I morse ringde väckarklockan lite över sju. Halvvaket kravlade jag mej ur sängen och fick på kläderna. Det svåraste var att väcka bisin min, som just hade somnat så gott. Jag skulle iväg till stan och snällt nog ställde han upp som chaufför fastän en aning motvilligt. I den snöyra som rådde ville åtminstone jag inte bege mej ut i trafiken. Men jag skulle iväg till labbet och då var det bara till att putsa bilen och slira iväg.
Eftersom jag känner bisin min, hade jag sagt att jag skulle vara klockan åtta på labbet, trots att jag hade tid först tio över åtta. Han har svårt att följa tider och under årens gång har jag lärt mej att hantera hans tidsoptimism.
Klockan 7:59 var jag på plats i labbet, skannade mitt sjukförsäkringskort och fick ett meddelande upp på skärmen: "Du har ingen tid till den här verksamhetspunkten". Eeh, vaddå ingen tid, jag hade ju beställt tid och just till stan och ingen annanstans. Det var jag helt bombsäker på, så vad kunde ha hänt? Våra ryska grannar, som varit i farten? Ett tidsbokningssystem, som klappat ihop? Åh, kära hjärtanes. Jag kunde absolut inte gå därifrån med oförrättat ärende, för då skulle bisin min bli galen. Hela dagen skulle han gå på om hur jag hade väckt honom alldeles för tidigt i onödan. Nä, så att gå därifrån var inget alternativ, i synnerhet som jag varit oäten i över tolv timmars tid.
Hastigt tryckte jag på alternativet att jag skulle ha en provburk. De facto visste jag inte om jag behövde en sån, men det var det enklaste av de två valen jag inte alls förstod mej på. Jag fick min kölapp utskriven, klädde av mej den snöiga ytterrocken och satte mej att vänta. Tog fram telefonen och kollade mitt sms från labbet. Jodå, jag hade tid klockan 8:10. Men vänta nu... tiden gällde för 27 februari och det är ju i morgon, fredag! Milda makaroner! Vad har jag gjort? Kommit till labbet på fel dag! Jag är ett riktigt rådd-djur!
Nu var goda råd dyra, för hur skulle jag göra för att få tag i nån person, som skulle kunna ge mej råd om hur jag borde agera. Skulle jag bara lugnt lämna labbet? Eller skulle jag försöka få in en fot mellan dörren, så jag personligen kunde fråga hur jag skulle gå till väga? Innan jag skred till någon åtgärd alls ropades mitt könummer upp och jag gick in i rum nummer två.
Jag började med att be om ursäkt för att jag råddat och kommit på fel dag. Den rara människan, vikarie från Borgå, blev lite häpen, för hon trodde att jag behövde en provburk och inget annat. Hon kollade i datorn och jodå, jag hade en remiss där för blodprov. Vänligt nog gjorde hon ett undantag för min skull och tog fyra rör med blod från mitt vänstra armveck.
– Jag kan göra det här nu, för här ingen kö för tillfället, men annars tar vi endast akutfall utan tidsbokning, förklarade hon för råddiga mej. Hon lovade dessutom ta bort min tidsbokning i morgon. Hur det blev med den saken vet jag inte riktigt, men jag avbokade den själv så fort jag kom hem.
Jag var verkligt lättad då jag hastade ut till bisin min, som väntade i bilen. Jag berättade om mitt rådd och han hade en hel del att säga om den saken. Mest handlade det om att han minsann inte skulle ha kommit och skjutsat mej igen i morgon. Och det visste jag ju. Nå, allting gick ju bra den här gången, men nu är det nog dags för mej att ta fram min kalender och börja fylla i den. Jag är ju helt vilse med dagarna.
På hemvägen tankade jag bilen och då glömde jag att visa förmånskortet. Suck och stön! Jag är som sagt ett riktigt rådd-djur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar