Snopet

I flera veckors tid hade jag tjatat på min hulda moder.
- Kom nu med. Det blir riktigt roligt.
- Det här är en unik chans, fortsatte jag.
- Du gillar ju honom. Vill du inte se honom livs levande?
 
Hon hade alla möjliga invändningar. Till sist tänkte jag att nu får jag nog ge upp. Förra söndagen ringde hon:
- Jag kommer med. Vi tar rullstolen och kryckorna så ska det nog gå.
Jippiii, så glad jag blev över att få sällskap och för att kunna erbjuda henne denna möjlighet.

På kvällen rustade vi oss så iväg. Morfar i huset rattade min Adam-plåtlåda och i baksätet satt undertecknad tillsammans med minstingen, som ville umgås lite med sin mormor. Det har inte blivit så mycket tid för det på sistone.
Vi hämtade upp min hulda moder, som var klädd i en Lasse Stefanz t-shirt, så det inte skulle råda minsta tvivel om att här har vi ett riktigt fan. 

Morfar i huset rattade upp framför dörren på Liljendalgården. Han hoppade ur bilen och skulle ta fram rullstolen när också jag hoppade ur och hamnade i en liten folksamling.
- Det är inhiberat, sa en karl och viftade avvärjande med händerna.
- Oj men..., sa jag och blev förstummad. Hur i vida världen?
- Hans plan träffades.
- Uuuh, stammade jag fram och såg för mej hur planet hade exploderat på grund av terrorister. Men var sjutton befann sig herr Jönsson riktigt då och i vilket plan?
- Ja, blixten slog ned i planet i Köpenhamn. Han hann inte hit.
- Jaha, suckade jag och vände om.
- Ja, ni får pengarna tillbaka, fortsatte den vänliga och hjälpsamma mannen.
- Men vi har inga förhandsbokade biljetter.

Morfar i huset bytte ännu några ord med bekanta, som blev lika rådvilla, som vi. Vad skulle vi göra nu?

Ingen Olle Jönsson! (fotot är från Aftonbladets sida)
Snopet!
Och vi som hade reserverat söndagskvällen för konserten. Och jag som var oerhört nyfiken på honom efter alla rykten om honom och hans beteende. Och förstås ville jag höra om han sjunger så mycket i näsan, dvs så nasalt, som det låter på Youtube!

Men, nu hade vi ju tid att umgås istället! Minstingen och undertecknad hade inte hunnit äta så vi styrde mot grannkommunen för att kolla in Burger King. Minstingen hade koll på att den kedjan skulle etablera sig där. Dit styrde vi alltså, men, men hamburgerplatsen var totalt tom. Vi kollade in menyn på restaurangsidan, men både min hulda moder och morfar i huset var inte alls sugna på nånting, så vi vände och gick ut tillbaka. På hemvägen kurvade vi via pizzerian. Där var massor av människor. Glad för ägarens skull, men... 

Medan vi väntade fick jag hjälpa en dam med hennes smarttelefon, så att hon fick reda på vem som hade ringt. Sedan hjälpte jag henne ännu att ladda ner en app. Glad att kunna vara till nytta ibland.
När minstingen och jag fått våra pizzor körde vi hem till min hulda moder och tillbringade söndagskvällen där. Så även om vi missade konserten hade vi riktigt trevligt i varandras sällskap.

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.

Tidningar och tidningar

Igår följde morfar i huset med till grannstaden och det var riktigt skönt, för han rattade min Adam-plåtlåda. Lyxigt värre för mej, som kunde luta mej bakåt och sluta ögonen och väl framme inte alls behövde fundera på parkeringsplats. En plats, som annars är svårfångad i grannstaden.

Morfar i huset har nämligen fått stränga order av sin svärmor (ja, ni vet, alltså min hulda moder) att han ska bland annat leta efter en viss sorts lampa och soffa från återvinningscentralen. Snäll som han är, så tänkte han igår, nu eller aldrig. Och det blev alltså nu då igår. Jösses, nu blev det tempusglatt här så det förslår.

Så medan jag undervisade så det stod härliga till, gjorde morfar i huset grannstaden osäker. Jag hade snällt gett honom en tjugolapp att handla för. Det var ju ändå fredag igår! Han kollade förstås i återvinningscentralen. Där höll dom på att riva pärmarna från böckerna för att kunna återvinna både pappret och pappen. 
Ååååh, mitt bibliofilhjärta gråter, men... ja, jag ska ju inte ha mera böcker, så... Till all tur var jag inte där för jag är bombsäker på att jag skulle ha fått för mej att rädda några exemplar.

- Här ska du få, sa morfar i huset då vi kom hem.

- Vaaaa, frågade jag och spärrade upp korpgluggarna.
- Ja, du är ju intresserad av bilar.
- Men jag kan inte börja med nån ny hobby nu. Jag har inte tid.
- Men jag hitta dom här och du har säkert nytta av dem. Nu kan du kolla V8 och V6-motorer.
- Åååååh, men...
Ja, vad ska en hårt pressad kvinna säga när hennes man snällt köper en present för de fredagspengar han fått? Antar att jag till exempel behöver veta att dagmarshornen försvann från Cadillacmodellerna efter år 1959? Ja, där ser ni, jag har bläddrat i tidningarna och snappat upp ett och annat!

Till all tur köpte jag en helt annan sorts tidning när jag rusade in i mataffären igår på eftermiddagen innan vi kom hem.

Och om ni tror att det var det där med Sticka, som fick mej på fall, glöm det. Det var faktiskt det där med bullarna. Jag ser framemot att bli lite huslig av mej, någon gång i framtiden... Tills vidare nöjer jag mej med att njuta av de middagar morfar i huset serverar mej.

Ha nu en riktigt skön lördagskväll!

Veckan försvann...

... i ett nafs och jag har knappt hunnit med. Åkt iväg till jobbet på morgonen, kommit hem sent på kvällen, ätit lite, packat om väskan, satt mej i fåtöljen, sett en halvtimme på Vem vet mest, som morfar i huset vänligt nog bandat åt mej, sedan stupat i säng och så upp igen och iväg.

Onsdagskvällen tillbringade jag dock ensam hemma i lugn och ro, men var då så trött att jag inte ens orkade sticka! Läste lite istället och vägrade sitta framför datorn hela kvällen.

Framför datorn borde jag ha suttit idag på eftermiddagen istället och fyllt i reseräkningar, svarat på e-post mm. Men, jag har inte hunnit med det för jag fastnade i ett flowtillstånd då jag började förbereda kursmaterial inför en kurs som startar nästa månad, om den nu startar. Där är hela 0 stycken anmälda just nu, så det ser ju onekligen inte ljust ut. Nå kursmaterialet är i alla fall färdigt!

Det har hunnit hända en hel del i veckan, men det har allt fått hända utan min medverkan. Jag hade inte ens min stickning med igår fastän jag åt en sen lunch på samma ställe som stickcaféet i grannstaden hålls. Jag var ändå tvungen att åka iväg till datasalen och förbereda lite. Och vet ni vad datorerna gjorde i morse på kursen? Jo, de började förstås uppdatera och startade om. Inte lätt att hålla kurs då.

Nu just väntar jag på minstingen, som ska hämta sin bil. Bilen som hans fader och mr J fick fixad i onsdags.

Hela veckan har det inte regnat, om ni nu trodde det. Så här fin soluppgång hann jag njuta av i onsdags.
I morse hade vi förresten åska här. En av mina kursdeltagare i grannstaden hade fått modemet söndrat av dagens oväder. Men det var endast en skarp smäll.

Ha nu en riktigt skön fredagskväll.
Själv ska jag nu sätta mej och sticka för då blir allting i hela världen bra igen, inte sant?

Det sket sig

Igår så sket det sig, bokstavligt talat. Morfar i huset och undertecknad hade ett uppdrag. 

Vi skulle vara barnvakter åt lilla M, så vi skyndade iväg till grannstaden och var på plats i tid innan föräldrarna skulle iväg. Knappt hade de lämnat hemmet innan det hördes ljud från en liten bakända och lilla M jollrade förnöjt i babysittern. Morfar och mormor utbytte ett förskräckt ögonkast. Nu var goda råd dyra. Det hade ju hunnit gå långt över 20 år sedan senaste blöjbyte.

- Du kanske int behöver byta genast, sa morfar när mormor gjorde en ansats att resa mej från stolen.
- Hurså, frågade en mycket osäker mormor.
- Det kommer kanske mera.
- Men jag vill inte vänta tills smeten torkar och klibbar fast.

Så mormor tog upp lilla M och ack nej, den gula senapsliknande vätskan hade smitit iväg från blöjan ända upp på ryggen. Jösses, hur skulle det här sluta?

En tillfällig skötplats hade upprättats på matbordet och där fick lilla M ta plats medan mormor skrapade sig i huvudet. Vart har alla sköna knytblusar tagit vägen. Såna där praktiska omlottplagg som bebisar hade förr i världen? Lilla M hade på sig en babybody och hur skulle den tas av? Om den drogs över huvudet skulle ju hela den lilla kroppen bli full av "senapssmörjan".

Försiktigt, försiktigt lirkade mormor ut små händer och armar från bodyn och drog den neråt. Hurraaa, det gick! Sedan bort med blöjan och lilla M var helt naken. Någon större handduk hade modern inte försett den tillfälliga skötplatsen med så mormor norpade en kärlhandduk från köksstegen och gick iväg till lavoaren i vessan. Där stortrivdes lilla M när hon fick plaska lite grann i vattnet efter att ha fått sin stjärt tvättad. Innan vi skyndade tillbaka tog sig lilla M och mormor en titt på varandra i spegeln. Lilla M var i det här skedet glad som en lärka och mormors blick var full av tvivel: Hur skulle detta sluta?

När lilla M igen hamnade på matbordet var hon inte längre glad. Hon ville inte vara utan kläder, så hon grät. Ju mera hon grät, desto olyckligare blev mormor och desto mera skyndade hon sig och blev därför fumligare och fumligare. Nu skulle det gå fort undan. Till sist hade både bodyn och blöjan kommit på plats, likaså byxor och strumpor och lilla M fick äntligen komma upp i famnen. Mormor talade hela tiden tröstande och småningom var allting bra igen. Morfar hade under tiden fått undan allt det senapsgula, fört de nerskitade kläderna upp till tvättrummet och bytt underlag och allting var frid och fröjd igen.

I det här läget övergav morfar fru och barnbarn för att shoppa lite nödvändiga grejer i Motonet. Mormor placerade lilla M i babysittern.  Och så började mormor sjunga, först alla barnvisor hon kom ihåg orden till, sedan Evert Taubes Oxdragarsång och därefter Vi ska gå hand i hand. Sedan blev det tvärstopp i mormors huvud och hon kom inte på en enda sång till. Febrilt letade hon efter text och melodi i hjärnskrymslena, men se nej. Då drog hon till med två psalmer. Dom hade ju mer eller mindre "bankats" in i huvudet under folkskoltiden för länge länge sedan. Så mormor sjöng både Gud som haver och Blott en dag. Och vet ni vad den lilla gjorde då? Jo, hon somnade! Mormor sände en tacksamhetens tanke till förr i världens pedagogik, som tvingade en att lära sig saker utantill. Hur skulle hon ha klarat sig nu utan den kunskapen?

Lugnet lade sig och mormor kunde läsa fredagens lokalblad. Katten Milton smög sig omkring och visste varken ut eller in. Var han ensam? Nej, lilla M snusade ju i babysittern, men var sjutton fanns matte då? Och ingen husse syntes till heller, så Milton tog ett nytt varv i huset. Plötsligt når en omisskännlig lukt mormors näsborrar. Va, sjutton? Har det senapsgula fastnat på mormors fingrar? Hon synar dem noggrant, snusar på dem, men nej, inget där inte. Men det luktar fortfarande, så vad kan det vara? Inte har lilla M haft något ljud nu och hon sover ju.

Milton har plötsligt försvunnit tillbaka in på WC och mormor hör hur han försöker krafsa i sin toalett. Till all tur återvänder morfar och tar hand om den luktande ointäckta högen. Lilla M vaknar och jollrar glatt som en lärka. Mormor spelar in en något darrig video med sin telefon. Och så hörs det igen ett ljud från lilla M:s bakända och hon ser mäkta nöjd ut.
- Det kanske bara var en prupp, säger morfar förhoppningsfullt.
- Nä, det tror jag int. Det hördes som nånting blött, svarar mormor, som tar upp lilla M och jovisst, där är det senapsgula igen utsmetat ända upp på ryggen. Nu fanns det inga byteskläder nere på matbordet längre för det var ju nog inte meningen att lilla M skulle vara så effektiv med bakändan. Morfar fick bege sig till övervåningen på jakt efter en ny body och mormor fick ta om hela proceduren med blöjbytet. Puuuh!

Småningom stillnade gråten igen och morfar hade lilla M i famnen och läste ur en riktigt trevlig liten ljudbok. Hon tröttnade på den och hamnade tillbaka i sittern.
- Int kan du sjunga såna sånger, sa morfar när mormor tog i med Lyckliga gatan och Natten har tusen ögon.
- Jovisst, kolla nu hur nöjd hon är när jag sjunger.
Morfar såg tvivlande på fru och barnbarn och skakade på huvudet.

Över två timmar senare dök föräldrarna upp. Mamman rusade in med andan i halsen.
- Va, det är alldeles tyst här, sa hon förundrat.
Ja, klart det var ganska tyst. Visserligen hade lilla M just vaknat, men hon jollrade riktigt glatt. Tur var det dock att mamma dök upp med maten för det är inte sagt att det skulle ha gått länge till innan hungern hade satt in.
En liten stund satt ännu mormor och morfar kvar innan de lämnade den lilla familjen.

Det var en riktigt trevlig lördagskväll att minnas. Och stoltheten riktigt pyste ur oss. Hurra, vi klarade det med äran i behåll!

För övrigt var gårdagen nästan en repris från förra veckan. Jag var än en gång till bokcaféet i stan. Den här gången var det Noora Lintukangas, som presenterade sin bok Viihdy omassa arjessa. Översatt till svenska: Trivs i din egen vardag. Hon sade många visa ord om meditation, känslor och kundaliniyoga. Allting verkade bra just där och då, men sent igår kväll när jag började fundera blev jag lite betänksam. Ännu nånting som man borde göra, orka och hinna med. Och var går den trådtunna gränsen mellan när man blir egoistisk och ännu är friskt självcentrerad?

Och ja på hemvägen från bokcaféet mötte jag tre av sönerna på väg till stan. Hann träffa dem en kort stund här hos oss innan vi åkte iväg med morfar i huset för att agera barnvakter.
När vi återvände hem var det redan mörkt, men det gör inte så mycket nuförtiden för vi är upplysta!

Tre sådana här lampor står här tvärs över vägen och lyser upp vår tomt. Igår hade dock den äldsta, som övernattade här, dessutom ljust på vår egen utelampa. Kändes välkomnande att komma hem och härligt att huset inte var alldeles tomt.

Ha nu en riktigt skön söndag!
Själv skall jag iväg igen ikväll på uppdrag! Men inget barnvaktande den här gången.

På träff

Idag har jag varit på träff. Äntligen kan man väl tillägga, för vi skulle ses redan i maj. Sedan blev det juni och jag hade ju tid endast för lilla M. Juli flöt förbi med livligt program och plötsligt var det augusti. Till all tur tog min väninna tag i saken och sade att nu, nu måste vi skriva in det i kalendrarna annars blir det inte av. Och så är det ju, bäst att skriva in det medan man ännu har en ledig fredagseftermiddag.

Hon bjöd mej på lunch på Café Vaherkylä. Jag har här en ugnsbakad potatis med varm geostfyllning samt skinka och auraost. Fyllningen är helt mitt egna påhitt! Gott var det.

Jag i min tur bjöd sedan på efterrätten. Väninnan valde den vida berömda Mannerheimtårtan medan jag höll mej till den här underbara citronmarängpajen med vaniljsås. Mums!

Vi hade förstås massor att ta igen och prata om eftersom vi inte träffas så ofta längre. Bägge jobbar hårt med dataundervisning på var sitt håll och kvällsjobb samt veckoslutsjobb gör att man inte alltid hinner vara så social, som man önskar.
Tack för en trevlig pratstund!

På eftermiddagen då jag kom hem satte jag mej en stund utomhus på balkongen, alltså den där balkongen, som morfar i huset prompt vill att ska heta terrass! Det blåste dock så kallt att jag gick in tillbaka, satte mej i fåtöljen och somnade med min stickning i famnen. Tur att jag inte tappade en enda maska. Det har alltså varit en hård arbetsvecka! Men nu stundar veckoslutet och strax ska jag försöka få morfar i huset att hänga upp tvätten, som jag fick i maskin tidigare på kvällen.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!

Fantastisk

Med risk för att detta kan tolkas, som skryt, så måste jag bara få berätta det här: Igår på en av dagens två halvtimmes långa matraster, som jag hann hålla då jag jobbade mellan klockan 9.30 - 19, så kom en kursdeltagare in i datasalen med en blomma:

- Du är en fantastisk lärare, sade kursisten, som deltar i måndagskvällens kurs. Jag blev alldeles stum av förvåning. Jag fick dessutom två Läkerolaskar och de kan ju vara bra att ha ifall man tappar rösten mitt på lektionen.

Det var allt tur att jag redan satt ner, för aldrig att jag har fått blomma så här tidigt på terminen. Efter första kurskvällen! Härligt när människor uppskattar ens ansträngningar och dessutom gör sig besväret att berätta om det. Tack för det! Jag är som sagt privilegierad med världens bästa jobb, som ger mej möjlighet att träffa trevliga människor!

Hasses sommarshow

Här har dagarna igen rusat förbi med expressfart. I lördags hann jag njuta av dottern och barnbarnet. Lilla M utvecklas så det står härliga till. I lördags låg hon igen på matbordet och hon hade massor av viktiga saker att säga:
- Abuuuh, säger hon så spottet yr. Ett mycket bra ord, som kan betyda precis vad som helst. Dessvärre kommer den lillas moder med jämna mellanrum och torkar bort spottet, så lilla M får ta allting från början igen. Hon och undertecknad förstod varandra precis. Lilla M berättade allt om rådgivningsbesöket. Hur det var att få spruta i var sin skinka och hur hemsk den där pinobänken är då rådgivningstanten drar ut ens ben så man tror att man ska gå av. Sen säger tanten nån konstig siffra, som ingen människa kan komma ihåg.

Plötsligt blir lilla M blickstilla. Hon har fått syn på sin lilla hand. Ögonen hennes går nästan i kors då hon följer med handens rörelse. Det är något lurt med den där tingesten för den har sitt eget liv och far inte alls dit lilla M vill. När handen försvunnit ur synfältet fortsätter vi vår diskussion om mycket viktiga saker och lilla M är livligt med och armar och ben viftar. När hon stillnar har hon genom fönstret fått syn på de gungande trädgrenarna, som rör sig i blåsten. Nu ligger hon blickstilla och koncentrerar sig. Antagligen skulle hon ha kunnat somna där till trädens sköna rörelser.

Jag var tvungen att slita mej från världens underbaraste varelse. Skulle iväg till bokcaféet via torget. Min hulda moder önskade sig ett och annat från ett torgstånd. I bokcaféet presenterade Benita Backas-Andersson sin bok: Med respekt - en bok om den sista resan. Intressant.

Jag skyndade mej hem från stan för att träffa den yngsta och den äldsta sonen. Jag hann sticka några varv innan vi körde iväg norrut till grannkommunen på pizza. På hemvägen levererade vi torggodset åt min moder. Länge hann vi inte njuta av samvaron med henne innan jag måste hasta vidare för jag skulle iväg till Hasses sommarshow.

I ärlighetens namn var mina förväntningar inte särskilt höga och jag hade helst stannat hemma med sönerna, men jag hade lovat, så det var bara att köra iväg.

Hans Martin hade med sig dansbandet Tommys, som i sin tur hade med sig rejäla doningar, eller vad sägs om detta högtalartorn?
Tommys är populära i Svenskfinland och kända även i Sverige, men jag har aldrig hört dem live tidigare, endast i radio någon gång i bilen. I Tommys sjunger förutom Tom Käldström, också keybordisten Markus Stara och trummisen Affe Tuomela. På bas Kent Vikstrand. Han sjunger då inte och han verkade vara riktigt blyg. Jag undrar om det är någonting gemensamt för alla basister? Jag fångade ju i tiderna basisten i mitt liv och han var också tillbakadragen och tystlåten.

Stand-up komikern Sören Storbäck roade publiken, som skrattade så att de tjöt. Här har han börjat träna på order av sin fru Gerda.

Det var inte enbart Sören som roade, det gjorde även artisterna Hasse, Ann-Katrine Burman och Majbritt Martin. Här uppträder de i Syskonsången. Melodi: Kära mor till egna dråpliga ord om hur familjer kan se ut nuförtiden.

Publiken bjöds på många fina nummer av både nyskrivet material och många gamla godingar. Ann-Katrine sjöng bland annat Natten har tusen ögon och Kärlekens hus. Båda har jag också sjungit i unga år. Var musiken bättre förr? Eller handlar det enbart om det nostalgiska igenkännandet?

Majbritt sjöng Samefolkets land på norska och Your cheating heart på engelska, en gammal countryklassiker. Och orkestern sjöng bland annat Kjärringa min, kan inte spela dragspel. Hasse å sin sida sjöng bland annat Där rosor aldrig dör och Dansa hucklebuck.

Kapellmästaren Tom Käldström trakterade också saxofon och dragspel. En mångkunnig man med andra ord. Jag kom osökt att tänka på Eddie Meduza och Saxofonen. Det fanns en tid i vårt hus då sönerna spelade Meduzas låtar dagen lång. Ännu kan de sjunga: "Ååh, saxofonen är det lättaste instrumentet ja".

Dataläraren i mej bongade förstås in de tekniska lösningarna, en platta?! Men lugn bara lugn, de hade nog notställ och notblad också.

I finalen deltog allihopa och sjöng för allt vad tygen höll. 

Och jadå, jag blev positivt överraskad även om jag tidvis stördes av ekot, som åt upp orden. Alltså jag talar nu om en mixning. 
Kvällen blev riktigt trevlig och njutbar. I synnerhet, som jag lyckades fånga Tom för en pratstund. Och nej, nej, jag var inte backstage med honom. Flickorna stod ju trånande i kö vid scenkanten så jag höll mej till salsgolvet. Trevliga killar, proffsiga musiker och goda sångare. Tack för en fin kväll!

Hela söndagen satt jag framför datorn, förutom den stunden då jag var iväg till stan. Då gjorde jag något jag inte hade trott att jag skulle göra på en söndag: Jag veckohandlade!!! Och det var faktiskt inte så dumt, för det var gott om utrymme i butiken. Dock gapade brödhyllorna tomma och morfar i huset, som vägrar baka! Morr!

I måndags jobbade jag från morgon till kväll i grannstaden och var som en disktrasa då jag kom hem. Att ha 12 lektioner på en dag är kanske i det mesta laget? Jag gjorde minsann skäl för min lön! När jag kom hem, åt jag och stupade sedan i säng för att tidigt i morse igen bege mej iväg till jobbet i grannstaden. I morgon är det till all tur en kort arbetsdag och sovmorgon!

För övrigt så går jag och gnolar på En dag i taget och så lever jag nu just ett tag framöver.

Väntade och väntade

I morse när jag vaknade var vädret regnigt, trist och grått, men här inne rådde idel solsken. Dottern ringde och sade:
- Jag tänkte komma dit.
Jippiii, härliga gäster på besök. och jag som längtat efter lilla M. Det är ju över en vecka sedan vi senast såg henne.
Även den yngsta och den äldsta kom på besök!
Jippiii, härligt att se dem också! 
Hjärtat sväller och kärleken flödar över.

I lördags för en vecka sedan var jag ju iväg på trevligheter i grannkommunen. Senare på eftermiddagen tog jag ett varv in till stan för man måste ju bunkra upp lite matvaror emellanåt. Vid tankstationen såg jag den...

... den vita limousinen. Och jag väntade och väntade, men ingen Richard Gere steg ut med ett stort svart paraply (det skulle minsann ha behövts idag!) och en bukett röda rosor. 
Nej, sent omsider steg en gråhårig liten man i övre medelåldern ut från bilen. Vilken besvikelse! Nu undrar jag om det att Gere totalt har missat mej kan bero på att jag inte ser ut som Julia Roberts? Eller kan det vara så, ve och fasa, att han inte alls känner till min existens??? Ack, hur ska jag då göra?

Nå, på kvällen tog jag mej en ordentlig titt på morfar i huset. Han satt fastklistrad framför tv:n. Och nu minns jag dessvärre inte riktigt vad han såg på. Sport? Något naturprogram? En dokumentär? Kära nån, om der Alte nu skulle förhöra mej så skulle jag inte ha alibi, för jag kan inte säga vad som kom i tv på kvällen för en vecka sedan. Kanske helt enkelt för att jag inte tittade!

Men allt nog, jag tog till min bästa altröst och började sjunga förförarsången I natt är jag din. Morfar i huset gav mej ett sekundsnabbt ögonkast och sa förvånat:
- Du sjunger.
Sångens budskap gick tyvärr honom helt förbi. Så jag funderade om jag skulle sjunga Mitt bästa för dig istället. Men jag kom på att om han inte fattade budskapet i min första sång, så skulle han tappa bort sig totalt när jag hade klämt i med refrängen: Kärleken är en annorlunda lek.
Om jag kunde sjunga så där på riktigt hade jag kanske prövat Det vackraste. Men det skulle avgjort ha varit en risktagning för jag har inte så bra röst.

Nå, eftersom morfar i huset inte förstod min fina vink på vårt modersmål tänkte jag att jag skulle kunna pröva med det andra inhemska, så jag tog i med mina lungors fulla kraft i Sulle silmäni annan. (Jag ger dig mina ögon, mitt hår, mina läppar, mitt allt...)
Morfar i huset höjde inte ens på ögonbrynen. Nu var goda råd dyra, för inte kunde jag väl säga:
- Stäng tv:n och kom i säng nu.
Nä, det lät inte som en bra strategi. Han skulle knappast ha lytt en sådan order, i synnerhet inte om han var mitt i en match av något slag. Så jag funderade lite grann om jag skulle ha vågat mej på någon tysk sång. Men den enda jag kommer ihåg orden till något sånär är Bei mir bist du Schoen och den översättning jag har hört på svenska går Bär ner mig till sjön. Och det verkade inte så romantiskt precis! Nu jobbade mina små grå för högtryck. Vilken sång skulle ge effekt? Jag gjorde ett sista desperat utfall med Help me make it trough the night (fritt översatt: Hjälp mej klara natten). Och nu, nu vände sig morfar i husets tv-fyrkantiga ögon mot mej och han frågade med något vilt i rösten:
- Ha du fått någo feil? (Fritt översatt från östnyylensko: Har du fått fel i huvudet)

För mej återstod lite snopet att ensam krypa ner mellan lakanen och trösta mej med en bok. Frågan jag nu ställer mej är: Borde jag ta sånglektioner?

Vidgade vyer

Nu har vi redan hunnit fram till fredag. Veckan har rusat förbi och det känns som om jag inte just alls varit hemma annat än under nätterna då jag sovit. Tiden går alldeles för fort.

Igår hade jag håltimmar mitt på dagen i grannstaden innan jag drog vidare västerut för att hålla kvällskurs. Jag hann äta en sen lunch och passade samtidigt på att vidga mina vyer. Jag deltog helt enkelt i stickcaféet på Fredrikas källa. Det var samma ställe, som jag åt min vegetariska lunch, så jag behövde inte ens förflytta mej.

Och vet ni vad? Jo, även här är handarbetsmänniskorna jättetrevliga och stämningen är riktigt gemytlig. Alla var uppmuntrande och hjälpsamma. Jag hade egentligen ingen panik, för jag stickade på en liten koftärm, så det gick liksom av sig själv.

Mitt emot mej satt en dam och virkade salomonknutar, som skulle bli en sjal i härligt fluffigt garn. De kallas också för kärleksknutar. Enligt den virkande damen är det jätte enkelt att virka dem och resultatet blir effektfullt. Jo, jag kan hålla med om att det blir riktigt snyggt och visst skulle det vara fint att pröva på. Men jag är rädd för att jag inte skulle få de där knutarna lika långa liksom. De skulle inte helt enkelt bli snygga och jämna, för mitt ögonmått är inget att skryta med. Så jag skulle få en jättelång "knut" ibland och pytteliten en däremellan. Damen påstod att man lär sig nog och tyckte att jag skall våga pröva. Få se...

Här en nystickad mössa i ett härligt garn, som jag alldeles glömde bort att fråga vad det är för ett garn. Förståndig dam, som redan har vinterutrustningen färdigstickad.

Handledaren på stickcaféet är samma som här i stan, Desiré Kantola. Hon visade en trevlig uppläggning med tre färger. De övriga deltagarna testade nästan mangrant att sticka den här. Men jag var lite olydig och höll mej till mitt. Jag vågar inte börja på någonting nytt för då blir aldrig någonting färdigt. Å andra sidan borde jag ju passa på då man får undervisning och har en god instruktör till hands.

Och slutsatsen efter att jag nu har vidgat mina vyer? Jo, handarbetsmänniskor är riktigt trevliga oberoende var man befinner sig. Det tycks vara någonting universalt!

För snäll

- Vaaaa, du e int klok! Stäng av den där, morrade morfar i huset tidigt i morse då jag satte igång hushållsassistenten.
- Nä, jag måste baka. Det är min mötestur idag.
- Int behöver du. Du är alldeles för snäll, fortsatte han att stöna.

Nå, det må vara hur som helst med den saken, men före halvsju var jag uppe i morse och hann få ihoprört till en kaka. Jag fixade också ostmackor på äkta finskt rågbröd med Karelia ost från Valio, inhemsk gurka, samt sallad och basilika från Robbes lilla trädgård. Och han hade ju fint besök idag!

Hallonkakan hade god åtgång och vad är bättre som det? Det här finns kvar i vårt kylskåp, men det tänker jag inte äta mera ikväll. För min del gäller det att stupa i säng. I morgon blir det en låååååång dag med undervisning på tre olika ställen och mitt på dagen skall jag dessutom undervisa både på engelska och finska. Inte precis det lättaste ska jag säga. Som vanligt är jag lite tom i huvudet vad gäller kursförberedelser. Dags- och kvällskursen är klara, men vad ska jag ha imorgon på morgonen? Har en övning uppkopierad, men sedan då? Hoppas att jag kommer på någonting bra i natt.

Idag på dagen kändes det för övrigt, som om jag kommit in i dataundervisningen igen efter sommarpausen. Lite förvånat kunde jag konstatera för mej själv att jag kan ju! Och framförallt, jag kommer ihåg! Bra så, för imorgon startar jag upp två nya kurser igen. Blickar jag framåt mot nästa vecka så... ja då ska jag starta upp sju nya kurser! Jag vet att många deltagare gillar kortkurser, men för oss lärare blir det lite jobbigt. Hela tiden nya grupper och nya kurser, som ska startas... Men gissa vad? Jo, det är superduper härligt! Alla trevliga och vetgiriga människor, som jag får möta. Verkligt tacksam för det.

Ha nu det riktigt bra och förlåt på förhand, men det kommer inte att bli blogginlägg dagligen nu hur gärna jag än skulle vilja skriva. Arbetstakten är för hård! Och nu, nu ska jag bums gå och lägga mej, så jag orkar imorgon.

Stickad babybody

I måndags för en vecka sedan fick jag äntligen de sista garnändarna fästade och fyra knappar isydda i den rosa stickade babybodyn. Så någonting litet har jag i varje fall åstadkommit i sommar.

Modell: Babybody enligt ett mönster från teetee.

Garn: Hilla från teetee

Åtgång: 96 g

Stickor: Nr 2½

Virknål: Nr 3

Kameran ljuger lite för den rosa färgen är nog lite mörkare. Garnet är ju samma, som i babyboleron. Jag virkade kant runt linningen och ärmhålen, som jag tycker är på tok för vida. Men så är det också på modellen, stora ärmhål. De virkade kanterna och det lilla virkade hjärtat, det där beroendeframkallande, är helt mina egna påfund. Så igen har jag tagit ett mönster och gjort det till mitt egna.

Och tänk vilken tur att jag hittade pyttesmå vita knappar i den vita lådan, som jag skaffade från återvinningscentralen.

Idag startade jag upp det kommande läsårets första datakurs här i stan. I morgon är det dags för nästa kursstart och det blir en lång dag, som börjar klockan 9 och avslutas kl 19.30. Känner mej rätt färdig redan, färdig för sängen alltså. Men ännu ska jag jobba lite innan jag drar täcket upp till öronen.

Flaggpunsch

I lördags för en vecka sedan hann jag ju iväg och hälsa på min hulda moder. Då kom jag hem med en flaska!

Närmare bestämt en flaska Flaggpunsch.
- Int kan du ha punschglas utan punsch, konstaterade hon glatt. Hon, den raringen hade varit alldeles själv tillsammans med den yngre lillbrorsan till den statliga monopolaffären och fick tag på den sista flaskan punsch. Gissa om jag blev rörd. Jag hade ju vunnit punschglas och nu kommer även de i användning.

Idag har jag också varit och hälsat på min hulda moder. Det har ju gått några dagar sedan senast, så...
Idag kom jag också hem med en flaska, men nu av ett helt annat slag. Hur skulle jag klara mej utan min hulda moder? Det skulle nog gå på tok med mej.

Igår kväll försökte jag fånga aftonrodnaden på bild, men det ville sig inte riktigt, för jag borde ha gått ut på och försökt få fri sikt mot himlen.

Vad jag däremot lyckades fånga var en rödskimrande Lurvinge.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den kommande veckan.
Själv ska jag börja undervisa på allvar inkommande vecka. Få se hur det ska gå efter sommarpausen. Nu just känner jag mej alldeles tom i huvudet. Det känns som om jag har glömt allt, som har med datateknik att göra...

Ullig och gullig spinnandag

Idag har jag varit iväg till grannkommunen och min absoluta favoritby där. Hopenback Lekstrand fornminnesförening hade ordnat en Spinnandag. 

Det första jag fick syn på var en gammal skön trotjänare, en MF 165! En maskin precis i min smak.

Härifrån kommer ullen. Men de här flasklammen ska bli till korv, enligt ägaren. Snyft! Dom kom rusande direkt till "staketet" och ville bli krafsade. Mycket sociala varelser, som sedan gick lugnt och betade av det frodiga gräset. Mycket bräkande hördes inte härifrån.

När fåren klipps, så blir det ull.

Och den ska skrubbas. Här sitter Anne Vickholm på skrubbanbänken och jobbar på. Ullen ska dras rakt och vara utan knutar.

Sedan ska ullen kardas och det gör föreningens ordförande Inga Vickholm här.

Om man är lite nymodigare av sig, så kan som Adele gör här, helt enkelt använda kardanmaskin.

Från kardanmaskinen gick det att få så här fina ullstycken. Marianne Eriksson från Liljendal tänker sätta upp det här på väggen, som en vepa. Bra idé, inte sant?

 

Och när man har kardat, så ska man förstås spinna. I förgrunden en garnvinda med färdigt spunnet garn.

Och här har vi det, som jag är förbjuden att skaffa mej, nämligen garnet!!

Garnet kan sedan i sin tur användas till allt möjligt. Här ett litet exempel på produkter.

När man håller på att spinna och lära sig det gamla hantverket från ull till garn, så blir man förstås törstig. Då är det bra att det serveras förfriskningar. Här pumpar föreningens sekreterare, Beatrice Bergheim, kaffe från termosen. Till det serverades supergoda, nybakta munkpinnar.

Och Nisse Husberg förevigade allt på film. I lila rock, 99-åriga Verner Wallén, som tog initiativ till denna fina hantverksdag.

En jättehärlig dag, som jag tillbringade utomhus med en massa vänner och bekanta, bland annat stickväninnan B. Hon blev inte glad då jag meddelade att jag tyvärr inte kan delta i stickcafé i stan förrän den 17.10. Det är antagligen enda gången på hösten, som jag kan delta. Arbetet stör alltså fritiden igen. Men det är tyvärr inte mycket jag kan göra åt det.

Jag hann dessvärre inte tala med precis alla idag. Och ja, jag är en liten fegis, för inte vågade jag testa på att spinna. Men vem skulle nu våga det när Nisse står och filmar?

Stort tack till alla medverkande för en superfin dag! Härligt att ni orkar ställa upp!

Beroendeframkallande

Ni minns kanske de virkade fem minuters hjärtorna? En del av dem sydde jag ju på babyboleron.
Men sen kunde jag inte sluta! Den där virkningen är rent beroendeframkallande!

Farliga saker det där! Nu kanske det inte alls blir annat än virkade hjärtan i det här huset.

Annat, som är beroendeframkallande är förstås lilla M. I lördags var hon här på besök, likaså i onsdags. Och gissa vart vi var på besök idag med morfar i huset efter att mitt möte i grannstaden var slut? Jo, just precis. Hos lilla M!

Nu önskar jag er alla en skön fortsättning på fredagskvällen, som här hos oss småningom övergår i natt.