Kulturell

Kära vänner, nu har ni fått klara er utan mina tåttrigheter (alltså dumheter eller kanske nonsens, svårt att översätta dialektala ord) i två dagars tid. Att jag inte har hunnit blogga beror helt och hållet på att jag har varit kulturell.

Det började redan i fredags, efter förmiddag fylld med jobb, tog kollegorna och undertecknad oss till stadens biograf. Där skulle vi hålla vår TYHY-dag (fritt översatt från den där finska förkortningen, så handlar det om att upprätthålla välbefinnandet i arbetsgemenskapen). Det är en tid sedan vi har haft någon sådan dag, allting har ju försvunnit i covid-19 dimmorna.  Den här gången beslöt vi oss för att understöda lokalt och samtidigt vara lite kulturella så det fick bli biografen.

Här sitter vi alla i spänd förväntan i biosalongen. Gissa vilken film vi såg på? Fotot är taget av Kai Nyyssönen, han längst till höger i främsta raden.

Innan vi bänkade oss i biosalongen så intog vi en lätt lunch på stället.

Till efterrätt serverades chokladmuffins eller blåbärsmuffins och te eller kaffe enligt eget val.

Och jadå, vi var iväg och såg på den senaste Bond-filmen. Ett bra filmval tyckte vi alla. Det är liksom mera uppbyggt innehåll i den här filmen och inte lika mycket hopklippta pang-pang-scener, som i de tidigare filmerna. Man kan ju inte öka på effekterna i det oändliga och man måste låta åskådarna hinna dra andan emellanåt. Men jodå, lugn bara lugn, biljakterna är förstås kvar och förstås stiger Bond upp hur pigg som helst efter att ha blivit halvt ihjälslagen. Hur filmen slutar tänker jag inte avslöja. Det får ni allt se själva.

En dryg timme hann jag sedan vara hemma på fredagseftermiddagen innan jag drog iväg till stan igen. Den här gången till kyrkan för att njuta av kvällskonserten Det eviga ljuset. Det var ett fint ihopsatt program och så skönt att få sitta och njuta av livemusik och sång igen.

Agricolakören har inte många sångare, men desto duktigare. Bland annat den här kören uppträdde på fredagskvällen under ledning av Merja Mäkivirta.

Igår vet ni, då var jag riktigt ordentligt kulturell, för då deltog jag i Svenska dagen - festen i stan. Faktiskt första gången, som jag bevistar en sådan fest. Där satt jag bland stadens kulturfolk och blev en erfarenhet rikare igen. Inga brandtal hölls för det svenska, men nog ett intressant föredrag om 131 år av manskörssång i staden.

Den här manskören, Fridolins Sångare har 90 år på nacken och skulle nödvändigtvis behöva få mera medlemmar. Just nu är det för få röster i varje stämma.

Victoria Lindqvist avslutade festen med en liten konsert, som hon gjorde tillsammans med Miika Hjort. Han ackompanjerade henne. Innan det var riktigt slut så sjöng vi alla unisont Modersmålets sång. Det hör liksom till. Och tänk, jag kan ännu orden utantill, så inte var allt utantill rabblande i folkskolan helt onödigt.

Knappt hade jag hunnit hem från stan och bytt om till hemmakläder, så dök minstingen upp här igår. Vi diskuterade lite fram och tillbaka och plötsligt kom vi på att vi skulle åka in till stan. Det gjorde vi, hann både umgås, äta lite och gå i mataffären. En riktigt fin helgdag alltså. Men nej, jag var inte iväg till gravarna. Det skötte dubbelmorfar om helt ensam igår på förmiddagen medan jag jobbade framför datorn. Och det ska jag fortsätta med nu ikväll, så morgondagens föreläsning/lektioner får innehåll och lite papper att dela ut.

Inget stickande alls på hela helgen. Undrar hur det ska sluta?

Önskar er alla en riktigt bra ny vecka!