Förlåt om jag gäspar stort, men jag sov faktiskt dåligt i natt. Det beror på, att när jag satt och funderade på vart min ena sticktidning tagit vägen, ringde min telefon. En för mej okänd nummer dök upp på skärmen och under numret stod det Helsingfors. Jag svarade lite tveksamt, för okända telefonnummer kan i princip vara vem och vad som helst.
Det visade sig vara en sekreterare från sjukhuset i västra grannstaden, från inre medicinska polikliniken. Hon undrade om jag redan varit och tagit mina labbprov, som jag fick remiss till förra veckan. Det har jag ju inte gjort, vilket jag lite småskamset erkände. Till min förvåning sa hon att det var bra, för nu hade lungläkaren skrivit remisser till ännu flera prov och ett av proven kan endast tas där på sjukhuslabbet. Jaha, det blev till att per telefon boka om från labbet i stan till sjukhuslabbet i västra grannstaden. Per telefon och inte via datorn, för jag var tvungen att fråga om ett av proven. Fick sen skicka e-post till polikliniken med uppgift om vilken dag jag fick labbtid. Ungefär samtidigt, som jag skickade e-posten, tog jag emot en e-post med instruktioner hur jag ska gå till väga med ett annat av proven. Kära nån. Hur ska jag klara det här med burkar hemma och oäten och tja... jag kommer att behöva chaufför, dels på grund av den hopplösa sjukhusparkeringen och dels för att jag kommer att vara knäsvag efter fastan.
Det som oroade mej mest i natt, var det att jag ska iväg till huvudstan för lungundersökningen. Inte för att det precis hjälper att oroa sig, men vad kan jag göra åt min fladdrande och bångstyriga tankar? Självklart är jag rädd för att det plötsligt hittas nånting, som ingen har vetat av. Äldsta sonen tröstar mej med att det är bra att allting undersöks och så är det ju.
I morse körde jag iväg till grannbyn. Där tog jag hand om Lilleman en liten stund.
Lilleman var idag lika trött och urlakad som famo. Han hade inte sovit dagssömn igår och det tog på krafterna. Men jag hade inget emot att sitta med honom i famnen och läsa lite Alfons Åberg.
– Ja, jag anmälde nu oss då till A, sa jag igår kväll åt bisin min när vi satt sida vid sida i varsin gungstol.
– Va, nä jag kan inte komma. Jag orkar inte gå dit till kyrkan.
– Va, yrar du om nu? Int ska vi till nån kyrka.
– Vart ska vi då, frågade bisin min förvånat.
– Hem till A. Det är studentfest och int nån konfirmation. Den var vi på för tre år sen.
Bisin min mumlade nånting ohörbart. Nu fick jag igen ett bevis på att han inte alls hör på mej. Hans huvud är fullt av traktorer, bilreparationer, trädgårds- och vedjobb.
Nu ska jag göra ett modigt försök att sticka utan skydd på mitt uppskurna vänstra pekfinger. Hoppas att det går, för fingret behöver luft och vill inte vara instängt i plast hela tiden.
Önskar er alla en skön helg. Ni kommer väl ihåg att det är röd dag i morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar