Fullspäckad dag

Kära nån, hur kan en helt vanlig onsdag i februari försvinna i en liten blink? Det känns som om jag har haft full fart hela dagen utan att ha åstadkommit nånting alls. Inte ens disken har jag fått undan! Antagligen vaknade jag för sent. Jag var nog uppe redan före halv sex i morse. Sen lade jag mej på nytt för att vila en liten stund. Eeh, halv tio vaknade jag följande gång. Dessvärre hade bisin min somnat från eldandet. Det tog alltså en liten tid innan det fanns varmt duschvatten.

Plötsligt hade mer än halva förmiddagen försvunnit och det blev bråttom, för jag skulle iväg till stickcaféet i stan. Jag grävde fortfarande efter garn till ett nytt projekt. Det fanns en hel del lösryckta sockgarnsnystan och jag hittade till och med sådana, som passar till mitt nya lilla projekt. Tjohooo! Jag hittade dessvärre en massa annat intressant också...

På caféet åt jag dagens lunch, peppargris och ris. Och vad kan jag säga? Grytorna på Ripakka var nog pepprigare!

 

G-M hade donerat ett par sockor per person åt Bistro Kronans personal. Så alla stickflickor blev bjudna på två chokladpraliner per stickerska. Verkligen snällt av G-M att ge bort egenhändigt stickade sockor. Det är ju det jag alltid har sagt, stickerskor är snälla!

Från början hade jag tänkt skippa efterrätten, inte teet, för det hör till lunchen, men kakbiten. Sen kunde jag förstås inte motstå den här mintkrokantchokladkakan. Det var nära att den skulle ha blivit ofotograferad, för jag hann redan börja på den...

Efter mycket funderande hit och dit, lade jag upp maskor för en ny liten sockstickning. Svart garn på svarta stickor är inte precis optimalt, men det må nu gå.

Lillans mamma ringde och frågade var jag befann mej. Jag svarade att jag var på stickcafé. Lillan ville till famos hus och leka, så jag lovade köra hemåt, så fort jag var färdig.

Innan jag åkte hemåt hade jag ännu träff med världens snällaste människa.

Kan ni tänka er, hon hämtade en påse hallonbåtar åt mej! Och då ska ni veta att jag träffade henne första gången förra veckans torsdag! På något sätt passade vi bra ihop och vi talade om en massa annat än enbart intervjusaker. I något skede kom vi in på godis och jag erkände att jag är barnsligt förtjust i hallonbåtar. När hon var på kryssning under veckoslutet och såg hallonbåtarna tänkte hon på mej och den raringen köpte en påse. Ni må tro att jag är rörd och tacksam.
Tack för godiset!

Ja, och ni ser, det finns godhet och värme i den här kalla hemska världen. Sånt gör mej både glad och rörd. Mera sådant, tack.

Lillan hade sen inte tid att komma till famos, för hon hade eget projekt på gång där hemma. Hon kommer kanske i morgon istället. Nu blir det verkligen bråttom för famo att få tidningshögarna sorterade och undangömda! Det räcker ju inte att flytta dem från en stol till en annan.
Jag var hemma en knapp timme innan jag åkte in till stan igen. Den här gången med äldsta sonen. Vi skulle handla och han skulle ha bilen tvättad och tankad.

Redan på gårdsplanen skruvade han ut antennen. På vägen till stan försökte han få in nån kanal i bilradion, men inget hördes! Först när vi var i stan slog vi oss båda för pannan nästan samtidigt. Sonen hade ju skruvat ur radioantennen! Så glömska vi var. Klart att Abbas Honey, Honey inte hördes ordentligt utan antennen.

Önskar er alla en skön torsdag!