Chockrosa

- Nä, int kan vi tända någo ljus här när du har på full belysning, sa far i huset åt mej igår kväll. Tacka sjutton för att jag hade på alla lampor. Det var ju mörkt och min sjalstickning är nu svart, så...
... ja, det behövs alltså alla lampor på. Så inget myspys med tända ljus i vårt hus igår inte.

I fredags då jag var i mataffären träffade jag en hel massa trevliga människor, så det var riktigt roligt. Den första jag såg var värdinnan från senaste Stick- och drickkvällen, så jag kunde tacka för senast. Sedan träffade jag en finsk journalistkollega och därefter en finsk datakollega. Vid det här laget började min chaufför uppvisa nervösa ryckningar. Nu hade jag ju bara pratat och inte alls handlat, så han började vildsint springa runt bland hylllorna och rafsa åt sig ett och annat.

Och så träffade jag stickväninnan V!!!! Härligt. Har inte sett henne på jag vet inte när... Vi hade mycket att prata om. Sedan träffade jag några till och sist men inte minst, så träffade jag svägerskan. Vid det laget uppvisade chauffören spastiska rörelser och drog i kundvagnen. Men jag höll ståndaktigt emot. Jag hade ju inte handlat färdigt än!!!

Charmen med att bo i en småstad är ju just detta. Varannan du möter i affären är bekant på ett eller annat vis. Nackdelen med att vara utan bil och ha chaufför är just det där att man inte får rå om sin tid i affären utan måste följa andras nycker och tidtabeller. Jag fick verkligen tjata mej till ett besök där. Undrar lite hur karlfolket tänker. Vem skulle ha skjutsat mej till mataffären igår? Eller skulle kylskåpet vara tomt hela veckoslutet? Hmmm...

Jag var alltså supersocial i fredags och så uppspelt att jag plötsligt befann mej i fel gång. Jag var i gången med tidningshyllan och...

... ja, så gick det på tok. Jag nappade den här Simply Crochet nr 50. Kunde inte låta bli det där chockrosa!

Och kolla in gåvan, som följde med. Förstås måste jag ju ha en rosa virknål till! Tidningen var nu inte så viktig, tror jag... :)

Och nu, nu måste jag förbereda morgondagens två kurser, samt tisdagens... håhåjaa, ingen rast och ro här inte och framförallt ingen stickning. Buäääh!

Stamkundskväll

Oj, vart har den här dagen tagit vägen? Nu är det redan mörkt ute och jag har inte ens hunnit med hälften av allt det jag planerade i morse när jag steg upp klockan halvåtta. Håhåjaa. Men hej, ponchon är färdig! Det var väl ändå duktigt gjort av mej? Har dock inte hunnit fota den ännu, så ni får ge er till tåls lite.

I torsdags var jag iväg på Stamkundskväll till grannstaden till farliga butiken! Jag var i gott sällskap med stickväninna B. Vi fick tips om garnnyheter, fick se stickade plagg på catwalken och träffa en livslevande stickdesigner, som kommer att ge ut en bok nästa höst. 
Modellerna nu just är stickade med grovt garn och grova stickor, alternativt fluffiga tunna mohairtröjor och jumprar i spetsmönster. Alpacka, mohair, ylle och merino är det som gäller i vinter. 


Vi blev bjudna på saft samt kex och ost. Vi skulle ha kunnat delta i en workshop där man fick virka domherrar, men stickväninnan betackade sig. 
Och så, ja så fick man köpa garn och tillbehör med -20% rabatt. Det ni! :)

Det här underbart mjuka garnet Touch från Sirdar måste jag ju bara ha. Garnnyhet! Färgen är kanske lite väl häftig. I värsta fall får kragen bli en julklapp. Skall stickas med 10:ans stickor så det lär gå fort. Borde nog ha tagit en massa nystan, så skulle alla kvinnliga släktingar fått en krage till julklapp. Tror ni att dom skulle ha blivit glada då? :)

Rosettsockorna har jag gått och funderat på redan en längre tid.
- Ta nu det bara, sa stickväninnan B om det här paketet. Och förstås är jag mycket lydig då det gäller garn. Här finns alla färger: Vitt, grått och det där rosa/cerise. borde jag sticka dem åt mej själv?

Ett annat paket som jag bara måste ha, var det här ljuvliga Baleno. Det här ska enligt uppgift räcka till en tröja, men jag kommer kanske på andra tankar, vem vet?

Lite julinspiration är aldrig fel. Jag funderar fortfarande på den där stickade kransen av papperssnöre. Kanske jag skulle slå till nu i höst och köpa det där paketet med ljusslingan och snöret?

Den här var nedsatt med -50%, så jag passade såklart på fastän jag inte skall ha mera tidningar. Det hemska var att jag köpte en Knitsimple till, som också var -50%.

De här ser lockande ut, men... nä, till vem skulle jag nu sticka sådana här... 
Nä, bäst att få nånting annat av det påbörjade färdigstickat...
Eller borde jag kanske ändå virka lite... fundera ut något mönster själv?

Tack till stickväninnan B, tack till chauffören och tack till dottern för morsdagspresenten, som nu är inlöst!

En Toyota

Ja, alltså, jag är fortfarande utan bil och inte vet jag riktigt hur det kommer att bli med bileländet heller. Det finns reservdelar till min plåtlåda, som sade upp kontraktet för en månad sedan. Reservdelar, som far i huset vill att används. Det är lite oklart vad som ska ske på den fronten nu just och jag har inte orkat stampa ordentligt med foten så att jag skulle ha fått mr J ens att ta sig en titt på kadavret och ge en dom. Går bilen att reparera?

I veckan har jag dock lyckats få tag på en Toyota, och inte vilken Toyota som helst, utan precis en sådan som jag behöver!
Men låt oss ta det hela från början:

I måndags var jag iväg till datasalen i grannstaden innan jag startade undervisningen på ett helt annat ställe. Klassrummet i baracken skall tömmas inför flyttningen i november till den nya datasalen. Det är inte enbart datasalen som skall tömmas utan också språkklassen och praktiska rummet. I det sistnämnda fanns både en hylla och ett bord fullt med saker, som man fick rädda undan förgängelsen. Jag gick förstås dumt nog dit och tog mej en titt. Då hade jag redan räddat två fina jullöpare, som det skulle ha varit synd att slänga.

Jag hittade lite läsbart...

... med jultema...

... och på främmande tungomål.

Och så hittade jag den här boken! Rena rama fyndet.

Jag var just ute efter det här med makramé. Textilläraren blev så intresserad att hon tog sig en titt på nytt och tog vara på den andra makraméboken, som också hade hamnat i "skräphyllan".

Det fanns också massor av knypplingsmönster, men jag har vare sig dyna eller spolar och jag har ingen avsikt att börja med knyppling heller, så de mönstren hamnar nog i skräpkorgen. 
Likaså fanns det massor av tidningar för att sy lappar, quilting, men dem lät jag också bli. När har ni sett mej sy kanske?

Jag lämnade mina fynd och datatidningarna kvar i baracken för hämtning på tisdagen. Och då hände det:

Jag fick en hel låda full med broderigarn!!! Det är farligt att vara i närheten när praktiska rummet ska rensas ut.

Jag har inte en blekblå aning om vad jag skall göra med de här! Men jag har gjort en god gärning och räddat dem från att bli sopor. Och det är väl snällt av mej?

Jag fick också en sådan där tom papplåda till att spara saker i.

I torsdags skjutsade far i huset mej till jobbet i grannstaden, så jag bjöd honom på lunch på hans favoritställe. Han klämde i sig ärtsoppa och plättar så han nästan sprack. Han ville i sin tur också vara snäll så han tyckte att vi skulle besöka Janne på Uusiokeskus (Återvinningscentralen).

Sagt och gjort, det gick som smort, men...

...ack, ack...

... kolla vad jag hittade där på golvet!!! En plastlåda full med garn! Far i huset blev helt förskräckt. Nu hade han gjort ett fatalt misstag! Vi borde inte ha gjort ett besök där.

- Ska jag ta ut garnen så du får fota dem ordentligt, frågade far i huset lite spydigt idag.
- Ja, gör det snälla.

Allt det här finns alltså i plastlådan.

Förutom garnen, så finns här en rulle med rosenmönstrad spets.

Och ett litet sockskaftsbörjan samt sådan där elastisk tråd, som jag använde i resårer på 1980-talet då jag stickade bomullsplagg.

Den här förpackningen med en broderad vepa fanns också i plastlådan. Det passar väl bra då jag har en hel låda med broderigarn? :) 
Men alltså här finns både nål, tyg och broderigarn i förpackningen. Jag fattar dock inte hur jag skall kunna räkna stygn och framförallt hur jag överhuvudtaget ska kunna sy korsstygn. Men det kanske är dags för mej att lära mej nånting nytt?

Material till detta lilla julkortsbroderi fanns också i plastlådan.

Janne är snäll, så på köpet fick jag de här konerna med garn, som jag hittade på ett annat ställe.

Och så var det Toyotan.

Äntligen hittade jag en sådan här "nystare". 
Världsalltet måste ha sett mitt behov, som far i husets kusin konstaterade igår kväll då vi sammanstrålade på en trevlig Stick- och drick-kväll.

Far i huset hickar fortfarande och mumlar och muttrar: Hur kunde han vara så dum att han tog med mej till återvinningscentralen. Man vet ju aldrig vad man kan hitta där!
Nu tröstar han sig dock lite med att redan plastlådan i sig är värd ganska mycket.
Själv river jag mitt hår för golvytan i hobbyrummet har igen minskat avsevärt. Snart blir det väl så trångt att jag inte kommer in längre. Huuu!

Och nu, nu mina vänner ska jag hänga tvätt och sedan fortsätta sticka på den skira sjalen. Det är ju ändå lördagskväll så jag kan vara lite ledig, inte sant?
Nää, nu ska jag umgås med gästerna, som just knackade på, så det så!

Inte tomhänt

Om ni alltså tror att jag kom hem tomhänt från Storbritannien, så glöm det. Den vita kappsäcken var proppfull, så full att jag nästan inte klarade av att få fast den. Huh, huh. Och då hade jag ändå inte shoppat just alls. Fattar inte riktigt hur det kunde gå så. Tur att jag inte handlade så mycket engelska karameller. Det var lite svårt med det där för om man inte var uppmärksam så stod det Made in Poland. Baaah, när har karameller tillverkade i Polen blivit engelska? Hrmpf!

Jag köpte en virktidning, Inside Crochet. Den finns åtminstone inte här i stan. Som gåva medföljde den där sjalbroschen.

Och så köpte jag en virktidning till, Crochet now. Den här finns inte heller i stan.

Som gåva med Crochet now fick man de här grova bambuvirknålarna och ett litet extra mönsterhäfte.

Inte kunde jag ju nöja mej med enbart virktidningar, så jag köpte en sticktidning också, Let's knit.

Med Let's knit fick man den här påsen med garn och tillbehör samt ett litet extra häfte med beskrivningar...

... och ett blad med beskrivningar till Arnes och Carlos julkulor. Jag är lite sur på det här. Skulle de vara två kvinnor så skulle de inte alls vara lika upphaussade, tyvärr. Det är orättvist tycker jag. Det är väl nu inte hela världen att män stickar? Det fick pojkarna göra under andra världskriget här i landet när de behövdes varma yllesockor till fronten. Så karlar har ju nog kunnat sticka förr också. Så det så!

Sen bara måste jag köpa den här virknålen för att den har en så häftig färg! Min kollega stod och tummade på en rosa sybåge, men hon lät bli den. Jag kanske borde ha köpt en sådan också?

De här två virknålarna måste jag bara ha, för de sitter så bra i min hand. Dessutom är det bra med en mellannummer som 3,25 då blir provlappen perfekt.

Knappar behövs alltid till diverse projekt. Om inte annat så kanske på julkorten? Fast då borde de kanske ha varit röda?

Ja, ja, jag erkänner, jag köpte hela tre garnnystan!!! Jag fick ju 3 för priset av två, så... Det är 25 gram/nystan så det blev endast 75 gram! Inget som gjorde att kappsäcken bågnade. Ytterst förståndigt och måttligt av mej, inte sant?
Under garnen ser ni mönstret på min vackra korta nattskjorta som jag också köpte i England. Antagligen kan den fungera som t-shirt åt mej nästa sommar bara ni inte avslöjar mej! Ingen vet ju vad det där sköna bomullsplagget är egentligen. 
Ni förstår ju att jag blev stormförtjust i fjärilsmönstret och framförallt färgen.

Jag reste inte tomhänt heller. På flyget till England satte jag upp 7 maskor och så här långt kom jag på min skira sjal under veckan, som gick. På hemvägen fick stickningen resa i kappsäcken för jag visste att jag inte skulle orka med den vid den sena timmen.

Och nu, nu mina vänner är det dags för kvällste och lite skir stickning.

Home sweet home

Ja, alltså jag är tillbaka safe and sound, som engelsmännen säger, dvs säker och intakt om jag översätter det direkt. Veckan i Chelmsford i Essex gick fort. I ett huj var den över. Programmet var intensivt, såpass intensivt att vi inte ens hann iväg till någon riktig engelsk pub på kvällen. Nej, vi stupade i säng vid 22-tiden lokal tid. Våra kroppar sade då att nu är klockan redan midnatt.

Jag kom hem natten mellan fredag och lördag och har försökt anpassa mej till livet här hemmavid sedan dess. Ingen lätt uppgift. Kappsäcken är uppackad och återlämnad. En del kläder tvättade, men mycket återstår ännu. Det har dock inte funnits överlopps tid för vare sig det ena eller det andra. I dagarna två har jag jobbat i grannstaden med IT för asylsökande. Det programmet fortsätter i övermorgon och i fredag. I morgon har jag min lååååånga dag här i stan, så i morgon kväll blir det inget extra hemarbete, enbart raka vägen i säng.

Idag hann jag iväg till stickcaféet. Härligt, men saknade både stickväninnan B och V. Nu lär det nog inte bli något stickcafé för mej mera i år. Snyft! På nästa års sida är det också jobb som gäller, så inget stickcafé då heller annat än kanske, kanske på sportlovet, få se...

Men alltså, tillbaka till Storbritannien. Lördagen den 8.10 tog jag bussen från stan till Helsingfors-Vanda flygfält, tillsammans med två av mina kolleger. Destinationen var Heathrow. Dit anlände vi på eftermiddagen lokal tid. Dock så pass sent att vår vidare transport tog oss hela tre timmar! Och då talar vi om att ta oss lite på 50 kilometer. Nåja, det var längre från flygfältet i London till Chelmsford. Vi blev tvungna att åka Underground till Holborn, där byta till en annan Underground-linje och stiga av i Newbury. Där äntrade vi bussen, en extra insatt buss för att tåget inte helt enkelt gick på veckoslutet på grund av reparationsarbeten på banan. Vid 19-tiden lokal tid var vi framme och min hyresvärdinna Pat, 74 år, plockade efter lite missförstånd upp mej från tågstationen trots att jag kom med buss!

Jag fick sova tillsammans med Buzz.

Vi hade eget rum, visserligen ut mot gatan, men mitt i natten stannade trafiken av.

Buzz var ett trevligt sällskap, trots att han också hängde i lampan. Han var tystlåten och störde mej inte alls.

Vi hade också egen tv på rummet, men vi använde den aldrig.

På söndagen försökte vi lovisabor att acklimatisera oss och gick omkring på stan. Mina kolleger shoppade loss, men jag hade inget brinnande behov av det. Min stegmätare visade på över 12 000 steg. Inte konstigt att fötterna kändes tunga och trötta.

På måndagsförmiddagen var vi iväg på föreläsningar och fick veta allt om det engelska skolsystemet. Barnen sätts i skolan det läsår de fyller 5 och sedan pågår läroplikten tills de fyller 18 år. Ingen kan stanna kvar utan alla kommer igenom skolan, vare sig de klarat av kurserna eller ej. Lärarna är inte så glada i det systemet för det innebär att det finns elever som kommer ut ur skolan utan att kunna nånting. Varje år kommer den fruktade skolinspektören och då gäller det att ha allting i bästa skick och ordning.

På måndagseftermiddagen tog min kollega och undertecknad oss med buss till ett ställe utanför centrum med många outlets. Här fann vi bland annat en jättestor hobbyaffär, Hobby Craft. Här fanns allt möjligt i hantverksväg, scrapbook, lera, målarattiraljer, glas, pärlande, pyssel inför bröllop, halloween... ja allt man kunde tänka sig och lite till.

Och så fanns det förstås GARN! Men konstigt nog talade ingen om yarn så där som vi trodde att det heter. Nej, Wool heter det. Wool = ylle, men inte var det något ylle i de garn vi såg och klämde på. Nej, långt ifrån. Det mesta var acryl i olika kombinationer.

Av så mycket garn och kreativitet blir man trött, så vi tog oss någonting litet och gott på eftermiddagen på kaffestället Costa. Lemontarten (citronpaj) var delikat ska jag säga.

Min kollega och undertecknad är av segt virke och beslöt oss för att kolla in ännu en garnaffär och tog oss in tillbaka till centrum. Där besökte vi Franklins.

Även här fanns det massor med garn i övre våningen. I nedre våningen fanns det tyger och symaskiner till salu. Kände mej inte alls frestad att köpa garn, tänka sig. Och nu, ja nu, uppskattar jag Novitas alldeles vanliga 7 bröder garn högre än förut.

Vi var alltså på arbetsresa och skulle skugga lärare. Jag besökte vuxenundervisningscenter både i Witham...

... och i Chelmsford. Det var intressant. De brottades med samma utmaningar som Mi; inhiberade kurser på grund av för få deltagare och svårt att nå ut med information om kurser.

Vår hyresvärdinna Pat packade med oss en lunchbox varje dag. Till frukost serverades vi flingor, två skivor vitt rostat bröd med smör och sylt på samt juice och te.
Middagsmaten serverades färdigt på tallriken och bestod av allt från spaghetti bolognese, till köttpaj med pommes frites och gröna ärter. Sallad åts inte till maten, nej, det var kokta grönsaker, som gällde. På tisdagskvällen fick jag fish and chips inhandlad i mataffären ett kvarter från huset. Jag längtade mej vansinnig efter mörkt bröd och ångrade djupt att jag inte tagit med mej efterugnsbröd hemifrån, så där som en riktig äkta finländare gör när hen reser utomlands! :)

På onsdagskvällen följde jag med kvällsundervisning och fick stå och vänta på bussen över en halvtimme. Jag var totalt färdig när jag var tillbaka hos Pat, så jag duschade och stupade i säng. På torsdagsmorgonen höll jag på att försova mej. Men det värsta av allt, jag hade återfått influensan. Pat var så snäll att hon körde mej till skolan jag skulle besöka på torsdagen. Sedan tog jag själv bussen in till centrum igen. Det var lite knepigt med bussarna för de gick liksom från fel sida så det gällde att hålla tungan rätt i mun så att man inte hamnade bort från stan när man skulle in till stan och vice versa. Och så var det ju det där med avstigningen. Vid vilken hållplats skulle man bli av? 

De engelska radhusen ser rätt likadana ut och gatuskyltarna, som togs ner under andra världskriget, har aldrig kommit upp igen! Om jag får säga det själv, så är jag högeligen imponerad av min förmåga att orientera mej och klara av både bussar och tåg och att ta mej fram på egen hand. En vecka till och jag hade kunnat fara precis vart som helst med de ytterst knapphändiga instruktioner vi fick. Tänk att jag till och med i mörkret steg av vid rätt hållplats helt på egen hand. Duktigt, inte sant?

När man nu en gång är i England, så bara måste man gå till ett tehus.

Hit gick jag alltså på torsdagseftermiddagen tillsammans med två av mina kolleger. Den tredje var då på besök i Cambridge.

Ett mysigt ställe i centrum med handvirkad duk under glaset på bordet.

Afternoon tea, eftermiddagste, var en höjdare med supergoda scones där smöret smälte. Kändes lite onödigt med jordgubbssylten. Clotted cream var däremot en höjdare. Nånting jag borde testa på här hemma?

Jag överlevde alltså en vecka i Storbritannien. Jihaaa! Längtan efter mera resande finns lite svagt så där, för London besökte jag inte alls och som sagt hann vi inte turista enbart jobba.
Engelsmännen är artiga och även om det kanske är en fras, så visst blir man glad när busschauffören säger:
- Take care, (= ta hand om dig), då man stiger av.

Halloween med häxor, pumpor, kläder, masker, häxhattar, godis osv fanns lite varstans i affärerna. Och så var både julskyltning och försäljning i full gång.

Skulle ha varit kul med en sådan där gran, som det snöade på, men, men... låt nu julen komma i sinom tid. Varför skynda på så där extra mycket?
Ja, och förresten, vem skulle ha orkat släpa den hem till Finland. Och tänk om den hade krossats i kappsäcken?

På planet hem i fredags flög också förre presidenten Tarja Halonen med dotter. Det ni!

Och på lördagskvällen bjöd dottern på tre rätters middag.

Bordet var vackert dukat, maten delikat och efterrättstårtorna så goda att tungan slant med. Och sällskapet var ju det bästa! Dessvärre saknades västnylänningarna, men man kan ju inte få allting här i världen heller.

Och nu, nu mina vänner ska jag en liten stund stirra på dumburken innan jag lägger mej raklång och försöker förbjuda fullmånen att lysa på mej. I morgon är en annan dag, som det så vackert heter.

Den vita kappsäcken

Där står den nu och väntar, den vita kappsäcken. Den väntar på kläder, toalettsaker, handarbetsgrejs, skor?, handduk?, lakan?  Ja, vad mera kan en dam på resa behöva? Framförallt väntar den nog på de fina hemstickade sockorna jag fick av mamma, inte sant?

Den är inte min utan lånad och den var redan så där svart från början! :)

Nu borde jag visst prova ut lite kläder och börja bestämma mej. Och så borde jag förstås stryka och lappa och... Men, äh... det får nog vänta till imorgon. Måste få undan lite på datorn först, skicka e-post, förbereda morgondagens kurser och jag vet inte allt vad... Månne jag alls hinner få nånting i kappsäcken? Vad tror ni?