En jättesmäll

Igår vid ett-tiden på dagen försvann bisin min österut. Någon minut senare hördes en jättesmäll. Jag rusar ut med hjärtat i halsgropen livrädd för att det har hänt, det som vi försöker akta oss för väldigt noggrant. Det att nån med väldigt hög fart har kört krock med bisin min. Vi lever nämligen farligt här med landsvägen inpå och en massa fartdårar som inte förstår vad hastighetsbegränsningen på 50 kilometer betyder. Antagligen borde de gå om bilskolan.

Den här gången handlade smällen om sprängning av ljudvallen. När jag stod ute på gården hördes flygplansljud och det syntes vita streck på himlen. Bisin min hade alltså, tack och lov klarat sig. Men jag kunde inte låta bli att fundera över hur farligt det här kunde/kan vara med tanke på vår oberäkneliga granne i öst. Försvarsmakten manade till lugn och intygade att det enbart var fråga om en rutinövervakningsflygning. Hoppas att det var så, men med tanke på alla gränskränkningar som sker stup i kvarten från öst, så känns det onekligen obehagligt.

Jag fick dock tankarna skingrade av en liten stadsfärd tillsammans med äldsta sonen. Det var riktigt bra, för annars skulle jag ensam ha fått sitta här hemma och grubbla. Eftersom bisin min var borta, beslöt vi med sonen att äta lunch ute på stan.

Jag valde Fylla, för där serverades lövbiff gjord på griskött. Riktigt gott. Ifall ni funderar var allt det gröna fanns, så det åt vi redan före. Det fanns minsann att välja på från det dignande salladsbordet. Från den här portionen åt jag nog upp allt det där "gräset" också. Men sen orkade jag inte med alla potatisar. Det blev liksom för stor portion. Den serverades till bordet, så jag borde ha kommit ihåg att begära mindre pommes frites.

Från restaurangen tog vi oss raka vägen till mataffären. Den här gången tyckte jag till och med att det var lite spännande på grund av den utökade garnhyllan. Men, men, ack och ve, hyllan gapade rätt tom ännu.
 

Dock inte tillräckligt tom, för jag kom hem med de här nystanen! 600 gram 🙈 Behöver jag mera sockgarn? Nej, absolut inte, men... ja just men. Nu har jag fått den galna idén i huvudet att jag ska sticka två par sockor samtidigt och då vill jag självklart ha två nystan från samma färgbad. Till råga på allt är jag nu så vågad att jag tänker använda naturvit som bottenfärg. Och jo, jo, jag funderade nog på att köpa endast ett nystan av varje färg och sen nysta upp i två delar. Men, garnet skulle tyvärr inte ha räckt till i alla färger. Nu har jag tagit det säkra före det osäkra. Och sockgarn kan man ju aldrig ha för mycket av, eller hur?
Till min stora glädje hittade jag såna här färgnyanser, som enligt mej går riktigt bra ihop.

Det här vackra nystanet låg rätt ensamt där i sin korg och ropade: "Kom och ta mej". Så då gjorde jag det förstås. 100 gram och ett par sockor. Till skillnad från Novitas garner, så är det här House, som är affärskedjans eget märke, tillverkat i Turkiet. Men ett utländskt nystan må vara förlåtet, eller hur?

Igår handlade stickrallyt26 om hemskaste garnet. Jag funderade en stund på det där, för när jag köper garn brukar jag inte direkt köpa hemska garner. Det är väl självklart att man köper sånt garn man tycker om? Att det sedan ibland visar sig att garnet till exempel är så mjukt och skönt att det delar på sig när man stickar är ju en helt annan sak.
Men så kom jag ihåg garn jag ärvt av min hulda moder.

Och bland dem fanns det här nystanet, som för mej nog är det hemskaste jag har i lagret. Det har snurrat på här nu i sex års tid utan att komma på stickorna. Fortfarande vet jag inte vad jag ska göra med det här nystanet. Kanske bara hastigt sticka ett par alldeles vanliga sockor modell mindre?

Igår kväll placerade jag mej glad i hågen i gungstolen framför TV:n. Nu skulle ju dartstävlingen börja. Bisin min steg in, hojtade att kanalen skulle bytas, för nu började nyheterna. Han hade varit borta hela dagen, för inget gick riktigt som planerat. Han fick inte alla bildelar, han behövde, så han var inte på sitt bästa humör precis.
Själv blev jag barnsligt upprörd över kanalbytet och betedde mej verkligt omoget, för jag började nynna högljutt medan han såg på nyheterna. Visst tycker ni synd om bisn min, som har råkat ut för en så omöjlig käring?

Efter sisådär tjugo minuter bytte han äntligen kanal och nu, nu skulle jag då få se på darts. Men... 

... snyft, snörvel, det var repris från torsdagsnatten. Jag var så ledsen och besviken att strumpstickorna knappt hölls i handen.
I morse då jag kollade resultatet från kvartsfinalen blev jag inte mycket gladare, för Gian van Ven förlorade. Visserligen väntade jag mej det, men ändå...
Ikväll måste jag försöka hålla mej i skinnet medan nyhetsdravlet pågår i TV. Måste påminna mej själv om att bete mej vuxet. Kanske det inte skulle vara så dumt med öronproppar ändå?

Nu är det dags för matlagning. Idag får det bli en helt vanlig makaronilåda.

Önskar er alla en fin lördagskväll.