Träffade honom igen

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det beror på att jag försökte ta det lite lugnt så där på söndagskvällen. Så ingen dator och inget blogginlägg för min del. Just nu har jag lite ledigt, men om drygt en timme ska jag susa iväg till Borgå. Tack och lov med min kollega. Det är mycket trevligare med sällskap.

I lördags njöt jag av en långsam frukost och hade ingen brådska i världen. Hur det nu var, så tänkte jag att jag måste nog kolla att min tidtabell håller. Och se på sjutton, det gjorde den inte alls. Jag trodde att evenemanget i norra grannkommunen skulle börja klockan 13, men då skulle det redan vara slut. Ack nej, det började redan klockan 10. Hjälp, nu fick vi allt lägga på ett kol och skynda.

– Vi måste åka nu annars blir vi utan bondost, hojtade jag åt en mycket motvillig dubbelmorfar.
– Jo, men jag måste först...
– Ja, ja, men var inte länge borta.
– Nej, nej...

Nå, dit for den bondosten tänkte jag, för dubbelmorfars och min tidsuppfattning är inte riktigt synkroniserade. Han har liksom inte minsta lilla aning om vad klockan är. Och de gånger han vet vad den är, så tror han sig ännu hinna göra det och det och det innan han ska vara på ett visst ställe vid en viss tid.

Vi kom omsider lyckligt iväg och jag hann knappt ut från bilen innan jag hittade den första bekanta att tala med. Och så där fortsatte det förstås. Jag travade på och försökte få en överblick över alla försäljningsbord. Man kunde kanske göra julklappsfynd? När jag går där bland försäljarna har jag ju glömt prioritet nummer ett, rusa till marthornas bord och köpa bondost. Nej, jag vandrar helt lugnt som om jag skulle ha all tid i världen på mej. Dubbelmorfar är tyvärr inte heller till stor hjälp vad minnet beträffar. 

Plötsligt hör jag en röst som ropar:
– Inge, ska du int ha en bondost?
Jo, men visst ska jag ju det, så jag rusar iväg, dock med försiktiga kliv, för det är halt.
Och tjohooo, jag har lagt vantarna på den sista bondosten! Vilken lycka! Av pur glädje, så köper jag också en junttalimpa, den enda som finns kvar.

I vimlet, så träffar jag honom igen:

Julgubben! Och ni ser, det är samma som jag träffade tidigare, så han måste ju finnas på riktigt, inte sant? Också den här gången fick jag en karamell, för han vet att jag har varit snäll. Men nu har jag börjat fundera, tror ni att han har tillfälligt hyrt in sig i norra grannkommunen, för att det är så långt att komma ända från Korvatunturi sedan på julafton?

Det var alltså julöppning i lördags i norra grannkommunen. Varm stämning trots kall nordanvind, som kylde genom märg och ben.

Jag följde lite smått med kattens förehavanden. Den ville komma in, trots sin tjocka päls. Här tassar den tillbaka hemåt.

Det blev en trevlig förmiddag. Väl hemma satt kylan kvar i kroppen, så det var att klä sig i yllesockor, lägga en halsduk runt halsen och en sjal runt ryggpartiet. Och sedan koka en stor mugg med kakao (choklad i Sverige). Brrr!

Och förstås öppna det här fina paketet och njuta av junttalimpa med bondost. Mums!

Nu önskar jag er alla en fin fortsättning på måndagen.

För min del gäller det att börja packa ihop och så bege mej västerut. Jobbet är inte ännu slut för idag.