Disigt

Så var det fredag igen och jag har jobbat flitigt på hela veckan, till och med så flitigt att jag nu just känner mej rätt tom i huvudet. Jag har tre av fyra kurser förberedda för nästa vecka, så jag är på den bättre sidan och behöver inte offra hela veckoslutet på förberedelser. Nej, det måste bli tid över för annat också. Dubbelmorfar ligger ju på mej om mina högar, som flyter omkring överallt i vårt hus. Det gör förresten garnen också, för jag har dragit fram kassen med restgarner av obestämd art. Alltså inte sockgarnerna, för dem har jag koll på.

Månaden närmar sig också sitt slut och jag har inte riktigt hunnit med. Tiden bara rusar iväg och en hel del hinner hända, förutom då att mina högar skulle bli uppordnade. Kanske bäst att bara bränna alltihop...

I morse var det ett himla oljud då jag skulle iväg till jobbet i stan. En hel del fåglar landade på åkern mitt emot vårt hus.

På jobbet var det fin mötesbjudning med fetaostpaj och en halloween macron. Mums och tack!

Nu på kvällen var det fortfarande disigt och månen var omgiven av en ring.

Dubbelmorfar och undertecknad var iväg till gravgården, eller egentligen gravgårdarna, och tände ljus. Man ska ju minnas sina döda, men för mej känns det fortfarande som om hjärtat skulle slitas ur kroppen varje gång jag tvingas minnas den där hemska kvällen i november, när...

Så jag vet faktiskt inte hur bra det nu sen är att gå där på gravgården i den mörka kvällen...

Stämningsfullt är det förstås. I kväll var det i varje fall inte blåsigt och kallt som det brukar vara om allhelgona.

På hemvägen konstaterade vi med dubbelmorfar att när vi båda är borta, så vet nog inte våra barn var gravarna finns och på vems vi brukar tända ljus. Vi brukar försöka minnas alla dem som har sina egna långt borta. Det känns viktigt att tända ljus också på de gravarna fast det handlar om avlägsnare släktskap.

Nu ska jag se om jag orkar handarbeta eller om jag ska stupa i säng, så jag är pigg som en lärka i morgon.