Glad Valborg!

Okej, jag erkänner, jag somnade framför datorn igår kväll. Skrämmande, verkligen skrämmande! Jag skulle bara fylla i kalendern och sedan göra en lista på födelsedagar att hålla reda på. Och plötsligt, så var jag i helt andra världar, mitt i en viktig dröm, som kändes så verklig.
– Vad ska vi riktigt börja göra med dig, frågade äldsta sonen, då han hittade mej sovandes framför skärmen.
– Äh, eh, öh, stammade jag fram alltmedan jag försökte skingra drömslöjorna. Tydligen tar det där natthostande på mer än jag skulle vilja erkänna. Men ikväll ska jag öppna rören på bastulaven, för här ska minsann badas bastu. Hur ska ni fira?

Med hemlagad mjöd och en munkring, som ännu var alldeles varm när den kom från Hardom Bröd, önskar jag er alla en riktigt GLAD VALBORG!

Brun eller gul

Här sitter jag och smuttar på ett glas mjöd. Och kan ni tänka er, det smakar precis så som min mjöd brukar smaka. Jippii!

Nu gäller det alltså att välja mellan brun eller gul Jaffa! Det enda som saknas är munkarna. Hoppas att de kommer i morgon.

Önskar er alla en skön onsdag!

Huvudlöst

Det blev inte mycket virkat igår kväll, så idag stod en huvudlös varelse på vårt matbord.

Att det här virkprojektet inte blev färdigt igår kväll beror på Trump.
Hepp, hepp, sakta i backarna, inte vilken Trump som helst, utan Judd Trump. Det var så fascinerande att se hur han behärskade den vita bollen i snooker världsmästerskapet. Han fick alltid den vita bollen att stanna precis där den skulle, så att han lätt kom vidare. En sådan precision och skicklighet gjorde att jag inte kunde virka. Och nej, jag tänker inte börja förklara snookerspelet för er, för det skulle ta för lång tid för mej. Det var också trevligt att de bägge tävlandena var rätt jämspelta och ingen av dem gjorde större misstag på enkla bollar.

Få se om min huvudlösa virkning kan avslutas i morgon. Det skulle vara dags att gör lite annat nu.

Önskar er alla en skön tisdag.

En knivsudd

Varje vår den här tiden funderar jag över det där med en knivsudd. Hur mycket är en knivsudd egentligen?

Hit i tio liters kastrullen ska en knivsudd med jäst smulas ner. Räcker det om jag lägger lite jäst? Jag vill ju inte  att mjöden ska smaka enbart jäst. Och förresten, när är den här dekokten fingerljummen, så att jag kan lägga i jästen? Alla dessa osäkerhetsmoment. Jag hoppas och tror ändå att vi får mjöd också i år. Och jag ber en stilla bön för att den ska vara drickbar. Munkringarna åt vi redan igår, så det har vi åtminstone undan. Struvor vill bisin min inte ha, så det är lugnt.

Lugnt har jag också tagit det idag. Äldsta sonen fixade fryspizzor åt oss, tyvärr har jag tappat matlusten, så det blev ganska mycket kvar på min tallrik. Bra, för det betyder att jag har mat i morgon med. Då kan jag fortsätta att ta det lugnt!

Önskar er alla en fin ny vecka!

Clogs och karameller

I morse var jag uppe redan halvsju och såg till att karlarna här i huset fick nykokta ägg till frukost. Vila och ta det lugnt var det meningen att jag skulle göra idag. Jag hade inte för avsikt att sticka ut ens nästippen utanför dörren.

Men, sen knackade det på dörren och in steg yngsta sonen. Han var på väg till västra grannstaden, ville jag följa med. Jag tvekade, frågade om han faktiskt ville ha en hostande mamma med sig.
– Är du inte rädd att du blir nedsmittad?
– Bah, avfärdade han min invändning och sa att det gör ingenting. Själv tänkte jag att det här hostandet vill nog ingen ha medan jag klädde om mej med väldig fart.

Jag fick gå till Paperipilvi medan sonen uträttade sitt ärende. Jag tog ingen korg, för jag skulle inte ha nånting annat än en födelsedagspresent.

Sen blev det ju lite knepigt, för jag hittade just en så stor träkula, som jag behöver och lite Handmade-etiketter.

Och jag hittade det här! Ett sockmått. Nu borde jag klara av att få rätt storlek på sockorna innan jag börjar med tåhoptagningen, få se...

Och så köpte jag garn! 🙈 250 gram! Jag vet till vilket projekt jag vill ha garnet, men jag är inte 100% säker på att det blir som jag har tänkt mej. Och ja, jag borde ha tagit en korg att lägga alla varorna i.

Så här fint är det dekorerat vid portingången.

Från Paperipilvi till det nyrenoverade Rosso.

Menyn är också ny. Jag valde höns-bacon toast. För mej är det här en stor portion, så alla pommes frites blev kvar på min tallrik. Sonen valde en pannpizza. Riktigt gott och mättande.

Från Rosso till Rusta. 

Jag köpte ett par somriga clogs åt mej. Nej, nej, de är mina inneskor, inte ute. Emilia heter de. Gissa vad som står undertill om man vänder på dem? Just precis, Made in China!

Jag köpte också ett kilo karameller. Blev ju tvungen att fylla på den tomma skålen. Den här gången är det hårda karameller, så kanske, kanske finns det karameller riktigt länge i skålen nu?

Från Rusta körde sonen raka vägen till mataffären i stan. Den stora frågan nu är: Har jag redan den här tidningen?

Jag tycker inte det, men är inte 100 % säker. Nå, ingen fara om det finns dubbletter. Jag får ge bort ett exemplar.

I torsdags hämtade äldsta sonen de här hosttabletterna åt mej.

 

Idag köpte yngsta sonen den här hostmedicinen åt mej. Sönerna tar verkligen hand om sin mamma. 💕

Nu ska jag fixa en macka och sen titta på snooker, åtminstone en liten stund innan jag somnar i gungstolen.

Önskar er alla en skön söndag!

Skålen är tom!

Fredagskväll och jag sitter här framför datorn och småfryser. Solen lyser utanför fönstret, men skenet bedrar. Det är kallt ute. Det har faktiskt snöat här idag. Dock inte så mycket att snön ligger kvar på marken, tack och lov.

Jag har ännu en natt med hackig sömn bakom mej. Förlåt att jag beklagar mej, men den här skrällhostan tar knäcken på mej. Till all tur lyckades jag sova hela tre hostfria timmar i morse. Bisin min tyckte förstås att jag var alldeles för sen, då jag steg upp först klockan 10. Själv tyckte jag att det var en absolut livsnödvändighet att få sova utan att hosta.

När jag nu har sovit så där oroligt har jag börjat drömma konstiga drömmar. I natt drömde jag att jag tog en mönstertidning från min stora tidningshög.
Sedan började jag sticka och virka alla mönster från tidningen.  Första mönstret var ett par sockor med en frilla. Det andra ett par stickade restgarnstossor/tofflor. Sen följde fyra sjalmönster, tre virkade och en stickad osv. Alla de här mönsterbilderna framträdde alldeles tydligt i drömmen och jag hade garn till alla de där mönstren, utom den stickade sjalen. Borde jag alltså nu börja helt nya projekt och överge de fem, som jag redan har i min projektväska?

Mitt veckoslutsprogram är inhiberat, så jag hoppas verkligen att jag skulle hinna sitta i gungstolen och handarbeta. Men, men, frågan är om jag ska laga mjöd eller låta bli. Det är ju inte precis hälsosamt, men det hör ju till. Hemmagjord mjöd är dessutom mycket godare än köpemjöd. Kanske bäst att fråga bisin min hur han vill ha det?

Hur han vill ha det med den här tomma skålen, vet jag däremot.
– Kan du inte fylla på skålen, bad han snällt idag.
Men se nej, det kan jag nog inte, för då äter han igen upp alla karameller!

Önskar er alla en riktigt fin lördag!

Två inbjudningar

Solen gick ner och mörkret har lagt sig utanför mitt fönster. Kvällsteet är urdrucket för länge sedan och dagen är småningom till ända. Jag hade inte planerat in några stordåd idag, utan tänkt nöja mej med att sitta i gungstolen och virka, för att få mitt restgarnsprojekt färdigt. Men så blev det nu inte.

Mina nattliga hostattacker börjar ta ut sin rät,t på så sätt att jag är trött, alldeles för trött på dagarna. Igår missade jag stickcaféet på grund av min skrällhosta. Jag vågade inte delta i caféet och smitta ner de andra stickerskorna. I morgon missar jag tidningens 10-års jubileum. Nyss fick jag ett WhatsApp-meddelande där det frågades hur det nu blir med lördagens program i västra grannstaden. Håhåjaa! Kan bara säga att jag vet inte. Om jag blir av med hostan, jo, då kan jag delta, men annars är det bäst att jag boar in mej i gungstolen och lägger fart på stickorna. Troligtvis halvsover jag så fort jag har satt mej ner och gungat lite.

Igår fiskade bisin min upp två brev till mej, från postlådan. Det ena var från min forna arbetsgivare:

En inbjudan till Vårfest, för att fira fem år sedan sammanslagningen av de båda instituten. Dit ska jag förstås. Uppskattar stort att jag fick personlig inbjudan, tack för den.

Det andra brevet kom från Terveystalo och jag var smått upprörd redan innan jag öppnade kuvertet. Jag har väl inget att göra med den instansen? Tänk om de skickar en obefogad faktura? Och så måste jag börja härja med att få bort den ur deras system och... Bisin min hade roligt åt mej:
– Kan du nu inte bara öppna och se vad det är fråga om, sa han.

 

Åh, ingen fara. Det var kallelse till screening av bröstcancer. antagligen sista gången, som stan bjuder på den här tjänsten åt mej. Jag vet inte riktigt när stan bytte till Terveystalo. Tidigare hade de en annan aktör, så det är klart att jag som vill hålla mej så långt borta som möjligt från sjukvården, blir förvirrad.

Det ser alltså ut att bli en fullspäckad maj månad med fester och kalas. Födelsedagskalas 3.5, vårfest 6.5 och födelsedagskalas igen på morsdagen. Om vi ännu skulle fira namnsdagarna skulle vi inte hinna med annat än kaffe och tårta. Vilket påminner mej om att jag har lovat baka tårtan till morsdagen.

Idag smakade vi på knackkorvarna från Wigrens. De var riktigt goda, men jag vägrade äta dem med riset från i påskas. Hur jag än funderade fick jag inte de där korvarna att gå ihop med riset. Bisin min blev lite sur:
– Kineserna äter ju ris till allting, så varför sku int du kunna äta det till knackkorv?
– Nä, det passar inte ihop.
– Ska vi alltså kasta bort mat?
Jag såg på den lilla smulan ris som fanns kvar.
– Jo, det får gå i komposten.
Efteråt kom jag på att jag skulle ha kunnat steka riset, kryddat det och kombinerat det med knackkorven. Det kunde ha blivit hur gott so helst.

Dags för mej att söka upp sängen och hoppas på att natten blir hostfri och lugn.

Önskar er alla en skön fredag!

En osannolik tripp

Igår var jag ute på vift tillsammans med bisin min. Det hela började redan före påsk. 1989 investerade bisin min i en större Kärppä bilsläpvagn. Den har förstås bromsar och det ena och det andra på grund av storleken. Jag vet inte hur länge den har fått stå som oduglig, för att den inte har varit i körskick. Då och då har bisin min behövt en släpvagn och har alltid fått låna en av sin kompis P. Nu fick bisin min för sig att han ska reparera sin egen släpvagn, för den kommer att behövas i sommar, sa han.

Bisin min hade förstås mej att googla efter reservdelar, vilket jag är så där lagom pigg på att göra. Jag vet ju liksom inte vad delarna heter eller ens hur de ser ut. Den här gången var det dessutom svårare än vanligt, för Kärppä finns inte mer! Nä, företaget som gör bilsläpvagnarna heter Majava. Nå, när jag kommit så långt meddelade jag bisin min detta och gav honom sedan telefonnumret till reservdelsavdelningen. Och det faktiskt med ett litet överlägset leende. Trodde han faktiskt att han skulle få delar till ett 36 år gammalt släp? Vem reparerar nånting nuförtiden? Alla köper ju nytt.

Bisin min ringde, fick en vänlig och hjälpsam dam på tråden och jodå, visst fanns det reservdelar, ville han beställa dem? Nå, nä, det ville bisin min förstås inte. Han ville vara riktigt säker på att han får rätt delar och inte behöver byta sedan. Ivrigt väntade bisin min på att påskhelgen skulle vara över, så att vi äntligen kunde bege oss till Sastamala.

Igår var det så dags. Med min sockstickning på baksätet, de isärtagna släpvagnsdelarna i bakluckan och vattenflaskan i framdörren begav vi oss iväg hemifrån klockan 8:25. En halvtimme senare än tänkt, men titta inte på mej, för jag var uppe redan före klockan sex.

Bisin min tankade i Monninkylä och sen körde han på ända tills vi kom till Tammerfors.

Där stannade vi vid Wigren. Det serverades lunch i matsalen, men sånt hade bisin min inte tid med. Vi gick direkt till fabriksbutiken. Jag köpte medwurst medan bisin min ville ha ett stort paket med knackkorv till första maj. Vi handlade också en länkkorv, en sån där förr i världens stor kringla. Själva korven var inte tjock i omkrets, men så heter den ju också lätt länk. Jag blev lite nostalgisk och tänkte på bastulänken i min barndom. Korven placerades in i en stark foliepåse och så fick den ligga på bastustenarna. Det var gott efter bastun.

Bisin min körde genom Nokia mot Sastamala.

Sen fick jag sitta ute i bilen och vänta, vänta, vänta och vänta igen. Till sist kom bisin min ut och jag var tvungen att betala reservdelarna. Han var lycklig, som en lärka då vi susade vidare. Han hade fått alla delar han behövde. Själv var jag mera dämpad, för det var inte precis förmånligt och mitt blodsocker hade dippat ordentligt. Jag hade tyvärr glömt bort den livsviktiga regeln, som gäller då man är ute på äventyr med bisin min. Se till att du har matsäck med dig! Och det hade jag inte nu och bisin min skulle prompt iväg till Huittinen för att äta lunch.

 

Hit körde han, till galna länken. Fem före två kom vi in flåsande och frågade om det gick att få lunch ännu. Jovisst, det gick bra, trots att lunchserveringen upphörde klockan 14. Vad kan man säga om lunchen? Tjaa, spaghettin var förstås klibbig efter att ha legat där hela dagen, skinksåsen var rätt saltig, men annars god, frestelsen med ost och vad det nu var för kött, var fräsch och god, broilerköttbullarna var små och kompakta, smakade curry. Salladsbordet var rikligt och gott. Korv och kokt potatis åt jag inte alls. Det skulle ha blivit för mycket.
Från butiken handlade vi lite bröd och bisin min ville prompt ha en säck med potatis. Den har vi nu i källaren och jag väntar ivrigt på vad han tänker göra för gott av den där potatisen.
Det hade gått sex timmar sen jag åt frukost innan jag fick lunch. Det är inte alls hälsosamt, eller hur?

Jag borde ha anat ugglor i mossen då bisin min sa att vi skulle äta efterrätten, glass, i Humppila.

Vi hamnade hos den stora grävmaskinsfirman! Suck, stön, stånk! Stora killar och stora leksaker!
Hoppas att jag inte har gjort mej skyldig till nånting nu, men där fanns tre sådana här skoplastare, som försvaret hade beställt.
Ny väntan och ingen glass!

Sen begav vi oss ut på jakt efter den smalspåriga järnvägen.

I Humppila hittade vi endast en gammal kadett och jag lärde bisin min fota med min smarttelefon! Riktigt bra första försök, eller hur?

Det var dags att styra hemåt och bisin min valde en mindre väg och plötsligt hade vi kommit helt rätt och hittade museijärnvägen.

