Må evigheten förlåta

Så var det måndag igen och bisin min är riktigt gramse på mej. Han kommer inte åt sina bilreparationsböcker på grund av mina tidningshögar och garnpåsar. Det hjälper inte att jag snällt fixade så att jag fick upp skåpdörrarna och ut alla hans böcker. Jo, ni gissar rätt, tidningshögen och garnpåsarna smög sig sedan på något oförklarligt sätt tillbaka och blockerar nu igen skåpdörrarna. 🙈
En del av tidningarna har tagit sig till matbordet och väntar snällt på genomgång. Men det är nog inte heller bra, för de kommer att reta gallfeber på bisin min. Dessvärre kommer jag nog inte att vara särskilt snabb med sorterandet, tyvärr. Det är inte alls min avsikt att vara elak eller provocerande, men ni vet hur det är med mönstertidningar? Plötsligt hittar man just den tidningen, där just det mönstret finns, som man funderade på att sticka eller virka. Sedan börjar ens hjärna gå på högvarv och man börjar fundera på om man har garn till det där projektet. Glömda är alla andra tidningar medan man rotar i lådor och kassar efter garn...
Tycker ni synd om bisin min? Det är nog inte lätt att leva med en sån här garngalning. Själv har jag ju ändå tur, för bisin mins samlade "skrot" ligger i grannbyn. Ja, och här i garaget och nere i ladan. Till de där ställena har jag inget ärende, så han kommer ju undan. Jag behöver inte sura över skåpdörrar som inte går att öppna. Och numera behöver jag inte ens ondgöra mej över ett garage, som inte kan användas för min plåtlåda. Om det är superkallt kan jag ju lugnt stanna hemma. Tjohoo!

Boken Må evigheten förlåta köpte jag förra året i augusti i Stockholm. Den ingick i det där lockande "ta-tre-betala-för-två". Boken är skriven av Anna Jansson och hennes Maria Wern-deckare har jag läst nästan alla. Men Kristoffer Bark är en ny bekantskap för mej.

Handling:
1945. Två unga män tar sig ner i en övergiven gruva, men bara en av dem kommer att återse dagens ljus. Mannen som snart ska dö bär på en förödande hemlighet.
I nutid hittas ett dött spädbarn i en mosse i Hällefors norr om Örebro – den lilla flickan blev bara någon månad gammal. Hon bär ett silversmycke kring halsen med en sten som experterna inte kan identifiera. Kriminalinspektör Kristoffer Bark får uppdraget att leda utredningen tillsammans med sin grupp omplacerade poliser. När Bark anländer till Hällefors blir han första polis på ett akut larm. En man i nittioårsåldern har tagit en förskolegrupp som gisslan. Han är beväpnad med ett gevär och han är inte rädd för att använda det.

---------

Boken läste jag i höstas och jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag gillade böckerna om Maria Wern bättre. Bark har till sitt förfogande en stab med vingklippta varelser, bland annat en polis, som lider av posttraumatisk stress, en som har psykisk funktionsnedsättning och en som har en bokstavsdiagnos. Lägg till det faktum att Bark har körförbud på grund av en hjärnskada eller var det epilepsi (?), som han i något skede väntar på att bli friskskriven från. Själva intrigen är så spretig och full av sidospår att det ibland är svårt att hänga med. För mej är ju det här första gången jag läser en Bark-deckare, så det kan bero på den saken. Men jag är inte säker, för det är för mycket myt och historia. Det verkar inte helt trovärdigt, vilket i sin tur antagligen beror på att karaktärerna förblir avlägsna och främmande. Det är på något sätt svårt att ta dem till sig och sympatisera med dem. För mej blir den här deckaren aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga den ifrån mej.
Jag efterlyser en gammal hederlig pusseldeckare, där jag som läsare får lika många ledtrådar, som detektiven, som ska lösa fallet har. Tack för en sådan bok med till exempel kommissarie Morse, Adam Dalgliesh, Miss Marple, för att nu nämna några. Tyvärr är de alla redan genomlästa och nya, olästa finns inte. Måste hitta någon annan deckarhjälte.

Nu önskar jag er alla en skön tisdag.