I morse då jag slog upp mina gråblå så snöade det faktiskt. Jag trodde att jag var kvar i en dröm, så jag fick spärra upp korpgluggarna riktigt ordentligt och nypa mej i armen.
Sedan blev det liksom fullt ös här i huset alltmedan jag försökte väcka upp den sovande maken. Han brydde sig inte om att stiga upp annat än för att ge mat åt katterna. Jag gav nästan upp, men endast nästan. Han skulle in till stan och sköta ärenden, men du milde så trögt det var att få iväg honom. Till sist så fick jag avbryta mitt arbete på datorn och följa med honom. Sedan hamnade vi i grannstaden. Där fick jag reda ut ett av de ärenden far och son försökte sköta igår. Håhåjaaa, sänd iväg karlar och du får gå efter själv.
Vi tog en tur i återvinningscentralen när vi nu ändå var igång. Den flyttande sonen behöver lite möbler, men det är nog bäst att han kollar på dem själv. Vi hittade dock två stadiga stolar åt min hulda mor. Dem baxade vi in i min Adam plåtlåda och styrde kosan mot min barndomshem via bybutiken. Där igen träffade jag på två glada datorkursister och på väg ut från affären, på en livslevande riksdagskvinna.
Hos min mamma dukade vi upp wienerschnitzel, som hon snällt stekte, röstipotatis, inläggningar, sallad och bröd. Sedan hade vi en överdådig fredagsmiddag tillsammans. Finns det nånting bättre än att umgås och äta tillsammans? Visst smakar det mycket godare då?
Mamma gav mej de här två Venla garnnystanen, 200 g och ett par treans bambustrumpstickor. Hon hade lite förivrat sig då hon senaste gång köpte garn!
- Jag kan inte sticka med så där tunt garn, konstaterade hon. Mamma trodde att det var Nallegarn, som hon hade köpt, men det visade sig vara Venla, som är lite tunnare.
Hon gav också det här grytlappsmönstret, som hon rivit ur Hemmets Veckotidning nr 13 2007
Och så fick jag mönstret till den här omlottkoftan ur Hemmets Veckotidning nr 14 2017. Tack mamma!
Nu ska jag gå och läsa senaste numret av Novitatidningen, som damp ner i postlådan idag. Den ska jag läsa nu och sedan sticka lite. Allt som blev ogjort på datorn idag får vänta till imorgon. Det är ju ändå fredagskväll, så nån ordning får det vara!
#blogg100_2017_31
Låt mej börja med att be om ursäkt, jag har kanske farit fram med osanning! Det var inte min mening att vilseleda er, men far i husets fågelskådartalanger är inte riktigt utvecklade ännu. Det jag kallade för Entita är troligtvis en Talltita, eller så inte? Jag vet verkligen inte och det där fotot är så suddigt för att titan satt där i granen som gungade våldsamt i blåsten. Jag borde höra dem sjunga så kanske jag skulle veta skillnaden. Jag hoppas att det skulle gå att få ett tydligare foto så artbestämningen skulle underlättas. Jag låter det där med Entita stå kvar om ingen protesterar å det vildaste. Så får vi se sedan.
Apropå Oxytocin ännu: Ifall nu er äkta hälft eller era nära och kära har någonting att anmärka om ert "lilla" garnlager (för det är ju litet, eller hur? Ni ryms ju ännu in i huset och rummet/rummen där garnen förvaras?) så ska ni säga med er allra dovaste röst:
- Fort ge mej ett garnnystan jag måste få lite Oxytocin genast.
Sedan försöker ni se alldeles bleka ut och darrar lite som i frossa, så de förstår att det är allvar och fara å färde. När ni får garnnystanet tar ni det och suckar djupt och belåtet och för det mot er kind och ler lite hemlighetsfullt. Ifall era anförvanter då försiktigt uttrycker sin oro över er mentala hälsa så förklarar ni frankt att klappa garn framkallar Oxytocin, som ger er välbefinnande och motverkar stress. Sedan ber ni dem att pröva själva och räcker ett garnnystan åt dem. Om allt går väl vågar de aldrig efter detta säga ett ord om ert garnlager! :)
Ikväll har jag varit ensam hemma medan far i huset och son varit både till grannstaden och sedan ännu till huvudstaden för att kontrollera en hyreslägenhet. Det har varit riktigt skönt att vara hemma. Helt ensam har jag inte varit, för Lurvinge har hållit mej sällskap och vi har haft det riktigt skönt.
Hon intog sin favoritställning medan jag satt och stickade. Och det ska jag fortsätta med nu.
#blogg100_2017_30
Förra söndagen då jag vaknade bestämde jag mej för att bli en kramare. På något sätt tycker jag att det borde finnas mera värme, vänskap, omtanke och kärlek i världen. Mitt bidrag skulle då vara att jag går omkring och kramar människor. Att kramas är bra för hälsan för då frigörs oxytocin. Och det är ett peptidhormon, som ökar välbefinnandet och minskar aggressivitet, stress och ångest. Så det är bara att börja gå omkring och krama hejvilt. Strunt i smittsamma sjukdomar och annat. Vi vill ju att världen ska bli en bättre plats att leva i, inte sant.
Det går förstås också att få oxytocin från att klappa katten, som har så mjuk och skön päls. Och eftersom far i huset tycker att jag är ovanligt närgången nuförtiden har jag försökt hejda mej en aning och istället klappat lite garn.
I min rosa låda finns ett gammalt rosa lager, som passar utmärkt väl för att klappa.
#blogg100_2017_29
Oj, nej, vet ni, nu höll det på att gå galet. Jag har jobbat här på datorn sen klockan 21.30 och höll alldeles på att glömma bort dagens blogginlägg. Så nu fick jag avbryta mitt i jobbet. Egentligen säger min inre klocka att nu är det först 22, men det sjuttons EU kräver att jag ska tro att klockan är 23 och att jag ska leva därefter. Håhåjaaa...
Apropå fåglar ännu, vi har en fågelskådare här i huset! Dock inte så galen ännu att han tar emot larm om sällsynta fåglar och sedan reser iväg till långt-bort-i-stan så fort en sällsynthet har siktats. Nej far i huset nöjer sig med fåglarna här på hemmaplan och bra så.
Idag har han förgäves försökt fånga en svan på bild, men den vägrade ställa upp som modell. Däremot hittade han den här:
En entita. Bra att han artbestämde den så vi andra inte behöver fundera!
Nu ska jag fortsätta jobba, så jag kommer i säng och orkar med morgondagen. Ha det bra!
#blogg100_2017_28
- Har du nu ficklampan med dej, frågade far i huset mycket omtänksamt nyss. Och javisst har jag lampan med mej. Alldeles nyss var vi utan el och nu ska jag försöka skynda mej med det här inlägget allt vad tygen håller, så jag hinner innan nästa strömavbrott. Jag borde faktiskt jobba lite på datorn också, men nu får jag allt skjuta upp det till imorgon och hoppas på att det är lugnare då. Nu stormar det så att det viner i knutarna och mina händer är iskalla.
Idag när jag kom hem från jobbet i stan efter ett ovanligt lyckat UV-samtal (ja, alltså det har inget med solstrålar att göra, utan handlar om utveckling, närmare bestämt hur jag vill utveckla i jobbet eller kanske hur jag vill utvecklas) fick jag ta ett allvarligt snack med Lurvinge. Det låg nämligen fågelfjädrar utanför ytterdörren.
Igår jamade hon alldeles hjärtskärande här utan dörren vid garaget.
- Kom och se, kom och se, jamade hon. Jag fattade misstankar direkt och lät henne inte komma in då jag insåg att hon hade ett byte med sig. Det var mörkt ute, så jag visste inte riktigt vad hon tänkte släpa in, men jag berömde henne i alla fall för att hon hade varit duktig.
Nå, Lurvinge är en klok katt, så hon tog sig uppför planket till vår balkong (den där som far i huset envisas med att kalla altan eller terrass) och stod sedan och jamade vi den dörren. Far i huset öppnade och innan han ens hunnit säga Häpp var katten och musen/råttan inomhus. Så far i huset begav sig ut på jakt, fick tag i bytet och hivade ut det tillbaka. Båda katterna Lurvinge och Tufsen, såg ytterst förnärmade ut. De ville ju bara leka lite först och sedan få sig ett skrovmål.
Men rör alltså inte våra fåglar. Vattensorkar, möss och råttor är okej. Mullvad är jag lite tveksam till, men om det är den som gör vår gräsmatta så ojämn med alla konstiga högar... tja låt gå då.
Men den här skönsjungande fågeln låter du allt bli. Basta!
#blogg100_2017_27