I nästan 20 års tid har vi kört förbi på stora vägen och sagt att "sen nästa gång ska vi fara dit och se". Men den där nästa gången har aldrig riktigt velat infinna sig. Men nu, nu var det äntligen dags.
Vi hade sån osannolik tur att medan vi stod där på bangården och tittade oss omkring, kom två män ut från en stor hall. Vi kom i samspråk och då bisin min berättade att vi kom från Lovisa blev männen riktigt ivriga. De hade ett jättestort ånglok, en vedvagn och ett diesellok, som alla hade tuffat på Lovisa-Wesijärvi banan. Ytterligare ett Lovisa ånglok och en postvagn från Lovisa i reparationshallen.

Snällt nog tog den ena mannen hand om oss och visade oss runt. Här är ett av Lovisaloken, det största. Det  är tillverkat 1921 och har trafikerat på Lovisa -Wesijärvi banan under åren 1921-1960. Efter det har det stått ute som minnesmärke vid stationen i Lahtis. 1995 flyttades det till Jokioisten museorautatie. Det är inte i körskick, för det stod för länge ute och for illa.

Det här dieselloket är en raritet. Det tillverkades visserligen många sådana här, men de skickades till vår östra granne då vi var tvungna att betala det ohemula krigsskadeståndet.

Bisin min påstod att vi i sommar ska ta flickorna med hit och sedan bege oss ut med dressinen. Han och flickorna ska pumpa oss framåt och jag behöver inte göra annat än sitta och ta det lugnt.

Det här ångloket är inne för reparation. I sommar ska det tuffa på igen på den 14 kilometer långa smalspåriga järnvägen. I de där hålen, som ni ser där inne i pannan ska det sättas rör och så... Ja, kanske jag nu inte ska förivra mej och gå in på desto mera tekniska detaljer.

Den här postvagnen är från Lovisa. Den ska också renoveras.

Hela vägen hem förundrade vi oss över vilken osannolik tur vi hade haft, som fått en privat guidning. Vi var verkligt tacksamma över att mannen tog sig tid att ge oss en privat rundtur. Och glada över att det finns entusiaster, som orkar hålla på, tar vara på järnvägshistoria och gör den levande på sommaren. Att handskas med ett ånglok på banan är inte precis det lättaste. Ja, inte heller att hålla banan i skick. Varje lok har sin spännande historia. Här finns det första loket, som tillverkades när Finland blev självständigt 1917. Företaget fanns i Tammerfors och hette Linne- & Jernmanufakt. A.B. mekaniska verkstaden. Undrar om dom verkligen sysslade med linnetyg?
Så spännande med historiens vingslag och att ha upptäckt ett nytt härligt utflyktsmål. Tänk vad allt det finns i vårt avlånga land!

Ingen glass hade jag fått ännu. Vi körde förbi alla ställen i Forssa och hamnade i Loppis. Fem minuter före stängningsdags störtade vi in på en bensinbar. "Vi stänger", fick vi höra direkt. Jo, jo, men hinner jag gå på toa? Jodå, storsint fick vi det, köpte sen varsin glasstrut och dricka och satte oss ute i bilen och åt.
Iväg igen, tankning i Monninkylä och så körde bisin min via torget i västra grannstaden. Han bjöd på en hamburgare från City Burger.

Nöjda och omtumlade var vi hemma igen kl. 20.50. Vi gjorde sen inte annat än såg på två avsnitt av Shaun the Sheep innan vi stupade i säng. Och det ska jag göra nu också, alltså stupa i säng, inte titta på fåret.

Önskar er alla en fin torsdag!

Glömde bort

Igår åkte en stickad docka, som jag har gjort för evigheter sen (jag höll nästan på att skriva, då medan jag ännu stickade!), iväg västerut tillsammans med A. Hon ville bara låna den lite. På kvällen dök en video upp där A sitter och äter kvällsmål tillsammans med den stickade dockan. Den hade fått vara med ute på cykeltur i en sits bakpå A:s cykel. Idag dök det också upp en urgullig video. Nu hade dockan fått på sig en finklänning, för hon skulle iväg till en kompis. Dockan hade igen idag fått vara ute och cykla. Nu behövdes dock regnkläder och det fanns det där i huset. Till all tur, för så behövde dockan inte bli genomblöt. Tänk alltså, att en docka stickad för länge sen, kan ge upphov till så många fina lekar. Och tänk att det redan då, när det begav sig, verkade finnas en standardstorlek på dockor! Ja, för hur skulle annars baby born dockkläderna passa åt en hemgjord docka? Och tänk, att en hemgjord docka är så intressant att en plastdocka helt glöms bort! Kul, eller hur?

Jag har alldeles glömt bort att äta min memma! Oj, oj, oj, men den får nog vänta i kylskåpet lite till, för ikväll tänker jag inte längre äta den. Jag tror att jag till och med hoppar över kvällsteet och bara kryper ner mellan lakanen. Bäst så, för i morgon ska jag iväg på en liten tripp med bisin min. Och det innebär att ni nog inte ska vänta er något blogginlägg av mej i morgon.

Ha det så bra och njut av den nya veckan.

Liten påskutflykt

Det doftar mat här i vårt hus, för här har vi idag haft hamburgerkalas. Yngsta sonen har stekt hamburgare, fixat salladen och bröden. Gissa vem som borde ta hand om disken? Jo, just precis, undertecknad, men, men. Det tar på att flyga till Blåkulla, så jag är rätt trött just nu. Inte för att jag nu på riktigt var iväg dit igår, utan jag stannade i grannbyn, där jag tillbringade över halva dagen med Lilleman. Den stackaren har åkt på en förkylning, så nätterna är inte så värst muntra. Alla vet ju att så fort man lägger sig ner börjar slemmet samla sig och stör andningen. Sen kan han förstås inte säga om han har sjuk hals, ont i öronen, osv.

Jag kom hem med en så här fin påskkvist. Den har Lillemans storasyster gjort tillsammans med mamma. Tack för den.

Det var meningen att jag skulle ha gjort en massa saker igår kväll. Det mesta blev ogjort, för vi fick spontana överraskningsgäster, svägerskorna B och B. De hade varit ute i skogen med brorsan och upplevt sina barndomslandskap, Jättekastberget. Tiden går fort då man har roligt och plötsligt visade klockan över 22.
Lite panik fick jag när bisin min meddelade att vi skulle få gäster, för
a) jag hade inget hemma att bjuda på och
b) jag skulle tömma ett bord och några stolar och...
Tjaaa, jag hittade äppelwienerbröd och så hittade jag skink- ostpastejer i kylskåpet. Punkt a) avklarad alltså. Punkt b) hann jag inte åtgärda och det straffade sig idag då sidobordet fortfarande var överbelamrat.

Fredagskväll när jag satt här i allsköns ro framför datorn, kom plötsligt bisin min inrusande från trädgårdslådeodlingen. Ja, alltså han har nu satt lite potatis, sått dill, persilja och sallad.
– Nu far vi ut och åka, sa han när han störtade in.
– Tid till start fem minuter, fortsatte han i samma andetag.

Min första tanke var att jag protesterar, jag åker ingenstans. Sedan besinnade jag mej. Bäst att haka på och följa med på en liten åktur, för när har bisin min senast bjudit ut mej en fredagskväll?
– Va, ska du ha vinterrocken på dig, frågade han förvånat.
– Jo, för säkerhets skull, kvällen kan bli kylig.

Vi susade iväg genom stan, förbi bostadsmässområdet, som det minsann skulle finnas mycket att säga om, vidare söderut ända tills vägen tar slut och havet tar vid.

Ingen bänk! Vi fick sitta inne i bilen och äta våra citronkvargbullar, som jag nappade med mej hemifrån. Sjöfåglar i stora mängder syntes inte heller till. Men blå timmen var vacker och skön.
Bisin min frös i sin tunna rock, men jag som hade klätt mej förnuftigt njöt av utevistelsen.

På hemvägen kurvade vi via mataffären, för vi skulle ha kaffe, bäst att sätta upp ett lager medan det är förmånligt. Jag satsade på stort och passade på att köpa glasstrutar. Som sagt, jag som hade vinterrock, frös ju inte.

Nu måste jag bestämma mej för om jag ska låta disken marinera sig över natten eller om jag ska ta itu med den. Hmmm...
Önskar er alla en fin påskannandag!
 

 

 

Fynd i tidningshögen

Idag är det långfredag. Påsken är sen i år, lika sen, som då jag för 44 år sedan låg på BB i västra grannstaden. Det var på den gamla goda tiden då ett sådant ännu fanns vid Kretssjukhuset och vi blev väl omhändertagna. Vissa saker var faktiskt bättre förr, ni får nu säga vad ni vill om det. Gossen lät vänta på sig, så där fick jag vandra i sjukhuskorridorer och försöka övertala den bångstyriga babyn att komma ut.

Förr var långfredagen verkligt låååååång, för man fick inte fara iväg och träffa lekkamrater, utan man skulle ta det lugnt hemmavid. Helst inte leka vilda lekar heller. Numera verkar det inte vara så stor skillnad, för affärer är öppna idag och om jag läste rätt i tidningen, så ordnas det till och med dans ikväll. Jösses!

Påskstädandet har inte alls gått bra här i huset. Jag har bara flyttat runt saker och ingenting blir ju bättre av det. I tisdags ryckte jag upp mej lite grann och tog itu med den stora tidningshögen, som retat gallfeber på mej varenda gång jag fått syn på den. De flesta av tidningarna var reklam av olika slag. De åkte direkt in i den stora pappersinsamlingskassen. Och kan ni tänka er, den kassen tömde äldsta sonen i onsdags då vi körde iväg till stan och handlade. Lite prima var det allt då han nästan ville börja bläddra i gamla PC för Alla-tidningar. Men jag var obeveklig, allting skulle in i uppsamlingskärlet.

Nu vet jag inte om jag är lite extra fånig när jag går igenom allt riktigt noggrant, innan det åker till pappersinsamlingen. Allting med namn och adress samt framförallt personliga uppgifter hamnar i vedpannan. Jag har förstås hört att "äsch, ingen ser något av det där ändå" och att man därför inte skulle behöva sortera ut de där personliga pappren. Hmmm, jag undra allt jag, hur det är på riktigt med den saken. Jag tar inga risker utan fortsätter sortera på mitt säkra sätt. Det är allt tur att vi har en vedpanna, vars lågor begärligt slickar i sig i där pappren.

Bland tidningar och reklamblad hittade jag den här:

Grytlappsboken! Tjohooo! Fina stickade grytlappar att ta itu med, så där lagom stora projekt liksom.

Och så hittade jag den här:

Bisin mins pensionärsdator! Varför den låg i tidningshögen fattar jag inte riktigt. Frågar ni mej, så tycker jag att det är slarvigt och absolut inte rätt ställe att förvara en dator på.

Jag har inte sett bisin min använda sin dator, så jag tog och uppdaterade den allt meddetsamma. Idag hörde jag hur han skröt för Mr J att det ska nu bli ordning på alla fågelfoton. Bisin min ska börja använda datorn. Hmmm... jag undrar jag. Mr J var också skeptisk. Men bisin min intygade att "Inge lär nog mej det jag behöver kunna". Ni ser det framför er, eller hur? Bisin min sitter i en obekväm ställning med datorn på soffbordet. Hans hand darrar till och alla foton han skulle flytta till en nyskapad mapp flyger all världens väg. Gissa vem han då ropar på? 🙈
Kanske bäst att inte vara hemma då!

Nu borde jag ta itu med dagens disk. Men den springer ju inte precis iväg nånstans, så den får marinera sig under natten.

Akta er för häxorna och ha en fortsatt skön påsk!

Funkar inte

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga blogginlägg. Att det gick så illa beror på det här:

Nätverksproblem! Jag tillkallade förstås husets IT-expert. Han var inte riktigt med på noterna, utan tyckte att han skulle få vara ledig efter arbetsdagen. Men det är inte precis läge att leka med en hysterisk mamma. Påsken kan bli inhiberad i värsta fall. Bäst alltså att ge mamma teknisk support.

Nå, snällt försökte han fixa det hela och det verkade fungera. Men då var klockan redan så mycket på kvällen att jag inte längre orkade bråka med tekniken. Med minst sagt blandade känslor satte jag mej framför datorn idag. Hoppsansa! Jo, det finns internetkontakt, MEN mitt i allt stänger webbläsaren (browsern) av sig! Så ska det inte vara, för det går inte att jobba då.

Nå, man ska alltid prova på flera alternativ.

Jag laddade alltså ner Vivaldi, frid och fröjd. Och ett riktigt bra program, men...
...gmail vägrade släppa in mej till min e-post. Tvåstegsverifiering krävdes på ett eller annat sätt, för att Google ska veta att just jag är jag. Suck och dubbelsuck. Jag har inte tid att krångla med sånt där viktigt säkerhetstjafs just nu. Om jag skulle ha tillräckligt med energi skulle jag byta till Thunderbird (stormfågel) e-postklienten. Men, men, hur skulle människor sedan hitta min e-postadress? Och hur skulle jag orka meddela den nya adressen till alla olika ställen? Tänk redan på alla webbplatser, som har min e-post som användarnamn. Hujedamej, så mycket jobb! Men det kanske finns nån, som åtar sig jobbet? Hallå, frivilliga efterlyses!
Håll tummarna att allting fungerar så jag får det här inlägget färdigt!

Igår var det äntligen, äntligen stickcafé för min del. Härligt att få träffa "stickflickorna" igen efter två veckors uppehåll. Men det är nu bara så att Lilleman går före allting annat.
Jag hade valsvårigheter igår, vilket projekt skulle jag ta med mej till caféet? Vantstickningen? Lovisa droppar sockan? Senast påbörjade sockstickning? Den gröna virkningen? Eller restgarnsvirkningen? Hmmm... man kan inte ta med sig någonting invecklat om man inte vill riva upp allting när kommer hem. Det fick bli den senaste sockstickningen, för den är enkel och bra utan att vara alltför tråkig ändå.

När jag skulle beställa lunch hade jag igen valsvårigheter. Allra helst skulle jag ha velat ha en len purjolök-potatissoppa, men det finns ju inte på menyn. Det kanske är en alltför simpel rätt? Inte sånt, som människor vill ha när de går ut och äter, för soppan kan man laga hemma. Hmmm, men potatisen ska ju skalas, så nog är det jobb med den alltid.

Till sist stod valet mellan ugnspotatis med skagenröra eller en toast skagen. Som ni ser, så fick det bli den sistnämnda. Gott och lagom stor portion för mej.

Till efterrätt fick det bli rik riddare med körsbärs-blåbärskompott och en extra glassboll på. Också det här var mumsigt.

Från stickcaféet kom jag hem med ett så här fint Muminbadkar. Tack för det! Nu kan Lillan komma hit och bada, utan att behöva släpa med sitt eget hemifrån.

Det drar ohjälpligt ihop sig till helg, så igår kväll var vi iväg med äldsta sonen till stan och bunkrade upp. En komplettering måste göras, för jag glömde foliepapper och mörk choklad. Dessutom fick jag inte hamburgerbröd heller.
Men kära hjärtanes, nu har det hänt! Jag har stått i mataffären och pratat om sjukdomar!!!! Vanligtvis brukar jag endast lyssna inkännande, men nu bidrag jag till diskussionen. Det här är inte alls bra, innan jag vet ordet av så är jag en riktigt gammal gumma!

Jag räddade påsken! Den här tidningen fick följa med hem från mataffären och det för A-korsordets skull, vad annat?

Idag var det meningen att jag skulle åka in till torget efter bondost och samtidigt understöda barnhemmet i Bolivien. Men, men, bisin min hade kört iväg till grannbyn med min bil. Den ska omhändertas, oljan ska bytas, likaså däcken. Den ska också tvättas och få dimljus.

Jag borde absolut också röja i sovrummet. Jag har kommit ett mikroskopiskt kort steg på den vägen. Det är bara så svårt, då jag hela tiden hittar intressanta saker alternativt saker jag inte vet vad jag ska göra med. Suck! Och bisin min som ivrigt väntar på att jag skulle städa här...

Och nu innan jag glömmer:

Önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK!