Se, men inte köpa!

Oj, vet ni, gårdagen var fylld med trevligheter. Det började med dotterns snabbvisit på förmiddagen och fortsatte med ett besök i den bästa stadsdelen. Jag ringde nämligen till Lillans mamma och frågade om hon ville komma med på loppisbesök. Nä, hon hade inte tid sa hon då.

Men till all tur ångrade hon sig senare, så plötsligt var vi här:

I Bergasloppiset hos Alice. Vi blev lite oroliga när vi såg en bil parkerad invid vägrenen och en annan på gräsmattan. Tänk om det var proppfullt på loppiset och det inte ens fanns parkeringsplats åt oss?
Men till all tur var det lugnt, så vi fick ha Alice helt för oss själva. Härligt. Vi startade inne i hennes kök, för vi hade var sitt syuppdrag åt henne. Skönt för oss att äntligen få bort tyger, som vi tänkt göra nånting av, men inte kommit igång med. Och tur att Alice blev ivrig då hon igen får låta kreativiteten flöda. Hon kan minsann hon.

Åååh, ser ni den där korgen med lock på. Visst borde jag väl ha köpt den? Eller en tvättbräda? Se, men inte köpa, för inte ska jag väl samla på mej flera grejer?

 

Så många fina saker och så trevligt ordnade. Labyrintspelet borde jag också ha köpt, inte sant? Då skulle vi ha haft en kul utmaning med barnbarnen. Men som sagt, se, men inte köpa.

I Alices "vävsal" var alla textilier samlade, bland annat juldukar, julgardiner och fina trasmattor. Jo, jag är svag för julgrejer, men på senare år har jag knappt plockat fram nånting alls. Kanske dags att skärpa mej i år? Behöver jag juldukar vet jag ju nu var de finns.
Ivrigt provade jag också två juliga klänningar, men tyvärr var de för trånga över bysten. Snyft!

Jag är stum av beundran inför den energi, som Alice har. Tänk att sätta igång med ett sånt här loppis. Visst är det strongt gjort?

Det där med att se, men inte köpa kan ni lugnt glömma, för visst kom jag hem med lite grejer, bland annat den här ljusserien. Jag hade faktiskt tänkt ge bort den, men hör och häpna, bisin min protesterade. Han vill ha den i vårt eget fönster. Nu är här bara ett litet, litet men, det står att den här ljusslingan är för utebruk. Kan vi alls ha den inomhus då? Ska jag fråga AI? Eller en elektriker? Eller ja, vet nån av er?
Det här är ett riktigt fint fynd, tack!

Stort TACK till Alice, ta det lugnt och sköt om dej! 

Medan jag roade mej på mitt håll, var bisin min iväg och tog upp potatis tillsammans med sin kusin J, hans mamma och hans son. En del av de här potatisarna försvann till stan igår och resten försvinner lite längre bort i morgon.

De plockade också äpplen. Tack för dem! Bisin min vill nu att jag bakar en sån där äppelbulla/kaka, som hans mamma alltid gjorde. Suck! För det första ska det vara just dom där äpplen från det där trädet i grannbyn för att få exakt samma konsistens. För det andra har vi inget eget vetemjöl, som malts i Andersby kvarn. Så bara glöm det. Det får väl bli nån annan sorts äppelgrej, om vi inte har ätit upp äpplena innan dess. Jag kan ju alltid hoppas, för jag har inte riktigt tid med bakning just nu. Det är program i dagarna tre från och med i morgon.

Igår kväll när jag satt helt koncentrerad på min sockstickning, för nu var det inte många varv kvar innan socka nummer två blev färdig. Då meddelar bisin min att jag ska följa med till stan. Jag är motvillig, för jag vill inte lämna tåhoptagningen. Det ska räknas varv och maskor, för att få det att stämma med socka numer ett. Ja, och vad kan man göra i stan en söndag kväll då bisin min inte ens klär om sig? Svar ingenting!

Det hela slutar med att bisin min lockar mej med att säga att jag får köpa glass från lilla butiken. Då följer jag snällt med, får förstås sitta i bilen i stan och vänta på honom innan jag kommer till butiken. Där köper jag min favoritglass, Aino tjinuski-tranbär. Mums filibabba! Tjinuski = kola.

