt.

Önskar er alla en fin fortsättning på söndagen!