Knappt hade jag kommit igång i vävsalen idag på jullovets sista dag, när Nokian spelade "Where's your mama gone... "
- Var är du, hördes dotterns röst i andra ändan.
Jaaa, vart hade hennes mamma tagit vägen? Borta i vävsalen satt ju undertecknad och kämpade förtvivlat med att vara flitig. Detta efter att ha slirat på glashala kurviga vägar. Gissa om far i huset muttrade och var sur. Till råga på allt väver jag inte ens mattor, som han tycker vi åtminstone kunde ha nån nytta av.
Dottern hade alltså anlänt på överraskningsbesök. Jätteroligt, men jag behövde inte skynda mig hem för hon skulle hälsa både på faster, sin kompis, osv. innan hon på em skulle tillbaks hem. Dessutom skall vi ju på släktmiddag imorgon, så...
Mobiltelefonen spelade igen. Den här gången var det den nästyngsta, som aviserade sin och flickvännens ankomst imorgon = husmor måste iväg och handla = dags att ge upp allt hopp om att få nånting vävt och åka hem igen med oförrättat ärende.
Hann alltså träffa dottern. Men kolla vad hon hade tejpat i tidningen Året Runt nr 52-1 2011. Vad tror ni hon menar med det?
5 kommentarer:
Oj då: Trots att jag stickar lite i stort sett varje dag, så tycks garnlagret alrig minska.
Det går faktiskt snabbare att köpa 200 gr garn än att sticka bort det! Det här kunde vara ett nyårslöfte även till mig :)
Men absolut inte till mig! :) Jag vet hur det går ändå... :) Fast jag lovar vara flitigare med stickor och virknål i år.
Jag har stickat med glädje sedan jag var ung tonåring, och inte mera behövde plågas med vantar eller sockor, som var det första man måste lära sej sticka i folkskolan(som det hette på den tiden), det första man måste sticka efter den obligatoriska pannlappen. Då fick jag avsky för allt som hette strumpstickor, som bara gjorde att ens små händer svettades och arbetet inte löpte! Sedan var det inte bättre, när ens kära 7 månader äldre släkting, stickade allting färdigt på 0-tid. Hon hade lärt sig sticka som 5-åring, som den yngsta i en stor familj!
I alla fall lärde jag mej sticka, när jag fick sticka det jag själv önskade. T o m en jättefin sporttröja med tillhörande mössa i trefärgad mönsterstickning i Pinguingarn. Den blev så fin så rektorn i mellanskolan trodde att jag ljög, när jag berättade att jag stickat den själv! Det var mycket förnärmande att höra!
Jag fortsatte att sticka, överallt, men sedan var det en tid som jag inte orkade / hann sticka så mycket och då växte garnlagrena av någon orsak, för jag kunde inte motstå frestelsen att drömma om att igen vara lika flitig som tidigare! Så det är väl helt normalt att lagren växer med åren, i alla fall tror jag det ...
Själv har jag liknande erfarenheter från folkskolan, förutom att jag blev inte lycklig förrän jag fick virka. Det hade ändå min mormor lärt mig så det kunde jag och det älskade jag.
Jag hade också lång paus när jag varken stickade eller virkade. Köpte nog inte heller garn då. Men nuförtiden när jag sett så mycket fantastiskt som folk stickar och virkar, både i riktiga livet och på nätet, så nu har jag bättre hum om vad man kan göra med olika garner. Och då är det svårare att låta bli...
Jösses, om jag skulle virka upp allt garn jag köper på ett år kan jag nog inte göra så mycket annat :)
Maidi
Skicka en kommentar