När jag senare på kvällen faktiskt får mina sockor färdiga och alla garnändar fästade frågar bisin min:
– Ska jag gå till pysselrummet efter en kasse med halvfärdigt arbete åt dej?
– Jo, gör det du, svarar jag, väl medveten om att han inte kommer att resa sig ur gungstolen där han sitter och ser på en dokumentär om Led Zeppelin. Dessutom har jag redan tagit med mej en projektkasse, inte med halvfärdigt arbete precis, utan med ett planerat arbete. En sjal, som var tänkt att påbörjas redan i februari.

Så det blev ett pyttelitet sjalbörjan igår. Och tro det eller ej, men jag lyckades redan så här i början rådda mellan avigan och rätan, därför lade jag en liten säkerhetsnål där i snibben. Jag är inte riktigt säker på att jag får snygga kanter på det här. Men i värsta fall virkar jag en ny kant runt, få se.

I morse var här väldig aktivitet. Äldsta sonen och bisin min städade i pannrummet. Jag hade fullt sjå att se riktigt upptagen ut medan de höll på som värst. Nå, upptagen blev jag också, för plötsligt skulle bisin min igen ha en bildel beställd från nätet. Hans kompis J hade hittat en reservdelsfirma i Salo, som sålde just den delen. Jaha, få se nu. Och vad händer, jo ingen internetkontakt! Ah, varför är det alltid så?
Nå, det ordnade sig efter omstart av boxen och sen efter en stund omstart på datorn. Beställningen lyckades, hoppas jag och småningom kommer delarna.

Som belöning fick jag en örfil! Det var väl snällt?

Nu måste jag laga lite mat och det utan inspiration, så få se vad det blir. Åtminstone inte potatis!

Önskar er alla en fin tisdag!

Äntligen A-korsordet

Igår på förmiddagen fick vi besök av yngsta sonen. Jag hade precis skickat ett textmeddelande till honom och frågat hur han mår och så knackade han på dörren. Kan det räknas som tankeöverföring?

Sonen lovade följa med mej och veckohandla. När vi satt i bilen och han fick höra att jag både skulle till röda varuhuset och mataffären styrde han bestämt till Gammelby och stora varuhuset där. Då fick jag både matvaror och säckar med hushållspapper och toapapper. Sonen ville inte besöka två olika affärer. Pappret skulle jag ju faktiskt också ha fått från mataffären i stan, men bisin min skulle ha lite andra grejer, som inte finns i nån livsmedelsaffär.

Milda makaroner, nu har den redan börjat, julgodisförsäljningen! Men jag köpte inget härifrån, för de hade inte Fazermint. Om de skulle ha haft en sådan liten låda till salu, så kan det hända att den skulle ha hamnat i kundvagnen. Då skulle den ha varit uppäten långt före jul.

Däremot hamnade den här i kundvagnen, Allers nummer 36. Och jag gav mej genast i kast med A-korsordet. där har jag kommit rätt långt. Vet ni förresten vad slankveckan är? Nej, nej, det har inget med bantande att göra, utan med tjänstefolk förr i världen.

Apropå bantande, så nappade jag igår ett par utebyxor från "billiga stången". De var elva euro förmånligare än ordinarie prislappen, så jag slängde dem glatt i kundvagnen. Lite fundersam var jag ändå, för storleken var en nummer mindre än den jag brukar ha. Det första jag gjorde då jag kom hem var att prova byxorna. Hör och häpna, de passade precis! Nu måste jag nog börja kolla noggrannare vilken storlek jag ska ha på kläder. Kanske jag till och med borde ställa mej på vågen och kolla vikten? 

Tjohooo! Nu har jag alltså utebyxor, men säg inget åt bisin min, för han kan få idéer om att jag nu borde stå på vedbacken eller nånting annat liknande. Men, tjaa, det nappar inte riktigt nu. Dessutom är det fullt upp nästa vecka med besök här och där.

För en stund sedan knackade det på dörren här hos oss. Den här gången var det dottern, som överraskande kom på besök. Tjohoo! Hon hade varit i skogen och plockat kantareller och blåbär. Lingon skulle hon också ha plockat, men hon hade inte tillräckligt med kärl. Hemifrån hade hon startat redan före klockan sex! Gäsp! Då låg vi ännu och sussade sött.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Det finns alldeles för många alternativ: Sticka, baka, ut och promenera, plocka äppel, köra till grannbyn och träffa barnbarnen... tja och minst femtioelva andra alternativ.

Önskar er alla en härlig ny vecka! 

Bullabox

Igår på eftermiddagen då jag faktiskt satt framför TV:n och stickade, knackade det på dörren. In steg nästyngsta sonen med en gul låda i handen.
– Du sku ha den här, sa han.
– Oj, tack. Va blir jag skyldig?
– Ja, vet int. Det får du ta med L.
– Okej.

Jag skickade förstås genast WhatsApp-meddelande och tackade, frågade vad jag skulle betala. "Ingenting" fick jag till svar.

Nu har jag alltså fått en sån här bullabox! Stort TACK för den. 

Här finns kanelbullar och 7-bröder sockgarn, hela 300 gram...

... och kaffe. Vem var det som igår var helt övertygad om att det får bli ett slut på mönsterstickandet? Det här ser ju inte speciellt lovande ut, eller hur? Jag har inte ens vågat kolla om de där kanelbullarna på sockskaftet ska stickas med tre färger; vit, gul och brun eller om det bruna ska sys i maskstygn. 🙈

– Du behöver int ens fara till butiken så köper du garn, sa bisin min lite småsurt igår då han såg mej packa upp min bullabaox.
– Men jag har inte köpt nånting. Jag fick ju den här av L.
Visst är hon alldeles för snäll? Kaffet får hon tillbaka, för just nu dricker ingen i det här huset kaffe. Det är synd om den där påsen skulle bli här i skåpet och småningom glömmas bort. Själv dricker jag för närvarande julte, som jag köpte till nedsatt pris i januari i år. Det är mustigt och kryddstarkt. Bisin min håller sig till vatten och mjölk, så kaffekokaren står och samlar damm.

Tänk att jag satt och såg på TV igår mitt på blanka eftermiddagen! Det är bisin mins fel, för han meddelade att det kommer dart på TV klockan 14:00. Så där satt jag alltså och följde med åtminstone inledningen av turneringen i Prag. I början blev jag lite irriterad, för de kastade endast 60 poäng. Haaa, jag vill se över 100 poäng och inget annat. De "bättre" kastarna kommer upp på scenen först idag och det ser vi förstås inte, för vi har ingen betalkanal. Bäst så, annars skulle det kanske bli på tok för mycket TV-tittande.

Nu borde jag hitta tillräckligt med energi för att ta mej till stan och handla, men det är lite tråkigt om ni frågar mej.

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen!

Traktortröjan

I fredags för en vecka sedan blev äntligen Lillemans traktortröja färdig. Den höll på att bli ett evighetsprojekt, men med en stor portion envishet och sisu fick jag både maskstygnen för avgasröret färdiga och alla garnändar fästade.

Traktortröja

Start:    27.07.2026

Färdig: 28.08.2026

Garn: Sisu från Sandnes Garn

Åtgång: 194 g
Stickor: 3 och 3½
Mönster: Traktortröja från Sandnes Garns modellhäfte

 

Eftersom det på gården finns Massey Ferguson traktorer, skulle traktorn självklart vara röd. Hur skulle det annars ha sett ut?
För att få traktorns avgasrör på plats behövdes alltså maskstygn och det är inte precis min bravur.
Sisu garnet är mjukt och skönt, därför måste man också se till att det inte delar sig. Ett av nystanen hade dessutom lite extra ludd här och där, pyttesmå garnnoppor, som jag försiktigt petade bort. Jag hade inte tid att reklamera produkten och vänta på ett nytt nystan. Det är en av nackdelarna när här inte finns en lokal garnaffär.

Jag hittade ett brunt nystan med Sisu-garn i mitt outsinliga lager, så det fick bli en brun rand nederst och en blå ovanom traktorn. Det blå garnet hade jag beställt enkom för den här jumpern.

Det blev mycket att fästa och det är det tråkigaste jag vet. Så nästa gång ni ser att jag funderar på sån där mönsterstickning ropar ni: STOPP! Och så påminner ni mej om att jag inte tycker om att fästa, tack!
Jag blev med garn kvar och till min stora fasa började jag redan fundera på att sticka sockor och ha den där traktorn på skaftet! Nu ropar ni alla snällt: Nej, Inge! 
Inget stort fästande på en tid för min del.

Tröjan är fortfarande kvar här hos oss, för Lillemans far vågade inte ta den med hem i lördags. Han tyckte att tröjan var alldeles för fin. Nu vet vi alltså inte om den alls passar på Lilleman. 🙈
Det är kärlek i varje maska och självklart ska den användas. Vad är det annars för idé att famo stickar?

Men nej, härefter får det nog en tid framöver bli enfärgat eller självrandande garn utan mönster, säger undertecknad som igår kväll mönsterstickade färdigt sockskaft nummer två!
Men nu ska jag i alla fall rota lite i mitt garnlager efter Nallegarn eller kanske jag bara kör iväg till stan till stora varuhuset?

Önskar er alla ett riktigt trevligt veckoslut!

Blev ändå sockstickning

Igår var det igen dags för veckans höjdpunkt, nämligen stickcaféet. Vi träffades hos G-M, som bjöd på jättegod baconpaj med både bönor och majs i. U hade bakat en delikat äppelkaka.
Jag hittade faktiskt projektväskan med sjalstickningen, men jag hade rivit upp det jag börjat på, så den väskan fick bli hemma.

Det blev alltså ändå sockstickning för min del igår. Ynka tolv varv resårstickning hann jag med. Men jag måste väl räkna med att jag avslutade första sockan och lade upp för den här andra. Ja, och sen satt vi vid bordet utan stickning! Vem hinner sticka när man äter och dricker?
Mitt ömma pekfinger skulle nog inte ha klarat mera stickande heller. "Tröskandet" tog på.

Jag fick med mej hem av den goda äppelkakan. Tack!

 

Jag fick två Marimekko nattlinnen, ett större och ett mindre , av U. Tack igen!

Och små fingervantar åt Lillan. Allting av U. Tack!
Det är farligt att vara på stickträff, då jag får så många saker. Men det är också roligt och energigivande att få träffas och samtala.

Igår kväll hade jag tänkt baka, men jästen var kvar i lilla butiken, som jag kurvade via på hemvägen. Kvar var också Allers, som jag hade tänkt köpa. Min Mästarkrysstidning är nu inne i ett dåligt skede. Det är bara några tomma rutor kvar, så jag behöver nya korsord att grubbla över.

Men nu ska jag inte grubbla mer, utan ta mej ut och kanske, kanske leta reda på skottkärran och mycket motvilligt ta itu med en trädgårdssyssla, som bisin min tjatat om länge nog. Alternativt sätter jag mej redan nu i gungstolen och börjar sticka...

Önskar er alla en fin fortsättning på torsdagen!

Full burk

Ni vet inte vilken tur bisin min hade igår då han kom hem från grannbyn. Jag höll faktiskt på att laga mat då han steg in genom dörren! Det konstigaste var att han för en gångs skull var i tid. Han har liksom ingen som helst koll på klockan. Bisin min använder inte armbandsur, för det skulle vara i vägen då han jobbar. Och inte drar han fram sin knapptelefon i tid och otid heller. Bisin min är alltså ingen slav under tiden, så jag tog honom inte riktigt på allvar då han sa att han återvänder vid tvåtiden för att äta. Det behövs endast att nånting krånglar i hallen, att nån ringer eller att han träffar nån och stannar och pratar. Men undrens tid är inte förbi, för igår kom bisin min hem klockan 13:50, alltså hela tio minuter före utlovad tid. Han fick vänta lite på maten, knackkorvssås och potatis. Det blev tyvärr ingen mos, för vi var båda jättehungriga och gav oss inte tid att stampa fram moset. Annan sås än kycklingssås har vi inte haft på menyn på flera månader, så det var riktigt gott med "vanlig" mat.

Bisin min brukar ge order åt mej innan han försvinner till grannbyn. Det finns en massa saker, som han tycker att jag borde göra medan han är borta hemifrån. För det mesta hummar jag lite till svar och gör ändå det jag själv känner för. Jag kan räkna upp en längre lista på vad jag inte gör än vad jag uträttar av de där befallningarna.

Sent igår på eftermiddagen drog bisin min fram kumminriset, som han hade samlat och så fick jag order om att "tröska" det. Suck, stön, stånk! Där satt jag sen hela kvällen ända fram till klockan 23. Och nu har jag fått en yrkesskada, mitt högra pekfinger är så sjukt att jag inte vet om jag alls kan sticka eller virka idag!
 

