En liten hög

I morse kände jag hur det darrade till på min vänstra armled. Min smartklocka visade att nästyngsta sonen ringer. Jag tog min telefon och svarade.
– Vad gör du idag?
– Ingenting, svarade jag.
– Kan du komma hit till tretiden.
– Jo, det går bra.
– Jag hämtar en pizza från stan om du vill ha.
– Ja, tack, vi ses.

Nu kan jag se framemot en eftermiddag med Lilleman och pizzafredag! Tjohooo!
Och tack också till äldsta sonen, som i tiderna smått tvingade mej att införskaffa en smartklocka. Jag hade telefonen på tyst signal i morse för att inte väcka bisin min. Utan smartklockan hade jag inte reagerat på telefonsamtalet, för telefonen låg på matbordet och jag var i köket. Så frågar ni mej nu, var det nog en smart investering. Men som sagt, utan äldsta sonens envishet hade det inköpet aldrig blivit av.

Igår tog jag äntligen tag i saker och ting. Resultatet blev en liten hög:

Nu kan jag bocka av ytterligare en punkt på min att-göra-lista.

Det är det här som tar så evinnerligt lång tid att få färdigt. Att sticka går bra, men att fästa, ack nej. Jag vet att en del stickar in garnet och på så sätt fäster under stickningens gång. Men i det här projektet gick det inte att göra så. Ja, och det här är bara ena sockan, så ni får tänka den i dubbelupplaga.
Hur de här blev sen igår, får ni se en annan gång. Jag ska först ge bort dem.

Tjohooo! Här regnar det. Naturen tackar och tar emot och jag kan lugnt sitta inne. Jag hinner ju faktiskt sticka lite innan jag ska iväg till grannbyn.

Önskar er alla en trevlig fredag.

Saknad

Handen på hjärtat, brukar ni läsa deckare? En del människor tycker det är slöseri med tid och skulle aldrig i livet ta i en deckare. Medan andra tycker att det är ett spännande och givande tidsfördriv.
Själv brukar jag läsa deckare på sommaren, mest för att böckerna är lättlästa och i pocketform. I augusti förra året, när jag var på sjukhuset fick dottern i uppgift att just hämta deckare åt mej. Nån stickning kom inte på fråga, för det skulle i det skedet ha krävt för mycket av mej.

Dottern läser inte deckare, så hon tyckte det var svårt att välja. En av de tre deckare hon hämtade var Saknad av Karin Alvtegen. När jag läste texten på baksidan tyckte jag att handlingen lät avlägset bekant, men jag kom inte ihåg vem mördaren var, så jag läste om boken. Läsningen avslutade jag sen i september här hemma.

Handling:
Sibylla Forsenström finns inte. Sedan femton år tillbaka lever hon utanför samhället. Som en av Stockholms uteliggare överlever hon dag för dag, med allt hon äger och har i sin ryggsäck. Att skaffa mat för dagen och någonstans att sova  kräver all hennes tid och kraft. Men det hjälper henne att hålla tankarna borta från det förflutna, från frågorna om varför hennes liv blivit som det är.

Så händer det som inte får hända. En natt råkar hon befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En man blir brutalt mördad, och alltför många tecken pekar på att Sibylla är den skyldiga. Ingen har frågat efter henne på femton år, men plötsligt är hon Sveriges mest eftersökta person. Överleva från dag till dag, det vet hon att hon klarar. Men nu gäller det att fly.

_______

Jag gillar Alvtegen, för hon skriver bra och medryckande. Den här gången handlar det dels om hemlöshet och att leva utanför samhället. Och dels om kärlekslöshet och att inte riktigt passa in i normen på en liten ort och kunna uppfylla förväntningarna. Priset för att bryta sig loss blir högt. Sibylla är streetsmart, men att bli jagad och tagen för mördare, tar nästan knäcken av henne. Hjälp får hon från oväntat håll.
Den här deckaren kan jag bra rekommendera för hängmattan eller stranden. 

  ______

Idag hade jag tänkt bocka av en massa punkter på min kilometerlånga att-göra-lista. Men hittills har jag klarat av endast en punkt, disken. Resten kan lugnt få vänta till i morgon. Det finns ju inga absoluta måsten eller deadlines, tack och lov. Och som bisin min brukar säga: "Man behöver bara göra en sak per dag. Då har man gjort nånting." Och det har jag ju gjort redan idag. Eller faktiskt jag kan bocka av en sak till, jag har städat i mitt fotomoln! Plockat bort alla onödiga foton och det är inte lätt. Men nu städade jag med hård hand och i de flesta fall fick endast foton på människor bli kvar. Och ja, ja, några garnbilder och stickprojektbilder samt många naturbilder.

I morse då jag vaknade hade jag Dansgolv spelandes i huvudet.  Jag kan helt enkelt inte låta bli att gilla KAJ, de är så humoristiska, kreativa, skickliga och ödmjuka. De klarar vilken musikstil som helst och de sjunger om små vardagliga saker, som det är enkelt att relatera till. Musik är förresten helt fantastisk, inte sant?

Här i vårt hus råkade jag dra ut kontakten till routern i övre våningen i tisdags på morgonen då åskan överraskade oss. Påföljden blev att bisin min tappade sin favoritmusikkanal på tv. HUPS! Jag tänkte inte alls på det, utan ville bara rädda routern. Jag vill ju inte att blixten skulle slå ner i den och jag skulle ha varit tvungen att köpa en ny.
Nå, till all tur har vi sakkunskap i närhet, så nu är den viktiga kanalen programmerad till routern i källaren, tack vare äldsta sonen. Tack för det.

Nu ska jag se om jag lyckas med att pricka av ytterligare en punkt på min att-göra-lista.

Ha det bra och hoppas att ni alla får en fin torsdagskväll.

Härligt, härligt

I morse var jag iväg till stan, närmare bestämt till labbet, där jag lämnade fyra rör i en låda. Jag hjälpte också ett äldre par att hitta till labbet och att anmäla sig. De tackade översvallande. För min del kändes det härligt att kunna hjälpa.

På hemvägen kom jag att tänka på Löven de grönska i sol kring alla vägar, ursprungligen en dikt av Kerstin Hed. Allting är grönt, blomprakten härlig och jag blir så glad åt alla gula maskrosor, som hjälper våra pollinerare. Fågelsången är intensiv och vindarna har varit ljumma idag.

På förmiddagen var jag lite osäker på om jag skulle kunna delta i dagens stickträff, för jag kände mej lite snorig. Jag vill ju inte smitta ner de andra. Jag fick grönt ljus och ett varmt välkommen. Härligt, då var saken avgjord.

På förmiddagen hämtade äldsta sonen in posten. Härligt, härligt, nu fick jag redan följande nummer av Mästarkryss. Och det är verkligen bra, för nu kan jag öva upp min hjärna och det är viktigt, säger Reidar Wassenius. Jag kände mej faktiskt riktigt inspirerad då jag lyssnade på honom. Och jag blev lite klokare, härligt.

Härligt var det också på stickträffen hos G-M. Hon bjöd på goda varma smörgåsar och delikat äppelpaj. V hade hämtat med sig en drömtårta med apelsin. Så gissa om vi blev mätta. Vi stickade faktiskt också och precis alla stickade sockor!

På hemvägen kurvade jag via grannbyn. Jag hade en liten gåva åt Lillan, som jag ville ge. Och vet ni, mitt sjätte sinne slog mej igen med häpnad. Lillan hade lite feber efter gårdagens vaccination, så gåvan uppskattades verkligen. Det som var lite svårare att förstå var att lillbrorsan fick en liten Paw Patrol boll. Borde inte den också ha varit åt Lillan?

Äntligen kom jag ihåg mina två brickor och min ugnsplåt, som har varit där sedan kalaset. Nu har jag dem hemma inför nästa kakbak.

Jag fick de här påsarna med mej hem. Härligt, nu blir det kakao i morgon, istället för te. Tack för de här påsarna!

Nu tror jag att jag skippar disken, den hålls ju kvar till i morgon. Jag satsar på lite stickning istället.

Önskar er en riktigt härlig torsdag. Hoppas det härliga sommarvädret håller i sig ännu i morgon.

Belönade mej

Nu är jag rejält trött och känner mej fortfarande lite darrig. I morse vaknade vi upp vid femtiden till blixt och dunder. Jag steg förstås upp och drog ut alla kontakter jag kom åt innan jag återvände till sängen. Men jag kunde inte sova, hur jag än försökte. Jag knep hårt ihop ögonen, men blixtarna lyste upp i sovrummet och jag räknade sekunder tills åskknallarna hördes. En av dem var faktiskt riktigt nära. Vid sextiden gav jag upp och kravlade mej sömndrucken och yr ur sängen.

Sen gällde det att få tiden att gå tills halv nio då jag åkte iväg till sjukhuslabbet i västra grannstaden. Jag skulle vara oäten 12 timmar, så jag började känna mej lite svag. Det var ju inte precis meningen att jag skulle vara uppe tidigt på morgonen. Till råga på allt är jag den typen, som genast på morgonen är hungrig och vill ha frukost.

På labbet var jag lite över nio och mycket tacksam för att äldsta sonen skjutsade mej. Såg äldre personer med kryckor gå långa vägar från parkeringen långt borta, till sjukhuset. Det var alltså fullspäckat igen.
Jag kom in till laboranten före utsatt tid och från vänstra armvecket tappade hon flera rör med blod och en spruta. Den sistnämnda rusade hon iväg med till en maskin. Medan jag satt där och väntade på hennes återkomst ringde min telefon. Lilleman behövde farmor som barnvakt, kunde jag komma till halvett. Jo, det skulle nog gå bra.
Laboranten återvände, kollade för femtioelfte gången mitt personnummer, det var alltså jag som skulle rabbla upp det och hon kollade att hennes uppgifter stämde. Sen var jag färdig, jag tackade och vi önskade varandra god fortsättning på dagen.

– Kom tillbaka, hörde jag bakom min rygg då jag nått halvvägs i korridoren.
Förvånat vände jag mej om. Vad hade hänt med mina blodrör? Hade de fallit i golvet? Blivit kontaminerade?
– Läkaren vill ha ytterligare blodprov, sa laboranten och såg lika förvånad ut som undertecknad.
– Det här har aldrig hänt mej tidigare, fortsatte hon då jag igen satt i stolen och sträckte den här gången ut höger arm. Stick i armvecket och ytterligare fyra blodrör.

När jag kom ut från labbet gick jag till sjukhuscaféet, för nu måste jag få nånting i mej. På grund av mitt hedersuppdrag i grannbyn fick jag lov att skippa det planerade cafébesöket inne i grannstaden. Jag belönade mej med en rostbiffsbatong. Den åt jag upp i bilen på motorvägen österut. Vattenflaska hade jag med mej och också ett mellanmålskex, men efter sticken i båda armvecken var jag värd lite mera än ett ynkligt kex, eller hur?

Smått uppgiven var jag över burken jag fick med mej hem. I den ska jag samla gul vätska och sen föra provrör till labbet i stan i morgon. Nu har jag då varit iväg till sjukhuset en gång per vecka i tre veckors tid. Jag undrar så vad lungläkaren nu har kommit på att ska kollas ytterligare. Snart börjar jag känna mej sjuk på allvar.

När vi kom till stan bestämde äldsta sonen att jag behöver belönas och så körde han raka vägen till Corintbageriet.

En god berlinermunk är aldrig fel.

Från Corint till R-kiosken där jag belönade mej med att skicka in krysslösningarna till Bra Korsord. Sedan hem via mataffären.

Och där belönade jag mej med de här två tidningarna. Jag är starkt korsordsberoende. Tyvärr hittade jag ingen Allers.

Till en snabb och lätt lunch åt jag fullkornssemla (fralla) och yoghurt innan jag körde iväg till grannbyn. Lilleman låg och sov dagssömn då jag anlände och mor och far körde iväg med storasyster till rådgivningen för fyra årsgranskning.
När Lilleman vaknade var jag lite orolig att han skulle bli rädd, då han plötsligt fick se farmor istället för mamma eller pappa. Men nej, han var som en liten solstråle och ville genast upp i famnen. Jag har ju ändå varit där så ofta att jag är en trygg vuxen för honom. När pappa och storasyster kom hem vankades det våfflor till mellanmål. Mumsfilibabba.

Lillan har nu beställt en virkad tusenfoting med gapande mun av farmor. Åhå, få se om jag kan sånt. Jag tycker att modern sa att hon har beskrivning till masken.

Här hemma hade äldsta sonen fixat middag, vilket jag är tacksam för. Och inte gör det ju nånting att jag åt två våfflor först och sen middagen. Efterrätten får man ibland äta före, eller hur?

Nu ska jag se om jag orkar hålla ögonen upp och fortsätta på en sockstickning, som igår kväll inte blev till nånting alls. Jag såg faktiskt, hör och häpna, på två ishockeymatcher igår kväll. Den mellan Finland och USA och den som svenskarna förlorade mot Tjeckien. Att säga att jag såg på matcherna är kanske att överdriva lite, för jag satt ju med min stickning. Målen såg jag alltid i repris och med jämna mellanrum fick jag fråga bisin min vad som pågick på isen. Det var ett under att han inte blev alldeles irriterad på mej. Finska kommentatorerna på MTV3 är så skrikiga att emellanåt satt jag och räknade maskor halvhögt för mej själv. Jag undrar om kommentatorerna tror att de ska egga upp hemmapubliken? Eller om de faktiskt inte kan behärska sig?

Önskar er alla en skön onsdag. Här har vi haft sommarvärme idag och det kanske fortsätter i morgon.

Garnlagret i april 2026

Suck och dubbelsuck! Förra månaden fick jag just inget färdigt stickat. Det är våndan av att ha för många projekt påbörjade. Ingenting blir klart. Sent omsider igår kväll när jag äntligen satte mej i gungstolen tänkte jag påbörja den andra ankelsockan. Men, men jag hade fel mönstertidning med i projektväskan, så där satt jag sen och slöade framför tv:n istället för att sticka. Om jag skulle ha varit tillräckligt ivrig, så hade jag ju begett mej på jakt efter tidningen och lagt upp maskorna för socka nummer två, men... ja, så blev det nu inte igår kväll. Jag får försöka skärpa mej, eller hur?

Kvar från mars 2026: 30 640 gram

• Köpt garn:   1 526 gram
  
  
•  Loppisfynd   500 gram
  
  
•  Lumous med mera   1 026 gram
  

• Donerat garn:   300 gram
  
  
•  Använt garn:   102 gram
  
  
• Babysockor  22 gram
  
  
• Babyklänning/tunika  80 gram
  
  
• Kvar i april: 31 764 gram

 

Tyvärr lyckades jag än en gång förstöra hela garnlagret och dessvärre lär det nog inte bli bättre den här månaden heller, för till dags dato har jag ännu inte lyckats slutföra ett endaste ett projekt. Dels finns det så mycket annat som kommer emellan, som stjäl bra sticktid. Och dels har jag som sagt för många projekt på gång samtidigt. Snart måste jag nog söka proffshjälp, eller vad tror ni?

Önskar er alla en fin ny vecka. Enligt väderspågubbarna ska vi få sommarvärme. 

Dåliga konsumenter

Kära vänner, idag, dagen efter det stora spektaklet, alltså eurovisionen (ESC), kan jag stolt skryta med att jag inte sett ett enda framförande än mindre hört en endaste en låt. Riktigt duktigt av mej, eller hur? Bisin min är högeligen förvånad och fattar ingenting. Jag fick tillräckligt förra året efter att ett visst land fuskade med rösterna, så jag bestämde mej för att nu får det vara nog. Antagligen låter jag nu som en boomer, men jag saknar den gamla goda tiden när det fanns en orkester och artisterna kunde sjunga på riktigt. Nu är det halvnaket och playback som gäller samt häftig laser och pyro. Suck!

Här i vårt hus är bisin min och undertecknad dåliga konsumenter. Om man får tro vår nuvarande regering, så är det inte så bra, för det är vi konsumenter som på något konstigt sätt ska lyckas bota landets knackiga ekonomi. Hur nu det ska gå till?
Alltnog, vi har ju redan en längre tid funderat på att skaffa en ny soffa. Den vi har haft var begagnad när vi köpte den från västra grannstaden och här hos oss har den hunnit bli långt över 20 år gammal. Bisin min och undertecknad har till och med besökt möbelaffärer i vår östra grannstad, men inte hittat någon soffa, som skulle platsa i vårt vardagsrum. Då funderade vi8 faktiskt på en bäddsoffa av något slag.

För en vecka sedan fick jag syn på en till salu annons på Facebook. Det var nästyngsta sonens svärmor, som behövde bli av med sina föräldrars ett år gamla soffa. Bisin min tog mått och jodå, soffan var lite större än vår nuvarande, men man skulle fortfarande komma åt trapporna till källaren. Jag tog kontakt via messenger, frågade efter ytterligare mått och sen slog jag till. I torsdags kväll var bisin min och äldsta sonen iväg västerut efter soffan. Bilsläpvagn fick bisin min låna av sin kompis P och bra bärhjälp hade ordnats på plats i Nickby, tack för det!

Igår bar äldsta och nästyngsta sonen in den nygamla soffan.

Nu är den vederbörligen installerad här i huset. Bisin min, som inte gillar förändringar var minst sagt orolig, men han behövde inte göra annat igår än flytta bort sin gitarr från gamla soffan. Den soffan finns nu på släpvagnen och ska transporteras till stora midsommarbålet i grannbyn. Bisin min funderade om man ändå borde klä om den och fixa stoppningen. Men nej, den får nog gå upp i rök nu.
Vi har alltså skaffat en ny soffa utan att besöka möbelaffär och det är kanske inte bra konsumtionsbeteende? Men vår magra plånbok gillar det här. Och viktigast av allt, katten Tufsen har godkänt soffan och sovit där i natt. Enligt bisin min är det, det allra viktigaste. I Tufsens hörn har vi skyddat soffan med ett stort sängtäcke sen ett lakan och ännu en filt. Vi försöker undvika katthår på soffan.

I morse prövade jag på något för mej nytt, påsgröt. Du häller alltså en portionspåse med havreflingor i en djup tallrik och häller sedan på två deciliter kokande vatten, blandar om och låter stå en minut. Snabbt och effektivt, ja, och helt ätbart faktiskt. Inte för att det går att jämföra med "riktig" gröt.
Som dålig konsument har jag förstås inhandlat paketet med grötpåsar med röd lapp. Det är ju bra, för då förhindrar jag matsvinnet, men inte sätter den konsumtionen de ekonomiska hjulen i rullning.

Vad annat? Jo, jag har blivit teknikfientlig. Det är inte alls roligt med det digitala, som nästan skrämmer hjärtslag på en. Tidigt i morse fick jag ett meddelande från Microsoft. De hade skickat en engångskod till mitt konto. Öh? Det har jag inte begärt och inte har jag mej veterligen sparat något i deras moln heller, så vad kan det då vara fråga om? Försöker någon ta sig in? Jag använder ju nog både Excel och Word, mest av lättja. Jag skulle förstås kunna byta till andra program, men det har inte blivit av ännu åtminstone. Jag väntade tills äldsta sonen hade vaknat och frågade honom om råd. Jo, det var lugnt, tror vi, för det kan vara ett skrivfel och har därför hamnat i min e-post. Hoppas att det är så. Sonen rekommenderade dock att jag skulle ta i bruk tvåstegsverifiering till e-posten, för säkerhets skull liksom. Men se, så totalt borta är jag inte ännu, för jag har förstås tagit i bruk den verifieringen för flera år sedan. Det borde alltså vara lugnt, för att skydda det som skyddas kan, har jag ändå gått igenom säkerheten på mitt google konto och inte hittat luckor där. Hur som helst, inte alls roligt att få såna här meddelanden tidigt på söndagsmorgonen.

Igår kväll ville bisin min att vi skulle släcka lampan redan före klockan 22:30! Jag blev faktiskt lite småstressad, för hur skulle jag nu få färdigt mitt lilla sockprojekt? Jag hade ju endast kvar lite virkning och fästa garnändar. I tio minuters tid försökte jag böna om extra tid att vara uppe, men till sist orkade jag inte höra på bisin mins utläggningar om att lägga sig i tid och alla ljudliga gäspningar.

–Vad ska du göra idag, frågade äldsta sonen.
Tja, avsluta det som blev oavslutat igår kväll. Men nu, nu ska jag allra först gå ut, njuta av våren och den blommande häggen.

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!

Stick-bläääh

Tidigt i morse hade jag en orolig dröm. Jag befann mej som vanligt i grannbyn, den här gången dock så att nästyngsta sonen med familj bodde där på det gamla hemstället. Dit kom en massa unga killar, som var intresserade av alla maskiner på gården, bland annat den gula skoplastaren. De lekte till och med med Lillemans stora gula skoplastare av plast. Det var trevliga killar, inte det minsta hotfulla. Sonen bjöd in dem på förfriskningar. Själv skulle jag iväg till jobbet och det började bli bråttom. Jag gick till hörnkammaren, för i drömmen var sovrummet fortfarande kvar där. Jag hittade Lillemans mamma där. Hon höll på att klä på sig. Jag frågade henne om hon visste var min handväska fanns. Nej, den hade hon inte sett. Inte hade hon sett min datorväska heller. Nu blev jag lite småsvettig, för jag behövde min kalender, ja och datorn också förstås. Jag hade ingen aning om var jag skulle vara annat än att jobbet fanns i västra grannstaden. Men var och när skulle jag vara på plats? Kunde jag ringa och sjukanmäla mej? Men vart? Sen kickade det största problemet med västra grannstaden in, var skulle jag hitta parkeringsplats. Jag fick riktigt kämpa mej upp till vaket tillstånd och försöka landa tryggt i egen säng, inse att det är lördag idag och att jag verkligen inte ska iväg nånstans alls. Jag är ju pensionär, så jag får lata mej hur mycket jag vill och orkar. Drömmar är konstiga, inte sant?

– Kan man få stick-bläääh, frågade jag bisin min häromkvällen när vi satt sida vid sida framför dumburken.
– Är du orolig?
– Jo, lite.
– Int behöver du vara rädd för det.
– Jaså?
– Ja, det är ju bara ett litet stick, så är det förbi.
– Va, frågade jag förbluffat och tittade på min tröjstickning, litet stick?
– Ja, inte är det så farligt
Nu gapade jag som en fågelholk och fick knappt fram ett ord.
– Ja, du ska ju till labbet i tisdag, fortsatte bisin min.
– Jag talar om stickning, inte att bli stucken.
Nu såg bisin min i sin tur ut som en fågelholk och skakade förvirrat på huvudet. Vad kan man säga om samverkan här?  Ja, inte är vi precis på samma nivå! 😊

Frågan kvarstår, kan man få stick-bläääh? 
Joo, det kan man väl, åtminstone meddelade min stickväninna, som jag inte har träffat på evigheter, att hon tappat sticklusten. Tänk om jag också tappar lusten? 🙈
Just nu är det på gränsen till stick-bläääh för min del. Jag har för många påbörjade projekt, varav åtminstone två antagligen måste rivas. Och blir ingenting färdigt så drabbas jag ohjälpligt av stick-bläääh. Inte roligt alls.

Igår, vet ni, så städade jag faktiskt undan kläder istället för att sticka! Visst låter det farligt? Att frivilligt städa är inte precis min grej. Men nu har vi en låda full med kläder till Frälsningsarmén. Vi har också slitna t-shirts, som ska klippas sönder till trasor för tvätt av motorer och dylikt i hallen i grannbyn. Här är det minsann återanvändning, som gäller. Det blev alltså inte mycket stickat igår.

Den här tidningen, som bisin min fiskade ur postlådan i tisdags, har inte varit till stor nytta för min nästan bristande stickinspiration.

 

Däremot blev jag eld och lågor igår då jag fick en video i Whatsapp från en inredningsaffär i Ekenäs, som säljer garn. Ni skulle ha sett vilka ljuvliga garner där finns. Nu måste vi nog iväg till Ekenäs. Perfekt sommarutfärd, eller hur? Nu kan vi nog glömma allt om stick-bläääh! Idag är det dessutom perfekt väder för stickning inomhus. Perfekt är vädret också med tanke på att bisin min fick både potatis, dill och persilja i jorden igår. Tack vare regnet behövs inget vattnande idag.

Önskar er alla en skön lördag, utan stick-blääh.

Förskräckligt roligt

Lite förskräckligt var det här i vårt landskap i morse. Till all tur blåstes faran över redan lite över sju, så nu kan vi fortsätta som förut. Jag som är smått allergisk mot appar hade ingen varning i min telefon. Jag har dessutom nuförtiden telefonen avstängd till natten, så det skulle ju inte ha hjälpt med 112-appen. Om nån behöver få tag på oss på natten får de vända sig till bisin min. Enklast så. När barnbarnen väntades och medan min hulda moder ännu levde, då hade jag förstås på telefonen även nattetid. Men det var då det. Nu är det andra tider.

Igår släpade jag fram garnplastlåda nummer 17. Ja, alltså innan vi flyttade hit, så fanns det liksom ordning och reda på garnlådorna. Men sen lyckades bisin min ställa till med kaos både med garnen och med våra böcker. De senare fanns också ordentligt listade i en exceltabell. Nu finns en del fortfarande ouppackade i källaren och andra huller om buller i bokhyllan. Ibland får jag för mej att jag ska rycka upp mej och sortera böckerna enligt genre, ibland enligt författare och ibland faktiskt enligt färgen på bokryggarna. Eftersom jag inte riktigt kan bestämma mej, blir det här liksom aldrig av, tyvärr. Det skulle verkligen underlätta sökandet efter bland annat klassikerna och framförallt böckerna om vår lokalhistoria om någon sorterade dem hyllvis. Men den där någon är förskräckligt svår att finna. Kanske om jag blir riktigt ivrig nån regnig dag, vem vet?

Igår var jag alltså på jakt efter bomullsgarn, ett nystan rosa och ett nystan grönt, men...

... i plastlådan jag grävde i hittade jag alldeles ljusrosa Limone, för ljust, ljusgrå Mandarin Classic och endast rosa Duo. Inget som passade mina behov, alltså.

Ju djupare jag grävde, desto flera fynd gjorde jag, här lila lingarn. Jag hittade också silkesgarn och merinogarn, samt 150 gram mossgrönt alpacka garn. De tre nystanen var skilt packade, så jag hade tydligen tänkt dem till något stickprojekt, men till vad?

Jag har ännu två möjliga ställen jag kan leta på efter bomullsgarn, men jag är inte särskilt optimistisk. De flesta bomullsgarn jag har är julröda eller påskgula. Mest har jag faktiskt sockgarner och en del sjalgarner, så... ja, bomullsgarner finns det inte precis kopiösa mängder av.

Det var förskräckligt roligt att gräva i garnlådan. Nu vet jag inte om jag ska betona det förskräckliga mer än det roliga, för det känns som om mitt stickande har gått i stå. Ingenting blir färdigt. Igår kväll kom fluffärmen så långt att den nu måste mätas. Sent på kvällen bytte jag stickning till den lilla svartvita sockan. Glad i hågen stickade jag på, för att efter tiotals varv upptäcka att jag stickat fel hela vägen. Jag hade glömt det räta varvet  i rätstickningen! 🙈 Förskräckligt alltså! Och nu blir det till att sticka bakåt igen. Inte konstigt att ingenting blir färdigt med den här takten.

Om ni blev lite fundersamma över plastlåda nummer 17, så lugn, bara lugn. Plastlådorna från förr fick slumpvisa nummer och det finns alltså inte alla nummer. Så det går liksom inte att räkna ett, två, tre upp till sjutton. 😊

Roligt idag är snabbvisiten av yngsta sonen. Förskräckligt är däremot att han fortfarande har feber. Hoppas att han snart blir frisk.

Idag hade jag tänkt sitta ute på bänken och sticka, men det är bäst att ligga lågt, för bisin min är på jakt efter frivilliga till potatislandet. De första 27 potatisarna, som han satte för längesen är redan uppe. Med god tur får vi nypotatis till midsommaren. Nu borde vi ännu fixa jordkällaren färdigt till hösten. Men det är nånting jag inte tänker engagera mej i desto mera, för nu har bisin min börjat babbla om ett kylrum i källaren istället. Förskräckligt roligt med idéer, men nån ska förverkliga dem också.

Nu ska jag svara på lite e-post och sen ta itu med bakåtstickningen.

Önskar er alla en skön fredagskväll.

Ett litet paket

Igår var äldsta sonen iväg till stan och skötte veckohandlandet helt själv. Bättre så, för han tar det som står på inköpslistan kryddat med betydligt mindre impulsköp än om jag är med. Han passade på att posta kryssen jag löst i Mästarkryss nummer två och så tog han ut ett litet paket åt mej från postboxen i röda varuhuset.

Det här är inte ett litet rött paket. Nej, det är som ni ser ett paket från Ylivieskan Kotikutomo. Jag lämnade in beställningen på kvällen för en vecka sedan. Och paketet var i stan redan i måndags.

Trots att jag kände till innehållet var det spännande att öppna paketet. Och nu har jag silkespapper. Tjohooo! Behövs snart när jag ska börja paketera igen.

Och förstås innehöll paketet garn, vad annat?

Här ser ni Sisugarn, 350 gram, som ska förvandlas till en traktortröja i höst.

Här är lingarn till en sommartopp, 300 gram, ett extra nystan, för det här är en utgående färg, därför också till rabatterat pris.

Och här är de tre nystanen jag på riktigt skulle ha, Mandarin Petit bomullsgarn, 150 gram. Men, men... det där hallonfärgade är för mörkt och det gröna för ljust. Det här är en av svårigheterna med att beställa garn online. Svårt att se färgnyanserna. Suck!
Alla de här garnen är norska, från Sandnes och de går inte att få tag på så där bara i varuhusen.

Jag såg nånting gult titta fram längst ner på bottnen i det lilla paketet. Det var en gåva från företaget. Tack för de här 20 grammen.

Nu ska jag småningom gräva fram en stor plastlåda med bomullsgarn och se om jag hittar nystan jag kan använda istället för de där Mandarin Petit med "fel" färger. Men först måste jag vänta att bisin min lämnar mej ensam i huset. Jag vill inte att han får ett nervöst anfall då han ser garnplastlådan. 😊

Önskar er alla en skön fortsättning på den här helgdagen.

Tomt golv

Förlåt om jag gäspar stort, men jag sov faktiskt dåligt i natt. Det beror på, att när jag satt och funderade på vart min ena sticktidning tagit vägen, ringde min telefon. En för mej okänd nummer dök upp på skärmen och under numret stod det Helsingfors. Jag svarade lite tveksamt, för okända telefonnummer kan i princip vara vem och vad som helst.

Det visade sig vara en sekreterare från sjukhuset i västra grannstaden, från inre medicinska polikliniken. Hon undrade om jag redan varit och tagit mina labbprov, som jag fick remiss till förra veckan. Det har jag ju inte gjort, vilket jag lite småskamset erkände. Till min förvåning sa hon att det var bra, för nu hade lungläkaren skrivit remisser till ännu flera prov och ett av proven kan endast tas där på sjukhuslabbet. Jaha, det blev till att per telefon boka om från labbet i stan till sjukhuslabbet i västra grannstaden. Per telefon och inte via datorn, för jag var tvungen att fråga om ett av proven. Fick sen skicka e-post till polikliniken med uppgift om vilken dag jag fick labbtid. Ungefär samtidigt, som jag skickade e-posten, tog jag emot en e-post med instruktioner hur jag ska gå till väga med ett annat av proven. Kära nån. Hur ska jag klara det här med burkar hemma och oäten och tja... jag kommer att behöva chaufför, dels på grund av den hopplösa sjukhusparkeringen och dels för att jag kommer att vara knäsvag efter fastan.
Det som oroade mej mest i natt, var det att jag ska iväg till huvudstan för lungundersökningen. Inte för att det precis hjälper att oroa sig, men vad kan jag göra åt min fladdrande och bångstyriga tankar? Självklart är jag rädd för att det plötsligt hittas nånting, som ingen har vetat av. Äldsta sonen tröstar mej med att det är bra att allting undersöks och så är det ju.

I morse körde jag iväg till grannbyn. Där tog jag hand om Lilleman en liten stund.

Det var tomt golv hos Lilleman. Leksakerna ordentligt upplockade. Stolen användes igår då både Lilleman och storasyster såg på fafa, som körde traktor fram och tillbaka i trädgårdslandet.
Lilleman var idag lika trött och urlakad som famo. Han hade inte sovit dagssömn igår och det tog på krafterna. Men jag hade inget emot att sitta med honom i famnen och läsa lite Alfons Åberg.

– Ja, jag anmälde nu oss då till A, sa jag igår kväll åt bisin min när vi satt sida vid sida i varsin gungstol.
– Va, nä jag kan inte komma. Jag orkar inte gå dit till kyrkan.
– Va, yrar du om nu? Int ska vi till nån kyrka.
– Vart ska vi då, frågade bisin min förvånat.
– Hem till A. Det är studentfest och int nån konfirmation. Den var vi på för tre år sen.
Bisin min mumlade nånting ohörbart. Nu fick jag igen ett bevis på att han inte alls hör på mej. Hans huvud är fullt av traktorer, bilreparationer, trädgårds- och vedjobb.

Nu ska jag göra ett modigt försök att sticka utan skydd på mitt uppskurna vänstra pekfinger. Hoppas att det går, för fingret behöver luft och vill inte vara instängt i plast hela tiden.

Önskar er alla en skön helg. Ni kommer väl ihåg att det är röd dag i morgon?

Förlorade fingrar

I morse då jag steg upp vid sjutiden var det strålande sol. Nu har molnen tagit över och jag sitter och småfryser. Av rädsla för att eventuellt få barnens och barnbarnens influensa tackade jag redan nej till morgondagens stickcafé. Jag vågar inte riskera de andras hälsa.

Min handske har förlorat sina fingrar!

Mitt vänstra pekfinger tackar och tar emot. Nu ser det redan betydligt bättre ut. Tack vare de avklippta handskfingren behöver jag inte plåster. Och vet ni vad? Jo, garnet glider så ledigt på det handsfingerbeklädda pekfingret. Jag kanske ska börja använda den här metoden i framtiden också? Kan jag månne ta patent på det här?
Jag har lärt mej att spreta med vänster pekfinger och det funkar bra, men när jag tar hand om disk och dylikt vill jag skydda skärsåret. Tur att det ännu finns många handskar kvar i förpackningen.

I morse löste jag de sista tomma rutorna i tidningen Mästarkrysset nummer två. Nu får jag vänta otåligt på nästa nummer. Jag var nog inte riktigt skärpt, för jag satt och stirrade på "en sorts motor" fem rutor med BO i de sista två. Skulle jag ha varit skärpt skulle jag genast ha kommit på TUR i de tre första rutorna, men... ja, man måste väl vakna först.

För att vara riktigt tyst medan bisin min ännu snarkade, så slösurfade jag lite på telefonen. Plötsligt kom jag till Säästötalo Latvala. Jag såg förstås att de säljer garn förmånligt. Till min stora förvåning såg jag att de finns i Karis. Hur har jag missat det? Och nej, nej, jag sökte faktiskt inte på garn, utan som sagt så slösurfade jag. Att jag råkade hamna i västra Nyland beror på att jag precis hade tackat ja till en studentfest i Ekenäs. Jag passade liksom på att kolla vad västra delen av vårt landskap har att erbjuda. Och ramlade förstås genast över garn! 😊 Och det trots att garnaffären i Ekenäs är nedlagd liksom här i stan. På lördagens kalas fick jag dock höra om en ung kvinna, som drömmer om att öppna en sorts stickcafé. Det skulle vara jätte, jätte härligt. Men jag är verkligen osäker på om det går att få ekonomi i ett sånt företag här i stan. Man behöver kanske en karl med fett bankkonto? I dessa tider håller alla så hårt i sina pengar, för att allting är så dyrt. Då kan det vara svårt att locka nån till ett kafé fullt med garn, förutom mej då! 🙈

Nu ska jag försöka ta mej i kragen och sticka färdigt fluffärmarna. Dottern har inte gett besked om längden på dem och jag är lite fundersam, för i mönstret står det kortare ärmlängd för större storlekar. Hmmm...
Särskilt kul är det inte att sticka i det där tunna fluffet med 10:ans strumpstickor. Tycker att det blir så ojämnt.

Önskar er alla en fin tisdag!

Inget firande

Det blev inget morsdagsfirande igår, för barnen har dragit på sig influensa. Den kommer antagligen från dagis och skola där bacillusker av alla de slag stortrivs. Dottern fick knappt fram ett ljud då hon ringde igår och önskade Glad morsdag.
Nästyngsta sonen lät också lite groggy, när han ringde.
Från väster kom ett härligt foto med två solstrålar via WhatsApp.

Tidigt igår morse knackade det på dörren. Bisin min och undertecknad ropade i korus: Stig in. Men inget hände. Det var yngsta sonen, som lämnade en plastkasse med godis på trappan. Han kom inte in, för han var så flunssig.

Jag fick en lagom stor påse med hallonbåtar. Mums filibabba!

Vi fick också en påse med Plopp. Den är förknippad med ett roligt minne från vår första resa med husbil till västra grannlandet. I plastkassen fanns ytterligare en påse med engelsk lakrits.

När jag riktigt tänker efter har vi väl aldrig firat morsdagen så där jättestort, för oftast var bisin min på åkern den här tiden om våren. Visst fick jag frukost på säng och härliga kort av barnen när de var små. Men inte var vi iväg på nån morsdagslunch inte. När våra mammor levde besökte vi förstås dem under dagen. Men inte var det tal om att vi skulle ha åkt iväg till nån restaurang just på morsdagen. Jag kan inte säga att jag ens skulle ha saknat det. Min hulda moder sa alltid att det enda hon önskade sig var en bukett med vitsippor. Och så är det, det är inte gåvorna och firandet som är det viktigaste utan samvaron. 💕

Bisin min funderade faktiskt vad han skulle köpa åt mej. Jag fick riktigt säga åt honom på skarpen:
– Jag är inte din mamma.
Det var när han började yra om diverse verktyg. Uj, vad ska jag med såna? Jag köpte ju redan strumpstickor nummer 10 och andra verktyg behöver jag inte. I morse föreslog bisin min att jag skulle köra iväg till grannbyn och svetsa två flatjärn. Jag fick förklara ett och annat om att jag saknar utbildning för så avancerade arbeten, att jag har ett skadat pekfinger och nu har jag till råga på allt också ett skärsår på vänstra långfingret. Och tänk på alla svetsloppor som skulle ha letat sig innanför mina kläder och åstadkommit brännskador. Brrr!

Igår var bisin min ändå snäll, för han plockade solgula blommor från vår gårdsplan och placerade dem i en gammal sirapsflaska. Det här är mycket bättre än verktyg.

På kvällen när jag satt i min gungstol och stickade hojtade bisin min plötsligt till.

Han såg på våra svenska nyheter och där dök Linda Lampenius upp. Bisin min gormade upprört om att det är helt fel att ha Eurovisionen i nyheterna. Jag försökte lugna honom med att någonting lugnare och roligare än hantavirus, krig, eldsvådor och trafikdöda måste de få visa på morsdagen. Till det fnös han bara och tyckte att nyheter ska vara nyheter.

Nu ska jag försöka på nånting för mej nytt i stickväg, avmaskning med tre stickor. Jag tror och hoppas att jag ska klara av det. Alltid bra när jag inte behöver sy ihop!

Önskar er alla en fin ny vecka! Kom ihåg att det är röd dag i torsdag. 

Det goda brödet

Det var fullt ös på Lillans kalas igår. Hon orkade knappt bära papperskassen, som var proppfull med födelsedagspresenter. Trots hennes iver, gissade hon genast att den lilla påsen var en present till lillbrorsan. Lillan var dessutom viktig med att han genast skulle få den, trots att han var alldeles nymornad efter sin dagssömn.

Prima var det att se hur snabbt de mjuka paketen övergavs till förmån för intressantare gåvor. Pappan fick en hel del att bygga och sätta ihop.
Det var fint att träffa svägerskorna, barnbarnen och släktingarna från mammans sida. En del hade dessvärre förhinder och andra hade dukat under för influensan. Jag är tacksam för att Lillans föräldrar orkade ställa till med kalas. När skulle vi alla annars träffas?

Pinocchiotårtan blev riktigt bra och delikat, om jag får säga det själv. Jag har ju inte vare sig fyllt den eller dekorerat den. Enda kruxet var mandelspånen utanpå kakan, för nötallergikern kunde inte äta av den här tårtan. Men till all tur fanns det en kaka utan mandelspån. Nu gäller det bara att komma ihåg till nästa gång.

Med mej hem fick jag av det goda brödet, som nästyngsta sonen hade bakat. Tack för det. Om ni tror att jag tog fram brödkniven på kvällen och skar upp en bit åt mej, så tror ni helt rätt. Jag använde alltså ett redskap, som jag är strängt förbjuden att ta i. Enligt den yngre svägerskan, beror mitt missöde med brödskärandet på att kniven är ovass. Det försökte jag få bisin min att förstå, men till det fnyste han avfärdande och sa att han tänker gömma alla knivar. Hrmpf!

Nu ska jag fortsätta att njuta av morsdagen utan stress och utan krav. Igår kväll stickade jag faktiskt lite för första gången på två kvällar. Det gick riktigt bra, tack vare min uppfinning med det avklippta handskfingret. Tjohoo!

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen. 

Bottenleverans

Oj, så jag fick fundera, men man får ju inte vara dum. Eller ja man kanske får, men det passade åtminstone inte mej igår. Jag hade lovat baka kakbottnar till dagens födelsedagskalas, men hur skulle jag göra med mitt uppskurna finger? Jag ville ju inte ha blod i smeten. Jag är inte särskilt praktiskt lagd, inte alls på långa vägar så som bisin min är. Han behöver bara se på lite metallskrot, för att genast veta vad han kan göra av det. En gång fixade han faktiskt en strejkande tvättmaskin med en liten legobit. Om han överhuvudtaget skulle vara intresserad av datateknik, så skulle möjligheten att skriva ut reservdelar med en 3D-printer vara en stor glädje och lättnad för honom. Nu vågar jag inte ens knysta om att vi kunde ha en sådan skrivare, för jag vet precis vem som skulle få sköta den utskriften. Då försvinner både husfriden och min sticktid, för är det nånting bisin min är dålig på, så är det att förklara. Han ser ju precis hur det ska göras och hur det borde göras medan jag står med armarna raka och inte har sett ett dyft.

Jag kunde alltså ha frågat bisin min om råd för hur jag skulle hantera mitt blödande pekfinger. Men efter det där när han sa att min blåsvarta skadade och nagellösa stortå skulle amputeras, litar jag inte riktigt på hans hälsokunskaper.
Nu fick det alltså lov att bli en bra kvinna reder sig själv och i det här fallet utan bisin min. Men hur skulle jag göra?

Jo, jag klippte av ett finger på en plasthandske, som blivit kvar från yngsta sönernas grillning en sommar här hos oss. Tjohooo! Nu gick det att baka! Och vet ni vad? Jo, bisin min är riktigt imponerad av min fiffighet. Få se nu sen om det går att få bort kompressen utan att det börjar störtblöda igen. Bisin min föreslog att jag ska blöta upp kompressen försiktigt och sen dra bort den. Undrar hur länge det räcker innan såret växer ihop.

Sent igår bakade jag bottnar till Pinocchiotårta eller Brittatårta eller Britatårta eller sommartårta eller... Kär tårta har många namn.
Den här bottnen ska nästyngsta sonen fylla med det han vill ha emellan.

 

De här två bottnarna med flagad mandel på kommer sonens fru att fylla med det hon vill ha emellan. 💕

Igår morse hade jag tagit ut ett paket smör från kylskåpet. Smöret ska vara rumsvarmt för att kunna röras poröst tillsammans med sockret i sockerkaksdelen av den här marängtårtan. Smörpaketet levde farligt, för varje gång bisin min fick syn på paketet på arbetsbänken sa han:
– Sidu, nån ha glömt smöret här.
Jag hojtade att han skulle låta bli mitt smörpaket, för det skulle inte vara i kylskåpet när jag behövde det rumsvarmt.

Mitt bakande blev rätt sent, för äldsta sonen behövde köket på eftermiddagen för att fixa middagsmaten, tagliatelle med köttfärsröra. Jag lät honom förbli i den tron att mitt pekfinger inte klarade av hushållssysslor. Lite småfräckt av mej, eller hur? Men jag tog snällt hand om disken.

Strax efter 22:30 igår kväll skedde bottenleveransen till grannbyn. Då hade jag tagit ut den tredje tårtbottnen från ugnen. Bisin min var hjälpsam nog att köra mej, så jag kunde hålla den ena bottnen i famnen medan de andra två fick åka på baksätet. Han skulle kolla vad han lämnat ute när han var där på dagen och sysslade, så vi slog två flugor i en smäll. När vi vände hemåt var himlen alldeles röd i öster, som om solen redan var på väg upp.

Äldsta sonen var hjälpsam igår på eftermiddagen och körde in till stan för att komplettera lagren här hemma.

Förutom matvaror och kattmat, kom han överraskande hem med den här tidningen. Här finns mycket intressant att läsa, till och med för bisin min, som inte är intresserad av dejting, men nog av bilar.

Nu är det dags för dusch och sen småningom iväg på kalas. Ska bli spännande att se hur tårtorna ser ut.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Blod i köket

Igår hade jag en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans med väninnan T. Det hela utmynnade på kvällen i ett mindre blodbad här i vårt kök. Men det var ingen annans fel än mitt eget.

Mitt på dagen igår plockade T upp mej och sen körde hon till Prisma i Kouvola.

Där bjöd T lunch på Pizza & Buffa. Utbudet är stort och mångsidigt. Jag skulle klara mej riktigt bra enbart på salladsbordet. Igår valde jag ris, höna, en ostklyftpotatis och en kikärtsbiff samt massor av grönt från salladsbordet. Till efterrätt blev det förstås lösglass.

Vi hade massor att prata om, för det är ett tag sedan vår senaste lunchträff. Det är nog det jag saknar mest i min pensionärstillvaro, kontakten med kursdeltagarna och nära kolleger. Det jag däremot inte saknar är arbetsresorna i ur och skur samt krånglande teknik. Det kändes riktigt skönt att vara pensionär då T berättade om begränsningar i en av datasalarna, som gör det omöjligt att undervisa, för att allting är låst och inget får användas. Hon talade också om hur snabbt alla program ändras nuförtiden, digitala hot osv. osv. Sen tillkommer förstås svårigheten att hitta parkeringsplats tillräckligt nära kursplatserna. Det är inte roligt att släpa på dator, kursmaterial osv långa vägar.

Annat vi diskuterade var böcker, tv-serier och faktiskt också bilar!
Mitt i efterrätten fick jag ett telefonsamtal.
– Hej, svarade jag försiktigt, för jag ville inte skrika ut vare sig mitt förnamn eller efternamn där i matsalen. Det var "min" rara lungläkare, som ringde. Hon hade konsulterat kollegan och de hade nu kommit fram till vilken sorts lungundersökning jag ska genomgå. Jag kommer att få kallelse till den. De vill kolla att det inte finns rester av blodproppen kvar. För övrigt skulle jag fortsätta som förut med medicineringen. Sen sa hon nånting, som gjorde mej lessen. Hon är kvar där på sjukhuset endast den här månaden. Snyft! Få se om jag ska besöka ännu en tredje lungläkare...

Efter lunchen tog vi ett snabbt varv i det enorma varuhuset. Jag skulle egentligen endast ha ägg och kaffe, men jag irrade omkring så att jag plötsligt hamnade vid tidningshyllan.

Och då hoppade den här sommarhandarbetstidningen i min kundvagn! Jag kunde helt enkelt inte motstå den!

 

Här är mina favoritmönster från den somriga tidningen.

Den här toppen gillar jag allra, allra bäst. I tidningen finns lagom mycket virkning, så det är ett riktigt bra köp.

Jag hittade inte äggen, så jag fick fråga mej fram. Ändå har yngsta sonen försökt lära mej att jag ska höja blicken och se vad det står på skyltarna i takhöjd. Hur det nu var så förirrade jag mej både till barnklädesavdelningen och leksaksavdelningen innan jag hittade ut till kassan. Så många ljuvliga baby- och barnplagg, men jag klarade mej därifrån utan ett enda plagg.
Leksaksavdelningen är svår att motstå och jag hittade faktiskt en möjlig födelsedagspresent åt M. Men utan yngsta sonens sakkunskap vågade jag inte satsa på det paketet. Kanske bäst så?

Och nu mina vänner, om ni inte tål blod är det bäst att sluta läsa! 

Här hemma på kvällen var jag ivrig på att få smaka på kornbrödet, som jag köpte i Kouvola. Brödet på skärbrädet, kniven i högsta hugg och sen ett illvrål från mej.
 

Brödkanten var så hård att kniven slant och mitt vänstra pekfinger blev uppskuret istället. Snyft!
Och jag blödde och blödde. Jag äter ju bloduttunnande medicin på grund av lungpropparna, så jag blöder liksom mer än vanligt.

Jag svor förstås och ropade på hjälp, men bisin min kunde inte röra sig för han hade Tufsen i famnen. Har ni hört nånting värre? En katts välbefinnande går före fruns! Jag vet inte riktigt vad bisin min trodde om mitt blodbad, men det var inte särskilt lätt att åtgärda med endast en höger hand. Jag försökte ju undvika att droppa på vare sig golvet eller kläder, men det var inte det lättaste. Hushållspappersark efter hushållspappersark dränktes i blod och plötsligt var hela rullen slut.

Jag tog fram kompresser, sax och förbandstyg och gick ner till bisin min med pekfingret inlindat i hushållspapper.

På något sätt lyckades bisin min binda om mitt finger med katten fortfarande i famnen. Snyggt såg det ju inte ut, men strunt nu i det bara blodet hölls borta.
Tyvärr kunde jag inte sticka ett endaste ett varv utan fick sitta och glo på TV istället. Till natten fick min vänstra hand krypa in i en bomullsvante. Jag var rädd att bisin mins ombindning inte skulle hålla. Och blod vill jag inte ha i sängen.

Jag är nu strängt förbjuden att gå nära knivar i köket och jag får endast handskas med färdigt skivat bröd.

Jag har upptäckt att det är svårt att vara enhänt, för jag använder vänster hand till ovanligt många saker. I morse tog jag bort bisin mins inlindning och när jag tog loss kompressen började fingret blöda igen. Nu har jag själv lagt en liten kompress med ett plåster på pekfingret och hoppas att det håller. Jag ska nu bege mej på jakt efter nån sorts handskar så jag kan sätta igång att baka utan att vara rädd för att få blod i kaksmeten.

Önskar er alla ett riktigt trevligt vecksolut utan blod och utan knivar!