Egen höstglöd

Härom dagen då vi satt vid frukostbordet, bisin min och undertecknad, suckade jag längtansfullt och sa:
– Det skulle vara härligt att fara till Lappland och se på ruskan (höstglöd).
– Jo, vi kan starta tidigt, så vi hinner hem tillbaka till natten.
Nej, hjälp, dålig idé från min sida. Bisin min kör norrut och stannar inte förrän i Salla! 🙈 Nä, nä, inga sådana vansinnesfärder för min del, tack. Kanske man inte ens behöver fara så jättelångt norrut, för att uppleva höstglöden?

Igår nöjde jag mej med vår egen höstglöd. Vårt vildvuxna vildvin har de vackraste bladen just nu. Från barndomen saknar jag lönnen och de stora färggranna bladen. Enligt bisin min ska vi inte ha det trädet på vår gård. Det räcker bra med asparna, säger han. Och kanske har han rätt, för det blir ganska mycket löv på hösten, men inte är de färggranna precis.

Nu dags att kolla vad jag behöver ta med för en liten utflykt till västra grannstaden.

Önskar er alla en skön fortsättning på tisdagen. 

Lite rastlös

Igår var jag lite rastlös. Dock inte så rastlös att jag skulle ha satt mej i bilen och kört iväg någonstans. Nej, det handlade mera om rantande ut och in. Och det var det vackra höstvädrets fel. När jag var inne kände jag mej lite stressad över att jag inte tog vara på det soliga vädret. Och när jag var ute blev jag smått frustrerad över allting, som borde göras inomhus. Som ni förstår, så blev ju inget gjort med den här attityden. Jag var liksom alltid på fel plats.

På kvällen slog jag ändå knut på mej själv och överraskade bisin min med en...

... skinkpaj med bacon, ärter, majs , paprika och äggstanning. Jag använde färdig deg för salta pajer från frysen. Tyvärr hade jag så bråttom att jag totalt glömde bort att förgrädda pajdegen. Den blev alltså inte lika god, som den deg jag brukar göra själv. Men pajen hade bra åtgång och på grund av ärterna hoppas jag att den ändå var lite hälsosam!

Och nu måste jag be om ursäkt, för det har tyvärr visat sig att publiken i darttävlingen inte alls är så glad och vänlig, som jag trodde. Den buade åt Luke Littler i Amsterdam. Nu kommer han väl att bojkotta Holland och inte alls delta i tävlingar i det landet längre. Det gör Littler redan med Tyskland. Att människorna buade åt honom där förstår jag, för vet ni vad han gjorde då? Jo, han mobbade och gjorde fula miner när han tävlade mot Gian van Veen, som nyopererad och inte riktigt i skick äntrade kastscenen. Det lilla jag har sett på dart, så har alltid de tävlande varit vänliga med varandra, men inte den gången när Littler var i farten. Självklart ska man vara vänlig med publiken också även om de skrålar och beter sig.
Ross Smith korades till världsmästare i dart 2026 igår. Gian van Veen blev besegrad av Ross i kvartsfinalen och kom dessvärre inte längre. Men lugn bara lugn, det kommer nya turneringar och flera kast.

I morse var jag full av inredningsidéer, för nu ska här minsann bli ordning i huset. Dessvärre tog bisin mej snabbt ner på jorden, för ser ni han hade såna där lådor, som barnbarnens leksaker kan förvaras i. Aha, okej, hur ser de ut?
– De ska bara målas först, fick jag till svar.
Glöm det, jag vet hur lång tid det tar innan de lådorna är färdiga. Barnbarnen kommer att vara myndiga vid det laget! Suck!

Nu dags att göra lite nytta. Idag får det räcka med lite tvätt och mycket sockstickning.

Önskar er alla en fin fortsättning på måndagen!

Det där med restgarner

I veckan fick jag för mej att det var dags att ta itu med mina restgarner. Sagt och gjort, jag letade reda på en några år gammal mönstertidning, som lovade att min restgarnskorg skulle bli tom. Döm om min besvikelse då det behövdes 200 gram garn till alstren. 200 gram! Det är ju redan ett par sockor eller en halsduk. Det är inga restgarner, om ni frågar mej. Nej, så här ser mina restgarner ut:

Här finns inte 200 gram av samma färg eller kvalitet. Nu får jag allt lov att själv hitta på mönster eller helt enkelt härefter enbart sticka randiga sockor.

I går kväll såg jag igen på dart. Tyvärr visades inte när Gian van Veen kastade, för han gjorde det på dagen. Och ikväll visas ingenting av kastandet gratis på Viaplay. Snyft. Bisin min föreslog att vi skulle betala för kanalen och få se mera. Men när jag hastigt räknade ut att det skulle röra sig om 300 € på årsnivå tycker jag inte att det är värt det. Jag är inte intresserad av engelsk seriefotboll och dessvärre kommer snooker på en annan betalkanal. Slugt, inte sant? Alla vill ha mycket pengar. Jag får nöja mej med Youtubeklipp ifall längtan blir för stor.

Till det positiva med att jag inte fick se Gian kasta live igår kväll hör ändå att jag fick stickat nästan ett helt sockskaft färdigt. Varje moln har alltså sin guldkant. Ja, och ikväll får vi väl då satsa på På spåret istället.

Nu dags för lite annat än dart och TV. Bäst att njuta av det vackra höstvädret så länge det vara.

Önskar er alla en finfin ny vecka!

Jättesnällt

Igår var äldsta sonen iväg till stan och tog ut faderns paket. Det var jättesnällt, för jag slapp köra iväg. Fadern var tacksam ända tills han packade upp och såg att det nu inte var pansarplåten han hade beställt till bilen. Men det kunde vare sig undertecknad eller sonen rå för. Det är inte vi som packat beställningen i två kollin.
– Men de skrev ju att beställningen skulle komma samtidigt, grymtade bisin min.
Ja, men de skrev också att beställningen skulle komma först den femte oktober, så...

Jag har ingen aning om vad den där pansarplåten är för nånting och får igen innerligt hoppas att jag har lyckats beställa rätt del. När jag tänker på pansar så minns jag en semestertripp till Parola 2015 tillsammans med yngsta sonen. Han var verkligen insatt i pansarfordonen och dess historia och än idag är jag tacksam för att han ville tillbringa en av sina få semesterdagar tillsammans med mej. Det var jättesnällt av honom.

Jättesnällt var det också av äldsta sonen igår att köpa den här åt mej:

Bra Korsord nr 11 2026. Nu blir det lite hjärngymnastik.

Idag har jag inte lust att göra nånting alls, så kanske jag kan ta en ledig dag fastän jag är pensionär? Lite utevistelse behövs förstås och bäst att få den undanstökad medan vädret ännu är drägligt.

Önskar er alla en bra fortsättning på lördagen!

Åååh!

Igår var här minst sagt nyckfullt väder. Varje gång jag var färdig att bege mig ut på en liten runda och öppnade dörren ösregnade det. Så jag gjorde precis som vår katt Tufsen gör, vände om i dörröppningen. Så fort jag började göra nånting inomhus sken solen igen lockande och regndropparna glittrade i regnbågens alla färger i lövträden.

Det blev alltså inte riktigt som jag planerat. I och för sig är jag ju inte gjord av socker och skulle därför nog ha klarat av regnet, men det kändes inte riktigt lockande. Jag gick in i hobbyrummet istället, för där är det alltid lika spännande att gräva bland alla projektkassar. Så gjorde jag igår och hittade då min gamla jobbväska. Där fanns gamla kurspapper, näsdukar, ett munskydd från coronatiden och i en plastkasse:

Åååh! De här ljuvliga, ljuvliga garnen inhandlade från Lankamaailma i Åggelby för några år sedan. Tänk att jag hade gömt dem och glömt dem.
Jag hittade också ett radergummi och mitt rutiga häfte. Det sistnämnda väckte minnen till liv, för ordentligt hade jag skrivit upp kursplaneringar, anteckningar från fortbildningar jag deltagit i, hur vi flyttade på kurser under coronatiden och hur vi fick utföra kansliuppgifter när staden sparade och vi inte hade nån kurssekreterare, bland annat skulle vi godkänna reseräkningar för de timlärare vi hade ansvar för. Håhåjaaa, det var tider det, eller som engelsmännen skulle säga: "Those were the days". Som ni kanske förstår, så tog mitt sorterande/plocka undan ganska fort slut vid det här laget när jag fastnade nostalgiskt där i häftet. 

Jag slängde gammalt kursmaterial i pappersinsamlingen och tänkte lite vemodigt på hur många timmar jag hade ägnat åt att förbereda kurser och skapa eget material. Nu är förstås allting uråldrigt. Kanske det inte behövs papper heller, för allting finns ju på nätet. Det gäller bara att orka hänga där och försöka bena ut vad som är sant och vad som är falskt. Inte alltid så lätt att veta.
Häftet bränner vi nog upp i vedpannan. Det har ju ingen betydelse för nån annan än undertecknad.

Medan det regnade passade jag på att uppdatera, ta i bruk och konfigurera bisin mins nya smarttelefon. Ja, ni läste helt rätt. Han har blivit med smarttelefon! Utvecklingen har småningom också nått detta hus! Äldsta sonen var orolig för vad fadern skulle säga eller tycka. Till all tur accepterade bisin min att det nu är dags för hans del att själv börja leta efter sina bildelar, kunna skicka foton och kanske till och med lite smått börja använda e-post. Särskilt entusiastisk är han dessvärre inte, för han har inte ännu rört telefonen. Dock sa han att jag skulle knappa in J:s telefonnummer i kontaktuppgifterna, då jag berättade att här finns nu hans syrrors telefonnummer, likaså Mr J:s, E:s, familjens och till och med min telefonnummer.
När jag ivrigt ville visa bisin min hur han skulle söka på nätet, svarade han bara att han inte har tid för skärmar. Nä, nä, hur kommer det sig då att jag ska ha tid?

Det här kommer nog att kräva mycket tålamod från min sida och sätta alla mina pedagogiska förmågor på hårt prov. Redan nu råddar jag mellan hans och min pinkod för att öppna den här telefonen. Den är dessutom mycket nyare än min egen, så jag kan inte använda min föråldrade för att visa hur det ska se ut i telefonen.
Hur som helst, jag plockade bort de flesta apparna, laddade ner WhatsApp, Yr och framförallt Brave. Det får räcka så här till att börja med. Jag utgår från att när han blir varm i kläderna vill han också ha nyhetssidor, men det är inte säkert, för det är ju så smått att läsa där i skärmen. Rätt snabbt får han också lov att själv börja sköta navigeringen med hjälp av sin telefon. Antagligen får jag lov att ytterligare skaffa en billaddare eller så får han lov att använda vårt reservbatteri. Vilket påminner mej om att det nog är dags att ladda det. Måste bara hitta det först...

Åååh! Igår kväll gick det att se dart live från världsturnén i Amsterdam på Viaplay. Vilken lycka! Och Gian van Veen vann med 6-2. Tjohooo! Jag spände mej så för hans skull och jag sände många varma tankar och hurrarop. Bisin min tittade på mej från sin gungstol:
– Han hör inte när du hejar på honom. Du behöver inte ropa så.
Bisin min tyckte nog för sjuttioelfte gången minst att han har en helgalen fru. Jag iddes inte ens påminna honom om alla gånger vi brukar ropa högt åt deltagarna i tv-frågesporter när de ingenting alls kan. Darttävlingen jag såg på igår var ju ändå live, medan På spåret, Stadi vs lande och Haluatko miljonääriksi är bandade program.

Att se på TV är inte hälsosamt, åtminstone inte för mej. Igår tog mina axlar stryk just för att jag spände dem så för Gians skull.

Stryk tog också mitt stickande, för jag hann endast med ynka sju varv resårstickning! Kanske bisin min ändå har rätt i att det inte är bra att bli så engagerad i en sport. Å andra sidan, här förekommer ju inte våld eller tjuvnyp såsom i fotboll och ishockey. Och där finns ju riktigt fanatiska supportrar.

Men åååh, i morse såg jag att det arrangeras Darts Night i Lahtis 6.12 med bland annat Luke Humphries, Michael van Gerwen och Gerwyn Price. Tänk om... ja, tänk om nån skulle vilja följa med...

Nä, nu måste jag göra lite annat än sitta här och drömma.

Önskar er alla ett härligt veckoslut. Det finns en hel del höstmarknader att besöka i morgon, lördag.

Sillsmörgåsar!

Igår var det en riktigt fin dag här i mitt lilla hörn av världen.

Det började med att tidningen Mästarkryss fiskades upp ur postlådan. Tjohooo! Nu hann jag inte ens bli alltför arg på det viktiga meddelandet, som posten skickade ut till alla hushåll. I brevet stod det kryptiskt att posten kommer lite si och så. Verkar lite smått som om de inte alls vill dela ut nån post längre. Tydligen får vi gå till postlådan hela tiden, för ingen vet om posten kommer på måndagen, tisdagen, onsdagen, torsdagen eller fredagen. Plötsligt har en annan firma kört ut post och så kommer det viktiga brev på lördagen. Rena rama postvillervallan. Synd, för nu vill man inte prenumerera på tidningar eller skicka "riktiga" kort eller brev längre.

Gårdagens stickträff hölls hos G-M. Hon bjöd på sillsmörgåsar, karelska piroger med äggsmör och en jättegod morotskaka. Äntligen fick jag sillsmörgås, som jag har längtat. Hur kunde G-M veta det? Här hemma blir det inte av för mej att laga sillsmörgås, för jag är den enda i huset som äter sill. Rena rama festen för mej igår alltså.

En fest som fortsatte här hemma, för jag fick piroger med mej hem och...

... morotskaka. Mumsfilibabba! Tack G-M!

På hemvägen från gårdagens stickträff, kurvade jag via lilla butiken. Vi behövde bröd, mjölk och smörgåsmargarin. Jag kom ut med två fulla kassar! 🙈 Det tycks vara farligt att köpa mjölk också. Men härligt, ack så härligt att gå i en liten butik. Urvalet är förstås mindre, men servicen är kanon. Igår till exempel hjälpte damen i kassan mej att packa varorna i ena kassen. Och det vet ni, bara så där utan att jag ens frågade. Vi var på tumanhand i butiken och hon hade redan packat upp alla varor i butikshyllor, så istället för att stå och passivt hänga fick jag välkommen hjälp. Sånt här händer ju enbart i små butiker, eller hur?

På kvällen blev det ännu mera festligt då jag såg att KAJ vunnit en rockbjörn som årets grupp! Tjohooo! Stort grattis till de duktiga killarna.

Kvällen avslutades för min del strax efter klockan 23 med att jag fick en socka färdig. Tjohooo! Nu är jag jätteivrig på att få sätta igång med socka nummer två, men antar att jag måste göra lite annat först.

Önskar er alla en skön fortsättning på torsdagen!

Från väst till öst

Igår hade jag bra kunnat sjunga Alltid på väg, för det var jag bokstavligt talat. Dagen började med ett kontrollbesök klockan nio hos en sjukskötare på lungpolikliniken på Borgå sjukhus. Bisin min följde snällt med som chaufför, så nu blev Parkki-Pate, eller vem det nu är som vill åt ens slantar där på parkeringen, utan våra pengar. Jag var egentligen inte jättenervös eller orolig, så där som i höstas och vintras förra året. Allting har ju verkat mycket bättre nu, så...

Sjukskötaren var igen ny för mej, jättetrevlig och talade svenska. Hon förklarade lugnt och svarade på alla mina frågor. Hon tittade i skärmen och vände sig sedan till mej och sa att allting ser bra ut. Lungläkaren ska ändå idag titta på det senaste som hänt och hör sedan av sig brevledes. En stor sten föll från mina axlar när sjukskötaren sa att jag inte behöver göra nånting själv, utan årskontrollen sköts automatiskt. Tjohooo! Verkligen skönt att inte behöva kämpa med tidsbeställning och väntandet på återuppringningen, såsom det fungerar på hälsocentralen. Vad kan jag annat säga än att jag är i goda händer. Självklart ska jag ta kontakt om nånting akut händer, men det är en helt annan sak.

Från sjukhuset körde bisin min till Puuilo, för han hade glömt små pryttlar, vad för sorts nödvändiga små grejer det var, har jag ingen aning om. I en halv minut tänkte jag att jag kan sitta i bilen och vänta, för jag har inget ärende där i butiken och jag var ännu så tagen av det positiva poliklinikbesöket. Bisin min protesterade och tyckte att jag skulle följa med in, så då gjorde jag det.

Jag hittade några julklappar! Tjohooo! Bäst att liksom börja i tid, eller hur? Efter de där smått förbjudna impulsköpen, ja, för det ska ju inte vara några julklappar i år heller, så styrde jag stegen direkt till...

... garnhyllan! Där var ganska tomt i början av hyllan med en lapp som sa "tillfälligt slut". Sen var där en lapp som sa att alla DROPS garn var minus 30%. Men alla vet ju att jag inte ska köpa garn, så...

 

... jag kom hem med det här 150 grams nystanet. Jag kunde ju inte lämna det här nystanet alldeles ensamt där högst uppe i sin korg. Dessutom är det här faktiskt 150 gram, så det räcker riktigt bra till ett par sockor. Tjohoo!

Sen nappade jag ännu de här två chenillenystanen, 200 gram. Lite diffusa planer på vad de ska användas till. Om idéerna inte går att förverkliga, får jag helt enkelt ge bort det här garnet.

Från Puuilo körde bisin min raka vägen hem, för nu var det bråttom. Han skulle iväg till grannbyn och än en gång kolla nästyngsta sonens bil. Bromsarna skulle ställas in för att de ska ta jämnt och... ja, en hel del annat tekniskt mumbo jumbo, som jag inte orkade höra på. Jag förstår just inget ändå, för jag slår dövörat till. Det finns liksom gränser för hur mycket teknisk information min hjärna står ut med.

Det var lite osäkert vilken tid bisin min skulle återvända hem. Det där att meka med bilar är tidsmässigt en opålitlig hobby, för plötsligt krånglar nånting, en mutter, bult eller skruv vill inte lossna och tiden rinner iväg. Strax före klockan 15 var maten, ugnskorv och mos, ändå färdig och bisin min stormade in. Nu var det bråttom.
– Fem minuter till start, sa han medan han klädde om sig och åt på samma gång.
Tänk sån tur att maten var färdig då han dök upp här hemma.

Eh, vänta nu, vad då start? Jag hade ju nog planerat göra lite annat, men plötsligt befann jag mej här...

... i Fredrikshamn, där flaggan inte längre vajar och där diskussionen om vad som ska göras med den långa stången är livliga. Det lär ska vara dyrt att få den här rysktillverkade flaggstången nedmonterad. Den kanske blir en säkerhetsrisk, om den nu inte redan är det. Vem vet när stormen river ner hela stången eller den går av på mitten?

Jag var inne på Jysk medan bisin min uträttade sina ärenden. Han meddelade att jag skulle köpa en madrass åt honom. Öh, vänta nu, en riktig madrass eller en bäddmadrass? Det sa han inget om annat än att madrassen inte fick vara för mjuk. Så där hasade jag omkring på sängavdelningen och satte mej lite då och då på sängändarna och hoppade lite. Mycket klokare blev jag inte. Jag kollade också på bäddmadrasserna på andra sidan väggen och det med lika klent resultat. Hur skulle jag kunna veta vilken sorts madrass bisin min var ute efter?

Jag övergav madrasserna och stegade iväg till andra ändan av affären. Bland småpryttlarna såg jag billiga kopior av Aaltoliknande vaser samt en hel del annat mer eller mindre onödigt. Rätt många ungdomar var på jakt efter möbler, allt från skrivbord till köksstolar. Tydligen hade de flyttat in i studielägenheter. Kunderna kom och gick i en jämn ström.

Jag hittade två små mjuka dynor med djurmotiv, en uggla och en räv. Jag tänkte direkt på barnbarnen i grannbyn och nappade med mej dynorna. Sen hörde jag bisin mins röst, som svarade på kassapersonalens fråga om han behöver hjälp:
– Min fru borde vara här. Jag letar efter henne.
Jag klev fram till honom och visade sen var bäddmadrasserna fanns. Han hittade en han var nöjd med och flickan i kassan hjälpte oss att få ner madrassen från högsta hyllan.

På hemvägen kurvade vi ännu via barnbarnen, för bisin min hade ärende till nästyngsta sonen. Jag gav dynorna åt Lillan och Lilleman. Hon valde räven och han tog hand om ugglan. Lillan var dock inte riktigt nöjd med presenten:
– Jag vill ha leksaker, sa hon.
Tja, jag såg inte direkt andra leksaker än såna som var avsedda för hundar. Kanske jag skulle ha hittat mjukisdjur, men det finns redan i överflöd där i huset. Det är svårt med presenter till en smått kritisk fyraåring! 🙃❤️

När vi äntligen kom hem på kvällen tyckte bisin min att jag skulle bädda hans säng med den nya madrassen medan han försvann till potatislandet. Jag hade inte riktigt tid, för jag grejade med en maskin, fick in lite saker i garderoben i sovrummet och tog hand om dagens disk. Det blir ju dessvärre en hel del ogjort då man flänger omkring!

Nu småningom dags för mej att köra iväg till dagens stickträff hos G-M.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.