Men det bryr sig bisin min inte om. Han är nöjd när vi nu har en full burk med kummin. Nu har han då satt igång med följande kampanj, han vill att jag ska baka kumminsemlor (frallor) igen.
– Dom var så goda, försöker han smickra.
Men se nej, det går jag inte på nu, för igår stickade jag inte en endaste maska. Jag satt och slet nästan så fingrarna blödde, medan han såg på Vera - zigenerskan på TV. Jag fick endast höra Kipparikvartetti, men såg inte alls på TV igår.

Jag kan till min glädje rapportera att mitt Facebookflöde nu översvämmas av Stolthet och fördom istället för dödsfallen i slutet av augusti. Tjohoo! Det lönade sig att vara lite envis för att få bukt med Metas egna förslag på vad jag borde vara intresserad av. Nu gäller det att inte klicka gilla på annat än stickning och virkning och kanske något lokalt innehåll. Få se hur länge Meta håller sig i skinnet.

Dags för mej att rota fram någon stickning, som jag vågar ta med till dagens stickträff. Kanske en enkel sjal skulle fungera? Den kan behövas nu till hösten.

Ha en riktigt fin fortsättning på onsdagen!

Vad ska det månne bli?

Jaa, hör ni, idag har vi klivit in i höstmånaderna. Nu kan vi definitivt säga att sommaren är förbi. Det har i och för sig köpmännen redan länge försökt tuta i oss genom att sälja höstblomster och pumpor i olika former, allt från glasdekorationer till grytor. Kunde de inte ha väntat till oktober och låtit oss njuta lite till? Från Tyskland fick jag hälsningar att de redan säljer julprylar! 🙈 Nej, nej, nej, vänta nu lite!
Från Body Shop fick jag reklam i e-postlådan att deras adventskalendrar nu säljs till specialpris. Det drar alldeles tydligt ihop sig till konsumtionshysteri.

Igår gjorde jag nästan ingen nytta alls och till råga på allt fastnade jag i den här virkningen. Vad ska det månne bli? Ett fantasidjur som inte existerar? Eller ska jag ännu virka öron och nån sorts svans? Ska den ha ben? Och hur får jag snyggt ihopsytt det där hålet?
Bisin min fnyser och tycker att jag är barnslig. Men det är väl bra att ha kvar barnasinnet?

Bra är det ju också att då och då försöka tömma restgarnsburken så den inte svämmar över.

I morse förbjöd jag bisin min att tala om saker som börjar på P och V. Det för att han håller på och dillar om potatis varje dag och nu har han dessutom börjat tjata om veden också. Jo, jag vet att jordkällaren behöver en ordentlig dörr för att vi ska kunna lagra potatisskörden. Men det är inte mycket jag kan göra åt det annat än att eventuellt hålla i verktygen och räcka dem åt bisin min. Alltså ämnet är slutbehandlat om ni frågar mej. I morse började han dessutom dilla om att han skulle fixa den gamla potatisupptagningsmaskinen, som vi inte har använt på minst 20 år. Jag undrar allt jag, för nu håller han på att svetsa på en bil och nästyngsta sonens bil väntar på en översyn innan besiktningen. Min bil borde få en ny vindruta och... ja, tiden räcker inte riktigt till för allt.

Och så är det veden. Nu borde det sågas/cirklas mera ved, för vem vet om den som finns faktiskt räcker till tre hushåll i vinter. Det vet faktiskt ingen, för vi är inga väderspåmän. Ingen av oss kan säga om det blir en svinkall eller en mild vinter. Jo, jag förstår oron, men det vore nog dags att byta skiva nu, om ni frågar mej.

– Du får inte prata om saker som börjar på G, S eller V, kontrade bisin min sårat.
– Öh, men...
– Ja, garn, stickning och virkning.
– Ja, men då får jag prata om Gian. Han kastar i Prag det här veckoslutet, sa jag ivrigt.
Bisin min stönade och tillade innan jag hann fortsätta:
– Och int om Vörå heller.
Det var lite prima, för han förbjöd ju mej inte att tala om KAJ! Heh, bisin min kanske inte kan alfabetet? Som ni kanske märker behöver vi nog lite intryck utifrån nu, så vi kan byta samtalsämnen och inte fastna i gamla tjatiga teman. Tur att det är stickträff i morgon.

Vet ni vad? Jo, efter klockan 16:30 fick jag igår ett samtal från hälsocentralen. Tjohooo, vilken lättnad. När damen, som ringde frågade mitt ärende, efter att ha kollat födelsetid, signum och adress, svarade jag att jag behöver min B12-injektion.
– Aj, kohemin då, frågade hon.
Jag svarade förstås ja, kohemin och tänkte tillägga "jag är inte så slängd i latin". Till all tur avhöll jag mej. Nu har jag i varje fall tid till en för mej ny hälsovårdare nästa veckas torsdag. Håhåjaaa, det skulle vara skönt med en egen, utifall att jag måste berätta halva min livshistoria igen. Men det ska väl knappast behövas, för jag ska ju bara ha ett litet stick. Skönt i varje fall att jag nu kan släppa det smått hysteriska taget om telefonen. Med tanke på att jag hade sagt att mitt ärende inte är brådskande, så ringde de snabbt tillbaka. Jag var beredd på att få vänta ända till fredag innan nån ringer.

Igår kväll när jag äntligen sent omsider satte mej i gungstolen med min sockstickning fick jag en dos med elände från TV. Som vanligt var det bisin min som hade makten över fjärrkontrollen. Så det började med ett inslag från krigstiden i Finland och radiospaningen samt flykten till Sverige, som olika personer var tvungna att göra då grannen i öst understödd av vissa finländare ville fängsla de här människorna. Verkligt svåra tider.
Sen zappade bisin min till National Geographic-kanalen och en lista med tio av de värsta olyckorna inom motorsporten! 🙈
Ny zappning när det där hemska programmet slutade och vi hamnade i Malå. Innan jag hann avsluta min socka fortsatte tv-programmet med Det stora postrånet. Inget av de här programmen är riktigt lämpligt att se på innan läggdags. Nej tack, ge mej nånting skojigt eller musik, men inga hemskheter innan jag ska i säng.

Men jo, jag fick en socka färdig. Nu har jag dock börjat tvivla på den. Jag tycker att skaftet är för smalt och foten för lång. 🫣 Suck! Definitivt ingen julklappssocka. Kanske den hamnar i bastu-ugnen, för jag är inte alls säker på att den passar på någon fot. Jag borde kanske riva upp den istället för att börja på socka nummer två?

För övrigt har jag försökt tämja Metas algoritm. Jo, jag gillar countrymusik också, men jag vill inte att mitt flöde svämmas över av Dolly Parton. Sen lades kung Haralds bortgång till och igår prinsessan Dianas dödsdag. Det blev lite för mycket, så envist klickade jag i Facebook på de tre lodräta prickarna och valde "Inte intresserad", för varje sorgligt inlägg. Snart överger jag helt den där sociala plattformen.

Kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Instagram heller, för inom loppet av en liten vecka har jag fått meddelande från två  falska profiler. Första gången handlade det om något bidrag jag kunde få från nån humanistisk fond. Jag roade mej med att svara galet på alla frågor, men tappade sedan intresset. Det var ju inte en riktig människa i andra änden, så det blev konstigt. Dessutom gick det åt onödig tid, så jag blockerade helt enkelt profilen. Igår fick jag igen ett meddelande från en liknande falsk profil. Den här gången med ett stulet foto från en människa jag verkligen känner. Och nu handlade det om att jag skulle ge mitt mobilnummer för nu kunde jag vinna en stor summa pengar i en tävling anordnad av det tyska kommanditbolaget. Jag svarade att jag inte har en mobil utan endast en fast telefonlinje, som inte fungerar längre, för linjen är kapad. Nå, maskinen i andra änden fortsatte oförtrutet på och insisterade. Då meddelade jag att jag inte vill understöda en tysk miljonär. Fick inte svar på det utan fortsatta försök att få mitt mobilnummer, Till sist tappade jag intresset, skrev "tack och hej, leverpastej" och blockerade även den här profilen. Så nästa steg för min del blir nog att se över mina inställningar i Instagram och skärpa dem betydligt. Dessvärre är det nog så att om fotot som används är från nån jag känner kommer jag väl ändå i hastigheten att godkänna kontaktförsöket. Jag vill ju inte vara direkt oartig heller.

Nu småningom faktiskt dags för lite matlagning.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen.