Utanför min bekvämlighetszon

Idag har jag sysslat utanför min bekvämlighetszon. Jag fick för snart två veckor sedan ett syuppdrag. Och jag som inte kan sy, var minst sagt tveksam, men Lillans och Lillemans mamma har så stort förtroende för min förmåga, att jag helt enkelt inte kunde säga nej. Och jag har ju en symaskin, så varför skulle jag inte ställa upp då?
Nåjo, för att jag inte kan sy!

Första etappen var lätt, för H hade mätt upp byxorna och fäst bunten med säkerhetsnålar. Och jag har till all tur ärvt min hulda moders tumstock. Det här klarade jag alltså av, ingen fara.

Men sen vet ni, sen blev det knepigare. Jag drog fram mitt loppisfynd, Singer symaskinen, som har hamnat under sidobordet. Packade upp maskinen och klarade av att spola undertråden. Tjohooo!
Sen började svårigheterna. Jag svor och gormade så bisin min blev riktigt rädd. Han blev så skraj att han öppnade en ärtsoppsburk och rev morötter. Det bjöd bisin min på som lunch idag. Tack för det, men tråden ville ändå inte gå igenom det pyttelilla nålsögat.
Till sist då jag ryat och hotat symaskinen att den hamnar till elektronikskroten, fick jag äntligen sytråden genom nålsögat. Puuuh!
– Det här ska ju vara roligt, gnällde jag åt bisin min. Att sy verkade mera som självplågeri i det här skedet.

Det tog sin lilla tid innan jag kom så här långt. Jösses så jag letade efter rätt söm, längd och bredd. Jag borde nog bekanta mej ordentligt med min maskin. Åh, vad jag saknar min Husqvarna, som jag köpte i mitten av 1980-talet. Den symaskinen kunde jag utan och innan och det var en glädje att sy och lappa kläder. På den tiden hade jag förstås också en pålitlig hjälp i min lillasyster, som kunde visa hur jag skulle göra. Ja och så gick jag faktiskt på några sykurser. Borde jag göra det på nytt nu? Gå på sykurs?

Idag har jag gått omkring och sjungit på 500 miles. Jag undrar varifrån de här sångerna dyker upp i mina hjärnvindlingar? De bara liksom finns där och sen går jag och småsjunger på dem hela dagen.

Småningom ska jag ta fram min sockstickning. Det vågar jag inte göra på dagen, för tänk om jag fastnar. Ni vet det där med att jag ska bara sticka ett varv till, och så ännu ett varv och...

Önskar er alla en fin onsdag!

Fransk häl

Vad var det jag sa igår att jag skulle minnas? Jo, inte sticka när jag ser på snooker! Hur tror ni att det gick?
Jo nej, som karisborna säger, inte så bra. Det började redan när jag såg på På spåret. Då lyckades jag tappa en maska på hällappen. Det var ju så spännande och jag var ju tvungen att se vart tågresan förde, så sockstickningen blev lite styvmoderligt behandlad. Frågorna var svåra och min uppmärksamhet förstås delad. Det enda jag kunde direkt var Min kärlek, Shirley Clamps låt, alltså var hon från Borås. Sen visste jag att ett av tygen var chiffong. Två säkra poäng, alltså.
Och jag hittade till all tur den borttappade maskan innan den smet iväg alltför långt.

På kvällen var det snookerfinal och mina såpbubblesockor ville inte riktigt. Plötsligt hade jag fem aviga där det borde ha varit fyra aviga maskor. Suck.
Jag orkade inte reda upp eländet sent igår kväll, så i morse stickade jag lite bakåt och nu hoppas jag verkligen att det blev rätt.

I natt kunde jag inte sova. Det beror på klockvändandet. Jag borde ha lagt mej när klockan visade 22, för min kropp tyckte att uret var 23 och det var dags för sängen. Tyvärr envisades jag med att sitta uppe och glo på snookern och sen då jag äntligen lade mej, var jag inte ett dugg sömnig längre. Ännu klockan 02:00 var jag vaken och jag övervägde faktiskt att stiga upp och gå efter min sockstickning. Men så kom jag ihåg att jag skulle sticka bakåt och då var det inte lika lockande längre.

Det goda med den här sockstickningen är att nu har jag lärt mej att sticka en fransk häl. Vet inte om det syns så bra här. Den franska hälen är inte fyrkantig utan formar sig liksom lite runt så där som foten. Få se hur passformen är.
Tur att det är en häl och inte franska klackar! Franska pastiller skulle vara riktigt gott. En bra idé skulle ju vara att få ta en pastill för varje fullbordat stickvarv. Det är bara det, att det är svårt att hålla sig och låta bli pastillerna när man en gång har tagit den första!

I morse vaknade jag med låten Daddy don't you walk so fast i huvudet. Bisin min tyckte att det inte var en bra morgonsång, så jag försökte febrilt byta skiva och började sjunga Live is Life istället. Den sa han till all tur inget om, så jag kunde lugnt fortsätta mitt smågnolande.

Och när jag nu är inne på det här med musik, så har det hörts lite gnäll om att KAJ:s Karaokesång i början låter som ka_ka när det sjungs ka-ka-ka-ka.
Blää, säger jag, för redan 1971 sjöng Sweet i sången Co Co:

Ho-chi-ka-ka-ho Co-Co
Ho-chi-ka-ka-ho Co-Co
Ho-chi-ka-ka-ho go go Co-Co

 

Inte en kotte kom ens att tänka på att det skulle vara ka_ka inblandat. Det var enbart en glad och enkel refräng att tralla med i. 

Ja och så vet ni väl att om ni har ett ylekonto, så kan ni rösta på Karaoke, så den kommer in på Vegatoppen. Tjohooo! Ja, ni får förstås rösta på andra sånger också om ni vill.

Nu hoppas jag att ni alla får en bra start på den här nya veckan. Ha det bra och sköt om er!

Puppesockor

I söndags för en vecka sedan fick jag äntligen de lila Puppesockorna färdiga med öron och allt.

 

Modell: Pupusukat, s. 83 i Käsityön ABC 22, Sukat 

Start: 04.04.2025

Färdig: 19.10.2025

Garn: Mellanraggi från Järbo och Nalle från Novita (de vita öronen)

Åtgång: 108 g 

Stickor: Nr 3

Efter lite funderande hit och dit, så tog jag med öronen, mest på uppmaning av C i stickcaféet. Hon tyckte att det var det som gjorde sockorna. Tack för det. 
För en gångs skull var jag lydig och följde rådet och också mönstret, nästan. Hälen gjorde jag som vanligt förstärkt istället för den som stod i mönstret.
Mosstickning är roligt, men kräver samtidigt koncentration så det blir rätt.
Tycker att sockorna ser lite lustiga ut, men jag har inte haft dem på efterbehandling ännu. Så jag ska duscha dem med lite vatten och sedan lägga dem mellan två handdukar och hoppas på det bästa. Just nu orkar jag inte dra fram strykjärnet och ånga dem. Det kan jag kanske lämna åt sockmottagaren?
Kul att testa ett för mej nytt sockgarn. Men, men just för att det är mjukt och skönt, så delar det sig också. Sånt gör det knepigare att sticka. Nu har jag ännu ett nystan på 100 gram kvar av det där Mellanraggi. Har ni några idéer för det garnet, som ni skulle kunna tipsa mej om?
Och nej, jag gör inte ett par puppesockor till. Det här paret får allt räcka för min del.

Som vanligt blev det en del garnändar över.

Den här gången blev det också ett för stort öra och ett för litet öra över. Frågan är nu vad jag ska göra med dem. Sticka något fantasidjur? Sticka vantar med öron? Mössa med öron?

Ni har väl kommit ihåg att vrida tiden tillbaka? OBS! Endast en timme och tyvärr inte flera år. Jag vet inte om ni har sett filmen Tillbaka till framtiden. Där varnar professorn och säger att man inte ska manipulera och påverka det förflutna, för då kan hela världsalltet rubbas.

 

Vet ni, igår kväll när allting lugnat ner sig här i huset satte jag mej i gungstolen med min sockstickning samtidigt som jag såg på snooker, Northern Ireland Open, Judd Trump spelade mot Mark Allen. Tidvis var matchen så spännande att jag förstås stickade fel på sockhälen och blev tvungen att sticka bakåt. Suck! Påminn mej alltså om att inte se på snooker och sticka samtidigt. Få se nu hur det går ikväll när det är final mellan Lisowski och Trump.

 

Min insats inom hushållet idag begränsar sig till att ha fått igång tvättmaskinen. Hoppas på att ännu få igång tvättmaskinen. Men först ta hand om puppesockorna!

 

Hoppas att ni alla får en skön söndagskväll.

Panik i vessan

Åh, kära nån, idag har jag igen varit ute och flängt. Om pensionärslivet är så här fullt med program, som det har varit den här veckan, så vet jag inte om jag klarar av det.

Vid tiotiden i morse åkte jag iväg med yngsta sonen till västra grannstaden. Jag fick gå i Puuilo medan han uträttade sina ärenden. Bisin min ville att jag skulle köpa kattmat åt katterna och fettbollar åt fåglarna. När jag stod där vid hyllan med fågelmat kom en yngre man och började inspektera fågelbräden. Plötsligt vände han sig till mej och frågade vilket bräde jag tror att är bäst. Jag var tvungen att ärligt svara att jag inte vet. Då berättade han att han inte har matat fåglar förut, men skulle börja nu. Jag poängterade strängt att han sedan måste fortsätta mata fåglarna hela vintern.

Jag gick dröjande förbi garnhyllan, klappade lite på vissa nystan och höll till och med i ett nystan, som jag skulle ha användning för i ett kommande sockprojekt. Men, hör och häpna, jag var principfast och lämnade alla garnnystan kvar i affären! Jag ville inte förstöra min nollinje beträffande garninköp! Mycket bra om jag kan avhålla mej tre månader i sträck, inte sant?

Men jag köpte lite julgrejer istället. Frågar ni bisin min, så är det helt onödigt. Kanske, men det är ju inte långt kvar till julen nu, endast två futtiga månader, så det är bäst att vara förberedd.

Från Puuilo körde yngsta sonen in till centrum, för nu var det dags för lunch. Vi hade sån tur att parkeringsplatserna precis utanför Rossos dörr var lediga. Tjohoo!

Sonen ville ha förrätt, så jag åt tomatsoppa och han valde vitlöksbröd. Soppan var krämig och god.

Till huvudrätt valde jag Rossos sallad med getost. Gott och så mättande att jag tyvärr inte orkade med allt. Bäst att besöka toan när man har möjlighet, tänkte jag och strutsade iväg till toaletten. Satte mej ner och uträttade mina behov och skulle till att torka mej, men... nu utbröt det panik i vessan. Pappret var slut! Vad skulle jag nu göra? Handväskan, som skulle ha innehållit näsdukar hade jag lämnat kvar vid bordet och där fanns också telefonen, så det gick inte att ringa efter hjälp.
Kallsvetten bröt ut i pannan. Skulle jag ropa? Kunde jag möjligtvis med nedhasade byxor smyga mej in i följande bås? Men vänta nu... nån annan kom in i vessan. Hjäälp! Total panik!
Jag tänkte så det knakade, såg mej omkring i det lilla båset, men, men...
Desperat petade jag in handen i toalettpappershållaren. Tjohooo! Jag kände att det fanns en ny rulle högt uppe i hållaren. Försiktigt, försiktigt lirkade jag fram det tunna pappret. Det var lite besvärligt, men jag klarade av det till slut, tack och lov.

Från Rosso körde sonen österut och vi stannade vid stora matbutiken.

Man lever ju inte av mat allena och julen är som sagt i antågande, så jag köpte ännu en jultidning. Här finns många trevliga mönster som jag verkligen önskar att jag skulle hinna med före julen. Dessvärre tror jag inte att det kommer att lyckas.

Sen måste jag ju bara ha den här tidningen. Kan ni gissa varför?

Jag köpte också mumiemunkar!

Och har ni sett på sjutton? Här säljs också viborgskringlor! Självklart måste jag köpa en sån också.

Nu styrde yngsta sonen hemåt och det var faktiskt riktigt skönt att komma hem. 
Jag hann klä om mej, äta en jultårta och lösa lite korsord, då det kom ett nödrop från Tyskland. Pengarna på finska prepaiden var slut. Det visste till och med bisin min att vi kunde avhjälpa här i stan. Det kom också begäran om en liten tjänst. Så på med stadskläderna igen och så iväg. Vi tankade bilen färdigt åt äldsta sonen, laddade prepaiden i R-kiosken och körde sen iväg till stora varuhuset där jag handlade klockljung.

Så iväg västerut ända till stadsdelen Pernå kyrkoby.

Där besökte vi nya begravningsplatsen, planterade ljungen och tände ett ljus i lyktan till åminnelse av kvinnan, som skulle ha fyllt 111 år idag. Från gravgården fortsatte vi ännu västerut och jag hamnade igen i bybutiken. Äldsta sonen behöver mikromatportioner med sig till jobbet igen i måndag. Lunchstället han åt på förut och som fanns i närheten av hans jobb, stängde och ingen har tagit över.

Man kan ju som sagt inte enbart köpa mat, så nu ska vi testa glöggkulor. Fast jag tror nog att vi väntar till lillajulen.
Som sagt en fullspäckad dag igen och nu har jag då också konsumerat lite. Det är väl att vara lydig medborgare det, inte sant?

Kommer ni nu ihåg att flytta klockan bakåt i natt?

Ha en riktigt fin söndag och njut av den extra timmen vi får nu!

Hår på golvet och en liten turné

Idag har jag varit på språng hela dagen lång. Vid tiotiden i morse körde jag iväg till stan. Det var dags för en skön helhetsbehandling hos frissan. Det var så härligt då hon masserade mina axlar och min nacke samt hårbottnen.

Det ser ut som om jag lämnade allt mörkt hår kvar där på frissagolvet, för nu verkar mitt hår mycket gråare. Men det gör väl inget? Huvudsaken är att jag fick håret klippt och hoppeligen nån sorts fason på mina ostyriga lockar.

När jag kom hem var bisin min försvunnen. Jag klädde av mej stadskläderna och drog på min noppiga vardagsklänning och skulle just börja njuta av sockstickningen då bisin min dök upp. Nu var det bråttom, för han hade lovat älgstek åt dottern.

På med stadskläderna igen och sedan...

... packa Halloweenpåsen åt flickorna. Den får de först nästa veckoslut, tror jag. Jag vet ju inte om de fick syn på den redan och har öppnat den eller om föräldrarna hann gömma undan den. Och nej, jag är inte så mycket för Halloween, men vad gör man inte för sina älskade barnbarn?
Bisin min delade med sig av älgsteken och gav en liten burk lingonsylt och en liten burk äppelsylt, så nu kan de ha fest där i västra grannstaden.

Efter att vi hade levererat grejerna styrde bisin min kylaren västerut och vi hamnade i Esbo vid Ring III:ans slut. Närmare bestämt här:

Hos Modularbox. Bisin min gick in och jag steg ur bilen och skuttade lite runt och rörde på benen. Och nej, den maskin bisin min är på jakt efter finns inte här. Verkligen konstigt att han inte kunde ringa och fråga. Men han ville tydligen träffa ägarna, som är pensionärer, men fortfarande driver firman. Glad blev han i varje fall över att träffa dem.

Från Esbo susade vi tillbaka österut. Vi stannade igen i västra grannstaden, för bisin min skulle ha bensin till sina motorsågar. Sen körde han vidare hemåt med gamla vägen. Nästa stopp blev vid byabutiken, för här behövdes bland annat mjölk och dessutom behövde vi en adress till morgondagens begravning. Utanför butiken stod en asiatisk kvinna och sålde vårrullar. Jag hade redan tackat nej till att köpa dem. Men medan jag skrev i adressen, tog bisin min ner bilfönstret och frågade om kvinnan ännu hade kvar av rullarna. Det hade hon, hela sju stycken. Vanligtvis tog hon två euro/rulle. Men bisin min fick alla sju för tio euro. Han var supernöjd med sitt köp. Supernöjd var också äldsta sonen när han fick hämtmat här hemma!

Från bybutiken fortsatte vi till Teiras. Där lämnade vi adressen och jag köpte medwurst. Jag har länge funderat på deras prickiga korv, men inte varit iväg till bodan. Och jo, jo, jag vet att jag inte borde äta medwurst, för där är så mycket salt. Men jag kan väl åtminstone få smaka?

Jag köpte också en spökslickepinne, för jag har hört rykten att det kommer en liten tös från grannbyn och försöker skrämma oss! Bäst alltså att vara förberedd inför nästa veckas spökerier.
Bisin min och bonden Ted hade mycket att prata om, så jag satte mej snällt ner på en stol och väntade tills de hade pratat färdigt. Det var riktigt skönt att få komma hem igen efter vår lilla snabba turné.
Imorgon ska det bli spännande att smaka på medwursten. Hoppas att den är riktigt, riktigt god.

Idag är det raggsockans dag. Men jag har inte alls hunnit med sockstickning idag. Det är också champagnens dag. Den drycken har jag inte heller hunnit med, för jag har hållit mej till vatten och te.
Och ja, så har det flaggats för FN-dagen idag. Men det är en så sorglig historia med FN, som numera står alldeles handfallna i alla konflikter, så det är nog ingenting att fira, tror jag.

Önskar er alla en skön lördag!

På lätta fötter

I morse ringde väckarklockan lite före sju och halvsovande kravlade jag mej ur sängen. Jag skulle vara 8.30 i stan. Närmare bestämt, hos fotvårdaren. Till all tur har jag inga förhårdnader, men jag behövde få tånaglarna klippta och lite omskötta. Bisin min fnyser åt det där, men senast när jag själv klippte mina tånaglar lossnade en stor bit från stortån. Fotvårdaren frågade lite skämtsamt om jag hade försökt operera. Men nej, det är bara det att jag inte ser tillräckligt bra, vare sig med eller utan glasögon. Och jag är inte så vig att jag får tån i mun längre! Och inte har jag hittat det rätta avståndet. Det är lite som i den där reklamen för glasögon där de har människor att försöka läsa text från mobilskärmen. Och hur de än måttar och sträcker på armarna, så inte kan de läsa texten. Dags för dem alltså att gå på syngranskning.

En halvtimme tog det hos fotvårdaren och hon var så snäll att hon till och med målade mina tånaglar. Nu borde jag alltså gå omkring i sandaler om inte precis barfota så med tunna strumpor på så att alla får se mitt fina rosa nagellack!

Jag hade endast ätit en smörgås innan jag körde iväg till stan, så när jag kom hem kokade jag tevatten och bisin min var så snäll att han bjöd på den här:

En smörgås med älgstek på! Jodå, han lyckades perfekt med steken. Vid midnatt alarmerade stekmätaren att nu är steken 63 grader varm. Bisin min stängde av värmen i ugnen och lät steken stanna kvar på eftervärme. Skyn han lagade innehöll både morötter, lagerblad, svartpepparkorn, krossade enbär och rödvin. Vet inte om han lade till ännu nånting extra, för jag blandade mej inte alls i hans kockande. Han täckte in steken med baconskivor innan han placerade den i ugnen. Det för att den inte skulle torka.
Bisin min är alldeles lyrisk över den här maten, själv är jag mera skeptisk och återhållsam. Antagligen beror det på min minskade matlust, som jag inte har fått tillbaka efter sjukhusvistelsen. Det kanske är bra på ett sätt, men som bisin min säger: "Du måste få i dig proteiner så du orkar". Jo, jo, men...

Det han däremot inte har sagt ett knyst om är den här hästskon. Den köpte jag igår från lilla butiken, för de hade inga jultårtor där. Jag tänkte att här är ju plommonsylt och likadan deg, så det får duga!

Idag har jag varit understödjande och givmild. Jag har köpt Tors julkalender av Lillan. Hur det kommer sig att hon säljer vet jag inte, men utan att tveka köpte jag en. Nu måste jag sedan komma ihåg i december att kolla lottnumren.
Och så har jag, håll i er nu, det här året satsat julkortspengarna på Project Liv. Det är egentligen en gåva till KAJ, som är starkt engagerade och ställer upp för den här föreningen. En driftig kvinna i KAJ:s fanclub kom på att detta skulle vara en fin gåva åt killarna, som sprider så mycket värme och glädje. Jag hakade förstås direkt på och slipper nu fundera på vilken organisation jag ska understöda i år. Bra så! Hoppas att det flyter in mycket pengar och att killarna i KAJ blir glada och rörda. Och faktiskt, nu ångrar jag lite att jag inte köpte biljetter till deras konsert KAJ on ice, som går av stapeln i lördag. Men, men, det var så osäkert med mitt mående och min ork, så jag lät bli. Antagligen bäst så ändå, för det finns en ganska stor risk att bli smittad av farliga bacillusker i den folkmängden. Läkaren betonade igår att det inte är så bra om jag drabbas av corona och att det är bäst att jag tar en spruta mot covid. Och jag är lydig i det här fallet. Bisin min påstår annars att jag inte tar emot order. Hmmm, nåja, kanske inte direkt från honom. Men idag gick jag faktiskt helt självmant ut med rosket, fastän det regnade!

Lite missnöjd har bisin min varit med mej idag:
– Du bara siter (kort i-ljud, betyder sitter), smågnällde han då jag stickade och stickade och stickade. Självklart höll jag på med stickandet, för det är ju finländska hantverksdagen idag! Vad annat ska man göra då än sticka? Stickandet är ju bra för både kropp och själ!

Idag fick jag brev från HUS, alltså Borgå sjukhus. Jag öppnade brevet minst sagt tveksamt, för vad var det nu fråga om? Jag kunde lättad andas ut. Det var enbart resultatet från mitt blodprov förra veckan. Jag tyckte allt att det var lite konstigt att läkaren igår inte kommenterade resultatet desto mera. Men se, de här proven var ju beställda av kardiologen, alltså hjärtläkaren. Värdet för kalium, natrium, kreatin och sen en förkortning jag inte har en aning om vad betyder, var angivet med siffror. Till all tur stod det att värdena är normala. Nu kan jag pusta ut till nästa provtagning, som är nästa månad. Håhåjaa.

Nu skulle jag ha lust att börja på sockans häl, men tror ni att jag vågar lämna disken till i morgon, utan att bisin min börjar morra?

Önskar er alla en härlig fredag.

Herrbesök och stickcafé

I morse var jag iväg till sjukhuset i västra grannstaden. Där träffade jag en ung trevlig lungläkare, som sade att vården och medicineringen jag fått har bitit på mina proppar. Blodets syresättning är nu normal, 98, och inget konstigt hördes när han lyssnade på mina lungor. Till all tur behövde jag inte klä av mej på överkroppen, utan han lyfte endast upp min skjorta i ryggen.

Frid och fröjd, efter ett halvår blir det nytt besök på lungpolikliniken och då antagligen blåstest, så nu gäller det att ligga i hårdträning och blåsa, blåsa, blåsa.

Bisin min var så snäll att han skjutsade mej, dock inte utan protester. När vi åkte hemåt körde han på gamla vägen och plötsligt skuttade två hjortar över vägen. Till all tur hann bisin min stanna.

Väl här hemma blev det bråttom att få eld i vedpannan och ta itu med andra morgonsysslor, som blev ogjorda på grund av den tidiga avfärden.
Bisin min var nere i källaren och jag satt framför datorskärmen och svor då jag försökte beställa tid för vaccinering. Plötsligt knackade det på dörren och jag ropade glatt "Stig in" i tron att det var yngsta sonen, som kom. Sen hörde jag en främmande röst artigt säga "God dag" och jag ropade bisin mins namn i tron att det var nån försäljare eller nån av bisin mins kompisar.
– Nej, sa rösten då och fortsatte: "Jag vill ha tag på frun i huset".
Hups! Vad sjutton kunde det här nu handla om? Är polisen ute efter mej? Och hur ska jag bli av med en försäljare?

Jag stegade iväg till dörren och se på sjutton! Där stod en västnylänning på trappan. Han ville bara säga hej och hade tyvärr inte tid att stanna på kaffe. Han var min chef 1988 då jag vikarierade i Liljendal. Sedan blev han kommundirektör i Ingå. Det var jättetrevligt att få se honom även om besöket blev i kortaste laget. Han kom ihåg att han hade tagit mej med till Fiskartorpet på landshövdingens mottagning. För mej var det en fin upplevelse. Alla kommundirektörer i Nyland var inbjudna samt deras avec. Sen var det en hel del nyländska kändisar också på plats, både från idrottsvärlden och kulturen. Mottagningen hölls på nyårsdagen 1989. Som sagt, en fin upplevelse.

Det var ett omtumlande herrbesök och efteråt började jag fundera på hur jag månne såg ut: Stod håret ut åt alla håll och kanter? Var min klänning ens ren? Såg jag allmänt slafsig ut? Osv. osv. Nå, besöket var kort, så kanske det inte gjorde så mycket om mitt hår stod på ända?

På eftermiddagen körde jag in till stan, till stickcaféet. Idag hade H bjudit in oss och vet ni vad? Jo hon bjöd på bondost och bröd. Mums! Äppelkaka, bulle och kex.

Och så fick vi choko från Brunbergs! Det är det jag alltid har sagt, stickerskor är jättesnälla!

Eftermiddagen gick fort och jag kom en bit på väg med mina "bubbelsockor". Nu börjar jag till och med förstå mönstret, så kanske jag får det att börja löpa. Håll tummarna!

Före stickcaféet hann jag iväg till "lilla butiken". Bisin min skulle ha lagerblad, matgrädde, bacon och rapsolja till sin älgstek, som han fick som tack för att han hjälpte jägare. Nu lägger han snart steken i ugnen, så få nu se om det blir lyxmiddag i morgon? Ikväll blir det i varje fall inte stek till middag. Hoppas att han lyckas med sitt kockande. Och jo, jo, jag vet att jag borde vara i köket och hjälpa honom, men ni vet, "ju flera kockar, desto sämre soppa". Jag håller mej alltså förståndigt på avstånd.
Nu klagar bisin min att det är ganska mycket jobb! Och nu ropar han på mej!!

Så där ja, jag hittade stekmätaren och fick igång den. Puuuh!
Jag köpte förresten ett paket blodplättar, så jag har garderat mej, ifall steken inte blir som den skall. Men säg inget åt bisin min. Han kan börja tro att jag betvivlar hans förmåga i köket och det skulle vara fatalt.

Dags att ta itu med något annat nu.
Önskar er alla en finfin torsdag!

Lite upprörd och lite nördig

Snart är det jul och det är väl kul? Joo, absolut om ni frågar mej. Men sen finns det många, som är rätt negativt inställda till julen och jag råkar faktiskt vara gift med en sådan karl. Gissa om det blir lite konfliktfyllt när jag vill ha julpynt och feststämning och bisin min vill helst att allting ska vara som vanligt. I år funderade jag lite smått att jag skulle betona julstädningen, för att se om han nappar på det. Men kanske ändå int, för städa är inte kul. Det är mycket roligare med julklappsrim och pyssel, inte sant?

I min juleufori igår i mataffären, så fick den här tidningen följa med hem. Och jo, jo, den är nog totalt onödig, men...

Idag kom bisin min hem från grannbyn med ett färgglatt kuvert åt mej.
– Du har fått ett viktigt brev, hojtade han åt mej.

Hmmm, vad kunde det vara? Från sjukhuset kanske? Men det ringde ju en sjukskötare idag och frågade om min medicinlista inför morgondagens läkarbesök. Läkaren ska liksom ha allt färdigt serverat, kollat och kompletterat när jag är på plats. Tur då att det finns sjukskötare.

Jodå, kuvertet är vackert.

Men, men namnet klingar illa i mina öron.

I kuvertet fanns en kalender för nästa år, en flyer med löfte om gratisgåvor, ett bankgiro med en svensk diabetikers livshistoria och så det här brevet.
Håhåjaaa, den här fonden är bluff och båg från början till slut. Och jag satsar inte en endaste en cent, så det så.
Verkligen upprörd över att de har grävt fram mina uppgifter från Suomen asiakastieto. Undrar hur mycket det kostar att köpa uppgifter därifrån?
Bäst kanske att spärra sina uppgifter, så de inte får säljas ut i marknadsföringssyfte. Håhåjaa.

Nu är det dags att vara lite nördig istället och nörd i betydelsen entusiast eller fantast, inte knäppskalle även om nu bisin min skulle rösta för det där sista alternativet!

Ni minns kanske att jag frågade hur många sånger ni hittade i KAJ:s Karaokelåt?
Jag fick inget svar, för ni är antagligen inte lika nördiga som undertecknad. Hur som helst, så har jag roat mej med att lyssna igenom låten ett antal gånger och hittat en del bekanta lyrikrader och sångtitlar.
Det börjar med Unto Mononens Satumaa, Sagolandet på svenska.
Kara-karaoke uppfattar jag inte som en känga till Måns Zelmerlöw, såsom Malin Slotte gör på HBL. Nä, det är nog snarare en hyllning till hans Cara Cara Mia, eller vad tror ni?
"Ge mig allt du kan" hittas i Sommartider av Per Gessle. Han sjunger ju "Ge mig allt du vill och allt du kan".
"Hjärtat i din hand" heter Rebis debutsingel.
Hard Rock Hallelujah är ju direkt en sångtitel. Det är också Stad i ljus, Dancing Queen och Den glider in.
"Av med din kavaj" är kanske en anspelning på En kväll i juni där morfar kastar av sig sin kavaj.
"Aj, aj, aj" kan vara från KAJ:s egen låt Mosquito, eller Schytts Aj, aj, aj det bultar och bankar, eller varför inte låten Puerto Rico med Vaya Con Dios? Den brukar bisin min och jag sjunga då vi blir tvungna att säga Aj, aj, aj när vi ska upp ur stolen eller nån muskel inte riktigt vill som vi vill och det gör ont.
"Toner för miljoner" är ett musikprogram med körer. Det sändes i Sveriges TV4.
Högt över havet är väl en hyllning till Arja Saijonmaa? För tydligen gillar KAJ henne?
"Jag ser micken i krigarens hand" är från Roger Pontares När vindarna viskar ditt namn. Han sjunger visserligen om "yxan i krigarens hand" när han ska försvara sitt land.
Har jag kommit ihåg allt nu? Hittar ni några sånger till?
Det här var ju mest på skoj, men riktigt roligt. Kanske jag borde ordna en frågesport om "gamla låtar"? Vissa textrader sitter ju inpräntade i min hjärna.

Nu är det dags för mej att sticka lite i stället för att lyssna på musik på Youtube. Men först ska jag försöka få iväg lite e-post.

Önskar er alla en riktigt skön tisdagskväll.

Tre gånger till stan

Den här veckan har börjat med fullt ös. Väckarklockan ringde lite över sju och då var det bara att pallra sig ur sängen, äta frukost, klä på sig och så iväg...

Men sk_t också! Bilrutorna var alldeles nedisade och jag var utan vantar och inte hittade jag min stora isskrapa heller. Med svordomar och sisu skrapade jag i tio minuters tid innan jag äntligen kom iväg till stan med iskalla händer.
Jag var inbjuden till Lillans dagis! 

Det var härligt att få umgås med henne. Jag läste en Alfons Åberg-saga, sen pusslade vi, ritade, lekte lite kök, målade på en färgläggningsbild, pusslade igen. Sen ville Lillan ut och jag ville hem, för jag kände mej lite frusen. Bisin min tyckte att jag var modig, som vågade besöka dagis:
– Vem vet vilka bacillusker du får nu.
Nå, självklart ställer jag upp för barnbarnen när jag kan. Det är en glädje.

På hemvägen blev jag dock lite beklämd. Dagiset är inrymt i baracker och det är nu inte så mysigt. Personalen är det inget fel på, men utrymmena är inte särskilt bra. Jag vet inte hur barnen tar det, men jag önskar verkligen att de skulle få en bättre miljö och omgivning att vistas i.

Jag kom hem, fick igång diskmaskinen och hann pyssla med det ena och det andra innan det var dags att köra iväg till stan igen.

Den här gången tog jag mej till Café Favorit, där jag hade träff med en väninna. Jag åt skinkpaj med auraost och en verkligt god lingontjinuskitårta. (Tjinuski = kola). De syrliga lingonen bröt bra mot tjinuskin. Mums!

Jag lyckades få en parkeringsplats alldeles utanför caféet. På gatan kom ett gäng busiga killar (huliganer?) förbi. De intresserade sig för min bil, så jag betraktade dem vaksamt. Jag såg hur de placerade en stor målad sten framför mitt högra bakhjul och sen försvann till andra sidan gatan. De höll på där på bakgården en bra stund. När jag kom ut från caféet syntes killarna inte till. Väninnan plockade upp den vackert målade stenen och placerade den på cafébordet. När jag satte mig i bilen uppenbarade sig killarna plötsligt på gatan mitt emot och tittade nyfiket på mina förehavanden. När jag körde iväg vinkade jag glatt åt dem. De såg både förundrade och snopna ut. Det hände ju inte alls det som de hade väntat sig.
På hemvägen blev jag lite sur. Tänk om jag inte hade sett deras busstreck? Hur skulle det ha gått då? Skulle min bil ha tagit skada? Skulle jag ha krockat med nån? Och ve och fasa, skulle jag ha hamnat på Tiktok?
Alltså såna marodörer går omkring i stan. Nu börjar jag förstå vikten av att alltid gå runt bilen och kolla att allt är okej innan man sätter sig och kör iväg.

Jag hann hem, besöka toa, sen knappt sitta ner innan det var dags för en ny färd till stan. Den här gången tillsammans med äldsta sonen, som både tankade bilen, handlade och tog ut sitt paket. Den här gången hade Postnord hittat till R-kiosken i stan, till all tur! Nu har sonen lite nya datordelar att pyssla och bygga med och här i huset har vi både smörgåsmargarin, jultårtor och yoghurt.

Själv ska jag nu sticka bakåt fyra varv, för felet i min mönsterstickning började redan på första varvet efter resåren. Suck och dubbelsuck!
Men nu ska det minsann stickas har jag bestämt!

Önskar er alla en fin tisdag!

Vårt dagliga bröd

Idag har jag slösat bort min energi i köket. Jag har suttit och tärnat rotsaker. Och mycket riktigt, det tar tid. Och det skulle nog vara bättre att stå när man ger sig på kålroten, som är ganska hård och omedgörlig. Men ack så god och full av c-vitamin. Äldsta sonen som skalade och tärnade potatisen skakade på huvudet åt mej.
– Det finns ju färdiga sopprötter i frysdisken, sa han.
– Men då får man inte så mycket kålrot och morötter som jag vill ha.

Vi lagade alltså korvsoppa idag. Både äldsta sonen och undertecknad skulle bra kunna tänka oss en rotsakssoppa, men då skulle bisin min inte vara nöjd. Och jo, jag stekte korven, för det är är så han vill ha det. Ni vet: "Så gjorde alltid min mamma" är det jag får höra.
När soppan äntligen stod på bordet försökte jag fiska i kastrullen, så jag skulle få så lite korv som möjligt i min tallrik.

Igår köpte jag nog annat än tidningar från mataffären, jag köpte nämligen bröd.

Och inte vilket bröd som helst, utan Rågbröd från Bra Brö! Mumsfilibabba. Jag köpte faktiskt två stycken, men nu finns det endast ett kvar. Nackdelen med detta bröd är just att det tar slut så fort. Sen har jag lite besvär med att skära i det när det är färskt och gott. Och ja, så borde jag nog inte äta mycket av det med tanke på salthalten. Varför är det alltid så att det som är gott är förbjudet?

Sent igår kväll var det gråt och tandagnisslan i min gungstol. Jag hade kommit till varv fyra i mönsterstickningen på mitt senaste sockprojekt då det blev en maska över i slutet av varvet. Först trodde jag att jag tappat nån maska, så jag kontrollräknade. Jo, maskantalet stämde, 60 stycken. Var hade det hela gått fel? 
Bäst att sova på saken. Så gjorde jag. Men det hjälpte inte så mycket, för nu är det kväll igen och jag har inte stor lust att sticka bakåt. Helst skulle jag slänga ifrån mej hela stickningen och börja på en ny, men, men...

Har ni sjungit karaoke nån gång? Det har inte jag, men tack var Kaj skulle jag nu ha lust att göra det. Förresten hur många olika sånger hittar ni i deras Karaoke låt?

Nu ska jag återgå till mina stickade öron, som ni har hört om till lust och leda. Men nu återstår endast att sy fast två stycken och att fästa ett halvt dussin garnändar. Sedan är det äntligen, äntligen färdigt.

Önskar er alla en ny fin vecka!

Ute på äventyr

Idag har jag varit ute på äventyr tillsammans med äldsta och yngsta sonen och det får jag tacka Postnord för!

Äldsta sonens julpaket, från förra året, som vi äntligen kom av oss att beställa i onsdags på kvällen, hade hamnat här:

I Gulfbaren, i Svenskby i Strömfors stadsdel. Sönerna hade aldrig varit här tidigare, så det blev liksom en liten kulturresa samtidigt. Alltid bra att vidga vyerna i sin egen hemstad.
Bisin min var sur som en ättiksgurka igår då äldsta sonen berättade att det blir en liten tripp efter paketet. Bisin min trodde att det var jag som hade råddat i beställningen av frakt, men så var det inte alls. För det första gick det inte att välja paketleverantör överhuvudtaget. Det enda som erbjöds var just ökända Postnord. För det andra så klickade jag på alternativet R-kiosken i stan och det såg äldsta sonen, så jag var helt oskyldig. Damen i baren berättade att paketen kommer dit då det är fullt på det stället man vill ha paketet till. Människor har kört ända från Elimä för att hämta ut sina paket, tröstade hon oss med.
Äldsta sonen och undertecknad stärkte oss med gul jaffa och en nystekt munkring där i baren.

Från Gulfbaren körde yngsta sonen ut tillbaka till motorvägen österut och så hamnade vi här:

Just precis, Motonet i östra grannstaden. Bisin min hade beställt två presenningar, men jag kom hem med en, lite kattmat och två lilla julsklappar. Det blev lite missförstånd med presenningarna och jag borde ju ha kollat, men jag litade på yngsta sonen. Han å sin sida kunde ju inte veta vad fadern hade sagt här hemma åt mej. Kommunikationsbrist alltså, så två blev en.

Efter lite parlamenterande och på grund av ingen vetskap alls om matställen där i öst, beslöt vi oss för att vi tar en sen lunch här i stan.

Vi stannade och åt på Olympos. Jag valde Aleksin pita. Den serveras med salladsost (ja, för det får ju inte heta fetaost!). Kan ni tänka er, jag orkade äta upp allting! Matlusten håller sakta men säkert på att komma tillbaka. Tjohoo!

Sönerna valde pizza, den äldsta åt en som heter Meatlovers och den yngsta åt...

... en het hönspizza med currysås.
– Nu är det bara bananerna som fattas, så skulle jag vara sverigesvensk, sa han.
Brrr! Nej, tack, inga bananer på pizzan om jag får be! 

Mätta och belåtna tog vi oss till mataffären, som finns inne i stan. På hemvägen kom äldsta sonen ihåg att vi glömde Oivariini, alltså smörgåsmargarin. Så kan det gå när tre Ekholmar vimsar på i butiken!

Själv kan jag andas ut, för nu har jag korsord att lösa  både i Året Runt och i tidningen Bra Korsord. Tjohoo! A-korsordet i förra veckans Allers är redan löst, likaså Allersnöten numer 41, som har svårighetsgraden sex ugglor. Det betyder att det bara är lite trista korsord kvar för mej, alltså sådana med minimalt tuggmotstånd.

Jag beslöt också att understöda den finlandssvenska veckotidningen Kuriren genom att köpa ett lösnummer. Det var väl snällt?

Och så kunde jag dessvärre inte låta bli Hattifnattarna, trots att yngsta sonen protesterade och stönade att du behöver inte flera såna här kassar. Nää, kanske inte, men... 

Den här tidningen är alldeles gratis och har så fin färg att jag nappade med den i bara farten. Den stod i ett tidningsställ utanför ingången till Alko. Och nej, jag är ingen vinkännare och jag tänker inte börja dricka heller. Men här finns åtminstone intressanta recept.

Ja, och vad var det då i äldsta sonens julpaket?

Jo, de här dricksglasen från Pentik. Det var svårt att välja gåvor från det där stället, som hade ett rätt begränsat urval, så de här är väl helt okej, fastän vi inte behöver flera dricksglas! Och klart att man ska lösa ut sin julklapp, eller hur?

Idag efter hemkomsten har jag inte gjort så mycket annat än satt igång tvättmaskinen, löst korsord och stickat färdigt det fjärde örat. Sen tog energin slut och jag orkade inte börja sy fast öronen på sockorna, för att nu inte tala om lite fästande av garnändar. Men det är ju en ny dag i morgon.

Nu ska jag göra bisin min sällskap och sätta mej bredvid honom i gungstolen och sticka sockor och titta lite på tv emellanåt.

Ha en riktigt bra söndag!

Lagom stort?

Idag har jag inte fått mycket gjort, inte ens stickat. Jag fastnade tyvärr på öronen! Och det är ju både beklagligt och fånigt, för det är ju en så liten detalj på sockan. Det borde ha gått snabbt att sticka. Jag vill ju komma vidare och sticka på ett annat sockpar nu.

Jag har testat lite olika och jag var inte riktigt nöjd med det örat jag stickade i onsdags på stickcaféet. Det kommer att hamna i "skamhögen", eventuellt till och med i värmepannan!

Det här örat är nog på tok för stort. Jag kommer inte att få två såna här att rymmas på sockans framsida.

Det här är väl lagom stort? Vad tycker ni?

Bisin min tänker elda i bastun i kväll, men dit får jag inte gå, tror jag. Jag ska kolla med läkaren i onsdag. Bäst att inte riskera nånting i det här skedet.

Nu ska jag se om jag lyckas åstadkomma några öron till. Håll tummarna!

Önskar er alla en härlig lördag! 

Orientalisk buffé

Idag på förmiddagen, då jag just hade satt mej i gungstolen och skulle börja sticka på åtminstone ett vitt öra, ringde min telefon. Jag var inte så superpigg på att svara, för den senaste veckan har det ringt minst ett så kallat skräpsamtal per dag. Allt möjligt har ringarna försökt sälja, allt från brunnsvård till tidningar. Jag svarar: "Hej på dig" riktigt glatt. Sen är det lite olika, en del börjar babbla på och andra blir helt förstummade och förskräckta och slänger på luren, eller nåja, det är väl ingen lur egentligen. De avslutar alltså samtalet fortare än kvickt.
För dem som babblar på har jag min följande replik färdig: "Ursäkta jag förstår inget" säger jag med mitt bästa rikssvenska uttal. Sen tillägger jag ännu: "Tack och hej" och avslutar samtalet snabbt som sjutton. Efter det blockerar jag numret. Vanligtvis brukar det gå lång tid innan nån besvärar mej med någon försäljning igen. Men som sagt, nu har de varit ettriga som terrier i sina desperata försök att få nån att köpa!

Men idag var det Lillemans mamma som ringde och jag blev genast på gott humör. Först tänkte jag att nu behöver han mej, men så var det inte. Nej, jag blev bjuden med på lunch och vi skulle sammanstråla med H i stan. Kan det bättre bli en torsdag i oktober?

Vi, Lilleman, hans mamma, H och undertecknad, lunchade på Oishi Sushi, mitt i stan, i Gallerians övre våning. På min tallrik ser ni en salig blandning av den orientaliska buffén. Vårrullar, friterad höna, nudlar, friterade lökringar, nån sås med griskött, något vegetariskt, ris, sallad, tomat, gurka och majs. Vad det här vita längst framme är vet jag inte. Det smakade absolut ingenting. Och jo, jag vet, man borde inte rådda ihop allting på en och samma tallrik, men...
Jag åt också en apelsinskiva och till efterrätt friterade bananer och choklad- och apelsinglass. 
God och mättande lunch och första gången, som jag besöker det här matstället. Att jag inte har varit här förut beror nog på att sushi inte är något för mej. Jag har trott att här serveras endast sushi och inte vetat om den orientaliska buffén. Kul att lära sig något nytt om sin egen hemstad.

H fick sitt pannband och det passade till all tur precis. Och jag hade också tur, som inte behövde skicka det per post.

Från stan fortsatte vi till grannbyn och där bjöd Lillemans mamma på kakao. Det passade bra som avslutning på vår lunchträff. Oj, vad Lilleman busade och oj, så go och gullig han är. H var snäll och skjutsade hem mej innan hon återvände västerut. Härligt att ha fått njuta av höstlovssällskap trots att jag som pensionär inget lov har. Men det är ju för att vi pensionärer är lediga hela tiden!
Bra också att jag fick komma ut och vara lite social. Trevligt umgänge kan aldrig bli för mycket för mej.
Stort tack för härligt lunchsällskap!

Den här fiskade bisin min från postlådan idag. Och kan ni tänka er, nu finns här minsann många trevliga sockmönster!!!

Bisin min fiskade också upp Tokmannis reklamblad. Och nu, nu lever jag nog farligt, för se nu hur mycket garn, som säljs till specialpris! 🙈
Nej, Inge, inte titta, inte titta, du behöver inte garn, du behöver inte garn, du behöver inte...
Kanske bäst att slänga reklambladet i pappersinsamlingen genast?

Nu ska jag försöka få tag i sticklusten, som på något sätt försvann i och med de där öronen. Jag skulle ha god lust att helt lämna bort dem, men C på stickcaféet tyckte att de där öronen är det som ger det där lilla extra till de mosstickade sockorna.

 Önskar er alla en finfin fredag! Ta hand om er.