Farligt, farligt, verkligen farligt

Vad kan man göra på Årets gråaste dag? Jo, man kan bege sig ut på farligheter! Det gjorde jag idag tillsammans med Lilleman och hans mamma. Vi startade på förmiddagen efter Lillemans dagsömn och lunch. Västerut for vi iväg och hamnade här:

Ja, ni ser ju redan på långt håll att det här inte ser bra ut för en garnoman. Lankamaailma (Garnvärlden) hade officiell invigning på sin lagerbutik i Vanda idag.

Här finns allt och lite till, färdigt stickade tröjor och böcker.

Ljuvliga mjuka och fluffiga garn.

Hur skulle det vara med en stickad klänning? En och annan karl, förutom de som ingick i personalen, hittades också mellan garnhyllorna.

Meter efter meter sträckte sig lagerhyllorna fulla med underbara garner.

Jag gick omkring och muttrade: "Jag ska inte ha garn, jag ska inte ha garn..."

Ändå blev min kundvagn konstigt nog full. Enda trösten är att allt det här garnet är inte mitt. Lillemans mamma fick en del av garnet färdigt i julklapp. Bra när hon fick välja själv och fick en julklapp hon vill ha.

Lilleman är minst sagt skeptisk till det här färgvalet och ja, kanske garnvalet överhuvudtaget. Han ville säkert ha mjukt babygarn, eller vad tror ni?
Bra gick det att navigera mellan hyllorna med kärran. Ibland uppstod lite hinder då stickdamer stod i grupper ivrigt samtalande med varandra.
Det bjöds på bulle, kaffe, saft och Mariannekarameller samt musik av en farbror, som spelade på elpiano.

Kön ringlade sig lång och jag tyckte verkligen synd om dem, som endast hade en bok eller några nystan och som fick vänta. Kassorna jobbade för högtryck och det gick ganska bra då en packade in allting och en annan slog in summorna i maskinen. Jag fick en tygkasse och ett stickmått, som gåva.

Jag blev alldeles, alldeles yr i bollen av allt det ljuvliga garnet. Det fanns för mycket att välja på och många nystan, som jag precis visste vad jag skulle kunna göra av. Men jag var ståndaktig och höll mej till min lista där jag skrivit upp vilka garner jag behöver till vilka sockor, vantar och mössor. Endast sju nystan var mer eller mindre impulsköp. Duktigt av mej, inte sant?
Jag insåg att jag är riktigt gammaldags, där jag gick med min lista. De flesta andra hade mönsterbeskrivningarna i sina telefoner.

Vi återvände österut och hade tänkt köpa lite gott till farsdagen från N'avetta. Men där var så fullt, så vi susade förbi och fortsatte västerut till Sibbostrand och Portside Trattoria för att inta en sen lunch.

Vi hade inte beställt bord i förväg, för vi visste ju inte alls att vi skulle komma hit. Nytt ställe för oss alla tre.

Jag beställde en Leif Eriksson pizza. Riktigt god med gorgonzola. Jag blev verkligt förvånad över att det på en italiensk pizza finns ananas! Men Lilleman var glad för de ananasbitar han fick, dock inte dem med gorgonzola på!

I vattenflaskan var citronbiten faststucken på en kvist. Nånting att ta efter?

Ifall ni undrar vad jag köpte för nystan, så får ni ge er till tåls. Jag kan inte dra fram dem på matbordet nu när bisin min är hemma! Sånt kan störa helgfriden! Inte för att han sa nånting då jag kom hem och han såg mina kassar. Han vet ju att jag har varit avhållsam!

Medan jag var borta har äldsta sonen städat kylskåpet. Skönt. Jag borde kanske vara borta oftare? Men inte i garnbutiker!
Nu ska jag ta hand om disken och sen sticka färdigt såpbubblesocka nummer två, för nu ska här börja stickas på allvar.

Önskar er alla en riktigt skön söndag!

Han e så go!

Idag har jag fått vara tillsammans med en riktig hjärtekrossare. ❤️ Han e så go, Lilleman. Men han är också farligt snabb och klättrar precis överallt där han kommer åt! Jag måste nog börja träna, för jag hinner inte riktigt med längre.

Till en del beror det förstås på alla leksaker han tycker om att sprida omkring. Att sen hitta nånting han vill leka med är inte alltför lätt. Storögt tittade han på mej då jag tog dockan i min famn. Men så fort han hörde maskinljud utanför skulle han till fönstret och se vad som var på gång. Där körde fafa med den gula skoplastaren. Länge stod Lilleman och väntade att maskinen skulle komma tillbaka.

Glad att jag fick tillbringa dagen tillsammans med Lilleman och hann till och med prata lite med hans far mellan varven. Vädret har varit genomtrist och grått hela dagen, så det behövs lite värme och solglittrande leenden.

Önskar er alla en fin lördag!

KAJ-fans

Nu är jag både skriftskolsgången och vaccinerad. Åtminstone förr var sånt viktigt. Viktigt var det enligt lungläkaren att jag tog både influensavaccin och covid-19 vaccin. Det har jag gjort nu och hoppas på att fortsättningsvis få vara frisk utan angrepp på lungorna.

Allting gick dessvärre på finska och det fastän det är svenska dagen idag. Synd, verkligen synd.
När jag hade blivit stucken i både vänster och höger arm, var det dags att sitta ner de obligatoriska 10 - 15 minuterna. Medan jag satt där i allsköns ro fick jag en fråga av en äldre dam:
– Jag hörde att dom ropade Ekholm. Är du uppifrån byarna?
Jag svarade försiktigt jakande på frågan.
– Är du släkt med E och M Ekholm?
– Jo, det var mina svärföräldrar.
Sedan gick samtalet in på släktspår, så som det nästan alltid blir i Svenskfinland. Lite osäker är jag nu om det var så att damen var kusin till min svärfar eller om hon är småkusin med bisin min. Det hann jag aldrig fråga, för det kom en karl med stora steg.
– Jag måst få visa vad jag fick till farsdan, sa han och öppnade rocken. Stolt och glad visade han sin t-skjorta med texten Kom ti byin. Likadan skjorta som KAJ har i sin byvideo.
– Ni vet kanske int va de här e, sa han.
Jodå, det visste vi allihop och damen jag talade med tidigare berättade att radio Vega hade spelat Bara bada bastu på morgonen.

På hemvägen då jag lyssnade på radion hörde jag dem säga att idag spelar de endast finlandssvensk musik, eller egentligen musik av finlandssvenska artister, för jag hann höra åtminstone två låtar på engelska. Den ena var Up All Night med Mia Hafrén.
Lite motvilligt måste jag väl medge att jag är avundsjuk på den där karlens t-skjorta. Det skulle inte alls vara fel att gå omkring i nånting KAJ-relaterat. Men kanske bäst att hålla mej till mina vanliga utslitna kläder.

I tisdags fick jag post från Hjärtförbundet, post som inte gjorde mej glad.

Den här adventskalendern kom som en gåva och det stod att man inte behöver betala för den. Men jag får dåligt samvete, för att jag inte betalar. Jag kan dock inte betala, för då kommer jag att få tiggeribrev också i fortsättningen och det vill jag helst slippa.

Och när jag nu var inne på det här med hjärta, se vad yngsta sonen kom med idag:

Hjärtmärkta semlor (frallor)! Jag visste inte ens att sådana finns. Men riktigt bra, nu kan jag variera brödmenyn och ibland njuta av vetesemlor.

För övrigt så gäller det ju att ha Hjärtat på rätta stället.  ❤️

Idag har jag försökt övertyga bisin min om att jag måste vila mina stuckna armar och omöjligt kan bära ved. Han är minst sagt skeptisk. Tror ni att jag vågar sticka utan att han börjar misstänka att jag är arbetsskygg?

Önskar er alla en trevlig svenskadagen kväll.

Ett par sockor och ett par vantar

Nu kan jag brösta mej och spatsera stolt som en tupp och säga:
– Vad var det jag sa?
För vet ni vad? Joo, Lilleman förstår att titta och sedan göra likadant och det var ju det jag visste hela tiden! Igår tog bisin min fram sin nya maskin, en stubbfräs. Han fräste bort en jättestor granstubbe på nästyngsta sonens gårdsplan i grannbyn. Lilleman hade hört intressanta maskinljud ute och tog en titt i fönstret och sen var det fort på med tossorna (ja, alltså dojor eller skor), halaren (det som svenskar kallar overall) mössa och handskar förstås, för nu skulle han minsann ut och hjälpa fafa. Lilleman var jätteintresserad av maskinen, så det var fullt sjå att se till att han inte kom i vägen för den eller brände sig på den. När maskinarbetet var färdigt, började bisin min ösa träfliset i ett ämbar (eller kalla det hink om ni vill). Lilleman var genast med på noterna, letade reda på ett ämbar och började ösa flis i hinken. Här behövs inga leksaker när det finns riktigt kara-arbeit!
Självklart ska Lilleman ha sin Pilttikalender. Han kommer att lära sig öppna luckorna på nolltid. Tror att fafa insåg det igår!

Idag har jag tillbringat en härlig eftermiddag hos G-M, där vi stickflickor möttes. Skönt att sitta inne, mysa, prata och sticka. Värdinnan bjöd på god grönsakspaj och smaskig kolapaj. Tack för den förplägnaden.
Och jag kom igen hem med fina gåvor...

... ett par sockor. Om de är för små för A, får Lillan dem. 

Och ett par vantar, som jag tror att blir riktigt bra åt Lillan. Nu slipper hon frysa om händerna. Är de för stora för henne får A prova dem.
Stort tack till U för fina handstickade gåvor. ❤️

Nu ska jag sticka vidare på såpbubblesocka nummer två.

Önskar er alla en fin torsdag.

Ligger i startgroparna

I morse när jag vaknade såg jag faktiskt en glimt av solen. Men innan jag hunnit få på mej kläderna, frukosten undanstökad och det dagliga korsordet löst, lyste solen med sin frånvaro. Så istället för att njuta av soligt uteliv, tog jag hand om lite hushållssysslor. Nån gång måste de också stökas undan.

Igår drog jag fram kassen med julkalenderpåsar, band och lite tejp. Så glad att jag köpte de här till reapris förra året efter julen. Nu ligger jag i startgroparna med paketerandet av 24 påsar till tre flickor. Det blir 72 påsar! De här påsarna är ganska små, så jag frågade i stickcaféet var man får vanliga bruna påsar i stan. Och som vanligt kunde de vänliga damerna svara. De rekommenderade vår lokala bokhandel. Få se om jag behöver större påsar eller om jag gör små julpaket.

Bisin min tycker för övrigt att jag är galen, som köpte en Piltti julkalender åt Lilleman.
– Han är så liten, int förstår han ändå.
Höh, vad då liten? Lilleman hinner bli 1 år och fem månader i december. Han ser ju dessutom att storasyster öppnar luckor, så självklart vill han också öppna. Ja, och så är det ju mat och mellanmål där i Pilttikalendern. Själv vill jag förstås att det ska vara rättvist och det innebär att alla fyra barnbarn får var sin julkalender.

Idag fick jag en vänförfrågan i Facebook. Känner ni någon Xylia Stjärn? 
Nä, inte jag heller, så den förfrågan tog jag genast bort. Inte alls kul med alla de här falska profilerna.

Och vet ni vad? Jo, jag har hittat en webbplats där man i sökfältet kan skriva in garnet som står i mönstret och sedan får man en massa förslag på garn att använda istället. Stort, stort tack för Yarnsub, nu slipper jag räkna och fundera på löpmetrar! Webbplatsen är på engelska, men det gör inte så mycket, huvudsaken är att man får en massa alternativa förslag, som matchar det sökta garnet. Lite farligt kan det förstås vara för mej, för nu kan jag ju lugnt köpa utländska mönstertidningar och ersätta det utländska garnet med något som går att få tag på här hos oss. Tjohooo! Sen gäller det förstås att förstå mönsterbeskrivningen också. Men hittar man bara rätt ersättande garn, så löser sig nog resten också.

Önskar er alla en fin tisdagskväll.

Börjar inte så bra

Igår var jag iväg österut tillsammans med yngsta sonen. Vi var till Prisma i Kotka, så köp-inget-månaden november börjar inte så bra! Egentligen skulle jag endast ha en adventskalender åt Lilleman och inget annat. Jag var ju och handlade i lördags.

Det var lite knepigt att hitta den här i det stora varuhuset. Den fanns inte bland barnmaten, inte bland chokladkalendrarna och inte bland leksakerna heller. Någonstans borde det finnas en, för jag hade ju sett en sån i onsdags då jag var i Prisma i Kotka. Den gången vågade jag inte köpa kalendern, för jag ville kolla med mamman först. Det gjorde jag i torsdags då jag var ute på äventyr med henne och Lilleman.
Det var nära att den här kalendern skulle ha blivit kvar på hyllan, för att vi helt enkelt inte hittade den. Affärernas logik går inte hand i hand med min logik. Dessvärre tycker de också om att flytta runt saker och det för att kunderna ska gå runt och plocka mera i kärrorna.
De höll på med inventering där i Prisma, så innan vi skulle till kassan vände jag mej helt enkelt och frågade av en i personalen var Pilttikalendern fanns. Och jo, den fanns där bakom hörnet någonstans vid kexhyllan! Yngsta sonen gick snällt efter kalendern. Det skulle ha varit lite snöpligt att komma hem utan det enda jag egentligen skulle ha från affären.

Jag försökte verkligen låta bli, både det ena och det andra. Men kan ni tänka er, jag hittade massor, massor med julklappar, utan att ens leta efter såna. Lite harmfullt på ett sätt, men bra på ett annat vis. Nu har jag alltså julklapp åt Lillan och bisin min. Lillans julklapp fick godkänt av mamman innan jag köpte den. Tänk så bra att WhatsApp finns och man kan skicka foto på leksaken och fråga: Blir det här bra. Jag vill ju inte slösa pengar på sånt, som inte fungerar. Yngsta sonen är lite tveksam till min metod:
– Det blir ju ingen överraskning nu.
Nej, inte för mamman i varje fall, men nog för Lillan. Och hoppeligen en trevlig överraskning. I år ska det inte var många julklappar, så det är bäst att vara extra noga med det man köper.

Julen närmar sig med stormsteg och jag behöver rött garn för två kommande projekt. Dessvärre kunde jag inte riktigt bestämma mig för om det ska vara julrött, som färgen här längst framme eller en mera dämpad ton, som i tranbär. Och eftersom jag velade tog jag ett nystan av varje färg. Får se sen vilken färg, som passar bäst ihop med de övriga färgerna i mitt projekt. Och ja, nu var då garnköps-stoppet brutet.
För att hitta till garnhyllan fick jag fråga mej fram, för den var i andra ändan av varuhuset. Då hade jag snurrat runt på matavdelningen, där vi kom in. Garnhyllan var på något sätt lite i skymundan, för där var en pelare rakt framför den hyllgången. Lite fräckt tycker jag. 

Det här är min julklapp till mej själv. Jag kunde helt enkelt inte motstå den här boken.

Här är ett litet exempel på de härliga mönster, som finns i boken. Å ena sidan skulle jag vilja sticka alla de här, men å andra sidan inser jag att de här är inte särskilt lättstickade.

 

Jag hade spurtat förbi den här i tidningshyllan, när jag tvärnitade och backade, för inte nog med att man fick två tidningar till ens pris, så finns det också stickextra i det här numret.

När vi var färdiga med handlandet, tog vi oss till Mestari Kotka. Jag valde hawaii schnitzel, som sen lunch. Jag borde nog ha tagit något lättare, för det här är en alldeles för stor portion för mej.

Yngsta sonen är alltid trevligt sällskap, så jag hade en fin dag tillsammans med honom. Det var till all tur inte så mycket folk i affären och det var riktigt skönt, för nu kom jag åt att se allting och kunde vandra sakta omkring.
Nu har jag då dragit mitt strå till stacken och skött konsumerandet, så att Finlands ekonomi skjuter i höjden.

Ajjo, lugn bara lugn. De övriga barnbarnen kommer nog också att få adventskalendrar/julkalendrar. Men dem pysslar jag ihop alldeles själv. Jag har under årets lopp samlat på mej små gåvor, som snart ska packas i numrerade påsar och sedan levereras lagom till lillajul. Ska bli jätteroligt och spännande. Så glad att jag är pensionär och hinner med sånt här.

Och hur gick det då med min smartfria dag igår? Faktiskt riktigt bra. Telefonen ringde inte ens en enda gång. Jag hade upp messenger, så mycket att jag tackade nej till ett litet garnpaket. Ja, ni läste alldeles rätt. Jag sa nej till garn!
Lite WhatsApp kommunikation hade jag med tre olika personer. Det var allt, så nu är det bevisat att jag klarar mej utan att gå vilse i apparnas värld eller hänga på smarttelefonen i tid och otid.

Önskar er alla en skön måndagskväll.

En söt liten pumpa

I morse när jag vaknade lite före åtta, var jag helt borta, alltså mera borta än vanligt, för jag hade ingen aning om vad det var för dag. Först trodde jag att det var måndag. Så småningom, ju vaknare jag blev, insåg jag att det var fredag igår och därför måste det enligt konstens alla regler vara lördag idag! Och så var det ju.
Sen gällde det att fundera lite till, vad var det för planer som gällde idag? Hmmm, kanske bäst att inte planera alltför mycket innan karlarna i huset har fått säga sitt.

Igår var det en söt liten pumpa, som knackade på vår dörr och sa: "Bus eller godis". Godis fick hon förstås även om hon inte är särskilt intresserad av godis. Nu efteråt började jag fundera att vad månne buset skulle ha inneburit.

Efter pumpabesöket körde jag iväg till grannbyn och tillbringade en skön fredagskväll hos nästyngsta sonen och hans familj.

I vardagsrummet hade familjen dekorerat.

Lillan tog mej i handen när vi gick in i vardagsrummet och sa:
– Famo, du behöver inte vara rädd. Det är bara på lek.
Sedan ledde hon mej fram till skelettet, så jag fick känna på det, att det bara var kartong. Gullunge!
Hennes lillebror var full av energi och hann med allt möjligt. Allra roligast tycker han att det är att klättra och stå högt på farliga ställen. Däremellan smakar han på leksaker eller slänger omkring dem och han är snabb som en vessla.

Storasyster tycker om att pussla, pyssla och rita.

Så jag fick med mej hem en så här fin spökfigur. Tack för den!

Vi tittade på BU-klubben i tv och sen tittade vi en stund på KAJ i Gambämark, musikalen som finns på Arenan. När Jakob sjöng De här e min by, konstaterade Lillan att han är lessen. Hon uppfattade alltså vemodet i sången.

Idag har jag varit iväg med äldsta sonen till stan. Han ville äta ute, så vi hamnade här:

På Olympos Pizzeria! Stolsryggarna är lite slitna.

Idag valde jag Iskender kebab istället för min vanliga pita kebab. Men, men, det här var så stor portion för mej att nästan halva blev kvar.

Vi var iväg till mataffären och handlade och jag köpte igen två paket kaffe till ett förmånligt pris. Det var faktiskt massor av människor i butiken. Jag trodde att de skulle vara hemma och ta det lugnt!

Jag köpte också en adress såsom jag hade lovat.

Det som jag funderar på är: Vad gör ni med de tre bladen som blir över? Det är alltså fyra blad inalles per adress och ett väljer man. Men vad göra med de andra tre? Bränna upp dem? Föra till pappersinsamlingen? På något sätt kan jag tycka att det är lite slöseri. Det här bladet är som ni ser tomt och det betyder att man kan skriva en egen vers/hälsning där till vänster.

Medan vi var i stan hade yngsta sonen tittat in och lämnat ett havrebröd och julstjärnor/jultårtor på vårt köksbord, ett litet minne från hans tripp. Det var snällt eller hur?

Här i vårt hus har jag tänt ett elektriskt ljus. Det är bäst att vara på den säkra sidan och inte utsätta sig för farligheter med levande ljus, som kan starta en eldsvåda.

Imorgon blir ni utan mitt dagliga inlägg, för jag tänker fira en Älyvapaadag, alltså Smartfri dag. Smart i det här fallet betyder telefonfri dag. Men jag tar det lite längre och lämnar bort all social media, såsom Facebook, Instagram, bloggar osv. Självklart svarar jag på telefonsamtal och troligtvis också på WhatsApp, för där kan finnas något från eller om barnbarnen och sånt vill jag inte missa.

Nu ska jag lägga upp maskor för såpbubbelsocka nummer två!

Ha en riktigt skön söndag och njut av livet!