Visar inlägg med etikett dart. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dart. Visa alla inlägg

onsdag, november 18, 2026

Gnistrande vantar

Förra veckans onsdag satt jag hemma hos C på stickträffen och fäste garnändar. Då fick jag mina gnistrande vantar färdiga. Stickandet hade jag klarat av redan förra veckans måndag, men fästandet tar alltid sin lilla tid.

 


Tuike KAL vantar, Frosty Knits
Start:    01.11.2026
Färdig: 11.11.2026
Garn: 7-bröder från Novita, det röda är julgarn med glitter i
Åtgång: 106 gram 
Stickor:  3½
Mönster: Frosty Knits KAL (sticka tillsammans) finns både på Facebook och Instagram

Det var riktigt roligt att sticka vantar som omväxling till alla sockor. Det gick också riktigt bra att sticka mönster då det kom en mönsterdel varannan dag. Jag hinner bra med i sådan lugn takt. Jag klarade också av att titta på mönstret från surfplattan, fastän jag helst använder mönster på papper. En del skriver jag ut och andra finns i mina mönstertidningar.
Det enda jag inte riktigt har kunnat bestämma mej för nu är om jag ska vika upp muddarna och sy fast dem så de blir dubbla eller om jag ska låta dem vara så där långa. Det är skönt att inte ha en glipa mellan rockärmen och vantarna.

Jag gillar Frosty Knits' mönster. Det här är nu andra gången jag deltar i hennes KAL. I december ordnar hon en adventssticknings-KAL. Ett sockmönster som stickas varje dag fram till julafton. Jag är smått tveksam, för jag tror inte att jag hinner. Men vi får se, jag behöver ju inte bestämma mej precis idag. Jag gillar att hon använder vanliga garn, som man kan få tag på i Tokmanni, Puuilo osv. Inget supersnofsigt och dyrt. Det gör det enklare att delta. Trots diverse klagomål om 7-bröder garnet i olika stickgrupper på Facebook, så är det nog mitt förstahandsval till sockor. Det garnet passar liksom mitt handalag.
Det är verkligt generöst av Frosty Knits att dela med sig av mönstren. Många gör så att man ska köpa mönstret av dem eller ett helt garnpaket, för att kunna delta i deras KAL. Det är inget för mej, som sitter på ett aldrig sinande garnlager!

Igår kväll stickade jag lite bakåt på ett projekt, som har fått ligga till sig sedan april. Mycket stickat blev det inte, för jag hade sån tur att bisin min meddelade att det kommer darts i TV klockan 21. Tänka sig, det var livesändning helt gratis på Viaplaykanalen, som däremellan visar all möjlig och omöjlig annan sport. Det visas liksom lite smakbitar, för att man ska bli så intresserad att man betalar för kanalen. Men nej tack, jag är inte särskilt intresserad av amerikansk fotboll, Frauen Bundesliga osv. Basket förstår jag mej inte alls på, för när matchen borde sluta tickar det plötsligt till en massa minuter på spelklockan. Helt obegripligt för en oinsatt.

Igår visades alltså 2026 Mr Vegas Grand Slam of Darts live. Det var riktigt spännande och intensivt. Den som vann fem legs (ja, ja det heter så på engelska och jag vet inte om det finns något svenskt namn. Och nej, jag frågar inte AI!) gick vidare till torsdag. Då spelar de 16 bästa. Jag vet inte riktigt hur paren lottas. Men så mycket koll har jag att min favorit Gian van Veen spelar mot Martin Schindler från Tyskland. Och som ni förstår, så önskar jag förstås att Schindler spelar jättedåligt. Ja och förstås att Gian spelar fenomenalt bra. Hans medeltal igår var strax under hundrastrecket, så det kan han vara riktigt nöjd med.
En annan av mina favoriter, Luke Humphries gick också vidare. Tjohooo!
När det spelas endast till fem, så är det intensivt redan från början. Det går liksom inte att kasta in sig i spelet med fördröjning utan man behöver vara på hugget genast från första kastet.
Tyvärr blir det nog så i morgon att det inte finns en chans att gratis se på nästa omgång i turneringen.

Igår borde alla ha fått varningsmeddelande i sina telefoner. Men det gick inte riktigt som på Strömsö. Många blev utan meddelandet. I sociala medier började människor komma med tips om vad som behöver göras. Själv gjorde jag inget annat än gick till inställningar och tillät varningsmeddelanden på min telefon. Och simsalabim hade jag ett meddelande på tre olika språk i telefonen. Nästa veckas tisdag testas varningen på nytt. Få se om det lyckas då.
Lite betänksam blev jag igår kväll då bisin min konstaterade:
– Det är klart du kan det där. Men hur ska det gå för dem som inte alls behärskar smarttelefonen.
Ja, det vet jag inte, för jag vet ju inte hur myndigheterna har tänkt. Det måste ju också funka i knapptelefoner eller dumtelefoner, som de också kallas nuförtiden. Ja, ja, nästa vecka blir vi väl alla lite klokare. Men det gäller alltså att ha sin smarttelefon uppdaterad och det redan för säkerhetens skull. Och så gäller det att öppna Inställningar på telefonen,  kolla sina Aviseringsinställningar > Avancerade inställningar > Trådlösa katastroflarm > Tillåt varningar. Så här ser det ut i Androidversionen 17. Vad det heter i äldre versioner är jag inte säker på, men det går säkert att kolla under Aviseringsinställningar och var inte rädda för Avancerade inställningar. De bits inte. 😊
Undrar om jag borde sätta mej i ett hörn på Café Favorit och ge lite telefonhandledning? Men hoppas att det finns kompetenta rådgivare där ute, som kan hjälpa till med det här.

Och nu, nu börjar det smått bli panik här hos mej. Jag måste bestämma mej för vad jag ska ha med till stickträffen hos H. Jag har faktiskt ingen sockstickning på gång just nu. 🙈 Snudd på katastrof! Men jag har inte kunnat bestämma mej för om jag ska sticka sockor eller de där vantarna jag hittade i Allerstidningen. Hmmm... panik...

Önskar er alla en fin torsdag!

söndag, november 15, 2026

Gynnade lokalt

Gissa vad det första jag sa åt bisin min i morse var?


Nä, nä inte "Go moron älskling", utan jag jublade:
– Han vann 5 - 2. Han kom upp i över 110 i medeltal.
Bisin min stönade och behövde inte ens fråga vad det hela handlade om. Ja, för vad annat kunde det väl vara än Gian van Veens först match i Grand Slam of Darts 2026.
Tänk, att bisin min känner mej så väl att han inte ens behöver fråga vem som vann.

Igår var jag iväg med yngsta sonen till stan. Egentligen skulle vi endast snabbt handla mat och så hem tillbaka, men... jag berättade att hans äldsta brorsa hade hittat en telefon åt mej. Och att den telefonen kanske skulle finnas i den lokala elektronikaffären, åtminstone om man fick tro lagerstatistiken på nätet.
– Vi kan åka och titta, sa yngsta sonen och så körde han till Gallerian.

Mycket riktigt, så fanns telefonen i butiken och den var 100 € förmånligare än i den stora webbaffären på nätet. Utan att fundera desto mera slog jag helt enkelt till och i ett huj hade jag gjort av med alla sparade medel jag skulle ha till julklappar. 🙈
Riktigt bra och vänlig service och det på svenska. Inget försök ens att sälja en massa tilläggsgrejer, utan endast ett stillsamt påpekande att i paketet finns enbart laddningssladd, men ingen kontakt. Dessutom en koll om jag kunde få ett förmånligare pris för min mobilanslutning, det vill säga om jag hade uppdaterat den. Det hade jag ju förståndigt nog gjort tidigare i höst, så inga åtgärder behövdes.

Jag måste ju ha varit en idealkund, som stegade in, visste precis vad jag skulle ha, betalade och var iväg igen. Förra gången jag köpte telefon var jag ju minst sagt osäker på vilken modell jag skulle ha och då föreslog försäljaren i västra grannstaden att jag skulle se på Dorotelefoner. Jösses! Jag är ännu förnärmad. Man ska inte döma digitanter efter utseendet. Skenet bedrar.
Den här gången gick det lätt att köpa telefon eftersom äldsta sonen höll spaning på en lagom häftig modell. Förstås skulle det ha varit kanonhäftigt med en tusen euros telefon, men det är bortkastade pengar om ni frågar mej.
Jag får tacka både V för inspirationen till att köpa ny telefon och äldsta sonen för hjälpen att välja telefonmodell. Utan de två skulle jag väl aldrig ha kommit till skott. Ska bli jättespännande att se vad V gör till följande som inspirerar mej till att vidta åtgärder.

När vi kom ut från Gallerian konstaterade jag att det skulle vara gott med pizza.
– Vill du äta lunch, frågade yngsta sonen.
– Ja, tack, svarade jag och så travade vi tvärs över gatan till Pizza Carneval.

Där åt vi varsin goda pizza på spröd botten. Jag valde Americana, för jag ville ha auraost. Jag orkade förstås inte med hela pizzan, så nu finns det lunch färdigt i kylskåpet till idag. Bisin min får värma höna och ris från i fredags. Om han är riktigt snäll kan jag koka risgrynsgröt på kvällen. Få se...

Det var intressant där i pizzerian. När vi kom in satt två karlar och väntade på sina pizzor, för övrigt var det tomt. Efter oss kom ett finsktalande pensionärspar in. Och därefter två pensionerade damer och ännu ett pensionärspar. De här fyra talade svenska med varandra högt och ljudligt, så sonen och jag hörde förstås allting de pratade om. Stackars son, som fick en rejäl pensionärsdos. Och nej, nej, vi tjuvlyssnade verkligen inte, men i det där lilla utrymmet och med deras ljudliga tonläge kunde vi inte undgå att höra vad de sa. Antagligen trodde de att sonen och undertecknad var finskspråkiga. Nå, mej såg de ju inte, för jag satt med ryggen åt dem. Inte förrän jag steg upp när vi gick iväg och då visste åtminstone den ena damen i sällskapet att jag är finlandssvensk! 

Och så blev det äntligen dags för mataffären. Jag plockade snabbt åt mej det jag skulle ha och vid kassan plockade jag åt mej, sånt jag inte precis skulle ha:

Kuriren nummer 15.

Där hittade jag bland annat den här inspirerande sidan. Här är exempel på olika förvaringsmöjligheter för ens kreativa material. Den där vagnen nere i högra hörnet skulle vara kanon. Bara att dra fram allting när man behöver stickor, garn, sytråd osv. Men, men, jag har inte stor lust att fara till Ikea. En sån där garnväska skulle inte alls vara dum. Men jag tror att jag fortsätter hålla mej till de projektväskor jag redan har. Inte skulle jag tacka nej till den där plastlådan nere på sidan heller, men den får nog vara för min del. Plastlådorna längst uppe till vänster finns enligt texten på Tokmanni.

Inspirerad av Carita plockade jag ännu med mig de här:

Lite färg i novemberdiset. HJ köpte jag förstås på grund av den där stickade snögubbsströjan, som jag kanske ändå aldrig stickar. I Allers är det förstås A-korsordet, som lockar. Det började jag på genast vid frukosten i morse.

I det här numret av Allers, nummer 46, finns stickextra. De här vantarna är stickade i 7-bröder garn, så de kan få bli mitt nästa projekt. Jag har ännu kvar av det där julglitter röda garnet och naturvitt finns i lagret. Men först ska ett par sockor i mindre storlek bli färdiga innan jag alls börjar på nånting nytt.

Idag på förmiddagen har jag fungerat som teknisk support åt mej själv. Jag har flyttat över allt från den gamla telefonen till den nya. Det gick förvånansvärt smidigt med Smart Switch. Det enda som var lite knepigt var när Meta ville att jag skulle skaffa mej ett nytt konto, ett konto som skulle gälla för både Facebook, Instagram och WhatsApp. Men det ville inte jag, för jag vill behålla alla tre kontona med separata lösenord och var för sig. För min del återstår nu finslipningen, det vill säga att gå igenom alla appar och ta bort allting som är onödigt, likaså gå igenom aviseringarna, koppla smartklockan till den nya telefonen och identifiera mej i bankappen. Ja, och så förstås kolla uppdateringarna. Huh, det blir mycket skärmtid idag alltså.

Önskar er alla en fin ny vecka!

söndag, oktober 18, 2026

Nästan färdiga

Igår stickade jag det sista på Frosty Knits KAL Loitsusockorna.

Men, men, nu återstår ett fästande utan like, så de är bara nästan färdiga! Suck! Jo, jag vet att jag på något sätt borde ha stickat in de där garnändarna. Men det blev så trassligt med tre olika garn samtidigt. Jag försökte också ha garnet att följa med på baksidan från en färgrapport till nästa. Men det blev inte heller riktigt bra, så nu får jag bara bita ihop och sätta igång. Håhåja...

Nu har jag lite restgarner, som jag borde hitta på nånting med. Men vad? Det gula nystanet är ett tidigare restgarn, som jag behövde till ögon i sockorna ovan.

I morse var det lite tomt då det inte kom ett nytt stickavsnitt. Men skönt att kunna trappa ner lite på sticktakten, för inkommande vecka kommer det att vara en hel del annat som kräver närvaro och uppmärksamhet.

Igår kväll klarnade det upp och jag var faktiskt ute ett varv med kameran.

 


Solnedgången var helt fantastisk. Önskar att jag kunde fånga alla vackra färger med kameran, men det är svårt. Himlen förändras för varje sekund och jag ville ju uppleva solnedgången på riktigt utan att ha en kameralins emellan. Det har faktiskt varit många fantastiska solnedgångar, likaså uppgångar, men jag har valt att avstå från fotandet. Igår ville jag dock gå ut lite för att få frisk luft. Det går ju inte att sitta inne hela dagen, eller hur?

På kvällen såg vi på Mitt livs låt i TV. Jag gjorde det helt utan stickning, för jag orkade helt enkelt inte lägga upp maskor för rosa barnsockan nummer två. Vi filosoferade lite grann med bisin min och kom fram till att vi inte skulle kunna nämna nån livslåt. Vi har liksom ingen låt som hänger ihop med någon livsavgörande händelse. Bisin min mindes glädjen när han äntligen kunde ratta in Radio Luxemburg och lyssna på Tina Turner. Det var inget livsavgörande, för det var så det var i vår ungdom när man ville höra på rockmusik. Nuförtiden ligger allting vidöppet och man kan direkt lyssna på vilken musik som helst från hela världen. Allting ska finnas tillgängligt genast på minuten. Synd om dagens barn och ungdomar om det inte finns nånting att längta efter.
Ajjo, i slutet av programmet säger Laura Malmivaara att hon ska åka österut, till Lovisa, där hon har sin sommarstuga. Men det visste ni väl redan, att hon har sin sommarstuga här?

Innan jag lade mej igår kväll tog jag mej en titt i Facebook. Och milda makaroner, Gian gjorde ett enastående rekord! Nu borde jag ju ändå på något sätt ha kommit åt att se på tävlingen igår. Hoppas innerligt att han klarar sig idag. Allra helst skulle han få vinna förstås.
– Du tycker om honom bara för att han liknar T, muttrade bisin min.
Jo, det är sant att han liknar vår yngsta son. Men jag gillar Gian för att han är så äkta, vänlig och artig. Han verkar helt enkelt vara en helyllekille. Jag uppskattar honom också för att han är så jordnära och för att han har kämpat sig genom svårigheter. Av hela mitt hjärta unnar jag honom en stor seger.  Men det att jag gillar Gian betyder förstås inte att jag inte också njuter av när andra kastare är skickliga.

Jag hann inte fundera så mycket på stickrallyt igår.

Om det här duger som ny stickstruktur, så har jag klarat av utmaning nummer 18. Om inte, så har jag just nu inget annat att komma med. Det här sockskaftet är ju påbörjat redan tidigare, så...

Idag på förmiddagen lämnade nästyngsta sonen en...

... brun påse på vårt köksbord. Ja, egentligen är det ju nog två bruna påsar. De innehåller goda nybakade baguetter. Mums och stort TACK!

Nu dags för mej att ta mej utomhus och njuta av det sköna solskenet.

Önskar er alla en härlig ny vecka!

lördag, oktober 17, 2026

Stickväder

Igår tyckte jag att det var ett riktigt stickväder och bestämde mej för att stanna inomhus hela dagen. Det var faktiskt lite dumt, för idag är det minsann stickväder med duggregn utomhus. Ännu mörkare och grådaskigare än igår, då vi faktiskt fick ha lamporna tända nästan hela dagen.

Igår var jag jätteivrig med sockstickningarna och nu är de långa sockorna så långt färdiga att jag idag kan börja med tåminskningarna. Tjohooo! Rosa barnsockan blev nästan färdig vid midnatt, bara tåändan som ska stickas ihop, så får jag börja med socka nummer två.
Det kommer att bli lite tomt på morgnarna nu när Loitsu-KAL är slut. Det var riktigt spännande att få en ny mönsterrapport varje dag. Men allt roligt har ett slut, tyvärr. Jag är glad att jag orkade hänga med. Nu gäller det då att bestämma hur långa sockorna ska vara. Svårt att veta, för det beror ju på. Vem ska dem få? En med stor fot eller en med mindre fot? Till det kommer förstås de långa skaften. Vems ben passar de på?

Igår tog jag itu med stickrallyts utmaning nummer fem, antalet halvfärdiga stickningar. Först tänkte jag dra fram alla och fotografera dem. Men det var så mörkt inomhus att färgerna inte skulle ha blivit rätt återgivna. Dessutom kunde jag ha blivit aningens deprimerad över ett så påtagligt bildbevis. Och vad har jag för nytta av en excellent exceltabell om jag inte använder den? Så jag räknade ihop allting som blivit liggande i projektväskorna och kom fram till 17 stycken. Egentligen 18 om jag räknar med den där rosa fluffiga stickningen.
Från 2023 finns 10 ofärdiga projekt. Till saken hör att jag jobbade då ännu och inte riktigt hade tid med stickandet. Från 2024 har jag endast en och en halv socka ostickad. Från 2025 har jag två virkningar ogjorda, varav den ena mest var en test och kanske jag river upp den. Från i år har jag tre stickningar som väntar på åtgärder.

I siffran 18 ingår inte ett sockbörjan och ett sjalbörjan som jag har slarvat bort mönstren till, så de kommer jag att riva i vilket fall som helst. Jag har inte heller räknat in de 36 rutorna jag fick av E. Det är ju liksom inte mitt ofärdiga projekt, eller hur?
Bland mina ofärdiga projekt finns 4 par sockor. Det tyder ju starkt på det där second-sock-syndrom, alltså att den andra sockan inte stickas färdigt.
Jag har också 5 olika sjalbörjan. Där har ivern tagit slut så fort jag har lärt mej mönsterrapporten.
En mössa har blivit liggande, för att jag misstänker att den är för liten. En stickad disktrasa är ofärdig, för att jag inte klarade av mönstret så som jag ville. En virkad enfärgad kökshandduk blev lite tråkig i längden, likaså ett stickat mjukisdjur. En stickad filt fastnade jag i, då kanten runtom skulle stickas eller virkas. Ja, jag fick helt enkelt beslutsångest. Och så har jag då tre andra virkningar som konstigt nog inte blivit färdiga. Vanligtvis brukar de vara lätta att få färdiga, men tydligen inte den här gången. Jag har också en tröja, som väntar på sina ärmar och fickor. Den lovar jag ta itu med senast nästa månad. Men först ska jag bara sticka färdigt de sockor jag nu håller på med. Sen försöka få åtminstone ett par av de ofärdiga sockorna stickade. Men man vet ju aldrig vad som dyker upp innan dess. Inspirationen är oberäknelig och kan drabba en när som helst!

Igår kväll lyxade jag till det lite och slarvade ihop några räkmackor. Här saknas både kokt ägg, salladsblad och citronklyfta, men jag var så hungrig att jag inte orkade vänta på att äggen skulle koka. Jag tog enbart fram burken med räksallad och lade på röran på den mörka limpskivorna. Det fick duga. Bisin min, som nog äter kräftor, påstår att han inte kan äta räkor. Höh!

Senare på kvällen när jag tänkte att jag måste nog bli lite social, för jag hade ju enbart pratat med bisin min och äldsta sonen, som hämtat syltsocker från stan. Och ja, förstås katten Tufsen, men hans svar på min kommunikation är rätt så jamande. Allt nog, jag öppnade facebookappen i min telefon och hoppsansa, jag ramlade rakt in i Gian van Veens livesändning. Vilken lycka! Han var på väg till Maastricht där han kastar dartspilar idag. Gians flickvän satt bakom ratten och han besvarade frågor som hade kommit in på chatten. Igår på eftermiddagen kunde jag se på rond 1 i darts från Maastricht, men det går inte idag, tyvärr. Eller nåja, går och går man kan ju betala, men olika sporter sänds på olika kanaler, så vete fåglarna vilken kanal, som sist och slutligen gäller. Man kan säkert också fuska och se olagligt på önskad kanal. Men det vill jag inte. Jag håller mej till det som erbjuds gratis. Det räcker och blir över. Dessutom är det mest bilprogram, som gäller i vårt hus då bisin min har makten över fjärrkontrollen. Suck!

Apropå Facebook ännu, jag fick ett meddelande om att det härefter blir ett Metakonto. Suck igen! Snart stänger jag ner alla smarta funktioner i telefonen...

Nu dags för tåminskningar på långa sockorna.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

fredag, oktober 02, 2026

Månadens caféträff

Igår körde jag iväg till stan medan bisin min var på vedbacken i grannbyn. När han kom hem var gumman försvunnen utan att han visste vart hon tagit vägen. Fräckt, eller hur?

Jag var på månadens caféträff i Café Favorit. Drack grönt te med citron och ingefära. Njöt av räkfylld croissant, en bebé och trevligt sällskap. Vi filosoferade bland annat huruvida vi skulle ha gjort nånting annorlunda när vi var unga om vi skulle ha vetat det vi vet idag. Båda kom vi fram till att vi skulle ha jobbat mindre. När vi var unga var det viktigt att vara duktig och visa framfötterna. Det gällde både i hemmet och jobbet. Nu som pensionärer får vi vara hur lata som helst. Om vi får åtminstone en sak gjord per dag, så är det bra. Det skadar inte att vara lite ineffektiv och njuta av livet.

Under hösten och vintern finns det inte många caféer att välja mellan här i stan, vilket är lite synd. Men helt förståeligt, för antagligen räcker inte kunderna till. Det som däremot finns att välja är en massa godsaker från vitrinen. Jag valde räkor igen och det var riktigt gott. 

Där i caféet såg jag bland annat två stickade Lovisatröjor, tyvärr såg jag ingen Liljendaltröja. Några oktröjor, fladdrade förbi, men jag var inte säker på om de var hemstickade eller fabrikstillverkade.
Men sen då det var dags att återvända hem, då stod han där vid vitrinen, snyggingen med en superfin hemstickad oktröja i bruna nyanser. Ååååh, jag borde ha frågat vem som hade stickat och om han visste mönstret. Jag blev så tagen att, då han valde brittatårta ur vitrinen, så kom jag också hem med...

... tre bitar av den goda kakan. Bisin min var förstås kritisk och gnällig, för inte smakar den här så som "min" smakar. Och så fick jag höra att jag bakar mycket bättre. Men jag genomskådar allt bisin min, så nej, här blir inget kakbak. Det får räcka med de här godbitarna.

I söndag är det kanelbullens dag, så...

... jag köpte också med mej hem några bullar. Dock inte kanelbullar, utan helt vanliga hederliga runda bullar. Mums! Förstås en nostalgisk längtan till barndomen och doften av nybakade bullar som kändes i hela huset. Bäst var det när vi just fick runda bullar istället för de där flätade längderna, som var ett måste på kaffebordet förr.

Igår startade stickrally utmaningarna och jag hann faktiskt sitta utomhus en liten stund och sticka.

Socka nummer ett blev färdig, här är det bara några minskningar i tån kvar. Lite hyschpysch, så jag kan inte visa hela sockan! Resåren till socka nummer två är också upplagd och på god väg.

Det var allt tur att jag tog itu med den första utmaningen igår, för vädret var perfekt för utestickning. Stickrallyt är kravlöst med fokus på att ha roligt och njuta av det man gör. Jag skulle alltså ha kunnat välja vilken annan utmaning som helst från listan. Superbra, för då gör man det man känner för och orkar med just då.
Min stund där på vår så kallade terrass avbröts av kärt besök. Yngsta sonen tittade in ett varv och det var trevligt att träffa honom.

Kvällen, eller egentligen natten avslutades med darts. Men ack, ack, ack, det är inget för en med svaga nerver. Jösses så jag fick heja på Gian mitt i natten! Jag ropade och tjoade, så bisin min flög upp tre meter minst från soffan och undrade vad som hänt. Förtvivlat förklarade jag att Gian hade missat de tre första pilarna och nu låg rejält efter. Kom an Gian, nu ska du kasta 180, in med alla tre pilar i trippelboxen för 20. Jag lutade mej ivrigt framåt i gungstolen, så långt att jag nästan höll på att falla över soffbordet.
Sport kan inte vara hälsosamt, för jag var inte i säng förrän vid ett-tiden på natten! Och jag hade knip i magen av den olidliga spänningen. Jo, fint att de var så jämna, men tänk på mina stackars nerver.
Bisin min suckade och tyckte att jag skulle lugna ner mej, men hur skulle jag kunna det när det var så spännande?
Och hur gick det då?

Jo, Gian vann 3-2 över Ryan Searle. De var sista matchparet ut på podiet, därför blev det en sen natt.
Ikväll möter Gian James Wade i kvartsfinalen. Tyvärr är jag illa rädd att Gian åker ut, för James är som en maskin. Vet inte om jag alls vågar se på TV ikväll. Om nu alls kvartsfinalen sänds gratis på viaplaykanalen ikväll. Bisin min påstår det, men jag har inte kollat.

Nu är det igen dags för en liten stadsfärd för min del. Måste kolla den utökade garnhyllan i mataffären! Tjohooo!

Önskar er alla ett riktigt fint veckoslut!

torsdag, oktober 01, 2026

Veckans bästa dag

Utan att nu riktigt veta vad resten av veckans dagar för med sig, utnämner jag onsdagen till veckans bästa. För min del började det bra igår med tidig uppstigning och en onsdag full av solsken.

Jag var iväg till stan på eftermiddagen på stickträff hos G-M.


Hon hade dukat så vackert med blåklintsporslin.

Och hon bjöd på idel godsaker, varma smörgåsar och blåbärspaj med lite jordgubbar i samt vaniljsås. Ni må tro att vi smorde kråset.

Medan vi stickade pratade vi om allt mellan himmel jord, allt från utlandsresor till så kallade kela-taxin, som inte alls fungerar. Det blev också tal om att ligga och dra sig i sängen efter att man vaknat. I det fallet är jag nog så konstig att jag sätter mej upp direkt. Om jag då är kvar i en dröm så kan jag sitta en liten stund och orientera mej. Vanligtvis är det nog upp och igång som gäller. Från en yogakurs jag gick nån gång i början på 1980-talet minns jag att läraren förespråkade att man ska väcka sina kroppsdelar långsamt på morgonen. Liksom hälsa på dem: Hej, stortån har du sovit gott? Sen vifta lite på tån och fortsätta med de andra tårna tills man har hälsat på hela foten och sen långsamt tar sig uppåt mot vristen, benet, låret, ryggen, magen osv. Glöm inte bort andra foten, för då kan den bli sur. På det här sättet landar man i sin kropp efter natten enligt läraren. Kanske jag härefter också ska ligga och dra mej istället för att yrvaket sätta mej på sängkanten. Men vad kallas tårna? Stortå, jo, men sen då? Tillerosa har jag stött på i korsord och fått det till tå. Men vilken tå i ordningen det är har jag inte en aning om. Lilltån känner jag förstås till. När tårna ska väckas blir det till att säga tån genast till vänster om stortån, andra tån till vänster om stortån... Hmmm, kanske bäst att jag inte ändrar på mina rutiner, ifall ni inte har nåt fiffigt tåförslag.

På hemvägen från G-M kurvade jag via lilla butiken.

Och till min stora glädje hittade jag en räksmörgås! Hela sommaren har jag längtat efter en sådan. Men då jag för det mesta varit ute och ätit tillsammans med mina söner på ställen där såna här läckerheter inte serveras, så har jag blivit utan. Och jo, kanske jag skulle kunna laga en sån här själv, men det blir inte av, eftersom jag är den enda i det här huset som äter räkor. Brödet kan man förstås köpa i affären, ägg går ju att koka flera stycken, sallad har vi fortfarande ute i odlingslådorna och citron finns ofta i vårt kylskåp, men räkor och majonnäs kräver inköp. För en person verkar det lite överdrivet, alternativt får jag föräta mej på delikatessen. Sen är det förstås inte gott längre och inget att längta efter.
I ärlighetens namn erkänner jag att jag nog var lite skeptisk, för kan en färdigt förpackad smörgås vara god? Till all tur kom mina misstankar på skam och det här var en delikat kvällssmörgås.

 

Räkmackan följdes av en klassiker, kamwienerbrödet. Ett sådant har jag inte ätit på flera herrans år, så det var riktigt gott och samtidigt lite nostalgiskt. Min hulda mor brukade bjuda på såna här.
 

Vid kassan där i lilla butiken fick jag syn på den här muminväskan. Och ni ser ju att jag bara måste köpa den, så ljuvlig färg och härlig bild. Bara sväva iväg på lilafärgade moln...

I bara farten fastnade den här lilla väskan också i nyporna. I ett snabbt förbiilande ögonblick tänkte jag att jag kan ju använda den som presentkasse. Men... ju mera jag ser på den här väskan, desto mer förtjust blir jag i den. Så om jag behöver en presentkasse blir det nog till att köpa en ny! 🙈

Veckans bästa dag kulminerade igår kväll med livesändning från World Grand Prix Darts 2026. Tjohooo! Det blev inte supermycket stickat förstås, för det var så spännande. Men snart har jag en socka färdig igen. Ikväll kastar Gian van Veen och enligt bisin min kommer också den här rundan live i TV. Tjohooo! Då blir det förstås inte mycket stickat, men kan inte hjälpas.

Idag börjar stickrallyt och första uppgiften är att sticka ute. Nu vet jag inte säkert om det menas utomhus eller ute bland folk. Men jag tänkte försöka hinna sitta ute en stund och sticka. Hoppas att det lyckas.

Nu önskar jag er alla en fin fortsättning på torsdagen!

onsdag, september 30, 2026

Rör int

Igår kväll var jag i säng redan före klockan 23 och det mot min vilja. Jag skulle inte riktigt ha haft tid att lägga mej, för jag ville sticka. Men bisin min var mycket bestämd. Han skulle nämligen tidigt iväg i morse. Gissa vem som fick väcka honom? Nå, jo, förstås undertecknad. Bisin min påstår att han får tag på bästa sömnen först på morgonen. Själv fick jag ligga och vrida mej igår kväll minst en timme innan jag fick tag på sömnen. Läsa vågade jag inte, för då skulle minst halva natten ha försvunnit medan jag uppslukades av boken.

I kylskåpet hittade jag en burk igår. På den står det "Rör int".

Men va sjutton? Varför får jag inte ta lingonsylt på morgongröten? Det visade sig att lappen är till för svägerskans sambo och inte alls en uppmaning åt mej. Åh, skönt att veta. Men bisin min påstår ändå att jag inte får ta av hans sylt. Burken är en gåva av hans storasyster och inte menad åt mej. Snyft. Troligtvis måste jag ta mej ut i skogen och plocka av det röda guldet. Vem som sen ska koka sylt av bären får vi allt se. Just nu är min lust att klotta i köket minimal.

Innan läggdags igår kväll skrev jag ut en exceltabell åt bisin min. En tabell, som jag skapat riktigt själv med medeltalsfunktioner osv. på basen av de siffror han gett mej. Visst har han det bra när han inte själv behöver använda datorn? Tror ni att han alls inser det?
Medan jag höll på fick jag för mej att jag skulle beställa tid till säsongsvaccineringen. Jag tänker att det liksom för säkerhets skull är bäst, så jag inte får återfall och hamnar in på sjukhus igen. Åtminstone fick jag för ett år sedan uppmaning att ta influensavaccinet och den uppmaningen gäller troligtvis än.

Att beställa tid digitalt borde ju vara lätt, som en plätt med tanke på att hälsovårdsmyndigheten gärna vill att allt ska skötas digitalt. Men se nej, hur jag än försökte, så kunde jag inte identifiera mej. Jag kom alltid till testsidan och kunde aldrig logga in. Verkligt frustrerad stängde jag av datorn och muttrade argt. Jag var på vippen att skriva en ful harang i chatten. Till all tur besinnade jag mej i tid.
– Du kan ju ringa, sa bisin min bekymmerslöst när jag högljutt klagade min nöd.
Ha, ringa! Nu vet han inte vad han dillar om. Ringa till hälsovården kan man bara glömma, åtminstone om det gäller vanliga ärenden. Kanske man kommer fram utan väntan på återuppringning när det gäller influensavaccinet? Vad vet jag, men visst borde den digitala tidsbeställningen fungera utan krångel. Vad är det annars för idé att våra skattepengar går till dyra datasystem?

Igår kväll när jag låg i min säng och vred och vände, kom jag på att jag borde ha provat använda en annan webbläsare än Firefox. Så det andra jag gjorde i morse var att rusa hit till datorn, öppna den, använda Chrome och se på sjutton. Nu kom jag in i systemet och kunde boka en tid åt mej. Tjohoo! Hoppas att jag hålls frisk till dess och inte behöver boka om min vaccinationstid.

Förresten, vet ni vad det första jag gjorde i morse var? Nå, just precis, jag kollade hur det gick för Gian van Veen i World Grand Prix Darts tävlingen igår kväll. Bisin min suckade när jag glädjetjutande väckte honom med ett tjohooo, Gian är vidare. Nästa match är i morgon. Hoppas att han vinner då också. Visst håller ni tummarna?
 

Höstmorgnarna är så vackra med sol bakom dimman. Det är skönt att vara uppe redan före klockan sju. Hoppas att ni också hinner njuta av den här ljuvliga tiden. Ta hand om er och stressa inte!

fredag, juli 24, 2026

Talade stickning!

Igår var bisin min iväg till Fredrikshamn tillsammans med J. Ursprungligen var det tänkt att undertecknad skulle följa med, men mitt i allt ändrades planerna. Kanske lika så bra, för jag fick ju umgås med mina garner istället.

Bisin min och J lunchade på Bensis. Och där vet ni, där träffade de på stickande damer. Vet ni vad bisin min gjorde? Jo, han gick förstås fram till dem och talade stickning! Vad säger ni nu då?
Tokigt nog, så frågade han inte när de träffas eller tog kontakuppgifter. Det skulle ju ha varit riktigt, riktigt roligt om vår stickgrupp skulle ha gjort en liten utflykt och träffat damerna på Bensis, inte sant?

Själv var jag iväg till stan tillsammans med äldsta sonen.

Vi lunchade på grillen invid hamnen, för sonen ville ha pizza. Men sen valde han ändå en kebabportion. Jag åt Kentuckychicken, gav vitlöksdippen åt sonen och blev tyvärr tvungen att igen lämna kvar pommes frites. Jag orkar liksom inte med en sån där bamseportion.

På återvägen upp till stan gjorde vi precis som KAJ och unnade oss nå gott. Eftersom det inte riktigt var glassvädre igår, så kurvade vi via Corint och kom hem med...

... berlinermunkar. Mums!

Innan vi återvände hem tog vi ett varv i röda varuhuset. Och vet ni vad? Jo, jag köpte inget garn alls utan jag köpte motorolja! Det ni! Det trodde ni inte om mej, eller hur? Jag kan överraska!
Där i varuhuset träffade jag en av mina kursdeltagare från västra grannstaden. Han frågade om jag ännu var på Mi. Jag svarade att nej, nej, nu njuter jag av pensionärsdagar.

Innan vi kom hem körde vi ännu via E. Äldsta sonen hade köpt berlinermunkar också åt henne. Det är alltid bra att vara snäll och dela med sig.

Apropå Mi ännu, den här kurskatalogen fiskade bisin min upp ur vår postlåda igår. Det var riktigt spännande att bläddra i den. Jag såg att många "gamla" timlärare ännu var kvar, men också glädjande många nya. Hittade tyvärr ingen nybörjarkurs i tyska, men däremot en kurs i holländska. Kanske jag borde gå den kursen istället, då skulle jag förstå vad som skrivs om Gian van Veen i hans hemland. Det var riktigt, riktigt spännande när han kastade i Blackpool och tog sig till kvartsfinalen. Antagligen visas hans nästa match inte gratis i TV och det är nog lika så bra, för jag kanske får magknip om jag ska följa med den live.

Jag hittade ingen ingen stickkurs i katalogen, men nog en kurs som heter Alla kan sy. Haaa, då har de inte sett min oförmåga ännu. Virkning finns i programmet, närmare bestämt handlade det om att virka påskprydnader. Jag tror att jag hoppar över den kursen också.
Intressant var det också med en kurs i vinterbadande. Där stod att man ska vara frisk för att kunna delta. Den stora frågan är nu: Är jag frisk? Hur kan jag veta det? Och vem kan avgöra det? Att vinterbada är ju hälsosamt, så det kanske skulle vara nånting att satsa på? Brrr, nu började jag nästan frysa.

Det blev till ingenting med mitt städande igår. Jag fastnade ju där i mina garn.

På stickfronten gjorde jag inget annat än rev upp onsdagens sockbörjan! Bara att lägga upp maskorna på nytt och ta ny fart.
På kvällen virkade jag på en fjärde pannlapp. Jag fick den nästan färdig, för nu återstår endast 14 varv.

Igår gick min bil genom besiktningen. Tjohooo! Nu kan vi tuta och köra i ett år till. Stort TACK till bisin min och J, som servade bilen, så den var i toppskick. Tack också till mr J, som snällt hjälpte mej att beställa reservdelarna.

– Nu ska du få det du har bett om så länge, sa bisin min i morse då han kom in från sin morgonrunda.
– Nu får du börja tröska, fortsatte han.

Och så fick jag de här kvistarna! Vet ni vad det är?

Jo, det är förstås kummin! Lite komiskt att det växer vilt på vår gård och bonden odlar samma brödkrydda på åkern här nedanför oss.
Nu behöver jag jäst så jag kan baka ett gott bröd. Men inte åker jag till stan för ett paket jäst. Nä, bakandet får nog vänta lite, för nu ska jag ta hand om tvätten.

Önskar er alla en skön fortsättning på fredagen! 

fredag, juni 12, 2026

Sommarkafésäsongen inledd

Igår på eftermiddagen körde jag igen in till stan. Jag hade träff med en vän på Tuhannen Tuskan Kahvila. Ett kafé som ofta återfinns på listan över de bästa kaféerna här i landet. Då är det ju nog bäst att som lokalinvånare besöka det, eller hur?

Det var trevligt att sitta där ute på gården och filosofera över livet, åldrandet, husdjur, korsord och dagens digitala värld samt förstås barnbarnen och en hurudan omgivning de råkar ut för.

Och förstås åt vi riktigt gott. Jag valde sommardrickan, som bestod av vichyvatten och rabarbersirap. Slurp, så god och vacker. Jag åt upp alla bären också, ska ni veta. Till det valde jag nånting som på menyn heter "fylld semla" (fralla på rikssvenska). Men det var ju en mindre batong med ost, sallad, gurka och tomat. Fräscht och gott.

Till efterrätt delade vi på en bit rabarberpaj med toscatäcke. Mums! Gott som bara den och vackert dukat med blommigt porslin. Både lokala människor och turister fanns bland gästerna.
Jag är full av beundran inför den energin att du som pensionär startar ett kafé, bakar allting själv och dessutom har en prunkande trädgård. Jag känner mej alldeles matt enbart av tanken på ett sånt jobb. Borde kanske besöka kaféet lite oftare?

Igår kväll var jag så inspirerad och ville få färdigt det rosa fluffet, men...

... katastrofen var ett faktum. Jag hade redan sytt i halva ärmen när jag till min förskräckelse såg att jag hade sytt i ärmen felsvängd. Ärmen var avig! Gråt, tandagnisslan och mustiga svordomar på finska. Att sprätta upp sömmen var en mardröm utan like. Fluffet gjorde motstånd och jag var livrädd att jag skulle söndra maskor på ärmen eller bålen. Till all tur var bisin min inte hemma, för han skulle ha sagt att jag ska sluta med stickandet när jag blir så upprörd. Han tror inte alls på det där att stickningen får blodtrycket att sjunka. Nå, det här var ju inte stickning, utan efterarbete och det är en helt annan sak om man är en sån här klåpare som undertecknad.

Senare på kvällen tänkte jag att nu gör jag inga andra större arbeten än stickar en liten provlapp. Men det ville sig inte heller, för bomullsgarnet trasslade till sig så mycket att det blev mera att reda ut än att sticka. Suck!

Till råga på allt missade jag min dartfavorit Gian van Veen i den pågående världscupen. Suck igen. Så går det när man inte har tillräckligt koll på TV-programmen. Men som sagt, TV är nu inte riktigt min grej. Ibland råkar det förstås att jag ser nåt när bisin min sitter bredvid och zappar runt. Men oftast är jag fullt upptagen med min stickning och gör inget annat än lyssnar. Jag är inte så intresserad av de där bilprogrammen han gillar.

Tror ni att jag nu skulle våga mej på att försöka sy i fluffärmarna?
Kanske bäst att gå ut och ta lite luft först?

Önskar er alla en skön fortsättning på fredagen!

måndag, juni 08, 2026

Det går för fort

Nu vill jag stanna tiden, för allting går för fort. Dagarna rusar förbi och jag hinner inte njuta av allt, som jag vill. Carita räknar sommardagar som är kvar och bisin min suckar och säger att snart går vi mot mörkare tider igen. Stopp! Stanna! Jag vill inte räkna sommardagar som är kvar. Jag vill inte stressa med att hinna uppleva en massa saker, som bara sker under sommarmånaderna. Jag drömmer om långa sköna sommardagar utan farligheter och måsten, om det oändliga sköna och ansvarslösa somrarna jag hade som barn. Det räckte med att man var i träsket och simmade, så mycket annat krävdes inte. Visst fanns det lite sommarkalas, skogsutflykter, en gunga i syrenbersån hos farmor, bärplockning och kanske det mest spännande av allt att tälta hemma på gården och senare uppe på höloftet där man var under tak i skydd för regn och rusk. Men absolut roligast var ändå att simma och att delta i simskolan. Ibland undrar jag om vi har glömt bort det där enkla? Det att man inte alltid behöver jaga så mycket extra och stora upplevelser för att kunna njuta och ha roligt? På den tiden talades det inte om blågröna alger och inte heller om fästingar. Det var enbart huggormar man skulle akta sig för. Jag börjar bli nostalgisk.

I morse när jag äntligen öppnade min telefon hade jag hela 16 missade textmeddelanden från A. Tydligen hade hon tråkigt i väntan på att hennes dagsläger skulle börja. Jag fick ett sjå att svara på alla meddelanden. 💕

På förmiddagen hann jag ändå med att sticka några varv på det rosa fluffets ärm nummer två. Jag hann också få disken in i maskinen och sätta igång den innan jag körde iväg till grannbyn. Där hade jag en skön eftermiddag tillsammans med Lilleman medan hans mamma var på jobb och pappa var med storasyster i lekparken och på glass. Lilleman tog inga risker med famo. Han letade reda på cykelhjälmen och placerade den på huvudet. Man vet aldrig hur farlig famo kan bli! 😊
Det känns också som att barnbarnen växer så det knakar. Det är härligt att följa med, men det går för fort.

I grannbyn blommar både syren och midsommarros. Det är nog dem jag saknar allra mest här hos oss. Det hjälper inte att här finns annat som blommar. Här är ändå ingen doft av syren.

Idag har jag börjat följa Gian van Veen på Facebook. Han är en ung sympatisk dartspelare, rankad som världstrea. Han är också en nine-darter. Bisin min fnyser åt mitt nya intresse. Men det gör inget. Den här sporten tycker jag är mycket roligare än ishockey, där huvudskador verkar vara mera regel än undantag. Ja, och så får man ju lite retas med sin bisi, eller hur? Han satt nämligen igår kväll och såg på reprisen av matchen Finland - Schweiz. Nästa år är det förstås nytt VM. Då spelas matcherna i Tyskland. Finland ingår i grupp A som spelar i Mannheim medan grupp B spelar i Düsseldorf. Och hur vet jag det här? Jo, för att kunna bevisa det jag sagt åt bisin min hela tiden, att nästa år kommer ett nytt VM, så varför hetsa upp sig så för guldmedaljen i år?

Nu ska jag sticka vidare på det rosa fluffet, så jag småningom kan börja med rosa (eller är det korallrött?) bomullsgarn i stället.

Önskar er alla en fin ny vecka!