36 rutor

Oj, att jag har sovit gott i natt, till och med så gott att jag kände mej alldeles mörbultad i morse. Jag lade mej före midnatt och vaknade inte förrän efter halv nio i morse. Bisin min blev lite orolig då jag låg så stilla och lugnt.

Igår på förmiddagen var jag iväg till stan. Där träffade jag E från Hyvinge, som oftast brukar förstöra mitt garnlager då hon minskar på sitt eget. Men nu just ryms här inte mera garn, för på stickfronten går det så evinnerligt långsamt för mej. Jag försökte övertala bisin min att börja sticka eller virka. Han stirrade på mej som om jag totalt hade tappat förståndet. Sen började han muttra något om att han skulle sätta upp ett torgstånd här på gården och bjuda ut garn gratis. Har ni hört nånting värre? Nä, inte jag heller. Jag vet åtminstone ett ställe dit jag kan föra överlopps garn, men vad är liksom överlopps? Jag skulle ju kunna gå in här i vårt garage och börja göra mej av med diverse obegripliga grejer, som enligt mej är överlopps. Då skulle bisin min få stora darren! Så om han lägger upp ett garnstånd lägger jag upp ett skrotstånd. Det är idealiskt för då får ju både han och hon orsak att kurva in här via. Genialt, inte sant?

Men alltså, den här gången fick jag...

... 36 virkade rutor av E. Hon hade tänkt göra en tröja åt sig själv och hade redan sytt fast rutorna. Men så tröttnade hon på färgerna och hela projektet, sprättade upp och frågade om jag ville ha rutorna. Jag tackade förstås ja och blev jätteglad över att hon körde ända hit till stan. Det var verkligen snällt!

Men nu är frågan, ska de här rutorna räknas in i mitt garnlager? 640 gram väger de. Och ja, vad ska jag göra av de här rutorna? En filt? En tröja? En sjal? En poncho? Jag tar tacksamt emot alla förslag.

Jag fick nämligen också de här resterna från projektet, Vuonue Pentti garn, 640 gram. Det grå garnet var tänkt att användas till att sy eller virka ihop rutorna. Det här är finländskt fårullsgarn med tencel. Det innebär alltså helt naturligt garn utan plast. MEN utan polyamid håller detta inte i sockor. Det är alltså lite knepigt om man vill vara en ekologisk stickerska.

Och apropå sockor, jag fick också den här tidningen med inspirerande sockmönster. Det kan hända att jag har den från förut, men då ger jag bort dubbletten. Det ordnar sig.

Jag hade tänkt vara extra snäll med bisin min igår och kurvade in via stora varuhuset.

På inköpslistan stod endast en sak, motorolja. Den brukar ta slut fortare än kvickt, så jag tänkte att nu är jag ute i god tid minsann. Döm om min förvåning då hyllplatsen gapade tom. Inte en endaste en dunk med den här motoroljan stod att finna, endast lappen om att oljan säljs till specialpris. När jag frågade fick jag höra att oljan kanske inte hade anlänt ännu. Suck och stön! Idag är jag inte så snäll att jag åker in till stan igen. Nån ordning får det ändå lov att vara.

Igår morse fungerade inte min skärm. Jo, den kom på och on-knappen lyste, men skärmen hade uppenbarligen tappat kontakten med min bärbara dator. Jag stirrade förskräckt på sladdtrasslet här på datorbordet, på de konstiga mackapärerna och diverse svarta lådor. Jag hade ingen aning om vad som hörde vart eller vilken sladd jag skulle dra ut och plugga i nån annanstans.

När jag blev pensionär köpte jag den bärbara av yngsta sonen, som inte längre behövde den "häftiga" datorn för sina studier. I princip behöver jag ingen häftig dator heller, för jag har trappat ner datoranvändningen rejält. Med stor sorg avstod jag från min stora stationära dator, som snällt hade tjänat mej i 15 års tid. Tyvärr klarade den inte längre av uppdateringen till dagens operativsystem. Jag borde ha övergått till Linux och nu ångrar jag lite att jag inte gjorde det. Men just då behövde jag ännu tillgång till Microsofts program, för jag hade kurser kvar på vårterminen.

Hur som helst, min nuvarande bärbara har ytterst få ingångar, så det gäller att komplettera med hubbar för att få kontakt med yttre skärm, tangentbord, mus och skrivare. Snällt nog, tog äldsta sonen hand om trasslet och fixade så kontakten mellan skärm och dator är återupptagen. Skönt att ha tillgång till expert.
Och eftersom jag fick bra teknisk hjälp gjorde jag också en teknisk hjälpinsats. Jag uppdaterade bisin mins bärbara, den han köpte när han blev pensionär. När jag uppmuntrade honom att börja använda den slog han ifrån sig med båda händerna och sa att han inte har tid. Hrmpf! Vad gör han med en dator då?

Sent på eftermiddagen försvann bisin min till grannbyn och vedhögen. Jag var inte glad för hit skulle komma en kille och byta elmätare.
– Äh, du klarar nog det, sa bisin min och smet iväg. Han tyckte att jag skulle stå bredvid den där killen och fråga en massa dumheter.
Till all tur var äldsta sonen här och tog emot mätarkillen och visade honom till mätaren i källaren. Medan vi väntade vågade jag inte göra så mycket, för det skulle ju bli elavbrott under mätarbytet. Jag började alltså sortera papper, som samlats högvis här på databordet. Svåra saker, för vad vågade jag kasta bort? Och vad skulle sparas? Jag hittade en forsedel för garn, som jag beställt från Lankamaailma i januari i år. Det var nödvändigt, för jag saknade ett nystan till den rosa sjalen. Förbluffad stirrade jag på forsedeln. Hade jag verkligen beställt det där sockgarnet? Det kan jag inte ha gjort. Det måste ha blivit något fel, för jag har inget minne av något sådant sockgarn. Kan jag ha blivit så glömsk? När jag riktigt ansträngde mina små grå kom jag på att jag hade gjort en gemensam beställning med stickväninnan V. Sockgarnen var alltså hennes. Tjohooo! Jag hade alltså inte tappat bort några nystan.

Nu har bisin min äntligen kört iväg till grannbyn, så nu ska jag dra fram allting, som behövs för adventskalendrarna. Hoppas att jag har tillräckligt med små grejer, påsar, tejp, nummerlappar och ja, kassar att förvara påsarna i. Spännande, inte sant? Kan hända att jag hamnar komplettera ännu. Hoppas att jag hittar alla små saker jag har samlat ihop under året.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen! 

Varannan dag

 Igår var jag igen iväg till stan. Den här gången tillsammans med äldsta sonen. Nu har vi alltså glass i frysen och yoghurt i kylskåpet. Men det här med att besöka mataffären varannan dag är inte alls hälsosamt för mej.
Igår kom jag igen hem med en...

 ... tidning! Och ni ser ju vad som lockade mej med den här pärmbilden!
Just det, katter!

Men jag är ju nu inte en sån där som kan det här med maskstygn, så kanske jag håller mej till de där gula sockorna istället. Det står nämligen att de är lättstickade och det passar mej betydligt bättre.

Igår dök nästyngsta sonen överraskande upp och han hade med sig...
 

... hembakta batonger. Mums! Nu är de åtminstone gjorda i grannbyn, så jag behöver inte fundera desto mera över ursprungsland eller läsa det finstilta.

Nu ska jag småningom ta mej till stan igen! Farligt, farligt, men den här gången på uppdrag av bisin min och så kanske, kanske något garnrelaterat...

Önskar er alla en fin ny vecka. Enligt väderspåmännen lär första oktober bli extra varm och solig, så passa på och njut!

Riktigt upprörd

Igår morse tänkte jag lyxa till frukosten med en sesambagel. Lite annorlunda mot mitt vanliga intag av rågbröd. Jag tog fram påsen jag handlade i fredags och lade bageln i brödrosten. Medan jag väntade att bageln skulle ploppa upp, kollade jag på brödpåsen.

 

Och jag blev riktigt upprörd. De här är bakade i Danmark! Va sjutton! Här försöker en arma stackare gynna inhemskt och lokalproducerat och så kommer Fazers bröd från Danmark! Det är inte klokt. Jag är så besviken och ledsen. Jag trodde att det går att lita på ett finländskt varumärke, men tydligen gör det inte det. Här försöker jag i mitt lilla hörn av världen vara en någorlunda god miljömänniska, sortera, ha kompost och undvika matsvinn så gott det går. Och så blir jag lurad av Fazer och en läcker förpackning i rosa! Morr!

På kvällen gjorde jag en liten bricka med kex och ost, det var ju ändå lördag.

Jag minns att jag var lite fundersam i affären när jag nappade de här kexpaketen. Cream Cracker förpackningen såg inte alls ut som den brukar, men en hel del förändras ju så det gäller att hänga med, eller hur?
Döm om min förvåning när jag undersökte förpackningarna. De här kexen är gjorda i Lettland. Nu var jag verkligen riktigt upprörd. Kantola är ju finländskt, men nu plötsligt är det inte alls så. Milda makaroner. Härefter får jag nog gå länge i mataffären och lusläsa allt det finstilta. Det är verkligen svårt att vara en ansvarskännande och miljömedveten konsument när det inte ens går att lita på inhemska varumärken.

På kvällen fick jag äntligen socka nummer två färdig efter att jag fäst alla trådar. När jag satt där med stoppnålen i min hand slog det mej, tänk om Novita också sviker mej. Med darrande fingrar tog jag fram Nallenystanet och...

... tack och lov, finska flaggan finns på banderollen. Nu kan jag lugnt sticka vidare...

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!

Tre rätters

Åh, äntligen ensam i huset! Det är tyst och lugnt, bortsett från katten Tufsen, som tassar runt ibland. Ja, och förstås ljud från landsvägen här utanför.

Igår kväll då jag lade mej hade jag stora planer inför idag. Men, tja, idag har liksom energin runnit av mej och jag har inte tagit mej nånstans alls. Inte till den lilla lokala höstmarknaden i stan, inte till A:s loppis i den bästa av våra stadsdelar och tyvärr inte heller på brunch till den bästa av byar i norra grannkommunen. Det skulle förstås vara trevligt att träffa människor, men samtidigt är det så skönt att vara hemma och syssla och pyssla lite smått.

Men lugn, bara lugn, jag är nog social och har inte grävt ner mej i en grotta. Igår på eftermiddagen träffade jag min väninna T. Vi tog oss till Fylla i stan och åt en tre rätters.

Vi inledde med ostgratinerade nachos, salsa och creme fraiche, en portion vi delade på. Innan vi ens hade hunnit äta upp det här kom redan varmrätten in på bordet...

 

... en supergod oxgryta. Kan varmt rekommenderas.

 

Efter en rejäl stund, var det dags för efterrätt, glass med tjinuskisås. Mumsfilibabba.

Vi hade mycket att tala om, så tiden flög på snabba vingar. T är helt engagerad i jobbet. Det var roligt att höra om utmanande kurser och veta att jag inte själv behöver stressa med krånglande teknik, uppdateringar och förändrade program. Nuförtiden verkar allting förnyas i supersnabb takt. Det mesta jag har lärt mej verkar vara föråldrat. Tur att jag är pensionär och inte behöver förbereda kurser.

På hemvägen körde T via mataffären och jag kom hem med...

... senaste numret av Kuriren och...

... en jultidning, som jag förstås inte alls behöver.

Men hur skulle jag kunna motstå det här mönstret? Det står att det är en lätt flerfärgsstickning och garnet är Nalle från Novita. Det borde alltså vara möjligt för mej att klara av det hela. Men nu är jag lite fundersam, kan man ge julsockor i julklapp eller ska man ge dem redan före julen?

Apropå sockor ännu, igår fick jag endast en socka färdig. Fästandet är liksom inte riktigt min grej. Jag borde absolut ta mej i kragen och fästa trådändarna också i den andra sockan, men det är mycket tråkigare än att sticka. Jag har försökt uppmuntra mej själv genom att bestämma att sockorna inte är färdiga förrän sista tråden är fäst. Men det har inte riktigt lyckats, tyvärr. Det ser mera ut som om jag är världens långsammaste stickare då ingenting blir färdigt.

Nu måste jag bestämma mej för om jag ska städa eller lämna det till i morgon. Jag kanske bara ska ta det extra lugnt idag och satsa på fästande?

Önskar er alla en skön söndag!

Konstiga gurkor

I natt hade jag igen livliga drömmar. Det konstiga med mina drömmar är att jag ofta befinner mej i grannbyn i huset på gården. Ändå ser huset inte ut som då mina svärföräldrar bodde där eller då vår familj bodde där. Det ser inte ens ut som nu när nästyngsta sonen med familj bor där. Hur kan jag då i drömmen veta att det är just det huset?
Jo, det är nånting med stämningen, nånting på gården eller nån liten detalj, som inte är renoverad ännu.

Nå, i natt befann jag mej i våra förra grannars hus. Inte heller där var interiören, som jag mindes, utan där var helt nyrenoverat med nedsänkta plan, ljusa golv och gula väggar. Utanför var det flera gamla dåliga trappor och minst tre olika ingångar till huset. Jag blev hjärtligt mottagen av frun i huset. Där pågick nån sorts fest med många unga mammor med småbarn. I ett rum fanns en massa byggbråte och farliga bräder fulla med spik. Att jag drömde det där sista är norrmännens fel. Jag såg nämligen på Mancave igår natt medan jag stickade. I det programmet var det minsann raka rör och snabb renovering/förvandling.
Och ja, ja, jag erkänner, jag var inte alls i säng före klockan 23 så som jag lovat mej själv. Men det gör inget, för jag vaknade ändå lite över sju i morse.

Om ni tror att jag fastnade i min sockstickning, så tror ni helt rätt. Det är så roligt just nu när det löper. Jag skulle liksom inte alls ha tid med någonting annat. Men igår tog jag ändå hand om de här...

... konstiga gurkorna. De hade legat några dagar på köksbordet, för jag var minst sagt skeptisk. Jag var tvungen att fråga bisin min om de där gurkbollarna, som skiftade i gult verkligen var kuranta. Jo, jo, fick jag ivrigt till svar:
– Det där är en annan sort och de sku ha blivit mycket större om jag hade skött om dem.
Jaha, jag skalade och skivade...

... lade skivorna i burkar, hällde på lagen och skakade om tills sockret smält. Simsalabim, så var mormors gurkor eller klappgurkorna färdiga. Tjohoo!
Och de där gulskiftande gurkorna ser faktiskt likadana ut inuti. Gurkorna är alltså från eget land och därifrån kunde jag också plocka de sista dillkronorna och några ynka kvistar som fanns kvar. Bisin min påstår att det kanske finns gurkor till ännu en burk, men då måste jag nog köpa dill från butiken.

Igår kväll blev jag igen irriterad på nyheterna. Det är vet ni svårt att leva med en nyhetsnarkoman när man själv undviker nyheterna. Igår såg bisin min på femmans, sexans och sjuans nyheter. Han såg inte riktigt hela halvåttans eller halvnians nyhetsprogram, men sen klockan 22 var det dags igen. Jag såg inte på sjuans (klockan 19) nyheter, som kommer på MTV 3, men jag kunde inte undgå att höra. Nå, klockan 22 var liksom en upprepning av det som sagts redan klockan nitton. Och som vanligt hade de en expert, närmare bestämt Risto E J Penttilä, att uttala sig om världsläget och vad det nu betyder när en diktator möter en "galning" från väst. Helt värdelösa analyser, om ni frågar mej. Jari Tervo sade mycket klokt när han var gäst i En hård veckas kväll. Han sade att det är ingen idé att analysera, för T_ _ _ p gör ändå precis som han vill just precis i den stunden. Han har ingen linje och tänker inte framåt.
Precis så är det ju och nyhetsmedierna slösar bort tid på meningslösa analyser. Skärpning alltså.

Strunt i de där galenskaperna och låt oss njuta av veckoslutet visserligen har det utlovats regn till i morgon också, men det skrämmer väl inte oss? På tal om regn, nu måste jag leta rätt på mitt paraply, för jag ska igen ut på roligheter i eftermiddag.
Ha det bra! 

Gör om...

... gör rätt, muttrade jag igår kväll når jag drog fram min stickning.

Nä, nä, det här såg inte alls bra ut. Det blev för stora "diken" mellan stickorna. Suck! Allt jag stickade igår på stickträffen hos C var alltså förgäves. Tydligen kan jag inte längre både sticka och prata samtidigt! 🙈
Igår påstod visserligen V att en av hennes favoritsysslor är att dra ut stickorna, riva och sen plocka upp maskorna och börja på nytt. Jag undrar om hon skojade med oss?
 

Nå, jag drog också ut stickorna igår kväll och rev upp alltihop. Jag började helt enkelt på nytt, för jag visste att mitt första försök till ett nytt sockpar skulle ha harmat mej otroligt. Gör om, gör rätt, för bättre borde jag ju kunna. Längre än så här kom jag inte igår kväll, för hör och häpna, jag lade mej redan klockan 23! Sen sov jag gott hela natten ända till sju i morse. Vad jag alltså borde göra i framtiden är att helt enkelt gå och lägga mej i tid. Vänligen påminn mej om det när jag nästa gång får för mej att jag ska bara sticka ett varv till, sen ännu ett och bara ett varv ännu. Plötsligt är det midnatt och jag har svårt att somna, för jag är så upp i min stickning.

Vad jag borde ha gjort på gårdagens stickträff, där vi åt gott, varma smörgåsar och en delikat äppelpaj, är fästa garnändar i det färdiga sockparet. De sockorna kan jag tyvärr inte visa här, för nu börjar lite hyschpysch och jag vill gärna att vissa gåvor ska förbli överraskningar. Ni får ha överseende.

Jag fick igen goda råd igår, tack för dem. Mitt färgval fick godkänt. Nåja val och val, den blå nyans jag vill ha till de här sockorna finns tyvärr inte i Nallegarn. Men skulle mina stickväninnor ha sagt nej, nej, så skulle jag ha gått in för ett helt annat garn istället. Det är ju inte Nallegarn i mönstret heller, så det skulle nog gå att byta. Sen vet jag förstås inte om jag har rätt kvalitet i garnlagret, men det är ju en helt annan sak.

Jag fick också hjälp med antalet maskor och nu får vi hoppas att sockorna passar på mottagaren, sen nån gång då de hoppeligen blir färdiga.

Förutom hjälp, gott att äta, trevligt sällskap och stickning, fick jag också möjlighet att köpa rosa bandet produkter. Årets rosett är verkligen vacker med broderade fjärilar. Lauri Haav har designat årets band och armband. Jag tycker så mycket om det här bandet. En tid hade jag faktiskt alla band jag köpt fastnålade på min rock under hela oktober. Men nu har jag tappat bort en hel del av banden, så i år får det räcka med det här vackra bandet. Förresten, nu måste jag väl gå igenom garderoben, så att jag kan gå klädd i rosa under hela oktober. Det är ju rosa månaden då.

Oktober är ju också socktober, alltså ska vi sticka sockor till julklappssäcken. Idag är det tre månader kvar till julafton, så det är nog bäst att säta igång nu redan. Jag är ju så långsam stickare, så jag behöver extra mycket tid. Men kära nån, nu hittade jag en härlig oktoberutmaning hos Arteeni, ett stickrally! En ny handarbetsutmaning varje dag i oktober, men utan stress eller press. Man behöver inte anmäla sig nånstans och det är ingen tävling, utan man gör så gott man kan och så mycket man hinner och orkar med. Det behöver nödvändigtvis inte alltid vara frågan om stickat utan kan också handla om att dyka ner i garnlagret och man behöver inte rapportera nånting alls. Ja, man behöver inte ens vara med i Facebook eller på Instagram. Rapport eller dagbok håller man enbart för egen del och blir inte allting färdigt på 30 dagar i oktober, så gör det inget. Huvudsaken är att man har roligt, släpper loss och är lite galen. Tjohoo! Visst ska vi väl delta?

Apropå den annalkande julen ännu, igår meddelade A att hon älskar julen för då får man många klappar om man är snäll. Oj, oj, oj, nu måste nog mormor hitta på nånting och paketera många paket, eller hur? Det som är bra med A är att hon hittills har uppskattat hantverk. Men man vet ju aldrig då det svänger. Förstås är det roligare för henne att få grejer istället för stickade sockor, men... 

– Va, ha du klippt håret, utropade bisin min i morse då yngsta sonen var här på snabbvisit och vi talade om vad jag gjorde i Lundi.
Heh, där ser ni hur uppmärksam bisin min är. Han liksom märker ingenting. Det var ju redan i tisdags, som jag kom hem nyfriserad och glad. Bisin min har nog slutat se på mej! Behöver jag vara orolig?

Det var fint att träffa sonen, som verkar ha fullt upp med både det ena och det andra. Trots att han bor i grannbyn, så blir det inte så ofta som vi träffas, för är det inte det ena, så är det det andra. Är inte han på språng, så är jag ute på äventyr. Tänk så tokigt det kan bli.

Nu är det dags för lite tvätt och kanske någonting annat nyttigt i hushållet eller... ja, tänk om jag fastnar i stickningen...

Önskar er alla en fin fredag!

En härlig eftermiddag

Igår körde jag in till stan mitt på dagen. Där satte jag mej i G-M:s bil och så bar det iväg västerut med V och U i baksätet. Färden till västra grannstaden gick fort i glatt samspråk och G-M rattade suveränt till Kungsporten.

Där på parkeringsplatsen stod små lönnar i den vackraste höstglöd. Solen sken från en klarblå himmel och vi gick in i Jysk. Där hade julprylarna plockats fram, prylar som jag minsann inte alls ska ha, men... ja, en ny julduk fick följa med hem och en liten grej till tvättrummet.

Från Jysk är det ett stenkast till Rusta, vårt nästa stopp. 

Det första som möter en där är den här samlingen med handtvål. Hur man ska kunna välja härifrån begriper jag inte, för utbudet är alldeles för stort. Det här är ju endast ett märke, finns en hel del till.
Också här var julgrejerna framplockade, tjohoo! Här är förstås lite farligt då här finns garn, till och med Novitas sju bröder hittas här nuförtiden. Men jag köpte inte ett endaste ett nystan. Det ni!
Tyvärr hittade jag inte hallonbåtar, så jag fick nöja mej med en stor påse nappar istället.

Från Rusta fortsatte vi till Eurokangas, men där gick jag inte in, inte heller i Gigantti, för jag skulle inte ha nånting därifrån.

In till centrum och...

... en rostbiffsbatong på Picnic till lunch.
När vi satt där och åt invid Hairlekiini frågade jag av mitt sällskap om man kan gå in där och klippa håret utan tidsbeställning. Jo, jo uppmuntrade damerna och jo, de kunde nog vänta på mej, för de satt bekvämt och det fanns mycket att se på där i Lundi när skolungdomarna släntrade omkring. Jag gick alltså in i "salongen" och fick håret klippt av en elev. Tjohooo! 
Jag valde eleven, för jag tänkte att det är viktigt att hon får öva och det är inte livsviktigt med mitt hår. Det växer snabbt ut igen. Medan jag satt där kom också V in och fick sitt hår klippt. Gissa om det var två nöjda damer, som sedan kom ut ur "salongen"? Tänk, utan tidsbeställning och desto mera funderande, så var vi plötsligt mycket snyggare i håret.
Medan vi satt i frissastolarna fick G-M och U se ett spännande polisingripande mitt på blanka tisdagseftermiddagen. Tydligen hade en skolkille med så lösa byxor att kalsongerna syntes lång väg, snattat nånting.

Med lätta steg och nyfriserade hår gick vi sen med V till Clas Ohlson. Där köpte jag en Remingtonapparat med fem huvuden åt bisin min och...

... cederträ för mitt garnlager.

Från Clas Olson gick vi vidare till Normal. Inte precis för att jag nu skulle ha nånting, men...

... redan väskan är så rolig! Nåja, i den här miniväskan finns bland annat tandkräm, för det behövs ju alltid.

Nöjda återvände vi hem med fullastad bil. Nu har jag julshoppat! Stort TACK till G-M för att jag fick följa med igår. Tack också till U och V för trevligt sällskap.

– Vi skulle ju spara pengar, sa bisin min då jag kom innanför dörren härhemma fullastad med kassar.
Jo, det ska vi ju, men det är ju lite skillnad om jag köper det här:
 

Deodorant, handtvål, plastpåsar och... ja... julpaketkort och han köper maskiner eller delar för flera hundra euro! Förstås finns det en viss risk för att paketkorten är onödiga, för det ska ju inte vara julklappar i år heller... Ja, och så ryms det väl knappast långa rim på de där små paketkorten?

Jag hade tre saker på min inköpslista: Plastpåsar, mandel och halspastiller. Och kan ni tänka er, jag kom faktiskt ihåg alla tre saker!

Glad blev bisin min i varje fall över sin Remington och själv börjar jag lite fundera på att paketera små påsar med diverse innehåll till julkalendrar. Borde jag köpa skruvar och muttrar och paketera en åt bisin min också?

Nu småningom dags att se över stickväskan inför dagens stickträff. Fick socka nummer två nästan färdig igår kväll, så nu gäller det att lägga upp maskor för nästa par.

Önskar er alla en fin fortsättning på onsdagen!